15 september 1963 – Ben Bella väljs till Algeriets förste president

Bakgrunden

Han 1916 i en by i västra Algeriet, Ahmed Ben Bella. Hans modersmål var franska men han diskriminerades ändå i skolan eftersom han var muslim. Arabiska lärde han sig i 40 årsåldern. En av de få karriärmöjligheter som en ung algerier hade var militären. 20 år gammal tog han värvning, trotts att hans äldre bror hade dött i Första världskriget.

Bella placerades i Marseille och spelade en fotbollsmatch för Olympic Marseille. Han gjorde mål men tackade nej till ett proffskontrakt och istället tog han värvning igen. Han hann få franska krigskorset innan tyskarna vunnit och Bella hemförlovades. Krigarlivet fortsatte i ett marockanskt infanteriregemente som stred på de allierades sida, vid bl.a. Monte Casino. Han fick den franska militärmedaljen ur de Gaulles hand men vägrade bli officer, som en protest mot Frankrikes behandling av algerier.

Efter kriget arbetade Ben Bella för Algeriets frigörelse. Han arresterade 1951 och dömdes till åtta års fängelse. Ben Bella lyckades rymma och tillsammans med en handfulla andra bildade de FLN (Front Libration National) 1954. Självständighetskriget startade samma år och två år senare kapades det plan som Ben Bella färdades i och han fördes tillbaka till Frankrike och fick avtjäna sitt fängelsestraff. Där blev han kvar till 1962. Han utsågs till vice premiärminister i den algeriska regeringen under fängelsetiden. Efter självständigheten sommaren 1962 utmanade han den sittande premiärminister och övertog posten i september. Han valdes slutligen till den unga statens förste president den 15 september 1963.

Konsekvenserna

Ben Bella tog tag i Algeriets problem. Det första var sandkriget mot Marocko som invaderade delar av sydvästra Algeriet. Nästa uppgift var att förse bönderna med mark. De franska egendomarna styckades upp och delades ut. Det blev en socialistisk inriktad agenda i den algeriska politiken. Ben Bella försökte balansera olika intressen mot varandra och blev därmed mer autokratiskt. Det är inte omöjligt att förebilderna fanns i Östeuropa med personkulterna kring de socialistiska ledarna. I varje fall uppmanade Ben Bella sådant även på hemmaplan.

Ledarskapet i Algeriet blev splittrat i frågan och hans vän och försvarsminister Houari Boumedienne ledde 1965 en militärkupp mot Ben Bella som förpassades till husarrest. Där tillbringade han 15 åren innan han tilläts gå i exil i Schweiz. Han återvände 74 år gammal till Algeriet och fick sedan ordförandeuppdrag vid ett par internationella konferenser. Ben Bella dog i april 2012. Hans kista lades på lit de parade innan han begravdes och han hyllades för sina insatser i kampen mot kolonialismen.

Boumedienne ledde Algeriet fram till sin död 1978. Bit för bit skaffade han sig den maktbas som han behövde för att säkerställa sin egen position. Han menade på att den ekonomiska utvecklingen i landet var mycket viktigare än den politiska men “tvingades” 1976 gå med på en ny konstitution. Han vann 95 % av rösterna i det första valet. Bendjedid efterträdde Boumedienne efter dennes död och kunde vinna valen både 1984 och 1988. Det blev mer politisk självständighet utan inblandning av militären och det ledde till att FIS, den muslimska räddningsfronten, kunde vinna stora framgångar i valet 1988. Detta ledde till ett nytt uppslitande inbördeskrig.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

6 september 1960 – Senghor blir president i Senegal

Bakgrunden

Han föddes 1906 i Joal, i en kustby i Franska Västafrika, Léopold Sédar Senghor. Hans föräldrar kom från två olika stammar och på sin fars sida, från en aristokratsläkt. Vid åtta års ålder skickades han till en katolsk internatskola. Det religiösa livet låg inte för honom och han gick vidare till universitetet i Dakar. Léopold utmärkte sig i skolan, framför allt i språk och litteratur och fick ett stipendium till fortsätta studier i Frankrike, som var moderlandet för den afrikanska kolonin.

Senghor tog båten till Frankrike 1928. Via studier på en elitskola kunde han 1935 ta examen i fransk grammatik. Han fortsatte den akademiska banan på universitetet i Tours. Det är här som han börjar bli politisk aktiv. Han ses som en andra klassens medborgare i Frankrike utifrån sin hudfärg och tillsammans med andra afrikanska intellektuella uppmärksammar de problemet med rasismen i landet. Senghor blev fransk medborgare 1932 och inskriven i den franska reserven och när Andra världskriget bryter ut kallas han in. Ett år senare, när han tjänstgör i de franska koloniala trupperna, som menig, tas han tillfånga av de anfallande tyskarna. Han undgår mirakulöst nog att bli avrättad på fläcken utan hamnar i ett tyskt fångläger. Han ägnar sin tid åt att skriva poesi och släpps fri 1942 på grund av sjukdom. Han återgick till att undervisa och var aktiv inom motståndsrörelsen.

Efter kriget gick Seghor in i politiken. Han blev vald som deputerade, från Senegal, till den franska national församlingen när kolonierna fick egen representation. Senghor arbetade sig upp och var en del av den politiska eliten och tjänstgjorde en period som viceminister. Han var med och skrev författningen till den femte republiken. I slutet av 1950-talet var självständigheten för kolonierna nära och Senghor ville se en federal lösning i Västafrika. Det gick om intet och Senghor valdes till Senegals första president den 6 september 1960.

Konsekvenserna

Senghors allierade i Senegal var Mamaou Dia. De två vännerna blev snart ovänner och Dia arresterades och fängslades. Senghor var inte den demokrat som det hoppades på, även om tre politiska partier var tillåtna. Han förde en mer diktatorisk ledarstil och hans förkärlek för Frankrike lyser igenom. Han omgav sig med franska rådgivare, utbildningen skedde på franska och den senegalesiska valutan var knuten till den franska francen. Efter fem perioder på presidentposten avgick Senghor och flyttade till Frankrike och Normandie. Tre år senare valdes han in i den franska akademin, där han satt till sin död 2001, 95 år gammal. En stor afrikansk ledare gick ur tiden och en symbol för samarbetet mellan Frankrike och dess forna kolonier.

Senghor handplockade sin efterträdare till presidentämbetet i Senegal, premiärministern Abdou Diouf. Han startade en demokratiserings process och lämnade det gamla trepartisystemet bakom sig. En konfederation med Gambia kom till under 1980-talet men Gambia valde att lämna samarbetet. Trots landets darriga demokratiska start så kunde grunden läggas för en stabil demokrati som kunde blomma ut när flerpartisystemet genomfördes. Senegal är idag ett av Afrikas stabilaste länder. I de södra delarna finns en rörelse som med jämna mellanrum tar till våld men det finns ett formellt fredsavtal sedan 2004.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

13 maj 1867 – Slaget vid Kansala

Bakgrunden

Från Dakar i dagens Senegal, vid kanten av Atlanten till Timbuktu och Gao i dagens Mali, vid kanten av Sahara, sträckte sig det en gång så mäktiga Maliriket. Det växte fram under mitten av 1200-talet och utgjorde en maktfaktor i Västafrika. De hade en stående armé som skyddade landets gränser. Malis rikedom baserades på handel. Guld och koppar bröts i riket, vilka beskattades hårt liksom handeln med salt, en nog så viktig vara under medeltiden i västra Afrika. Olika delar bryt sig ur, innan Maliriket försvann strax efter år 1600. Bl.a. Bambara i de östligaste delarna, Waalo i det som idag är Senegal och Kaabu i det som är dagens Guinea och Guinea-Bissau. De nya rikena baserade sin ekonomi på slavhandeln till Amerika som började ta fart. Genom kontakten med européerna vid kusten och aggressiva krig mot grannländerna så kunde välståndet öka. Det skapade i sin tur en viss dekadens och en nonchalantare inställning till andra stammar inom själva riket. Kampen om makten i riket gjorde att det förekom regelbundna inbördeskrig. Sakta började motståndet öka. Det var inte lätt att militärt ge sig på Kaabu som hade ett starkt kavalleri kombinerat med god arsenal av europeiska skjutvapen. Den muslimska befolkningen i Futa Jallon i dagens Guinea hade svårt, med det som de uppfattade som hedniska härskare. De bildade ett eget rike och gjorde räder in i Kaabuland. Så höll det på i nära 150 år innan saker ställdes på sin spets. En militärledare som bosatte sig i Futa Jallon var Omar Tall. Under mitten av 1800-talet började han ett Jihad norrut mot Waloo och vidare österut mot Bambara. Muslimer i Kaaburiket gjorde uppror och fick militärledning från Futa Jallon. Tillsammans marscherade de mot Kansala och belägringen inleddes den 13 maj 1867.

Konsekvenserna

Belägringen och slaget varade i 11 dagar. De döda uppskattas till 10 000 av de ca 15 000 man som deltog. För Kaabu blev det slutet på deras imperium. För Futa Jallon gick det egentligen inte mycket bättre. De förlorade fyra gånger så många döda som det döende imperiet och segern i Kansala räknas som en pyrrhusseger. Segerherren Alfa Molo kunde börja regera en del av det gamla Kaabu riket, men var militärt försvagad. Han hade inte mycket att sätta emot nästa stormakt som gav sig in i området.

Frankrike hade efter Wienkongressen 1815 återfått några kolonier i Afrika. Senegal var en av dessa. Det är härifrån som deras erövringståg inleds österut. Sakta tog sig fransmännen fram längs Saharas södra kant. 1859 hade de erövrat kungariket Waalo. De hade noterat Omar Talls jihad som han slog ut norrut från Futa Jallon. De gav sig inte på honom utan bidade sin tid. Efter Berlinkongressen 1885 fortsatte de sin expansion och nu var Omar Talls rike redo att falla för européerna. 1895 bildade de Franska Västafrika och året efter i slaget vid Pore-Daka så kunde de erövra det område som tidigare var Kaabu.

Expansionen fortsatte österut med förnyad fart. Det franska målet var att binda ihop västra Afrika med Djibouti vid Afrikas horn som också tillhörde det franska kolonialimperiet. Kampen om Afrika pågick som mest intensivt och britterna var upptagna med att lägga under sig hela den östafrikanska kusten från Egypten till Sydafrika. I den lilla staden Fashoda i dagens Sydsudan skulle de komma i direkt kontakt med varandra, men tack vare befälhavare med goda nerver och ett gott omdöme så blev det inget storkrig. Västa Afrika var säkert i franska händer.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

Se alla PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning.

31 mars 1955 – Undantagstillstånd utlyses i Algeriet

Bakgrunden

Algeriet hade hamnat under fransk överhöghet på 1830-talet när Frankrike hade tröttnat på piratstaternas härjningar i Medelhavet. Frankrike hade också återhämtat sig från Napoleonkrigen och lyckats med att skaffa sin första koloni, Senegal på den afrikanska västkuten.

Algeriet blev en fransk koloni men med tiden blev det en del av själva Frankrike. De europeiska kolonisatörerna hade den ekonomiska och politiska makten i landet. De hade tagit för sig av den bördiga jorden och tvingat den muslimska ursprungsbefolkningen ut på marginalen. Alla försök att förändra förhållandena blockerades. Algerierna samlar sig bakom de franska fanorna under Första världskriget och efter kriget växer en ny generation muslimska ledare fram. De börjar ställa krav på förändringar och kolonisatörerna svarar med ännu striktare och mer diskriminerande lagar. Efter den tyska invasionen 1940 splittras befolkningen, muslimska delen söker sig till de Gaulle och det fria Frankrike medan européerna ställer sig på Vichyregimens sida. Den allierade invasionen 1942 blir slutet kollaborationsregeringen i Algeriet. Muslimska ledare försökte under kriget att diskutera med fransmännen om reformer för den algeriska befolkningen. Istället för samförstånd så valde regeringen att ta till ännu hårdare tag och diskriminering. Segerparaden den 8 maj 1945 urartade när fransk militär och polis ställde till med en massaker på segerfirande algerier. Missnöjet var stort och det jäste.

Den fjärde republiken övertog ansvaret för Frankrike efter Andra världskriget. Landet hamnade på segrarnas sida och valde att återbesätta sina kolonier runt om i världen. Det blev krig i Vietnam och där fick Frankrike åka hem som förlorare efter nederlaget vid Dien Bien Puh i maj 1954. När algerierna reser sig i en revolt i november samma år är den franska reaktionen, inte ett nederlag till. Fransmännen utlyser undantagstillstånd i Algeriet den 31 mars 1955.

Konsekvenserna

Den franska militären ville inte uppleva ännu ett militärt nederlag och tog till alla metoder som de kunde för att besegra upprorsmakarna. Inbördeskriget i Algeriet blev smutsigt. Algerier stod mot algerier och algerier mot fransmän och fransmän mot fransmän. Den franska militären och då särskilt fallskärmstrupperna gjorde sig skyldiga till många krigsbrott. Med dessa bryska metoder kunde militären kontrollera situationen men i takt med att deras nidingsdåd blev kända fick de legitimitetsproblem i kampen. Den fjärde franska republiken skakades av interna problem och Algerietkriget. När det såg som mörkast ut vände sig Frankrike till segraren från Andra världskriget, general Charles de Gaulle. Militären jublade och såg nu möjligheten att äntligen få tillräckliga resurser att vinna kriget.

de Gaulle utarbetade själv författningen till den femte franska republiken som grundades 1958. Den fjärde republiken var död och Algerietkriget hade fällt sitt första politiska offer. de Gaulle gjorde tvärt emot vad som väntades honom. Han förklarade att Algeriet borde få bli självständigt. Hans egen militär vände sig mot honom och bildade en hemlig organisation som gjorde allt för att vinna kriget i Algeriet och mörda den egna statschefen. Inget av flera försök lyckades. Fredsförhandlingar inleddes och det ledde fram till Evianfreden i mars 1962. Algerierna fick folkomrösta om avtalet i juni samma och till slut kunde Algeriet få sin självständighet den 5 juli 1962.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

11 mars 1862 – Frankrike köper Obock

Bakgrunden

Afar och Issa var nomadiserande stammar de fanns sedan långa tider i området som i dag kallas Djibouti. Det somaliska Issafolket tog kontrollen över området på tvåhundra talet. På 700- och 800-talen ökar det muslimska influensen genom islamsk mission från den arabiska halvön. Djibouti blir en del av det arabiska handelsområdet som sträcker sig långt ner på den Östafrikanska kusten. Östafrika har sedan långa tider varit en del av Indiska oceanens handelsområde. Kineserna tros ha besökt Mombasa 1415 och Vasco da Gama tog sig runt Godahoppsudden och kom, också han, till Mombasa på den östafrikanska kusten 1498. Sultanen av Oman hade i många hundra år överhöghet över området och kontrollerade handeln. Portugiserna öppnade upp handeln på Östafrika för européerna. När Napoleonkrigen var över ökade intresset för den östafrikanska kusten och handeln där. Frankrike hade lagt beslag på öarna, Komorerna och Réunion i Indiska Oceanen och därifrån kastade de lystna på den vinstgivande handeln.

Ferdinand de Lesseps började intressera sig för att bygga Suezkanalen och därmed ökade det franska intresset för området runt Röda havet, i synnerhet på den afrikanska sidan. Runt 1840 skickades expeditioner in i områdena, norr om det som idag är Djibouti. Mönstret kommer att återkomma i Östafrika och hela Afrika för den delen. Först expeditioner, sedan missionärer och sedan handel och kolonisation. Osmanska imperiet hade ett visst inflytande men det var somaliska sultaner som regerade. Området norr om Tadjourabukten kallades Obock och där kunde fransmännen köpa sig ett landområde genom avtalen med sultanerna från Raheita, Tadjoura och Gobaad den 11 mars 1862.

Konsekvenserna

Frankrike förstärker sin närvaro i området och Djibouti blir strategiskt mycket viktigt när Suezkanalen öppnar 1869. Djibouti ligger precis vid Adenviken och infarten till Röda havet. Britterna hade redan en etablerad stödjepunkt i Aden, nästan tvärs över sundet från Djibouti.

Den lilla franska enklaven på den östafrikanska kusten utvecklades genom olika avtal med de styrande Sultanerna. Området växer och hela Tadjourabukten hamnar i det franska området. 1898 etableras en permanent fransk administration och området döps om till Franska Somaliland. Den franska tanken var att Djibouti skulle utgöra den östliga änden av ett franskt Afrikavälde som sträckte sig från Senegal i väster till Djibouti i öster. Från Algeriet i norr till Kongo i söder. Det var från Kongo som en expedition sändes ut mot nordöst med målet i Djibouti. På vägen ska de lägga under sig det som idag är Sydsudan. Där hamnar de i direkt konflikt med Kitchener och hans brittiska armé som just besegrat Sudan. En öppen konflikt mellan fransmän och britter är nära vid den lilla staden Fashoda. Efter några månader beslutar sig den franske utrikesministern att det inte är värt att ta strid med britterna. Fransmännen tågar i väg och ger upp sin dröm om ett sammanhängande välde från Atlanten genom Sahara till Indiska Oceanen.

Djibouti fortsätter som fransk koloni. Fransmännen bygger en järnväg till Addis Abeba och handeln ökar. 1958 folkomröstar befolkningen om de inte ska ingå i Somalia som blev självständigt från Italien två år senare. I mitten på 1960-talet byter området namn till Franska Afar- och Issaterritoriet. Det skulle dröja till 1977 innan området blev självständigt under namnet Djibouti.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

27 december 1978 – Boumédiènne avlider

Bakgrunden

Mohamed Ben Brahim Boukharouba föddes 1932, som fattig bondson, i det franska departementet Södra territorierna, i dagens Algeriet. Att det var ett franskt departement visar hur starkt Algeriet var knutet till Frankrike. Han utbildads i islamska skolor och när han var 23 år gick han med i FLN, i befrielsekriget mot kolonialmakten Frankrike. Han antog namnet Houari Boumédiènne. Den unge officeren steg snabbt till den högsta graden, överste och hamnade under Algeriets förste ledare Ben Bellas beskydd. Han tog plats som arméchef och försvarsminister i den första regeringen. Ben Bella hade en socialistisk agenda och hans styre blev allt mer diktatoriskt och nyckfullt. Sommaren 1965 ledde Boumédiènne en oblodig kupp mot sin vän och beskyddare och blev ledare för Algeriet.

Med Boumédiènne inledes en epok i Algeriets historia. Han hade ingen maktbas i landet och förutspåddes få en kort tid vid makten, ung som han var, 33 år. Bit för bit byggde han upp sin maktbas och började utveckla landet, både inrikes- och utrikespolitiskt. Han var inte en dogmatisk marxist som sin företrädare men såg avkoloniseringen som något viktig. Därmed hamnade han mer åt Warszawapakten än åt NATO. Själv var han mycket aktiv inom den alliansfria rörelsen. Algeriet satsade på jordbruket för att få exportvaror. Boumédiènne ville även industrialisera landet och förstatligade oljeindustrin. Det retade upp den gamla kolonialmakten som blev av med sina tillgångar. Detta skedde strax innan oljekrisen 1973 och med höjda oljepriser strömmande pengarna in i landet. Pengarna satsades på industrin. Houari Boumédiènne insjuknad i en ovanlig blodsjukdom och avled 46 år gammal den 27 december 1978.

Konsekvenserna

Boumédiènne hade under sin tid vid makten gett militären ett stort inflytande. Till efterträdare valdes den mer moderate och pragmatiske Chadli Bendjedid. Han var också den högst rankade militären i landet. Bendjedid styrde landet mot ett mer demokratiskt inriktat styre. Kraveller på hösten 1988 drev fram en ny konstitution som tillät andra partier. Den nya konstitutionen gjorde även att militären stängdes ute från regeringsarbetet. Det algeriska experimentet följdes intensivt av andra muslimska länder i Mellanöstern. Ett av de partier som utmanade det sittande sekulära regeringspartiet var ett islamistiskt parti med en uttalad vilja att införa sharialagar. I parlamentsvalet 1991 fick islamisterna nästan egen majoritet i den första valomgången. Inför en kommande andra omgång valde militären att lägga sig i politiken. Tillsammans med ledande medlemmar av regeringspartiet tvingades Bendjedid att avgå frivilligt. Ett råd infördes som skulle styra landet. Det startades också en jakt på islamister som svarade med att starta en terrorkampanj. Det algeriska inbördeskriget var ett faktum. Inför presidentvalet 1999 hoppade alla kandidater av, utom regeringspartiet och militärens kandidat Bouteflika. Han vann valet klart och har styrt Algeriet sedan dess. Han startade med en fredsinvit och många av de islamister som dömts under inbördeskriget benådades. När den arabiska våren drog igång i Tunisien i december 2010 spred den sig snabbt till Algeriet och där tvingades regeringen ta bort det 19 år gamla undantagstillståndet från inbördeskriget. Trots omfattande protester sitter regimen kvar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

27 oktober 1895 – Franska Västafrika grundas

Bakgrunden

Frankrike hade efter Wienkongressen 1815 fått tillbaka Senegal som sin koloni och återkom till den här delen av Afrika. De stod emot utmaningar från inhemska härskare, i första hand muslimska, som ville återta landet till afrikanerna. Sakta men säkert avancerade de franska intressena österut längs Saharas södra gräns.

När slaveriet avskaffades 1848 blev invånarna i fyra samhällen i Senegal medborgare i Frankrike. Det var någonting nytt för fransmännen. Kunde bara en afrikan visa att han eller hon kom från dessa samhällen så kunde de rösta i de franska valen. Detta i skarp kontrast till de övriga afrikaner som betecknades som franska undersåtar utan några egentliga rättigheter.

I Nordafrika hade fransmännen valt att stanna kvar i Algeriet efter att ha intagit området som behärskats av pirater i hundratals år under en egen Dej, som nominellt var underställd det osmanska riket. Området expanderade österut till Tunisien och söderut in i Sahara. Området kom att kallas för Franska Nordafrika. Från Kongo expanderade de franska intressena norrut genom bl.a. Gabon mot Sahara och området kom att kallas för Franska Ekvatorial Afrika.

De franska besittningarna i Västafrika bestod av åtta av dagens afrikanska länder, Mauretanien, Senegal, Mali, Guinea, Elfenbenskusten, Burkina Faso, Benin och Niger. Av dessa områden bildad kolonialmakten, Franska Västafrika den 27 oktober 1895.

Konsekvenserna

Berlinkongressen 1885 hade lagt upp de olika europeiska ländernas intresseområden på den mörka kontinenten som Afrika kallades. Snart nog var de flesta territorier ockuperade av någon av de europeiska kolonialmakterna, i första hand Storbritannien och Frankrike. Tyskland kom sent in i jakten på kolonier men lyckades skaffa sig inbrytningar här och där. Italienarna tog sig Libyen och Somalia och försökte sig även på Etiopien men lyckades inte. Etiopien blev till slut det enda afrikanskt självständiga landet på kontinenten tillsammans med Liberia som grundats 1847 för att frigivna amerikanska slavar skulle kunna flytta tillbaka Afrika.

Frankrike och Storbritannien hade olika strategier för sina kolonier. Britterna valde att administrera varje litet område för sig medan fransmännen slog ihop sina kolonier till tre stora block som tillsammans omfattade nästan en tredje del av kontinentens yta. Den franska expansionen var mycket lik den brittiska, missionärer, handel, fördrag och kanoner som någon uttryckte det. Fransmännen drev också av den kristna missionen att civilisera vildarna. Tanken var att de nya undersåtarna skulle bli fransmän och därför fanns det väldigt få förberedelser för den självsändighet som skulle komma på 1960-talet.

Handeln längs södra Sahara var intressant för den Västafrikanska franska koloniala etableringen. Bortanför Tchad låg Sudan som definitivt låg under den brittiska intressesfären och bortanför där låg den franska stödjepunkten Djibouti. Drömmen om att binda ihop det Afrika från väster till öster fanns och 1897 skickades majoren Marchand från Brazzaville, huvudstad i Franska Ekvatorial Afrika, med uppgift att ta sig fram till Fashoda, i dagens Sydsudan, och lägga beslag på området för Frankrike. Det tog expeditionen 14 månader att ta sig fram och på plats fanns redan britterna som just erövrat Sudan. Det drog ihop sig till stormaktskonfrontation på den Afrikanska kontinenten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

10 september 1880 – Fransmännen grundar Brazzaville i Kongo

Bakgrunden

Området i det som vi idag känner som Kongo befolkades ursprungligen av det Centralafrikanska skogsfolket eller pygméer. Pygmé syftar på korta människor med en medellängd på under 155 cm. Folket levde kvar även efter den så kallade Banutexpansionen i Afrika som pågick under nästan 2500 år. Det är mer en språklig utbredning än en demografisk. Pygméerna tog till sig det nya språket även om det framgår att många ord kommer från en annan tradition än Bantu.

Det afrikanska folket kom först i kontakt med européerna när portugiser började segla söder ut längs den afrikanska västkusten. Portugiserna visar tidigt intresse för området och härifrån transporteras slavar till de amerikanska plantagerna. Totalt beräknas 350 000 människor ha tagits från dagens Kongo, inte bara av portugiser. Intresset för den här delen av Afrika är svalt och det dröjer till mitten av 1800-talet innan Afrika blir högvilt för de europeiska ländernas jakt på råvaror och marknader. Portugiserna får en mindre bit norr om Kongoflodens utlopp i Atlanten och den belgiske kung Leopold II får en liten bit vid kusten och en stor bit av inlandet. Han kamouflerar sin rovdrift genom att kalla det för ett filantropiskt sällskap. En man som vägrade arbeta för Leopold var den i Italien födde, franske marinofficeren, Pierre de Brazza. Han hade på Frankrikes uppdrag utforskat områdena norr om Kongofloden och slutit avtal med kongolesiska kungar om franskt beskydd. I den lilla byn Mfoa skrev han ett avtal med Batekes kung, Makoko om fransk kontroll över området. Byn blev huvudstad under namnet Brazzaville den 10 september 1880.

Konsekvenser

Området blev Franska Kongo och fransmännen fortsatte sina koloniala erövringar i denna del av Afrika. 1908 kunde de samla sina kolonier i Centralafrika, Tchad, Gabon, Franska Kongo och Central Afrikanska Republiken i Franska Ekvatorial Afrika, med huvudstaden Brazzaville. Det fria Frankrike hade Brazzaville som sin huvudstad mellan 1940-43, när de krigade mot den nazistiska ockupationen av hemlandet. Det skulle dröja till 1960 innan landet kunde bli självständiga från Frankrike under namnet, republiken Kongo.

Leopold skickade sina egna hantlangare från Belgiska Kongo till franska Kongo för utforska och lägga beslag på området. Journalisten och äventyraren Henry Morton Stanley var den som skulle vinna området till kungen privata företag. De franska och belgiska intressena kom snabbt på kollisionskurs men belgarna fick ge sig. Det spelade kanske inte så stor roll för afrikanerna eftersom det även i det franska området var tillåtet med tvångsarbetskraft i jakten på de rikedomar som fanns i naturen. Det är intressant att det som drev fransmännen till Afrika var uppdraget om att ta civilisationen till de oupplysta folken, samtidigt som man förslavade dem.

I den storfranska drömmen för Afrika ingick att behärska kontinenten i en väst-östlig axel genom och söder om Sahara. Från Senegal i väster till Djibouti i öster. 1893 skickade fransmännen en expedition som skulle ta sig från Brazzaville via södra Sudan, som de skulle vinna för Frankrike, till Djibouti. Vid Fashoda stötte de på en brittisk armé under Lord Kitchener som var i området av samma orsak som fransmännen. Kriget var nära.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

25 mars 1841 – Frankrike köper Mayotte i ögruppen Comorerna

Slavhandeln var livlig på Comorerna. Slavarna behandlades illa och de hölls trångt förvarade. Denna bilden är från en slavgrotta på ön Zanzibar 70 mil norr om Comorerna.

Bakgrunden

Comorerna ligger i Indiska Oceanen, mittemellan Madagaskar och norra Moçambique. Öarna befolkades tidigt från det afrikanska fastlandet, men det är oklart hur länge de har bebotts. Det är heller inte otroligt att ögruppen ingick de indiska-arabiska handelsrutterna längs Afrikas östkust. Flera öar längs den afrikanska kusten har utgjort stödjepunkter i handeln, Lamu, Mombasa, Zanzibar, för att nämna några. Comorerna ligger i den så kallade Moçambiquekanalen och med tanke på att utskeppningshamnen från stora Zimbabwe ligger 50-60 mil söderut så vore det inte konstigt om ögruppen var en del av handelslederna. Stora Zimbabwes existerade från 1000-talet till 1400-talet. Den arabiska expansionen längs den afrikanska kusten var ofta ute efter slavar men guldet från Stora Zimbabwe borde ha varit en lockelse. Därför är det lite intressant att det är persiska muslimer som för med sig islam och det så sent som runt sekelskiftet 1500. Det är ungefär då som portugiserna första gången sätter en europeisk fot på öarna. Comorerna kom att bli en bunkringsstation för fartyg som gick mellan Europa och Indien.

1642 proklamerade den franske kungen att den något större ön Madagaskar var en fransk koloni. Hur mycket som gjordes för att hävda sin överhöghet eller inte är osagt men det var från Madagaskar som fransmännen började intressera sig för ögruppen Comorerna. På 1830-talet började striderna om Comorerna. Olika sultanat invaderade och erövrade de vulkaniska öarna. Ögruppen består av fyra huvudöar, där ön stora Comorerna ligger längst ut i nordväst. Mayotte ligger längs ut i sydöst. Det är hit som de franska intressena kommer och den är ön Mayotte som fransmännen köper den 25 mars 1841.

 

Konsekvenserna

Öarna, även om de hade olika herrar som styrde skulle lite vasst kunna beskrivas som slavplantage. Slaveriet hade florerat och fokuserat på grödor som exporterades, främst kryddor. Ca 40 % av befolkningen i mitten på 1800-talet beräknandes vara slavar. Det är från Mayotte som fransmännen under 1860-talet tar över de andra öarna i området. Administrationen fortsatte att ske från Madagaskar. Fransmännen hade på 1880-talet återigen börjat göra anspråk på Madagaskar. Drottningen av ön hade runt 1870 låtit döpa sig som kristen vilket gjorde landet mer influerat av européer. Fransmännens ökade närvaro utlöste en folklig motreaktion och till slut var fransmännen i princip tvungna att ockuperade Madagaskar i början på 1890-talet.

Tjugo år senare får Comorerna en egen kolonialadministration. Under andra världskriget stod kampen mellan den tyskvänliga Vichyregimen och de Gaulles fria Frankrike om kolonierna. Nazisternas planer på att skicka Europas judar till Madagaskar gjorde att de allierade tog över ön. När japanerna hotade Indien efter Singapores fall flyttades den brittiska flottans bas från Sri Lanka till Madagaskar. Efter kriget får Comorerna status som transatlantiskt territorium inom franska unionen. 1961 kom självstyret och 14 år senare självständigheten. På Mayotte röstade man för att vara kvar i Frankrike och idag är ön ett franskt departement och ingår i EU.

För resterade öar som ingår i Comorerna har det varit en mycket turbulent efter självständigheten. Statskupperna hade avlöst varandra och det har periodvis varit ett lyckorike för legoknektar som även de har ställt till med statskupper. Comorerna har splittrats inbördes och förenats men alla försök att få Mayotte med i den comoriska unionen har strandat på att Frankrike lägger in sitt veto i FN:s säkerhetsråd. Sedan 2006 har det blivit lugnare och landet har en vald president.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika

5 juli 1830 – Frankrike angriper Algeriet

Bakgrund

Under 1700-talet gav sig britter och fransmän ut på världshaven och tog upp kampen med portugiser, spanjorer och holländare. I Nordamerika hade fransmännen förlorat till britterna och sedan hade de hjälpt amerikanarna att vinna sin självständighet. Napoleonkrigen hade gjort slut på Frankrike som kolonialmakt. Landet återfick sin plats som europeisk stormakt vid Wienkongressen och drömmen om att vara ett världsimperium fortsatte.

I slutet av 1400-talet hade det katolska Spanien drivit ut morerna, efter ca 700 hundra år. Judarna åkte med i samma utresning. Dessa sökte sig till Alger och andra städer längs Medelhavets södra kust, Maghreb, och började livnära sig på sjöröveri, en utbredd sysselsättning i havet mellan Europa och Afrika. Först under det Osmanska riktes beskydd och sedan under en egen ledare, Dejen. Sjöröveriet blev ett allt större problem för sjöfarten och med jämna mellanrum under 1600- och 1700-talen försökte olika nationer komma tillrätta med piratverksamheten men utan större framgång. Flera länder betalade tribut till Dejen av Alger för att slippa få sina fartyg plundrade, däribland Sverige. USA hamnade i krig med Alger 1805-06 och 1815. Året efter kunde franska och brittiska styrkor ge sig på Dejen och tvingade fram det så kallade Barbaravtalet.

1827 inträffade en incident i när Dejen ville ha betalt från två köpmän som väntade på att få betalt från fransmännen. Situationen förvärrades och det hela slutade med att den franske kungen införde en flottblockad mot Alger. Situationen blev inte bättre och i början på 1830 beslutade den regeringen att skicka en straffexpedition. Franska trupper trängde in i Alger den 5 juli 1830.

Konsekvenser

Dejen kapitulerade och fick fri lejd att flytta från sin gamla huvudstad. De kristna franska trupperna gick hårt fram när de ockuperade området. De turkiska ättlingarnas egendom konfiskerades och de deporterades, främst till Marocko. Muslimerna som drabbades blev upprörda och Abd El-Kader startade ett uppror mot den nya franska överhögheten med trupper som han fick låna trupper av Marocko. Fransmännen annekterade områdena runt Alger och gjorde det möjligt för invandring och odlade upp områden i dagens Algeriet. El-Kaders uppror riktade bland annat in sig på dessa europeiska kolonisatörer. Frankrike skickade fler trupper till landet och hade till slut närmare 110 000 soldater som bekämpade upproret. Upprorsmakarna tvingades tillbaka till Marocko där de gjorde räder mot fransmännen innan de 1847 gav upp.

Året efter blev de franska områdena i Maghreb departement i Frankrike istället för kolonier och det franska inflytandet ökade. Invandring av européer uppmuntrades, militärstyret gav plats för ett civilt styre och araberna marginaliserades allt mer, men hade sin egen administration inom egna områden. Det franska medborgarskapet erbjöds alla judar i Algeriet vilket ytterligare splittrade befolkningen och efter förlusten i kriget mot Tyskland 1871 utökades de franska områdena, på bekostnad av de arabiska, för att bereda plats för flyktingar från Elsass och Loire. Detta utlöste ett av flera uppror mot det europeiska styret i landet.

De franska intressena växte. 1881 etablerades protektoratet Tunisien. En expansion söder ut genom Sahara mot de franska områdena i Västafrika blev startpunkten för den drömmen om att dominera Afrika från Atlanten till Röda havet, något som kom i konflikt med britternas dröm om att dominera Afrika från Kapstaden till Kairo. 1911 hamnade Marocko under franskt inflytande. Slutet för det franska styret kom 1962 då Algeriet blev självständigt efter ett blodigt uppror.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.