Etikett: Tyskland

19 januari 1915 – Tyska zeppelinare anfaller England

Bakgrunden

Krig hade tills mitten av 1800-talet bedrivits till land och till sjöss. Under amerikanska inbördeskriget och under fransk-tyska kriget 1870-71 hade kriget blivit luftburet. Genom att sända upp luftballonger kunde observatörer se vad fienden hade för sig och även dirigera artilleriet. Tyskland experimenterade tidigt med luftfarkoster av ballongtyp och blev framgångsrika på området. Bäst gick det för en gigantisk gastank som drevs framåt med motorer och som fick namn efter en av sina främsta utvecklare, Graf Zeppelin.

Bröderna Wright flög ett flygplan 1903 och där efter gick utvecklingen inom flygmaskinsutvecklingen snabbt. Redan 1911 kunde italienarna använda ett flygplan för att fälla bomber över fienden. Vid krigsutbrottet 1914 var de flesta flygplan anpassade för spaningsuppdrag. Det fanns inte många zeppelinare. Den tyska armén hade sex stycken och redan under fälttåget i Belgien experimenterade de med att fälla bomber över bl.a. Antwerpen. Det är svårt att påstå att de var framgångsrika, hälften av de långsamma farkosterna sköts ner av luftvärn. Om armén var negativ så var flottan desto mer entusiastisk och deras enda zeppelinare blev snart fler. Farkosten kunde nå England och den används för spaning mot fiendens fartyg. Utan radar och nästan utan radio var det svårt att hålla kontakten och veta vad fienden höll på med. Zeppelinaren fyllde denna lucka. Snart nog flög zeppelinarna längs den engelska kusten och flottan pressade på för att få anfalla mål i öriket. En tveksam tysk kejsare gick med på den tyska flottans begäran och den första bombräden med zeppelinare mot England utfördes den 19 januari 1915.

Konsekvenserna

Tyskarna fortsatte med bombanfall britterna och spaning längs kusten. Fransmännen började bomba tyska städer och tillslut gick kejsar Wilhelm motvilligt med på att bomba sin mammas hemstad, London, den 31 maj 1915. Även Paris fick känna på de tyska bomberna. Försöken att skjuta ner zeppelinarna med flygplan visade sig besvärligt eftersom ammunitionen var för dålig. När slaget om Verdun inleddes 1916 utförde zeppelinarna bombräder mot fiendens ställningar, men nu blev de nerskjutna. Nya flygplan, mer erfarenheter och framföra allt bättre ammunition gjorde att zeppelinarna tappade mark i kriget mot flygmaskinerna som hade genomgått en enorm teknisk utveckling under kriget.

Kriget i luften med flygplan hade utvecklats från spaning, till de första duellerna med revolvrar, till rena jakter med kulsprutor. Planens prestanda förbättrades allt mer för varje ny modell. Jaktplanen blev allt mer effektiva och kunde skjuta genom propellrarna utan att skada dessa. Taktiken utvecklades också när tyskarna införde sina flygande cirkusar vilket innebar att de samlade stora mängder plan på ett ställe och blev numerärt överlägsna sina motståndare. Manfred von Richthofen var den förste ledaren och när han sköts ner, togs cirkusen över av Hermann Göring. Flygningen var annars till för unga hjältar. Chanserna att överleva sin tionde luftstrid var små.

Flygvapnet utvecklandes till en egen vapengren och flera olika typer av flygplan togs fram, bombplan, jaktplan och spaningsplan. Maskiner utrustas med någon form av kommunikationsradio och kunde leda artilleribeskjutningar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

13 januari 1631 – Fördraget i Bärwalde

Bakgrunden

Gustav Vasa tog makten i Sverige 1523 och sedan ägnade han sin regeringstid åt att bygga upp en stark stat med sig själv i spetsen. Han kunde lämna över ett stabilt land till sina splittrade söner. Magnus led av galenskap och spärrades in. Äldste brodern Erik utvecklade galenskap och tvingads bort av bröderna, Johan och Karl. Johan försökte vrida tiden tillbaka och återinföra katolicismen i Sverige men lyckades inte. Han var gift med en polsk prinssessa och deras son Sigismund blev kung både i både Polen och Sverige. Farbror Karl lyckades få bort Sigismund från tronen och tog själv den svenska kronan. Han efterträddes av sin son, Gustav II Adolf och ledaren för förmyndarregeringen Axel Oxenstierna.

Svenskars och polackers intressen kom att stå emot varandra i Baltikum. I kriget 1626 kunde länderna inte få nå en fred utan polackerna engagerade den tysk-romerske och katolske kejsaren på sin sida. Kriget gick inte bättre för det utan svenskarna fortsatte att ha framgångar. De svenska intressena hade efterhand ökat till att vinna flodmynningarna kring Östersjön för att kunna ta upp tull på alla transporter av varor. I Frankrike fick kardinal Richelieu upp ögonen för protestanterna i Norden. Fransmännen förhandlade fram stilleståndet i Altmark som kom till för att svenskarna skulle kunna delta i det trettioåriga kriget.

Kriget i Tyskland hade börjat som en maktkamp mellan en central katolsk kejsarmakt i Wien som önskade en ökad och starkt centralmakt och furstendömen, både protestantiska och katolska som sökte mer makt för sig själva. Kejsaren hade klarat den första anstormningen 1618-22 och även den andra fasen där danskarna blandat sig i händelserna och misslyckats totalt. Richelieu fick nu svenskarna att gripa in i den tyska konflikten. För att övertyga nordborna betalade Frankrike krigskostnaderna genom fördraget i Bärwalde den 13 januari 1631.

Konsekvenserna

För svenskarna var det bra rent ekonomiskt att få betalt för att skövla Tyskland, för det var i praktiken det som hände. I 18 år vandrade svenska trupper på de tyska vägarna för att med jämna mellanrum kriga med den katolska armén. Här ligger en paradox, det katolska Frankrike stöder det protestantiska Sverige mot det katolska Habsburgska imperiet. Samtidigt passar de protestantiska svenskarna på att kriga mot det lika protestantiska Danmark.

Det tidiga 1600-talet är en turbulent tid i europeisk politik. Det pågick en maktförskjutning i Europa. Tidigare dominerande makter tappar mot nya. Danmarks storhetstid i Norden är slut och ersättas av Sveriges. Fransmännen tar upp kampen med Habsburgarna i Wien. Det katolska Spanien, hade förlorat sin position till britter, holländare, båda protestantiska och de katolska fransmännen. Kampen om kolonier står hård i framför allt Asien. Den katolska kyrkans totala makt var bruten. Luthers “nya religion” har gett de världsliga härskarna en möjlighet att välja. Penningekonomin har slagit igenom på allvar och det har gett kungar och furstar helt andra möjligheter att befästa sin maktställning. Gränser får en annan betydelse än tidigare, som markörer av nationell tillhörighet. Allt detta kommer att manifesteras i Westfaliska freden 1648. Det är där som nationalstaten får sitt genombrott och det blir början till de europeiska krigen under de kommande 350 åren för att bestämma var gränderna ska gå. Kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 är det senaste exemplet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

10 januari 1920 – Nationernas förbund bildas

Bakgrunden

Tanken på en organisation som skulle värna freden var inte ny. 1800-talets europeiska konsert hade setts som ett bra exempel och under senare delen av århundradet utvecklades den internationella lagstiftningen. Flera överenskommelser gjordes mellan staterna som reglerade förhållandena, i första hand i krig, Genèvekonventionerna från 1864 och 1906, Brysselkonferensen 1874 och Haagkonventionerna från 1899 och 1907. Ur denna aspekt kom Första världskriget olyckligt. I USA var Woodrow Wilson president och i sann Monroedoktrin anda så ville han inte lägga sig i Europas affärer. Han fick mycket kritik för att inte gå med i kriget och för sitt efterlåtna sätt mot Tyskland. Han ville medla men tvingades tillslut ta USA in i det Första världskriget. Hans ansträngningar för fred fortsatte och presenterade för kongressen, 14 punkter, som skulle ligga till grund för fredsförhandlingarna. Mottagandet hos de krigförande var ljummet men efter det tyska misslyckandet med Våroffensiven blev Wilsons punkter en reell möjlighet. Ludendorff, den näst högste tyske militären, uppmanade politikerna, på hösten, att söka fred på de 14 punkterna. Tysklands militära förmåga var slut, kejsaren abdikerade och flydde och Tyskland accepterade dessa villkor den 11 november 1918.

Fredsförhandlingarna i Versailles blev något annat. Den franska konseljpresidenten Clemenceau hade en egen agenda och drev igenom stora krigsskadestånd från tyskarna. President Wilson ledde den amerikanska fredsdelegationen och lyckades inte stoppa Clemenceaus sabotage men arbetade för att få tillstånd Nationernas Förbund. Den nya fredsorganisationen bildades formellt den 10 januari 1920.

Konsekvenserna

Förhoppningarna på organisationen var höga. Främst de mindre länderna som hoppades få hjälp mot stora länderna. Det första riktiga bakslaget, kom när USA:s kongress inte ratificerade avtalet och Wilsons land kom att stå utanför. Förlorarna från Första världskriget fick inte vara med och segrarna från kriget styrde organisationen som det ville.

NF hann under sin korta tid uträtta en del. Arbetet organiserades, i rådet, i församlingen, i sekretariatet, i internationella domstolen och i ILO, internationella arbetsorganisationen. Dessa organ återkommer senare i Förenta Nationerna. Under 1920-talet började diskussionerna om att släppa in de förlorande länderna från Första världskriget igen. En del i det tyska straffet var internationell isolering men det ändrades. Det blev Norden som gav upp sin permanenta plats i rådet till förmån för Tyskland. Med 1930-talet kom en allt snabbare nedgång för fredsorganisationen. En rad händelser underminerade dess trovärdighet. Italiens Mussolini vill utöka sitt afrikanska imperium med Etiopien. För det fick han tillstånd av Frankrike och Storbritannien, för sina trupptransportfartyg att passera genom Suezkanalen. Efter överfallet på Abessinien 1935 tog sig kejsaren Haile Selassie till Genève och lade, som medlem i NF, sitt ärende gentemot Italien. Han reste i princip förgäves. Ingen ville ställa upp och hjälpa honom och hans land. Japan, en annan medlem i NF fick kritik för sin hantering av Mukdenincidenten och lämnade församlingen. Hitler tog Tyskland ur förbundet när det passade hans syften. Sovjetunionen uteslöts i december 1940 efter överfallet på Finland, i strid mot förbundets egna stadgar. Nationernas förbund kunde inte förhindra krig, eller få medlemmarna att rätta sig efter de egna stadgarna. När Andra världskriget bröt ut, var trovärdigheten slut för organisationen. Tanken på en världsorganisation dog aldrig och de erfarenheter som trots allt gjordes i NF togs med till nästa försök med FN 1945.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkrivereirs serie om Förenta Nationerna.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

5 januari 1896 – Tidningarna rapporterar om röntgenstrålarna

Bakgrunden

Den skäggprydde mannen gick sakta fram till kungen. Tog emot sitt pris, bockade och tackade. Wilhelm Conrad Röntgen hade blivit den förste Nobelpristagaren i fysik. Sex år tidigare hade han upptäckt det som vi idag kallar för Röntgenstrålar. Röntgen föddes i mars 1847 i Tyskland men flyttade i unga år till sin mammas hemland Holland. Där började han sin skolutbildning. Röntgen läste teknik och flyttade sedan till Zürich i Schweiz där han hittade en skola som tillämpade intagningsprov och inte gick på betyg. Han tog sin ingenjörsexamen från universitetet i Zürich 1869.

Röntgen fortsatte till olika lärosäten i Frankrike och Tyskland, som forskare och föreläsare. Han hade positioner i kemi, fysik, jordbruk och mekanik. Tillslut fick han en professur i fysik vid universitetet i Würtzberg. På hösten 1895 satt Röntgen och undersökte vad som händer om man leder elektricitet igenom olika vakuumtuber. Ett litet glimmade ljus som kom från en av tuberna lockade till sig forskarens uppmärksamhet. Han blev nyfiken och intresserad när han trodde sig ha upptäckt att strålarna från vakuumtuben gick igenom olika material. Han förstod att detta måste undersökas mycket noga innan han redovisade sin upptäckt. Annars hade han blivit utskrattad om han påstod saker som inte stämde. I kalendern stod det 8 november och Röntgen fortsatte sina experiment. Strax före jul publicerade han den första vetenskapliga artikeln om sina upptäckter. En tidning i Österrike uppmärksammande Röntgens arbete i en artikel den 5 januari 1896.

Konsekvenserna

Vad Röntgen upptäckt var det som vi i dagligt tal kallar för Röntgenstrålar eller joniserande elektromagnetisks strålning med en våglängd på 0,1 – 10 nanometer. (1 nanometer motsvarar 0,000 000 001 meter eller 1 miljondels millimeter). Strålarna har en förmåga att tränga igenom människokroppen. Där möter de motstånd beroende på vilket grundämne som de träffar. Eftersom skelettet innehåller Kalcium så blir det ett större motstånd för att tränga igenom. Skillnaden i motståndet ger oss bilder från det inre av människokroppen. Det blev ett medicinskt genombrott. Idag röntgas rutinmässigt skador i sjukvården. Tekniken har utvecklats så att vi kan se skillnad på olika vävnader i kroppen och därmed avgöra om något är fel på våra inre organ. Tandläkaren röntgar våra tänder efter hål. Vi röntgar svetsfogar för att se att de är korrekt gjorda så att fogarna inte brister när den utsätter för tryck eller krafter. Möjligheten att röntga har förändrat våra liv till det bättre.

Röntgen valde att inte ta patent på sin uppfinning, den var till för mänskligheten. Kanske var det en av orsakerna att upptäckten snabbt fick praktisk tillämpning. Han fick Nobelpriset och pengarna skänkte han till Universitetet i Würtzberg. Röntgen dog 1923, utblottad i efterkrigsdepressionen, i magcancer. En del hävdar att han fick det när han utsattes för strålarna under sina experiment. En bieffekt, om en person utsätts för mycket av strålarna. Röntgen var noga med att skydda sig mot strålning och hans cancern anses inte komma från experimenten.

Vi är många glada och tacksamma människor som haft nytta av Röntgens upptäckt.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

4 januari 1894 – Ryskt-franskt vänskapsfördrag

Bakgrunden

Napoleon hade fört sina trupper till Moskva som plundrades innan vintern och kylan drev fransmännen tillbaka. I Wienkongressen som skulle ställa Europa i ordningen efter kriget fick fransmännen vara med som en stormakt. De förläts sina synder och det exemplet borde följas oftare i historien. 1800-talet kallas för den europeiska konserten där länderna spelade i harmoni med varandra. Några små hack i partituret kom när Tyskland började enas och ville ha en viktigare position i orkestern. I Berlin satt kanslern Otto von Bismarck och smidde sina planer. Han lyckades 1872 få till stånd ett hemligt vänskapsavtal med Ryssland, med udden riktad mot Frankrike och tyskarna skulle slippa ett tvåfrontskrig. 1887 förnyades avtalet. Det tysk-franska kriget 1870-71 slutade med att det tyska kejsardömet utropades i spegelsalen i Versailles. Tyskarna och von Bismarck hade lyckats med att slingra sig ur den franska doktrinen att Tyskland måste hållas splittrat och istället isolerat Frankrike.

När italienarna blir upprörda för att Frankrike tar kolonier i Afrika som italienarna anser vara sina så går de med i Bismarcks trippelallians med tyskar, österrikare och italienare, med udden riktad mot Ryssland. Genom alliansen kunde tyskarna om de så ville ge sig på ryssarna utan att riskera ett tvåfrontskrig och de kunde också ge sig på fransmännen, också det utan att riskera ett tvåfrontskrig. Tysklands största fiende blir nu Tyskland själv. Kejsaren Wilhelm II tillträder 1888, 29 år gammal. Han kommer snabbt på kollisionskurs med Bismarck. Han avskedar sin kansler och tar själv kontrollen över utrikespolitiken. Wilhelm är irriterad över den ryske tsarens uppmuntran till slaverna på Balkan och förlänger inte Bismarcks hemliga vänskapsavtal med Ryssland 1890. Fransmännen kan bryta sin diplomatiska isolering när de sluter det rysk-franska vänskapsavtalet den 4 januari 1894.

Konsekvenserna

Fyra år senare inträffar en händelse i Fashoda i nuvarande Sydsudan. En fransk expedition kommer till den lilla staden för att erövra området för Frankrike och möts av en stark brittisk styrka under Lord Kitchener. Britterna är där för att slå ner Mahdiupproret i Sudan och återerövra området för britterna. Världen står på randen av ett fullskaligt världskrig mellan Storbritannien och Frankrike. Den franske utrikesministern väljer att dra tillbaka sin styrka. De har visserligen en starkare armé än britterna men de kan inte transportera den dit de vill för den brittiska flottan regerar världshaven.

Den brittiska dominansen på världshaven utmanades öppet av den tyske kejsaren. Han ville att Tyskland skulle bli en stor sjöfartsnation, barnbarn till drottning Victoria som han var. Tysklands ökade inflytande på kontinenten skrämde fransmännen. 1904 skrev britter och fransmän under Entent Cordial, Ententen och tillsammans med fransmännens vänskapsfördrag med Ryssland hade regeringen i Paris lyckas ringa in Tyskland och rasera allt som Bismarck hade byggt upp för Tysklands försvar. Första testet på Ententen kom vid Agadir krisen 1910 och där fick tyskarna ge sig. Nästa test kom sommaren 1914 när hela Europa kastades ut i Första världskriget. Tyskarna tvingades utkämpa ett tvåfrontskrig och när resurserna var slut efter fyra års helvete fick de ge upp i november 1918.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

3 januari 1521 – Påven bannlyser Martin Luther

Bakgrunden

När började reformationen? Under 1000-talet utkämpade kyrkan och de världsliga furstarna en maktkamp med varandra. Kristendomens relativt snabba spridning hängde ihop med en uppdelning av makten mellan den politiska makten som styrdes av kejsare, kungar och adel och den gudomliga makten över människors själar som den katolska kyrkan tog hand om. Tillsammans kämpade de mot andra, tillsammans blev de starka och tillsammans hade de framgång. Staten tog skatteinkomster och kyrkan tiondet och de blev dessutom rika tillsammans. Makt korrumperar och kanske var det de som hände med påvarna. De blev intresserade av den politiska makten och kungarna blev intresserade av den kyrkliga makten. Investiturstriden utspelades under närmare 150 år och slutade med att kyrkan vann slaget men kejsaren vann kriget. Kanske är det där som de över kyrkliga skikten börjar med ett liv och leverne som ligger väldigt långt ifrån de ideal som kyrkan säger sig stå för. Det väckte ilska hos andra som försvarar kyrkans ideal. Reden i mitten på 1200-talet börjar en reformrörelse inom kyrkan för att komma tillbaka till de grundläggande idealen.

Det som kom att utlösa Martin Luthers handlingar tar sin början när Peterskyrkan i Rom skulle byggas om. Det blev dyrt och påven började sälja syndernas förlåtelse via avlatsbrev för att få in pengar till bygget. Det retade upp Luther som enligt legenden spikade upp 95 teser på kyrkporten i Wittenberg 1517. Tre år senare så skickar påven en bulla till Luther om hur han ska uppföra sig. Luther bränner bullan och påven Leo X utfärdar bullan Decet Romanum Pontificem och bannlyser Martin Luther den 3 januari 1521.

 

Konsekvenserna

Det går kanske att säga att ju längre från påven i Rom ett land befann sig ju snabbare ändrade de inriktningen på sin kristna tro. De nordiska länderna var väldig tidigt ute liksom Nederländerna och England. I Schweiz gick de till en början fort men så mördades reformatorn Zwingli och reformationen stannade av tills Calvin kom och kunde driva utvecklingen framåt. Även i Frankrike kunde Calvins läror spridas och de protestantiskt kristna skulle komma att kallas hugenotter. Under de kommande 150 åren förföljdes hugenotterna med olika intensitet tills de mer eller mindre kastades ut ur Frankrike av Ludvig XIV 1685.

Tyskland kom annars att bli det stora slagfältet mellan katoliker och protestanter. I Augsburg 1530 antogs den Augsburgska bekännelsen. De tyska furstarna visade att de var mer självständiga gentemot kejsaren. Ändå skulle det dröja 25 år innan religionsfreden i Augsburg kunde besluta att det var varje furste som själv skulle bestämma vilken inriktning på kristendomen som skulle råda i hans rike. En snabb titt på kartan visar att furstarna i norr, längst bort från Rom föredrog protestantismen medan de i söder föredrog katolicismen. Detta skulle i sin tur få konsekvenser för landet i Europas mitt när konflikten bröt ut 1618, 30 år av krig. Det handlade till ytan om religion, där katoliker stod mot protestanter. Å andra sidan så stöttade det katolska Frankrike det protestantiska Sverige för att bedriva krig mot den katolska kejsaren i Wien. Det handlade nog egentligen mer om makt och politik än något annat. Kanske är det bara en fortsättning på investitur striden men nu har den politiska makten tagit ledning och använder tron som en bortförklaring till sina egna maktintressen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

29 december 875 – Karl den skallige

Bakgrunden

Den franska medeltiden är inte helt enkel. Vi har ett Franker rike och en epok som kallas för det Karolingiska kejsardömet som grundades av Karl Martell, samme man som besegrat morerna vid Tours 732 och stoppat deras expansion norrut i Europa. Karl son, Pippin blir regent 751 med tilläggsnamnet den lille. Vid Pippins död drygt 15 år senare delades riket upp mellan hans söner, Karloman och Karl. Riket är delat i tre år innan Karl åter enar Karolingiska kejsardömet när brodern dör. Broder Karl går till historien som Karl den store. Det är han som får Franker riket att expandera genom erövringar. Han lägger under sig ett område från Berlin i öster via Wien och genom Slovenien över till italienska halvön en bit söder om Rom. Han erövrar Baskien från morerna och Atlantkusten upp till en bit in dagens Danmark i norr.

Han tar sig till Rom år 800 och bli krönt till romersk kejsare av påven. Han hade sin huvudstad i Aachen i dagens Tyskland och det var därifrån han styrde sitt väldiga, feodala rike. Hans son, Ludvig den fromme tog över och styrde riket, från faderns död 814 fram till sin egen död 840. I tidens anda så delades riket mellan hans tre söner. Det blev kaos och inbördeskrig. De två yngre bröderna besegrade den äldre brodern som tvingades till förhandlingsbordet. 843 slöts fördraget i Verdun som delade upp Franker riket och gjorde yngste brodern Karl den skallige till kung i de västra delarna, det som idag är Frankrike.

När den gamla romerske kejsaren dog, såg Karl den skallige sin chans och drog i fält till Italien och erövrade kejsarens gamla områden. När han kom till Rom kröntes han till romersk kejsare av påven den 29 december 875.

Konsekvenserna

När katten är borta dansar råttorna på bordet, säger vi och när Karl var i Italien och blev kejsare passade hans bror, Ludvig den tyske på att invadera och plundra hans västfrankiska rike. Han gjorde det som hämnd för att han själv inte fick titeln. Karl reste hem och för att försvara sitt rike. Brodern dog ett halvår senare och Karl försökte att erövra broderns rike men blev grundligt slagen. Istället reste han till Italien för att hjälpa till med försvaret mot Saracenerna. Denna gång var han inte välkommen söder om alperna, inte ens hans allierade ville ha honom där och när brorsonen Karolman kom reste Karl den skallige hem men dog på vägen över alperna.

Det västfranksiska riket gick vidare till Karls äldste son. Sedan följde en rad mycket kortlivade kungar. Vikingarna belägrade Paris 885-886 och den västfrankiske kungen Karl den tjocks agerande var inte bra. Den västfrankiske kungens makt och prestige dalade snabbt. Vikingarna ökade trycket och började bosätta sig vid Atlantkusten. Karl den skalliges yngste son, föddes efter att hans far avlidit i alperna, blev kung 898. Det västfrankiska riket krympte, trängt från flera håll. Ungrarna kom från öster i mitten på 920-talet. Karl den enfaldige fängslades och avsattes som kung 922.

Andra krafter i västra Europa kliver fram och tar för sig av landsdelar. 987 blir det få rester som återstår av det västfrankiska riket en del av det framväxande kungariket Frankrike. En statsbildning som upphörde med franska revolutionen 800 år senare.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

21 december 1972 – Grundfördraget skrivs under

Bakgrunden

När segrar makterna från Andra världskriget inte kunde komma överens om Tysklands framtid så slutade det med att de västallierade bildade Förbundsrepubliken Tyskland i sina ockupationszoner och Sovjetunionen grundade den Tyska Demokratiska Republiken, 1949 i sin. De båda tyska staterna ansåg båda att den egna var den enda lagliga tyska regeringen. I Västtyskland skapades den s.k. Hallsteindoktrinen som innebar att Västtyskland skulle avbryta alla diplomatiska förbindelser med de länder som erkände DDR. Förbindelserna mellan de båda tyska staterna förblev infekterad och efter att Berlinmuren byggdes 1961, hamnade de på en botten nivå.

Efter Kuba krisen 1962 insåg de båda supermakterna hur nära ett förintande krig de varit och det inträdde en period av avspänning, détente, inom den internationella politiken. I Västtyskland kunde den forna borgmästaren i Berlin, 1957-1966, Willy Brandt ta plats som utrikesminister i den stora koalitionen mellan socialdemokrater och borgliga. 1969 vann han valet åt socialdemokraterna och blev förbundskansler. Brandt sökte sig politiskt bort från Hallsteindoktrinen och började med det som kom att kallas Ostpolitiken. Ostpolitiken innebar inte bara ett närmande till DDR utan till hela östblocket. Brandt inledde med att sluta fördrag med Sovjetunionen och Polen 1970 och sedan stod DDR på tur. De båda tyska staterna hade ett behov av en mer normal relation, men genom att erkänna den andra staten gav de också upp sina egna anspråk på att vara den lagliga regeringen i Tyskland. De kunde inte upprätta diplomatiska förbindelser utan hittade en lösning med diplomatiska förbindelser på regeringsnivå. Det så kallade grundfördraget mellan Öst- och Västtyskland undertecknades i Östberlin den 21 december 1972.

Konsekvenserna

Grundfördraget ratificerades och trädde i kraft ett halvår senare. Grundfördraget öppnade vägen för ett erkännande av det internationella samfundet. Båda Öst- och Västtyskland kunde etablera diplomatiska förbindelser med länder i världen. En konsekvens av öppnare diplomatiska förbindelser var att de båda tyska staterna kunde nu bli medlemmar i Förenta Nationerna, vilket skedde den 18 september 1973. Grundfördraget öppnade också upp dörren för flera avtal mellan Bonn och Östberlin. Under de följande tio åren slöts en rad avtal om allt från hälso- och sjukvård till byggande av en ny motorväg mellan Hamburg och Berlin. När 1970-talet var slut var det också slut på Ostpolitiken, men samarbetet fortsatte senare under Helmut Kohl men räknas inte in i termen Ostpolitik.

I takt med att västvärlden allt mer drog ifrån ekonomiskt så kom klyftorna mellan länderna att öka. När Gorbatjov tog makten i Moskva och införde Glasnost och Perestrojka så kunde till slut inte Berlinmuren stå emot trycket från den östtyska befolkningen och den 9 november 1989 öppnades den för fri passage. Efter flerparts förhandlingar med segrarmakterna från Andra världskriget kunde de båda tyska staterna återförenas den 3 oktober 1990.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

7 december 1813 – Svenska kavalleriets sista attack

Bakgrunden

Sverige hade precis förlorat Finland till Ryssland. Ryssland var på väg tillbaka efter att Napoleon hade intagit Moskva och sedan tvingats till ett återtåg i en vinterkyla som bara ryssar klarar av. På det hela taget var Napoleon och Frankrike på tillbaka gång. Sverige hade trotts allt fått något av Napoleon och det var en ny kronprins. Gustav IV Adolf hade fått se kungakronan försvinna från sitt huvud efter förlusten av Finland och farbrodern Karl XIII blev kung. Han var barnlös och adopterade en dansk prins. Prinsen omkom i en olycka och när hans lik kom till Stockholm passade en pöbel på att lyncha Axel von Fersen. Karl fick adoptera en ny kronprins 1810 och valet föll på Napoleons marskalk Jean-Baptiste Bernadotte. I Sverige närdes förhoppningarna om att Bernadotte och Napoleon skulle göra gemensam sak mot Ryssland och återta Finland. Bernadotte var för smart för att göra något så dumdristigt. Ryssland var allt för starkt och Sverige allt för svagt och Napoleon allt för upptagen med att överleva.

Bernadotte allierade sig med Frankrikes fiender. Kanske hoppades han att han skulle leda armén som drev ut sina forne vän och att han som hjälte skulle få den franska kronan. Eller var det kanske tvärt om att förlorade alla möjligheter i Frankrike när han stod på fiendes sida. Han var ledare för den norra armén som drev fransmännen framför sig. Bernadotte hade tagit med sig 25　000 svenska soldater till kontinenten men han höll dem utanför slaget vid Leipzig i oktober 1813. Det var en plåga för de svenska officerarna som hela tiden trakasserades av sina utländska kollegor för att de inte stred. Bernadotte höll svenskarna i schack. Efter Leipzig rensade armén Holstein i nordvästra Tyskland där de fransk allierade danskarna retirerade. En svensk kavallerikår sändes ut för att förfölja de snabbt flyende danskarna. Vid Bornhöft kom de i fatt fienden och General Skjöldebrand gav order om det svenska kavalleriets sista anfall den 7 december 1813.

Konsekvenserna

Det var ett våghalsigt äventyr att ge order om ett kavallerianfall som slagfältet såg ut. Svenskarna ca 700 man kom söder ifrån och där befann sig också det danska arriärgardet som med infanteri och artillerkanoner låg väl förskansade bakom häckar och diken. Ett mycket olämpligt anfallsmål för kavalleri. Den danska huvudstyrkan befann sig norr om byn. General Skjöldebrand red fram till förtruppens chef överstelöjtnant Cederström och konfererade. Skulle det göras så ska det göras nu menade Cederström och generalen gav order om anfall och tog själv täten. Det tog den svenska styrkan två minuter att rida an mot fienden och 30 meter innan frontlinjen brakade försvarselden lös, men svenskarna trängde in i de danska trupperna som retirerade in i själva byn. Bataljen blev omöjlig att styra och den varade under eftermiddagen. Vid skymningen red svenskarna tillbaka till den södra för återsamling och danskarna retirerade tillbaka mot Kiel, tre mil norrut. Svenskarna följde efter och nådde fram den 9 december. Det är nu Bernadottes plan går i lås. Den danske kungen meddelar att han vill förhandla och i freden i Kiel 15 januari 1813 så avstår Danmark Norge till Sverige. Förlusten av Finland fyra år tidigare har blivit ersatt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

27 november 1915 – Den serbiska armén evakueras

Bakgrunden

Mordet på den Österrikiske tronföljaren sommaren 1914 hade satt igång en kedjereaktion. Österrike ställde krav på Serbien som dessa vägrade att gå med på Österrikarna anföll Serbien och då mobiliserade Ryssland till Serbiens försvar och då mobiliserade Tyskland till Österrikes försvar. För att kunna slå Ryssland började tyskarna med att invadera Belgien och Frankrike och då var britterna med i kriget.

Den österrikiska invasionen hade varit omfattande serberna bjöd ett mycket hårdnackat motstånd som orsakade mycket höga österrikiska förluster. Serberna kunde i slutet av året när material anlände från Västeuropa gå till offensiven och köra ut österrikarna. Priset i människoliv var högt, mycket högt, där också.

I och med Turkiets inträde i kriget och deras bekymmer under de inledande striderna, gjorde att framför allt tyskarna ville invadera Serbien. Detta för att kunna bygga en järnväg och skicka förnödenheter till de hårt trängda turkarna. Det blev desto mer angeläget sedan de allierade hade landstigit vid Gallipoli och kört fast där. Nu kunde turkarna binda trupper som annars skulle kunna skickas till västfronten.

Bulgarien och Serbien hade utkämpat flera krig under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tyskar och österrikare utnyttjade det förhållandet och fick med sig bulgarerna i ett nytt anfall på serberna. Ett massivt anfall sattes in i oktober 1915 av tyskar och österrikare och två dagar senare kom även det bulgariska anfallet. Tillsammans kunde de bryta igenom de serbiska linjerna och den serbiska armén började retirera mot Albanien. Ententen hade skickat trupper och förnödenheter till Albanien för att bistå serberna men nu evakuerades de från Balkan den 27 november 1915.

Konsekvenserna

Den serbiska armén, evakuerades till den grekiska övärlden och efter att ha återhämtat sig och återutrustats sattes serberna in på de nya fronter som öppnades på Balkan. Brittiska och franska trupper skickades till Thessaloniki och fransmännen avancerade norrut. Britterna hade order att inte passera förbi den grekiska gränsen medan fransmännen fortsatte norrut för att hjälpa den retirerade serbiska armén. Efter hårda anfall från bulgarerna retirerade fransmännen tillbaka till gränsen. Tyskarna som ville förhindra att grekerna gick in i kriget tryckte på för att bulgarerna att inte korsa den grekiska gränsen. Därmed kom fronten att ligga stilla under större delen av första världskriget.

I och med Bulgariens inträde i kriget kunde tyskarna öppna järnvägen till sin allierade Turkiet och föra fram välbehövliga förnödenheter och krigsmateriel. Detta ökade trycket på britterna på Gallipoli, som valde att dra sig tillbaka. Trupperna omdirigerades i viss omfattning till Grekland och till den nya fronten om öppnades i Makedonien när österrikarna på nyåret 1916 gick till anfall som hämnd för att makedonierna hjälpte serberna att komma undan. Italienarna skickade trupper till Albanien och under 1917 gjordes framstötar mot Makedonien, från italienare och trupper stationerade i Grekland. I september 1918 startar ententens slutoffensiv som bidrog till seger på Balkan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien