25 november 1918 – Tyskarna i Östafrika kapitulerar

Bakgrunden

Det var inte tänkt att kriget i Europa skulle sprida sig till östra Afrika. Den tyske befälhavaren för befälhavaren för trupperna i Tyska Östafrika, överste Paul von Lettow-Vorbeck, ansåg att anfall var bästa försvar och anföll Kenya. Efter inledande framgångar kunde britterna stoppa framryckningen. När truppförstärkningar anlänt gick britterna, i november, till motattack mot hamnstaden Tanga men fick dra sig tillbaka efter usla förberedelser. Tyskarna återupptog sin offensiv i januari 1915, men upptäckte snart att de gjorde av med för stora mängder förnödenheter. Lettow-Vorbeck gick över till ett gerillakrig för att utföra sabotage, främst mot järnvägen mellan Mombasa och Kampala. De tyska trupperna var mycket framgångsrika och lyckades erövra så stora mängder av ammunition att de kunde hålla igång striderna och lägga beslag på så mycket hästar att de kunde sätta upp ett par beridna kompanier. Lettow-Vorbeck fortsatte sin offensiva strategi och fortsatte att rekrytera soldater framför allt afrikaner. Han gjorde förbanden effektivare genom att blanda européer och afrikaner samt att ställa om produktionen i Tanganyika till krigsproduktion.

Britterna var arroganta och tog inte de uppgifter de fick på allvar. De underskattade sina motståndare, inte minst för att de använde afrikanska trupper. Britterna skickade mer trupper från andra fronter till Östafrika, vilket var precis vad tyskarna ville. Det skulle dröja till 1916 innan britterna började värdera afrikanernas egenskaper som soldater.

I Namibia hade sydafrikanska trupper slagit de tyska trupperna och nu beslutades att dessa skulle sättas in mot tyskarna i Östafrika från norra Rhodesia. Sydafrikanen Jan Smuts utsågs till befälhavare för de brittiska trupperna i Östafrika och 1916 var han klar för en offensiv. Från norr, öst, syd och väst invaderades Tyska Östafrika. De stoppads av tyskarna som bjöd hårt motstånd och under skydd av mörkret drog sig tillbaka. I slutet av 1917 hade Smuts ockuperat nästan hela Tyska Östafrika men inte lyckats med att slå de tyska trupperna som ständigt gled honom ur händerna. Lettow-Vorbeck flyttade till Portugisiska Östafrika, dagens Moçambique, där britterna fortsatte att jaga honom. Tyskarna jagade förråd för att kunna fortsätta striden och britterna jagade tyskarna för att slå dem. Slutet på första världskriget kom även till Östafrika och Lettow-Vorbeck kapitulerade i Abercorn i dagens Zambia den 25 november 1918.

Konsekvenserna

Kriget var redan slut när Lettow-Vorbeck kapitulerade och konsekvenserna blev små i det stora perspektivet. För folket i de forna tyska områdena blev det till att få nya kolonialherrar. Belgarna tog över Rwanda och Burundi och britterna Tanganyika och kom därmed uppnå drömmen om att behärska allt land mellan Kapstaden och Kairo.

Lettow-Vorbeck återkom till Tyskland i mars 1919 och fick en hjältes mottagande. Britterna tillät honom, som ende tyske befälhavare, en segerparad genom Brandenburger Tor i Berlin. Detta för hans tapperhet och ridderlighet. Lettow-Vorbecks prestation, att med en mindre styrka binda en mycket större styrka under så lång tid, och bedriva ett så framgångsrikt gerillakrig blev en skola för kommande gerillakrigare som Giap i Vietnam och Che Guevara på Kuba. Lettow-Vorbeck fick en statsbegravning av den västtyska regeringen vid sin död 1964.

Artikeln ingår i PersSkriveriers serie om Första Världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

6 juli 1966 – President Banda i Malawi

Bakgrunden

I det som då kallades för Brittiska central afrikanska protektoratet, i det som idag heter Malawi, i Kasungu, föddes 1898 Kamuzu Banda. 1898 är det allmänt accepterade året eftersom ingen egentligen vet, eftersom det inte fördes några register på den tiden. Någon gång under första världskriget tog sig Kamuzu vidare från sin hembygd. Han tog sig på slingriga vägar till Johannesburg och började arbeta i en guldgruva. Han träffade biskopen Vernon 1925 som lovade att betala Bandas utbildning i USA om han kunde ta sig det. Det gjorde han och Kamuzu kom att tillbringa många år i USA innan han flyttade till Storbritannien. För att praktisera som läkare i brittiska kolonier, som hemlandet, Nyasaland protektoratet var, så behövde han en brittisk läkarutbildning.

Det är under tiden i Storbritannien som han börjar sin läkarkarriär men också intresset för afrikansk politik. Han kom att representera sitt lands frihetssträvanden i många kongresser och bedrev lobbyarbete i London för Malawis räkning. Efter 42 år utomlands återvänder han till Federationen av Rhodesia och Nyasaland. Han blev vald till ledare för det största partiet och började genast agitera mot kolonialmakten som svarade med att arrestera honom. Kravet på avkolonisering ökade inom hela den brittiska koloniala världen och Banda släpptes ur fängelset för att åka till London för samtal. Det var Banda själv som valde namnet Malawi för det nya landet som fick sin självständighet 1964, på dagen sex är efter att han kommit tillbaka till sitt hemland. Banda valdes till ledare och han visade allt mer diktatoriska tendenser. För att stärka sin makt utropades republiken Malawi och Banda blev landets förste president den 6 juli 1966.

Konsekvenserna

Han var inte den yngsta ledaren för ett fritt afrikanskt land, Hastings Kamuzu Banda. Namnet Hastings hade han tagit när han blev kristen och efter en missionär som han beundrat i sin ungdom. Banda följer ganska tydligt i många andra afrikanska ledares spår. Han skaffade sig stora maktbefogenheter. Han inför enpartistyre. Han blir vald till Malawis president på livstid 1970. Banda var kanske mer britt än afrikan efter alla sina år i Storbritannien. Han hade tappat sitt barndomsspråk och förlitade sig på en tolk. Han kallas ibland för rektorn för Malawi för sitt folk, något han verkar ha uppskattat.

Politiskt kom hans utrikespolitik att präglas av hans erfarenheter. Malawi var en av frontstaterna i kriget mot apartheid i södra Afrika. Banda valde en linje som gjorde att han föraktades av sina afrikanska grannar. Han valde västs sida i det Kalla kriget och Malawi var ett av få afrikanska länder som upprätthöll diplomatiska förbindelser med regimen i Pretoria. Antikommunisten Banda stödde Portugal mot FRELIMO gerillan och efter självständigheten stödde hans armé FRELIMO medan pionjärerna stödde gerillan i inbördeskriget som följde. Banda var en nagel i ögat på flera afrikanska ledare. Tiden skulle även rinna ut för Banda. Det Kalla krigets slut upplöste mycket av det kitt som hållit ihop olika allianser. Nu gick det inte längre för västländerna att se mellan fingrarna på Malawi och de vände sin forne allierade ryggen, ungefär som Mobutu i Kongo. Det första riktig fria demokratiska valet förde Banda bort från presidentposten. Fem år senare avled han, enligt uppgift, i en ålder på 99 år på ett sjukhus i Sydafrika.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

18 april 1980 – Robert Mugabe blir Zimbabwes premiärminister

Bakgrunden

1924, i den brittiska kolonin Sydrhodesia föddes en gosse som fick namnet Robert Gabriel Mugabe. Robert växte upp och fick sin utbildning i en katolsk skola. När studierna var klara var han lärare, som många andra i sin generationen av afrikanska befrielseledare. Han fortsatte sin utbildning i Sydafrika och träffade bl.a. Kenneth Kanunda från Zambia och Julius Nyerere från Tanzania. 1960 återvände han till Federationen Rhodesia och Nyasaland, som kolonin ändrat namn till. Han blev medlem i en av de befrielserörelser som fanns och som kämpade för afrikanernas självständighet. I Sydafrika hade Sharpvillemassakern inträffat och ANC och Nelson Mandela hade börjat en väpnad kamp mot det vita styret. I Rhodesia tog den europeiska befolkningen under Ian Smith makten och grundade en apartheidregim i Sydafrikansk anda. Mugabe blev ledare för ZANU:s militära gren. Han fängslades 1964 och tillbringade de följande elva åren i fängelse. En tid som han utnyttjade till att studera per korrespondens. Han reser efter fängelsetiden till Moçambique och enar de olika befrielserörelserna till i den Patriotiska Fronten, mot de vita. Från baserna i grannlandet fortsätter befrielsekriget. Moçambiques ledare Samora Marcel lyckas få Mugabe intresserad av den marxistiska ideologin.

Situationen i Rhodesia blir allt mer ohållbar, genom sanktioner, Moçambiques och Angolas koloniala befrielse, FN:s sanktioner och omvärldens fördömande. Under kolonialmakten Storbritanniens ledning genomförs förhandlingar i Lancaster house i London. Detta leder fram till att afrikanerna kan ta över landet. Det nya namnet blir Zimbabwe och Robert Mugabe blir landets premiärminister den 18 april 1980.

Konsekvenserna

Robert Mugabes Zimbabwe var hela världens ögonsten. Afrikanerna hade vunnit sin befrielse från en förtryckande apartheidregim. Zimbabwe stod i frontlinjen i kampen mot den sista apartheidbastionen i Afrika, Sydafrika. Pengar strömmade in till landet och Mugabe kavlade upp ärmarna och utvecklade den sociala välfärden. Antalet undernärda barn minskade och allting pekade uppåt för landet och dess nya afrikanska regering. Det var slutet på Kalla kriget som medförde förändringar som påverkade Mugabe starkt.

Stödet från utlandet upphörde och i grannlandet i söder frigavs Nelson Mandela och apartheid systemet bröt samman även där. Världens blickar riktades nu mot södra Afrikas nya ledare och Mugabe hamnade i bakvattnet. Det gjorde även Zimbabwe. Världsbanken gjorde invändningar och tvingade fram en marknadsanpassning av ekonomin. Antalet anställda minskade och ekonomin började stagnera. En del var också att statliga kontrakt hamnade i Mugabes vänkrets. När millenniet vände blad valde Mugabe att genomföra den länge försenade landreformen. Odlingsbart land konfiskerades från de vita farmarna men i stället för att dela ut dem till den afrikanska befolkningen togs den om hand ledande personer inom regeringspartiet.

Zimbabwes ekonomi mer eller mindre kollapsade och hyperinflationen grasserade fritt. Valen i landet blev allt mer ifrågasatta av befolkningen och av utländska bedömare. Mugabe utmanades av oppositionspolitikern Morgan Tsangirai. Tsvangirai fick utstå en del repressalier från regimens sida men till slut fick han ta med sig sitt parti in i maktens boningar när han utnämndes till premiärminister 2009. Mugabe närmar sig sin 90-årsdag och det blir allt fler frågor om vad som kommer att hända med Zimbabwe i framtiden.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

25 juni 1975 – Samora Moisés Machel blir president i Moçambiques

Bakgrund

Han föddes 1933 i Gaza, provinsen i sydöstra delen av landet som hette portugisiska Moçambique på gränsen mot Sydafrika, Samora Moisés Machel. Han växte upp som son till en framgångsrik bonde. Han fick tidigt känna på de koloniala orättvisorna. Klassade som, inhemsk bonde, fick familjen mindre betalt för samma grödor som en vit bonde hade odlat. Samora skickades till grundskolan. Han fortsatte vidare till en missionskola. Därifrån tog han sig som 19-åring till sjukhuset i Maputo där han började sin utbildning till sjukskötare. Samora hade kommit i kontakt med Frelimo och deras kamp mot kolonialmakten och för ett fritt afrikanskt land. Trots svårigheter att finansiera sin utbildning fortsatte Machel tills den dagen kom, då han flydde, undan arrestering, till Tanzania för att gå med Frelimos befrielsekamp.

Machel gick med i Frelimos militära gren och utbildades i Algeriet. Han återvände och förde ett gerillakrig inne i hemlandet mot portugisiska styrkor. Han steg i graderna och blev till slut ledare för Frelimos militär. I den positionen blev han inblandad i politiken och när Frelimos ledare dödades av en brevbomb 1969 blev Machel en av tre ledare för organisationen. I valet året efter blev han president i Frelimo. Kampen fortsatte. Portugal gjorde ett försök att göra slut på gerillarörelsen i början på 1970-talet men Machel startade en motoffensiv och pressade portugiserna hårt, som fick de europeiska farmarna emot sig för att de inte kunde försvara dem mot afrikanerna. Slutet kom fort. En statskupp i Lissabon gjorde att regimen i Portugal ville avsluta kolonialkrigen och Machel kunde bli president i Moçambique den 25 juni 1975.

 

Konsekvenser

På triumftåget från Tanzania till Maputo samlades Frelimos centralkommitté och drog upp riktlinjerna för den första konstitutionen. Kanske var de inspirerade av Nyerere i Tanzania, för Frelimo ville skapa en enpartistat med socialistisk inriktning. Den nya regeringen arbetade snabbt och tog kontroll över viktigta samhällsfunktioner och nationaliserade dem. Katolska kyrkan förlorade sin privilegierade ställning, som den haft under portugisiska styret.

Inrikespolitiskt var agendan klar men det kom att bli utrikespolitiken som blev den viktiga för Machel och Moçambique. Landet på den södra delen av den afrikanska östkusten, hade ett mycket strategiskt läge. De gränsade mot Sydafrika som styrdes av en apartheidregim och de gränsade mot Rhodesia där Ian Smiths vita regim satt i huvudstaden Harare. Bägge länderna var i krig mot befrielserörelser som opererade från grannländerna. I och med Portugals fall som kolonialmakt så kunde Moçambique och Angola bli frontstater istället för buffertstater. Machel tillät att befrielserörelserna opererade från hans territorium, samtidigt var Rhodesia beroende av transporter via Moçambique till världshavens hamnar. Machel jobbade efter två linjer mot Rhodesia. Han tillät trupper från det egna landet att strida med befrielserörelsen samtidigt som han diplomatiskt bearbetade Storbritannien att ta sitt ansvar. Det ledde fram till Lancaster house överenskommelsen 1980 som banade vägen för ett afrikanskt styre av Zimbabwe.

Machel upplevde opposition på hemmaplan. Redan 1977 började en gerilla ett nytt inbördeskrig, uppbackade av Rhodesia och Sydafrika. Trots det kunde Botha från Sydafrika och Machel från Moçambique skriva under ett “fredsavtal”. Ingen av dem hade något intresse av att hålla det mer än för syns skull. Machel skulle inte få uppleva när apartheid regimen i Sydafrika föll. Efter ett möte med frontstaternas ledare i Zambia 1986, valde han att flyga hem på kvällen. Planet störtade i de sydafrikanska bergen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.