23 december 1793 – Rojalistupproret i Vendée slås ner

Vid slottet i Machecoul inleddes upproret Vendée mot den franska revolutionen.

Bakgrunden

På den franska Atlantkusten söder om floden Loire och staden Nantes och norr om La Rochelle ligger regionen Vendée. Den var kanske undantaget som bekräftade regeln. Den lokala aristokratin bodde kvar på landsbygden och hade inte flyttat in till städerna för att leva ett behagligare liv. Området var mycket katolskt, det fanns en mycket hög andel aktivt troende katoliker. Revolutionen hade sina anhängare i Vandée, inte minst bönder som arrenderat mark av klostren. Den fick de till skänks när republiken konfiskerade kyrkans egendomar. Det skulle dröja till februari, mars 1793 innan det blev oroligt i regionen. Det var två beslut i Nationalkonventet som retade upp befolkningen. Det första var beslutet att alla katolska kyrkans ämbetsmän skulle svära en trohetsed till den nya republiken. Sju av Frankrikes 160 biskopar gjorde det. Motståndet att beröva kyrkan dess makt var stor i regionen.

Frankrike krigade med sina grannar. Det första revolutionskriget gick inte så bra för den unga republiken. Kungen hamnade i fokus och avsattes samtidigt som preussarna vände hem vid Valmy. I januari 1793 avrättades kungen vilket inte gillades i den rojalistiska delen av Vendée. När så beslutet kom att alla delar av Frankrike skulle bidra med värnpliktsutskrivningar så var måttet rågat. De gjorde aktivt motstånd mot utskrivningarna och gav sig med vapen på rekryterarna. Republiken satte in trupper mot upproret och de illa utrustade och organiserade upprorsmakarna hade inledande framgångar och kunde besegra republikanerna i flera fältslag. På hösten hamnade de på defensiven och i Savenay stod ett avgörande slag den 23 december 1793.

Konsekvenserna

Slaget i Savenay bröt motståndet men revolten fortsatte med gerillakrig. Det blev ett kostsamt uppror för människorna i Vendée. Revolutionsarméerna ställde till med omfattande massakrer på män i vapenför ålder, åldringar, kvinnor och barn. Byar och städer jämnades med marken. Boskap slaktades och grödor brändes. Under det första halvåret 1794 jagads Vendéebor i angränsande distrikt och avrättades med giljotin eller drunkning eller arkebusering. Under 1795 började Nationalkonventet att sakta återställa delar av det som fått Vandéeborna att ta till vapen. Under General Hoche hjälpte armén till att bygga upp förstörd egendom. Upproret pågick officiellt till juli 1796 då undantagstillståndet hävdes. Det finns olika beräkningar på hur många som dog under den här perioden. Försiktiga talar om ca 120 000 av en befolkning på ca 800 000 medan andra talar om en bit över 400 000, mer än hälften av befolkningen. Revoltviljan var ändå inte knäckt. 1799 var det dags igen och i samband med Napoleons återkomst så bröt ytterligare ett uppror ut. Under slaget Waterloo fick Bonaparte avdela 10 000 soldater för att återställa lugnet i Vendée.

Upproret i Vendée river fortfarande upp sår i det franska samhället. Det finns en grupp historiker, de som stöder revolutionen, som menar att det var inget folkligt uppror utan det var aristokratin och prästerskapet som manipulerat bönderna. Den andra sidan, ofta från aristokratiska kretsar menar att det var ett genuint folkligt uppror. En historiker gick så långt att han på 1980-talet kallade upproret i Vendée för det första moderna folkmordet. Det i sin tur väckte en enorm känslostorm i Frankrike.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

PersResor har besökt Vendée.

7 december 1813 – Svenska kavalleriets sista attack

Bakgrunden

Sverige hade precis förlorat Finland till Ryssland. Ryssland var på väg tillbaka efter att Napoleon hade intagit Moskva och sedan tvingats till ett återtåg i en vinterkyla som bara ryssar klarar av. På det hela taget var Napoleon och Frankrike på tillbaka gång. Sverige hade trotts allt fått något av Napoleon och det var en ny kronprins. Gustav IV Adolf hade fått se kungakronan försvinna från sitt huvud efter förlusten av Finland och farbrodern Karl XIII blev kung. Han var barnlös och adopterade en dansk prins. Prinsen omkom i en olycka och när hans lik kom till Stockholm passade en pöbel på att lyncha Axel von Fersen. Karl fick adoptera en ny kronprins 1810 och valet föll på Napoleons marskalk Jean-Baptiste Bernadotte. I Sverige närdes förhoppningarna om att Bernadotte och Napoleon skulle göra gemensam sak mot Ryssland och återta Finland. Bernadotte var för smart för att göra något så dumdristigt. Ryssland var allt för starkt och Sverige allt för svagt och Napoleon allt för upptagen med att överleva.

Bernadotte allierade sig med Frankrikes fiender. Kanske hoppades han att han skulle leda armén som drev ut sina forne vän och att han som hjälte skulle få den franska kronan. Eller var det kanske tvärt om att förlorade alla möjligheter i Frankrike när han stod på fiendes sida. Han var ledare för den norra armén som drev fransmännen framför sig. Bernadotte hade tagit med sig 25 000 svenska soldater till kontinenten men han höll dem utanför slaget vid Leipzig i oktober 1813. Det var en plåga för de svenska officerarna som hela tiden trakasserades av sina utländska kollegor för att de inte stred. Bernadotte höll svenskarna i schack. Efter Leipzig rensade armén Holstein i nordvästra Tyskland där de fransk allierade danskarna retirerade. En svensk kavallerikår sändes ut för att förfölja de snabbt flyende danskarna. Vid Bornhöft kom de i fatt fienden och General Skjöldebrand gav order om det svenska kavalleriets sista anfall den 7 december 1813.

Konsekvenserna

Det var ett våghalsigt äventyr att ge order om ett kavallerianfall som slagfältet såg ut. Svenskarna ca 700 man kom söder ifrån och där befann sig också det danska arriärgardet som med infanteri och artillerkanoner låg väl förskansade bakom häckar och diken. Ett mycket olämpligt anfallsmål för kavalleri. Den danska huvudstyrkan befann sig norr om byn. General Skjöldebrand red fram till förtruppens chef överstelöjtnant Cederström och konfererade. Skulle det göras så ska det göras nu menade Cederström och generalen gav order om anfall och tog själv täten. Det tog den svenska styrkan två minuter att rida an mot fienden och 30 meter innan frontlinjen brakade försvarselden lös, men svenskarna trängde in i de danska trupperna som retirerade in i själva byn. Bataljen blev omöjlig att styra och den varade under eftermiddagen. Vid skymningen red svenskarna tillbaka till den södra för återsamling och danskarna retirerade tillbaka mot Kiel, tre mil norrut. Svenskarna följde efter och nådde fram den 9 december. Det är nu Bernadottes plan går i lås. Den danske kungen meddelar att han vill förhandla och i freden i Kiel 15 januari 1813 så avstår Danmark Norge till Sverige. Förlusten av Finland fyra år tidigare har blivit ersatt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

2 december 1805 – Slaget vid Austerlitz

Bakgrunden

Napoleon hade tagit makten i Frankrike i kölvattnet på den franska revolutionen. Ett av hans främsta politiska verktyg hade varit en stor förmåga att leda framgångsrika arméer i fält. 1804 kunde han utropa sig till kejsare av Frankrike. Napoleons fiender blev fler. De bildade koalitioner och försökte besegra honom. 1805 var den tredje koalitionen igång och utmanade Frankrike. Storbritannien var den drivande kraften och för att neutralisera britterna beslutade Napoleon sig för att ta sin stora armé över engelska kanalen och invadera öriket. Trupperna samlades vid kanalkusten och förberedelserna började. En av dessa var att få fram den franska marinen som skulle skydda överfarten till Storbritannien. På havet regerade Royal Navy.

Britterna nöjde sig inte bara med att bevaka den franska armén, de arbetade diplomatiskt för att få igång sina koalitionspartner på kontinenten. Den tredje koalitionen syftade till att driva ut fransmännen från dagens Nederländerna. Ryssarna var med liksom svenskarna. Den svenske kungen Gustav IV Adolf var kanske Napoleon mest rabiate motståndare. Österrikarna anslöt sig när Napoleon utropade sig till kung över Genua. De inledde striderna genom att invadera Bayern. Napoleon tog sina 180 000 man vid kanalkusten och marscherade för att göra upp med österrikarna. Han började med att besegra koalitionen vid Ulm och fortsatte sedan österut. Utanför Spanien södra kust drabbade samtidigt Napoleon flotta ihop med den brittiska under amiral Nelson och förlorade slaget vid Trafalgar.

20 kilometer öster om Brno i dagens Tjeckien hittade Napoleon de österrikiska och ryska arméerna. Vid åtta tiden på morgonen började slaget vid Austerlitz den 2 december 1805.

Konsekvenserna

Det blev en förnedrande fred för österrikarna och den tredje koalitionen mot Napoleon bröt samman. Den franske kejsaren var herre på kontinenten. Eftersom det inte skulle gå att attackera Storbritannien, efter slaget vid Trafalgar, så införde Napoleon ett handelsförbud mot öriket. Efter en snabb krigföring mot Ryssland blir Ryssland Frankrikes allierade och deltar i blockaden mot England. Det är nu som den ryske tsaren passar på att kriga mot en av Napoleons motståndare, Gustav IV Adolfs Sverige. Ryssland kan lägga under sig hela Finland. Den iberiska halvön står på tur. Det gäller att få med alla i blockaden. Spanjorerna bjuder på ett gerilla motstånd som binder stora franska trupper och de begår krigsförbrytelser i stor omfattning. Det är här som Goya hämtar inspiration till sin målning, tredje maj 1808. Portugiserna vill inte delta i Napoleons blockad och blir invaderade. Britterna skeppar trupper till Iberiska halvön, under Wellington, för att hjälpa till i kampen mot Napoleon.

Österrikarna repar mod och går återigen i krig mot fransmännen som återigen gör affären kort med bergslandet. En ny förnedrande fred blir resultatet även denna gång. Freden med ryssarna börjar knaka i fogarna. Ryssarna inleder handel britterna igen och Napoleon tar med sig sin armé för att göra upp räkningen. Ryssarna gör som de brukar, strider lite och drar sig tillbaka efter att ha bränt upp allt som kan vara till nytta. Napoleon tränger längre och längre in i det väldiga Ryssland. Han intar Moskva men tvingas till en svår reträtt när vintern tar sitt grepp över vidderna i öster. Napoleons tid är i praktiken när han kommer tillbaka även om det tar flera år innan allt är helt över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien                        Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

29 november 1807 – Portugisiska kungafamiljen flyr från Portugal

Bakgrunden

Portugal var länge en stark nation, inte minst till sjöss. De tillhörde de första europeiska makter som vågade sig ut på världshaven. Spanien och Portugal är de två nationerna på den iberiska halvön och de har inte alltid kunnat hållas sams. Mer än ett krig har rasat länderna emellan. De bedrev en hård kamp om fjärrhandeln och om kolonier. 1529 delades världen mellan Spanien och Portugal under påvens överinseende. 1580 dog kungen Henrik I barnlös och det fanns fem kandidater till tronen. Det blev den spanske kungen som tog över tronen. Under trettioåriga kriget kunde portugiserna ta tillbaka makten genom ett uppror. Krig bröt ut med både Nederländerna, om Portugals gamla kolonier som de övertagit och med Spanien. De portugisiska regenterna var dugliga med inte göra Portugal så stort som det en gång varit.

I det spanska tronföljdskriget gick portugiserna med på den franska sidan men en skicklig brittisk diplomat fick tillbaka portugiserna till den brittiska sidan. En vänskap som fortsatte under hela 1700-talet. Efter den stora jordbävningen 1755 kunde mycket välbehövliga reformer genomföras av de portugisiska regenterna. Adeln fick ge vika för kungen och de två kom att ställas emot varandra. När Napoleon deklarerade kontinentalblockaden så vägrade portugiserna gå med utan behöll vänskapen med sin allierade i Storbritannien. Napoleon som såg blockaden som en viktig del i krigföringen mot fienderna i öriket tog sina trupper i Spanien och anföll Portugal för att få stopp på handeln. Den portugisiska kungafamiljen gick ombord på ett brittiskt örlogsfartyg för att fly till Brasilien. Fartyget avseglade den 29 november 1807.

 

Konsekvenserna

Brasilien kom att bli i personalunion med Portugal och det nya sätet för den portugisiska kungafamiljen. Drottning Maria dog i ett kloster i Brasilien men var märkt av sinnessjukdom som drabbat henne redan i Portugal. Det blev hennes andra son, Johan VI som blev kung. Han hade i praktiken regerat i många år vid drottningens död 1816.

I Portugal bröt ett uppror ut mot den franska ockupationen redan samma år som kungafamiljen flydde. De gamla vännerna från Storbritannien skickade trupper och hjälpte upprorsmakarna, vilka också lyckade besegra Napoleons armé efter två års strider. Slaget vid La Coruña gav en brittisk seger men de kunde inte förhindra att fransmännen återigen invaderade Portugal. Den brittiske generalen Beresford hade blivit utnämnd till generalguvernör av den portugisiska kungafamiljen. Han tränade den portugisiska armén i brittisk anda och disciplin. Tillsammans med brittiska trupper under Arthur Wellesley, senare känd som lord Wellington, kunde de driva ut fransmännen en gång till. Från sina baser i Portugal gjorde britter och portugiser fälttåg in i Spanien som fortsatte att bli ett oroligt hörn i det av Napoleon ockuperade Europa.

Portugals kung valde att stanna kvar och regera från Brasilien, även efter att det blivit fred och Beresford fortsatte att regera i Portugal. 1817 började ett uppror mot det brittiska styret. Tre år senare var britterna borta och Johan VI återvände till Portugal. För att undvika att Brasilien styrdes av adelsrådet blev Johans son Peter I, kejsare av Brasilien och personalunionen upphörde. Kejsardöme i Brasilien skulle finnas kvar fram till 1889 då en statskupp gjorde landet till en republik.

Portugal kastades in i ett mycket turbulent 1800-tal. Försök till att ersätta konstitutionen med medeltida välde och motaktioner att införa ett modernt euroepiskt statsskick pågick i stort sett fram till statsbankrutten 1892.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

19 oktober 1813 – Slaget vid Leipzig avgörs

Bakgrunden

Den svåraste fienden för Napoleon och Frankrike var britterna. Det gick inte att få till att avgörande mot dem på det området som var Napoleons huvudarena, armén. Försöken att ta kriget till britterna hade stupat på att den franska flottan inte kunde mäta sig med britterna och de senare dominerade haven. Slaget vi Trefalagar 1805 hade gjort klart för regimen i Paris att det inte var möjligt att skeppa trupperna över kanalen och inleda ett landkrig på britternas hemmaplan. Napoleon strategi blev att försöka svälta ut britterna genom att hindra dem från handel med Europa. Ryssarna handlade gärna med britterna och var beroende av handel för att få tillgång till krigsförnödenheter. Efter slagen vid Austerlitz 1805 och Friedland 1807 tvingades tsar Alexander be om fred och gick officiellt med på att upprätthålla kontinental blockaden.

Nästa lucka i blockaden var Portugal som i praktiken var ett brittiskt protektorat under 1700-talet och landet var beroende av grannen i norr. Kriget på iberiska halvön gick lite i baklås för fransmännen. Portugiserna kunde fortsätta att handla och spanjorerna bedrev ett gerillakrig mot inkräktarna. Napoleons problem växte när ryssarna inte upphörde med sin handel med britterna. I ett försök att komma tillrätta med detta samlade Napoleon 700 000 man i Polen och sommaren 1812 invaderade han det väldiga Ryssland. Han intog Moskva men fick dra sig tillbaka och lämna kvar 2/3 av armén som döda eller tillfångatagna.

Motståndarna samlade sig i öster i den sjätte koalitionen mot Frankrike. Napoleon tog sig samman och samlade sina nya trupper. De båda sidorna möttes i ett fyradagars slag i Leipzig som slutade den 19 oktober 1813.

 

Konsekvenserna

Slaget hade inletts den 16:e och sakta hade koalitionen börjat omringa Napoleon. Den 17:e hände det inte mycket men fransmännen blev medvetna om fiendens taktik men antog att det skulle gå bra. Det är först den 18:e som striderna tar ordentlig fart och på kvällen inser Napoleon att han är slagen. Under natten för han ut de trupper han kan och de som är kvar ställer upp till strid den sista dagen. Över ½ miljon soldater krigade i och runt Leipzig de här dagarna. Fransmännen förlorade när 50 000 man vilket var nära en ¼ del av armén. På samma sätt som Hitler gjorde 100 år senare så var det unga pojkar som fyllde ut leden efter soldaterna som dött i Ryssland. Koalitionsarmén förlorade över 30 000 vilket var ca 10 % av styrkan. På iberiska halvön hade britter och spanjorer äntligen drivit ut fransmännen och avancerade in i själva Frankrike.

Tsar Alexander uppmanade sina allierade att förfölja Napoleon. Fransmännen mer eller mindre flydde tillbaka mot Paris. Frankrikes tyska allierade bytte sida och mängder av soldater passade på ett desertera innan de nådde själva Frankrike. Napoleon vägrade på något sätt att inse att Frankrike var på väg att förlora eller redan hade förlorat. Han fortsatte att strida och vann de flesta bataljer. Fienden var så överlägsen att de kunde pressa på mot Paris. Under de sista dagarna i mars 1814 tågade de in i den franska huvudstaden. Kanske stannade de till vid Bastiljen, den plats där den franska revolutionen hade börjat 25 år tidigare. En vecka senare hade Napoleon abdikerat och var på väg till sin exil i Elba. Segrarmakterna samlades i Wien för att dela upp Europa mellan sig och bana väg för nära 100 av fred i Europa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

4 september 1797 – 18 Fructidor kuppen förändrar direktoratet

Bakgrunden

I La ancien regime rådde en stark hierarki. Kungen tronade överst och sedan kom adeln, prästerna och övriga befolkningen. Därför var det inte konstigt att de ledande militärerna hämtades ur adelsståndet. Det var för befolkningen svårt att ta sig fram i samhället, de högsta jobben var reserverade för adeln. Det kan också vara intressant att jämföra Frankrike något med Storbritannien vid mitten av 1700-talet. Frankrike var ett utpräglat jordbruksland med rikedomen kopplade till jordägande och jordräntor. I England hade kungen och parlamentet gjort upp om makten redan på 1600-talet och där hade kungens makt beskurits till förmån för en för tiden, relativ adels demokrati. Britterna hade tagit upp kampen med spanjorer och portugiser om den lönsamma fjärrhandeln och den agrara revolutionen hade sakta inletts, den banade väg för den industriella revolutionen. Det skapade andra grunder för det brittiska välståndet. Frankrike var efter i denna utveckling.

Revolutionen gjorde att det franska samhället förändrades i grunden. Det kom till en ståndscirkulation när adelns medlemmar lämnade landet, avskedades eller avrättades. Nya grupper tog sig fram till ledande poster i samhället. Det gällde inte minst inom militären. Yngre officerare som stödde revolutionen fick ett större ansvar när den unga republiken anfölls av sina grannländer, påhejade av de landsflyktiga franska adelsmännen. Det tog några år men det fanns dugliga soldater som utvecklades till duktiga befälhavare. Dessa militärer som räddat Frankrike från inkräktarna, tagit kriget till grannländerna och vunnit segrar, ökade i popularitet. När det korrupta direktoratet regerade fruktade de dessa generaler, att de skulle göra revolt och ta över makten. Det skedde delvis. Generalerna kom till Paris och kastade ut de korrupta politikerna i en kupp som kommit att kallas för 18 Fructidor kuppen den 4 september 1797

Konsekvenserna

Situationen blev temporärt bättre men de grundläggande problemen kvarstod. Jakobinklubben kunde återigen öka sitt inflytande. De framstod som de ledande i Frankrike var inte längre de korrupta politikerna utan arméns generaler. Det politiska käbblet i Paris ersattes med ett intresse för vad som hände i krigen, som fördes på fiendens territorium. Schweiz hade invaderats, kanske för att ta åt sig en del av landets rikedomar. Franska trupper stod i Tyskland och i Italien. Frankrike hade planer på att invadera de brittiska öarna, först Irland och därefter England. Tyvärr, för fransmännen, kunde de inte bygga upp en flotta som kunde konkurrera med Royal Navy. Frankrike fick också problem med handeln på Asien som kontrollerads genom att britterna behärskade Kapstaden och kunde patrullera handelsrutterna runt Godahoppsudden.

Istället skickades Napoleon och hans armé till Egypten för att kunna öppna nya handelsvägar genom Sinai. Det fanns redan en dröm om att bygga en kanal som skulle förbinda Medelhavet med Röda havet. Det gick bra för de franska trupperna men inte för den franska flottan. I slaget vid Nilen kunde den brittiska amiral Nelson krossa den franska flottan och Napoleon var avskuren från hemlandet. I Paris intensifierades intrigerna. Den ledande medlemmen i direktoratet Sieyès, hade omgett sig av svagare ledare som han kunde dominera. Han ville förändra makt systemet och flörtade med generalerna om en kupp. Det surrade av rykten när Napoleon återkom från Egypten. Det var upplagts för Brumairekuppen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

3 september 1783 – Parisavtalet avslutar det amerikanska frihetskriget

Bakgrunden

Freden i Paris 1763 hade gjort britterna till kolonialherrar på den nordamerikanska kontinenten. Förhållandet mellan de 13 kolonierna på den amerikanska östkusten och regeringen i London blev efterhand allt sämre. Britterna hade gett handelsmonopol till företag, kompanier och dessa utnyttjade situationen. Den brittiska kronan hade krigat i många år och priset för krig är högt. Britterna införde nya skatter i sina kolonier för att få in medel för att täcka kostnaderna för krigen men också för att finansiera det växande imperiet. Kolonisatörerna fick ingen representation i parlamentet i London och hade inga möjligheter att påverka. Detta uppfattandes som orättvist.

I mitten av 1700-talet hade Montesquieus lagt fram sin maktdelningslära, om en tre delad maktstruktur: lagstiftande, dömande och verkställande. Två kan avsätta den tredje om den blir för stark eller missköter sig. Dessa teorier kom att spridas över världen och även till Nordamerika. Där kunde innevånarna se skillnaden på verkligheten och teorin. Britterna for hårt fram när det gällde att kväsa missnöjesyttringar. Britterna kom att symbolisera allt som en gammal regim stod för, envälde, maktfullkomlighet och elitstyre. Nordamerikanerna kom att förakta adeln, godtycke och det faktum att de inte hade något att säga till om. De tretton mycket olika kolonierna kunde hitta en gemensam grund och bildade kontinentalkongressen och sin självständighet från Storbritannien den 4 juli 1776. Britterna var inte alls intresserade av att ge upp den goda affär som Nordamerika var och det amerikanska frihetskriget bröt ut. De båda sidorna hade sin del av framgångar och motgångar. Fransmännen var snabba att ställa upp på den amerikanska sidan. Till sist inleddes fredsförhandlingar och i diset från vulkanen Lakis utbrott kunde Parisfreden undertecknas den 3 september 1783.

Konsekvenserna

Kanske var Parisfreden en triumf även för Frankrike som förlorat Nordamerika till britterna och nu förlorade britterna till amerikanarna. Britterna fick komma till Paris och skriva under den för den förödmjukande freden. En intressant detalj är att den brittiska delegationen vägrade posera för den tavla som skulle målas. Där finns amerikanare och fransmän och gråa partier för britterna. Fransmännen vann ingenting i freden, inget av värde som kunde kompensera för de kostnader som landet haft. Tvärt om, det redan hårt skuldtyngda landet blev ännu mer i skuld. Till detta kom vulkanutbrottet på Island samma år som kom att påverka jordbruket i Frankrike negativt i flera år. En hungrande befolkning är mottaglig för revolutionära idéer.

De franska intellektuella hade sett och förstått vad som hänt i Amerika. De kunde själva studera upplysningsfilosofin, deras egen Montesquieu och hur hans idéer hade omvandlats till verklighet på andra sidan Atlanten. Det bildades politiska klubbar runt om i Paris och staden sjöd av politiska diskussioner, stämningen talade om förändringar. Kungen blev allt mer pressad, adeln ropar på reformer, bl.a. därför att de får vara med och betala för statens utgifter, genom “en tjugondel” skatten. Kraven på förändring blev allt mer högljudda och det fanns en idé om vad som skulle ersätta det nuvarande. För att få ordning på ekonomin valde kungen att kalla in generalständerna, för första gången på 175 år till Paris sommaren 1789.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 augusti 1789 – Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

Bakgrunden

Renässansen medförde att kapital ackumulerades i ekonomin. Det betalade upptäcktsresor som gav handel med andra kontinenter och det gav stora vinster. Renässansen gav också möjlighet för rika affärsmän och aristokrater att starta den naturvetenskapliga revolutionen som kartlade naturen och ifrågasatte den katolska kyrkans uppfattning om hur världen såg ut. Hela 15- och 1600-talen pågick detta och på 1700-talet så börjare upplysningstidens filosofer, med naturvetenskapen som grund att i fråga sätta den rådande ordningen med kung och katolsk kyrka som i toppen som en av gud given ordning.

Idéerna om hur den vanliga människan skulle kunna få inflytande och hur makten skulle fördelas färdades över Atlanten och låg till grund för det amerikanska upproret mot det brittiska styret. Montesquieus maktfördelningslära verkade fungera och de idéer som kommit till Amerika for tillbaka till Europa som ett fungerade system. Situationen i Europa och Frankrike hade förvärrats. Kungen hade problem med ekonomin och för att skaffa sig nya inkomster behövde han generalständernas godkännande. Han sammankallande ständerna för första gången på 175 år. Tredje ståndet bestod inte längre enbart av bönder och småborgare. Här fanns också utbildade akademiker som tagit till sig upplysningsfilosofernas tankar och idéer. Ganska snart kollapsade kungens möte när det tredje ståndet bildade nationalförsamlingen. När flera delegater från de andra stånden anslutit sig, omvandlade de sig till konstitutionsförsamlingen i akt och mening att skriva en ny grundlag för Frankrike. Parisarna tog till våld och stormade Bastiljen. Konstitutionsförsamlingen kunde anta deklarationen om de mänskliga rättigheterna den 26 augusti 1789.

Konsekvenserna

Deklarationen var något nytt. I Amerika hade det amerikanska representanthuset antagit den amerikanska deklarationen om de mänskliga rättigheterna bara ett par dagar före den franska. Det hade föregåtts av en del kontakter men den franska var något eget. I stället för att basera sig på Guds ordning grundande den sig på naturlagarna och på alla människors lika värde. I alla fall alla män. Här finns också skrivningar om ett samhällskontrakt, det som även kallas för medborgarskap. Någonstans avgörs vad som är en människas rättigheter skyldigheter mot andra, samhället och andras, samhällets. Rättigheter och skyldigheter mot individen. Helt i linje med tanker som filosofen Rousseau förde fram.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna var en del av konstitutionsförsamlingen arbete med en ny konstitution. Församlingen verkade fram till 1791 när den blev den lagstiftande församlingen. Deklarationen skulle sedan omarbetas 1793. Det var kvinnomarschen till Versailles i oktober 1789 som tvingade kungafamiljen att flytta från slottet in till Tuilerierna i Paris. Trotts påstötningar från inflytelserika kvinnor och kvinnornas stora bidrag till franska revolutionen, fick de inte del av de mänskliga rättigheterna. De första och bryta mot de mänskliga rättigheterna var revolutionen själv när den övergick i skräckväldet, och avrättningarna skedde på löpande band.

Tanken på de mänskliga rättigheterna levde kvar och när Förenta Nationerna grundades 1945 var det en av organisationens grundpelare. 1948 under sessionen i Paris kunde så FN:s generalförsamling anta deklaration om de mänskliga rättigheterna. Denna gång gällde deklarationen ALLA människor och inte enbart männen. Cirkeln var på något vis sluten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

19 augusti 1792 – Österrike och Preussen anfaller Frankrike

Bakgrunden

Adeln och kungens överkonsumtion av de franska resurserna i kombination med bl.a. missväxt hade ansträngt den franska statskassan så mycket att kungen samlade generalständerna på våren 1789 för att ta ut nya skatter av den franska bondebefolkningen. Försöket misslyckades och det tredje ståndet valde att bilda en egen konstituerande församling. Parisborna stödde sina delegater och gick ut på gatorna och stormade Bastiljen den 14 juli. Den symboliska starten på den franska revolutionen.

För adeln blev det en annan tid. De förlorade en del av sina inkomster när de inte lägre kunde ha ett välbetalt arbete utan att arbeta. Den konstituerande församling proklamerade de mänskliga rättigheterna och plötslig var en bonde och en adelsman likställda, en tanke som rimmade illa med katolska kyrkans åsikt att gud fastställde ordningen om överhet och menighet. Våren 1790 avskaffades adelskapet. Ett år senare kom nästa slag när kungen försökte att fly men blev infångad. Många adelsmän flydde till bl.a. Preussen och Österrike. Strax efter kungens flykt var det val till den nya lagstiftande församlingen. Många yngre delegater utan tidigare erfarenhet valdes in och de var mer radikala än den första generationen revolutionärer. De adelsmän som befann sig i exil gjorde vad de kunde för att uppmana grannländerna att invadera Frankrike och stoppa revolutionen. Kungarna var inte ovilliga eftersom de såg sin egen maktposition hotad om revolutionen skulle sprida sig. De lierade sig i en koalition mot revolutionens Frankrike. Förhållande mellan det nya Frankrike och grannländerna utvecklades negativt och den 20 april 1792 förklarade den lagstiftande församlingen krig mot Österrike. Fienden samlade kraft och korsade gränsen in i Frankrike den 19 augusti 1792.

Konsekvenserna

Preussarna marscherade snabbt in i Frankrike och erövrade Verdun. De fortsatte mot Paris när en fransk här som avancerat mot Nederländerna vände om och följde efter preussarna. De vände om och tog kontakt med fransmännen vid Valmy den 20 september. En artilleriduell inledde striderna som blev kortvariga. Ett utfall mot preussarna och dessa valde att dra sig bort från slagfältet. Kvar stod en fransk armé som fick en självförtroende kick och en tro på sin egen revolutions styrka. Den nya revolutionära Frankrike kunde jubla åt framgången och proklamerade att kungen var avskaffad och att det nu var republik i Frankrike. Stoltheten över att ha klarat av det första slaget för revolutionen gjorde att fransmännen kunde slå tillbaka österrikarna och även avancera in i Nederländerna, som var under österrikisk överhöghet. Britter och spanjorer hade hållit sig utanför kriget. Löftet till Nederländerna, att Frankrike inte skulle få ockupera lågländerna, gjorde att britter och spanjorer anslöt sig till koalitionen. När fransmännen gått för långt gick britterna i krig mot Frankrike. De framgångsrika franska trupperna tvingades tillbaka över de gamla gränserna. Frankrike hade samtidigt svåra antirepublikanska uppror att slå ner i de södra och västra delarna av landet. Koalitionen kunde inte utnyttja detta.

Än en gång, nu i slaget vid slaget vid Fleurus, kunde fransmännen besegra sina fiender. Denna gång intog de Nederländerna och utropade en nederländsk republik, Batavia. Preussen tvingades sluta fred och det första revolutionskriget var över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

10 augusti 1792 – Napoleon blir åskådare till stormningen av Tuilerierna

Bakgrunden

Han föddes på Koriska några efter att ön köpts av Frankrike och där med blev den unge Naboulion också fransk medborgare. Det var inget som märktes eftersom utbildningssystemet var italienskt. Hans far, advokaten, beslutade att skicka sina två äldsta söner till Frankrike för att lära sig franska. Joseph skickades till ett prästseminarium och Napoleon till en militärskola. Han gick ut med toppbetyg och fortsatte på den elitinriktade Krigsakademin i Paris. Fadern hade avlidit och det var dåligt med pengar. Napoleon läste in de tre åren på två och blev fänrik i artilleriet, 1785. Han var stationerad i Auxonne när revolutionen kom till staden. Napoleon var anhängare till revolutionen men han fick i uppdrag att återställa ordningen när plundringarna började, vilket han gjorde. Han befordrades och tog permission och reste hem till Korsika. Han blev inblandad i kampen mellan olika nationella intressen och utnämndes till överstelöjtnant i korsikanska frivilligstyrkorna. Napoleon stannade borta alldeles för länge och ströks ur rullorna. Han tvingades 1792 till Paris för att åter söka tillträde till armén. Österrike hade förklarat krig veckan innan och Napoleon befordrades till kapten.

Under 1791 och 1792 hade det hänt saker i Paris. Kungen hade försökt fly och fångats in. Den lagstiftande församlingen hade gjort färdig sin konstitution men den österrikiska krigsförklaringen hade omöjliggjort kungens situation. Folket i Paris samlades vid slottet Tuilerierna. Napoleon som ännu inte rest tillbaka blev vittne till händelserna när folket stormade slottet. Kungafamiljen flydde och satte sig i säkerhet, medan schweizergardet massakrerades den 10 augusti 1792.

Konsekvenserna

Napoleon fick se när parisarna och upprorsmän stormade slottet och dödade över 600 av de 950 vakterna. De som gav upp dödades de också. Napoleon reser till sitt regemente och tar igen permission och åker hem till Korsika och de korsikanska frivilligstyrkorna. Han blir kvar där tills han tvingas bort efter en tvist med en kollega, sommaren 1793.

I Paris är det sex veckors kaos, där Paris kommunen tog makten. Den lagstiftande församlingen ersattes av Nationalkonventet, där många nya radikala revolutionärer hade valts in. De hade till en början att svårt hävda sin makt, men lyckades avskaffa monarkin. Kungen blev medborgaren Louis Capet. Han skulle fem månader senare avrättas i giljotinen. Krigslyckan vände för det unga revolutionära Frankrike och trycket mot gränserna minskade.

När Napoleon äntligen återkom till sitt regemente blev gjorde han sig känd för en pro republikansk pamflett som även nådde inflytelserika politiker. Han blev också utsedd att leda artilleriet vid belägringen av Toulon. Toulon hade intagits av kungatrogna upprorsmän och stöttade av britterna, som hade fartyg och trupper i staden. Han drog upp en djärv plan och när den var genomförd hade han sitt artilleri på en kulle som dominerade staden och han kunde beskjuta de brittiska krigsfartygen. De blev en stor seger och Napoleon befordrades vid 24 års ålder till brigadgeneral. I Paris började terrorregimen i september och krigen fortsatte runt Frankrikes gränser.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel