10 januari 1920 – Nationernas förbund bildas

Bakgrunden

Tanken på en organisation som skulle värna freden var inte ny. 1800-talets europeiska konsert hade setts som ett bra exempel och under senare delen av århundradet utvecklades den internationella lagstiftningen. Flera överenskommelser gjordes mellan staterna som reglerade förhållandena, i första hand i krig, Genèvekonventionerna från 1864 och 1906, Brysselkonferensen 1874 och Haagkonventionerna från 1899 och 1907. Ur denna aspekt kom Första världskriget olyckligt. I USA var Woodrow Wilson president och i sann Monroedoktrin anda så ville han inte lägga sig i Europas affärer. Han fick mycket kritik för att inte gå med i kriget och för sitt efterlåtna sätt mot Tyskland. Han ville medla men tvingades tillslut ta USA in i det Första världskriget. Hans ansträngningar för fred fortsatte och presenterade för kongressen, 14 punkter, som skulle ligga till grund för fredsförhandlingarna. Mottagandet hos de krigförande var ljummet men efter det tyska misslyckandet med Våroffensiven blev Wilsons punkter en reell möjlighet. Ludendorff, den näst högste tyske militären, uppmanade politikerna, på hösten, att söka fred på de 14 punkterna. Tysklands militära förmåga var slut, kejsaren abdikerade och flydde och Tyskland accepterade dessa villkor den 11 november 1918.

Fredsförhandlingarna i Versailles blev något annat. Den franska konseljpresidenten Clemenceau hade en egen agenda och drev igenom stora krigsskadestånd från tyskarna. President Wilson ledde den amerikanska fredsdelegationen och lyckades inte stoppa Clemenceaus sabotage men arbetade för att få tillstånd Nationernas Förbund. Den nya fredsorganisationen bildades formellt den 10 januari 1920.

Konsekvenserna

Förhoppningarna på organisationen var höga. Främst de mindre länderna som hoppades få hjälp mot stora länderna. Det första riktiga bakslaget, kom när USA:s kongress inte ratificerade avtalet och Wilsons land kom att stå utanför. Förlorarna från Första världskriget fick inte vara med och segrarna från kriget styrde organisationen som det ville.

NF hann under sin korta tid uträtta en del. Arbetet organiserades, i rådet, i församlingen, i sekretariatet, i internationella domstolen och i ILO, internationella arbetsorganisationen. Dessa organ återkommer senare i Förenta Nationerna. Under 1920-talet började diskussionerna om att släppa in de förlorande länderna från Första världskriget igen. En del i det tyska straffet var internationell isolering men det ändrades. Det blev Norden som gav upp sin permanenta plats i rådet till förmån för Tyskland. Med 1930-talet kom en allt snabbare nedgång för fredsorganisationen. En rad händelser underminerade dess trovärdighet. Italiens Mussolini vill utöka sitt afrikanska imperium med Etiopien. För det fick han tillstånd av Frankrike och Storbritannien, för sina trupptransportfartyg att passera genom Suezkanalen. Efter överfallet på Abessinien 1935 tog sig kejsaren Haile Selassie till Genève och lade, som medlem i NF, sitt ärende gentemot Italien. Han reste i princip förgäves. Ingen ville ställa upp och hjälpa honom och hans land. Japan, en annan medlem i NF fick kritik för sin hantering av Mukdenincidenten och lämnade församlingen. Hitler tog Tyskland ur förbundet när det passade hans syften. Sovjetunionen uteslöts i december 1940 efter överfallet på Finland, i strid mot förbundets egna stadgar. Nationernas förbund kunde inte förhindra krig, eller få medlemmarna att rätta sig efter de egna stadgarna. När Andra världskriget bröt ut, var trovärdigheten slut för organisationen. Tanken på en världsorganisation dog aldrig och de erfarenheter som trots allt gjordes i NF togs med till nästa försök med FN 1945.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkrivereirs serie om Förenta Nationerna.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

31 december 1775 – Slaget om Quebec

Bakgrunden

De amerikanska kolonierna svarade med kraft på den brittiska regeringens försök att ta ut skatt av bosättarna år 1765. De menade, att eftersom de inte hade representation i det brittiska parlamentet, så var skatten grundlagsstridig. Den brittiska kronan hade inte oväntat en annan uppfattning. Kolonisterna bildade kolonialkongressen för att diskutera sina egna intressen. Det är nu händelserna i Frankrike sprider sig till Amerika. Frankrike hade förlorat sjuårskriget och freden i Paris 1763 hade berövat fransmännen delar av sitt kolonialimperium. Det hade också tydligt markerat, att britterna hade tagit över som världsmakt. Den franska staten hade inte haft förmågan att göra de nödvändiga förändringarna som krävdes för att möta den nya tiden. Adeln satt på marken och levde på jordräntan utan att satsa på den framväxande protoindustrin. Nya idéer om har makten skulle fördelas och vem som skulle ha inflytande växte fram och beskrevs i Montesquieus maktdelningslära.

1773 inträffade Boston tebjudning där kolonister, utklädda till indianer, kastade en telast överbord från ett fartyg i Bostons hamn. Situation blev mer tillspetsad och kolonisterna började samla vapen. 1775 slog britterna till mot ett vapenlager och det amerikanska frihetskriget inleddes i april. De amerikanska kolonisterna hoppades att bosättarna i de före detta franska områden skulle gå med i kriget mot britterna, vilket de inte gjorde. Den amerikanska kontinentalarmén gick till angrepp mot britterna i det som idag är Kanada. De intog Montreal och fortsatte mot Quebec. När två arméer ur kontinentalarmén förenades så inledde de slaget om Quebec den 31 december 1775.

 

Konsekvenserna

Det blev ett hårt nederlag för amerikanarna som tvingades att dra sig tillbaka. Året efter, den fjärde juli kom den amerikanska självständighetsförklaringen, men det brittiska Nordamerika eller Kanada förblev under den brittiska kronan. Inflyttningen till Kanade blev omfattande. De amerikaner som var lojala mot Storbritannien flydde norrut från det självständiga USA och slavar som flytt sökte en fristad i landet i norr. Även från Europa ökande invandringen, kraftigt, och de stora kanadensiska vidderna svalde de nyanlända.

Kanada var ett delat land. Den fransktalande delen av befolkningen hade garanterats sina rättigheter, de fick behålla sitt språk, sin kultur, sin utbildning och inte minst viktigt sin religion. Kanada hade inte gjorts till ett område utan de fortsatte att vara fler olika, mindre kolonier. I Paris 1783 kommer freden efter det amerikanska frihetskriget. Det blir klart att Nordamerika delas i en amerikansk del i söder och en brittisk i norr. Det är nu som en hårt ekonomiskt ansträngda fransmännen får tillbaka idéerna om maktdelning. Det unga USA har visat att de franska idéerna fungerar i praktiken. Detta är en av orsakerna till den franska revolutionen som inleds 1789.

Britterna lämnar inte alla de områden som de kommit överens om. De stannar kvar i amerikanska områden och passar på att leverera vapen till indianerna. Det är svårt att komma ifrån tankarna, så här i ett senare perspektiv, att den ursprungliga indianska befolkningen utnyttjades hårt för att bedriva de europeiska stormakternas krig. Förhållandet mellan Amerika och Storbritannien fortsätter att vara ansträngt. Det förekommer mindre strider om gränserna. 1791 genomförs reformer i Kanada, nedre Kanada bildas med den fransktalande befolkningen och övre Kanada med den i huvudsak engelsktalande befolkningen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

3 december 1989 – Gorbatjov och Bush träffas på Malta

Bakgrunden

Det andra kalla kriget pågick för fullt och USA:s president hade kallat Sovjetunionen för ondskans imperium. Michael Gorbatjov tillträdde som generalsekreterare i Sovjetunionen och började sin förändringspolitik – glasnost och perestrojka. Gorbatjov var media medveten och gjorde sig bra i TV vilket gav en ljusare bild av Sovjetunionen i väst. Han representerade en ny typ av ledare för Sovjetunionen och kom att stå på god fot med Margaret Thatcher och tillslut också Ronald Reagan. Inför toppmötet i Reykjavik hösten 1986 hoppades alla på en uppgörelse om medeldistansrobotarna men mötet slutade i en antiklimax. Det viktigaste var att det politiska klimatet hade börja tina upp mellan kärnvapensupermakterna och ett avtal skrevs under ett drygt år senare.

I Östeuropa ökande öppenheten och det mycket rigida system som kommunismen utvecklat sig till luckrades så sakta upp. I USA var det president val 1988 och Reagans vicepresident George Bush vann. Bush fortsatte sin företrädares politik och när Gorbatjov kom till New York i december 1988 så träffades de två tillsammans med presidenten.

1989 kom att bli ett omvälvande politiskt år och redan på våren började Ungern att montera ner sin del av den legendariska järnridån. Denna reva i skiljelinjen mellan öst och väst kom att öppna möjligheter för DDR medborgare att fly till väst och det skapade en politisk instabilitet i hela Östeuropa. På hösten samma år genomförde land efter land sin egen variant på befrielse från kommunismen och i november föll slutligen symbolen för det Kalla kriget – Berlinmuren.

Bush var till en början motvilligt inställd till ett möte med Gorbatjov på Malta men övertygades av kongressen och europeiska ledare som Mitterrand och Thatcher. Mötet blev av och det avslutades den 3 december 1989.

Konsekvenserna

Mötet kom inte fram till någonting, det var mer tillför att supermakterna skulle få en möjlighet att diskutera de snabba förändringarna som skett under de senaste månaderna när järnridån lyfts från sin fastrostade position. Flera, även samtida, bedömare har kallat mötet för slutet på det Kalla kriget. Mötet har även kallats det viktigaste sedan Jalta 1945.

Kvar i Östeuropa återstod en blodig revolution i Rumänien där ledaren Ceausescu avrättades efter en summarisk rättegång och sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien. Efter Berlinmurens fall kom diskussionerna igång om ett tyskt återförenande och det upptog mycket av den politiska kraften under våren 1990. Processen ledde fram till att det delade Tyskland kunde återförenas i oktober.

Gorbatjov själv blev mer impopulär i Sovjetunionen när han i befolkningens ögon gav upp kampen mot väst och gav upp det sovjetiska imperiet. Han fortsatte sina reformer och blev till slut själv ett offer när andra, med mer radikala idéer, tog sig fram. Det gamla gardet försökte sommaren 1991 avsätta Gorbatjov som kunde återvända tack vare Boris Jeltsin och Jeltsin utnyttjade läget och tog över makten. Sovjetunionen blev Oberoende Staters Samvälde och sedan bröts det gamla Sovjetimperiet itu och delrepublikerna blev självständiga stater. Moskva blev Rysslands huvudstad och Gorbatjov förpassades till historien.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

23 november 1943 – USA erövrar Tarawa

Bakgrunden

I december 1941 hade Japan anfallit USA genom attacken på Pearl Harbour. Landet hade länge övervägt om attacken skulle gå mot Sovjetunionen, med armén eller mot USA, med flottan. Det var den senare som vann diskussionerna. USA hade sommaren 1941 infört oljeembargo mot Japan. Öriket som egentligen inte har några naturtillgångar var beroende av råvaruimport. USA utgjorde ett hot mot Japans stormaktsambitioner och hade stängt av viktiga resurser.

Det framgångsrika japanska fälttåget fortsatte och på ett år hade de lagt under sig ett stort område på det asiatiska fastlandet, så långt bort som östra Indien, främst kustland. Den japanska flottan hade också intagit Indonesien, Filipinerna och ganska många av de korallöar som finns i västra Stilla havet. Japanerna hade anfallit Nya Guinea och fortsatt till Salomonöarna som ligger nordöst om Australien. Australienska trupper inlett ett envist försvar mot de anfallande japanerna på Nya Guinea. Amerikanarna skickar dit trupper för att förstärka försvaret. Under våren 1942 försöker japanerna skicka förstärkningar till huvudstaden Port Moresby. Det resulterar i slaget i Korallhavet i början av maj. Japanerna vinner slaget men de allierade förhindrar att japanska förstärkningar att komma fram. Det skulle dröja till slaget om Midway en månad senare innan de allierade hade fått ett övertag på havet.

Striderna på Nya Guinea skulle komma att pågå till fredsslutet 1945. Den amerikanska marinkåren och den japanska armén utkämpade ett hårt och blodigt slag på Guadalcanal under sex månaders tid. Striderna hade avslutats i februari 1943, vilket flyttade fram de amerikanska positionerna. Nästa steg i krigföringen var att anfalla de japanska installationerna i Marinaderna. På en liten atoll låg en japansk bas som låg mitt i vägen för de amerikanska kommunikationerna. Marinkåren landsteg på Tarawa och slaget var över fyra dagar senare den 23 november 1943.

 

Konsekvenserna

Det hade varit brutala och blodiga strider. Marinkåren hade missat lite i planeringen och kom inte i land som det var tänkt och japanerna kunde skjuta sönder de nästa försvarslösa landstigningsbåtarna. Försvararna bjöd ett fanatiskt motstånd och endast 3 % av de 4800 soldaterna överlevde. Den amerikanska krigsmaktens förluster uppgick till 3800 varav 1700 stupade. De höga förlusterna utlöste ett ramaskri i USA, inte mist för att det var en liten och obetydlig ö. Marinkåren försvarade sitt agerande och hävdade att det var viktigt att ta ögruppen

Amerikanerna hade vid 1943 fångat upp den japanske expansionen och var nu på väg att återta förlorade områden. Filipinerna var ett av huvudmålen. För att kunna nå dit var de tvungna att erövra ögruppen Marianerna för att kunna etablera baser för de fortsatta attackerna. Betio ön i ögruppen Tarawa var det första steget. USA hade nu säkrat sjöleden mot Hawaii och de hade erövrat en fungerande flygbas. De drog också erfarenheter av Tarawa. Detta var första gången som de landsteg på fientligt territorium och mötte ett motiverat och kämpande motstånd redan på stranden.

Nästa steg blev Marshallöarna. Genom flygbaserna på Tarawa och hangarfartygen kunde flottan genomföra sin strategi att ha överlägsenhet i luften innan anfallen. De kunde också störa de japanska förrådslinjerna från hemlandet och från Filipinerna. I februari 1944 hade även Marshallöarna hamnat i amerikanska händer. I juni 1944 var de allierade klara att attackera Gilbertöarna och Marinaderna, för att den 20 oktober 1944 anfalla Filipinerna för att uppfylla Mac Arthurs löfte; “Jag kommer tillbaka!”

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Läs föregående artikel i serien                  Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

18 november 1978 – Folkets tempel begår massjälvmord i Jonestown

Bakgrunden

Folkets tempel har en särskild plats i sekternas historia. De utförde ett av de största massmorden i modern tid inom en sekt. Historien började i Indianapolis, Indiana 1955 när Jim Jones grundade Folkets tempel. Det var en kristen sekt som pratade om en inriktning om apokalyptisk socialism. Jones och Folkets tempel var kontroversiella och 1965 flyttade de till Kalifornien. Där kunde sekten expandera och utöka till platser som San Fransisco och Los Angeles. Med bas i San Fransisco började Jones stödja politiska kandidater och blev mer involverad i politiken. Han kunde, som tack för hjälpen, bli ordförande i en kommitté som hade hand om bostäder. Jones gillade att stå i rampljuset och det hade inte någon negativ inverkan på Folkets tempel.

Som många andra sekter så lämnade medlemmar gruppen och journalister började prata med avhopparna. Det resulterade i negativ publicitet och templet gjorde snabbt upp planer på hur det skulle agera om polis och åklagare började undersöka organisationen. De öppnade en jordbruksmission i Guyana i Sydamerika, som en säker tillflykt. Ett socialistiskt paradis, kallade Jim Jones det. Sekten massemigrerade. Pressen i San Fransisco hade fortsatt sina undersökningar och allvarligare anklagelser kom från avhopparna. Jim Jones valde själv att emigrera till Jonestown som nu var uppbyggt och väntade på att ta emot medlemmarna.

Problemen med pressen slutade inte för att de flyttat till Guyana, de fortsatte och på hösten 1978 flyg en kongressledamot till djungelstaden för att prata med och ta med medlemmar som ville hoppa av. Det slutade med att han sköts till döds och Jones uppmanade sina medlemmar att begå självmord. Medlemmarna i Folkets tempel begår, mer eller mindre frivilligt självmord den 18 november 1978.

Konsekvenserna

Vad gör man efter att över 900 amerikanska medborgare tagit livet av sig i ett annat land? Det blir mycket arbete som inte är så trevligt att ta tag i. Det var heller inte amerikanska myndigheter som hanterade frågan, det var de guyanska myndigheterna. 900 kroppar i djungeln måste tas om hand ganska fort eftersom det börjar ruttna inom några dagar, bara det ett tungt arbete. Över 400 av sektmedlemmarna begravdes senare i en massgrav i Oakland, Kalifornien.

Därefter kommer frågorna om vad som hände och varför det hände? En handfull sektmedlemmar flydde ut i djungeln och höll på att dö där innan de hittades av den guyanska militären. Medlemmar i USA förhördes, liksom avhoppare och ett basketlag från Jonestown som spelade matcher i huvudstaden Gerorgetown. Någon riktigt bra förklaring har inte kommit fram i de undersökningar som har gjorts.

Sedan kommer fördelningen av arvet. Jones hade skickat en delegation till den sovjetiska ambassaden i Georgetown med en resväska full med sektens pengar för att skända dessa till det sovjetiska kommunistpartiet. Jones menade att endast de kunde klara av att fördela dessa pengar rättvist. I ett i all hast upprättat testamente, som hittades bredvid Jones och ett annat, i lika hastigt upprättat testamente bredvid hans fru, förklarade de att deras personliga tillgångar och sektens tillgångar skulle ärvas av Sovjetunionens kommunist parti. Paret hade en dotter som tidigare hade brutet med sekten och sina föräldrar, hon nämndes i testamenten, eftersom hon absolut inte skulle ärva någonting. I USA försattes sekten så småningom i konkurs och deras fastigheter såldes till andra religiösa samfund och fortsatte som gudstjänst lokaler.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

11 november 1918 – Klockan 11 blir det vapenstillestånd på Västfronten

Gläntan i Compiéngeskogen i norra Frankrike där vapenstilleståndet skrevs under. Här slutade det Första världskriget.

Bakgrunden

Första världskriget hade bokstavligt kommit igång på de nyanlagda järnvägarna. Industrialismen hade slagit igenom och det gick att massproducera allt som behövdes för att hålla en modern värnpliktsarmé på fötter, utom kanske, politisk- och militärledning. Europa hade levt i 1800-talet, det fredligaste århundradet i sin historia. Några få enstaka krig hade stört den europeiska konserten som annars spelade i relativ harmoni. Franska revolutionen hade ifrågasatt den rådande samhällsordningen och de politiska ideologerna vann mark i bredare lager av befolkningen. Fler blev medvetna om sin situation. Det nationella medvetandet hade också vaknat och människor eftersträvade sin egen nation.

De fördelar som Bismarck hade kunnat ge Tyskland i kampen mot Frankrike, Storbritannien och Ryssland, spelade den tyske kejsaren bort. Tyskland med sina uttalade ambitioner att bli en europeisk makt i klass med Storbritannien och Frankrike utmanade de gamla regimerna att alliera sig mot uppkomlingen. Österrike-Ungern bestod av ett lapptäcke av olika folkslag, inte minst slaver, som uppmanades av Ryssland att göra uppror. Kejsaren stödde sin kejsarkollega i Wien och tyskarna kom kant med ryssarna också.

Varje generalstab med självaktning hade planer ifall ett krig skulle bryta ut och i juli 1914 rullade alla planerna igång. Det europeiska storkriget blev det Första världskriget. Vapenstilleståndet på västfronten inleddes klockan 11 den 11 november 1918.

Konsekvenserna

Tyskarna hade varit framgångsrika. Med sina resurser höll de två fronter, mot en överlägsen fiende, i öster och i väster samt att de stöttade Turkiet och Österrike-Ungern. Vad få förutsett var brutaliteten i det moderna kriget som det utspelade sig på Västfronten. Soldaterna anpassade sig, om inte annat för sin egen överlevnads skull, till de nya förhållandena. Tyskarna lyckades få USA till en aktiv fiende. Samtidigt arbetade USA:s president för att det skulle bli fred och lade i januari 1918 fram 14 punkter för att skapa fred i Europa.

I mars 1918 hade Tyskland besegrat Ryssland och skickade sina segervana divisioner till Västfronten för en sista offensiv. Antingen skulle Tyskland segra eller dö. Våroffensiven stannade av på sommaren. I augusti kom de allierades anfall som drev tyskarna framför sig. Kriget höll på att ta slut. Med utgångs punkt i Wilsons 14 punkter gick tyskarna med på vapenstillestånd den 11 november 1918. För Tyskland följde avrustning, ockupation, fredskonferens i Versailles och en fred som hade litet att göra med stilleståndsavtalet. Grunden för fredsförhandlingarna gällde inte längre när den franske konseljpresidenten Clemenceau, ändrade de franska kraven. Försoning fanns inte i det franska språket och de hade glömt hur väl Frankrikes behandlades efter Napoleonkrigen. Förhandlingarna blev ett diktat och de tyska förhandlarna, från de demokratiska partierna hade mycket litet val än att skriva under. Väl hemma i Berlin fortsatte de regera den bräckliga Weimardemokratin. Efterkrigsdepressionen tärde på den tyska ekonomin och när börskraschen kom 1929 kastades Tyskland ut i ett ekonomiskt kaos. Tyskland fick svårare och svårare att betala sitt krigsskadestånd. USA:s importtullar spädde på inflationen eftersom det inte gick att sälja något till landet och de dollar som fanns utanför gränderna blev dyrare och dyrare. Till slut står Adolf Hitler som Tysklands ledare i spetsen för sina brunskjortor. Han har sagt det som tyskarna ville höra och nu var de revanschlystna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien                    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

PersResor har besökt Compiéngeskogen.

10 november 1702 – Belägringen av San Augustin

Bakgrunden

Engelsmännen sökte sig över Atlanten för att få nya kolonier. De sökte sig främst lite längre söder ut på den amerikanska kusten. Det var förutsättningarna för bra jordbruk som lockade. Fransmännen kom till St Lawrenceflodens dalgång vid de stora sjöarna, dit lockade av en lönsam handel med eftertraktade pälsar. Mittemellan kan vi säga, etablerade sig holländarna. Holländarna var vid 1600-talets första hälft världsledande på handel och sjöfart. Holländare och fransmän kom att stå mot varandra men via ombud i form av de indianer som jagade för att få fram pälsverken.

På 1650-talet var det engelska inbördeskriget över och engelsmännen kom att konkurrera ut holländarna i Nordamerika och de tog också över holländarnas allierade indianer och konflikten med Frankrike. När Frankrike gjorde anspråk på områden i Pfalz så bröt det Pfalziska tronföljdskriget ut 1688 mot i princip resten av Europa. Nio år senare i freden i Rijswijk hade Wilhelm av Oranien tagit kungakronan från katoliken James II på den engelska tronen. Frankrike hade inte lyckats med något av sina mål och i Kanada tvingades de lämna tillbaka erövrade territorium.

I Spanien satt en åldrande och sjuklig kung av den spanska grenen av den Habsburgska dynastin. Det fanns inga arvingar och det bedrevs ett diplomatiskt spel och intriger mellan den franske kungen som ville se sin bror på tronen och kejsare i Wien som ville sin släkting på tronen. I slutet på år 1700 avled Karl II och situationen blev så akut att det blev krig. Konflikten spred sig snabbt till Nordamerika där den kallas för drottning Annas krig. Engelsmännen inledde kriget med att belägra San Augustin i Florida som tillhörde fransmännens allierade, spanjorerna, den 10 november 1702.

Konsekvenserna

För engelsmännen blev det krig på två fronter. Spanjorer och fransmän gjorde räder in i de engelska områdena och intog samhällen, dödade människor, brände ner hus och tog fångar. Till att börja med, både i söder och norr. Engelsmännen hade lite större framgångar i söder med att försvara sig än mot fransmännen och deras indianska allierade. I England skedde också förändringar under kriget. 1707 blev ingick Skottland och England en union och blev Förenade kungariket eller Storbritannien som vi i dagligt tal säger. Om det hade någon påverkan på krigs utvecklingen är svårt att säga men det är 1707 som britterna ger sig på de franska bosättningarna i Arkadien och huvudstaden Port Royal. Det är första gången i Nordamerika som britterna intar och övertar en fransk bosättning. De byter också namn på bosättningen till Nova Scotia, kanske ett erkännande av den nya unionen.

Kriget i Europa tar slut 1712 med en vapenvila och sedan följs av freden i Utrecht 1713. Freden skulle komma att hålla i Europa till 1740 då det österrikiska tronföljdskriget bröt ut. Konsekvenserna för Kanadas del är för tiden ganska stora. Britterna får behålla de Nova Scotia och får dessutom Newfoundland som de haft omfattande handelsintressen igenom Hudson Bay kompaniet. I Kanada håller inte freden i 30 år. På 1720-talet börjar återigen indiankrigen när de europeiska kolonisatörerna försöker flytta fram sina positioner i gränsområdena. I Nova Scotia vill inte den franska befolkningen svära trohet till den brittiska kungen och flera invånare förvisas. Det österrikiska tronföljdskriget får följder i Kanada också. Kung Georgs krig som konflikten kallas började fyra år senare än striderna i Europa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

9 november 1989 – Berlinmuren faller

Brandenburger Tor i Berlin efter att muren har fallit. Muren gick vid monumentet som låg lite i ingenmansland på den Östtyska sidan.

Bakgrunden

Positionen mellan de båda tyska staterna var ansträngda under större delen av det Kalla kriget och en av stötestenarna var Berlinmuren. Under slutet av 1960-talet blev den förre borgmästaren i Berlin, Willy Brandt, förbundskansler i Västtyskland. Brandt började med ett försiktigt närmande till Östtyskland, de så kallade Ostpolitiken, i en anda som stämde med den rådande avspänningen. Politiken fick ett abrupt slut när det visade sig att en av Brandts nära medarbetare, Günther Guillome var östtysk agent.

1970-talet kom att präglas av det amerikanska misslyckandet i Vietnam och den stukade självkänsla som landet i väster upplevde. Ronald Reagan kom till makten 1981 och påbörjade en kraftig upprustning av den amerikanska krigsmakten. Det Kalla kriget gick in ett nytt kallt skede. Den sovjetiska ekonomin tålde inte mer militärutgifter och det blev svårare för ledningen i Moskva att hålla kontrollen över Östeuropa. Den nye Sovjetledaren Michail Gorbatjov skickade ut nya signaler från Moskva om Perestrojka och Glasnost. Järnridån hade börjat rosta och den första sprickan kom i Ungern där regeringen beslutade att riva taggtrådshindret mot Österrike eftersom de inte hade pengar att rusta upp staketet eller att bygga ett nytt. Ur denna öppning strömmade östtyskar, i tusental, över till väst och ett garanterat medborgarskap i Västtyskland.

I Östtyskland demonstrerade människor i Dresden varje vecka och det ledde fram till en situation där en konfrontation med beväpnad folkpolis verkade oundviklig. Det östtyska kommunistpartiets generalsekreterare Erich Honecker vägrade in i det sista att se den förändring som hade skett. Han tvingades avgå. Gorbatjov ville inte sätta in ryska trupper som skett i Ungern och Tjeckoslovakien tidigare, och protesterna fick fortsätta. Regeringen i Östberlin gick ut med ett pressmeddelande, att de hade beslutat, att öppna gränsposteringarna. Detta kunde ses direkt i Tv-nyheterna den 9 november 1989.

Konsekvenserna

Det var vanliga östtyskar som tvingade gränsvakterna att öppna gränsposteringarna samma kväll och människor vällde över gränsen, in i Västberlin. Det var en blandning av glädje över att muren som skilt tyskarna åt, efter 28 år, äntligen fallit, och en viss återhållsamhet, var det verkligen sant?

Det blev bråda tider för ledarna i de båda tyska staterna och hos segrarmakterna från andra världskriget. Snabbt kom frågan om en tysk återförening på dagordningen och för det krävdes ett fredsavtal efter kriget 45 år tidigare. De så kallade fyra plus två förhandlingarna startade. Det gällde bland annat att ge Polen garantier att deras gränser inte skulle ändras. Efter intensiva samtal kom till slut ett fredsavtal som banade väg för den tyska återföreningen knappt ett år efter murens fall.

Muren var symbolen för det kommunistiska väldet och förtrycket i Europa. Hela Östeuropa omvandlades hösten 1989 från kommunistiska diktaturer, till olika former av demokratier. I de flesta fallen oblodigt som sammetsrevolutionen i Prag, till blodiga revolutionen, som i Rumänien där Nicolae Ceausescu avrättades framför TV-kamerorna efter en summarisk rättegång. Annars var Östeuropas frigörelser relativt befriade från våld med tanke på hur mycket våld som regimerna i öst hade brukat mot sina egna medborgare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

25 oktober 1950 – Kina försvarar sina kamrater i Korea mot den amerikanska aggressionen

Bakgrunden

Korea har länge varit ett kinesiskt intresseområde. Dynasti efter dynasti av kineser har hållit sin hand över halvön som sträcker sig söder ut från den asiatiska kontinenten och delar Gula havet i väster från Japanska havet i öster. Det var när den brittiska opiumsmugglingen hade gjort Kinas befolkning beroende av droger som japanerna kunde ta över och utnyttja landets hjälplöshet. Det imperialistiska Japan kastade sina lystna blickar på mittens rike samtidigt som de förtryckte koreanerna. Dessa flydde till Kina och tog ofta upp kampen mot inkräktarna.

Under andra världskriget hade nationalister, som stöddes av imperialisterna i USA och kommunister, som stöddes av folkets vänner i Sovjetunionen ingått ett fredsavtal för att gemensamt bekämpa fienden. Medan kinesiska trupper höll japanerna upptagna i öster kunde USA och Sovjetunionen dela Koreahalvön mellan sig. Samtidigt svek nationalisterna den kinesiska saken och inbördeskriget startade igen. Folkets befrielsearmé kunde gå segrande ur klasskampen. USA skulle inte glömma att de hamnat på den förlorande sidan. De provocerande fram ett inbördeskrig på Koreahalvön genom att sätta till en marionett regim som samarbetat med de japanska krigsförbrytarna. De sanna koreanerna under frihetshjälten Kim Il-Sung försvarade sig mot de attackerna och kunde föra kriget in på fiendens mark. USA passar på och driver igenom i FN att utbrytar Korea ska försvaras. Baktanken är att de ska slakta rättvisans kämpar och ta kriget in i Kina för att störta folkrepubliken som utropats efter segern. Den mäktige ordförande Mao lät sig inte luras av de amerikanska planerna och precis när de är beredda att anfalla Kina, låter han den kinesiska armén gå in i Korea och försvara sig, den 25 oktober 1950.

Konsekvenserna

Folkets befrielsearmé hade fått Stalins välsignelse att kasta ut angriparna. Folkets fiender förstod aldrig kraften på den kinesiska sidan. En månad senare kom anfallet som tvingade amerikanarna på vild flykt. Till slut var Korea befriat söderut till den 38:e breddgraden, där Sovjet och USA kommit överens om att dela landet mellan sig. Sovjet lämnade över makten till folkets ledare Kim Il-Sung medan USA installerade en marionett regim i Seoul. USA fortsatte att provocera folkets regim under ordförande Mao. USA var ett kärnvapenland och ledarna i Beijing ansåg att de också behövde kärnvapen för att kunna försvara sig. De kinesiska bönderna kämpade offervilligt för att få fram de resurser som krävdes för utveckla försvaret. Stalins död kom att driva Sovjetunionen bort från den sanna kommunismen och ordförande Mao ställde sig i täten för kampen mot imperialismen i Asien.

Folkets befrielsearmé var stärkt i framgångarna mot nationalisterna, som flydde till Taiwan, segern på Koreahalvön och befrielsen av Tibet. De tappra soldaterna gjorde också processen kort med indierna som försökte lägga under sig delar av Kina i Himalaya. Det var tack vare kampen och framgången med kärnvapnen som Kinas förstod hur stark det kinesiska folket vilja var. Det omvandlades till att regeringen i Beijing kom att erkännas som Kinas enda riktigt regim och platsen i FN:s säkerhetsråd togs ifrån Taipei och lämnades över till Beijing. Nästa steg i Kinas kamp mot kapitalismen var att vinna över kapitalismen på deras egen hemmaplan. Kina startade en lång kampanj för att säkra tillgången på kapital i ett led att göra landet till arbetarnas och böndernas paradis.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

22 oktober 1690 – Slaget om Quebec

Bakgrunden

Vad har tyska Pfalz att göra med att människor börjar döda varandra i Kanada? Konstig fråga men de har direkt med varandra att göra. Huset Pfalz-Simmerns siste manlig arvinge dog 1685. Det skapade en oro om vem eller vad som skulle fylla tomrummet. Den franske kungen Ludvig XIV passade på att göra anspråk på delar av Pfalz genom en ingift släkting. Mot detta ställde sig halva Europa. Tyskar, spanjorer, nederländare, svenskar och engelsmän går ihop. Det resulterar i det Pfalziska tronföljdskriget 1688 eller Nioårskriget. Fransmän och engelsmän kom att stå emot varandra i Nederländerna, Irland, Indien, Karibien och Kanada. Kriget tar slut 1697 med freden i Rijswijk.

I Kanada pågick, sedan femtio år, en konflikt mellan indianer som var allierade med Nya Frankrike och irokeser som var lierade med först holländarna och sedan med engelsmännen. När de europeiska makterna kommer med direkt i kriget så kallas konflikten för kung Vilhelms krig. Den första större krigshandlingen inom ramen för den utökade konflikt blir när irokeserna bränner ner Lachine, idag en del av Montreal. Engelsmännen hade redan 1670 flyttat fram sina positioner i de franska områdena, norr om St Lawrencefloden när de bildade Hudson Bay kompaniet. De hade annars sina mer jordbruksinriktade kolonier längre söder ut i det som idag är USA, medan fransmännen höll till i St Lawrencefloden i det som idag är Kanada. I Massachusetts fanns en engelsk koloni som bildade bolag och sålde aktier för att anfalla Montreal och Quebec. Anfallarna började slaget om Quebec men efter sex dagars strider flydde de i närmast panik den 22 oktober 1690.

 

Konsekvenserna

Kung Vilhelms krig pågick i nio åren. Förutom att européerna anföll och dödade varandra så ökade den inhemska indianska konflikten. De olika indianstammarna hade lierat sig med var sin sida i konflikten och blev en del i den europeiska konflikten. Engelsmännen var mångdubbelt fler än fransmännen på det amerikanska fastlandet. Fransmännens stora styrka var att de var politiskt enade trots att de var splittrade geografiskt mellan Mississippifloden och ett per områden i Kanada. Engelsmännen var splittrade på ett flertal olika kolonier som var mycket mer självständiga. De var heller inte politiskt koordinerade vilket gjorde att de hade mycket svårare att samarbeta. Engelmännen hade en mer komplicerad relation till sina allierade indianer, irokeserna som var starka på egen hand och inte lika benägna att gå i de engelska ledbanden.

Det är en bister läsning som beskriver hur de båda sidorna gjorde räder mot den andra sidan. Inte sällan anfölls bosättningar och städer av de båda sidornas kolonisatörer, ibland med allierade indianer, ibland utan. Grupper av indianer kunde också anfalla den andra sida, särskilt de som var allierade med Frankrike mot den engelska sidan. De områden som drabbades hårdast var det som idag är Maine i USA och det som är Nova Scotia och New Brunswick på den kanadensiska Atlantkusten. De dödssiffror som presenteras är ingen en rolig läsning, så kriget måste ha varit brutalt. Freden i Rijswijk, som avslutade det Pfalziska tronföljdskriget i Europa, avslutade också kriget i Nordamerika. Freden föreskrev att gränser skulle återställas till det som var innan kriget. Det tog inte många år innan striderna mellan fransmän och engelsmän blossade upp igen 1702 i drottning Annas krig. Det höll på i elva år. Då hade irokeserna slutit en egen fred med fransmännen och höll sig i bakgrunden.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel