27 november 1915 – Den serbiska armén evakueras

Bakgrunden

Mordet på den Österrikiske tronföljaren sommaren 1914 hade satt igång en kedjereaktion. Österrike ställde krav på Serbien som dessa vägrade att gå med på Österrikarna anföll Serbien och då mobiliserade Ryssland till Serbiens försvar och då mobiliserade Tyskland till Österrikes försvar. För att kunna slå Ryssland började tyskarna med att invadera Belgien och Frankrike och då var britterna med i kriget.

Den österrikiska invasionen hade varit omfattande serberna bjöd ett mycket hårdnackat motstånd som orsakade mycket höga österrikiska förluster. Serberna kunde i slutet av året när material anlände från Västeuropa gå till offensiven och köra ut österrikarna. Priset i människoliv var högt, mycket högt, där också.

I och med Turkiets inträde i kriget och deras bekymmer under de inledande striderna, gjorde att framför allt tyskarna ville invadera Serbien. Detta för att kunna bygga en järnväg och skicka förnödenheter till de hårt trängda turkarna. Det blev desto mer angeläget sedan de allierade hade landstigit vid Gallipoli och kört fast där. Nu kunde turkarna binda trupper som annars skulle kunna skickas till västfronten.

Bulgarien och Serbien hade utkämpat flera krig under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tyskar och österrikare utnyttjade det förhållandet och fick med sig bulgarerna i ett nytt anfall på serberna. Ett massivt anfall sattes in i oktober 1915 av tyskar och österrikare och två dagar senare kom även det bulgariska anfallet. Tillsammans kunde de bryta igenom de serbiska linjerna och den serbiska armén började retirera mot Albanien. Ententen hade skickat trupper och förnödenheter till Albanien för att bistå serberna men nu evakuerades de från Balkan den 27 november 1915.

Konsekvenserna

Den serbiska armén, evakuerades till den grekiska övärlden och efter att ha återhämtat sig och återutrustats sattes serberna in på de nya fronter som öppnades på Balkan. Brittiska och franska trupper skickades till Thessaloniki och fransmännen avancerade norrut. Britterna hade order att inte passera förbi den grekiska gränsen medan fransmännen fortsatte norrut för att hjälpa den retirerade serbiska armén. Efter hårda anfall från bulgarerna retirerade fransmännen tillbaka till gränsen. Tyskarna som ville förhindra att grekerna gick in i kriget tryckte på för att bulgarerna att inte korsa den grekiska gränsen. Därmed kom fronten att ligga stilla under större delen av första världskriget.

I och med Bulgariens inträde i kriget kunde tyskarna öppna järnvägen till sin allierade Turkiet och föra fram välbehövliga förnödenheter och krigsmateriel. Detta ökade trycket på britterna på Gallipoli, som valde att dra sig tillbaka. Trupperna omdirigerades i viss omfattning till Grekland och till den nya fronten om öppnades i Makedonien när österrikarna på nyåret 1916 gick till anfall som hämnd för att makedonierna hjälpte serberna att komma undan. Italienarna skickade trupper till Albanien och under 1917 gjordes framstötar mot Makedonien, från italienare och trupper stationerade i Grekland. I september 1918 startar ententens slutoffensiv som bidrog till seger på Balkan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

28 juni 1389 – Slaget på Trastfältet

Bakgrunden

Osmanska riket uppstod i Anatolien där den lilla stammen Osmanerna 1299 blev självständig från sultanatet. De började snabbt expandera, framför allt på Bysans bekostnad. 1371 förlorade Serberna slaget vid floden Maritsa och det serbiska kungadömet upplöstes. Ur detta skapade Tsar Lazar ett starkare rike i norra Serbien.

Murat I utropade sig till sultan 1383 och fem år senare tågade han mot Balkan. Först slogs den bulgariske kungen ut och turkarna fortsatte mot Kosovo, centrum för handeln i området. Lazar följde den muslimska arméns rörelser och i juni 1389 var de klara för en kraftmätning. De två härarna stod uppställda på Trastfältet i Kosovo, tillsammans cirka 70 000 man, den 28 juni 1389.

Konsekvenser

Osmanerna vann slaget men Murat I och hans son Yakub stupade och imperiet kastades in i ett 70-årigt inbördeskrig vilket tillfälligt stoppade upp expansionen. Serberna förblev formellt självständiga men var i praktiken en vasallstat med turkisk adel i spetsen sedan Lazar stupat i slaget. De serbiska frihetssträvandena fortsatte och turkarna kom tillbaka och besegrade serberna och ungrarna 1459. Efter ett uppror mot turkarna 1683-1699 flyttade serber från Kosovo och muslimska albaner tog över området. En process som pågick i 200 år.

1812 blir Serbien autonomt inom det Osmanska riket och efter ett nytt krig fick serberna lämna tillbaka Kosovo 1877 men i stället fick de sin självständighet i Berlinkonferensen året efter. Osmanerna startade en etnisk rensning av serber men efter Balkankriget 1912-13 erövrade serberna Kosovo igen.

I samband med Jugoslaviens upplösning under 1990-talet gjorde både serber och albaner anspråk på Kosovo, båda med historien som argument. Serberna refererar till 1389 där de stred och dog för Kosovo och albanerna visar på sin historia i området. 1989 avskaffade Slobodan Milosevic Kosovos autonoma status och ett växande missnöje med det serbiska styret gjorde att 1997 bröt Kosovokonflikten ut. Två år senare intervenerade NATO mot Serberna. En FN styrka sattes in i området för att skydda civilbefolkningen men har inte klarat av sitt uppdrag. Terrorn från båda sidor har lett till stora flyktingskaror. Den 17 februari 2008 utropade Kosovo sin självständighet, vilken inte erkänns av många länder i världen. Kampen om Kosovo fortsätter och den skördar många dödsoffer bland serber och albaner.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel