19 november 1968 – Mali får en ny president

Bakgrunden

Han föddes den 25 september 1936 i Kayes i Franska Sudan i dagens Mali, Moussa Traoré. Han tog den militära banan och fick sin officersutbildning i Frankrike innan han återvände till Mali 1961 som fänrik.

Mali har en lång historia. På 1200-talet nådde Maliriket på sin höjdpunkt och behärskade karavanhandel i området. Riket började förfalla och splittrades upp i mindre riken. På 1700-talet hade kungariket Bambara tagit kontrollen över området men förlorade det under mitten av 1800-talet då Umar Tall erövrade landet från väster. Hack i hälarna på Tall kom de franska kolonisatörerna som etablerat sig i Senegal. Berlinkongressen på 1870-talet hade lagt grunden för den europeiska fördelningen av Afrika och Mali föll under det franska intresseområdet. Fransmännen hade en vision om att besitta Afrika från Senegal i väster till Djibouti öster längs Saharas södra gräns. Där ligger Mali och landet lades under det franska koloniala oket.

I federation med Senegal fick landet självstyre inom det franska samväldet 1958 men samarbetet knakade och det franska Sudan blev republiken Mali 1960 under den förste presidenten Mobido Keita. Keita var panafrikansk och arbetade för att stärka Afrika. Han var med och grundade OAU och hjälpte till att förhandla fram ett fredsavtal mellan Marocko och Algeriet. Keita var också en anhängare av den alliansfria rörelsen som skapats som motvikt till de båda blocken i det kalla kriget.

Traoré steg i graderna och for en period till Tanzania som militär instruktör. Han återvände till Mali och blev militärutbildare i staden Kati och steg i graderna. Keitas socialistiska politik passade inte generalmajor Traoré och hans kollegor inom militären så de genomförde en kupp. Traoré blev ledare för Mali den 19 november 1968.

Konsekvenserna

Keita fängslades och dog under oklara omständigheter efter i nio år. Traoré valde den klassiska vägen för Afrikanska diktatorer. Den rådande politiska inriktningen avskaffades och ersattes bit för bit och ersattes med marknadskrafternas möjligheter. Korruptionen ökade och den sittande nomenklaturan berikade sig själv på folkets bekostnad. Politiska partier förbjöds och politiska motståndare övervakades av en allt starkare och mäktigare säkerhetsapparat. Keitas begravning var ett lysande exempel. Mycket folk dök upp för att ge landets första president sin hyllning och på detta följde massarresteringar.

1978 återgick landet över till civilt styre, men i praktiken betydde det ingenting då samma herrar var kvar vid makten, efter att ha bytt ut uniformen till en kostym. Under hela 1980-talet var läget relativt lugnt i Mali. I takt med att de ökande räntorna på världsmarknaden, tillsammans med en ökad korruption gjorde att landet fick en stigande social oro. Protesterna ökade och när regimen slog ner protester med mycket hårda metoder och lämnade nära 300 döda studenter på gatorna nåddes en gräns. Militären gick in och gjorde en statskupp och avsatte Traoré 26 mars 1991. Militären lämnade över till en civilregering och nyval utlystes. Mali lyckades att ta sig fram på den demokratiska vägen och presidenter växlade utan problem. 2012 kom den tuareg dominerade gerillan i de norra delarna och erövrade stora delar av landet. Sedan drog de sig tillbaka och utropade en egen stad i de norra delarna. Fortsättning följer i det fattiga Mali.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien           Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

13 maj 1867 – Slaget vid Kansala

Bakgrunden

Från Dakar i dagens Senegal, vid kanten av Atlanten till Timbuktu och Gao i dagens Mali, vid kanten av Sahara, sträckte sig det en gång så mäktiga Maliriket. Det växte fram under mitten av 1200-talet och utgjorde en maktfaktor i Västafrika. De hade en stående armé som skyddade landets gränser. Malis rikedom baserades på handel. Guld och koppar bröts i riket, vilka beskattades hårt liksom handeln med salt, en nog så viktig vara under medeltiden i västra Afrika. Olika delar bryt sig ur, innan Maliriket försvann strax efter år 1600. Bl.a. Bambara i de östligaste delarna, Waalo i det som idag är Senegal och Kaabu i det som är dagens Guinea och Guinea-Bissau. De nya rikena baserade sin ekonomi på slavhandeln till Amerika som började ta fart. Genom kontakten med européerna vid kusten och aggressiva krig mot grannländerna så kunde välståndet öka. Det skapade i sin tur en viss dekadens och en nonchalantare inställning till andra stammar inom själva riket. Kampen om makten i riket gjorde att det förekom regelbundna inbördeskrig. Sakta började motståndet öka. Det var inte lätt att militärt ge sig på Kaabu som hade ett starkt kavalleri kombinerat med god arsenal av europeiska skjutvapen. Den muslimska befolkningen i Futa Jallon i dagens Guinea hade svårt, med det som de uppfattade som hedniska härskare. De bildade ett eget rike och gjorde räder in i Kaabuland. Så höll det på i nära 150 år innan saker ställdes på sin spets. En militärledare som bosatte sig i Futa Jallon var Omar Tall. Under mitten av 1800-talet började han ett Jihad norrut mot Waloo och vidare österut mot Bambara. Muslimer i Kaaburiket gjorde uppror och fick militärledning från Futa Jallon. Tillsammans marscherade de mot Kansala och belägringen inleddes den 13 maj 1867.

Konsekvenserna

Belägringen och slaget varade i 11 dagar. De döda uppskattas till 10 000 av de ca 15 000 man som deltog. För Kaabu blev det slutet på deras imperium. För Futa Jallon gick det egentligen inte mycket bättre. De förlorade fyra gånger så många döda som det döende imperiet och segern i Kansala räknas som en pyrrhusseger. Segerherren Alfa Molo kunde börja regera en del av det gamla Kaabu riket, men var militärt försvagad. Han hade inte mycket att sätta emot nästa stormakt som gav sig in i området.

Frankrike hade efter Wienkongressen 1815 återfått några kolonier i Afrika. Senegal var en av dessa. Det är härifrån som deras erövringståg inleds österut. Sakta tog sig fransmännen fram längs Saharas södra kant. 1859 hade de erövrat kungariket Waalo. De hade noterat Omar Talls jihad som han slog ut norrut från Futa Jallon. De gav sig inte på honom utan bidade sin tid. Efter Berlinkongressen 1885 fortsatte de sin expansion och nu var Omar Talls rike redo att falla för européerna. 1895 bildade de Franska Västafrika och året efter i slaget vid Pore-Daka så kunde de erövra det område som tidigare var Kaabu.

Expansionen fortsatte österut med förnyad fart. Det franska målet var att binda ihop västra Afrika med Djibouti vid Afrikas horn som också tillhörde det franska kolonialimperiet. Kampen om Afrika pågick som mest intensivt och britterna var upptagna med att lägga under sig hela den östafrikanska kusten från Egypten till Sydafrika. I den lilla staden Fashoda i dagens Sydsudan skulle de komma i direkt kontakt med varandra, men tack vare befälhavare med goda nerver och ett gott omdöme så blev det inget storkrig. Västa Afrika var säkert i franska händer.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

Se alla PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning.

27 oktober 1895 – Franska Västafrika grundas

Bakgrunden

Frankrike hade efter Wienkongressen 1815 fått tillbaka Senegal som sin koloni och återkom till den här delen av Afrika. De stod emot utmaningar från inhemska härskare, i första hand muslimska, som ville återta landet till afrikanerna. Sakta men säkert avancerade de franska intressena österut längs Saharas södra gräns.

När slaveriet avskaffades 1848 blev invånarna i fyra samhällen i Senegal medborgare i Frankrike. Det var någonting nytt för fransmännen. Kunde bara en afrikan visa att han eller hon kom från dessa samhällen så kunde de rösta i de franska valen. Detta i skarp kontrast till de övriga afrikaner som betecknades som franska undersåtar utan några egentliga rättigheter.

I Nordafrika hade fransmännen valt att stanna kvar i Algeriet efter att ha intagit området som behärskats av pirater i hundratals år under en egen Dej, som nominellt var underställd det osmanska riket. Området expanderade österut till Tunisien och söderut in i Sahara. Området kom att kallas för Franska Nordafrika. Från Kongo expanderade de franska intressena norrut genom bl.a. Gabon mot Sahara och området kom att kallas för Franska Ekvatorial Afrika.

De franska besittningarna i Västafrika bestod av åtta av dagens afrikanska länder, Mauretanien, Senegal, Mali, Guinea, Elfenbenskusten, Burkina Faso, Benin och Niger. Av dessa områden bildad kolonialmakten, Franska Västafrika den 27 oktober 1895.

Konsekvenserna

Berlinkongressen 1885 hade lagt upp de olika europeiska ländernas intresseområden på den mörka kontinenten som Afrika kallades. Snart nog var de flesta territorier ockuperade av någon av de europeiska kolonialmakterna, i första hand Storbritannien och Frankrike. Tyskland kom sent in i jakten på kolonier men lyckades skaffa sig inbrytningar här och där. Italienarna tog sig Libyen och Somalia och försökte sig även på Etiopien men lyckades inte. Etiopien blev till slut det enda afrikanskt självständiga landet på kontinenten tillsammans med Liberia som grundats 1847 för att frigivna amerikanska slavar skulle kunna flytta tillbaka Afrika.

Frankrike och Storbritannien hade olika strategier för sina kolonier. Britterna valde att administrera varje litet område för sig medan fransmännen slog ihop sina kolonier till tre stora block som tillsammans omfattade nästan en tredje del av kontinentens yta. Den franska expansionen var mycket lik den brittiska, missionärer, handel, fördrag och kanoner som någon uttryckte det. Fransmännen drev också av den kristna missionen att civilisera vildarna. Tanken var att de nya undersåtarna skulle bli fransmän och därför fanns det väldigt få förberedelser för den självsändighet som skulle komma på 1960-talet.

Handeln längs södra Sahara var intressant för den Västafrikanska franska koloniala etableringen. Bortanför Tchad låg Sudan som definitivt låg under den brittiska intressesfären och bortanför där låg den franska stödjepunkten Djibouti. Drömmen om att binda ihop det Afrika från väster till öster fanns och 1897 skickades majoren Marchand från Brazzaville, huvudstad i Franska Ekvatorial Afrika, med uppgift att ta sig fram till Fashoda, i dagens Sydsudan, och lägga beslag på området för Frankrike. Det tog expeditionen 14 månader att ta sig fram och på plats fanns redan britterna som just erövrat Sudan. Det drog ihop sig till stormaktskonfrontation på den Afrikanska kontinenten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

10 mars 1861 – Kungariket Bambara i Västafrika förintas

Bakgrunden

Omkring 1640 grundade Fa Sine or Biton-si-u ett rike i västra Afrika i dagens Mali. Fa Sine var kung över det lilla riket Bambara med centrum i staden Ségou. Han genomförde framgångsrika erövringar mot angränsade stammar. Vid sin död 20 år senare splittrades riket främst för att Fa Sine inte införde en fungerade administration. Mamari Kulubali kom i början av 1700-talet till Ségou. Han organiserade en privat armé och besegrade rivaliserande hövdingar i huvudstaden, vilket blev början till ett mer centralstyrt rike. Staden befästes och en flera tusen man stark armé och skapades samt en kanot flotta som patrullerade på Nigerfloden. 1712 var centralstaten färdig och då började grannrikerna att underkuvades. Runt 1748 utbröt anarki och kaos i landet och ett par år senare tog sig en befriad slav, Ngolo Diarra, till tronen och skapade lugn och stabilitet. Hans son Mansong Diarra började framgångsrikt erövra omkringliggande länder och stammar. Krigsfångarna såldes som slavar för export till Amerika och det skapade ytterligare välstånd för kungariket Bambara.

Början till slutet för Bambara kom vid slaget vid Noukouma 1818 när de besegrades av muslimska krigare, som samlats till Jihad av Cheikou Amadu. Bambara överlevde slaget men försvagades. Amadu skapade Massina riket och 1845 erövrade de Timbuktu från Bambara. Slutet för Bambara kom när El Hadj Umar Tell och hans Mujaheddin kom från Dinguiraye i Guinea och svepte över Västafrika. De intog huvudstaden Ségou och kungariket Bambara i Mali förintas den 10 mars 1861.

Konsekvenserna

Invånarna i Ségou tvingades att konvertera till islam och Bambara blev en del av Toucouleur imperiet under El Hadj Umar Tall.

Umar Tall hade etablerat sig i Dinguiraye i nuvarande Guinea där han förberedde sig för ett heligt krig, Jihad. 1848 började han sina första erövringar av icke muslimska grannar. Genom kontakter med fransmännen hade han skaffat europeiska vapen till sin armé vilket gjorde den välbeväpnad. 1857 gav han sig på Khasso och belägrade en fransk armé vid fort Medina men fick ge upp när den franske guvernören anlände med förstärkningar. Trots motgången fortsatte Umar Tall mot Bambara. Året efter att han intagit Bambara intog han Hambdullahi, vilket var det första muslimska land som han angipit. Det blev kostsamt, tre slag och över 70 000 döda var priset för framgången. Tall kontrollerade ett område som täckte större delen av dagens Niger, Mali, Senegal och Guinea. Umar Tall satsade på att inta Timbuktu men slogs tillbaka och samtidigt bröt det ut ett uppror i Hamdullahi som Tall försökte slå ner. Han dödades och tronen ärvdes av hans brorson Tidani Tall.

Toucouleur riket överlevde några årtionden till innan den franska expansionen slog sönder riket. Frankrike med Berlinkonferensens uppdelning av Afrika i ryggen fortsatte sin erövringsmarch genom Sahara.

Umar Tells minne lever kvar i dagens Mali, där är inkräktaren och erövraren som jämnade vägen för den franska kolonialismen. I hemlandet Guinea är han en nationalhjälte.

22 februari 1859 – Fransmännen erövrar kungariket Waalo i Västafrika

Bakgrund

Senegal har en lång historia. I över 1000 år har inlandet tillhört olika små och stora riken. Ghanariket till ca 1050, Songhrikerna till ca 1275 och Mali till ca 1500 räknas till de mäktigare. Portugiserna var först av de europeiska kolonisatörerna och slog sig ner utanför det som idag Dakar. De kom ca 1445 till ön Gorée och därifrån bedrev de handel med i första hand gummi. Holländarna följde tätt efter och Gorée blev centrum för transporter av slavar under de kommande århundraden och ett av hörnen i triangelhandeln. Fransmännen anlände cirka tvåhundra år senare. Deras koloni etablerades på en ö Senegalflodens mynning, som britterna sedan intog med jämna mellanrum och så lämnades den tillbaka. I samband med Wienkongressen 1815 beslutades att Senegal skulle bli en fransk koloni, en av få för Frankrike som förlorade de flesta av sina kolonier i välden efter Napoleonkrigen. Fransmännen återkom och tog kontrollen över kustområdet. Waalo var ett kungadöme under franskt protektorat och 1825 försökte den arabiske emiren av Trarza att skaffas sig inflytande i kungariket. Efter ett snabbt franskt fälttåg återställdes ordningen.

Den industriella revolutionen tog ordentlig fart i mitten på 1800-talet och jakten på råvaror och nya marknader för produkterna började skjuta fart, inte minst för att Frankrike gav upp slaveriet så sent som 1848. Handeln hade ökat och en ny stad hade grundlagts 1857, Dakar, för att expansionen skulle kunna fortsätta. Kolonisatörerna av Senegal gjorde det ovanliga steget att titta inåt i landet och en utökning av kolonin österut inleddes. Det fanns flera mindre afrikanska riken som sedan tidigt tagit till sig Islam genom den arabiska expansionen genom Sahara. Dessa hade till stora delar försvagats av slavhandeln till Amerika och var lätta byten. Återigen försökte emiren av Trarza skaffa sig inflytande i Waalo och denna gång slog de franska trupper till och erövrade kungariket Waalo den 22 februari 1859.

Konsekvenser

En fortsatt expansion österut var möjlig men från Guinea kom en stark ledare vid namn Umar Tall. Han skaffade vapen av fransmännen och var klok nog att inte på allvar ge sig i strid med européerna. Han proklamerade Jihad och skapade sig ett eget rike längre in i landet, i dagens Mali, genom att erövra grannstater. Han var inte så noga med om de var muslimska stater eller inte, men började med de icke muslimska, han krigade på. Ett av de länder som snabbt fick känna på Talls makt var kungariket Bambara som erövrades 1861.

Fransmännen höll öga på vad som och var i sin tur insiktsfulla nog att inte ge sig i strid, i onödan, med Tall. De väntade och till slut kom konfrontationen, men det skulle dröja till efter Berlinkonferensen och Afrikas delning innan trikolorens söner fortsatte sina landvinningar österut, längs Nigerfloden mot Nilen och mot Djibouti. Detta för att kunna kontrollera handeln i hela södra Sahara. I takt med framgångarna märkte de att britterna ville behärska hela den afrikanska östkusten och det var nära en öppen konfrontation Fashoda, dagens Kodok i Södra Sudan 1898. Trupperna stod klara för strid medan politikerna i Paris och London kom fram till att det var bättre att låta bli. Beslutet kom att påverka utgången av Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.