2 januari 1492 – Morernas sista fäste i Spanien kapitulerar

Bakgrunden

När Profeten Muhammed dog 632 lämnade han efter sig en arabisk nation som tagit till sig den nya religionen Islam. Islam spreds snabbt över mellanöstern och Nordafrika, där de gjorde slut på Bysans inflytande. Morerna var en blandning av berber, araber och afrikaner som 711 invaderade Spanien. På sju år la de under sig den Iberiska halvön, korsade Pyrenéerna och invaderade Frankrike. Slaget vid Tours 732 stoppade expansionen norrut. Det tog 27 år innan frankerna helt kastar ut angriparna.

Morerna sände 722 ut en straffexpedition mot ett litet uppror i dagens Baskien. Det misslyckades och Asturien vann slaget vid Covadonga. Asturien blev en liten kristen enklav som olika motståndsgrupper samlades kring och sakta men säkert bygger de upp sin makt och började återerövringen av Spanien. När kung Ferdinand dog delades riket mellan sönerna. Sancho av Kastilien ville ena landet igen och anföll sina bröder, men stupade och brodern Alfonso, tog över alla tre rikena. Kungariket Kastilien växte sig starkare under 1000-talet och kungen antog titeln kejsaren av Spanien och därmed krav på ledarskap för alla kristna riken på Iberiska halvön.

Återerövringen sågs som ett korståg. 1212, återtogs de centrala delarna av Spanien och 1236 intogs morernas huvudstad Cordoba. Två år senare blir Emiratet Granada en vasallstat till Kastilien. 1248 intogs Sevilla och 1249 var Portugal återerövrat. Morerna gjorde flera misslyckade försök att återta förlorad mark, det sista i slutet 1340-talet.

1469 gifte sig Isabella av Kastilien med Ferdinand av Aragonen och de slog samman sina kungariken. 1478 började den sista fasen i återerövringen när Kanarieöarna intogs och de moriska fästena faller sedan, ett efter ett. Nära 800 år efter att de landsteg på den iberiska halvön ger morernas sista fäste upp, Citadellet Alhambra i Granada, den 2 januari 1492.

Konsekvenserna

Avtalet i Granada, efter den katolska segern, garanterade muslimerna religionsfrihet. Kristnandet av muslimer gick långsamt och 1499 började Cardinal Jiménez de Cisnero med tvångskristnande. Muslimerna revolterade, regenterna upphävde avtalet och gav ultimatumet att konvertera eller lämna Spanien, samma som judarna fått sju år tidigare.

Ferdinand och Isabella samlade allt mer makt i sin hand på bekostnad av regionerna och genomförde en rad reformer inom statsförvaltningen. De skickade ut expeditioner på upptäcktsresor. Samma år som Granada föll kom Columbus fram till Amerika. Landet hade byggt upp en krigsmakt och rikedomar när de besegrade morerna och nu användes dessa för att erövra världen Spanien blev den ledande europeiska stormakten under 15- 1600-talet. I slutet av 1400-talet gifte sig arvtagerskan till den spanska tronen med sonen till den tysk-romerske kejsaren i Wien och Spanien blev en del av det Habsburgska väldet i Europa.

Det spanska imperiet spred sig över världen. Det var det första imperiet där solen aldrig gick ner. I början av 1700-talet och inleds det spanska tronföljdskriget och det spanska imperiet började på allvar en nedgång som avslutades med förlusten i det spansk-amerikanska kriget 1898.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

8 november 960 – Slaget vid Andrassos

De sydligaste delarna Taurusbergen. I dessa bergen men längre norrut stod slaget vid Androssos.

Bakgrunden

Romarrikets huvudstad flyttade på 330-talet till Konstantinopel av kejsaren Konstantin den store. Sextio år senare delades Rom i en östlig och en västlig halva. I slutet på 400-talet intogs staden Rom och den västra halvan upphörde i praktiken. Den östliga halvan börjar att kallas för Bysans och de behärskar större delen av östra Medelhavets strand. Bysans är praktiken ohotat fram till den arabiska expansionen börjar på 600-talet. Araberna erövrar områden på Bysans bekostnad, i Mellanöstern och längs Medelhavets norra kust.

Araberna gör också framstötar mot mindre Asien, där Bysans har sitt kärnland. Vid ett par tillfällen hotas också huvudstaden Konstantinopel. Den umayyadiska dynastin 660-750, är särskilt aggressiv i sin strävan efter nya erövringar. Det är oroliga tider och det är när den andra arabiska belägringen av Konstantinopel misslyckas 718 som en tydligare gräns etableras i Taurusbergen. Bergen ligger ganska rakt norrut från Cypern och nordöst om turistorten Alanya. Området befästes av båda sidor och befolkningen minskade. Det blev lite av ingenmansland mellan de båda makterna. Det är först när den arabiska expansionen avtar som Bysans börjar samla sin styrka och ge sig på offensiva äventyr runt 740. Araberna är fortfarande mycket starka och svarar på attackerna och Bysans förmår inte bryta igenom arabernas linjer. Runt 920 är de tillräckligt starka för att klara av detta och deras styrka växer. I Taurusbergen, på en ännu idag ett oidentifierat bergspass och där drabbade trupperna samman i slaget vid Andrassos den 8 november 960.

Konsekvenserna

Om det varit en kraftmätning på i mindre Asien så hade Bysans kunnat ta tillbaka delar av Italien under 800 och 900-talen. En period av inbördeskrig hade skadat Bysans men efter slaget vid Andrassos hade styrkeförhållandena förändrats. Araberna var inte längre vad de en gång varit under sin expansionsperiod och de efterföljande 250 åren. Bysans hade överlevt attackerna och kunde nu ta tillbaka förlorade områden. Armenien återtogs liksom områden i östra Medelhavet. Aleppo i dagens Syrien och Antiokia i dagens Libanon. Bysans skulle stanna där i cirka 100 år.

Det händer andra saker när tiden går över det första millenniumskiftet. Påven Urban II predikar att Gud vill det 1095 och med det stridsropet kan han samla de sysslolösa unga europeiska ädlingarna till ett korståg mot det heliga landet. Korståget samlas i Konstantinopel och ska först hjälpa Bysans som återigen börjat komma under press i öster.

Norr om Svarta havet så fanns det turkiska folkgrupper som sent kommit i kontakt med islam. Under århundradena så rör de sig först in i dagens Iran och senare även in mot mindre Asiens högplatåer. Där kommer de i kontakt med ett allt svagare Bysans. Det är för att stå emot detta tryck som Bysans behöver hjälp. Kejsaren hade hoppats på en legoarmé och inte en armé på 60 000. Han såg till att se till att det fanns mat så att hans land inte plundrades och en polis styrka som skulle hålla ordning på korsfararna. Denna gång gick det bra men 400 år senare kunde inte Bysans längre stå emot trycket från de turkiska folkgrupperna från öster.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

Läs föregående artikel i serien     Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

Läs föregående artikel i serien        Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel             Läs nästa artikel

2 oktober 1187 – Saladins intar Jerusalem efter 88 år av korsfararstyre

Bakgrunden

“Gud vill det”! Påven manade till kamp mot “de otrogna” muslimerna för att återerövra Jerusalem under kyrkomötet 1095. Det första korståget mot det heliga landet inleddes. 1097 intogs Antiokia och armén fortsatte mot Jerusalem. 14 juli 1099 intog korsfararna den heliga staden. Helig eller inte, alla som inte var kristna avrättades.

Korsfararna hade ingen plan på vad som skulle ske när Jerusalem var erövrat. 1100 blir Balduin kung över Kungariket Jerusalem men det var ett fattigt kungarike. Kungariket erövrade områden längs Medelhavet, vilket stärkte försvaret och ger handelsmöjligheter. Norditalienska handelsstäderna fick handelsprivilegier i utbyte mot bistånd. Förlusten i slaget vid Blodsfälten, massaker på pilgrimer och förlusten i Egypten gav upphov till tvivel på kungamakten och Tempelriddarorden inrättades för att skydda pilgrimerna. Den muslimska sidan samlade sig och under 1130-talet ökas trycket innan de 1144 erövrar Edhessa. Det andra korståget startar, men misslyckats eftersom plundring var viktigare än försvaret av det heliga landet. Edhessa gavs upp och såldes till Bysans. En lugn period inleddes.

Under 1170-talet ökar spänningen när Salah ad-Din och tar ledningen på den muslimska sidan. Den svaga kristna sidan splittras i olika intrigerande fraktioner. Kungen dör och ersätts av sin 13-årige spetälske son. 1177 överraskade Tempelriddarna Salah ad-Dins armé och slog den vid Montgrisard. ad-Din återhämtar sig och intar 1183 Aleppo och en vapenvila inleds. 1186 bryter Reynard av Châtillon vapenvilan. Trots kungens order vägrar han släppa sin gisslan och kompensera Salah ad-Din och därefter anföll Johaniterordens 130 man, under Gerard de Ridfort, en överlägsen muslimsk styrka och blev tillintetgjord. Kriget är oundvikligt.

Gerard som redan visat prov på dåligt omdöme övertalar kungen att anfalla. Vägen Gerard valde saknade vatten och foder och helt utmattade kom de kristna fram till Hattin i en dålig taktisk position. Salah ad-Din anföll den törstande och utmattade kristna armén och slog den i grunden. Kungen överlevde men samtliga tempelriddare avrättades. Vägen till den heliga staden låg öppen. 20 september började belägringen och den andra oktober 1187 återerövras Jerusalem.

Konsekvenserna

Salah ad-Din släpper alla kristna som kan betala en lösensumma, resten säljs som slavar.

Efter en motoffensiv kan Richard Lejonhjärtas återerövra några hamnstäder och kungen får Acre som huvudstad. Ett tredje korståg misslyckas med att återta Jerusalem. Efter slaget vid Arsuf skrivs ett fredsavtal som leder till en lång fred som de kristna utnyttjar till att bli rika på handel. Olika korståg avlöser varandra men freden med Damaskus består. 1229 får de kristna tillbaka Jerusalem efter ett avtal med sultanen men 15 år senare drivs de återigen ut från den heliga staden. Bit för bit tappar kungariket mark och 1291 är Kungariket Jerusalem historia över när Mameluckerna driver ut de sista överlevarna, 198 år efter grundandet när det första korståget intog Jerusalem.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

16 juli 622 – Muhammed flyttar från Mecka till Medina

Bakgrund

Det traditionella sättet att mäta tid har varit att titta på solen och på månen. Månkalendrar är det första vi känner till, dvs. månens olika faser. Den arabiska halvön var det inget undantag, månkalendrar var det som användes under den tid som halvön var under inflytande av det kristna etiopiska riket, Aksum.

Ca 570 föddes en gosse, som redan vi födseln var faderslös. Han fick namnet Muhammed. Hans mor dog när han var sex år gammal och han flyttade till sin farfar och när han dog till farbrodern Abu Talib. Där fick han följa med på karavanresor på den arabiska halvön och lärde sig handlarens yrke. 25 år gammal gifte han sig med en rik änka och kunde på så vis skapa sig en position som affärsman. Mecka var vid den här tiden en kosmopolitisk stad med religiös frihet, men också våldsam med klanstrider. En persons säkerhet hängde på hans kontakter och hans tillhörighet. 610 får Muhammed sin första religiösa uppenbarelse och blir muslimsk profet. Han börjar sprida sitt budskap och uppenbarelserna skrivs ner i suror (kapitel) i Koranen – den heliga boken. I det kosmopolitiska Mecka blev Muhammeds budskap en uppmaning till politisk förändring och han började motarbetas. För att få lugn och ro flyttade han till Medina. Flytten till Medina kom att utgöra den första dagen i den islamska kalendern. I den västerländska kalendern stod det den 16 juli 622.

Konsekvenser

Från Medina kom Muhammed att leda den islamska expansionen hela Mellanöstern. Där infördes den islamska kalendern som är uppbyggd helt på månader till skillnad från den västerländska som är uppbyggd krig solen och dess varv runt jorden. Redan tidigt hade människorna konstaterat att solens rörelser inte stämmer överens med månens rörelser. För att få ihop månaderna med året förekom det att olika delar av den arabiska halvön lade till dagar för komma i fas. Detta förklarade Muhammed, var i enlighet med Guds vilja. Den islamska kalendern tar alltså bara hänsyn till månens olika faser. Tolv månvarv bildar ett år och det gör att det islamska året förskjuts varje år med tio till elva dagar i förhållande till västerlandets. Ett tydligt exempel på detta är fastemånaden Ramadan med avslutning och högtiden eid al-fitr, som skulle kallas en rörlig helg i den västerländska kalendern.

De tolv månaderna har alla sin speciella karaktär. Först är Muharram och den kännetecknas av att det är förbjudet att kriga. Det är den näst heligaste månaden i den muslimska kalendern efter den sjunde månaden Rajab. Den andra månaden är Safar och den tredje är Rabi I (Rabi al-Awwal) följt av Rabi II (Rabi al-Akhir). De kallas vårmånader. Våren följs av sommarmånaderna Jumada I och Jumada II. Den sjunde månaden är den helga månaden Rajab där det av tradition varit förbjudet att kriga och den åttonde är Sha`ban när de arabiska stammarna letar efter vatten. Därefter följer fastemånaden Ramadan och Shawwal innan Dhu-l-Qa’dah, månaden av vapenvila, den tredje där det är förbjudet att kriga. Året avslutas av Dhu-l-Hijjah som pilgrimsmånaden när den årliga muslimska pilgrimsresan till Mecka sker, Hadj. En rättrogen muslim ska minst en gång i livet göra denna pilgrimsresa.

Världen blir allt mer global och den västerländska kalendern blir mer dominerande. Det betyder inte att den islamska kalendern är på väg att försvinna, tvärt om den används flitigt inte minst för att ha kontroll på de högtiderna. I länder där de finns flera kalendrar tenderar den västerländska att ta tätpositionen men andra kalendrar finns och publiceras lika regelbundet. Kalendrarna lever i samexistens och harmoni med varandra och det skulle vara bra om vi människor kunde göra samma sak.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

15 juni 1094 – El Cid intar Valencia

Bakgrunden

Han föddes ca år 1043 i den lilla byn Viviar i norra Kastilien, Rodrigo Diaz de Vivar. Han har kommit att bli känd som El Cid. Han började sin karriär i hovet runt Kastiliens kung Sancho II. Som en duglig militär ledare hjälpte han sin herre i kriget mot dennes bröder och det muslimska kalifatet al-Andalus.

Det är kanske lätt att se Spanien som ett land, även om några som inte är överens i Katalonien, men Spanien är inte ett ett helt homogent land. Det består av flera olika autonoma regioner. Samma gällde på El Cids tid och då har vi också flera olika muslimska regioner som är mer eller mindre löst knutna till el-Andalus.

El Cid var framgångsrik och avsatte kungens bror, Alfonso VI av Leon. 1072 mördades Sancho II och Alfonso ärvde sin brors tron. El Cid var inte i den nye kungens gunst och blev uppmanad att gå i landsflykt. Kanske ska vi se El Cid som en legosoldat som sålde sina kunskaper till den som var villig att betala. Det var inte de kristna kungarna, utan Rodrigo Diaz hamnade 1081 i tjänst hos den muslimska fursten av Zaragoza, 25 mil väster om det kristna Barcelona. El Cid fortsatte att vara framgångsrik i de strider som han deltog i. Kungen av Kastilien, Alonso VI, åkte på ett svårt nederlag mot afrikanska morer 1086 och behövde någon som kunde hjälpa till. Han vände sig till El Cid, som han en gång sänt i exil, och El Cid fann erbjudande tillräckligt lockande för att än en gång byta sida.

Han kom att föra sitt eget krig, lite vid sidan av kungen och hade siktet inställt på Valencia, och erövrade staden den 15 juni 1094.

Konsekvenserna

El Cid blev i praktiken kung i Valencia och fortsatte sina krig. Han hade stött det muslimska Zaragoza mot de berbiska almoraviderna. El Cid kom att strida mot almoraviderna under resten av sitt liv. Det visar hur komplex situationen i Spanien var vid den här tiden. Det går inte att säga att det var kristna mot muslimer, även om det var en av de tydligare skiljelinjerna. Det handlade mer om politik och allianser.

El Cid tillfogade almoraviderna deras svåraste nederlag 1094 och fortsatte att kämpa mot sin fiende. Han och hans hustru, Jimena Diaz hade några lugna år i sitt lilla rike vid Medelhavets strand, när almoraviderna gick till förnyat angrepp. De belägrade sina fiender och försökte svälta ut dem. Om det var det som tog livet av El Cid eller om han dog i strider är det svårt att få någon klarhet i. Han dog i alla fall 1099 och hans hustru tog över försvaret.

Almoraviderna hade bildats ca 1040 och lagt under sig ett rike länga Atlantkusten från Marocko i norr till södra delen av Mauretanien. De hade kommit till Spanien ungefär 1086 för att hjälpa till med försvaret av Zaragoza mot Alfonso VI av Kastilien. De lovade att kalifer och emirer i Spanien skulle få vara ifred men de valde att till slut lägga under sig hela al-Andalus. De intog även Valencia, som donna Jimena inte kunde försvara.

I Afrika började en ny sekt ta form, Almohaderna och de rest sig mot Almoravidernas förtryck. Även de tog sig över Gibraltar sund och slog Almoraviderna och en och annan kristen stat på köpet. 1154 hade de helt tagit över som härskare i al-Andalus.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikeln          Läs nästa artikel

5 april 622 – Kejsar Herakleios av Bysans lämnar Konstantinopel för att kriga i öster

Bakgrunden

Rom delades i slutet på 300-talet och den östra halvan av imperiet tog sitt säte i Konstantinopel. Grekiskan blev språket och lika väl som att den västra halvan vart hårt trängd av goterna som senare erövrade hela västra halvan så var även Östrom, eller Bysans hårt trängda av goterna under folkvandringstiden. Den östra halvan klarade sig bättre och överlevde. När de vuxit i styrka försökte de sig på att återerövra den västra halvan och inledningsvis gick det bra, men till slut tog resurserna slut. Samtidigt så ökade spänningarna längs den östra gränsen. Bysans gick från erövringskrig i väster till försvar i öster.

Ett långt krig mellan Bysans och perserna hade slutat 592 när Bysans hjälpte perserkungen kung Khusrov II till makten. När han störtades av en rival 602 startade kriget igen. Det gick sämre för Bysans och den impopuläre kejsaren avsattes i en statskupp av Herakleios. Han förlorade de inledande slagen men kunde stabilisera situationen nära Konstantinopel. Sakta drevs perserna bort från imperiets områden. Kriget fördes på flera fronter, i mindre Asien, i Egypten och på de grekiska öarna bl.a. Bysans förde kriget mot sin östgräns och in i fiende land och gjorde det framgångsrikt. Perserna gjorde sedan ett lite desperat motanfall. De drev Bysans framför sig över de områden som de nyss förlorat. Fyra år senare på väg att inta Bysans huvudstad. Kejsar Herakleios lämnade Konstantinopel för att försvara sitt imperium den 5 april 622.

 

Konsekvenserna

Försvaret fungerade, men kriget böljade fram och tillbaka. Sommaren 626 var Konstantinopel belägrat av perser och allierade slaver. Räddningen kom när kejsarens bror, Teodor, besegrade en persisk här i norra Anatolien vilket tvingade perserna på defensiven. Perserna drog sig tillbaka och Herakleios följde efter sina motståndare, hela vägen till den persiska huvudstaden Ktesifon. Där tog han tillbaka krigsbyte som perserna tagit i bl.a. Jerusalem. Bysans fick tillbaka alla de områden som de förlorat under det snart 30 år långa kriget. Bilden av två gamla boxare som hänger på varandra efter en lång och tröttande kamp, passar in på Bysans och perserna vid den här tiden, båda lika krigströtta.

Herakleios hade utan tvekat räddat Östrom eller Bysans från invasionens faror och han stod på höjden av sin makt. Att han varit viktigt för imperiet visas av att när han dog 641 så begravdes han bredvid Konstantin den store som en gång skapat Östrom. Herakleios hade sett latinet ersättas av grekiskan som språk inom statsförvaltningen och hela imperiet blev mer grekiskt än italienskt. Samtidigt var landet krigstrött och kanske hade de slappnat av när de besegrat sin fiende så grundligt. Kanske var det därför som de inte riktigt var beredda på det nya hotet som kom från söder. Muhammed hade enat araberna under Islam och när den arabiskahalvön var säkrad fortsatte de norrut och västerut. Det gjorde att islam kom i direkt konflikt med Bysans i Egypten och i Syrien. Bysans besegrades och det blev en chock för imperiet när de förlorade de båda områdena. De kunde aldrig återta dessa, om vi inte räknar korsfararrikena som under högmedeltiden hade kontroll över det heliga landet. Bysans skulle slutligen falla till det osmanska riket 1453.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.
Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

17 mars 624 – Slaget vid Badr

Bakgrunden

Ca 570 föddes en faderslös gosse som växte med sin farfar och sin farbror och han blev karavanhandlare. Från födelsestaden Mecka hade han vandrat över hela den arabiska halvön. Vid 25 gifte sig Mohammed med en rik änka och kunde skaffa sig en position som affärsman. Mecka var en kosmopolitisk stad med religiös frihet. Den dominerades av olika klaner. Enskilda människors säkerhet berodde på vilka kontakter och vilken klan han tillhörde. Mohammeds klan var inflytelserik och hade monopol på olika handelsrutter.

Mohammed gifte sig flera gånger. Några av ekonomiska orsaker och andra för politiskt inflytande. Han fick sex barn med sin hustru Khadidja. Det är från deras dotter Fatima som Mohammeds ättlingar härstammar. I fyrtioårsåldern började Mohammed med religiösa grubblerier. I en grotta i bergen Hira satt han och funderade i dagar och det var här som han fick sin första uppenbarelse. Ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och han blev profeten. Det tog några år av tvivel innan han vågade predika offentligt. Han utmanade det mäktiga Mecka när han kritiserade deras dåliga leverne. Han klarade sig eftersom en inflytelserik klan beskyddade honom. När hans beskyddare dog 819 gick klanens ledning vidare till en man som avskydde Mohammed. Situationen blev ohållbar och i september 822 flydde Mohammed och hans anhängare till Medina. Detta blir i den islamska kalendern år noll.

I Medina blev det knapert. Mecka hade beslagtagit alla deras tillgångar och för att få ihop det dagliga brödet började Mohammed att plundra karavaner till Mecka. I mars 624 planerade han ett överfall men handlarna i Mecka fick reda på hans planer och skickade sin armé. Mohammed fick reda på detta men valde ändå att genomföra slaget vid oasen Badr den 17 mars 624.

Konsekvenserna

Mecka var irriterade på Medina muslimerna som slog mot stadens känsligaste punkt, karavanhandeln. Armén var bered att ta hand om rebellerna. Viktiga ledare var med, några för att de ville delta i segern över rebellerna, andra ville ha blodshämnd för en vakt som dödats i ett tidigare överfall. Muslimerna med profeten Mohammed i spetsen vill ha tillbaka sin egendom, som transporterades i karavanen. Motståndarna kände till varandra och meckaborna såg inte några hundra muslimer som något problem och muslimerna kände sig segervissa. De kom först till oasen, och organiserade sig för det kommande slaget.

Slagen var inte särskilt blodiga. För att lösa situationen utan en massdrabbning, men med hedern i behåll, så utmanade den ena sidans främsta krigare den andra sidans främsta krigare. Lite som när bibelns Goliat utmanade israeliten David. Styrkeförhållandena var lite som Davids, muslimernas, kamp mot Goliat, Meckas armé. Tre kämpar från varje sida red ut och muslimerna vann första ronden; tre mot noll. Sedan blev det ett massanfall och muslimerna, underlägsna som de var, vann slaget. I berättelserna efteråt berättas om hur änglar kom ner från himlen och vann segern åt muslimerna. Flera prominenta personer från Mecka stupade. För Mohammed var det en klar seger. Hans och muslimernas ställning i Medina stärktes betydligt och islam kom bara några år senare att göra ett erövringståg över den arabiska världen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

12 januari 930 – Den svarta stenen kidnappas

Bakgrunden

Var kommer den ifrån? Den svarta stenen som ligger inbäddad i Kaba, i stora moskén i Mecka, islams heligaste plats. Som alltid när vi pratar om riktigt gamla historier så vet vi inte. Vi har inga fakta som kan bevisa den ena eller andra sidans påståenden. Vi har sägner, myter, legender och historier. Dessa kan vara allt från sanna till falska, men det är vad vi har att bygga vår historia på. Sedan får var och en avgöra hur mycket eller hur lite man tror på detta.

Tiden är när judendom, kristendom och islam, delar samma berättelser. Den svarta stenen var från början vit och föll ner från himlen i Edens lustgård, där Adam och Eva tog hand om den. Adam byggde det altare av stenen. Den fick en liten svart nyans när Eva syndade och åt av kunskapens träd. I takt med att människorna syndade, blev stenen svartare. Den svarta stenen försvann när syndafloden kom och Noa räddade sig i arken. En berättelse som finns i alla tre religionerna. Det var Abraham som fann stenen igen. Hans som Ismael, som han hade med en av sina tjänarinnor, fick i uppdrag att bygga Kaba med den svarta stenen i. Ismael räknas som guds profet inom islam. Hans halvbror Isak räknas som en av de tre patriarkerna inom kristendom och judendomen.

Profeten Mohammed har en roll i vår historia. År 602 byggdes Kaba upp igen och rika klaner bråkade om vem som skulle sätta tillbaka stenen igen. Mohammed blev den som löste konflikten genom att lägga stenen på ett tygstycke och låta klanerna tillsammans bära sten till den plats där den skulle vara. När qarmaterna gjorde revolt mot kalifatet så kidnappade de den svarta stenen den 12 januari 930.

Konsekvenserna

Det abbasidiska kalifatet hade tagit makten 750 och hade en sunnimuslimsk inriktning. Den shiitiska riktningen hade inte försvunnit men det var sunniterna som höll greppet om islam och om kalifatet. I al-Hufaf i dagens Saudiarabien, vid kusten mot Persiska viken innanför Bahrain och Qatar, utropade den shiitiska sekten Qarmaterna 899 en egen och självständig stat gentemot kalifatet. Abbasiderna hade flyttat runt huvudstaden till Bagdad 120 mil norrut från al-Hufaf. Målet för qarmaterna var att bygga upp ett utopiskt samhälle. Hur utopiskt det blev är svårt att svara på eftersom de tog till ett gammalt trick, våld. De såg vallfärden till Mecka som vidskepligt och började överfalla pilgrimer på väg hem efter sin färd. De beräknas ha tagit livet av ca 20 000 troende, längs karavanvägarna. Kanske kan vi gissa att plundring var en del av Qarmaternas samhällsekonomi.

De blev motståndare till kalifatet samtidigt som de växte sig starkare. De gav sig på att inta Bagdad 927 men nådde inte ändra fram. Istället gav de sig på Mecka och Medina som de plundrade, bland annat tog de den svarta stenen som de tog med sig till al-Hufaf. Det var förnedrande för det abbasidiska kalifatet och det slutade med att kalifatet fick betala en stor lösensumma för stenen 23 år efter bortförandet. Qarmaterna var den ledande makten runt Persiska viken och de tog emot tributer från alla stater runt omkring, till och med från kalifatet i Bagdad, liksom det konkurrerande Fatmind kalifatet i Kairo. Kanske stod de på höjden av sin makt och kalifatet gav sig inte utan kunde 976 besegra Qarmaterna och ordningen inom Islam var återställd.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

23 maj 1040 – Slaget vid Dandanaqan

Bakgrunden

De hade tagit sig från det inre Asiens stäpper och skapat sig ett eget land öster om Kaspiska havet och väster om Aralsjön, i det som idag är Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan. Det sista, kanske mest intressanta, för att det var det turkiska folket, Oghuzerna. 985 splittrades de nio klanerna och Seldjuk, ledare för en av klanerna tog sitt folk med sig och emigrerade till floden Syr-Darja norr om Aralsjön. Det gjorde att de kom i närmare kontakt med islam. Seldjukerna konverterade till den nya religionen som spreds över Mellanöstern.

Ungefär samtidigt hade en turkisk äventyrare lyckats göra sig till härskare över östra Afghanistan. Därifrån lade han och hans efterkommande under sig ett område som sträckte sig från den indiska gränsen i öster till Kaspiska havet i öster, från Omanbukten i söder till Uzbekistan i norr. Det var den Ghaznavidiska dynastin i Iran. Sakta började seldjukerna att migrera till områden under Ghaznavidiska imperiets kontroll. Uppemot 4000 familjer pratas det om i historien. Det skedde med sultanen Mahmud av Ghazni goda minne. Han är intimt förknippad Ghaznavidiska imperiet som han expanderade åt de flesta väderstrecken. När han dog lämnade han över imperiet till sin son, Mohamed. Han beskrivs som vänlig och mjuk, vilket gjorde att han kom i konflikt med sin bror om makten. Han kom också i konflikt med Seldjukerna som växte sig starkare. 1035 besegrade seldjukerna ghaznaviderna på Nasaslätten. Det gjorde att seldjukerna kunde vinna inflytande över Khorasan. Nästa slag stod vid Dandanaqan den 23 maj 1040.

Konsekvenserna

Slaget var en katastrof för Ghaznavidiska imperiet. Den seldjukiska armén vare en tredje del så stor som imperiets. De gjorde räder mot försörjningen och stängde av vägen till vattnet för Ghazinderna. När slaget väl kom tillstånd så var det en försvagad här som dessutom var i moraliskt förfall, som seldjukerna besegrade. Konsekvenserna för det Ghaznavidiska imperiet blev att de fick lämna i stort sett hela Iran till segrarna. De drog sig tillbaka till Indien där de fortsatte att regera i cirka 150 år till innan de förpassades till historiens annaler.

Det var annorlunda för segrarna. De började sitt segertåg över regionen och i ett första steg anföll de österut mot ett Bysans som var på nedgång. Vid Myriokephalon 1176 kunde de i ett avgörande slag skifta maktbalansen i mindre Asien. I öster var inte maktkampen över och Seldjukerna fortsatte att utkämpa strider mot Ghazinderna och andra regionala stormakter. En av dessa var det Abbisidiska kalifatet. Den shiitiska sekten Buyiderna, med sitt ursprung i Iran hade under kuppartade former tagit makten över Kalifatet 945. De såg om sitt eget hus och hamnade i konflikt med andra etniska grupperingar inom islam, bl.a. turkarna. Seldjukerna kunde 1055 erövra Bagdad och ta kontrollen över kalifatet. Fyrtio år senare splittrades riket i flera delar när det delades upp efter ett arv. Riket blev svagare och imperiet hade inte resurser att försvara Jerusalem mot korsfararna. De stod emot ett antal år innan staden föll 1099. Seldjukernas imperium började sakta falla sönder och 1194 var dess tid i historien över, nästan samtidigt med Ghazinderna. Då hade Saladin, sju år tidigare återerövrat Jerusalem från korsfararna och Khwarazmian dynastin hade tagit över makten i regionen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

30 april 711 – Morerna landstiger i Spanien

Bakgrunden

I Mecka, i dagens Saudiarabien, föddes en gosse som växte upp och blev karavanhandelsman. Efter religiösa uppenbarelser som nedtecknandes kom han att grunda en ny religion, islam. Redan under profeten Muhammed började islam sin expansion över Mellanösten. 642 har Egypten hamnat under muslimsk kontroll. Bysans som har stora intressen i norra Afrika sattes under press de kommande 60 åren. 661 hade Umayyad familjen tagit över kalifatet och tog Damaskus som sin huvudstad. Det var från Damaskus som expansionen av kalifatet fortsatte.

Runt 710 var hela den afrikanska medelhavskusten, ända till Atlanten, säkrat för kalifatet. När stadsbefolkningarna längs kusterna tog till sig de nya arabiska så var berberna, befolkningen i Atlasbergen i gränslandet mellan dagen Algeriet och Marocko, mer försiktiga. De kallas för hedningar i vissa beskrivningar och hade en sorts överhöghet över städerna på kusten. Arvet från Romarriket var stark och i förlängningen även Bysans. Det förekom oroligheter men såväl berber som kustbefolkningen kom närmare det arabiska. Till början i någon form av samexistens men mer och mer så växte grupperna ihop. Det är nu som de kom att kallas för morer. En morer som kom att göra sig ett namn var Tariq ibn-Ziyad. Nu är det inte säkert att han var morer. I källorna finns tre olika förklaringar till var han kommer från, men i vår historia blir han morisk. Det är heller inte helt klart om han fick ett uppdrag av kalifatets företrädare att invadera den kristna iberiska halvön eller om det var ett mindre rövartåg som visade sig var enklare och mer framgångsrikt än vad som var förväntat. Tariq ibn-Ziyad och morerna landstiger i Spanien den 30 april 711.

Konsekvenserna

När morerna kom till Iberiska halvön så inkräktade de på visigoternas område. Kung Roderik, som vi vet väldigt lite om, styrde en del av Spanien, oklart hur mycket, men det var han som gick till försvar. I juli möttes de två i slaget vid Guadalete. Morerna var segerrika och kunde fortsätta sina erövringar. Morerna stabiliserade sina erövringar genom grundandet av riket al-Andalus. Sakta lade de under sig den Iberiska halvö och drog sig norrut mot Pyrenéerna. De korsade bergen och blandade sig i de interna frankiska striderna. De kunde bl.a. plundra Bourdaux och fortsatte norrut under befälhavaren Adb ar-Rahman. I oktober 732 stred de mot Karl Martells trupper vid Tours och blev slagna. Morerna drog sig tillbaka till Spanien. De skulle komma att fortsätta att göra raider in i Frankrike under många år.

Det Umayyadska kalifatet hamnade i svårigheter runt 750. Inbördes strider ledde till att Abbasiderna tog över kalifatet i Damaskus. Umayyaderna flydde och grundade ett nytt kalifat, denna gång i Cordoba. Morerna tog inte hela den iberiska halvön. Asturien, i nordvästra hörnet av halvön, blev kvar som en liten kristen enklav. Runt år 1000 börjar det bli samlingspunkten för kristna som vill se ett slut på morernas regim. Sakta och under en serie av framgångsrika kungar börjar morerna tappa mark. Från den kristna sidan ses det som ett korståg. 1236 faller Cordoba och några år senare är de moriska länderna vasallstater till den spanske kungen. Morerna gjorde uppror med de var inte framgångsrika. Den moriska historien i Spanien tar slut 1492 när Alhambra i Granada faller. Även om historien tar slut så lever arvet vidare ända in i våra dagar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.