25 november 1918 – Tyskarna i Östafrika kapitulerar

Bakgrunden

Det var inte tänkt att kriget i Europa skulle sprida sig till östra Afrika. Den tyske befälhavaren för befälhavaren för trupperna i Tyska Östafrika, överste Paul von Lettow-Vorbeck, ansåg att anfall var bästa försvar och anföll Kenya. Efter inledande framgångar kunde britterna stoppa framryckningen. När truppförstärkningar anlänt gick britterna, i november, till motattack mot hamnstaden Tanga men fick dra sig tillbaka efter usla förberedelser. Tyskarna återupptog sin offensiv i januari 1915, men upptäckte snart att de gjorde av med för stora mängder förnödenheter. Lettow-Vorbeck gick över till ett gerillakrig för att utföra sabotage, främst mot järnvägen mellan Mombasa och Kampala. De tyska trupperna var mycket framgångsrika och lyckades erövra så stora mängder av ammunition att de kunde hålla igång striderna och lägga beslag på så mycket hästar att de kunde sätta upp ett par beridna kompanier. Lettow-Vorbeck fortsatte sin offensiva strategi och fortsatte att rekrytera soldater framför allt afrikaner. Han gjorde förbanden effektivare genom att blanda européer och afrikaner samt att ställa om produktionen i Tanganyika till krigsproduktion.

Britterna var arroganta och tog inte de uppgifter de fick på allvar. De underskattade sina motståndare, inte minst för att de använde afrikanska trupper. Britterna skickade mer trupper från andra fronter till Östafrika, vilket var precis vad tyskarna ville. Det skulle dröja till 1916 innan britterna började värdera afrikanernas egenskaper som soldater.

I Namibia hade sydafrikanska trupper slagit de tyska trupperna och nu beslutades att dessa skulle sättas in mot tyskarna i Östafrika från norra Rhodesia. Sydafrikanen Jan Smuts utsågs till befälhavare för de brittiska trupperna i Östafrika och 1916 var han klar för en offensiv. Från norr, öst, syd och väst invaderades Tyska Östafrika. De stoppads av tyskarna som bjöd hårt motstånd och under skydd av mörkret drog sig tillbaka. I slutet av 1917 hade Smuts ockuperat nästan hela Tyska Östafrika men inte lyckats med att slå de tyska trupperna som ständigt gled honom ur händerna. Lettow-Vorbeck flyttade till Portugisiska Östafrika, dagens Moçambique, där britterna fortsatte att jaga honom. Tyskarna jagade förråd för att kunna fortsätta striden och britterna jagade tyskarna för att slå dem. Slutet på första världskriget kom även till Östafrika och Lettow-Vorbeck kapitulerade i Abercorn i dagens Zambia den 25 november 1918.

Konsekvenserna

Kriget var redan slut när Lettow-Vorbeck kapitulerade och konsekvenserna blev små i det stora perspektivet. För folket i de forna tyska områdena blev det till att få nya kolonialherrar. Belgarna tog över Rwanda och Burundi och britterna Tanganyika och kom därmed uppnå drömmen om att behärska allt land mellan Kapstaden och Kairo.

Lettow-Vorbeck återkom till Tyskland i mars 1919 och fick en hjältes mottagande. Britterna tillät honom, som ende tyske befälhavare, en segerparad genom Brandenburger Tor i Berlin. Detta för hans tapperhet och ridderlighet. Lettow-Vorbecks prestation, att med en mindre styrka binda en mycket större styrka under så lång tid, och bedriva ett så framgångsrikt gerillakrig blev en skola för kommande gerillakrigare som Giap i Vietnam och Che Guevara på Kuba. Lettow-Vorbeck fick en statsbegravning av den västtyska regeringen vid sin död 1964.

Artikeln ingår i PersSkriveriers serie om Första Världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

14 november 1918 – Tjeckoslovakien grundas

Bakgrunden

Det är inte lätt att berätta historien om Tjeckoslovakien. Var ska den börja? De områden som blev den nya staten har en mycket gammal historia där de ligger nästan mitt i hjärtat av centrala Europa. Låt oss börja med att konstatera att områdena Böhmen och Mähren vilket i stort utgör det som vi idag kallar för Tjeckien och det som är dagens Slovakien var de norra delarna av Ungern. Böhmen och Mähren var sedan 1500-talet en del av det Habsburgska väldet och Slovakien hamnade under Wien när Österrike och Ungern bildade sin dubbelmonarki 1867.

1800-talet såg nationalismen växa fram i Europa. Dessa känslor fann sig väg till de slaviska folkgrupperna inom Donaumonarkin. Redan i slutet på 1800-talet fanns det förslag på att bilda en egen stat, inom monarkin. Risken var att Tjeckoslovaken skulle vara för svagt att stå emot Tyskland och Ryssland. Det var det första världskriget som satte riktigt fart på de tjeckoslovakiska drömmarna om en egen stat. Tanken var att de två folken, ganska nära varandra både språkigt och kulturellt, skulle bilda en nation. Inte minst viktig var att tyskarna skulle bli en minoritet och där med marginaliseras. 1916 hade de tre tjeckerna Masaryk, Beneš och Štefánik tagit sig till Paris där de bilade det Tjeckoslovakiska nationalrådet. De kunde genom ett framgångsrikt lobbyarbete bland regeringarna inom Ententen få rådet erkänt som tjeckoslovakernas representant. Som en effekt av detta kunde det bildas tjeckiska legioner, där den i Ryssland kanske är den mest kända, när den försökte ta sig hem via Sibirien och Japan under det ryska inbördeskriget.

När Första världskriget äntligen är slut kan det nya landet grundas den den 14 november 1918.

Konsekvenserna

1918 var den första av de tjeckoslovakiska historiska åttorna. Redan från början protesterade Sudettyskarna mot den nya statsbildningen. Landet blev en kopia av det gamla Österrike-Ungern dvs., ett lapptäcke av olika nationaliteter. Trots det utvecklas landet stabilt. Orosmolnen hopar sig när Hitler kommer till makten i Tyskland och hetsar Sudettyskarna till att kräva att få lämna Tjeckoslovakien. Hitler är med all rätt oroad av den tjeckiska krigsmakten som 1938, förmodligen, är den enda som skulle kunna besegra tyskarna, som än så länga är mycket prat och inte lika mycket verkstad. Fransmän och britter sviker tjeckerna i München 1938 och landet splittras och en del försvinner till nazityskland. Detta är den andra av de tjeckiska historiska åttorna. Tragiskt nog är det en av landets grundare, Beneš som får se sin skapelse splittras.

Andra världskriget gick inte så hårt fram i Tjeckoslovakien som i många av grannländerna. Landet var ockuperat av tyskarna från tidigt 1939, men de värsta striderna gick landet förbi. Det var exempelvis tjeckerna själva som befriade sig från nazisterna och skonades från inmarschen av Röda armén. Sveket av väst 1938 resulterade i ett kraftigt stöd för kommunisterna som ansågs ha stått upp mot nazisterna. Landet fick en demokratisk regering efter kriget. Stalin pressade på och landet låg i den sovjetiska intressesfären. 1948 genomförde kommunistpartiet en kupp och tog makten i landet. Den tredje av de tjeckiska historiska åttorna. Den fjärde var när tjeckerna under Alexander Dubcek, försökte skapa en mänskligare kommunism under våren 1968, den drömmen slog effektivt sönder av sovjetiska stridsvagnar som med Bresnjevdoktrinen som legitimitet körde in i landet. Den sista historiska åttan var 1989 när sammetsrevolutionen gjorde slut på kommunismen och landet återgick till demokratiska statsformer. 1993 delades landet i Tjeckien och Slovakien.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

11 november 1918 – Klockan 11 blir det vapenstillestånd på Västfronten

Gläntan i Compiéngeskogen i norra Frankrike där vapenstilleståndet skrevs under. Här slutade det Första världskriget.

Bakgrunden

Första världskriget hade bokstavligt kommit igång på de nyanlagda järnvägarna. Industrialismen hade slagit igenom och det gick att massproducera allt som behövdes för att hålla en modern värnpliktsarmé på fötter, utom kanske, politisk- och militärledning. Europa hade levt i 1800-talet, det fredligaste århundradet i sin historia. Några få enstaka krig hade stört den europeiska konserten som annars spelade i relativ harmoni. Franska revolutionen hade ifrågasatt den rådande samhällsordningen och de politiska ideologerna vann mark i bredare lager av befolkningen. Fler blev medvetna om sin situation. Det nationella medvetandet hade också vaknat och människor eftersträvade sin egen nation.

De fördelar som Bismarck hade kunnat ge Tyskland i kampen mot Frankrike, Storbritannien och Ryssland, spelade den tyske kejsaren bort. Tyskland med sina uttalade ambitioner att bli en europeisk makt i klass med Storbritannien och Frankrike utmanade de gamla regimerna att alliera sig mot uppkomlingen. Österrike-Ungern bestod av ett lapptäcke av olika folkslag, inte minst slaver, som uppmanades av Ryssland att göra uppror. Kejsaren stödde sin kejsarkollega i Wien och tyskarna kom kant med ryssarna också.

Varje generalstab med självaktning hade planer ifall ett krig skulle bryta ut och i juli 1914 rullade alla planerna igång. Det europeiska storkriget blev det Första världskriget. Vapenstilleståndet på västfronten inleddes klockan 11 den 11 november 1918.

Konsekvenserna

Tyskarna hade varit framgångsrika. Med sina resurser höll de två fronter, mot en överlägsen fiende, i öster och i väster samt att de stöttade Turkiet och Österrike-Ungern. Vad få förutsett var brutaliteten i det moderna kriget som det utspelade sig på Västfronten. Soldaterna anpassade sig, om inte annat för sin egen överlevnads skull, till de nya förhållandena. Tyskarna lyckades få USA till en aktiv fiende. Samtidigt arbetade USA:s president för att det skulle bli fred och lade i januari 1918 fram 14 punkter för att skapa fred i Europa.

I mars 1918 hade Tyskland besegrat Ryssland och skickade sina segervana divisioner till Västfronten för en sista offensiv. Antingen skulle Tyskland segra eller dö. Våroffensiven stannade av på sommaren. I augusti kom de allierades anfall som drev tyskarna framför sig. Kriget höll på att ta slut. Med utgångs punkt i Wilsons 14 punkter gick tyskarna med på vapenstillestånd den 11 november 1918. För Tyskland följde avrustning, ockupation, fredskonferens i Versailles och en fred som hade litet att göra med stilleståndsavtalet. Grunden för fredsförhandlingarna gällde inte längre när den franske konseljpresidenten Clemenceau, ändrade de franska kraven. Försoning fanns inte i det franska språket och de hade glömt hur väl Frankrikes behandlades efter Napoleonkrigen. Förhandlingarna blev ett diktat och de tyska förhandlarna, från de demokratiska partierna hade mycket litet val än att skriva under. Väl hemma i Berlin fortsatte de regera den bräckliga Weimardemokratin. Efterkrigsdepressionen tärde på den tyska ekonomin och när börskraschen kom 1929 kastades Tyskland ut i ett ekonomiskt kaos. Tyskland fick svårare och svårare att betala sitt krigsskadestånd. USA:s importtullar spädde på inflationen eftersom det inte gick att sälja något till landet och de dollar som fanns utanför gränderna blev dyrare och dyrare. Till slut står Adolf Hitler som Tysklands ledare i spetsen för sina brunskjortor. Han har sagt det som tyskarna ville höra och nu var de revanschlystna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien                    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

PersResor har besökt Compiéngeskogen.

3 november 1918 – Fred mellan Italien och Österrike

Bakgrunden

Italien hade valt centralmakternas sida inför det första världskriget. De hade retat upp sig på att fransmännen roffat åt sig kolonier i Nordafrika som de ansåg som sina. Italien kom därmed att stå på sin traditionella fiende, Österrikes, sida i allianssystemet vid krigsutbrottet. När kriget väl bröt ut hänvisade regeringen i Rom till en teknikalitet och vägrade uppfylla sina åtagande gentemot centralmakterna. Istället började de underhandla med britter och fransmän i London och 1915 bytte de sida i konflikten. Då hade de fått löfte om att få erövra områden från Österrike som de båda länderna gjorde anspråk på.

För ententen var detta ett gyllene tillfälle att få en allierad som kunde binda motståndarnas trupper för att minska trycket på den mycket hårt ansträngda västfronten. Italien attackerade Österrike som inte hade mycket mer än lokala reserver att sätta in i striderna. De skötte sig bra och fick god hjälp av en inkompetent italiensk stridsledning. Kriget kom att känneteckens av de blodtörstiga och meningslösa anfallen längs floden Izonso i dagens Slovenien. När Österrikarna blir som mest trängda sickar tyskarna trupper till sydfronten som hjälper upp läget. Österrikarna beslutar sig då att gå på offensiven och lyckas driva italienarna framför sig till gränsen för en italiensk kollaps. Istället blir det österrikarna som håller på att kollapsa när deras underhållslinjer blir för långa och de har förlorat för många soldater. Istället lyckas Italien få ordning på sin stridsledning och kan börja driva österrikarna framför sig. Österrike som redan håller på att falla ihop som ett korthus ber italienarna om fred den 3 november 1918.

Konsekvenserna

Italien hade i krigets slutskede erövrat nästa hela den östra kusten av Adriatiska havet, från Trieste i norr, i dagens Slovenien och söder ut och landskapet Dalmatien som ligger i dagens Kroatien. Det var de områden som Ententen hade lovar italienarna för att de skulle byta sida i kriget 1915. Italienarna fick även andra delar av det Habsburgska imperiet som gränsade mot Italien.

Det multietniska Österrike-Ungern hade mer eller mindre ramlat ihop som ett korthus i krigets slutskede. Deras soldater hade många gånger mer gemensamt med fiendesidan än det land de tillhörde och stämningen mellan olika folkgrupper inom kejsardömet kunde var mer hätsk än mot fiendes soldater. De nationalistiska stämningarna hade redan slitit hårt i de olika delarna. I Versaillesfreden hade segermakterna förhandlat fram avtalet med sig själva och så kallades tyskarna in och fick skriva på fredsavtalet.

När det gällde fredsavtalet med dubbelmonarkin Österrike-Ungern så blev det en egen förhandling i Saint-Germain, väster om Paris. Det blev klart på hösten 1919 och där stod det klart att landet skulle styckas upp i flera självständiga länder. Tjeckoslovaken, Polen, Ungern och det som senare blev Jugoslavien erkändes som självständiga. Själva Österrike tuktades hårt och stora krigsskadestånd skulle betalas till segermakterna för att täcka deras kostnader för kriget. Österrike förbjöds att mer än 30 000 soldater och de fick heller inte bli en del av Tyskland. Österrikes ekonomi drabbades hårt av freden som medförde andra handelsmönster och nya gränser. Avtalen innehöll samma skrivningar som Versaillesfreden som syftade till att skapa Nationernas förbund. Senare slöts även ett fredsavtal med Ungern i Trianon, ett lustslott i Versailles.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

30 oktober 1918 – Vapenstillestånd för det osmanska imperiet

Bakgrunden

Det gistna skepp som var det osmanska imperiet var vid Första världskriget, hade en gång varit mycket vitalt och dominerat östra Medelhavet i 400 år. Regeringen i Konstantinopel styrde över ett imperium som sträckte sig från Balkan i norr till Irak i sydöst och Algeriet i sydväst. Turkarna hade pressats tillbaka bit för bit och under trycket av de nationalistiska strömningarna och Balkankrigen 1912-13, tvingats ge upp delar av sina europeiska territorier. Få bedömare vi den här tiden trodde att landet skulle kunna överleva särskilt länge till. Det skulle bli en blodig läxa för ententens västallierade. De stod för resurser men hade ont om folk men ryssarna hade ont om resurser men gott om folk. Det gällde att transportera vapen, ammunition och förnödenheter till ryssarna, via Bosporen så skulle kriget gå bättre.

Ryssar och turkar hade sedan den ryska expansionen mot Kaukasus varit i konflikt med varandra och området blev ett av de viktiga slagfälten under hela kriget. Turkarna hamnade på centralmakternas sida i kriget. Britter och fransmän försökte med våld skjuta sig igenom Bosporen men gick bokstavligt på en turkisk mina. I stället invaderades Gallipolihalvön, ett i sig totalt misslyckande men det hjälpte ryssarna till framgångar på Kaukasusfronten. Efter ett inledande turkiskt anfall mot Suezkanalen gick australiensare och nyzeeländare till anfall genom Sinai mot det heliga landet. Turkar och britter stod också mot varandra i Mesopotamien, i dagens Irak.

1918 gick kriget allt sämre för centralmakterna och så också för det osmanska imperiet. Ryssarna hade gjort stora framsteg i Kaukasus och östra Anatolien och när soldaterna gick hem från kriget efter den ryska revolutionen så kom de etniska minoriteterna och tog över de deras ställningar och vapen. Georgier, armenier och azerer bildade egna nationalstater. Britterna trängde fram genom dagens Israel mot själva det turkiska kärnlandet och i Irak pressades turkarna tillbaka. Vapenstilleståndet mellan osmanerna och deras fiender slöts i Murdos den 30 oktober 1918.

Konsekvenserna

Under 1800-talet hade en nationalistisk reformrörelse växt fram i Turkiet. Den kallas för ungturkarna och genomförde en revolution 1908. Sultanen fick sitta kvar och det var ungturkarna som ledde landet genom Första världskriget. Slaget om Gallipolis stora turkiska hjälte var Kemal Atatürk. Han fortsatte sin militära karriär och blev senare överbefälhavare. Vapenstilleståndet i Murdos följdes av freden i Sèvres 1920. Freden var i linje med övriga fredsfördrag, segraren skrev avtalet och förloraren kallades in och fick under förnedrande former skriva under avtalet utan förhandlingar.

I Turkiet hade nationalisterna bildat ett eget parlament i Ankara och de vägrade acceptera den fred som tvingats på dem. Grekerna hade rätt till delar av Anatolien och Atatürk ledde de turkiska styrkor som återtog landet. Ungturkarna genomdrev nya förhandlingar och en ny fred kom tillstånd i Lausanne 1923 som gav gränserna för Turkiet. Den 29 oktober utropades den turkiska republiken under ledaren Kemal Atatürk. Den turkiska militären fick en särskild ställning att bevara den sekulariserade staten Turkiet. Det är den maktkampen som vi ser idag när landet alltmer söker sig mot islam samtidigt som militären försöker slå vakt om det som är den turkiska republiken. Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

8 augusti 1918 – Slaget vid Amiens

Bakgrunden

Under 1917 inträffade flera händelser som skulle få komma att ligga till grund för slaget vid Amiens. Sänkningen av Lusitania hade gjort att USA beslutade sig för att gå med i kriget på Ententens sida vilket var skapade ett svårt läge för det kejserliga Tyskland. Västfronten stod i praktiken stilla även om ententen försökte få ett avgörande. Slaget vid Paschendale hade visat hur svårt det var att anfalla välbyggda tyska försvarspositioner men slaget vid Cambrai hade visat hur ett genombrott skulle kunna gå till. Det var britternas dittills största framgång på västfronten men de hade inte förmågan att utnyttja genombrottet. När amerikanska trupper var på väg över Atlanten och med USA:s finansiella och industriella resurser i ryggen så fanns det farhågor att balansen skulle tippa över till ententens sida.

Den tyska kalkylen innehöll inte att franska trupper efter myterierna 1917 inte behövde gå till anfall. Tyskarna hade ett ess i rockärmen och det var de framgångsrika divisionerna som stred på östfronten. I november 1917 bröt oktoberrevolutionen i Sankt Petersburg ut och snart gick de ryska soldaterna hem och den nya bolsjevikregimen fick sluta fred på hårda villkor i Brest-Litovsk. Dessa divisioner skickades till västfronten och sattes in i en serie offensiver som tyskarna hoppades skulle avgöra kriget. Våroffensiven 1918 startade i mars med inledande tyska framgångar. Till sommaren var farhågorna besannade, de tyska stridskrafterna var slut. Franska och amerikanska trupper gick till motanfall vid Aisne-Marne från mitten av juli till början av augusti. Sedan var det britternas tur. De gick till motoffensiv och först stod slaget vid Amiens den 8 augusti 1918.

Konsekvenserna

Slaget vid Amiens kom att bli kort. Tre dagar höll det på men det var avgörande på så många sätt. Redan första dagen kunde ententen avancera cirka sju kilometer vilket var mycket på en dag under skyttegravskriget. Västfronten hade varit statisk stillastående men slaget vid Amiens ändrade på detta. I och med den mera mobila krigföringen så kunde inte välbefästa försvarspositioner byggas upp utan offensiven fick bättre framgång över defensiven. Slaget var också en moralisk framgång för i första hand britter och fransmän som äntligen kunde vinna och känna sig framgångsrika. En nog så viktig faktor i Första världskriget. Amerikanarna var med och det stärkte ententens sida. De anfallande trupper tog också mycket tyska krigsfångar, vilket ledde till en moralupplösning på den tyska sidan. Annars är det lätt att tro att tyskarna hade en högre stridsmoral än sina motståndare. De misslyckade offensiverna under våren och sommaren hade säkert redan sänkt moralen. Ludendorff, näst i rang efter överbefälhavaren Hindenburg menade att detta var den tyska arméns svartaste dag.

Slaget vid Amiens följdes av andra slaget vid Somme och sedan slaget vid Hindenburglinjen. Nu var de tyska stridkrafterna slut. Kejsaren flydde till Nederländerna och militären lämnade över ledning till politikerna som slöt ett vapenstillestånd med ententen med Wilsons fjorton punkter som grund. Striderna kom att upphöra kl. 11, den elfte dagen den elfte månaden 1918. Men lidande skulle finnas kvar hos soldaterna – länge.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

15 juli 1918 – Andra slaget vid Marne

Bakgrunden

Våren 1918 kom med förändringar i kriget. 1917 hade varit ett försiktigt år på västfronten. Delar av den franska armén hade gjort myteri. USA hade gått in i kriget och britter och fransmän väntade på förstärkningar. I öster hade det hänt saker. De ryska arméerna hade kollapsat under trycket från tyskarna och revolutionen hade brutit ut i Sankt Petersburg. Bolsjevikerna hade tagit makten i landet. Vapenstillestånd hade slutits och brutits, men i mars 1918 var det klart med freden i Brest-Litovsk. För tyskarna blev det en kapplöpning med tiden. Tvåfrontskriget var över. Ny taktik, infiltrationen, en variant på det kommande blixtkriget, introducerades och nya trupper kunde föras över till västfronten. Bismarck och Ludendorff satsade allt på en offensiv som skulle bryta dödläget i väster innan amerikanarna skulle fälla avgörandet med nya fräscha trupper.

Våroffensiven blev delvis en framgång för tyskarna som trängde tillbaka britter och fransmän, men till mycket höga kostnader i manskap. Det statiska skyttegravskriget fick ge vika för ett mer rörligt krig där starka stödjepunkter gicks förbi av snabbt avancerande tyska stormtrupper som slog till på djupet. Stödjepunkterna togs omhand av andra enheter som kom efter för att säkra upp framgångarna. Tyskarna var framgångsrika men körde fast i försvararnas skyttegravar och den egna svaga ledningen av offensiven. Ludendorff ansåg att en offensiv till, längs de gamla anfallsvägarna i Flandern skulle slå ut britterna ur kriget och därmed skulle tyskarna stå som segrare. Som en avledande manöver ville Ludendorff anfalla runt Reims och dela de allierade arméerna. Det andra slaget om Marne började den 15 juli 1918.

Konsekvenserna

Slaget varade i tre veckor och förlusterna på båda sidor var ca 12 750 människor varje dag. Tyskarna lyckades slå sig fram med sina stormtrupper och till och med att ta sig över floden Marne. De upprättade brohuvuden och började bygga broar, trots den franska och amerikanska artilleribeskjutningen. Det viktigaste ur försvararnas synvinkel var att tyskarna inte lyckades bryta igenom linjerna utan kunde stoppas. I september fyra år tidigare hade det första slaget stått vid Marne och endast genom ett under, när Paris taxibilar kunde köra förstärkningar till fronten, avgjordes slaget i fransk favör. I det andra slaget vid Marne var försvararna bättre förberedda och till sin hjälp hade de såväl stridklara amerikanska, som stridsvana italienska och brittiska divisioner. Ententens trupper gick till motanfall.

Foch hade studerat tyskarna och släppte lös sina trupper den 18 juli. Det tog två dagar innan tyskarna började dra sig tillbaka och sakta men säkert pressades tyskarna hemåt. Andra slaget om Marne skulle pågå till den 6 augusti och tyskarna hade fått ge upp allt territorium som de vunnit under de inledande dagarna. Kriget var inte slut men väl i slutet. Två dagars vila väntade innan arméerna kastades in i nya strider. Denna gång var det ententen som gick på offensiven. Under en serie av slag som avlöste varandra skulle offensiven pågå i hundra dagar. 1,2 miljoner människor skulle registreras som “förluster” döda, skadade eller tillfånga tagna. Ca 12 000 människor per dag. Efter de hundra dagarna var det Första världskriget slut den 11 november 1918.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

7 maj 1918 – Freden i Bukarest tar Rumänien ur Första världskriget

Bakgrunden

I samband med det rysk-turkiska kriget 1877-78 passade Rumänien på att ansluta sig till den ryska sidan och kunde vinna sin självständighet. Rumänernas gränser, var liksom många andra länder på Balkan, flytande och ofta gjorde flera stater anspråk på samma område. Rumänerna stod utanför det Första balkankriget men kunde ändå i freden i London få en bit av kakan då de utgjort ett hot mot bulgarerna. Området fick landet behålla även efter det Andra balkankriget.

Den regionala stormakten Österrike-Ungern slöt ett avtal med rumänerna om att de skulle komma till varandras försvar i händelse av krig. Vid krigsutbrottet 1914 vägrade rumänerna att ställa upp på bundsförvantens sida med motiveringen att de startat kriget. De började förhandla med ententen om ett deltagande mot stora områden efter kriget. Det här är ett omdebatterat område i rumänsk historia. I augusti 1916 var avtalet klart och Rumänien förklarade krig mot centralmakterna. Det argumenteras för att detta är för sent, det är alldeles för sent och resultatet blir en katastrof för Rumänien. Hade de gått in i kriget 1914 så hade ryssarna kunnat komma till hjälp snabbare. De hade kunnat förhindra att Serbien blev invaderat och kriget hade kunnat få ett annat förlopp.

Den rumänska krigsansträngningen gick bra, man intog Transsylvanien vilket var ett av huvudmålen men glömde bort att i ryggen låg Bulgarien. De anföll tillsammans med fyra tyska divisioner och de trängde tillbaka rumänerna till ett lite område i nordost. Där kunde ryssarna återutrusta rumänerna och utbilda dem igen och så fortsatte kriget. Hösten 1917 stod det klart att Ryssland var på hemväg och när oktoberrevolutionen kom, satt rumänerna i en rävsax, omgiven av starka fiender utan möjligheter att få hjälp av sina allierade. De tvingades, på förödmjukande villkor, till vapenstillestånd i december och fredsavtalet i Bukarest undertecknades den 7 maj 1918.

Konsekvenserna

Fredsvillkoren var hårda. Landvinsterna från Balkankrigen måste ges upp liksom andra områden som böter för sitt deltagande. Bergspassen till Transsylvanien tillföll österrikarna och slutligen tvingades rumänerna låna ut sina oljekällor till tyskarna på 90 år. Avtalet kom aldrig att ratificeras, även om det mesta skedde ganska omgående ändå. Under sommaren 1918 hade krigslyckan vänt och ententen hade fått förstärkningar från USA och tillsammans drev de tyskarna framför sig. Från Saloniki slog britter och fransmän ut en offensiv mot Bulgarien och när landet var på väg att kapitulera gick rumänerna med i kriget igen, dagen innan vapenstilleståndet på västfronten.

Versaillesfreden rev upp fredsavtalet från Bukarest. I Versaillesfreden fanns rumänerna med som vinnare. Österrike-Ungern delades upp i två länder och fredsavtalet med österrikarna kom i Saint Germain 1919 och fredsavtalet med ungrarna kom i Trionfördraget 1920. Det innebar stora territoriella vinster för rumänerna på ungrarnas bekostnad. Rumänien blev en regional makt att räkna med. 1940 tvingade ungrarna rumänerna att lämna tillbaka en del av det så omtvistade Transsylvanien och Sovjetunionen tilltvingade sig Bessarabien (dagens Moldavien) i enlighet med Molotov-Ribbentrop pakten. När så Hitler anföll Sovjetunionen 1941 passade Antonescu på att gå till anfall. Rumänen gav sig in i Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Se alla PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning.

28 april 1918 – Gavrilo Princip dör

Lilla borgen i Terezin där Princip satt inspärrad till sin död 1918.

Bakgrunden

Det finns många stora män som påverkat historiens väg genom tiden. Många är de små människor som tillsammans påverkat vad som skett i historien. Sällan har små människor på ett avgörande sätt påverkat historien. Ett av dessa ögonblick var när den hungrige Gavrilo Princip, utanför en brödbutik i Sarajevo, fick se ärkehertigen av Österrikes bil vända framför honom. Han slet upp sin revolver och sköt hertigen. Historien tog vägen rakt ner i Första världskrigets skyttegravar. Gavrilo blev skurk i Österrike men hjälte i Serbien.

Gavrilo Princip föddes 25 juli 1894 i dagens Bosnien-Hercegovina. Han var bosnienserb men växte upp i den europeiska stormakten Österrike-Ungern. Princip var liksom många andra på Balkan gripen av den rådande nationalistiska tanken på ett sydslaviskt land. Bosnien inlemmande i stormakten 1908 var det ett bakslag för sydslaverna och deras uppbackare, ryssarna. Princip sökte sig till en rörelse som kallades för Svarta handen men var i själva verket en förlängning av den serbiska säkerhetstjänsten. När ärkehertigen skulle komma på besök till Sarajevo var Princip en av flera attentatsmän längs kortegevägen. Princip fick och tog tillfället. Han grips omedelbart och åtalas tillsammans med de andra överlevande i sammansvärjningen. Han hade ännu inte fyllt 20 och kunde inte dömas till dödstraff utan fick 20 års straffarbete. Han skickas till Terezin, Theresienstadt, utanför Prag i Böhmen. Där avlider han av lungsot den 28 april 1918.

Konsekvenserna

Myndigheterna vågade inte ge Princip en ordentlig begravning. Hans sista viloplats blev en omärkt grav på en liten kyrkogård någonstans. En tjeckisk soldat som var med, hjälpte till att hitta graven och kvarlevorna grävdes upp och placerade i ett kapell, på en kyrkogård i Sarajevo, som hedrade serbiska hjältar.

Historien om Princips hem beskriver enkelt motsättningarna på Balkan. Sydslaverna fick sitt kungarike, Jugoslavien, efter det Första världskriget. Princips hem hade förstörts men den nya regimen lät bygga upp huset igen och göra det till ett museum. Under Andra världskriget förstördes huset igen av den nazistiska lydstaten Kroatien. Efter det kriget byggde Titos kommunister upp huset för en andra gång för att minns hjälten från 1914. Huset stod kvar till det jugoslaviska inbördeskriget på 1990-talet då det åter förstördes. Bosnierna har kanske inget intresse i att bygga upp ett museum som hyllar en serb, som var deras fiender under kriget.

Historien om Gavrilo Princip visar så tydligt på hur en enskild människas handling kan få stora konsekvenser att det 100 år efter händelsen är en het politisk fråga. Den visar också en viktig källkritisk aspekt. Det finns två sidor på Princips handlande, han är en hjälte för några och en skurk för andra. Båda sidor är ense om vad som har skett, så handlingen i sig är inget kontroversiellt men tolkningen av handlingen är mycket kontroversiell, ja så kontroversiell att det fortfarande angår oss efter 100 år. Hjälte eller skurk? Det är du som väljer sida i historien och får ta konsekvenserna av ditt val. Gavrilo valde tidigt sida och tog konsekvenserna av sitt handlande.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

25 februari 1918 – Tyskarna intar Estland

Bakgrunden

Kanske ska vi börja vår historia 1132. Fursten av Novgorod lider ett nederlag mot esterna och tappar lusten av härska över området. I Livland hade tyska orden etablerat sig. De börjar ta sig norrut in på estniskt område i början på 1200-talet. Esterna lierar sig med den gamla fienden Novgorod och tyska orden lierar sig med den danske kungen Valdemar segraren. Valdemar drar 1219 i korståg mot esterna, segrar och lägger under sig Estland som koloni. Genom avtal med tyskarna började en tysk inflyttning i Baltikum. I mitten på 1300-talet bryter ett större estnisk uppror ut och tyska orden kommer och tar i praktiken över området. I Danzig 1397 gav ordens stormästare det estniska ridderskapet möjlighet att ärva sina gods, vilket stärkte estern. Reformationen försvagade ordensbröderna och Ryssland kunde bli ägare till området i slutet på 1500-talet. I början på 1600-talet hade stormakten Sverige överhöghet över det estniska området. Freden 1721 lämnade Baltikum till Ryssland. En förryskning sker under 1800-talet men i de allmänna nationalistiska strömningarna som drog fram i Europa blir även esterna med nationellt medvetna. I början på 1900-talet, i samband med oroligheter i Ryssland, går det till våldsamheter även i Estland, gårdar bränns och militära straffexpeditioner far farm. I Första världskrigets slutskede är esterna beredda på att bli självständiga. Tyskarna hade ryckt fram och den nya bolsjevikregimen hade begärt förhandlingar. Finland hade utropat sin självständighet. Det gjorde Estland också bara för att dagen efter upptäcka att tyska trupper intog landet den 25 februari 1918.

Konsekvenserna

Den estniska självständigheten var ogiltig eftersom tyskarna fick området i av ryssarna när freden skrevs under några dagar senare. Ett drygt halvår senare så lämnade tyskarna området då freden i Brest-Litovsk blev ogiltig. Efter utmarschen så kom den ryska inmarschen. Esterna tog till vapen och strider utkämpades under större delen av 1919. Det blev till slut förhandlingar och då erkände ryssarna den självständiga staten Estland i februari 1920.

Det var och är inte enkelt att vara ett litet land i skuggan av så stor makt som Sovjetunionen var. Även om det väldiga landet hade fått en kommunistisk regim och inbördeskrig rasade i olika delar så utövades en viss press på regimen i Tallinn. Det slöts flera vänskapsavtal. I mitten på 1930-talet växte sig Europas högerextrema rörelser starkare. I Estland genomfördes en förändring av det demokratiska systemet när presidenten och överbefälhavaren såg till att det blev en mer auktoritär regim. Estland såldes till ryssarna av tyskarna i Molotov-Ribbentrop pakten från 1939. Efter krigsutbrotten kommer ryska krav på baser och sedan mer och mer långtgående krav på esterna. På sommaren 1940 kuppar sovjetmakten igenom en resolution i det estniska parlamentet och Estland bli en republik i Sovjetunionen.

Tyskarna intog Estland 1941 och tre år senare utkämpades kostbara strider innan den tyska militära kollapsen i Baltikum. Estland blev återigen en sovjetrepublik. Åren under tysk överhöghet kostande nu esterna ca 75 000 förvisningar till Sibirien. Ca 100 000 hade flytt innan ryssarna kom tillbaka. I slutet på det Kalla kriget började esterna sjunga körsånger, knappt kamouflerade som förtäckt kritik mot Sovjetunionen. Den sjungande revolutionen. Vi slutar vår historia 860 år efter att vi började när esterna hissade sin svart-vit-blå flagga som en självständig nation.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.