23 november 1943 – USA erövrar Tarawa

Bakgrunden

I december 1941 hade Japan anfallit USA genom attacken på Pearl Harbour. Landet hade länge övervägt om attacken skulle gå mot Sovjetunionen, med armén eller mot USA, med flottan. Det var den senare som vann diskussionerna. USA hade sommaren 1941 infört oljeembargo mot Japan. Öriket som egentligen inte har några naturtillgångar var beroende av råvaruimport. USA utgjorde ett hot mot Japans stormaktsambitioner och hade stängt av viktiga resurser.

Det framgångsrika japanska fälttåget fortsatte och på ett år hade de lagt under sig ett stort område på det asiatiska fastlandet, så långt bort som östra Indien, främst kustland. Den japanska flottan hade också intagit Indonesien, Filipinerna och ganska många av de korallöar som finns i västra Stilla havet. Japanerna hade anfallit Nya Guinea och fortsatt till Salomonöarna som ligger nordöst om Australien. Australienska trupper inlett ett envist försvar mot de anfallande japanerna på Nya Guinea. Amerikanarna skickar dit trupper för att förstärka försvaret. Under våren 1942 försöker japanerna skicka förstärkningar till huvudstaden Port Moresby. Det resulterar i slaget i Korallhavet i början av maj. Japanerna vinner slaget men de allierade förhindrar att japanska förstärkningar att komma fram. Det skulle dröja till slaget om Midway en månad senare innan de allierade hade fått ett övertag på havet.

Striderna på Nya Guinea skulle komma att pågå till fredsslutet 1945. Den amerikanska marinkåren och den japanska armén utkämpade ett hårt och blodigt slag på Guadalcanal under sex månaders tid. Striderna hade avslutats i februari 1943, vilket flyttade fram de amerikanska positionerna. Nästa steg i krigföringen var att anfalla de japanska installationerna i Marinaderna. På en liten atoll låg en japansk bas som låg mitt i vägen för de amerikanska kommunikationerna. Marinkåren landsteg på Tarawa och slaget var över fyra dagar senare den 23 november 1943.

 

Konsekvenserna

Det hade varit brutala och blodiga strider. Marinkåren hade missat lite i planeringen och kom inte i land som det var tänkt och japanerna kunde skjuta sönder de nästa försvarslösa landstigningsbåtarna. Försvararna bjöd ett fanatiskt motstånd och endast 3 % av de 4800 soldaterna överlevde. Den amerikanska krigsmaktens förluster uppgick till 3800 varav 1700 stupade. De höga förlusterna utlöste ett ramaskri i USA, inte mist för att det var en liten och obetydlig ö. Marinkåren försvarade sitt agerande och hävdade att det var viktigt att ta ögruppen

Amerikanerna hade vid 1943 fångat upp den japanske expansionen och var nu på väg att återta förlorade områden. Filipinerna var ett av huvudmålen. För att kunna nå dit var de tvungna att erövra ögruppen Marianerna för att kunna etablera baser för de fortsatta attackerna. Betio ön i ögruppen Tarawa var det första steget. USA hade nu säkrat sjöleden mot Hawaii och de hade erövrat en fungerande flygbas. De drog också erfarenheter av Tarawa. Detta var första gången som de landsteg på fientligt territorium och mötte ett motiverat och kämpande motstånd redan på stranden.

Nästa steg blev Marshallöarna. Genom flygbaserna på Tarawa och hangarfartygen kunde flottan genomföra sin strategi att ha överlägsenhet i luften innan anfallen. De kunde också störa de japanska förrådslinjerna från hemlandet och från Filipinerna. I februari 1944 hade även Marshallöarna hamnat i amerikanska händer. I juni 1944 var de allierade klara att attackera Gilbertöarna och Marinaderna, för att den 20 oktober 1944 anfalla Filipinerna för att uppfylla Mac Arthurs löfte; “Jag kommer tillbaka!”

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Läs föregående artikel i serien                  Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien