27 december 2008 – Gazakriget

Bakgrunden

Land mot fred är en strategi som används för att ta sig fram i fredprocessen i Mellanöstern. De israeliska ledarna hoppades att tillbakadragandet från Gazaremsan skulle innebära att land byttes mot fred. Gaza lämnades över till den palestinska myndigheten, men i de allmänna valen utsåg palestinierna Hamas som sina företrädare, inte Fatah. Medan Fatah och PLO erkänt Israels rätt att existera så vill Hamas att Israel ska utplånas. Israel satte därför hela Gaza i blockad.

Från Gaza kunde palestinska grupper nu skjuta Qassam-raketer in i Israel, totalt över 3000 sedan tillbakadragandet. Träffsäkerheten är dålig och raketerna fungerar som terrorvapen, ett folkrättsbrott i sig. Israel har alltid upprätthållit principen öga för öga, tand för tand och attackerna har följt av vedergällningsattacker. Sommaren 2008 lyckades Egypten medla fram en sex månaders vapenvila. Den höll ett tag men sedan passade det någondera parten, att den upphörde. Raketerna föll återigen över Israel. På ett annat håll i världen hade det varit presidentval och med starkt stöd kom Barak Obama till makten i Vita huset. I det amerikanska valsystemet tar det 10 veckor innan maktskiftet sker och under den tiden är USA i viss mån politiskt handikappat. Den avgående presidenten har maktbefogenheterna men har svårt med trovärdigheten och den tillträdande presidenten saknar maktbefogenheter. Det är i detta läge som Israel beslutar sig för att anfalla Gazaremsan för att få bort avskjutningsramperna. Gazakriget inleddes, med flygbombningar, den 27 december 2008.

Konsekvenserna

Sex dagar senare kom det sedan länge förberedda markanfallet. Israel hade sett till att inga västerlänningar befann sig i Gaza som kunde vittna om vad som skedde under de tre veckor långa kriget. I mitten av januari förklarade såväl palestinierna som israelerna en ensidig vapenvila. Kvar fanns ca 1000 döda palestinier, civila och militärer och en handfull israeler. Infrastrukturen i Gaza var svårt sargad och Israel anklagades för att medvetet ha skjutit sönder skolor och sjukhus. Israel anklagade Hamas för att gömma sig bland civilbefolkningen och därifrån beskjuta sina fiender och att de svarat på eldgivningen. Det är mycket svårt att avgöra vad som är sant och inte.

Det kom många upprörda kommentarer från världens ledare och. En som var sen att reagera var Barak Obama som därmed blev akterseglad i sina kommande försök att mäkla fred i området. Israels nationalister och krigsivrare hade tagit initiativet för lång tid framåt. En gissning är att båda sidor gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser. FN:s råd för mänskliga rättigheter lät den sydafrikanske advokaten Richard Goldstone göra en rapport om kriget. Den kunde färdigställas trotts den israeliska militärens vägran att delta. Rapporten innehöll bland annat svidande kritik mot angriparen och dessa svarade med att svartmåla rapportens författare, snarare än innehållet.

Så fortsätter konflikten. Högerkrafterna i Israel målar in sig i ett hörn av våld och ovilja att lösa problemen. Palestinierna fortsätter genom våld och ovilja, att lösa problemen. Blockaden mot Gaza fortsätter liksom raketbeskjutningarna. De grupper på båda sidor, som vill lösa konflikten, tillsammans, för alls bästa, i samförstånd och kompromiss vilja, tappar allt mer mark. Framtiden måste innehålla respekt för varandra och en vilja att leva sida vid sida i fred.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

8 december 1987 – Intifadan börjar

Bakgrunden

Kriget 1948 mellan Israel och arabstaterna hade gett en våg av flyktingar som sökte sig till arabiska områden i Jordanien, Västbanken, Gaza och Libanon. Under sexdagarskriget 1967, när israeliska trupper intog Jerusalem och Västbanken, skapades en ny våg av flyktingar utöver de som redan levde i flyktingläger. Det blev trängre i de redan trånga områdena. Palestinierna hade i slutet på 1960-talet organiserat sig och försökte genom terrordåd förmå omvärlden att ingripa. Oktoberkriget 1973 befäste Israels militära dominans i området och Egypten valde att sluta fred med sin forna fiende. Konflikten i Mellanöstern flyttade fokus från Israel-arabstaterna till Israel-palestinierna och i ett försök att göra sig av med den palestinska befrielseorganisationen, PLO invaderade Israel Libanon 1982 och PLO tvingades flytta till Tunis, långt bort från händelserna i Israel.

Israel började en mer hårdför politik för att göra Västbanken till Israeliskt territorium och det möttes av ett ökat motstånd från palestinierna i flyktinglägren. De hade blivit allt mer frustrerade under åren i exil, över utsiktslösheten, över förlusterna, över ockupationsmaktens hårdhänta framfart och över ökningen av judiska bosättningar på ockuperad mark. Israel hade ockuperat delar av södra Libanon och den palestinska frågan hade hamnat i skymundan av kriget mellan Iran och Irak. Läget var dystert för palestinierna och det började jäsa i de palestinska leden. Första söndagen i december knivhöggs en israel i Gazaremsan när han var ute och handlade. Två dagar senare krockade en israelisk lastbil med en palestinsk personbil och fyra palestinier omkom. Ryktena kom i gång och det blev den utlösande orsaken till Intifadan som började den 8 december 1987.

Konsekvenserna

Intifadan utvecklade sig till en civil olydnadskampanj mot den israeliska ockupationsmakten. Vi kanske främst känner Intifadan som de stenkastande ungdomar som utmanade den israeliska militären, något som nästan dagligen visades i TV:s kvällsnyheter. Yitzhak Rabin var försvarsminister och han beordrade armén att ta i med hårdhandskarna. Tungt beväpnat infanteri mot barn och ungdomar, schaktmaskiner som jämnade palestinska hem med marken, arresteringar, ökade kontroller, vägspärrar och avspärrningar. Snart kunde det konstateras att den israeliska politiken körde fast. PLO tappade mark när deras ledare befann sig i exil och de som var kvar arresterades. Andra grupper, som Hamas, som stod utanför PLO, kom att ta över dirigentpinnen hos palestinierna.

Intifadan syntes omöjlig att lösa när Iraks ledare Saddam Hussein på sommaren 1990 invaderade det lilla oljerika emiratet Kuwait. USA kunde samla en koalition mot Irak och tillslut även driva ut inkräktarna ur landet. PLO ställde sig på den irakiska sidan och när Irak förlorat hade även palestinierna förlorat. Yasser Arafat blev marginaliserad och PLO tappade sina sponsorer i arabvärlden. PLO kunde pressas att göra eftergifter och i Oslo kunde palestinier och israeler skapa en plattform för en fredprocess. Osloavtalet var inledningen av flera steg framåt i fredsprocessen och Intifadan upphörde. Yitzhak Rabin drev på arbetet för fred och fortsatte tills dess han sköts till döds av en ung israel på ett fredsmöte i Tel-Aviv.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

4 november 1995 – Premiärminister Rabin mördas på ett fredmöte

Bakgrunden

Han var nationens hjälte. Mannen som kämpat om Jerusalem under självständighetskriget 1948. Mannen som varit generalstabschef under sexdagarskriget 1967. Mannen var Yitzhak Rabin. Efter avslutad militärkarriär blev han Israels ambassadör till USA, återvände och tog över ordförandeskapet i arbetarpartiet och senare premiärministerposten. Rabin var delaktig i avtalet med Egypten, om att konflikter mellan länderna skulle lösas med fredliga medel. Ett avtal som banade väg för Camp David avtalet 1978 och freden med Egypten 1979. Det mest dramatiska under Rabins tid som premiärminister 1974-77 var när han beordrade stormningen av det kapade planet i Entebbe i Uganda. Efter valförlusten mot Begin 1977, avgick han från ordförandeposten i partiet sedan det framkommit att hans fru hade ett olagligt bankkonto i USA. Hans mångårige antagonist Shimon Peres tog över ordförandeskapet.

Invald i Knesset innan han blev försvarsminister i samlingsregeringen mellan Likud och arbetarpartiet i slutet på 1980-talet. Han fick hantera Intifadan som bröt ut på de ockuperade områdena och valde att gå hårt fram mot demonstranterna, en misslyckad taktik. När samlingsregeringen sprack 1990 var han återigen parlamentsledamot. Två år senare vinner han valet om ordförandeskapet i arbetarpartiet och senare samma år det israeliska parlamentsvalet.

Rabins andra period som premiärminister blev lika lång som den första. Han lägger sin energi på fredsprocessen och med sin erfarenhet av krig och våld och sin popularitet lyckas han föra fredsprocessen flera steg framåt. När han stod på höjdpunkten av sin karriär, med freden i fokus, Osloavtalet i hamn och fred med Jordanien, sköts han till döds på ett fredsmöte i Tel-Aviv den 4 november 1995.

Konsekvenserna

En chockad värld fick se TV-bilderna som kablas ut över världen om nyheten att en ung israel på den extrema högerkanten hade mördat sitt lands premiärminister.

Starka krafter på den palestinska sidan och på den israeliska sidan samverkade och utan en politiker av Rabins kaliber blev det allt svårare att driva fredsprocessen framåt. Rabins mördare med sitt uppsåt att bromsa fredsprocessen.

Bill Clinton lämnade över presidentämbetet i USA till republikanen George Bush Jr och i Israel promenerade Ariel Sharon upp på tempelberget och provocerade fram den andra Intifadan. Sharon var liksom Rabin en krigshjälte men även den som tillät falangisterna i Libanon och begå massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Ironiskt nog blev det ärkehöken Sharon som skulle ta det nästa större steget i fredsprocessen. Sharon blev premiärminister och genomförde det israeliska tillbakadragandet från Gazaremsan och lämnade över området till den palestinska myndigheten 2003. Detta steg kom som en chock i Israel, men det öppnade vägen för fredsprocessen igen. Tyvärr fick Sharon fick en stroke och försvann ur politiken innan fredsprocessen kommit vidare och återigen avstannade processen. Hamas och Hizbollah på den palestinska sidan vann inflytande och de motarbetade fredsprocessen. I Israel fick högerpolitikern Nethanyahu förlita sig små religiösa och ultrakonservativa judiska partier för att kunna bilda regering och politiken drevs bort från försoning och fred.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

29 oktober 1956 – Suezkrisen

Bakgrunden

Staten Israels bildande markerade ett nytt kapitel i Mellanösterns historia. Samma dag som den judiska staten utropades anföll de arabiska grannarna. Det blev ett mödosamt arbete för det unga Förenta Nationerna att ta ansvar men till slut lyckades det fredsorganisationen att få fram ett eldupphör mellan de stridande. Gerillaverksamheten runt Israels gränser ökade istället när palestinier som flytt från Israel försökte ta tillbaka sitt förlorade land, detta med grannstaternas goda minne. Under våren 1956 ökade spänningarna på nytt i området. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld gjorde en månadslång resa i regionen och lyckades dämpa känslorna. Samma sommar avslöjades det att Egyptens nya ledare Nasser, som kommit till makten 1952 genom en statskupp, köpt vapen från Sovjetunionen. USA reagerade genom att dra in det utlovade stödet till byggandet av Assuandammen. Nasser svarade med att nationalisera Suezkanalen från britter och fransmän för att kunna betala kostnaden för anläggningen.

Situationen blev mer akut under hösten. Britter, fransmän och israeler hade ingått en allians för att nå sina syften. Israel genom att kunna få bort gerilla från sina gränser och européerna för att få tillbaka sin mycket inkomstbringande kanal. Under pågående FN-möte kom rapporter om att Israel gått till anfall mot Egypten den 29 oktober 1956.

Konsekvenserna

Tillfället för anfallet var väl valt. Världens blickar var riktade mot det folkliga upproret i Ungern mot kommunistregimen och Sovjetunionen. USA var i slutspurten av sitt presidentval. Därför kom frågan att hamna på FN:s bord. FN under Dag Hammarskjölds ledning började de sedvanliga procedurerna för att få fram ett eldupphör. Frankrike och Storbritannien bromsade alla ansträngningar och ställer samtidigt ett eget ultimatum till Egypten och Israel om att sluta kriga. Européerna hotade att själva intervenera om inte striderna upphörde. Helt i enlighet med den uppgjorda planen accepterar Israel accepterar genast, under förutsättningar ett Egypten gör samma. Egypten vägrar eftersom ultimatumet är en förolämpning. Sju dagar efter Israels anfall inleder britterna flygräder mot egyptierna och FN blir mycket upprörda, USA rasande och Sovjetunionen förbannade.

Hammarskjöld får personligen i uppdrag, att på Generalförsamlingens mandat, lösa krisen. Han har lyckats få frågan flyttad från Säkerhetsrådet till Generalförsamlingen utan att britter och fransmän kunde utnyttja sitt veto. Resultatet blir att svensken lyckas få parterna att acceptera ett eldupphör, på ett sådant sätt att samtliga kan rädda ansiktet. Genom att lägga grunden för FN:s fredsbevarande trupper kan FN skicka neutrala soldater som skiljer de stridande åt. Detta var kanske Dag Hammarskjölds största framgång som Generalsekreterare.

För Storbritannien och Frankrike var detta slutet på en epok. De var definitivt slut som världsmakter och fick finna sig i att vara i skuggan av USA och Sovjetunionen. Egypten återfick Suezkanalen och kunde sedan bygga Assuandammen med sovjetisk hjälp. Ryssarna kom på så vis att vinna inflytande i Mellanöstern och stödde och intrigerade när sexdagarskriget bröt ut 1967 och var med i kulisserna i Oktoberkriget 1973.

Israel tvingades drar sig tillbaka från Gaza och Sinai som de erövrat under kriget. De skulle återta och ockupera området under sexdagarskriget nio år senare. 1970 tvingades den palestinska gerillan bort från Jordanien och flyttade till Libanon.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 oktober 1994 – Fred mellan Jordanien och Israel

Bakgrunden

Under de inledande åren på 1990-talet kom situationen i Mellanöstern att drastiskt förändras. PLO hade kastats ut ur Libanon och befann sig i Tunis, långt från händelsernas centrum. Arafat och palestinierna hade tagit Saddam Husseins sida i kriget mot Kuwait och därmed mist stödet från de moderata arabstaterna runt Persiska viken som finansierade en stor del av PLO:s verksamhet.

Inbördeskriget i Libanon var över och i Israel hade Yitzhak Rabin kommit till makten 1992. Han var för många israeler krigshjälten från självständighetskriget 1948 där han försvarade Jerusalem. Han var generalstabschef under segern i Sexdagarskriget. Rabin kom att engagera sig i fredsprocessen och var villig att hitta lösningar med det kraftigt försvagade PLO. Rabin var delaktig i Oslofördraget med palestinierna 1993 och satsade sedan på fred men grannlandet Jordanien. I Amman satt en ålderstigen kung Hussein, en man vars liv så präglats av konflikten i Mellanöstern och som varit centralfigur i många krig och fredssamtal. Redan i slutet på 1980-talet hade Israel och kung Hussein haft kontakter för att hitta en fredlig lösning för Västbanken som sedan sexdagarskriget 1967 ockuperats av Israel. Jordanien hade gett upp sina anspråk på Västbanken för att ge utrymme för palestinierna. Nya kontakter togs efter, Madridöverenskommelsen och Osloavtalet och förhandlingar startade. Kung Hussein konsulterade både Egypten, som ansåg at Jordanien skulle skriva på ett fredsavtal och Syrien som menade att prata går bra men skriv inte på någonting. USA:s president Bill Clinton engagerade sig och på sommaren 1994 kunde parterna enas. Fredsavtalet mellan Israel och Jordanien skrevs under den 26 oktober 1994.

Konsekvenserna

Det var en glädjens dag för alla fredsälskare när avtalet undertecknades i ett tält på gränsen mellan de båda länderna. Alla var inte lika glada och intresserade. Det fanns många grupper och intressen som ville annorlunda och var beredda att agera, med våld om så krävdes.

Avtalet banade väg för det palestinska självstyret ett år senare. En överenskommelse som förhandlats fram med PLO. PLO:s ledarskap för palestinierna ifrågasattes allt mer av palestinierna själva. De representerade en äldre generation som flytt från Israel och PLO hade svårt att vara delaktiga i Intifadan. Det lämnade utrymme för andra grupper med andra värderingar. Grupper som opererade på de ockuperade områdena, grupper som inte var så korrumperade som PLO hade blivit. Främst av dessa grupper var Hamas. Hamas motsatte sig också det palestinska självstyret och det kom till interna stridigheter mellan grupperna.

För Rabins del blev priset för freden högt. Han blev mycket illa omtyckt av konservativa och ultranationalistiska grupper i Israel och en kväll under ett fredsmöte sköts han till döds av en ung israel som motsatte sig fredsprocessen. Rabins död markerade också slutet på fredsprocessen när ingen ville eller vågade ta upp hans fallna mantel.

Kung Hussein avled 1999 och efterträddes av sin son Abdullah II. Jordanien har strävat efter goda relationer till alla sina grannar inte minst Israel. Befolkningen är inte lika vänligt inställda till grannen i väster som kungahuset men det råder ett relativt lugn. I samband med den arabiska våren i början på 2011 såg även Jordanien sin del av protester men regimen satt kvar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

17 oktober 1973 – Oljepriset höjs med 70 procent

Bakgrunden

Israel och dess arabiska grannar hade utkämpat flera krig sedan staten Israel bildande 1948. Sexdagarskriget 1967 hade klart visat hur överlägset Israel var militärt, men det hade också gett upphov till en stark revanschism i det arabiska lägret. Israel invaggades i en säkerhet att de var överlägsna och kunde ta det med ro. Anfallet 1973 kom inte som en överraskning men den israeliska säkerhetstjänsten valde att inte tro på uppgifterna om ett anfall. När det verkligen stod klart, valde man att inte slå till först för att få världsopinionen på sin sida. Anfallet inleddes den 6 oktober och inledningsvis hade angriparna klara framgångar. I takt med att de israeliska reservisterna mobiliserades kunde anfallen fångas upp och motanfall sättas in. Kriget kom att ta veckor snarare än dagar och de israeliska resurserna var på upphällningen och Israel var inte längre så överlägsna som man tidigare varit. USA ordnade luftbro med krigsmateriel och det arabiska svaret blev att sammanträda i de oljeproducerande staternas förening OPEC. OPEC beslutade att vägra leverera olja till de stater som hjälpt Israel och att höja oljepriserna med 70 procent. Toppmötet med OPEC avslutade den 17 oktober 1973.

Konsekvenserna

USA svarade med att dagen efter ge Israel militärkrediter på över 2 miljarder dollar, en hjälp som till slut avgjorde den militära delen av kriget till Israels fördel. Konflikten mellan Israel och arabländerna är i praktiken slut i och med kriget 1973. Inte sedan dess har deras krigsmaskiner mötts på slagfältet. Palestinierna har militärt övergetts av sina grannar och ensamma fått föra kriget vidare. 1978 hade PLO vuxit sig så starka i Libanon att Israel såg sig tvingade att attackera. Mellanösternkonflikten gick in i en helt ny fas.

OPEC fortsatte sina möten under hösten. Prishöjningar, produktionsminskningar och bojkotter av vissa länder hade drivit upp priset på råolja med över 400 procent räknat från före Oktoberkriget. Vissa källor anger att det var oljeprishöjningarna som kastade in världen i en lång lågkonjunktur. Det kan vara att dra lite förhastade slutsatser eftersom USA delvis finansierade Vietnamkriget genom att trycka sedlar och därmed driva upp inflationen. BrettonWoods systemets kollaps 1971, där USA hade garanterat stabila valutakurser med sin guldreserv ska heller inte negligeras. En längre och varaktig effekt blev att arabländerna tog ett steg framåt på den internationella arenan och blev en kraft att räkna med. De enorma mängder pengar som flöt in till mellanöstern investerades i ny teknik som köptes in från USA och Europa.

I Sverige märktes konsekvenserna främst på att det infördes bensinransonering under vintern 1974. I ett längre perspektiv skulle vi spara energi för att undvika att köpa in dyr olja för uppvärmning och drivmedel. Energislukande bilar fick ge vika för mindre och billigare varianter. Kärnkraften skyndades på för att göra beroendet av olja än mindre. Samtidigt blev set lönsamt att utvinna olja på andra platser på jorden, bl.a. i Nordsjön.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

6 oktober 1973 – Egypten och Syrien anfaller Israel under Yom Kippur

Bakgrunden

Sexdagarskriget 1967 visade hur överlägset Israel var militärt i regionen. Grannländerna anfölls och besegrades på sex dagar och Israel blev tre gånger större.

Genom omfattande militärhjälp från Sovjetunionen kunde Egypten och Syrien gå till en koordinerad attack. Israels underrättelsetjänst ignorerande alla varningar och inte för än det var för sent slogs det larm. Den politiska ledningen valde att inte slå till först, vilket man gjort 1967. Mitt på dagen, på judendomens heligaste dag, den 6 oktober 1973, kom anfallet.

Konsekvenserna

Israelerna var inledningsvis hårt trängda. De arabiska luftvärnsmissilerna var en obehaglig överraskning för det israeliska flygvapnet. Israeliska reservisterna kom till sina förband och efter någon dag kunde det anfallet fångas upp ett motanfall inledas vilket vände krigslyckan. Genom en våghalsig operation tog man sig över Suezkanalen och kunde ringa in en hel egyptisk armé. I Golanhöjderna höll man stånd emot Syrien och kunde till slut gå på offensiven och var halvvägs till Damaskus innan FN genom säkerhetsrådets resolutioner 338 och 339 fick stopp på kriget den 26 oktober. USA hjälpte Israel med krigsmateriel. I ett försök att stoppa vapenleveranserna beslutade OPEC att minska oljeproduktionen och när det inte hjälpte infördes ett oljeembargo mot länder som hjälpte Israel vilket ledde till en världsomfattande energikris.

Israels militära överlägsenhet bekräftades igen men Israel var skakat. Kriget blev långvarigt, tre veckor, och de Israeliska förlusterna var relativt sett skyhöga, inte minst många psykiska offer för kriget. Krigen mellan arabstaterna och Israel fick ett slut i och med att You Kippur kriget tog slut. Krigen1978, 1982, 2006 och 2008 var riktade mot den palestinska gerillan.

Freden fick nu en chans i mellanöstern. Egypten omprövade sin politik. Man bryter med Sovjet och söker sig mot USA. Detta leder fram till Camp David avtalet 1978 vilket var ett fredsavtal med Israel. Anwar Al-Sadat och Menachim Begin fick för detta Nobels fredspris 1978. Fred mellan Israel och Jordanien kom 1994. Syrien stannade kvar inom den sovjetiska sfären. Syrien har inte fred med Israel eftersom Golanhöjderna är för viktiga för de båda länderna. De är militärstrategiskt mycket viktiga och inte minst det är här som det livgivande vattnet finns.

Våldet fortsätter mellan israeler och palestinier. PLO och Israel har erkänt varandra men våldet fortsätter med de grupper som inte erkänner Israel. I Gaza regerar Hamas och i södra Libanon Islamska Jihad. De skickar iväg raketer och självmordsbombare mot Israel nästan dagligen.

Jerusalems status är olöst liksom vad som ska hända med de palestinska flyktingar som flydde 1948 och vem som äger marken som de lämnade efter sig, idag ofta med israeliska bosättningar. Problemen är många, svåra och komplexa. Israel har systematiskt byggt bostäder på de ockuperade områdena vilket gör det svårt att dra sig tillbaka. Opinionen i Israel har gått från mer fredsvänlig till mer nationalistisk och mindre intresserad av att samtala och lösa problemen. Våldet i Mellanösterns fortsätter.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

16 september 1970 – Kung Hussein av Jordanien inleder svarta september

Bakgrund

Dagens Jordanien har varit ett ombytligt område. I början av nittonhundratalet var området under Ottomansk överhöghet och i Versaillesfreden bildades det brittiska protektoratet Transjordanien. Efter andra världskriget, med godkännande av FN, bildades det Hasemitiska kungadömet Transjordanien under kung Abdullah I. I kriget mot Israel 1948 ockuperade landet västbanken som senare annekterades och Abdullah blir kung över Jordanien. Kungen mördades 1951 och efterträdes av sin son Hussein.

Under 1950- och 1960-talet dras arabstaterna mer mot Sovjetunionen och dess allierade medan Hussein söker samarbete med Storbritannien och USA. 1967 lierar sig Jordanien med Egypten och Syrien och tillsammans deltar de i sexdagarskriget mot Israel med ett förödande resultat för landet. Israel intog västbanken och östra Jerusalem, den heliga staden för tre religioner.

Feddayen hade bekämpat judiska bosättare sedan 1920-talet. Den främsta organisationen, Fatah, flyttade sin verksamhet efter 1967 till Jordanien för att fortsatta kampen för ett fritt Palestina. PLO bildades på uppmaning av Egyptens president Nasser som paraplyorganisation för palestinska grupperna, med Fathas ledare Yasser Arafat som ordförande. I mars 1968 stod slaget om Karameh där PLO och Jordaniens armé slog israelerna vilket gav PLO prestige. De växte sig starkare i Jordanien och kom, trotts försök att hitta samarbetsformer, att bli en stat i staten. Delar av PLO utmanade öppet den jordanska monarkin och våldsamheter uppstod mellan gerilla och säkerhetstrupper vilket hotade den Hasemitiska regimen. I samband med en serie flygplanskapningar där passagerarna hölls som gisslan i Jordanien blev situationen ohållbar. Kungen utlyste undantagstillstånd den 15 september 1970.

Konsekvenser

Dagen efter gick armén till anfall mot PLO:s högkvarter i Amman. Striderna blev intensiva och Arabförbundet tvingade fram en vapenvila som gynnade PLO. De jämställdes med Jordanien och fick rätten att attackera Israel från det jordanska territoriet. Dagen efter, dog PLO:s främste beskyddare, president Nasser, och Kung Hussein gick till förnyat anfall. Sakta men säkert tog jordanierna tillbaka kontrollen över sitt land. Sommaren 1971 hade kungen säkrat sin tron och stärkt sitt grepp om sitt land. PLO och Yasser Arafat flyttade sin verksamhet till Libanon innan de 1982, efter Israels invasion, flyttade till Tunis. September 1970 kallas i arabisk historiebeskrivning för svarta september.

Kung Hussein fick ge upp sina anspråk som palestiniernas representant till PLO, vilka erkändes som de lagliga representanterna, även av FN. 1988 gav Jordanien upp anspråken på västbanken och drar in jordanska medborgarskap för att förhindra att Israel utvisar palestinier till Jordanien. 1991 ställde Jordanien upp i Madridkonferensen, fredsförhandlingarna som ledde fram till Washingtondeklarationen och senare ett fredsavtal med Israel den 26 oktober 1994.

1999 avled kungen och Abdullah II intog tronen. Jordanien fortsättar att gå den bräckliga vägen för fred i detta våldsamma hörn av världen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

13 september 1993 – Oslodeklaration om fred i Mellanöstern undertecknas

Bakgrunden

I början av 1990-talet skedde flera förändringar som gjorde att fredsprocessen i Mellanöstern kunde gå framåt. På den palestinska sidan hade PLO trängts undan från närområdet och opererade från Tunis. Palestiniern hade aktivt stöttat Saddam Hussein i Gulfkriget och PLO och palestinierna förlorade många vänner i arabstaterna. Kalla krigets slut gjorde att PLO inte längre kunde få stöd av Sovjetunionen. PLO var trängda av krafter utifrån.

På de ockuperade områdena hade 1987 startat ett uppror, Intifadan. PLO:s ledarskap var för långt bort och andra grupper, Hamas och Islamska Jihad, som tog över initiativet. PLO höll på att förlora greppet om den egna befolkningen och Yasser Arafat var tvungen att göra något medan han fortfarande kunde. PLO var trängda av krafter inifrån.

I Israel kom arbetarpartiet till makten efter valet 1992. Ledaren Yitzhak Rabin, en krigsveteran från andra världskriget och från självständighets 1948 försökte hitta en fredlig lösning på Mellanösternkonflikten. Det fanns personer och grupper på båda sidor av konflikten som hade intresse och motivation att hitta en fredlig lösning, men det fanns också många som livnärde sig på att våldet fortsatte. Fredskonferensen om Mellanöstern började i Madrid 1991 och fortsatte sedan i hemlighet i Oslo. I slutet av augusti 1993 var avtalet klart och efter att PLO erkänt staten Israel rätt att existera, undertecknades Osloavtalet den 13 september 1993.

Konsekvenserna

Avtalet går i korthet ut på att Israel ska dra sig tillbaka från Gazaremsan och från Västbanken. I dess ställe ska en självstyrande palestinsk myndighet etableras. Inom fem år ska förhandlingar inledas om att omvandla myndigheten till en självständig stat. Mellanösternkonfliktens svåraste frågor, Jerusalems status, gränserna, säkerheten, de judiska bosättningarna, vattnet och de palestinska flyktingarnas status skjuts på framtiden, till nya gemensamma förhandlingar.

Båda sidor i konflikten blev splittrade av Osloavtalet. Vänstern i Israel hyllade avtalet medan högern i starka ordalag fördömde det. Den israeliska sidan var osäker på palestiniernas intentioner. Viktiga grupper i Israel var emot avtalet inte minst bosättarna som var rädda för att bli av med sina hem. Samtidigt trappade palestinska grupper, som motsatte sig fredsavtalet, upp våldet och började med terroraktioner mot israeler och Israel. Det ökade högerns argument om att det inte gick att lita på palestinierna.

På den palestinska sidan hyllade den ledande gruppen al-Fatah avtalet medan andra grupper vägrade godkänna Osloavtalet med motiveringen att organisationen stadga inte tillät att staten Israel existerade. De palestinier som inte litade på Israel valde att lyfta fram bosättningars utbyggnad och trodde inte Israel skulle riva dessa.

Tyvärr lyckades de som motsatte sig fred, att vinna. Den israeliska premiärministern Rabin sköts till döds av en judisk fundamentalist som motsatte sig avtalet och några år senare promenerade Ariel Sharon upp på tempelberget i Jerusalem och utlöste den andra intifadan. De palestinska grupper som skickade självmordsbombare efter självmordsbombare mot Israel och tillsammans lyckades de att skjuta och spränga fredsprocessen till döds.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

9 september 1993 – Staten Israel erkänns av PLO

Bakgrunden

PLO, Palestinian Liberation Organisation, grundas 1964 på initiativ av den Egyptiske presidenten Nasser. PLO är en paraplyorganisation för palestinska exilgrupper och har till mål att befria hela Palestina, inklusive Israel. 1969 tar al-Fathas ledare Yasser Arafat över ordförande skapet i PLO och arbetar för att befria Palestina, främst genom angrepp från Jordanskt territorium, men 1970 kastas PLO ut från Jordanien och flyttar sin verksamhet till södra Libanon.

När konflikten, efter Sexdagarskriget 1967 och Oktoberkriget 1973, övergår från att stå mellan Israel och arabstaterna till att stå mellan Israel och palestinierna, blir PLO 1974 mer respektabel när man också tar upp kampen mot Israel med politiska medel. Arabstaterna erkänner organisationen som den enda lagliga representanten för palestinierna och FN beslutar att ge PLO observatörsstatus. I samband med Camp David avtalet 1979 avvisar PLO planerna på palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza och de fortsätter med sin väpnade kamp. 1982 invaderar Israel Libanon och PLO tvingas flytta sin verksamhet till Tunis i Tunisien.

Intifadan, det palestinska upproret på de ockuperade områdena, bryter ut 1987 och samtidigt grundas Hamas som snabbt blir den viktigaste politiska aktören på den palestinska sidan utanför PLO. Jordanien som formellt äger västbanken ger 1988 upp sina anspråk på området och PLO utropar en självständig palestinsk stat. Bakom kulisserna pågår ett förhandlingsarbete med Osloavtalet som är klart för underskrift. I ett första steg skickar PLO:s Yasser Arafat ledare ett brev till Israels premiärminister Yitzhak Rabin där PLO erkänner staten Israel. Brevet är daterat den 9 september 1993.

Konsekvenserna

Fyra dagar senare undertecknades Osloavtalet som syftar till en tvåstats lösning. Året efter skrev Jordanien och Israel under ett fredsavtal och därmed öppnades Västbanken för palestinierna. Formellt var det jordanskt territorium och nu kunde det införas ett begränsat självstyre.

Den palestinska sidan är inte längre en så enad front som den varit. I och med det kalla kriget hade palestinierna förlorat sin största sponsor i östblocket. Arabländerna hade visat PLO kalla handen efter deras stöd till Saddam Hussein under Irakkriget 1991. Ur detta hade det kommit nya palestinska grupper som Hamas och islamiska Jihad, framför allt inne i Israel och Hizbollah i södra Libanon.

Fortsättningen blir svår för PLO och Yasser Arafat. Han har en åldrande ledarstruktur som de flesta befinner sig utanför israeliskt område eller befunnit sig i exil i många år. De nya grupperna har yngre ledare som vuxit fram under intifadan och delat vardagen med vanliga palestinier. Successivt utvecklas självstyret och fredsprocessen tar ett steg framåt när avtalet om palestinskt självstyre skrivs under i september 1995. Extrema grupper, både bland palestinierna och bland israelerna, gör allt vad de kan för att sabotera fredsprocessen. Palestinska extremister skicka fram självmordsbombare och en ung israel skjuter 1995 ihjäl premiärminister Rabin på ett fredsmöte i Tel-Aviv och mördar bokstavligen fredprocessen i mellanöstern. Arafat har ett palestinskt val framför sig, för att i världens och i palestinska ögon legitimera sin makt position.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanöstenkonflikten.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel