28 december 2008 – Herrens Befrielsearmé anklagas för massakrer i nordöstra Kongo

Bakgrunden

Gerillagrupper är inte okänt i Ugandas korta historia. De flesta maktskiften sedan självständigheten 1962 har skett med våld. Idi Amin, Milton Obote och Yuweri Museveni har alla gripit makten.

1987 grundades Herrens Befrielsearmé som en motståndsgrupp mot Musevenis regim i Uganda. Gruppen har en mycket vag ideologisk grund och otydliga mål, men är inspirerad av den helige ande och tio guds bud. De vill kasta häxförbannelser på presidenten för att folk från norra Uganda ska återta makten. Relationen till regeringen i Uganda har präglats av perioder av krig och perioder av förhandlingar. Joseph Kony fick en framträdande roll med sin goda spirituella förmåga och karismatiska läggning.

Uganda stödde den sydsudanesiska befrielsearmén som efter ett långt inbördeskrig i södra Sudan lyckats få ett visst självstyre. (se vidare i Uppdateringar nedan) Sudan i sin tur stödde Herrens befrielsearmé i Uganda, vilket har gett gerillan tillgång till stora mängder vapen. 1994 ökade Konys verksamhet när de genomförde det första storskaliga bortrövandet av barn som de använder som soldater, och gruppen utvecklades till vad den är idag. USA har klassat gruppen som terrorister och Internationella brottmålsdomstolen i Haag har skickat ut arresteringsorder på ledarna. Detta är en av de gerillagrupper som ICGLR vill avväpna för att skapa fred.

Gruppens operationsområde är norra Uganda men även södra Sudan och östra Kongo. Metoderna som gerillan använder sig av är att systematiskt bedriva mord, kidnappning, stympning, våldtäkt och tvinga barn att vara soldater. Beräkningar uppskattar att cirka 30 000 barn har förts bort av gerillan, de flesta som billiga soldater och en del som sexslavar. Ugandiska barn vandrar morgon och kväll in till städerna i de norra delarna av landet för att hitta en säker sovplats. Det är en mänsklig katastrof och ganska okänd utanför Östafrika.

I december 2008 gjordes en offensiv mot gerillan som svarade med flera massakrer på civila, i nordöstra Kongo. Uppgifterna om hur många som hackades till döds, varierar mellan 45 och 189 beroende på vilka som lämnat uppgifterna. Ugandas armé anklagar Herrens befrielsearmé för att ha utfört massakrerna under julhelgen, den 28 december 2008.

Konsekvenserna

Jakten på Kony fortsätter och han tros gömma sig i Central Afrikanska Republiken.

Gerillan har delats upp i mindre grupper för att lättare kunna gömma sig. Plundringen fortsätter och i juni 2009 utfördes över 50 attacker i otillgängliga områden i Kongo. Mat plundrades och människor fördes bort och tvingas till övergrepp på sina grannar så att de inte kan återvända hem. Gerillan blir deras enda tillflykt och nya hem. Hjälparbetare i området kan inte förhandla med gerillan om fri lejd för mattransporter. Tvärtom, gerillan anfaller när maten distribuerats.

Hur detta ska sluta är oklart och de fredsförhandlingar som genomförts har inte gett någonting. Gerillan verkar befinna sig i Kongo men osäkerheten om att de kanske kommer tillbaka till norra Uganda och sprider skräck är stor. Under tiden fortsätter barnen sina vandringar, morgon och kväll.

Uppdateringar

2017 hade Konys grupp minskat till ca 100 anhängare och Uganda och USA beslutade sig för att sluta jaga honom och Herrens befrielsearmé eftersom de inte längre ansågs utgöra något hot.

I texten anges att Sydsudan fick ett visst självstyre. 2011 kunde landet få sitt självstyre från Sudan och kastades in ett svårt inbördeskrig.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

5 december 1961 – FN inleder operation UNOKAT i Kongo

Bakgrunden

Kongo, ett stort stycke mark i det inre och centrala av Afrika härjades svårt av våld ändra från början. I Berlinkonferensen 1885 hade den belgiske, kung Leopold lyckats via sitt filantropiska sällskap att få en stor del av den mörka kontinenten som sin privata egendom. Han skötte det så illa att den belgiska regeringen fann anledning att annektera landet från sin egen kung 1908. Den belgiska regeringen skötte landet med ett minimum av intresse men bättre än tidigare. Belgarna höll tillbaka den afrikanska befolkningen från högre utbildning och det fanns inte många som kunde ta över landet när det ganska abrupt blev självständigt 1960. Olika intressen tog över landet som kastades ut i ett inbördeskrig. Belgien och dess regering var djupt inblandade i de hemskheter som skedde. Ganska snabbt splittrades landet fyra delar. FN-trupper fanns på plats och dessa hade inget mandat att bruka våld. Efter hand ökades deras möjligheter att utnyttja militära resurser. Kongo skulle enas och det gick bra med tre av fyra delar. Den fjärde, Katanga, styrdes i bakgrunden av belgiska gruvbolag med uppbackning av landet regering. I augusti 1961 började FN-trupperna att avväpna de katangiska soldaterna och utländska legosoldater, belgare. Det gick bra tills den belgiske konsuln lovade att Belgien skulle göra klart uppdraget. Legosoldaterna fick stanna. I ett försök att medla störtade generalsekreterare Hammarskjölds plan i Ndola och han omkom.

FN gjorde ett nytt försök att avväpna de katangiska legotrupperna men det misslyckades och FN-fick vidkännas förluster i striderna. FN:s generalförsamling gav FN-trupper än mer utökade mandat till att använda militärt våld. När uppgifter kom om att den katangiska armén planerade att anfall FN startade FN operation UNOKAT den 5 december 1961.

Konsekvenserna

Ledaren för Katanga, Moise Tshombe, tvingades till förhandlingsbordet när FN-trupperna intagit viktiga platser i huvudstaden. Han lyckades förhala förhandlingar i ett år innan FN och kongolesiska trupper gjorde slut på upproret i Katanga. Lugnet verkade nu vara återställt men det var tillfälligt. De östra delarna av Kongo hade varit Lumumbas området, där han med hjälp av Sovjetunionen hade lyckats etablera kontrollen. Efter hans avrättning av belgiska soldater hade hans område intagit av de västliga delarna som stöddes av USA och FN.

Där bröt Simbaupproret ut runt årsskiftet 1963-1964. De gick hårt fram och avrättade människor som kom i deras väg. Västerlänningar tog som gisslan och spärrades in i Stanleyville, dagens Kisangani. Tshombe som kommit tillbaka till politiken som premiärminister för hela Kongo fick i uppgift att slå ner upproret. Han vände sig till sina gamla vänner i Katangas armé och till Belgien. Med hjälp av USA och Belgien flögs trupper in och gisslan befriades och den vita befolkningen kunde sedan flygas ut. Tshombe tappade mycket i anseende efter att ha kallat in belgarna och hans tidigare kollega Joseph Mobuto tog själv makten i Kongo 1965. Den behöll han fram till 1997 då han tvingades fly efter det första Kongokriget som brutit ut i de östra delarna av landet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

24 november 1965 – Mobutu tar makten i Kongo

Bakgrunden

Kongo tilldelades den belgiska kungen i Berlinkonferensen 1884-1885. Kungen utnyttjade sin privata egendom skamlöst och våldförde sig på befolkning och natur genom att ta ut stora rikedomar utan att ta någon som helst hänsyn till afrikanerna. Det gick så illa att den belgiska staten 1908 fick lösa ut sin egen kung för att få stopp på hemskheterna. Hade detta skett idag hade Leopold ställts inför en krigsförbrytartribunal och troligtvis blivit dömd för brott mot mänskligheten. Halva befolkningen ca 10 miljoner människor dog…

Belgien visste inte vad man skulle göra med kolonin och gjorde egentligen ingenting. Först i mitten på 1950-talet öppnas ett universitet och när självständigheten kom den 30 juni 1960 är landet inte moget för självstyre, det finns för få utbildade. Detta leder till Kongokrisen. Efter självständigheten gjorde trupperna myteri mot den nyvalde premiärministern Lumumba. En utbrytarstat, Katanga, utropades och Lumumba försökte att slå ner upproret med sin arméchef Joseph Mubuto. Belgien skickade trupper för att skydda belgiska medborgare och FN skickade in trupper på uppmaning av Lumumba för att stoppa upproret. Lumumba arresterades av arméchefen och utlämnades till Katanga där han mördades.

Vägen låg nu öppen för en stark ledare och med stöd av CIA tog Mobutu makten den 24 november 1965.

Konsekvenserna

Mubuto satte igång en afrikanisering och byte ut allt som påminde om kolonialismen mot afrikanskt, nya namn på städer, orter och inte minst landet, som fick namnet Zaire. Mubuto följde i Leopolds fotspår och passade på att förse sig med de rikedomar som landet hade och sög ut sitt land. Utländska egendomar konfiskerades och delades ut till eliten runt presidenten, inte olikt det som skedde i Zimbabwe när Mugabe tog över de vita farmarnas mark under början av 2000-talet. Dock inte de amerikanska företagen i landet då Mubuto var en stöttepelare på USA:s sida i det kalla kriget. Vänsterinspirerade gerillagrupper fanns i både Angola, Zimbabwe och Moçambique.

Under 1980-talet försvagades Mubutos regim i takt med en ekonomisk kris och att det inte byggdes ut någon infrastruktur. När milisgrupper fick fly från Rwanda och Burundi i samband med folkmorden, startades ett uppror i östra Kongo som till slut ledde till att Mubuto gick i landsflykt och gerillaledaren Laurent Kabila kom till makten i Kinshasa. Mubuto grät nog inte så mycket eftersom han förmodligen hade större delen av den kongolesiska statskassans medel på sina privata bankkonton.

Situationen i Kongo idag är instabil. Gerillan i de östra delarna är inte avväpnade och det förekommer fortfarande en hel del våld. Kabila mördades 2001 och ersattes av sin son Joseph. Joseph Kabila ställde upp i det första demokratiska president valet 2002 som han vann. Valet kunde genomföras efter en FN insats och en massiv informationskampanj där det kongolesiska FN-förbudet gjorde stora insatser under sin generalsekreterare Cissa wa Numbe.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien                   Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

15 november 1908 – Belgien annekterar Kongofristaten från sin egen kung

Bakgrunden

I Berlinkonferensen 1885, lyckades den belgiske kungen, Leopold II, kapa åt sig ett område i centrala Afrika som sin personliga egendom – Kongofristaten. Kungen skickade Stanley till området för att kartlägga det och sedan började rovdriften. Elfenben och naturgummi exporterades med stora förtjänster till Leopold personligen. Kungen hade en armé i området som såg till att afrikanerna levererade de begärda kvoterna. Att inte lyckas med produktionsmålen var förenat med stränga straff. I en del fall även stympningar av händer.

Uppgifter om situationen i Kongo började läcka ut. En skeppsmäklare i Liverpool blev uppmärksam på att Kongo exporterade varor men importerade enbart soldater, militärutrustning och kedjor. Han misstänkte att det förekom omfattande slavarbete. Det startades en proteströrelse mot situationen i Kongo och det publicerades olika rapporter. Några flitiga rapportörer var Svenska Missionsförbundet missionärer. Leopold genomförde flera charmoffensiver mot sina belackare och lyckades skjuta upp det oundvikliga. Situationen blev till slut inte hållbar och den belgiska regeringen utsåg en kommission som skulle undersöka anklagelserna och kritiken blev inte nådig mot den egna monarken. Kungen brände alla papper och ingen vet hur stor rovdriften egentligen var. Regering tvingades agera och valde att annektera området, från sin egen kung, den 15 november 1908.

Konsekvenserna

Leopolds rovdrift hade halverat Kongos befolkning på 35 år, ett folkmord som lätt kvalar in på topplistan med sina 10 miljoner döda, en försiktig uppskattning. Situationen, efter annekteringen, förbättrades snabbt och slavarbete förbjöds. Trots förbättringarna förekom det få genomgripande reformer och det bildades inga demokratiska institutioner. En generalguvernör styrde med fast hand och landet blev en av de hårdast hållna kolonierna i Afrika. Det blev ett sorts apartheidsystem där människor delads upp efter sin hudfärg, inte formellt men informellt.

Under första världskriget kunde en liten belgisk styrka stå emot ett tyskt anfall från Rwanda, gå till motanfall och ockupera landet. Efter kriget fick Belgien i uppdrag av Nationernas Förbund att administrera området. Andra världskriget kom och de väldiga resurserna i Kongo kunde utnyttjas i de allierades krigsansträngning. Efter kriget började det komma förslag från generalguvernören om att öka den kongolesiska befolkningens delaktighet i styret av landet men den belgiska regeringen var kallsinnig och det likande en upprepning av vad kung Leopold gjort ett halvsekel innan, i en annan form.

Frihets och självständighetsrörelserna i Afrika växte sig starkare under 1950-talet. FN:s förvaltarskapsråd satte press på Belgien som föreslog en 30-årig övergångs period men hade glömt kraften i afrikanernas önskan om att skaka av sig sina europeiska herrar. I mitten av 1950-talet bildades grupper som ville bli fria från Belgien samtidigt som flera av regionerna ville bli fria från Kongo. Nationalisterna med Lumumba i spetsen ville se ett enat Kongo men motarbetades av belgarna som inte gillade hans vänsterorienterade politik. I mars 1959 startade upplopp i Leopoldville som ledde fram till våldsamheter och på våren 1960 genomfördes rundabords samtal i Bryssel som i sin tur ledde fram till Kongos självständighet den 30 juni.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

4 mars 1893 – Nyangwe intas i östra Kongo

Bakgrunden

I samband med Berlinkonferensen 1885 hade Kung Leopold av Belgien lyckats att under falska förespeglingar etablera Kongo Fri Staten som sig egen privata affär. Ordet fri var synnerligen missvisande. Leopold utnyttjade skamlöst de naturresurser som det rika Kongo hade och gjorde enorma förtjänster. Afrikanerna tvingades till något som liknade slavarbete och för att hålla befolkningen underkuvad hade kungen en egen armé i landet. Det var ont om krig i Europa på 1800-talet och unga män som ville uppleva äran av att delta i ett krig sökte sig bl.a. till Kongo.

Om det var den unge belgaren Dhanis Francis skäl till att komma till Kongo Fri Staten vet vi inte, men 1887 kom han i alla fall. Löjtnant Francis blev snabbt framgångsrik att exploatera nya områden norr om Kongofloden och när Kongo Fri Staten ville få slut på de arabiska slavhandlarnas inflytande i övre delen av Kongoflodens område blev Francis utsedd att leda anfallet. I april 1892 startade expeditionen och för att lyckas behövde européerna inta tre viktiga städer där Nyangwe var mest betydelsefulla. Han lyckades skeppa sina trupper över Kongofloden och nästan utan strid intogs Nyangwe den 4 mars 1893.

Konsekvenserna

Det skulle dröja till januari 1894 innan expedition var över och området var säkrat till Leopold. Som tack, fick Francis titeln vice-guvernör av Kongo Fri Staten. Två år senare var Francis på väg norrut igen, denna gången till Nilens källområde för att återigen kriga mot araberna. Hans trupper revolterade för orättvisor som de upplevde att européerna hade gjort mot dem och slog ihjäl flera av sina vita officerare. Francis la ner lika mycket kraft på att slå ner myteriet som att bekämpa araberna och var framgångsrik i båda uppgifterna. Efter avslutad karriär återvände Francis till Belgien 1899.

Än idag kan vi se att det är gränsen mellan det muslimska Sudan och de kristna Kongo och Uganda som blev till genom dessa strider. Det är också i dessa områden som den ugandiska gerillan Herrens befrielsearmé opererar och det är dessa områden som är centrala för att skapa fred i centrala Afrika genom ICGLR.

För Leopold var det ännu mer mark att kalla sitt och ännu mer råvaror att föra ut på den internationella marknaden. Det var ännu mer människor att förtrycka och skända och det har varit till stor skada för den afrikanska befolkningen och för Afrika som helhet. Det är inte svårt att dra paralleller till dagens storföretag som drar in i Afrika och tjänar pengar men företagen är bättre än Leopolds tyranni eftersom en konsument trots allt är värd någonting som kund. Vad som kanske är värre för Afrika är de företag som kommer till kontinenten och tar med sig växter till USA och Europa och sedan tar patent på dessa. Risken är att afrikanska bönder får betala licensavgifter för att använda sina egna traditionella grödor, det skulle vara mycket olyckligt.

8 februari 1979 – Sassou Nguesso blir president i republiken Kongo

Bakgrunden

Han föddes 1943 i Edou i Franska Ekvatorial Afrika. Denis Sassou Ngueso. Han var en i stor barnaskara till Émilienne och Julien. Han gick i vanlig skola och utmärkte sig bra. Det gjorde att han fick möjlighet till en militärutbildning. 17 åt gammal blev han soldat. Han uppmärksammades återigen och fick möjlighet till vidareutbildning i Centralafrika och senare även reservofficers utbildning i Algeriet. 1962 återvände han till den självständiga republiken Kongo. Han militära karriär fortsatte inom det nybildade fallskärmsjägarregementet. Sassou Ngueso steg i graderna.

Han följer med i kölvattnet på progressiva officerare som söker den politiska makten. Han finns med i utkanten av statskuppen som förde Marien Ngouabi till makten och året efter var han en av grundarna av det kongolesiska arbetarpartiet. Sassou Ngueso blir säkerhetsminister 1970, som tack för sina insatser och befordras senare till överste. Ngouabi blir mördad 1977 och säkerhetsministern blir den samlande kraften som ser till att läget förblir lugnt. Han leder en kort tid landet innan översten Yhombi-Opango kommer till makten.

Kongo är ett ganska typiskt afrikanskt jordbruksproducerande u-land. Men tiderna för det lilla landet vid Afrikas Atlantkust kommer att förändras. Yhombi-Opango anklagas för korruption och tvingas bort från makten. Militär kommittén för det kongolesiska arbetarpartiet väljer Sassou Ngueso till ny president för Kongo den 8 februari 1979.

Konsekvenserna

Sassou Nguesos president period och det han gjorde är konsekvenser av det världspolitiska läget. Han börjar med att resa till Moskva och sluter ett vänskapsavtal med Sovjetunionen. Han reser till IMF och får låna för att privatisera oljeindustrin, som ger landet ett välbehövligt uppsving genom att utländska investeringar blir möjliga, främst franska. När kommunistregimerna i östra Europa faller runt 1990, förändras läget även för den kongolesiske presidenten och för Kongo. Han har blivit omvald av sitt parti vart femte år och nu blir det läge att göra en ny resa och denna gång till Vita huset i Washington. Med hem finns önskemål om demokratireformer och om en flerparti stat. I det kommande valet 1992 kunde oppositionen ta över folkets röster och Sassou Ngueso blev en före detta president. Samtidigt bröt inbördesstrider ut i norra Kongo, det område som Sassou Ngueso kom från. Den förre presidenten valde att flytta till Frankrike 1994.

I början på 1997 återvände han till sitt hemland. Fyra månader senare försökte regeringstrupper att arrestera två man i Sassou Nguesos hus i Brazzaville. Strider bröt ut i en fem månader lång period innan Sassou Nguessos trupper kunde föra honom till makten som Kongos president, igen. Sassou Ngueso fick hjälp av trupper från Angola, Tchad och Rwanda. När striderna var över beräknas 400 000 människor ha fått sätta livet till. Återigen säger sig presidenten vilja ha en demokratisk utveckling av landet, inte just nu men det kommer. Nästa val 2002 bojkottades av oppositionen och Sassou Ngueso tog hem 90 % av rösterna. Han har allt sedan återkomsten till presidentposten ändrat reglerna i landets konstitution så att han kan sitt kvar vid makten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

10 september 1880 – Fransmännen grundar Brazzaville i Kongo

Bakgrunden

Området i det som vi idag känner som Kongo befolkades ursprungligen av det Centralafrikanska skogsfolket eller pygméer. Pygmé syftar på korta människor med en medellängd på under 155 cm. Folket levde kvar även efter den så kallade Banutexpansionen i Afrika som pågick under nästan 2500 år. Det är mer en språklig utbredning än en demografisk. Pygméerna tog till sig det nya språket även om det framgår att många ord kommer från en annan tradition än Bantu.

Det afrikanska folket kom först i kontakt med européerna när portugiser började segla söder ut längs den afrikanska västkusten. Portugiserna visar tidigt intresse för området och härifrån transporteras slavar till de amerikanska plantagerna. Totalt beräknas 350 000 människor ha tagits från dagens Kongo, inte bara av portugiser. Intresset för den här delen av Afrika är svalt och det dröjer till mitten av 1800-talet innan Afrika blir högvilt för de europeiska ländernas jakt på råvaror och marknader. Portugiserna får en mindre bit norr om Kongoflodens utlopp i Atlanten och den belgiske kung Leopold II får en liten bit vid kusten och en stor bit av inlandet. Han kamouflerar sin rovdrift genom att kalla det för ett filantropiskt sällskap. En man som vägrade arbeta för Leopold var den i Italien födde, franske marinofficeren, Pierre de Brazza. Han hade på Frankrikes uppdrag utforskat områdena norr om Kongofloden och slutit avtal med kongolesiska kungar om franskt beskydd. I den lilla byn Mfoa skrev han ett avtal med Batekes kung, Makoko om fransk kontroll över området. Byn blev huvudstad under namnet Brazzaville den 10 september 1880.

Konsekvenser

Området blev Franska Kongo och fransmännen fortsatte sina koloniala erövringar i denna del av Afrika. 1908 kunde de samla sina kolonier i Centralafrika, Tchad, Gabon, Franska Kongo och Central Afrikanska Republiken i Franska Ekvatorial Afrika, med huvudstaden Brazzaville. Det fria Frankrike hade Brazzaville som sin huvudstad mellan 1940-43, när de krigade mot den nazistiska ockupationen av hemlandet. Det skulle dröja till 1960 innan landet kunde bli självständiga från Frankrike under namnet, republiken Kongo.

Leopold skickade sina egna hantlangare från Belgiska Kongo till franska Kongo för utforska och lägga beslag på området. Journalisten och äventyraren Henry Morton Stanley var den som skulle vinna området till kungen privata företag. De franska och belgiska intressena kom snabbt på kollisionskurs men belgarna fick ge sig. Det spelade kanske inte så stor roll för afrikanerna eftersom det även i det franska området var tillåtet med tvångsarbetskraft i jakten på de rikedomar som fanns i naturen. Det är intressant att det som drev fransmännen till Afrika var uppdraget om att ta civilisationen till de oupplysta folken, samtidigt som man förslavade dem.

I den storfranska drömmen för Afrika ingick att behärska kontinenten i en väst-östlig axel genom och söder om Sahara. Från Senegal i väster till Djibouti i öster. 1893 skickade fransmännen en expedition som skulle ta sig från Brazzaville via södra Sudan, som de skulle vinna för Frankrike, till Djibouti. Vid Fashoda stötte de på en brittisk armé under Lord Kitchener som var i området av samma orsak som fransmännen. Kriget var nära.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

31 juli 1858 – Carl Johan Engvall föds

Bakgrunden

Var tar den svenska missionen till Kongo sin början? Kristendomen är tillsammans med islam två expansiva religioner som uppmanar sina troenden att omvända hedningar. I Matteus evangeliet 28 kapitel kan vi läsa att Jesus sa: “Gå därför ut och gör alla folk till lärljungar”. Conquistadorerna tog det bokstavligt när de på 1500-talet for till Syd- och Mellanamerika för att frälsa hedningarna till den katolska tron. Idag skulle vi kanske kalla det för ett rövar- och plundringståg mer än seriös missionsverksamhet. Ur detta kom Jesuiternas verksamhet som var mer inriktat på omvändelse än erövring. Att sedan de olika europeiska staterna följde upp med handel och kolonisation var en annan sak och inte det som jesuiterna var intresserade av i första hand. Därefter följde olika andra grupperingar, först och främst mot Asien när handeln på Kina började expandera. Även de protestantiska kristna organisationerna hade inlett arbetet med att missionera och frälsa hedningar.

Afrika förblev ett mörkt område för européerna. Boerna etablerade sig i södra delen av kontinenten och i de norra delarna var det sedan gammalt starka band med Europa. Det var det väldiga området i mitten som man aktade sig för. Strandhugg på den afrikanska västkusten hade gjorts och utskeppningshamnar för slavar till plantagen i Amerika etablerades. Behovet av billig arbetskraft var större än nya själar till Gud. En av de som såg Afrika som sin privata affärsverksamhet var kung Leopold av Belgien. Han hade lurat till sig ett stort stycke av det inre av Centralafrika. Med hjälp av blanda de båda kändisarna och upptäcktsresanden Stanley och Livingstone så gjordes Afrika mer känd. Det var i denna tid som en pojke kom till världen i Vall, i Karlskoga socken i Värmland. Carl Johan Engvall föddes den 31 juli 1858.

Konsekvenserna

När Engvall var 20 år grundades Svenska Missionsförbundet. Det kom ur den rigida Svenska kyrkans kristna monopol som staten givit kyrkan. Den avskedade prästen PP Waldenström var en av förgrundsfigurerna i bildandet av det nya frikyrkliga förbundet. Jonsered hade bildat en missionsförsamling redan 1875. Missionsarbete var en av nyckelpunkterna för det nya förbundet och redan 1880, sickade Missionsförbundet ut sin första missionär till Stanley missionen i Kongoland – Carl Johan Engvall. Carl Johan kom inte att stanna i Kongo mer än tre månader. Han blev sjuk och fick åka tillbaka till Sverige. Han kom hela sitt liv att arbeta som missionär i andra delar av världen.

Intresset för mission i Afrika hade kommit med Stanleys upptäcktsresor i det inre av Centralafrika. De slog igenom och Stanleys beskrivning av de vilda infödingarna satte igång en önskan att kristna och civilisera dessa hedningar. Först ut var engelsmännen som 1878 skickade de första missionärerna till Kongo i något som kallades för Livingstone Congon Inland Mission. Namnet efter missionären David Livingstone som Stanley sökte reda på under en av sina resor. Sverige kom efter ett par år senare. Svenska Missionsförbundet kom 1886 att öppna en egen missionsstation i Mukimbungu, 30 mil från Atlanten mellan Kinshasa och Angola.

Detta är samtidigt som den belgiske kungen Leopold bedriver rovdrift av landets naturresurser. Människorna straffas hårt och brutalt av kungens soldater om de inte levererar de kvantiteter som krävs av dem. Det går så illa att den belgiska regeringen 1908 måste annektera Kongo från sin egen kung. Detta skedde efter en internationell presskampanj som avslöjade kungens brott mot de mänskliga rättigheterna. Inte sälla kom uppgifterna ut ur Kongo av missionärer som sett detta med egna ögon. Därför kom de svenska missionärerna, liksom andra länders, att ses som goda människor på en kontinent där kontakten med den vite mannen ofta innebar slavhandel och kolonisation.

 

26 februari 1885 – Berlinkonferensen

Bakgrunden

Den 15 november 1884 träffades de europeiska länderna i Berlin, efter en inbjudan av den tyska kanslern Bismarck, för att reglera handel och kolonisation i Afrika. Det var intriger och maktkamp som tvingade fram mötet.

Mannen i kulisserna var Belgiens kung Leopold som tolv år tidigare hade grundat det Internationella Afrika Sällskapet för att bedriva humanitära projekt i centrala Afrika, men det var bara en fasad. Leopold hade bjudit in flera länder och prominenta Afrika experter för att ge ett sken av filantropisk verksamhet men det var Leopolds och de övrigas ekonomiska intressen som tog överhanden. Det blev en tävling om inflytande i Kongo. Leopold skickade dit upptäcktsresanden Stanley som kartlade området, samtidigt som fransmännen skickade dit Brazza som grundade staden Brazzaville och reste den franska flaggan på norra sidan av Kongofloden. Portugiserna som i århundraden funnits i området och hade goda kontakter och avtal med Kongos kejsardöme försökte med alla medel att stänga ute Afrika sällskapet från Atlantkusten. Konkurrensen om Afrika var hård, portugiser, tyskar, italienare, britter och fransmän ville alla lägga under sig stora områden. Kapplöpningen om Afrika och Afrikas resurser var på gång.

Afrika Sällskapet fick problem, de deltagande nationernas motstridiga intressen gjorde att Leopold 1878 grundade Internationella Kongo Sällskapet som hade mer uttalade ekonomiska intressen. I hemlighet köpte Leopold ut de andra investerarna och behöll samtidigt skenet av ett filantropiskt sällskap, men det var ett rent ekonomiskt företag.

Det blev till slut Portugal som tog initiativet till den konferens som Bismarck bjöd in till i Berlin 1884. Berlinkonferensen om Afrikas uppdelning slutade den 26 februari 1885.

Konsekvenserna

Kampen om den Afrikanska kontinenten hade nu fått en legitimitet. Leopold lyckades med sin plan att få kontroll över Kongo och bildade 1885 Kongo Fri Staten. Han kunde därmed begå vilka brott han ville eftersom det var hans privata egendom, och det gjorde han. Rågummi var den första råvaran som hämtades från landet. Befolkningen tvingades leverera stora mängder rågummi till kungens trupper och straffet för att misslyckas med de högt fastställde normerna vart hårt. Soldaterna utrustades med ammunition och efter avslutat uppdrag skulle de göra avräkning. Skotten tillbaka eller visa en avhuggen hand för varje skott. Det ledde till ohyggliga grymheter och övergrepp på afrikanerna och till slut började omvärlden, via missionärerna i Kongo, däribland de svenska, att reagera. Leopold tvingades sälja Kongo till Belgien 1908.

Frankrike försökte skapa ett kolonialvälde i Afrika som sträckte sig från Marocko i väster till Djibouti i öster med betoning på Sahara. Britterna, med Cecil Rhodes i spetsen, satsade på den så kallade Kap-Kairo axeln, att lägga under sig allt land från Kairo i norr via den afrikanska östkusten till Kapstaden i söder. 1898 i Fashoda i Sudan möttes britternas och fransmännens motstridiga koloniala intressen och bokstavligt stod de öga mot öga. Det var nära att ett krig brutit ut men till slut backade fransmännen. 1914 fanns det två självständiga stater Liberia och Etiopien.

24 juni 1960 – Patrice Lumumba blir ledare för Kongo

Bakgrunden

Patrice Lumumba är ett namn som för tankarna till kolonial frigörelse, koloniala övergrepp och allt som blev fel i européernas närvaro i Afrika. Kanske ska vi också säga att den vite mannen har mycket att skämmas över i denna historia.

Élias Okit’Asombo föddes 1925 i kolonin Belgiska Kongo. Han skulle senare bli känd som Patrice Lumumba. Kolonin hade 20 år tidigare tagits över av den belgiska staten från dess tidigare ägare, den belgiska kungen. Han hade för ekonomisk vinning farit fram i något som skulle kunna kallas för ett långsamt folkmord. Den belgiska staten rättade till det värsta men hade ingen egentlig plan för det väldiga området i Afrikas mitt. Han var katolik och gick igenom skolan innan han antogs till utbildning för att jobba inom postväsendet. Under 1950-talet gifte han sig, började med politisk och avtjänade sedan ett år i fängelse för förskingring. När han släpptes bildade han ett eget parti, Kongolesiska nationella rörelsen. Det blev ett socialistiskt inriktat parti. I slutet på 1950-talet ökade trycket på den belgiska regeringen att agera i Kongo. Kraven på självständighet växte, samtidigt som belgarna hade ignorerat kolonins framtid genom att inte se till att bygga upp en struktur som skulle kunna gå i arv. Bl.a. saknades det högre utbildning vilket skulle bli dyrt för Kongo.

1959 arresterades Lumumba igen, denna gång anklagad för att vara delaktig i ett upplopp i Stanleyville. Lokalvalen som följde blev en seger för Lumumbas nationella rörelse och trycket på Belgien ökade. Inför konferensen om Kongos framtid i januari 1960 tvingades belgarna släppa Lumumba som kunde delta i konferensen. I de val som senare hölls vann Lumumba och blev landets premiärminister den 24 juni 1960.

 

Konsekvenserna

Det blev kaotiskt. Belgarna hade inte förberett landet för självständighet samtidigt som våldet, mot européerna tryckte på processen. Landet var inte homogent och splittrades ganska snart i fyra delar. Lumumba var inte väl sedd i väst med sina sympatier öst under det Kalla krigets mest intensiva skede. Belgarna gillade honom inte heller, han passade på att mer eller mindre förolämpa kungen när han sa att Kongos självständighet inte getts av belgarna av godhet. Han hade kanske rätt. Katanga var en av de provinser som brutit sig ur landet. Området är mineralrikt och det belgisk ägda gruvföretaget sponsrade upproret. Den politiske ledaren var Moise Tshombe. När han deklarerade Katangas självständighet blev det inledningen till Kongokrisen. Lumumba begärde hjälp av FN som skickade trupper till Kongo för att återställa ordningen. Generalsekreteraren Dag Hammarskjöld tog uppdraget och efter framgången med Suezkrisen några år tidigare var förhoppningarna stora.

Hammarskjöld försökte hålla en neutral linje. Lumbuma sökte stöd hos Sovjet och Katanga av västmakterna och då var det Kalla kriget på plats i Kongo och generalsekreterarens möjligheter försämrades snabbt. Lumumbas arméchef, Mobutu arresterade sin chef och skickade honom till Katanga, där han avrättades av belgiska soldater. Efter långa strider, där FN trupper stred, däribland även svenskar, kunde Katangaupproret slås ned. En FN medarbetare som dog var generalsekreteraren själv, när hans plan kraschade i Ndola i Zambia på väg till Katanga för förhandlingar.

Våldet i Kongo slutade inte där. Mobutu tog makten i en statskupp 1965 och med starkt stöd av väst utgjorde landet en västlig bastion i området mot de mer socialistiskt inriktade randstaterna där kriget mot apartheid fördes. När det Kalla kriget upphörde exploderade våldet i Kongo med flera krig och statskupper.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.