Etikett: 28 november

28 november 587 – Avtalet i Andelot

Bakgrunden

Den merovingiska kungaätten kom till makten i det som idag är Frankrike under senare delen av 400-talet. 509 hade den första merovingiske kungen, Klodvig I, enat Gallien och erövrat andra delar av dagens Frankrike, bl.a. från en romersk general. 511 dör han i sin huvudstad Paris och enligt den tidens seder, i ett feodalt samhälle, så delas riket upp mellan den avlidnes söner. När en av bröderna, eller kungen över det mindre området dör barnlös så går dennes rike i arv till en av hans bröder. Redan 524 dör Chlodomer av Orleans, och hans rike går vidare till brodern, Childebert I av Paris. Trettio år senare går Reims delen av riket i arv till Chlotar I av Soissons som ligger ca 10 mil nordöst om Paris. Tre år senare dör även Childebert I och riket går vidare till Chlotar som 563 blir kung över alla franker. Riket är återigen enat under en regent.

Tre år satt Chlotar ensam på den frankiska tronen. Vid hans död delades riket återigen upp mellan sönerna, i samma delar som tidigare. 569 dör Charibert I av Paris. Hans rike går då vidare till Chilperik I av Soissons. Det sker ett namnbyte och landet kom att kallas för Neustrien. När Chilpernik dör 584 tar hans son över Neustrien medan Parisriket övertas av brodern Gunthchramn av Orléans, som nu bytt namn till Burgund. I Remis eller som riket kom att heta, Austrasien hade den fjärde brodern Sigibert I sitt säte. När han dog 575 så efterträdes han av sin son Childebert II. Hans mor, Brunhilda gick med på en allians med Gunthchramn, där han hjälpte till mot de uppror som brutit ut, mot att Childebert fick bli arvinge till Gunthchramn. Avtalet i Andelot slöts den 28 november 587.

Konsekvenserna

När Gunthchramn dog 592 så ärvde Childebert II hans rike. I fyra år innan han själv avled och lämnade över två av sina tre riken till sina söner. Det tredje, Paris ärvdes av kusinen Chlotar II av Neustrien. Chlotar kom att överleva Childeberts söner och sonsöner på sina respektive troner och 613 så var riket återigen under en regent, Chlotar. Han kallades nu kung över alla franker.

Kungamakten i det feodala merovingiska riket växlade kontant beroende på arv efter avlidna kungar över olika områden. Hela 600-talet igenom växlade makten. 691 samlades kungamakten återigen i en hand, hos Theoderik III. Under de kommande 24 åren var alla delar enade i en hand men det var hela fyra kungar under denna korta tid, fram till 715. Intriger och andra intressen än att regera började prägla den sittande kungadynastin. Merovingerna blev allt mer avskydda av frankerna. Sakta ökade rikshovmästarnas makt. De tog över kungarnas uppgifter att styra landet, politiskt och militärt. De ökade hela tiden sitt inflytande. Ämbetet som rikshovmästare gick i arv det också. Det innebar i praktiken att en annan släkt än den merovingiska hade den reella makten i riket.

715 så föds Pippin, son till rikshovmästaren Karl. Karl känner vi bättre som Karl Martell och det var han som ledde de frankiska trupperna vid slaget vid Tours 732 när morernas expansion norrut stoppades. Efter Karls död 741 tog Pippin över som rikshovmästare. Han lierade sig med kyrkan och kunde med påvlig hjälp avsätta Childerik III, 751 och själv ta över som frankisk kung och bli känd under namnet Pippin den lille.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

28 november 1943 – Teherankonferensen inleds

Bakgrunden

Andra världskriget bröt ut 1939 när Hitlers Nazityskland överföll Polen. Stalin och Hitler hade genom Molotov-Ribbentrop pakten blivit allierade. Efter Frankrikes fall 1940 stod Storbritannien ensam i kampen mot nazisterna. Detta ändrade sig när Nazityskland 1941 invaderade Sovjetunionen.

Den brittiska krigsministern Winston Churchill hade under ryska inbördeskriget skickat betydande mängder krigsmateriel till den vita sidan. Klyftan mellan Sovjetunionen och det brittiska imperiet hade vuxit under mellankrigstiden och det var ett omaka par som blev allierade i kampen mot nazismen. Senare slöt USA upp, efter den japanska attacken på Pearl Harbour och Hitlers krigsförklaring mot USA 1941.

Krigsutveckling gjorde att Sovjet fick ta en stor del av bördan medan USA började rusta för sitt deltagande. Storbritannien gjorde vad de kunde men imperiets tid var redan förbi och resurserna begränsade. Under 1942 kom ständiga krav på de västallierade att öppna en andra front i väster för att avlasta ryssarna. I november kom invasionen av Västafrika och i maj året efter var kriget slut på den afrikanska kontinenten. Striderna fortsatte till Italien men den stora offensiven skulle komma i Frankrike, men när? Det var dags för den politiska ledningen att träffas och ta beslut. Platsen blev Teheran och det fyra dagar långa mötet började den 28 november 1943.

Konsekvenserna

Besluten på Teherankonferensen fick långtgående konsekvenser för kriget och tiden där efter. Starten för de västallierades andra front mot Tyskland sattes till nästa vår. Det skulle senare bli dagen D och ske den 6 juni 1944.

Ett annat viktigt beslut var att Tyskland måste kapitulera ovillkorligen. Erfarenheterna från första världskriget när Tyskland kapitulerade och sedan hävdade att de inte alls förlorat kriget hade skapat grogrunden för nazisternas frammarsch. Det misstaget skulle inte upprepas denna gång. Samma villkor skulle gälla för de länder som var i allians med Nazityskland. Enda undantaget blev Finland som visserligen fick hårda fredsvillkor av Stalin men som klarade sig undan ockupation, något som blev de andra ländernas öde. Det bestämdes också att Sovjetunionen skulle delta i kriget mot Japan när nazisterna väl hade förlorat.

Konferensen dominerades av Stalin. Sovjet hade militära framgångar i en nyvunnen seger i slaget vid Kursk och de bar huvuddelen av striderna mot Nazityskland, inte minst vad det gäller antalet offer. Nästa konferens skedde i Yalta vintern 1945 och gällde efterkrigstiden men då var Roosevelt döende och Churchill sjuk vilket gjorde att Stalin fick stort inflytande. I Potsdam sommaren 1945, var Roosevelt död och Churchill hade förlorat i parlamentsvalet till Attlee. Kvar av de stora krigsledarna var Stalin och han var stark i förhandlingarna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.