20 november 1980 – De fyras gäng åtalas i Kina

Bakgrunden

Inledningen på Kinas 1900-tals historia hade varit mycket turbulent. Krig kom att bli vardagen istället för fred för de många miljoner kineser. Staten styrdes av Chiang Kai-shek och nationalistpartiet medan kommunisterna under Mao Zedong gjorde uppror. Nationalisterna hade fått ett övertag när Japan invaderade under senare delen av 1930-talet. Med en gemensam fiende gjorde kineserna gemensam sak till slutet på andra världskriget när inbördeskriget återigen bröt ut. Kommunisterna fördrev nationalisterna till Taiwan och utropade folkrepubliken Kina 1949. Mao som var ledare för Kina ville ta igen landets industriella eftersatthet och 1958 lanserade han det stora språnget. Det var ett komplett misslyckande och Mao fick se sin makt naggad i kanten av andra inom kommunistpartiet som var mer marknadsinriktade. Mao var tålmodig och väntade på sin chans.

Det var inom den kulturella världen som krafterna till en återgång till Maos ledarskap kom. Mao hade gift sig med skådespelerskan Jiang Qing och en liten grupp runt henne kom att leda kulturrevolutionen i ordförande Maos namn. Det ledde bland annat till att Maos makt stärktes, konkurrenterna om makten fördrevs och personkulten krig Mao nådde oanade höjder. Analyserna går lite isär, beroende på vem som gör dem. En förklaring är att gruppen styrde Kina åt en alt mer senil Mao, en annan att Mao styrde gruppen i sina syften. Kulturrevolutionen skulle pågå fram till Maos död 1976. De fyras gäng som gruppen kom att kallas behöll sitt inflytande över kinesisk politik i ytterligare några år. Sedan arresterades de och ställdes inför rätta den 20 november 1980.

 

Konsekvenserna

I efterhand har det konstaterats, det som redan under den månads långa rättegången fördes fram, att det var en skenrättegång. När domen föll i slutet av januari var det redan klart att Jiang Qing och en till fick dödsstraff, senare omvandlat till livstid, en livstids dom och en dom på 20 år. Jiang släpptes senare på grund av dålig hälsa och begick självmord 1992. Hon kunde då se på ett annat kinesiskt samhälle än det som fanns när hon arresterades 13 år tidigare.

När Mao var borta kom en gammal trotjänare till makten, Hua Guofeng. Han blev en kompromiss då de flesta som konkurrerade om makten efter Mao rensats ut. Han förlorade snabbt maktkampen mot en mer marknadsinriktade politiker Deng Xiaoping. Deng hade fallit i onåd hos Mao under kulturrevolutionen. Han hade varit en av de politiker som tagit makt från Mao efter misslyckandet med det stora språnget, vilket kostade honom intern exil i Kina. Strax innan Maos död 1976 hade Deng kallats tillbaka till maktens centrum. Deng arbetade på flera plan. Utrikespolitiskt närmade han sig USA och fick status som mest gynnad handelsnation vilket gav Kinas ekonomi en skjuts. Han kunde på en partikongress slå fast att Kina skulle hålla fast vi den socialistiska vägen och folkets demokratiska diktatur samt kommunistpartiets ledande roll. Annars är det mest för sina ekonomiska reformer som Deng är känd. Han började med att inrätta ekonomiska frizoner där företag kunde etablera sig på goda villkor. Det skapade inkomster till Kina vilka kunde investeras i nya projekt. Kina tog stora steg mot att nå i kapp västvärlden, i ett andra försök till ett stort språng, något mer ekonomiskt förankrat.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

20 november 1917 – Slaget vid Cambrai

Bakgrund

Tredje slaget vid Ypren eller Slaget vid Paschendale hade rasat från siste juli 1917 till början av oktober när kanadensiska trupper intog det som var kvar efter ruinerna av den belgiska byn. Anfallet, att av de blodigaste slagen under hela Första världskriget, hade kostat över en halv miljon soldater på båda sidor och uppfattades som meningslöst redan av sin samtid. Den brittiske befälhavaren i Frankrike, Douglas Haig var i stort behov av en framgång för att vända den allmänna opinionen. Han letade efter alternativ och ett förslag kom från pansarkåren. Haig var motvillig men gav till slut med sig.

Redan 1914 framförde unga officerare att det borde tillverkas bepansrade fordon. Detta fann inget gehör hos krigsministeriet och den inledande utvecklingen av stridsvagnar skedde på privata initiativ och med privata pengar. Det var till slut Royal Navy och Marinministern Winston Churchill som 1915 startade den första utprovningen. Churchill som var Marinminister, fick ta ansvaret för misslyckande i Gallipoli och avgick. Han tjänstgjorde på västfronten som överste innan han återvände till regeringen i Whitehall. Armén var tillslut med och betalde delar av utvecklingskostnaderna. För att dölja vad som pågick för tyska spioner så kallades projektet för tank, som behållare av vätska. Namnet kom att leva kvar i engelskan.

Hösten 1916 sattes de första stridsvagnarna in utan att utmärka sig speciellt och nu föreslog pansartrupperna en samlad och massiv insats av stridsvagnar mot Cambrai. Marken var hårdare och lämpade sig bättre för tunga fordon än de leriga områdena i Flandern. Haig accepterade och slaget vid Cambrai inleddes den 20 november 1917.

Konsekvenser

Inledningen på slaget blev britternas största succé i kriget, ditintills. Anfallet kom överraskande och de underbemannade tyska linjer kunde inte stoppa de knappat 400 stridsvagnarna och det brittiska infanteriet. Britterna avancerade åtta kilometer på en dag vilket var ett unikt i det så statiska skyttegravskriget. Britterna fortsatte anfallet men stötte på hårdare och hårdare tyskt motstånd. Tyskarna hade en otrolig förmåga att samla ihop trupper från olika frontavsnitt och kasta in dem där de som bäst behövdes. Situationen förvärrades hela tiden för britterna. De hade inte räknat med framgångarna och kunde inte få fram förstärkningar i den omfattningen som behövdes för att säkra genombrottet vid Cambrai. Detta var i stridsvagnarnas absoluta barndom och driftsäkerheten var svag. De brittiska stridsvagnsförlusterna mycket höga. Tyskarna samlade ihop sig och motanfallet slog till med full kraft den siste november och fyra dagar senare var britterna tillbaka i sina gamla skyttegravar.

Massiva stridsvagnars anfall på ett begränsat stridsvagns avsnitt, det skulle komma att känneteckna det Andra världskrigets rörliga krigföring. Britterna valde bort sina stridsvagnar och stridsvagnsutveckling under mellan krigstiden medan tyskarna utvecklade tekniken och taktiken. Heinz Guderian var mannen bakom den tyska stridsvagnstaktik som utnyttjades och kallades för Blixtkrig. En amerikan som såg stridsvagnarna i aktion på västfronten, skulle bli en av USA:s främste stridsvagngeneral, George Patton. Han övertog den tyska blixtkrigstaktiken och använde den mot tyskarna med stor framgång. Ett massivt anfall med stridsvagnar användes först, av britterna, vid Cambrai 1917.

Artikeln ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget

20 november 1700 – Slaget vid Narva

Bakgrunden

Den svenska stormakten var i gungning under det Skånska kriget på 1670-talet. Karl XI stod som segrare och han tog tag i Sveriges situation. Han drog in gods från adeln för att skapa en ekonomisk bas att rusta upp den svenska armén och flottan. Han införde indelningsverket och landskapsregementen. Landskapen delades in rotar som hade till uppgift att förse regementet med en soldat. Soldaterna övade och tränade och utrustades tills stormakten hade en modern krigsmakt igen. Karl XI dog bara 42 år gammal och lämnade över Stormakten till sin 15-årige son Karl XII. Det blev den unge kungens uppgift att försvara stormakten mot fienden när de anföll tillsammans på vårvintern 1700. Polackerna var först ut och gick in i Baltikum för att ta tillbaka förlorade områden, ivrigt på hejade av de baltiska adelsmän som motsatte sig Sverige. Kungen skickade förstärkningar från Finland samtidigt som han samlade en armé i södra Sverige.

Planen var att besegra fienden en efter en. I samarbete med den engelska och holländska flottan lyckades svenskarna föra över soldater till Själland som hotade själva Köpenhamn. Innan kriget egentligen hade börjat så fick Danmark sluta fred i Traventhal i norra Tyskland. Ryssarna hade avancerat in i dagens Estland för att ta den svenska östliga utposten i Narva. De belägrade den svenska garnisonen som försvarade sig väl. När kungen kom till Baltikum med sina trupper stod de inför en svår fråga, satsa på Riga som belägrades av sachsiska trupper eller Narva som belägrades av ryska. Valet föll på det senare. Armén marscherade österut och kom fram till Narva och belägrade de belägrande. Slaget vid Narva inleddes i snöstormen den 20 november 1700.

Konsekvenserna

Ryssarna hade utnyttjat vattendrag i sin belägring av Narva. De hade också skyddat belägring med en jordvall mot eventuella förstärkningar. Den svenska krigsledningen använde en mycket enkel taktik. Anfall med allt som finns i centrum av belägringen. När soldaterna väl är inne så ska de sprida ut sig till höger och vänster och rulla upp skyttegravarna. Det gjorde den svenska armén, och lyckas. När de väl var inne i det ryska området kunde de pressa ryssarna mot de vattendrag som de använt som en del av belägringen. De kunde inte ta sig över sin jordvall heller, de var fast i en fälla. 12 000 ryska soldater beräknas ha dödats eller skadats mot ca 660 döda svenskar och dubbelt så många skadade. 30 000 soldater kapitulerade och svenskarna tog ett ordentligt ryskt krigsbyte. Stormakten Sverige hade visat sina muskler och de idéer som Karl XI hade genomfört fungerade i praktiken. Ryssland var ute ur spelet. Priset för att trupperna skulle marschera tillbaka till Ryssland var att svenskarna fick alla de ryska fanorna, 230 st. Tsar Peter blev tvungen att bygga upp sin krigsmakt igen eftersom de högre ryska befälhavarna fördes till Visingsö som krigsfångar. Det blev ingen fred och ryssarna skulle återkomma fyra år senare när de började belägra Narva igen, i det andra, och för svenskar, mer okända slaget om gränsstaden som ryssarna vann. Svenskarna hade nu ryggen fri att ta itu med polackerna.

Karl XII skulle tillbringa de kommande sex åren i Polen, innan han lyckades få polackerna dit han ville. August den starke avsade sig den polska kronan i freden i Altranstädt 1706. Därmed hade svenskarna slagit alla tre medlemmarna av anfallsförbundet. Ryssarna hade återigen rustat upp och återigen belägrade de Narva. Det var dags att ta itu med ryssarna igen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

20 november 1945 – Nürnbergprocessen inleds

Bakgrunden

I takt med att de allierade trängde allt djupare in i spillrorna av det tredje riket så upptäcktes allt mer av de avskyvärda brott mot människor som regimen hade gjort. Redan tidigt hade de allierade beslutat att ställa tyska ledare inför rätta och speciella trupper samlade aktivt ihop bevis mot ledningen för naziregimen. Hitler, liksom Göbbels, hade begått självmord. Rudolf Hess satt sedan flera år i brittiskt fängelse. Himmler begick självmord när brittiska soldater upptäckte hans identitet. Kvar av toppskiktet att åtala var främst Herman Göring.

Vad skulle man göra med förbrytarregimen? Churchill ville ställa upp dem på en gård och avrätta dem summariskt, men han var tack och lov i en minoritet. Samarbetet mellan de fyra segrarmakterna knakade betänkligt redan från början och Potsdamkonferensen visade detta tydligt. Ändå kunde de enas om att åtala de ledande nazisterna i en rättsprocess i Nürnberg, nazismens ideologiska huvudstad. Det blev en kamp mot klockan, att hinna få fram bevis, att hinna få ordning lokaler och att inte mist hinna göra det legalt. Straffet som väntade nazistledarna skulle med stor sannolikhet bli döden. Några av åtalspunkterna hämtade sin legitimitet från Kellog-Briandpakten från 1928, som Tyskland undertecknat. Andra var helt framtagna enbart för denna rättegång, som brott mot mänskligheten, i kölvattnet på den industriella förintelsen av människor som regimen hade utfört.

Hur skulle processen genomföras? Efter första världskriget hade tyskarna genomfört egna åtal mot ledarna under kriget och de var mer eller mindre en fars. Det skulle därför bli segrarna som genomförde tribunalen, det i sig ett problem. Vem skulle försvara de åtalade? Vem skulle våga ställa upp och skulle de i så fall få tillräckligt med tid att förbereda sig? Åtalet stressades fram och Nürnbergprocessen inleddes den 20 november 1945.

Konsekvenserna

Herman Göring hade varit en ledande nazist när partiet var ungt och byggde upp sin ställning som ett rumsrent parti. I takt med krigsutvecklingen och hans egen utveckling tappade han inflytande. Hans största tid var i början av regimen. Göring skulle under rättegången visa sig från sin allra bästa sida. Kanske inte för åklagaren men han var i centrum för det som hände. Han hade plockats bort från sin medicinering och han hade tappat mycket av sin övervikt. Göring var ingen enkel nöt för åklagarna. Han dominerade sin medåtalade och det var han som var ledare, en tydlig fingervisning om vem han en gång varit. Göring liksom alla de övrig förklarade sig icke skyldig till anklagelserna. En av de 21 åtalade visade tydlig ånger och tog på sig sin skuld, Albert Speer. Det skulle ta nära 30 år innan det gick att bevisa att han var skyldig och borde ha dömts till döden i rättegången.

I oktober 1946 föll domarna mot de åtalade. 11 dömdes till döden medan Robert Ley begick självmord innan domen föll. Göring valde att begå självmord strax innan han skulle avrättas. Tre frikändes och resten fick fängelsestraff i olika längd. Avrättningarna skedde den 16 oktober 1946. Den stora Nürnberg tribunalen kom att följas av fler rättegångar mot olika delar av den tyska nazistregimen och deras hantlangare. De skedde i de olika ockupationszonerna och i de länder där tyskarna verkat. När det kalla kriget eskalerade i slutet på 1940-talet och början på 1950-talet falnade intresset för att ta itu med att rannsaka de gamla nazisterna. Tankarna om brott mot mänskligheten levde dock kvar och kom så småningom att blev en del av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, där krigsförbrytare från olika konflikter ställs inför rätta.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.