10 januari 1920 – Nationernas förbund bildas

Bakgrunden

Tanken på en organisation som skulle värna freden var inte ny. 1800-talets europeiska konsert hade setts som ett bra exempel och under senare delen av århundradet utvecklades den internationella lagstiftningen. Flera överenskommelser gjordes mellan staterna som reglerade förhållandena, i första hand i krig, Genèvekonventionerna från 1864 och 1906, Brysselkonferensen 1874 och Haagkonventionerna från 1899 och 1907. Ur denna aspekt kom Första världskriget olyckligt. I USA var Woodrow Wilson president och i sann Monroedoktrin anda så ville han inte lägga sig i Europas affärer. Han fick mycket kritik för att inte gå med i kriget och för sitt efterlåtna sätt mot Tyskland. Han ville medla men tvingades tillslut ta USA in i det Första världskriget. Hans ansträngningar för fred fortsatte och presenterade för kongressen, 14 punkter, som skulle ligga till grund för fredsförhandlingarna. Mottagandet hos de krigförande var ljummet men efter det tyska misslyckandet med Våroffensiven blev Wilsons punkter en reell möjlighet. Ludendorff, den näst högste tyske militären, uppmanade politikerna, på hösten, att söka fred på de 14 punkterna. Tysklands militära förmåga var slut, kejsaren abdikerade och flydde och Tyskland accepterade dessa villkor den 11 november 1918.

Fredsförhandlingarna i Versailles blev något annat. Den franska konseljpresidenten Clemenceau hade en egen agenda och drev igenom stora krigsskadestånd från tyskarna. President Wilson ledde den amerikanska fredsdelegationen och lyckades inte stoppa Clemenceaus sabotage men arbetade för att få tillstånd Nationernas Förbund. Den nya fredsorganisationen bildades formellt den 10 januari 1920.

Konsekvenserna

Förhoppningarna på organisationen var höga. Främst de mindre länderna som hoppades få hjälp mot stora länderna. Det första riktiga bakslaget, kom när USA:s kongress inte ratificerade avtalet och Wilsons land kom att stå utanför. Förlorarna från Första världskriget fick inte vara med och segrarna från kriget styrde organisationen som det ville.

NF hann under sin korta tid uträtta en del. Arbetet organiserades, i rådet, i församlingen, i sekretariatet, i internationella domstolen och i ILO, internationella arbetsorganisationen. Dessa organ återkommer senare i Förenta Nationerna. Under 1920-talet började diskussionerna om att släppa in de förlorande länderna från Första världskriget igen. En del i det tyska straffet var internationell isolering men det ändrades. Det blev Norden som gav upp sin permanenta plats i rådet till förmån för Tyskland. Med 1930-talet kom en allt snabbare nedgång för fredsorganisationen. En rad händelser underminerade dess trovärdighet. Italiens Mussolini vill utöka sitt afrikanska imperium med Etiopien. För det fick han tillstånd av Frankrike och Storbritannien, för sina trupptransportfartyg att passera genom Suezkanalen. Efter överfallet på Abessinien 1935 tog sig kejsaren Haile Selassie till Genève och lade, som medlem i NF, sitt ärende gentemot Italien. Han reste i princip förgäves. Ingen ville ställa upp och hjälpa honom och hans land. Japan, en annan medlem i NF fick kritik för sin hantering av Mukdenincidenten och lämnade församlingen. Hitler tog Tyskland ur förbundet när det passade hans syften. Sovjetunionen uteslöts i december 1940 efter överfallet på Finland, i strid mot förbundets egna stadgar. Nationernas förbund kunde inte förhindra krig, eller få medlemmarna att rätta sig efter de egna stadgarna. När Andra världskriget bröt ut, var trovärdigheten slut för organisationen. Tanken på en världsorganisation dog aldrig och de erfarenheter som trots allt gjordes i NF togs med till nästa försök med FN 1945.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkrivereirs serie om Förenta Nationerna.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

24 december 1954 – Kung Idris utropar kungadömet Libyen

Bakgrunden

Han föddes 1889 i Al-Jaghbub, i den östligaste delen av det osmanska Cyrenaika. Idag ligger det nästan på gränsen till Egypten nordväst om oasen Siwa. Muhammad Idris bin Muhammad al-Mahdi as-Senussi. Han kom tidigt i kontakt med politiken när han 1916 blev ledare för Senussisläkten efter att hans kusin abdikerat. Kusinen hade bedrivit räder mot brittiska intressen i Egypten samtidigt som de krigade mot italienarna som invaderat Libyen 1913. Idris slöt ett avtal med britterna och fick som erkännande titeln Emir av Cyrenaica. Han inledde förhandlingar med italienarna och fick mer eller mindre självstyre i den delen av dagens Libyen. Italienarna bekräftade också Idris titel.

Libyen som vi idag ser på kartan är för en del förknippat med Muammar Gaddafi och ett land. Därför är kanske de inbördes strider som vi ser lite ologiska. Libyen är inte ett homogent land och Idris förhållande till Tripolitanien var under mellankrigstiden bittert. De försökte inta grannområdet men misslyckades. Italienarna som fick landet av Osmanska riket hade inte resurser att administrera ordentligt så Idris och de olika delarna fick stort inflytande. När Mussolini kom till makten i Italien försämras relationerna till ledarna söder om Medelhavet. Mussolini börjar militärt återerövra sin koloni och Idris går i landsflykt i Egypten och stödjer britterna under kriget. Det är i Tripolitanien och Cyrenaica som Rommel far fram och har lekstuga med de brittiska pansartrupperna. Efter andra världskriget beslutar FN:s generalförsamling att skapa ett Libyen och det gör att Idris blir kung av Libyen när det utropas den 24 december 1951.

 

Konsekvenserna

Det var en monumental uppgift som kung Idris ställdes inför. Tre olika landsdelar som alla hade olika intressen. Landet var mer eller mindre utan infrastruktur efter flera år av ökenkrig mellan britter och tyskar. Analfabetismen var skyhög och Libyen var ett av världens fattigaste länder i början på 1950-talet. Utöver det tillkommer att landet till 90 % består av öken. För att överhuvudtaget få ihop en stat så blev det en federalkonstitution med de tre delarna, Tripolitanien, Cyrenaica och Fezzan. Det innebar att lokala regeringar hade stor inflytande på besluten. Detta kombinerades med en stark personlig makt till kung Idris. För att undvika allt för mycket splittringstendenser så beslutade kungen att förbjuda politiska partier och alla val skedde med kandidater utsedda av regeringen.

Idris hade mycket starka band till väst, särskilt de gamla allierade britterna och USA som pumpade in pengar i det fattiga landet. Det var oljan som lockade och investeringarna började bära frukt in bit in på 1960-talet. Underliggande i hela det arabiska samhället var en panarabism. Kanske mest personifierade av Nasser i grannlandet Egypten. Arabismen frodades även i Libyen och kom i viss mån i konflikt med landets starka band till väst. 1960-talet medförde också ökade konflikter i den libyska politiken. Likt en medeltida furste på väg in i renässansen avskaffade Idris den federala staten och ersatte den med ett kungarike. Oljeinkomsterna hade gjort hans ställning starkare men det skapade och politiska motståndare. Frågan om tronarvinge var en svår nöt för landet. Kungens hälsa var vacklande och han utsåg en brorson att efterträda honom. 1969 bestämde sig Idris för att abdikera till förmån för den nye kungen. Dagen innan detta trädde i kraft ledde en ung överste en statskupp mot kungen och avskaffade kungadömet. Muammar Gaddafi tog över som landet ledare och Idris gick i exil i Egypten där han dog 1983.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

24 november 1965 – Mobutu tar makten i Kongo

Bakgrunden

Kongo tilldelades den belgiska kungen i Berlinkonferensen 1884-1885. Kungen utnyttjade sin privata egendom skamlöst och våldförde sig på befolkning och natur genom att ta ut stora rikedomar utan att ta någon som helst hänsyn till afrikanerna. Det gick så illa att den belgiska staten 1908 fick lösa ut sin egen kung för att få stopp på hemskheterna. Hade detta skett idag hade Leopold ställts inför en krigsförbrytartribunal och troligtvis blivit dömd för brott mot mänskligheten. Halva befolkningen ca 10 miljoner människor dog…

Belgien visste inte vad man skulle göra med kolonin och gjorde egentligen ingenting. Först i mitten på 1950-talet öppnas ett universitet och när självständigheten kom den 30 juni 1960 är landet inte moget för självstyre, det finns för få utbildade. Detta leder till Kongokrisen. Efter självständigheten gjorde trupperna myteri mot den nyvalde premiärministern Lumumba. En utbrytarstat, Katanga, utropades och Lumumba försökte att slå ner upproret med sin arméchef Joseph Mubuto. Belgien skickade trupper för att skydda belgiska medborgare och FN skickade in trupper på uppmaning av Lumumba för att stoppa upproret. Lumumba arresterades av arméchefen och utlämnades till Katanga där han mördades.

Vägen låg nu öppen för en stark ledare och med stöd av CIA tog Mobutu makten den 24 november 1965.

Konsekvenserna

Mubuto satte igång en afrikanisering och byte ut allt som påminde om kolonialismen mot afrikanskt, nya namn på städer, orter och inte minst landet, som fick namnet Zaire. Mubuto följde i Leopolds fotspår och passade på att förse sig med de rikedomar som landet hade och sög ut sitt land. Utländska egendomar konfiskerades och delades ut till eliten runt presidenten, inte olikt det som skedde i Zimbabwe när Mugabe tog över de vita farmarnas mark under början av 2000-talet. Dock inte de amerikanska företagen i landet då Mubuto var en stöttepelare på USA:s sida i det kalla kriget. Vänsterinspirerade gerillagrupper fanns i både Angola, Zimbabwe och Moçambique.

Under 1980-talet försvagades Mubutos regim i takt med en ekonomisk kris och att det inte byggdes ut någon infrastruktur. När milisgrupper fick fly från Rwanda och Burundi i samband med folkmorden, startades ett uppror i östra Kongo som till slut ledde till att Mubuto gick i landsflykt och gerillaledaren Laurent Kabila kom till makten i Kinshasa. Mubuto grät nog inte så mycket eftersom han förmodligen hade större delen av den kongolesiska statskassans medel på sina privata bankkonton.

Situationen i Kongo idag är instabil. Gerillan i de östra delarna är inte avväpnade och det förekommer fortfarande en hel del våld. Kabila mördades 2001 och ersattes av sin son Joseph. Joseph Kabila ställde upp i det första demokratiska president valet 2002 som han vann. Valet kunde genomföras efter en FN insats och en massiv informationskampanj där det kongolesiska FN-förbudet gjorde stora insatser under sin generalsekreterare Cissa wa Numbe.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien                   Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

16 november 1945 – FN:s organ för kultur och utbildning, UNESCO, grundas

Bakgrunden

Redan under överläggningarna om Versaillesfreden kom delegaterna fram till att det behövdes ett akademiskt samarbete vid sidan av det politiska för att säkerställa freden. Det nybildade Nationernas Förbund beslutade 1922 att sätta upp ett organ som skulle få status som rådgivare till NF, Internationella institutet för intellektuellt samarbete.

Institutet organiserade sig i sex olika områden: affärsverksamhet, universitetsverksamhet, vetenskaplig information, juridik, artist och litteratur samt en informationsavdelning. Första uppgiften blev att försöka ena de gamla fienderna och att sätta upp lokala avdelningar. Institutet höll regelbundna möten för att utveckla samarbetet men arbetet tog abrupt slut 1939. Tanken på ett akademiskt samarbete dog inte, den fortsatte in i det nybildade FN.

Åren efter att FN grundats startades flera underorgan för att arbeta mot fred, frihet, rättvisa, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, allt i enlighet med FN stadgan. UNESCO:s (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization) uppgift är att underlätta internationellt samarbete inom utbildning, vetenskap och kultur. Genom att samarbeta och dela med sig av sina kunskaper och sin kultur ökar förståelsen och respekten för andras sätt att vara, tänka och leva. UNESCO grundades i London den 16 november 1945.

Konsekvenserna

UNESCO tillhör Ekonomisk-sociala rådet i FN-familjen och har nästan 200 medlemmar med huvudkontoret i Paris. Utspritt över världen finns lokala kontor som hjälper till med UNESCOS arbete. Det handlar om att konkretisera den universella respekten för rättvisa, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter och grundläggande friheter enligt FN-stadgan och då spelar det ingen roll, vilken ras, kön, språk eller religion som de enskilda människorna har och tillhör – alla ÄR lika mycket värda!

UNESCO försöker leva upp till FN:s mål genom fem olika program: utbildning, naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora, kultur och kommunikation och information. Det tar sig uttryck i projekt som läs-, skriv-, tekniska och lärarutbildningsprogram, internationella vetenskapliga program, främjande av oberoende medier och pressfrihet, internationella samarbetsavtal för att säkra världens kultur- och naturarv och för att bevara de mänskliga rättigheterna, samt försök att överbrygga den globala digitala klyftan. UNESCO:s mest kända program är världsarvslistan.

UNESCO är inte en biståndsorganisation utan en mellanstatlig samarbetsorganisation, vilket har lett till en del bråk. Sovjetblocket anklagade UNESCO för att gå västs ärenden när man önskade en mer demokratisk media och UNESCO har kallats för en plattform för kommunismen och tredje världen för att attackera väst.

UNESCO är ett av alla de organ inom FN familjen som med en oförtruten energi arbetar för en bättre värld. Kvarnarna kanske mal långsamt men de maler oavbrutet! Arbetet är sällan synligt, men utan det arbetet skulle världen vara en sämre plats att leva på.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

Läs föregående artikel i serien              Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

29 oktober 1956 – Suezkrisen

Bakgrunden

Staten Israels bildande markerade ett nytt kapitel i Mellanösterns historia. Samma dag som den judiska staten utropades anföll de arabiska grannarna. Det blev ett mödosamt arbete för det unga Förenta Nationerna att ta ansvar men till slut lyckades det fredsorganisationen att få fram ett eldupphör mellan de stridande. Gerillaverksamheten runt Israels gränser ökade istället när palestinier som flytt från Israel försökte ta tillbaka sitt förlorade land, detta med grannstaternas goda minne. Under våren 1956 ökade spänningarna på nytt i området. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld gjorde en månadslång resa i regionen och lyckades dämpa känslorna. Samma sommar avslöjades det att Egyptens nya ledare Nasser, som kommit till makten 1952 genom en statskupp, köpt vapen från Sovjetunionen. USA reagerade genom att dra in det utlovade stödet till byggandet av Assuandammen. Nasser svarade med att nationalisera Suezkanalen från britter och fransmän för att kunna betala kostnaden för anläggningen.

Situationen blev mer akut under hösten. Britter, fransmän och israeler hade ingått en allians för att nå sina syften. Israel genom att kunna få bort gerilla från sina gränser och européerna för att få tillbaka sin mycket inkomstbringande kanal. Under pågående FN-möte kom rapporter om att Israel gått till anfall mot Egypten den 29 oktober 1956.

Konsekvenserna

Tillfället för anfallet var väl valt. Världens blickar var riktade mot det folkliga upproret i Ungern mot kommunistregimen och Sovjetunionen. USA var i slutspurten av sitt presidentval. Därför kom frågan att hamna på FN:s bord. FN under Dag Hammarskjölds ledning började de sedvanliga procedurerna för att få fram ett eldupphör. Frankrike och Storbritannien bromsade alla ansträngningar och ställer samtidigt ett eget ultimatum till Egypten och Israel om att sluta kriga. Européerna hotade att själva intervenera om inte striderna upphörde. Helt i enlighet med den uppgjorda planen accepterar Israel accepterar genast, under förutsättningar ett Egypten gör samma. Egypten vägrar eftersom ultimatumet är en förolämpning. Sju dagar efter Israels anfall inleder britterna flygräder mot egyptierna och FN blir mycket upprörda, USA rasande och Sovjetunionen förbannade.

Hammarskjöld får personligen i uppdrag, att på Generalförsamlingens mandat, lösa krisen. Han har lyckats få frågan flyttad från Säkerhetsrådet till Generalförsamlingen utan att britter och fransmän kunde utnyttja sitt veto. Resultatet blir att svensken lyckas få parterna att acceptera ett eldupphör, på ett sådant sätt att samtliga kan rädda ansiktet. Genom att lägga grunden för FN:s fredsbevarande trupper kan FN skicka neutrala soldater som skiljer de stridande åt. Detta var kanske Dag Hammarskjölds största framgång som Generalsekreterare.

För Storbritannien och Frankrike var detta slutet på en epok. De var definitivt slut som världsmakter och fick finna sig i att vara i skuggan av USA och Sovjetunionen. Egypten återfick Suezkanalen och kunde sedan bygga Assuandammen med sovjetisk hjälp. Ryssarna kom på så vis att vinna inflytande i Mellanöstern och stödde och intrigerade när sexdagarskriget bröt ut 1967 och var med i kulisserna i Oktoberkriget 1973.

Israel tvingades drar sig tillbaka från Gaza och Sinai som de erövrat under kriget. De skulle återta och ockupera området under sexdagarskriget nio år senare. 1970 tvingades den palestinska gerillan bort från Jordanien och flyttade till Libanon.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 oktober 1950 – Kina försvarar sina kamrater i Korea mot den amerikanska aggressionen

Bakgrunden

Korea har länge varit ett kinesiskt intresseområde. Dynasti efter dynasti av kineser har hållit sin hand över halvön som sträcker sig söder ut från den asiatiska kontinenten och delar Gula havet i väster från Japanska havet i öster. Det var när den brittiska opiumsmugglingen hade gjort Kinas befolkning beroende av droger som japanerna kunde ta över och utnyttja landets hjälplöshet. Det imperialistiska Japan kastade sina lystna blickar på mittens rike samtidigt som de förtryckte koreanerna. Dessa flydde till Kina och tog ofta upp kampen mot inkräktarna.

Under andra världskriget hade nationalister, som stöddes av imperialisterna i USA och kommunister, som stöddes av folkets vänner i Sovjetunionen ingått ett fredsavtal för att gemensamt bekämpa fienden. Medan kinesiska trupper höll japanerna upptagna i öster kunde USA och Sovjetunionen dela Koreahalvön mellan sig. Samtidigt svek nationalisterna den kinesiska saken och inbördeskriget startade igen. Folkets befrielsearmé kunde gå segrande ur klasskampen. USA skulle inte glömma att de hamnat på den förlorande sidan. De provocerande fram ett inbördeskrig på Koreahalvön genom att sätta till en marionett regim som samarbetat med de japanska krigsförbrytarna. De sanna koreanerna under frihetshjälten Kim Il-Sung försvarade sig mot de attackerna och kunde föra kriget in på fiendens mark. USA passar på och driver igenom i FN att utbrytar Korea ska försvaras. Baktanken är att de ska slakta rättvisans kämpar och ta kriget in i Kina för att störta folkrepubliken som utropats efter segern. Den mäktige ordförande Mao lät sig inte luras av de amerikanska planerna och precis när de är beredda att anfalla Kina, låter han den kinesiska armén gå in i Korea och försvara sig, den 25 oktober 1950.

Konsekvenserna

Folkets befrielsearmé hade fått Stalins välsignelse att kasta ut angriparna. Folkets fiender förstod aldrig kraften på den kinesiska sidan. En månad senare kom anfallet som tvingade amerikanarna på vild flykt. Till slut var Korea befriat söderut till den 38:e breddgraden, där Sovjet och USA kommit överens om att dela landet mellan sig. Sovjet lämnade över makten till folkets ledare Kim Il-Sung medan USA installerade en marionett regim i Seoul. USA fortsatte att provocera folkets regim under ordförande Mao. USA var ett kärnvapenland och ledarna i Beijing ansåg att de också behövde kärnvapen för att kunna försvara sig. De kinesiska bönderna kämpade offervilligt för att få fram de resurser som krävdes för utveckla försvaret. Stalins död kom att driva Sovjetunionen bort från den sanna kommunismen och ordförande Mao ställde sig i täten för kampen mot imperialismen i Asien.

Folkets befrielsearmé var stärkt i framgångarna mot nationalisterna, som flydde till Taiwan, segern på Koreahalvön och befrielsen av Tibet. De tappra soldaterna gjorde också processen kort med indierna som försökte lägga under sig delar av Kina i Himalaya. Det var tack vare kampen och framgången med kärnvapnen som Kinas förstod hur stark det kinesiska folket vilja var. Det omvandlades till att regeringen i Beijing kom att erkännas som Kinas enda riktigt regim och platsen i FN:s säkerhetsråd togs ifrån Taipei och lämnades över till Beijing. Nästa steg i Kinas kamp mot kapitalismen var att vinna över kapitalismen på deras egen hemmaplan. Kina startade en lång kampanj för att säkra tillgången på kapital i ett led att göra landet till arbetarnas och böndernas paradis.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

1 oktober 1978 – Tuvalu blir självständigt

Bakgrunden

Tuvalu är en liten stat i sydvästra Stillahavet i det kulturområdet som kallas Polynesien. Tuvalu ligger inte långt ifrån de andra kulturområdena, Melanesien och Mikronesien. Ögruppen, nio öar, började befolkas av polynesier för ca 3000 år sedan. De första européerna som siktade öarna var spanjorer som på 1580-talet letade efter Australien. Sedan “upptäcker” olika expeditioner från Europa de olika öarna. Tuvalus moderna historia kan sägas börja när USA:s Stillahavs expedition runt 1841 besökte några av öarna. Det skulle sedan dröja ytterligare 20 år till innan de första kristna missionärerna kom fram till den här delen av Stilla havet. Det var utsända från London Missionary School. Därmed kom också Tuvalu att hamna i den brittiska intressesfären vilket manifesterades av att de 1877 hamnade under brittisk överhöghet och 1892 införlivades de i Gilbert och Elliceöarnas protektoratet. Elliceöarna var det brittiska namnet på Tuvalu. 1916 blev de en egen koloni under den brittiska kronan.

Tuvalu klarade sig undan en japansk ockupation under Andra världskriget. Istället kom amerikanarna och byggde baser och laddade upp för ett angrepp mot de japanskockuperade Gilbertöarna norr om den lilla ögruppen. Den amerikanska infrastrukturen raserade delvis den inhemska och 10 000-tals palmer höggs ner för att bygga en hamn och ett flygfält. Tuvalu tillhörde sedan det Brittiska västra Stillahavsterritoriet. Detta lämnade Tuvalu när de blir självständiga den 1 oktober 1978.

Konsekvenserna

Det lilla landet, ca 12 000 invånare idag, hade en lång väg till självständighet. Efter Andra världskriget hamnade detta på FN:s bord i det så kallade avkoloniserings programmet. Det första steget var att bygga upp utbildningsinstitutioner som kunde utbilda de kommande ledarna. I mitten på 1960 kom de första formerna av självstyre. Med självstyret kom också en ökad kunskap om att förvalta ett land och invånarna var klara att fredligt bli självständiga. USA hade haft krav på flera av öarna i ögruppen Tuvalu men 1979 kunde ett avtal slutas mellan Tuvalu och USA som gav upp kraven på öarna. 2000 blir Tuvalu det 189:e medlemslandet i Förenta Nationerna.

Tuvalu har flera inkomstkällor, turism, ca 1000 varje år, samt fisk och kopra. En annan inkomstkälla är försäljningen av frimärke och de pengar som tuvaluaner skickar hem från arbete utomlands. Japan, USA och Australien betalar för fiskerättigheterna i de tuvaluska havsvattnen. Havsvattnet är annars ögruppens välsignelse och förbannelse. Den ger fisk som kan exporteras, men det är också klimatförändringarna som gör att havsvattnet stiger och på sikt kan ögruppen försvinna. Högsta punkten är 4,6 m över havet. Detta gör att vi i västvärlden har all anledning att lyssna på de människor som kan få betala det yttersta priset för vår välfärds konsumtion.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

15 augusti 1965 – Indiska trupperanfaller den pakistanska delen av Kashmir

Bakgrund

Indiens frigörelse 1947 blev svår och blodig. Landets delades efter religionstillhörighet, Indien och Pakistan där Mountbatten ganska oskickligt hade dragit upp gränsen, “Line of Control”. Kashmir lämnades till sikherna själva att besluta om. Sikhernas maharadjor hade regerat sedan 1820-talet och stod inför ett svårt val, tillhöra Indien, tillhör Pakistan eller förbli självständiga. Invånarna var muslimer och maharadjan var hindu och ogillade Pakistan. Rykten om att Kashmir skulle anslutas till Indien fick pakistanska trupper att invaderad området. Maharadjan Hari Singh överlät Kashmir till Indien och gåvan godkändes av Indiens regering den 27 oktober 1947.

Indiska trupper skickades till huvudstaden Srinagar och efter häftiga strider förklarade ledarna för Indien och Pakistan, eldupphör och lämnade över ärendet till FN. Säkerhetsrådets resolution 47 antogs 21 april och officiellt blev det vapenstillestånd den 31 december 1948 och nio år senare delades Kashmir mellan Indien och Pakistan. 1962 ockuperade Kina den nordöstra regionen efter ett kortvarigt krig med Indien.

Pakistan uppfattade den indiska armén som svag efter förlusten i kriget mot Kina och provocerade 1965 fram strider i Kutchområdet. De infiltrerade med upprorsmän men det misslyckades när befolkningen inte gjorde uppror mot indierna. Kina, som året innan sprängt sin första atombomb, ställde sig på den pakistanska sidan och som svar på provokationen invaderade Indien den pakistanska delen av Kashmir den 15 augusti 1965.

Konsekvenser

Indierna fortsatte anfallet och var nära att erövra Lahore innan de blev stoppade. I september antog FN:s säkerhetsråd resolutionerna 209, 210 och 211 om ett omedelbart eldupphör i kriget och under sovjetisk ledning förhandlades ett avtal fram. Trupperna skulle dra sig tillbaka till gränserna som gällde innan striderna startade. De båda parterna fortsätter att provocera varandra och det förkom strider med regelbundna mellanrum.

Kinas hot om deltagande på den pakistanska sidan och västvärldens ovilja att leverera vapen gjorde att indierna gav upp sin alliansfria politik och köpte krigsmateriel av Sovjetunionen. För att kunna stå emot Kina valde Indien att utveckla egna kärnvapen.

Konflikten mellan de båda länderna fortsätter. 1971 krigade länderna mot varandra igen, denna gång om Östpakistan eller Bangladesh som området heter idag. Både Indien och Pakistan har skaffat kärnvapen och kanske har det fått länderna att sansa sig något. 1988 kom de överens om att inte anfalla varandras kärnvapenanläggningar och samarbete om civil luftfart. I samband med jordbävningen i Indien 2001 skickade Pakistan nödhjälp och fyra år senare gick hjälpen åt andra hållet. I denna vänskapliga anda, lyckades länderna med flera positiva förändringar, toppmöten, cricketmatcher och möjlighet att resa över gränsen.

Kashmir omfattas inte av de vänskapligare förbindelserna. 1997 strandade förhandlingarna om regionen och två år senare började Pakistan återigen att infiltrera Kashmir för att stödja separatister vilket ledde till regelrätta strider under sommaren. 2007 och 2008 utfördes terrorattacker mot tåg och hotell i Bombay, i ett försökt att störa ländernas allt bättre relationer, och spåren ledde till den pakistanska säkerhetstjänsten. Samma år hölls val i Kashmir och ett proindiskt parti vann. Sommaren 2010 var det nya strider i den ännu olösta konflikten om Kashmir.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

18 juli 1947 – Palau förvaltas åt FN

Bakgrunden

3000 år. Så länge sedan är det sedan de första människorna, troligtvis från dagens Filipinerna, började kolonisera öarna som kallas Palau. Av dessa människor finns idag enbart arkeologiska spår. De som vi kallar urinvånare kom till ögruppen senare. I vår historieskrivning är det viktigt att poängtera vilken den första europén var, som kom till området. Äran, om det är någon, tillfaller, och det är omtvistat, spanjoren Ruy Lopez de Villalobos 1543. Trehundra år senare gör Spanien, Tyskland och Storbritannien anspråk på ögruppen. Det blev påven i Rom som avgjorde saken till det katolska Spaniens favör. Det mest bestående avtrycket av de spanska kolonisatörerna var att invånarna blev katoliker.

I slutet av 1800-talet vaknade den tyska nationalismen och kejsaren ville ha “en plats i solen”. Det fanns inga områden kvar att kolonisera så det tyska kejsardömet köpte Palau av resterna av det spanska imperiet 1899. I 15 år kom tyskarna att regera över ögruppen. Tyskarna fick igång den exporten av råvaror och fick fart på den lokala ekonomin. Japan, som var allierat med Storbritannien, ockuperade Palau i början på Första världskriget och fick sedan öarna som mandat av Nationernas förbund. Området förvandlades till en militärbas. 1944 invaderade den amerikanska marinkåren och ett hårt och blodigt slag utkämpades. USA stod som segrare efter två månaders bittra strider som tog 12000 unga mäns liv, ungefär en människa var sjätte minut under striderna. Förenta Nationerna överlämnade ögruppen till USA, att förvalta åt FN, den 18 juli 1947.

Konsekvenserna

Palau ingick i federationen Mikronesien som fick en självstädigare ställning gentemot USA 1979. Palau valde att satsa på att bli en egen nation och fick två år senare självstyre. Beslutet delade landet och oroligheter bröt ut med bombdåd och mord på ledande politiker. Till slut fick en stam kung ta över styret och situationen lugnade ner sig. Ett associationsavtal med USA skrevs under. Det gällde fram till att USA förvaltarskapsförordnande upphörde i maj 1994. Palauerna fick rösta om sitt lands framtid och efter flera folkomröstningar blev de även juridiskt självständiga i oktober 1994. I december samma år blev öriket en medlem av Förenta Nationerna. Landet är en parlamentarisk demokrati där presidenten är både stats- och regeringschef. Det bebos av drygt 20 000 invånare på över 300 öar

USA har militära baser i landet och betalar hyra till den Palauiska staten för detta. Utan detta stöd skulle landet ha det mycket svårare. Ett tecken på beroendet av USA är att den amerikanska dollarn är officiell valuta. Ett annat är att landet gärna stödjer USA i olika internationella frågor. Ekonomin bygger på några få exportvaror, skog, guld och fiskeriprodukter. Turismen till öarna är en annan viktig inkomstkälla. Det är framför allt det marina livet som lockar med korallrev och fartygsvrak från Andra världskriget. Som ett litet örike är landet oroat över den tilltagande växthuseffekten och skulle världshavens yta stiga drabbas landet hårt. Miljön blir allt viktigare, ur ren överlevnadssynpunkt, för palauanerna och de har inrätta marina ekoparker bl.a. för hajar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 juni 1945 – FN-stadgan undertecknades av deltagarna i San Fransisco-konferensen

Bakgrunden

I Versaillesfreden 1919 skapades en organisation som skulle få konflikter mellan länder att lösas med fredliga medel. Organisationen kallades Nationernas Förbund. När andra världskriget började hade NF sedan länge spelat ut sin roll som fredsmäklare, men tankarna om en värld i fred fanns kvar.

Andra världskriget var på väg mot slutet och de allierade ville skapa ett nytt organ som skulle föra tanken om fred vidare. 51 länder var inbjudna till San Fransisco och de slutförhandlade stadgan för det nya världsförbundet – DE FÖRENTA NATIONERNA. Avtalet ratificerat den 24 oktober vilket blev FN-dagen. Avtalet i San Fransisco skrevs under den 26 juni 1945.

Konsekvenserna

FN:s idé om fred och mänskliga rättigheter har överlevt under alla år som gått sedan stadgan skrevs under. Vägen dit har varit krokig. Under kalla kriget blockerade de båda supermakterna varandra och FN blev en bricka i det politiska spelet mellan Sovjetunionen och USA. FN-stadgan tillåter att världens länder gör gemensam sak och går i krig för att försvara freden vilket skedde första gången i Korea 1950 och senast FN var i krig var 1990-1991 mot Irak. FN verkar främst genom förhandling, medlig, förebyggande arbete, konferenser och förtroendeskapande åtgärder.

FN kritiseras ofta för att vara långsamt och ineffektivt och problemet ligger i FN-systemets struktur, men och det är viktigt att komma ihåg, FN:s kvarnar kanske mal långsamt men de maler hela tiden. Under de senaste decennierna har FN flyttat fram sina positioner på en rad områden, klimatfrågan via UNEP i Nairobi och fattigdomsbekämpning, FN lägger sig allt mer i länders interna angelägenheter och brott mot mänskliga rättigheter.

Världen är förmodligen mycket bättre tack vare FN men inte så bra som vi skulle vilja att den var. FN:s kanske viktigaste uppgift är att alla länder på jorden kan komma till tals och få bli hörda och att idén om en värld utan, krig, våld, förtryck, fattigdom och orättvisor lever. Det är långt dit men FN kämpar på och har inga planer på att pensionera sig.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel