17 januari 1885 – Slaget vid Abu Klea

Bakgrunden

Egypten var under inflytande av ottomanerna när de 1822 lade under sig Sudan. Pengar var en drivkraft bakom koloniseringen och till skatteindrivare valdes en nordlig stam. Dessa kom att bli avskydda för sitt hantverk och det kom och bli en del av stammotsättningarna. Bönder som inte klarade att betala de mycket höga skatterna, och den skulle betalas, oavsett om skörden var god eller om de hade slagit fel, straffades hårt. Delar av befolkningen flydde till det område som idag kallas för Dafur.

Britterna fick ett allt större inflytande i Egypten. När den egyptiske kungen Ismail Pascha hade det svårt med pengar köpte britterna hans Suezkanalaktier 1879 och kom att kontrollera kanalen och den viktiga sjövägen till Indien. Britterna tog steget fullt ut och valde att ta över Egypten1882, inklusive det egyptiska engagemanget i Sudan. Britterna var inte intresserade av ökenlandet och när Mahdisterna gjorde uppror 1881 så var det inget de hade tänkt göra något åt. De egyptiska garnisonerna var utspridda och omringade och när britterna skickade general Gordon till Khartoum 1884 var det för att organisera återtåget. Generalen drog ut på tiden och blev själv belägrad. En undsättningsexpedition skickades söderut och vid Korti delades styrkan. En del fortsatte längs Nilen och en annan marscherade genom öknen. Där träffade de på en överlägsen Mahdiststryka och slaget vid Abu Klea stod den 17 januari 1885.

Konsekvenserna

Trots att det gick nästan tio mahdister på varje britt vann européerna slaget i öknen. Undsättningsstyrkan under Wolseley kom för sent för att rädda Khartoum som Mahdisterna intagit bara några dagar tidigare. Misslyckandet i Khartoum resulterade i den brittiske premiärministern Gladstones avgång eftersom han gjordes ansvarig för den misslyckade undsättningsexpeditionen. Mahdisterna tog över Sudan och regerade landet. Grundaren av rörelsen Muhammad Ahmand dog och ersattes av en ny och duglig ledare. Den egyptiska ekonomin och den egyptiska armén var i fullständigt kaos. I stället för att ta itu med Sudan så byggde britterna upp både ekonomin och armén under det kommande decenniet.

Sudan var ett av de områden som den brittiske imperiebyggare Cecil Rhodes ville ha för att britterna skulle kunna dominera Afrika från Alexandria i norr till Kapstaden i söder, längs hela den afrikanska östkusten. Frankrike hade en ambition att kontrollera Afrika från Senegal i väster till Djibouti i öster. Det som saknades för fransmännen var Etiopien och södra Sudan. Italien hade mycket sent gett sig i kast med att skaffa kolonier i Afrika och de hade skaffat sig ett brohuvud i Eritrea. Där ifrån försökte de 1895 anfalla Etiopien med ett misslyckat resultat. Mahdisterna såg en möjlighet att ta ställa sig på den italienska sidan och då såg britterna en möjlighet att återigen lägga under sig Sudan. Under ledning av Lord Kitchner genomförde britterna ett anfall och kunde besegra mahdisterna. Från Brazzaville i Kongo kom en fransk expedition som skulle annektera södra Sudan för Frankrikes räkning. Det kom som en överraskning att en stor brittisk styrka befann sig i området och det kom till ett dödläge i Fashoda 1898. Efter några månader tågade fransmännen hem och britterna förblev herrar över Sudan för åtskilliga år framåt.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

8 januari 1455 – Påven ger Portugal monopol på slavhandeln

Bakgrunden

Så långt tillbaka i tiden vi känner till har slaveri förekommit. Romarriket var mer eller mindre uppbyggt på slavarbete. Under 700-talet blomstrade den arabiska slavhandeln, i Östafrika och Indiska oceanen.

I början på 1400-talet letar portugiserna efter en sjöväg till Indien och som ett första steg ger sig Henrik Sjöfararen ut på expeditioner för att utforska den västafrikanska kusten. Det var dyra resor men Portugal räknade med goda inkomster om de hittade sjövägen. 1441 börjar portugiserna ta slavar från Västafrika och snart skedde det i industriell skala särskilt som Madeira började producera socker och behovet av arbetskraft ökar. Henrik Sjöfararen, som även var guvernör i den katolska Kristus orden, erbjöd påven att missionera i de nya länderna mot att Portugal fick ensamrätten på slavhandeln. 1452 utfärdar påven en bulla, Dum Diversas, som ger portugiserna rätt att ta slavar bland alla icke-kristna.

Ett par år senare ger påven ut en ny bulla som bekräftar Portugals överhöghet över de områden som de upptäcker och erövrar. Bullan syfte var att förhindra kristna länder från att göra intrång i Portugals rättigheter. Romanus Pontifex ger portugiserna monopol på handel med slavar i Afrika, bullan är daterad till den 8 januari 1455.

Konsekvenserna

1493 kommer en ny bulla Inter Caetera, som sa att ett kristet land inte kunde kolonisera ett land som blivit koloniserat av ett annat kristet land. De tre bullorna Dum Diversas, Romanus Pontifex och Inter Caetera blev den lagliga grunden för att kolonisera världen. Dessa kom även rättfärdiga den tidiga slavhandeln på 14-1500-talet.

Påvens bulla hindrade inte spanjorerna från att hämta slavar från Afrika, utan de tog upp konkurrensen med sin granne. Portugal utnyttjade sitt monopol i på handel i Afrika och Asien och handeln var mycket vinstgivande. De ansåg även att de hade rätt att kapa utländska fartyg. Portugiserna var inte intresserade av att den katolska kyrkan skulle missionera i deras områden men efter att påven hotat att dra in deras ensamrätt så skickades jesuiter till Goa i Indien. Kolonialadministrationen hjälpte missionärerna genom att ge bort gåvor och ge arbeten till de omvända. Detta gjorde missionsverksamheten framgångsrik och kristendomen spreds över Asien. Intressant är att jämföra med den senare kolonisationen av Afrika där missionärerna banade väg kolonialadministrationen.

Holland seglade runt 1600 upp som en fjärrhandels nation. Holländska ostindiska kompaniet grundades 1602 och det kalvinistiska Holland hävdade sin rätt till att fritt segla på de sju haven, med militära medel om det så behövdes.

1537 tar påven sitt förnuft tillfånga och ger ut en ny bulla, Sublimus Dei som förbjuder förslavande av icke-kristna. Tolkningen av bullan är omstridd, vissa forskare hävdar att det bara är en omskrivning av tidigare bullor som legaliserar slaveriet och andra menar att det är påven som kämpar för indianernas rättigheter.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

28 december 2008 – Herrens Befrielsearmé anklagas för massakrer i nordöstra Kongo

Bakgrunden

Gerillagrupper är inte okänt i Ugandas korta historia. De flesta maktskiften sedan självständigheten 1962 har skett med våld. Idi Amin, Milton Obote och Yuweri Museveni har alla gripit makten.

1987 grundades Herrens Befrielsearmé som en motståndsgrupp mot Musevenis regim i Uganda. Gruppen har en mycket vag ideologisk grund och otydliga mål, men är inspirerad av den helige ande och tio guds bud. De vill kasta häxförbannelser på presidenten för att folk från norra Uganda ska återta makten. Relationen till regeringen i Uganda har präglats av perioder av krig och perioder av förhandlingar. Joseph Kony fick en framträdande roll med sin goda spirituella förmåga och karismatiska läggning.

Uganda stödde den sydsudanesiska befrielsearmén som efter ett långt inbördeskrig i södra Sudan lyckats få ett visst självstyre. (se vidare i Uppdateringar nedan) Sudan i sin tur stödde Herrens befrielsearmé i Uganda, vilket har gett gerillan tillgång till stora mängder vapen. 1994 ökade Konys verksamhet när de genomförde det första storskaliga bortrövandet av barn som de använder som soldater, och gruppen utvecklades till vad den är idag. USA har klassat gruppen som terrorister och Internationella brottmålsdomstolen i Haag har skickat ut arresteringsorder på ledarna. Detta är en av de gerillagrupper som ICGLR vill avväpna för att skapa fred.

Gruppens operationsområde är norra Uganda men även södra Sudan och östra Kongo. Metoderna som gerillan använder sig av är att systematiskt bedriva mord, kidnappning, stympning, våldtäkt och tvinga barn att vara soldater. Beräkningar uppskattar att cirka 30 000 barn har förts bort av gerillan, de flesta som billiga soldater och en del som sexslavar. Ugandiska barn vandrar morgon och kväll in till städerna i de norra delarna av landet för att hitta en säker sovplats. Det är en mänsklig katastrof och ganska okänd utanför Östafrika.

I december 2008 gjordes en offensiv mot gerillan som svarade med flera massakrer på civila, i nordöstra Kongo. Uppgifterna om hur många som hackades till döds, varierar mellan 45 och 189 beroende på vilka som lämnat uppgifterna. Ugandas armé anklagar Herrens befrielsearmé för att ha utfört massakrerna under julhelgen, den 28 december 2008.

Konsekvenserna

Jakten på Kony fortsätter och han tros gömma sig i Central Afrikanska Republiken.

Gerillan har delats upp i mindre grupper för att lättare kunna gömma sig. Plundringen fortsätter och i juni 2009 utfördes över 50 attacker i otillgängliga områden i Kongo. Mat plundrades och människor fördes bort och tvingas till övergrepp på sina grannar så att de inte kan återvända hem. Gerillan blir deras enda tillflykt och nya hem. Hjälparbetare i området kan inte förhandla med gerillan om fri lejd för mattransporter. Tvärtom, gerillan anfaller när maten distribuerats.

Hur detta ska sluta är oklart och de fredsförhandlingar som genomförts har inte gett någonting. Gerillan verkar befinna sig i Kongo men osäkerheten om att de kanske kommer tillbaka till norra Uganda och sprider skräck är stor. Under tiden fortsätter barnen sina vandringar, morgon och kväll.

Uppdateringar

2017 hade Konys grupp minskat till ca 100 anhängare och Uganda och USA beslutade sig för att sluta jaga honom och Herrens befrielsearmé eftersom de inte längre ansågs utgöra något hot.

I texten anges att Sydsudan fick ett visst självstyre. 2011 kunde landet få sitt självstyre från Sudan och kastades in ett svårt inbördeskrig.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

18 december 2007 – Jacob Zuma blir ledare för ANC

Bakgrunden

Han föddes i Zululand i Sydafrikanska republiken 1942. Jacob Zumas far dog när han var ung och eftersom han flyttade mycket, gick han sparsamt i skolan. 17 år gammal blev han medlem i ANC och senare i det Sydafrikanska kommunistpartiet när ANC förbjuds. 1963 arresterades han och dömdes till 10 års fängelse för att ha försökt att störta Apartheidregimen. Straffet avtjänades på Robben Island där han träffade bl.a. Nelson Mandela. Efter avtjänat straff, byggde han upp ANC verksamhet i Natal innan han flyttade utomlands, Swaziland, Moçambique och Zambia och gjorde karriär inom partiet innan han valdes in i ANC:s politiska och militära ledning.

Zuma var en av de första ANC-ledarna som återvände till Sydafrika 1990. I södra Natal engagerade han sig emot våldet som florerade mellan Zuludominerade Inkhata och ANC. Zuma, själv Zulu, blev en viktig del i ANC:s kamp mot Buthelezi och Inkatha. Inkhata satte Zulufolkets stolthet och politiska inflytande högst på sin agenda medan ANC satte den politiska kampen före stamtillhörighet och kunde till slut vinna zulufolket för sin sak. Zuma delade sin tid mellan regionsregeringen i KwaZulu-Natal och Burundi där han tillsammans med Ugandas president Museveni medlade i inbördeskriget. Han blev vicepresident i ANC och senare vicepresident i Sydafrika 1999, när Mbeki blev president. 2005 avsattes han efter anklagelser om korruption och i december samma år blev han anklagad för våldtäkt. Zuma ställde upp i valet till partiledarposten för ANC och vann den 18 december 2007.

Konsekvenserna

Tio dagar efter att Zuma vunnit partiledare valet blev han åtalad för beskyddarverksamhet, penningtvätt och korruption och bedrägeri i Sydafrikas högsta domstol. Han frikändes helt, strax före presidentvalet 2009, när åklagarmyndigheten lade ner åtalet efter flera överklaganden. I det sydafrikanska presidentvalet den 6 maj 2009, vann Zuma, och svors in tre dagar senare.

Zuma för en mer vänsterinriktad politik än sin företrädare och har därför vunnit stöd inom stora grupper inom ANC. Partiet har inte under sina år vid makten levererat det som människor önskat och Zumas tal om omfördelning av välståndet var välkommet. Samtidigt så har Zuma försäkrat utländska investerare att deras investeringar i Sydafrika är säkra. Sydafrikas hållning gentemot Mugabe i Zimbabwe har förändrats. Mbeki stod emot internationella påtryckningar och stod upp för Mugabe, medan Zuma kritiserar och intar en mer fördömande ton, mot sitt grannland.

Zuma som person väcker uppmärksamhet. Han är öppet polygamist och har flera fruar och flickvänner. I samband med rättegången för våldtäkt, där han blev frikänd, så framkom att kvinnan var AIDS sjuk och att de haft oskyddad sex. Han försvarade sig med att det inte hade varit farligt eftersom han duschat efteråt. Zuma vigdes 2007 till pastor inom ett kristet samfund i Sydafrika. Han väckte också uppmärksamhet är han redovisade sina ekonomiska tillgångar som han enligt lagen ska göra när han tillträde som president. Det kom att dröja hela nio månader innan han gjorde det.

Sydafrika har tagit ytterligare ett steg i sin historia och regnbågslandet på Afrikas sydspets fortsätter att vandra bort från apartheid och dess orättvisor mot ett mer jämlikt samhälle men det tar tid.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

12 december 1963 – Kenya blev självständigt

Det kenyanska parlamentet, mitt i Nairobi. Det var hit som makten flyttade i samband med självständigheten.

Bakgrunden

Under det första årtusendet efter Kristus flyttade bantu- och nilitisktalande folk in i området som idag kallas för Kenya De nilitiska folkgrupperna kom till området runt Victoriasjön och hade tidigt ett utvecklat jordbruk, medan bantufolken sökte sig till högländerna. Arabiska bosättningar grundades längs den kenyanska kusten, bl.a. Lamu, Gedi och Mombasa. Sultanen av Oman hade överhögheten och regerade tidvis från Zanzibar utanför Tanzanias kust. Området var en del av handelsområdet i västra Indiska Oceanen.

1498 kom Vasco da Gama till den kenyanska kusten. I takt med att européerna gjorde fler besök flyttades deras intresse till handel. Från området exporterades bl.a. elfenben och järn. Slavhandel förekom så sent som i början på 1900-talet. Britterna dyker upp i Östafrika på 1600-talet men det är först 1888 som Imperial British East Africa Company grundas, efter att området tilldelats Storbritannien i Berlinkonferensen 1885. Rivalerna Tyskland hade fått Zanzibar och tog sikte på Tanganyika området. Livingstones devis om kristendom, handel och civilisation stämmer in på utvecklingen i Östafrika.

Juvelen i brittiska Östafrika var det bördiga och rika Uganda. 1895 började en järnväg byggas från Mombasa till Kampala. När bygget nådde fram till Great Rift Valley byggdes en station med verkstäder i Nairobi. Med sitt behagliga klimat blev det snabbt centrum för britterna i Kenya och 70 år senare var det en världsstad.

Det brittiska koloniala styret var hårt för afrikanerna och på 1950-talet startade den ledande folkgruppen, Kikuyerna, Mau-mau upproret tog åtta år och tusentals döda att slå ner. Förhandlingar inleddes och Jomo Kenyatta kunde utropa Kenyas självständighet den 12 december 1963.

Konsekvenserna

Tidigt inspirerades ledarna av den panafrikanska rörelsen som hade ett tydligt Afrika fokus. Tyvärr utvecklads Kenya till en enpartistat och med de koloniala strukturerna intakta gick det att samla makten i några få händer. 1978 ökar förtrycket i landet när Daniel arap Moi tar makten efter Kenyattas död. Demokratirörelsen hinner i fatt Moi och i valen 2002 och han förlorar stort mot utmanaren Mwai Kibaki.

Landet har haft sina utbrott av etniskt våld, senast 2007 i samband med valen då 1500 människor fick sätta livet till. De ansvariga politikerna är på väg att åtals i den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Kenya är annars ett relativt stabilt land i ett oroligt hörn av världen.

Kenya har genomgått en enorm demografisk explosion. Mellan 1950 och 2008 har befolkningen ökat från 5 miljoner till 40 miljoner invånare Det är en enorm börda för ett land att ta hand om alla invånare, med de begränsade resurser som finns, odlingsbart land och framför allt färskt vatten i tillräcklig omfattning. Klimatutvecklingen slår hårt mot landet där regnen ibland uteblir pga. El Niños härjningar. Detta är enorma utmaningar för vilket land som helst och särskilt för ett fattigt land som Kenya.

PersResor har besökt Kenya

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

9 december 1996 – Mary Leakey avlider i Nairobi

Nairobi National Museum har ett rum där de flesta av de tidiga människoarter som hittats i Kenya visas. Mary Leakey var en av de främsta forskarna på detta område.

Bakgrunden

Hon var flicka som drogs till pappas mer äventyrliga sidor. Mary Nicol föddes 1913 i London. Hennes far Erskine var målare, och familjen var ofta på resor för att hitta motiv som skulle kunna sälja i England. Mamma var Cecilia Frere och på den sidan av släkten fanns det flera kända släktingar, inte minst för motståndet mot slaveriet. Mary ville hellre följa med pappan på promenader i bergen på den franska sydkusten än sitta hemma med mamma och läsa. Det var under en av alla resor som de hamnade i Egypten och pappa fick ett intresse för egyptologi. Intresset för det gamla smittade av sig på Mary.

När Mary var tolv fick hon vara med att gräva ut en grotta i södra Frankrike. Mary pratade flytande franska var väldigt intresserad, fick tillåtelse att rota igenom utgrävningarnas skräphög och hittade mer intressanta fynd. Vid den här tiden fanns det inget bra sätt att organisera fyndmaterial så Mary gjorde sitt eget. Ett år senare dog Erskine i cancer. Mamma, son och dotter for tillbaka till England. Mary lyckades bli relegerad från två skolor och missade universitetet. Hon hade svårt att anpassa till livet som elev. Hon lyssnade på föreläsningar hos British museum, allt som handlade om förhistoria. Hon träffade en gift man, Louis Leakey, som hon flyttade ihop med och de gifte sig när hans fru begärde skilsmässa. Paret hade det svårt och åkte till Kenya för utgrävningar där. Mary skulle bli Kenya troget fram till sin död i Nairobi den 9 december 1996.

Konsekvenserna

Paret tillbringade mycket tid i Kenya från 1935 och framåt på olika utgrävningar. Framför allt var det paleontologiska fynd som intresserade Mary och Richard. De letade efter människans förfäder. Det är också för dessa fynd som Mary kom att förknippas med och det system för att katalogisera fynd som hon gjorde. Paret deltog i utgrävningar över hela det Östafrikanska området. Namn som Laetoli och Olduvai Gorge har världsrykte. Det var i Laetoli som det hittades fotspår av en av människans förfäder i vulkanaskan. Fotspåren dateras till 3,6 miljoner år. En viktig del i den här forskningsgrenen är att hitta bevis för när människan och apan delade på sig i den evolutionära utvecklingen. Fotspåren visar tydligt att det är en människa och inte apa eftersom foten är utvecklad för en upprättstående varelse och inte en primat som tar sig fram på alla fyra. En avgjutning av fotspåren finns att se på Kenyas nationalmuseum i Nairobi.

Loius Leakey avled hastigt 1972 och Mary fortsatte utgrävningarna. Sonen Richard fortsatte i föräldrarnas fotspår. Hans fru Meave kom också till Kenya för att vara med på utgrävningarna och arbetade sedan för Kenyas nationalmuseum. Hon leder utgrävningar och det hittas hela tiden nya ledtrådar till människans ursprung. Forskningen ligger mer än 100 000 år bortanför Lucy. Hade förmånen att vara på en föreläsning med Dr Leakey i Nairobi och hon förklarade skillnaden och några ledtrådar till om det skellett som hittas är en apa eller en människa. Hos apan finns ett ben i handen som gör att tummen och pekfingret inte kan mötas vilket det kan göra hos en människa. För de som är intresserade av människans mycket tidiga historia så finns det mycket intressant att hämta ur den afrikanska jorden i östra Afrika.

PersResor har besökt Nairobi

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

25 november 1918 – Tyskarna i Östafrika kapitulerar

Bakgrunden

Det var inte tänkt att kriget i Europa skulle sprida sig till östra Afrika. Den tyske befälhavaren för befälhavaren för trupperna i Tyska Östafrika, överste Paul von Lettow-Vorbeck, ansåg att anfall var bästa försvar och anföll Kenya. Efter inledande framgångar kunde britterna stoppa framryckningen. När truppförstärkningar anlänt gick britterna, i november, till motattack mot hamnstaden Tanga men fick dra sig tillbaka efter usla förberedelser. Tyskarna återupptog sin offensiv i januari 1915, men upptäckte snart att de gjorde av med för stora mängder förnödenheter. Lettow-Vorbeck gick över till ett gerillakrig för att utföra sabotage, främst mot järnvägen mellan Mombasa och Kampala. De tyska trupperna var mycket framgångsrika och lyckades erövra så stora mängder av ammunition att de kunde hålla igång striderna och lägga beslag på så mycket hästar att de kunde sätta upp ett par beridna kompanier. Lettow-Vorbeck fortsatte sin offensiva strategi och fortsatte att rekrytera soldater framför allt afrikaner. Han gjorde förbanden effektivare genom att blanda européer och afrikaner samt att ställa om produktionen i Tanganyika till krigsproduktion.

Britterna var arroganta och tog inte de uppgifter de fick på allvar. De underskattade sina motståndare, inte minst för att de använde afrikanska trupper. Britterna skickade mer trupper från andra fronter till Östafrika, vilket var precis vad tyskarna ville. Det skulle dröja till 1916 innan britterna började värdera afrikanernas egenskaper som soldater.

I Namibia hade sydafrikanska trupper slagit de tyska trupperna och nu beslutades att dessa skulle sättas in mot tyskarna i Östafrika från norra Rhodesia. Sydafrikanen Jan Smuts utsågs till befälhavare för de brittiska trupperna i Östafrika och 1916 var han klar för en offensiv. Från norr, öst, syd och väst invaderades Tyska Östafrika. De stoppads av tyskarna som bjöd hårt motstånd och under skydd av mörkret drog sig tillbaka. I slutet av 1917 hade Smuts ockuperat nästan hela Tyska Östafrika men inte lyckats med att slå de tyska trupperna som ständigt gled honom ur händerna. Lettow-Vorbeck flyttade till Portugisiska Östafrika, dagens Moçambique, där britterna fortsatte att jaga honom. Tyskarna jagade förråd för att kunna fortsätta striden och britterna jagade tyskarna för att slå dem. Slutet på första världskriget kom även till Östafrika och Lettow-Vorbeck kapitulerade i Abercorn i dagens Zambia den 25 november 1918.

Konsekvenserna

Kriget var redan slut när Lettow-Vorbeck kapitulerade och konsekvenserna blev små i det stora perspektivet. För folket i de forna tyska områdena blev det till att få nya kolonialherrar. Belgarna tog över Rwanda och Burundi och britterna Tanganyika och kom därmed uppnå drömmen om att behärska allt land mellan Kapstaden och Kairo.

Lettow-Vorbeck återkom till Tyskland i mars 1919 och fick en hjältes mottagande. Britterna tillät honom, som ende tyske befälhavare, en segerparad genom Brandenburger Tor i Berlin. Detta för hans tapperhet och ridderlighet. Lettow-Vorbecks prestation, att med en mindre styrka binda en mycket större styrka under så lång tid, och bedriva ett så framgångsrikt gerillakrig blev en skola för kommande gerillakrigare som Giap i Vietnam och Che Guevara på Kuba. Lettow-Vorbeck fick en statsbegravning av den västtyska regeringen vid sin död 1964.

Artikeln ingår i PersSkriveriers serie om Första Världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

13 november 1950 – Britterna kräver Seretse avgång

Bakgrunden

Under 1800-talet kom befolkningen i dagens Botswana i konflikt med stammar som vandrade in i deras område. Kungen, Khama III, begärde beskydd av britterna som villigt bildade protektoratet Bechuanaland i mars 1885. Britterna ville förhindra att boerna skulle vinna inflytandet i området och stoppa tyskarna från att bilda ett sammanhängande område från dagens Namibia till Tanzania. Gränstvisterna löstes efter hand och området växte och krympte efter olika avtal. Det var meningen att Bechuanaland skulle ingå Sydafrika som bildades 1910. Förberedelser gjordes, men genomfördes aldrig och tanken dog helt när Sydafrika lämnade det brittiska samväldet efter valet av en apartheid regim 1948.

Khama III:s och hans son Khama II var hövdingar för Bamangwatofolket. 1921 föddes tronföljaren Seretse Khama som fyra år gammal ärvde tronen, med farbrodern som medregent och förmyndare. Seretse studerade i Sydafrika och England där han avlade juristexamen. I England träffade sin blivande fru Ruth Williams. Det kom att bli ett kontroversiellt äktenskap eftersom blandäktenskapet utlöste ett ramaskri Sydafrika. Stammens äldste hade inte godkänt giftermålet och hans farbror beordrade honom att återvända och upplösa äktenskapet. På vägen höll han och hans fru flera offentliga möten och vann folkets stöd och lyckades få de äldstes godkännande.

Sydafrika hade ett stort inflytande och satte press på britterna att agera mot Seretse. Det skuldtyngda Storbritannien hade inte råd att mista de Sydafrikanska råvarorna och samtidigt fanns en oro att Sydafrika skulle agera militärt mot sitt grannland. Britterna ifråga satte Seretse äktenskap och hans förmåga att vara hövding och de gick så längt att de krävde att han skulle ge upp sin kungatitel. Det var den 13 november 1950.

Konsekvenserna

Seretse vägrade och blev bannlyst från Bechuanaland. Sex år senare valde han att avsäga sig alla anspråk på tronen och han och hans hustru kunde återvända hem som vanliga medborgare. Seretse valde den demokratiska vägen och bildade ett nationalistiskt parti i början på 1960-talet och drev kravet på självständighet. Den moderate Seretse stöddes av britterna och blev statsminister när landet fick inre självstyre 1963. När landet Botswana blev självständigt den 30 september 1966 blev Seretse Khama landets förste president. Samma år adlades han av drottning Elisabeth II och blev sir Seretse.

I de första valen efter självständigheten fick sir Seretses parti en egen majoritet, något de har lyckats behålla allt sedan dess. Han valde en öppen marknadsekonomi, att slå ner hårt på korruptionen och att överskottet återinvesterades i infrastruktur och skolor. Botswana genomgick en framgångsrik ekonomisk period som levererade välstånd till folket, till skillnad från många andra länder som blev självständiga vid den här tiden.

Botswana tillät gerillan i Zimbabwe att ha baser i sitt land och när fredsförhandlingarna gjorde att landet kunde bli fritt, var sir Seretse en viktig kugge. Strax efter åt dog Seretse i cancer 1980. Botswanas politiska situation var stabil och vice presidenten kunde lugnt ta över makten. Landets fjärde president som valdes 2009, var Ian Khama, son till landets förste president, sir Seretse Khama.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien          Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

21 oktober 1969 – Militärkupp i Somalia

Bakgrunden

Somalia, landet på Afrikas horn har gamla anor. De antika grekerna for dit och köpte myrra till sina religiösa ceremonier. När somaliernas handelspartners på andra sidan Röda havet omvände sig till Islam på 700-talet, tog de med sig den nya tron till Afrika. Ordet somali används första gången i en etiopisk källa från 1415 och gäller ett folk som förlorat ett krig mot etiopierna. Araberna kontrollerade Somalia via den viktiga hamnen i Mogadishu innan sultanen av Oman fick överhögheten i slutet på 1600-talet. Sultanens makt sträckte sig långt ner på den afrikanska östkusten, med städer som Lamu, Mombasa och Zanzibar.

När européerna började sin jakt på kolonier i Afrika förändrades allt. I Berlinkonferensen delades området mellan britterna och italienarna. Italienarnas intresse var den strategiska hamnstaden Mogadishu och därifrån slöt de avtal med villiga lokala klanledare. Dessa slöt avtalen eftersom de såg en möjlighet att få italiensk hjälp i sina interna konflikter. Somalia var ett klansamhälle och har så förblivit, och i det faktum finns mycket av dagens problem. Att inte förstå denna del av den somaliska kulturen och att sedan försöka stöpa om landet i ett europeiskt snitt har varit en misslyckad politik.

Under Andra världskriget drev brittiska styrkor från Kenya ut italienarna från Östafrika. Italienarna återfick Somalia 1949, som ett förvaltningsområde under FN, och förberedde landet för självständigheten. 1 juli 1960 utropas Republiken Somalia och landet får en flygande start och spås en lysande framtid, men snart hopar sig problemen. Regionala skillnader göra sig påminda, olika språk, olika valutor, olika klaner och olika kulturell bakgrund gör det svårt att leda genom majoritetsbeslut. De norra delarna kände sig missgynnade framför de södra delarna som var i majoritet. Politikerna stred inbördes och olika försök att skapa en pansomalisk lösning misslyckades. Landets president mördas och militären tog chansen. Siad Barre genomförde en statskupp den 21 oktober 1969.

Konsekvenserna

Parlamentet upplöstes, partier förbjöds och den gamla regimen arresterades. Med en socialistisk agenda började Barre omvandla det somaliska samhället. Han var framgångsrik när det gällde att hålla de olika klanerna i schack, vilket blev grunden för hans egen ställning. Barre delade upp klanområden i mindre bitar, vilket är ett bekymmer i den aktuella fredsprocessen där fler har en maktställning att försvara. Trots sin förmåga till att kontrollera klanerna omgav sig Barre med personer ur ett fåtal klaner. Året efter maktövertagandet proklamerades Somalia som, en socialistisk republik, ett intressant faktum i det pastorala Somalia där det inte funnits några klassklyftor. Istället var det klanerna som man skulle befria sig ifrån.

Snart kom anspråken på ett Storsomalia där den till Etiopien överlämnade Ogadenprovinsen skulle ingå liksom delar av Kenya och Djibouti. Ogadenkriget mot Etiopien 1977 förlorades när Sovjetunionen ställde sig på Etiopiens sida. Förlusten gjorde att Barres regim tappade i trovärdighet och för att behålla kontrollen började befolkningen terroriseras. Till slut lyckades tillräckligt med klanledare alliera sig och avsätta Barre 1991. Tiden av organiserad stat var över och Somalia kastades ut i ett inbördeskrig som pågår än idag, med ett oändligt lidande som följd.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

20 oktober 1952 – Undantagstillstånd införs i Kenya för att kväsa Mau-Mau upproret

Mau mau rebeller gömde sig för de brittiska specialtrupperna bl.a. i den grottan som ligger under stenarna. Platsen är de kenyanska högländerna i skuggan av Mt Kenya.

Bakgrunden

Kenya var aldrig målet för britterna i Östafrika. Det bördiga och rika Uganda med Nilens källa var juvelen i den östafrikanska besittningen. Huvudorten i Kenya var Mombasa som hade ett klimat som var varmt och fuktigt och inte behagligt för européer innan air-condition hade uppfunnits. Att ta sig in landet var besvärligt och farligt. Tsavo var hemvist för malaria, vilda djur och ogästvänlig terräng. 1905 gjorde britterna ändå en kronkoloni av Kenya. Tyskarna hade etablerat sig i det som idag är Tanzania och konkurrensen mellan européerna gjorde att britterna inte ville hamna på efterkälken. Tyskarna hade som strategi att bygga en järnväg in i landet för att kunna hämta råvaror och skeppa dessa till Tyskland. Britterna valde att göra samma sak, för att med en järnväg få bättre kommunikationer med Kampala. Järnvägsbygget kantades enorma problem genom Tsavo. Människoätande lejon, något som Hollywood gjort film om, malaria och sömnsjuka och andra sjukdomar grasserade. Britterna hyrde in folk från Indien, vilkas ättlingar utgör en del av det kenyanska samhället. Vid Nairobi stannade järnvägsbygget av. Det byggdes verkstäder och annan infrastruktur för att kunna ta itu med det svåra arbetet att dra järnvägen upp och ner för det the Great Rift Valley. Nairobi var en behaglig plats. Varmt men torrt och ett underbart klimat för européer. Efter Första världskriget blev Kenya tillflykts ort för den engelska aristokratin. De kenyanska högländerna var fantastiska odlingsområden och britterna tog den mark de ville ha och körde bort kikuyerna som bodde där. Ursprungsbefolkningen behandlades mycket illa.

Under Andra världskriget kallades kenyaner in till den brittiska armén och kämpade mot både nazister och japaner bara för att upptäcka att de ideal som de kämpat för inte gällde dem när de kom hem från kriget. Missnöjet jäste hos afrikanerna och det växte. Den brittiska guvernören Evelyn Baring utlyste undantagstillstånd den 20 oktober 1952.

Konsekvenser

Det hade länge rått ett missnöje hos afrikanerna, särskilt bland kikuyerna i högländerna. De politiska försök som gjorts från den afrikanske ledaren Jomo Kenyatta hade inte haft någon framgång. Ute i bushen samlades unga män och svor en ed att inte ge upp och att inte avslöja någonting om de blev fasttagna. Rörelsen organiserade sig och var beredda att ta till vapen för att få sitt land tillbaka från ockupanterna. Med undantagstillstånd startade befrielsekriget eller upproret om man är britt. Flera hundra av rörelsens ledare och kändisar arresterades, däribland Kenyatta och övriga tog sin tillflykt till bushen i högländerna.

Britterna försökte kväsa befrielserörelsen genom klassisk taktik. Räder, massarresteringar, deportationer och koncentrationsläger. Antalet läger var så omfattande att en amerikansk författare pratar om britternas gulag-arkipelag och anspelar därmed på Stalins arbetsläger. Krigarna gömde sig i skogen och i grottor och denna författare har personligen besökt ett par gömställen från den tiden, och bushen i högländerna som mycket otillgänglig och snårig. Våldet mot européerna blev omtalet men det var ca 50 européer som fick sätta livet till medan inofficiella uppgifter anger över 20 000 döda i landets befrielsekrig. Undantagstillståndet varade till 1960. Då kunde det äntligen komma igång förhandlingar om landets framtid och Kenya kunde till slut bli självständigt den 12 december 1963.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Kenya