19 januari 1915 – Tyska zeppelinare anfaller England

Bakgrunden

Krig hade tills mitten av 1800-talet bedrivits till land och till sjöss. Under amerikanska inbördeskriget och under fransk-tyska kriget 1870-71 hade kriget blivit luftburet. Genom att sända upp luftballonger kunde observatörer se vad fienden hade för sig och även dirigera artilleriet. Tyskland experimenterade tidigt med luftfarkoster av ballongtyp och blev framgångsrika på området. Bäst gick det för en gigantisk gastank som drevs framåt med motorer och som fick namn efter en av sina främsta utvecklare, Graf Zeppelin.

Bröderna Wright flög ett flygplan 1903 och där efter gick utvecklingen inom flygmaskinsutvecklingen snabbt. Redan 1911 kunde italienarna använda ett flygplan för att fälla bomber över fienden. Vid krigsutbrottet 1914 var de flesta flygplan anpassade för spaningsuppdrag. Det fanns inte många zeppelinare. Den tyska armén hade sex stycken och redan under fälttåget i Belgien experimenterade de med att fälla bomber över bl.a. Antwerpen. Det är svårt att påstå att de var framgångsrika, hälften av de långsamma farkosterna sköts ner av luftvärn. Om armén var negativ så var flottan desto mer entusiastisk och deras enda zeppelinare blev snart fler. Farkosten kunde nå England och den används för spaning mot fiendens fartyg. Utan radar och nästan utan radio var det svårt att hålla kontakten och veta vad fienden höll på med. Zeppelinaren fyllde denna lucka. Snart nog flög zeppelinarna längs den engelska kusten och flottan pressade på för att få anfalla mål i öriket. En tveksam tysk kejsare gick med på den tyska flottans begäran och den första bombräden med zeppelinare mot England utfördes den 19 januari 1915.

Konsekvenserna

Tyskarna fortsatte med bombanfall britterna och spaning längs kusten. Fransmännen började bomba tyska städer och tillslut gick kejsar Wilhelm motvilligt med på att bomba sin mammas hemstad, London, den 31 maj 1915. Även Paris fick känna på de tyska bomberna. Försöken att skjuta ner zeppelinarna med flygplan visade sig besvärligt eftersom ammunitionen var för dålig. När slaget om Verdun inleddes 1916 utförde zeppelinarna bombräder mot fiendens ställningar, men nu blev de nerskjutna. Nya flygplan, mer erfarenheter och framföra allt bättre ammunition gjorde att zeppelinarna tappade mark i kriget mot flygmaskinerna som hade genomgått en enorm teknisk utveckling under kriget.

Kriget i luften med flygplan hade utvecklats från spaning, till de första duellerna med revolvrar, till rena jakter med kulsprutor. Planens prestanda förbättrades allt mer för varje ny modell. Jaktplanen blev allt mer effektiva och kunde skjuta genom propellrarna utan att skada dessa. Taktiken utvecklades också när tyskarna införde sina flygande cirkusar vilket innebar att de samlade stora mängder plan på ett ställe och blev numerärt överlägsna sina motståndare. Manfred von Richthofen var den förste ledaren och när han sköts ner, togs cirkusen över av Hermann Göring. Flygningen var annars till för unga hjältar. Chanserna att överleva sin tionde luftstrid var små.

Flygvapnet utvecklandes till en egen vapengren och flera olika typer av flygplan togs fram, bombplan, jaktplan och spaningsplan. Maskiner utrustas med någon form av kommunikationsradio och kunde leda artilleribeskjutningar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

17 januari 1885 – Slaget vid Abu Klea

Bakgrunden

Egypten var under inflytande av ottomanerna när de 1822 lade under sig Sudan. Pengar var en drivkraft bakom koloniseringen och till skatteindrivare valdes en nordlig stam. Dessa kom att bli avskydda för sitt hantverk och det kom och bli en del av stammotsättningarna. Bönder som inte klarade att betala de mycket höga skatterna, och den skulle betalas, oavsett om skörden var god eller om de hade slagit fel, straffades hårt. Delar av befolkningen flydde till det område som idag kallas för Dafur.

Britterna fick ett allt större inflytande i Egypten. När den egyptiske kungen Ismail Pascha hade det svårt med pengar köpte britterna hans Suezkanalaktier 1879 och kom att kontrollera kanalen och den viktiga sjövägen till Indien. Britterna tog steget fullt ut och valde att ta över Egypten1882, inklusive det egyptiska engagemanget i Sudan. Britterna var inte intresserade av ökenlandet och när Mahdisterna gjorde uppror 1881 så var det inget de hade tänkt göra något åt. De egyptiska garnisonerna var utspridda och omringade och när britterna skickade general Gordon till Khartoum 1884 var det för att organisera återtåget. Generalen drog ut på tiden och blev själv belägrad. En undsättningsexpedition skickades söderut och vid Korti delades styrkan. En del fortsatte längs Nilen och en annan marscherade genom öknen. Där träffade de på en överlägsen Mahdiststryka och slaget vid Abu Klea stod den 17 januari 1885.

Konsekvenserna

Trots att det gick nästan tio mahdister på varje britt vann européerna slaget i öknen. Undsättningsstyrkan under Wolseley kom för sent för att rädda Khartoum som Mahdisterna intagit bara några dagar tidigare. Misslyckandet i Khartoum resulterade i den brittiske premiärministern Gladstones avgång eftersom han gjordes ansvarig för den misslyckade undsättningsexpeditionen. Mahdisterna tog över Sudan och regerade landet. Grundaren av rörelsen Muhammad Ahmand dog och ersattes av en ny och duglig ledare. Den egyptiska ekonomin och den egyptiska armén var i fullständigt kaos. I stället för att ta itu med Sudan så byggde britterna upp både ekonomin och armén under det kommande decenniet.

Sudan var ett av de områden som den brittiske imperiebyggare Cecil Rhodes ville ha för att britterna skulle kunna dominera Afrika från Alexandria i norr till Kapstaden i söder, längs hela den afrikanska östkusten. Frankrike hade en ambition att kontrollera Afrika från Senegal i väster till Djibouti i öster. Det som saknades för fransmännen var Etiopien och södra Sudan. Italien hade mycket sent gett sig i kast med att skaffa kolonier i Afrika och de hade skaffat sig ett brohuvud i Eritrea. Där ifrån försökte de 1895 anfalla Etiopien med ett misslyckat resultat. Mahdisterna såg en möjlighet att ta ställa sig på den italienska sidan och då såg britterna en möjlighet att återigen lägga under sig Sudan. Under ledning av Lord Kitchner genomförde britterna ett anfall och kunde besegra mahdisterna. Från Brazzaville i Kongo kom en fransk expedition som skulle annektera södra Sudan för Frankrikes räkning. Det kom som en överraskning att en stor brittisk styrka befann sig i området och det kom till ett dödläge i Fashoda 1898. Efter några månader tågade fransmännen hem och britterna förblev herrar över Sudan för åtskilliga år framåt.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

11 januari 1851 – Taiping upproret startar

Bakgrunden

Qing dynastin hade tagit makten i Kina 1644 när de plundrade Peking och den siste Ming kejsaren begick självmord. Under Qing dynastin upplevde Kina en kulturell blomstring. De upplevde också ett ökat tryck från européer om handeln med Kina. Jesuiterna hade haft ett stort inflytande under Ming dynastin men med nya grupper av missionärer kom katolska kyrkan på kant med den kinesiske kejsaren som först förbjöd katolicismen och sedan utfärdade dekret om dödstraff för den som bekände sig till kristendomen. Militärt var Qing dynastin inte särskilt framgångsrik. Vid 1700-talets slut var också Qing dynastins högperiod över och dynastin började sakta dala.

Efter Napoleonkrigen 1815 sågs Kina som en jättemarknad för de europeiska varorna. Kriget har satt fart på den industriella tillverkningen av varor efter att den industriella revolutionen startat i Storbritannien under senare delen av 1700-talet. Situationen i Kina förändrades. Krigen mot européerna förlorades regelmässigt. För att kunna handla på Kina exporterade britterna opium från Indien, fick betalt i silver som de sedan kunde använda till att köpa porslin och te. Opiummissbruket var allmänt spritt och blev ett socialt problem för det kinesiska samhället. Det inträffade naturkatastrofer och det var en omfattande missväxt. Qing dynastin kallas också Manchu dynastin och kejsaren sågs inte av alla kineser som en riktig kines. Det fanns spänningar mellan kineserna och deras härskare. I Guizhou provinsen, ett hundra tal mil åt nordväst från Macau och Hong Kong, fanns en man som hette Hong Xiuquan. Han startade Taiping upproret mot kejsaren den 11 januari 1851.

Konsekvenserna

Hong Xiuquan var en kristen konvertit och hävdade att han var Jesus bror. Han utropade Taipings gudomliga kungarike. Det som från början varit kanske 10 000 soldater växte snabbt till en armé på kanske en halv miljon man. De drev bort kejsarens armé från sina områden. Hong förbjöd allt som var fel i det kinesiska samhället; slaveri, opiumbruk, fotomlindning på flickor m.m. Han blev också allt mer upptagen av sig själv och styrde endast med skriftliga meddelande. Det uppstod ett maktvakuum som andra ledare för upproret kunde utnyttja.

1860 försökte det gudomliga kungariket återigen ta till offensiven mot kejsaren. Kejsaren hade under tiden omorganiserat sin armé för att bättre klara av kriget mot upprorsmakarna. Hong försökte flörta med de européerna som fanns i Kina, men dessa var kallsinniga och förhöll sig neutrala. 1860-61 anfölls Shanghai. Nu var européerna inte längre neutrala utan ställde sig på kejsarens sida, med sina moderna vapen och resurser. Upprorsmännen förlorade och det var slutet på deras framgångar. Kejsarens armé gick på offensiven och 1864 anfölls och intogs Hongs huvudstad Nanjing. Alla upprorsmakare avrättades när staden föll. Hong själv dog ett par dagar innan av matförgiftning. Det fanns fortfarande upprorsarméer kvar och dessa jagades fram till 1871 när den sista armén var förintad. Taiping upproret var en av världens blodigaste inbördeskrig i historien och mellan 20-30 miljoner människor beräknas ha fått sätta livet till. De grundläggande problemen i det kinesiska samhället, som Hong faktiskt försökte göra något åt, förändrades inte. Det utländska inflytandet ökade, liksom opiummissbruket och Qing dynastin försvagades hela tiden. Boxarupproret runt sekelskiftet 1900, var ett försök att bli av med det utländska inflytande och till slut 1912 föll Qings kejsardynasti.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

9 januari 1916 – Turkarna segrar på Gallipoli

Bakgrunden

Behovet av transportera materiel till Ryssland gjorde att britter och fransmän letade efter lämpliga vägar. Sjövägen genom Bosporen in i Svarta Havet ansågs som den mest lämpliga, trots att den behärskades av Turkiet som valt Centralmakternas sida i Första världskriget. Farleden skulle öppnas med våld men det inledande flottanfallet misslyckades totalt och flera fartyg sjönk efter att ha gått på minor, bl.a. ett par slagskepp. För att få bort de turkiska forten beslöts att anfalla Gallipolihalvön med infanteri och anfalla forten bakifrån. Turkarna var medvetna om hotet och byggde försvarsställningar. När britterna anföll i maj 1915 leddes de av befäl som var mycket försiktiga. Följden blev att de grävde ner sig i låglänt terräng och lät turkarna behärska den höglänta terrängen i det som kom att bli ännu ett låst skyttegravskrig.

För att bryta dödläget beslutades om en ny brittisk landstigning norr om den nuvarande i en koordinerad attack från de befintliga brohuvudena. Den 6 augusti kom anfallet och de möttes med hårt turkiskt motstånd. Samma svaga brittiska ledning gjorde att anfallarna återigen grävde ner sig i låglänt terräng, och lämnade höjderna till försvararna, ett mardröms scenario. Efter en månads strider var offensiven slutkörd.

Befälet byttes ut och nya tankar och idéer växte fram. En mer realistisk bild av situationen såg dagens ljus och när Bulgarien under hösten 1915 gick med i kriget på centralmakternas sida. Tyskarna kunde transportera nytt materiel till turkarna som med bl.a. grövre artilleri kunde beskjuta fiendens skyttegravar. Förstärkningar till Gallipoli fick skickas till Saloniki för att förstärka den fronten inför det bulgariska hotet. Det som återstod var att dra sig tillbaka från Gallipoli och omfattande förberedelser gjordes för att komma undan utan bli upptäckte av turkarna. Britterna, australiensarna och nyzeeländarna började evakuera sina brohuvuden i slutet av december. De förblev oupptäckta och var klara den 9 januari 1916.

Konsekvenserna

Två döda rapporterades från evakuering vilket kom att bli ententens största succé på Gallipolihalvön. Turkarna gick stärkta ur konflikten och återfick drömmen om ett stort imperium. De skickade en del av sina trupper till Mesopotamien där de kunde erövra den av britterna hållna staden Kut vilket blev ytterligare en framgång. En annan del av trupperna skickades till Sinaifronten. Där försökte de erövra Suezkanalen utan att lyckas.

Australiensare och nyzeeländare skickades till Egypten och omorganiserades och förstärktes innan infanteriet skickade till västfronten. Kavalleriet stannade kvar och sattes in i striderna mot turkarna i Sinai. Det var samma kavalleri som var med och genomförde det avgörande genombrotten på Sinaifronten och intog Jerusalem 1917.

De ansvariga befälen för Gallipoli kampanjen kom inte längre i sina karriärer utan ersattes med dugligare befäl. Även i den politiska sfären fick det konsekvenser. Operationens störste tillskyndare, Winston Churchill, fick lämnas in post som förste Marinminister och blev överste för ett skotskt regemente på västfronten innan han 1917 återvände till regeringen som minister med ansvar för ammunitionstillverkningen.

400 000 soldater skadades eller dödades på båda sidor under striderna. Det finns även de som påstår att striderna skyndade på det turkiska beslutet att genomföra ett folkmord på armenier i landet 1915. Förmodligen hade motgångarna i Kaukasus mot ryssarna en större på verkan än ententens invasion av Gallipoli.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

31 december 1775 – Slaget om Quebec

Bakgrunden

De amerikanska kolonierna svarade med kraft på den brittiska regeringens försök att ta ut skatt av bosättarna år 1765. De menade, att eftersom de inte hade representation i det brittiska parlamentet, så var skatten grundlagsstridig. Den brittiska kronan hade inte oväntat en annan uppfattning. Kolonisterna bildade kolonialkongressen för att diskutera sina egna intressen. Det är nu händelserna i Frankrike sprider sig till Amerika. Frankrike hade förlorat sjuårskriget och freden i Paris 1763 hade berövat fransmännen delar av sitt kolonialimperium. Det hade också tydligt markerat, att britterna hade tagit över som världsmakt. Den franska staten hade inte haft förmågan att göra de nödvändiga förändringarna som krävdes för att möta den nya tiden. Adeln satt på marken och levde på jordräntan utan att satsa på den framväxande protoindustrin. Nya idéer om har makten skulle fördelas och vem som skulle ha inflytande växte fram och beskrevs i Montesquieus maktdelningslära.

1773 inträffade Boston tebjudning där kolonister, utklädda till indianer, kastade en telast överbord från ett fartyg i Bostons hamn. Situation blev mer tillspetsad och kolonisterna började samla vapen. 1775 slog britterna till mot ett vapenlager och det amerikanska frihetskriget inleddes i april. De amerikanska kolonisterna hoppades att bosättarna i de före detta franska områden skulle gå med i kriget mot britterna, vilket de inte gjorde. Den amerikanska kontinentalarmén gick till angrepp mot britterna i det som idag är Kanada. De intog Montreal och fortsatte mot Quebec. När två arméer ur kontinentalarmén förenades så inledde de slaget om Quebec den 31 december 1775.

 

Konsekvenserna

Det blev ett hårt nederlag för amerikanarna som tvingades att dra sig tillbaka. Året efter, den fjärde juli kom den amerikanska självständighetsförklaringen, men det brittiska Nordamerika eller Kanada förblev under den brittiska kronan. Inflyttningen till Kanade blev omfattande. De amerikaner som var lojala mot Storbritannien flydde norrut från det självständiga USA och slavar som flytt sökte en fristad i landet i norr. Även från Europa ökande invandringen, kraftigt, och de stora kanadensiska vidderna svalde de nyanlända.

Kanada var ett delat land. Den fransktalande delen av befolkningen hade garanterats sina rättigheter, de fick behålla sitt språk, sin kultur, sin utbildning och inte minst viktigt sin religion. Kanada hade inte gjorts till ett område utan de fortsatte att vara fler olika, mindre kolonier. I Paris 1783 kommer freden efter det amerikanska frihetskriget. Det blir klart att Nordamerika delas i en amerikansk del i söder och en brittisk i norr. Det är nu som en hårt ekonomiskt ansträngda fransmännen får tillbaka idéerna om maktdelning. Det unga USA har visat att de franska idéerna fungerar i praktiken. Detta är en av orsakerna till den franska revolutionen som inleds 1789.

Britterna lämnar inte alla de områden som de kommit överens om. De stannar kvar i amerikanska områden och passar på att leverera vapen till indianerna. Det är svårt att komma ifrån tankarna, så här i ett senare perspektiv, att den ursprungliga indianska befolkningen utnyttjades hårt för att bedriva de europeiska stormakternas krig. Förhållandet mellan Amerika och Storbritannien fortsätter att vara ansträngt. Det förekommer mindre strider om gränserna. 1791 genomförs reformer i Kanada, nedre Kanada bildas med den fransktalande befolkningen och övre Kanada med den i huvudsak engelsktalande befolkningen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

29 november 1807 – Portugisiska kungafamiljen flyr från Portugal

Bakgrunden

Portugal var länge en stark nation, inte minst till sjöss. De tillhörde de första europeiska makter som vågade sig ut på världshaven. Spanien och Portugal är de två nationerna på den iberiska halvön och de har inte alltid kunnat hållas sams. Mer än ett krig har rasat länderna emellan. De bedrev en hård kamp om fjärrhandeln och om kolonier. 1529 delades världen mellan Spanien och Portugal under påvens överinseende. 1580 dog kungen Henrik I barnlös och det fanns fem kandidater till tronen. Det blev den spanske kungen som tog över tronen. Under trettioåriga kriget kunde portugiserna ta tillbaka makten genom ett uppror. Krig bröt ut med både Nederländerna, om Portugals gamla kolonier som de övertagit och med Spanien. De portugisiska regenterna var dugliga med inte göra Portugal så stort som det en gång varit.

I det spanska tronföljdskriget gick portugiserna med på den franska sidan men en skicklig brittisk diplomat fick tillbaka portugiserna till den brittiska sidan. En vänskap som fortsatte under hela 1700-talet. Efter den stora jordbävningen 1755 kunde mycket välbehövliga reformer genomföras av de portugisiska regenterna. Adeln fick ge vika för kungen och de två kom att ställas emot varandra. När Napoleon deklarerade kontinentalblockaden så vägrade portugiserna gå med utan behöll vänskapen med sin allierade i Storbritannien. Napoleon som såg blockaden som en viktig del i krigföringen mot fienderna i öriket tog sina trupper i Spanien och anföll Portugal för att få stopp på handeln. Den portugisiska kungafamiljen gick ombord på ett brittiskt örlogsfartyg för att fly till Brasilien. Fartyget avseglade den 29 november 1807.

 

Konsekvenserna

Brasilien kom att bli i personalunion med Portugal och det nya sätet för den portugisiska kungafamiljen. Drottning Maria dog i ett kloster i Brasilien men var märkt av sinnessjukdom som drabbat henne redan i Portugal. Det blev hennes andra son, Johan VI som blev kung. Han hade i praktiken regerat i många år vid drottningens död 1816.

I Portugal bröt ett uppror ut mot den franska ockupationen redan samma år som kungafamiljen flydde. De gamla vännerna från Storbritannien skickade trupper och hjälpte upprorsmakarna, vilka också lyckade besegra Napoleons armé efter två års strider. Slaget vid La Coruña gav en brittisk seger men de kunde inte förhindra att fransmännen återigen invaderade Portugal. Den brittiske generalen Beresford hade blivit utnämnd till generalguvernör av den portugisiska kungafamiljen. Han tränade den portugisiska armén i brittisk anda och disciplin. Tillsammans med brittiska trupper under Arthur Wellesley, senare känd som lord Wellington, kunde de driva ut fransmännen en gång till. Från sina baser i Portugal gjorde britter och portugiser fälttåg in i Spanien som fortsatte att bli ett oroligt hörn i det av Napoleon ockuperade Europa.

Portugals kung valde att stanna kvar och regera från Brasilien, även efter att det blivit fred och Beresford fortsatte att regera i Portugal. 1817 började ett uppror mot det brittiska styret. Tre år senare var britterna borta och Johan VI återvände till Portugal. För att undvika att Brasilien styrdes av adelsrådet blev Johans son Peter I, kejsare av Brasilien och personalunionen upphörde. Kejsardöme i Brasilien skulle finnas kvar fram till 1889 då en statskupp gjorde landet till en republik.

Portugal kastades in i ett mycket turbulent 1800-tal. Försök till att ersätta konstitutionen med medeltida välde och motaktioner att införa ett modernt euroepiskt statsskick pågick i stort sett fram till statsbankrutten 1892.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

22 november 1915 – Slaget vid Ctesiphon

Bakgrunden

Krigsutbrottet 1914 drabbade inte Mesopotamien eller områdena runt floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak. Området var löst knutet till det osmanska imperiet som hade militär närvaro bl.a. Baghdad och Basra. Britterna behärskade det som idag är Iran. Det dröjde till november 1914 innan Turkiet drogs in i kriget när ryssarna anföll i Kaukasus regionen. Turkarna såg Mesopotamien som en andra om inte tredje klassens krigsskådeplats och förstärkte inte sin närvaro. Tvärt om trupperna behövdes på andra krigsplatser inte minst Gallipoli där britter, australiensare och nyzeeländare landsatts i april 1915. Britterna hade redan en militär närvaro i området och Anglo-Persian Oil Company fick i uppdrag av den brittiska regeringen att förse de Royal Navy med det allt viktigare bränslet. Dagens Iran och Kuwait blev strategiska områden för britterna.

Britterna hade ett trumfkort i rockärmen. Den indiska armén. Den skickades till Persiska viken och landsattes vid Basra. Det turkiska motståndet var symboliskt. Sakta men säkert avancerade trupperna norrut längs floden. I Turkiet blev man varse det ökade hotet på från sydöst och trupper drogs tillbaka mot Baghdad. Nya befälhavare kom in och de började bygga starka defensiva positioner i britternas väg. Det viktigaste av dessa stridslinjer fanns i Ctesiphion, ca 5 mil söder om Baghdad. Britternas befälhavare jagade på sin motvillige frontbefälhavare Townshend. Denne ansåg att försörjningslinjerna började bli långa och manade till försiktighet. Sakta fortsatte marschen norrut med mindre skärmytslingar med de turkiska eftertrupperna. Britterna kommer till slut fram till starka turkiska försvarsställningen.

Generalmajor Townshend beordrade anfall mot ställningen den 22 november 1915.

Konsekvenserna

Britterna visste inte att turkarna bytt befäl. De hade utsett den tyske fältmarskalk, von der Goltz till ny befälhavare. Han hade förberett försvaret på en mycket gynnsam position. Britterna anföll i tre kolonner. På ett ställe lyckades de indiska soldaterna bryta igenom försvaret som i god ordning retirerade till nästa ställning. Townshend satsade på att utnyttja sina framgångar från första dagen men anfallen blev resultatlöst.

På båda sidor om stridslinjen satt två nervösa befälhavare som båda oroade sig för sin motståndare och förberedde en reträtt. Turkarna upptäckte sina fienders avsikter. von der Goltz avbröt genast reträtten och började förfölja de retirerande britterna. Britterna drog sig tillbaka till staden Kut ca 100 km söder ut längs Tigris. Townshend ville fortsätta reträtten men stoppades av sin överordnade. Britterna grävde ner sig och byggde upp ett försvar mot de attackerande turkarna. Turkarna omringade staden i början av december och fortsatte söder ut och byggde upp starka försvarspositioner. Kut var mycket illa vald för att låta sig omringas och belägras i, något som britterna skulle få erfara under de kommande månaderna.

Britterna skickade ut flera undsättningsexpeditioner på marken och med hjulbåtar på floden. De senare var lätta byten för landbaserat artilleri. Striderna på marken var svåra. Det område som arméerna kunder operera i var det som kunde vattnas från floderna. Inte sällan var det sankmark som måste forceras för att få fram förnödenheter till den stridande armén. Till slut gick det inte att försvara Kut. Matransonerna hade minskats och efter fem månader var soldaterna försvagade och drabbades av epidemier. I april, efter fem månaders belägring kapitulerade staden.

Artikeln ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien          Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

21 november 1953 – Piltdownmänniskan avslöjas som en bluff

Bakgrunden

I det nationalistiska 1800-talet var det lite av nationell prestige att kunna visa upp nya landvinningar inom olika vetenskapliga områden. Ett område som definitiv var laddat var evolutionens område där Charles Darwin teorier om utveckling av naturen kom på rak kollisionskurs med kyrkans bestämda uppfattning att allt var skapat av gud. Debatten och diskussionen kom att var intensiv runt den “felande länken”, dvs. skillnaden mellan en apa och en människa. Det fanns ingenting, i alla fall inte som paleontologiskt fynd, som visade att det mellanting mellan apa och människa, som skulle kunna förklara hur apan utvecklats till människa.

Sommaren 1912 hittade en amatörforskare vid namn Charles Dawson delar av ett kranium som väckte uppmärksamhet. Han tog det till chefen för den geologiska avdelningen på British Museum, Arthur Smith Woodward. De hittade fler fragment i grustaget i Piltdown i Sussex i södra England. Tillsammans fick de ihop ett mänskligt kranium men med aplik käke. Det togs som bevis för att detta var den felande länken mellan apa och människa. Fyndet var ifrågasatt redan från början. Det engelska läkarsällskapet lät göra en rekonstruktion de också och Arthur Keith kom fram till att det var en människoskalle men att det var en apkäke. Ett hopplock och en förfalskning. Inte ovanligt kanske att de båda sidorna trummade ihop vetenskapsmän som bevisade att deras sida hade rätt i den akademiska debatten. Det skulle dröja över 40 år innan fullständig klarhet kunde nås i tvisten. Genom en mer noggrann genomgång av marken och fynden kunde det konstateras att de var en förfalskning, den 21 november 1953.

 

Konsekvenserna

Piltdown människan kom att prägla synen på utvecklingen under en period. Nya bevis i Sydafrika som hittades, så antogs de bekräfta att Piltdown fynden var äkta. I början på 1920-talet hittades kranier i Kina som förändrade bilden något. Pekingmänniskan kunde efter studier konstaterades vara så människolik att den hamnade i Homus erectus gruppen. Det är annars i östra Afrika som studierna av den tidiga människan kom att fortsätta.

Under 1950-talet började de paleontologiska fynden upptäckas igen. Sydafrika låg långt framme men balansen tippade långsamt över till Kenya, Tanzania och Etiopien. En av den som gräver efter nya fynd är en engelsman som efter en skandal flyttade till Kenya och började utgrävningar i Turkana, Louis Leakey. Louis hade flyttat ihop med den yngre Mary Nicol. När hustrun begärde skilsmässa så gifte de sig och flyttade till Afrika. Paret kom att tillbringa resten av sitt liv i Kenya och bildade en familj. Namnet Leakey är i Kenya och inom paleontologin synonymt med utgrävningar om de första människorna. Det har gjort Nairobis nationalmuseum till en av de viktigaste platserna i världen där gamla mänskoskelett.

Louis var först ut med upptäckterna inom Leakey familjen, redan i början av 1950 kunde de första betydande fynden grävas fram. Hustru Mary följde efter och sönerna Richard och Robert kunde också gå vidare i familjetraditionen. Richard gifte sig med Meave Leakey och hon drev utgrävningar långt in på 2000-talet. Stafettpinnen ligger nu hos dottern Louise som försätter familjens grävande traditioner.

De äldsta fynd som paleontologerna hittar, inte bara Leakey familjen, är ca 6 miljoner år gamla. Det att jämföra med Lucy, som kanske är den mest kända förhistoriska människan som är ca 3 miljoner år, och det är ingen bluff.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

17 november 1869 – Suezkanalen öppnas

Bakgrunden

Tanken på en kanal mellan Medelhavet och Röda havet är gammal. Redan de gamla egyptierna byggde kanaler, främst mellan Nilen och Röda havet. De moderna idéerna kom när Napoleon invaderade Egypten 1799. Hans ingenjörer kom fram till var att höjdskillnaden var för stor och att det skulle bli för dyrt att bygga kanalen. Fyrtio år senare görs en ny undersökning som kommer fram till att det faktiskt går att bygga en kanal. Det skulle dröja ytterligare 14 år innan den franska konsuln, de Lesseps får ett tillstånd på 99 år att bygga och driva en kanal och 1858 bildas Suezkanal bolaget. Majoriteten i bolaget köps av franska intressen medan Said Pacha, Egyptens vicekung tar hand om 22 % aktierna.

25 april 1859 börjar kanalbygget officiellt. Till detta gigantiska och komplicerade projekt användes tvångsutskrivning av egyptiska arbetare och dödstalen var höga, av undernäring och av kolera. I februari 1867 kunde det första fartyget passera genom kanalen och två och halvt år senare var arbete var klart och allt var förberett för invigningen. Det blev en jättefest när kanalen öppnades för fartygstrafik. En konvoj seglade från norr och en annan från söder. Invigningsfesten var klar den 17 november 1869.

Konsekvenserna

Storbritannien var den dominerande makten i världen och den byggde på flotta, Royal Navy och handelsflotta. Öppnandet av Suezkanalen kom att få en omedelbar och drastisk effekt på världshandeln. Sjövägen till Indien kortades drastiskt och den öst afrikanska kusten öppnades för kolonisation. Regeringen i London insåg att de behövde stärka sitt grepp över Suezkanalen. Britterna köpte upp kanalaktier och när Said Paschas efterträdare Ismail Pascha dragit på sig stora skulder, passade britterna på att köpa hans aktier och kom att äga 44 % av kanalen. Det brittiska intresset för kanalen ökade, och i maj 1882 väljer britterna att invadera Egypten för att säkra kontrollen över kanalen. Britterna hade att följa kanalkoncessionens krav att alla fartyg oavsett nationalitet, i krig och fred, så var kanalen öppen för fartygstrafik. Detta bekräftades i Konstantinopel konventionen från 1888.

I ett avtal från 1936 återfår Egypten sin självständighet medan britterna står för Suezkanalens försvar. Under de nationalistiska strömningarna som genomsyrade Afrika under 1950-talet kom kraven på att britterna skulle återlämna kanalen vilket, de gjorde 1952. Egyptens president Nasser, valde att 1956 nationalisera Suezkanalen, något oväntat eftersom det återstår 12 år innan kanal koncessionen löper ut. Nationaliseringen utlöser ett militärt anfall mot Egypten och Frankrike, Storbritannien och Israel. Den så kallade Suezkrisen. Efter att Sovjetunionen och USA lagt sig, så drar sig invasionstrupperna tillbaka. I samband med sexdagarskriget 1967 ryckte israeliska trupper fram till kanalen som stängdes tills Israel och Egypten kunde sluta fred efter Oktoberkriget 1973. Kanalen fortsätter att vara en viktig länk i världshandeln och planer finns på att bredda och fördjupa kanalen så att den kan ta emot supertankers.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

13 november 1950 – Britterna kräver Seretse avgång

Bakgrunden

Under 1800-talet kom befolkningen i dagens Botswana i konflikt med stammar som vandrade in i deras område. Kungen, Khama III, begärde beskydd av britterna som villigt bildade protektoratet Bechuanaland i mars 1885. Britterna ville förhindra att boerna skulle vinna inflytandet i området och stoppa tyskarna från att bilda ett sammanhängande område från dagens Namibia till Tanzania. Gränstvisterna löstes efter hand och området växte och krympte efter olika avtal. Det var meningen att Bechuanaland skulle ingå Sydafrika som bildades 1910. Förberedelser gjordes, men genomfördes aldrig och tanken dog helt när Sydafrika lämnade det brittiska samväldet efter valet av en apartheid regim 1948.

Khama III:s och hans son Khama II var hövdingar för Bamangwatofolket. 1921 föddes tronföljaren Seretse Khama som fyra år gammal ärvde tronen, med farbrodern som medregent och förmyndare. Seretse studerade i Sydafrika och England där han avlade juristexamen. I England träffade sin blivande fru Ruth Williams. Det kom att bli ett kontroversiellt äktenskap eftersom blandäktenskapet utlöste ett ramaskri Sydafrika. Stammens äldste hade inte godkänt giftermålet och hans farbror beordrade honom att återvända och upplösa äktenskapet. På vägen höll han och hans fru flera offentliga möten och vann folkets stöd och lyckades få de äldstes godkännande.

Sydafrika hade ett stort inflytande och satte press på britterna att agera mot Seretse. Det skuldtyngda Storbritannien hade inte råd att mista de Sydafrikanska råvarorna och samtidigt fanns en oro att Sydafrika skulle agera militärt mot sitt grannland. Britterna ifråga satte Seretse äktenskap och hans förmåga att vara hövding och de gick så längt att de krävde att han skulle ge upp sin kungatitel. Det var den 13 november 1950.

Konsekvenserna

Seretse vägrade och blev bannlyst från Bechuanaland. Sex år senare valde han att avsäga sig alla anspråk på tronen och han och hans hustru kunde återvända hem som vanliga medborgare. Seretse valde den demokratiska vägen och bildade ett nationalistiskt parti i början på 1960-talet och drev kravet på självständighet. Den moderate Seretse stöddes av britterna och blev statsminister när landet fick inre självstyre 1963. När landet Botswana blev självständigt den 30 september 1966 blev Seretse Khama landets förste president. Samma år adlades han av drottning Elisabeth II och blev sir Seretse.

I de första valen efter självständigheten fick sir Seretses parti en egen majoritet, något de har lyckats behålla allt sedan dess. Han valde en öppen marknadsekonomi, att slå ner hårt på korruptionen och att överskottet återinvesterades i infrastruktur och skolor. Botswana genomgick en framgångsrik ekonomisk period som levererade välstånd till folket, till skillnad från många andra länder som blev självständiga vid den här tiden.

Botswana tillät gerillan i Zimbabwe att ha baser i sitt land och när fredsförhandlingarna gjorde att landet kunde bli fritt, var sir Seretse en viktig kugge. Strax efter åt dog Seretse i cancer 1980. Botswanas politiska situation var stabil och vice presidenten kunde lugnt ta över makten. Landets fjärde president som valdes 2009, var Ian Khama, son till landets förste president, sir Seretse Khama.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien          Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien