31 oktober 1917 – Britterna intar Beersheba

Bakgrunden

Britterna hade varit pressade på olika frontavsnitt där de stred mot Europas sjuke man. Turkarna visade sig var betydligt bättre än sitt rykte och britterna betalade priset. Utkörda från Dardanellerna. Utkastade från Gallipoli. Bortkörda från Mesopotamien och ansatta vid Suezkanalen. Senare delen av 1916 och första delen av 1917 hade inneburit en förändring. För att lätta på trycket på Västfronten hade regeringen i London gett order om anfall på andra fronter. Gallipoli var förlorat men en ny befälhavare i Mesopotamien organiserade och utbildade trupperna för kriget som skulle komma. Till skillnad från företrädaren som inte klarade av uppgiften. Britterna hade fått araberna på sin sida som genom gerillakrigföring på den Arabiska halvön band turkiska trupper och sedan började de tåga mot Damaskus. I Sinai hade britterna slagit tillbaka turkiska försök att erövra Suezkanalen. Ententen hade gått på offensiven och i mars 1917 hade de nått fram till den befästa linjen i södra Gaza. Ett första i mars och ett andra i april och visade på de högre befälens oförmåga att anpassa sig till den moderna krigföringen. Det andra slaget om Gaza var ett kostsamt misslyckande.

Till ny befälhavare utsågs Allenby som var dugligare än de tidigare befälhavarna. Han fick en bra start på sitt befäl. I öster hade araberna tagit sig norrut och erövrat fiskeläget Akaba. Ententerna hade fått ett flankskydd i öster. Båda sidor förstärkte, utbildade och byggde upp sina styrkor. De grävde ner sig i skyttegravar och förbättrade sina försvarsställningar. På hösten var britterna klara att gå till anfall och turkarnas östra fästning Beersheba föll den 31 oktober 1917.

Konsekvenserna

Det var en hård förlust för försvararna. Efter förpost striderna inledde britterna det tredje slaget om Gaza på kvällen den 1 november. Efter en uppmjukande artilleribeskjutning anföll de på natten till den andre november. Det var måttligt framgångsrikt, med britterna höll trycket uppe och ett förnyat anfall kom den 6 november. Följande morgon kunde anfallarna konstatera att de försvarande turkarna utrymt sina ställningar under natten. Sju månader efter att de kommit till Gaza hade britterna tagit sig igenom försvaret.

Britterna tog upp förföljandet av turkarna och tog det försiktigt. Regeringen i London var orolig för vad som skulle hända på östfronten. I Sankt Petersburg hade bolsjevikerna gjort revolution och nu ville de ha fred. Risken fanns att turkarna kunde flytta över trupper från Kaukasus till det heliga landet, vilket skulle försämra det brittiska läget. Det fanns en risk att britterna inte skulle klara av att försvara de nyvunna områdena. Försörjningslinjerna måste underhållas. Mat, vatten, ammunition och nya trupper skulle till fronten och transporterna var sårbara. Britterna hade mycket dåliga kartor över området och fick avancera försiktigt. Turkarna bjöd motstånd längs vägen. Sakta pressade britterna framåt mot det nya målet; Jerusalem. I slaget vid Mughar Ridge besegrades turkarna och marschen kunde fortsätta. Den tyske generalen som förde befälet över de turkiska trupperna i Palestina flyttade sitt högkvarter från det allt mer utsatta Jerusalem till områden som låg mer betryggande avstånd från den annalkande fronten. Allenby fortsatte och det var dags för nästa slag, det om Jerusalem. Mitt under det pågående slaget om Gaza presenterar den brittiske utrikesministern Balfour en deklaration om Palestinas framtid. Han vill se ett judiskt nationalhem i området. Här går Första världskriget över att bli en konflikt i Mellanöstern.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

30 oktober 1918 – Vapenstillestånd för det osmanska imperiet

Bakgrunden

Det gistna skepp som var det osmanska imperiet var vid Första världskriget, hade en gång varit mycket vitalt och dominerat östra Medelhavet i 400 år. Regeringen i Konstantinopel styrde över ett imperium som sträckte sig från Balkan i norr till Irak i sydöst och Algeriet i sydväst. Turkarna hade pressats tillbaka bit för bit och under trycket av de nationalistiska strömningarna och Balkankrigen 1912-13, tvingats ge upp delar av sina europeiska territorier. Få bedömare vi den här tiden trodde att landet skulle kunna överleva särskilt länge till. Det skulle bli en blodig läxa för ententens västallierade. De stod för resurser men hade ont om folk men ryssarna hade ont om resurser men gott om folk. Det gällde att transportera vapen, ammunition och förnödenheter till ryssarna, via Bosporen så skulle kriget gå bättre.

Ryssar och turkar hade sedan den ryska expansionen mot Kaukasus varit i konflikt med varandra och området blev ett av de viktiga slagfälten under hela kriget. Turkarna hamnade på centralmakternas sida i kriget. Britter och fransmän försökte med våld skjuta sig igenom Bosporen men gick bokstavligt på en turkisk mina. I stället invaderades Gallipolihalvön, ett i sig totalt misslyckande men det hjälpte ryssarna till framgångar på Kaukasusfronten. Efter ett inledande turkiskt anfall mot Suezkanalen gick australiensare och nyzeeländare till anfall genom Sinai mot det heliga landet. Turkar och britter stod också mot varandra i Mesopotamien, i dagens Irak.

1918 gick kriget allt sämre för centralmakterna och så också för det osmanska imperiet. Ryssarna hade gjort stora framsteg i Kaukasus och östra Anatolien och när soldaterna gick hem från kriget efter den ryska revolutionen så kom de etniska minoriteterna och tog över de deras ställningar och vapen. Georgier, armenier och azerer bildade egna nationalstater. Britterna trängde fram genom dagens Israel mot själva det turkiska kärnlandet och i Irak pressades turkarna tillbaka. Vapenstilleståndet mellan osmanerna och deras fiender slöts i Murdos den 30 oktober 1918.

Konsekvenserna

Under 1800-talet hade en nationalistisk reformrörelse växt fram i Turkiet. Den kallas för ungturkarna och genomförde en revolution 1908. Sultanen fick sitta kvar och det var ungturkarna som ledde landet genom Första världskriget. Slaget om Gallipolis stora turkiska hjälte var Kemal Atatürk. Han fortsatte sin militära karriär och blev senare överbefälhavare. Vapenstilleståndet i Murdos följdes av freden i Sèvres 1920. Freden var i linje med övriga fredsfördrag, segraren skrev avtalet och förloraren kallades in och fick under förnedrande former skriva under avtalet utan förhandlingar.

I Turkiet hade nationalisterna bildat ett eget parlament i Ankara och de vägrade acceptera den fred som tvingats på dem. Grekerna hade rätt till delar av Anatolien och Atatürk ledde de turkiska styrkor som återtog landet. Ungturkarna genomdrev nya förhandlingar och en ny fred kom tillstånd i Lausanne 1923 som gav gränserna för Turkiet. Den 29 oktober utropades den turkiska republiken under ledaren Kemal Atatürk. Den turkiska militären fick en särskild ställning att bevara den sekulariserade staten Turkiet. Det är den maktkampen som vi ser idag när landet alltmer söker sig mot islam samtidigt som militären försöker slå vakt om det som är den turkiska republiken. Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

29 oktober 1956 – Suezkrisen

Bakgrunden

Staten Israels bildande markerade ett nytt kapitel i Mellanösterns historia. Samma dag som den judiska staten utropades anföll de arabiska grannarna. Det blev ett mödosamt arbete för det unga Förenta Nationerna att ta ansvar men till slut lyckades det fredsorganisationen att få fram ett eldupphör mellan de stridande. Gerillaverksamheten runt Israels gränser ökade istället när palestinier som flytt från Israel försökte ta tillbaka sitt förlorade land, detta med grannstaternas goda minne. Under våren 1956 ökade spänningarna på nytt i området. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld gjorde en månadslång resa i regionen och lyckades dämpa känslorna. Samma sommar avslöjades det att Egyptens nya ledare Nasser, som kommit till makten 1952 genom en statskupp, köpt vapen från Sovjetunionen. USA reagerade genom att dra in det utlovade stödet till byggandet av Assuandammen. Nasser svarade med att nationalisera Suezkanalen från britter och fransmän för att kunna betala kostnaden för anläggningen.

Situationen blev mer akut under hösten. Britter, fransmän och israeler hade ingått en allians för att nå sina syften. Israel genom att kunna få bort gerilla från sina gränser och européerna för att få tillbaka sin mycket inkomstbringande kanal. Under pågående FN-möte kom rapporter om att Israel gått till anfall mot Egypten den 29 oktober 1956.

Konsekvenserna

Tillfället för anfallet var väl valt. Världens blickar var riktade mot det folkliga upproret i Ungern mot kommunistregimen och Sovjetunionen. USA var i slutspurten av sitt presidentval. Därför kom frågan att hamna på FN:s bord. FN under Dag Hammarskjölds ledning började de sedvanliga procedurerna för att få fram ett eldupphör. Frankrike och Storbritannien bromsade alla ansträngningar och ställer samtidigt ett eget ultimatum till Egypten och Israel om att sluta kriga. Européerna hotade att själva intervenera om inte striderna upphörde. Helt i enlighet med den uppgjorda planen accepterar Israel accepterar genast, under förutsättningar ett Egypten gör samma. Egypten vägrar eftersom ultimatumet är en förolämpning. Sju dagar efter Israels anfall inleder britterna flygräder mot egyptierna och FN blir mycket upprörda, USA rasande och Sovjetunionen förbannade.

Hammarskjöld får personligen i uppdrag, att på Generalförsamlingens mandat, lösa krisen. Han har lyckats få frågan flyttad från Säkerhetsrådet till Generalförsamlingen utan att britter och fransmän kunde utnyttja sitt veto. Resultatet blir att svensken lyckas få parterna att acceptera ett eldupphör, på ett sådant sätt att samtliga kan rädda ansiktet. Genom att lägga grunden för FN:s fredsbevarande trupper kan FN skicka neutrala soldater som skiljer de stridande åt. Detta var kanske Dag Hammarskjölds största framgång som Generalsekreterare.

För Storbritannien och Frankrike var detta slutet på en epok. De var definitivt slut som världsmakter och fick finna sig i att vara i skuggan av USA och Sovjetunionen. Egypten återfick Suezkanalen och kunde sedan bygga Assuandammen med sovjetisk hjälp. Ryssarna kom på så vis att vinna inflytande i Mellanöstern och stödde och intrigerade när sexdagarskriget bröt ut 1967 och var med i kulisserna i Oktoberkriget 1973.

Israel tvingades drar sig tillbaka från Gaza och Sinai som de erövrat under kriget. De skulle återta och ockupera området under sexdagarskriget nio år senare. 1970 tvingades den palestinska gerillan bort från Jordanien och flyttade till Libanon.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

28 oktober 312 – Slaget vid Pons Mulvius

Bakgrunden

Romarriket högperiod infaller under det första århundradet efter kristi födelse. Det kommande århundradet brukar historiker kalla för en nedgångsperiod. Kejsarna avlöste varandra på löpnade band, inte sällan med ett akut dödsfall på företrädaren. Titeln kunde köpas av Pretoriangardet och det var krig längs gränserna. Roms räddning kom i form av en general från Dalmatien i dagens Kroatien. Diocletianus kom till kejsartronen och han reformerade det gamla kejsardömet på ett mycket behövligt sätt. Han hade en syn på den nya religionen kristendomen som var negativ. Förföljelsen av kristna satt fart under hans regim.

Det är under Diocletianus tid vid makten som vi ser framväxten av regeringsdepartement. Han ser till att decentralisera en del av makten, så att den kom närmare beslutsfattarna och medborgarna fick en större delaktighet i det som sker. Imperiet var stort, från Skottland i norr till Egypten i söder. Från Portugal i väster till Syrien i öster. Det som Diocletianus införde har kommit att kallas för Tetrakin. Det var ett system med två kejsare och två underkejsare. De senare var beredda att ta över makten om någon av de första skulle stupa i strid eller dö på något annat sätt.

Det var efter Diocletianus tid vid makten, som slutade med hans abdikation 305, som en ny turbulent period började. Det dör flera kejsare under de kommande åren och nya underkejsare, medkejsare och kejsare för östra delen eller västra delen kommer till. 311 var Konstantin den store självutnämnd kejsare i hela riket och erkänd som kejsare i öster. Hans värsta konkurrent om makten var Maxentius. Fiendskapen var öppen och de drabbade samman i slaget vid Pons Mulvius den 28 oktober 312.

Konsekvenser

Konstantin kom marscherande från norra Italien mot Rom där Maxentius befann sig med sina trupper. Maxentius insåg att den som behärskade Rom, behärskade senaten och det var bra. Det fanns en bro över Tibern strax utanför Rom som hette Pons Mulvius, där hade Maxentius tänkt ta upp striden. Konstantin kom och insåg snabbt att Maxentius hade en mycket större styrka än han räknat med. Konstantin hade kvällen innan slaget haft en vision om en stor seger och trots att oddsen var emot han började slaget. Han pressande Maxentius trupper bakåt och Maxentius beslutade sig för att dra sig tillbaka och ställa upp en ny försvarslinje närmare Rom. Det är nu som allting går fel. De befann sig på fel sida bron och trupperna kunde inte dra sig tillbaka tillräckligt snabbt. En pontonbro som lagts över floden kollapsade och Maxentius drunknade under reträtten. Konstantin kunde vinna en stor seger, som visionen visat honom kvällen innan.

Konstantin blev oomstridd kejsare över de västra delarna av Romarriket. Den segern som han vunnit tackade han den kristne guden för. I öster regerade de två kejsarna Licinius och Maximinus. Licinius och Konstantin lierade sig och införde religionsfrihet i hela Romarriket. Förföljelsen av kristna upphörde och kristendomen blev statsreligion i Rom. Den nya tron blev snabbt populär, inte minst för att söndagarna blev lediga dagar.

Det var Konstantin som grundande Konstantinopel, dagens Istanbul och flyttade dit administrationen och huvudstaden. Det blev i praktiken en delning av romarriket. 395 gjorde den formella delningen i ett Västrom och i ett Östrom, senare Bysans.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 oktober 1275 – Amsterdam nämns för första gången

Bakgrunden

Grevskapet Holland är ett historiskt område. När det grundas råder det lite olika meningar om men vad man verkar vara överens om är att 1101 så sätts namnet på pränt. Det som vi idag kallar för Holland eller med korrekt, Nederländerna, inklusive det som idag är Flandern i Belgien, var en härva av politik. Området tillhörde i det feodala Europa Franker riket, men grevarna i norr var väldigt självständiga. Det låg periodvis i fejd med kungen, De låg periodvis i fejd med de katolska biskoparna. De senare med en ökad politisk makt som ambition i den infekterade investiturstriden mellan kejsaren och katolska kyrkan. Grevarna låg också i fejd med delar av befolkningen som gjorde uppror med jämna mellanrum. Samtidigt ville inte kungen gå fram för hårt mot grevarna i Holland då dessa utgjort ett ganska bra skydd mot de vikingaräder som förekommit. Även den östra stranden av Nordsjön borde har drabbats regelbundet av nordmännen även om vi inte läser så mycket om det. Man har hittat resterna av en Trelleborg i södra Holland.

Runt 1140 bryter ett krig ut, och vi får gissa att det var lågintensivt, mellan och grevskapet Holland och det som kallas för Västra Friesland, det kom att på gå i 150 år innan Västra Friesland översvämmades i flodvåg och grevskapet kunde besegra området.

Vid floden Amstel utlopp började fiskarbefolkningen att bygga avspärrningar, broar/vallar mot de översvämningar som förekom med regelbundna mellanrum för att skydda sig och sina bosättningar. En av dessa fiskebyar nämns i ett dokument där de befriades på skatt, på tullar som greve Floris V annars skulle ha. Amsterdam som byn kallades fick sitt privilegiebrev, daterat den 27 oktober 1275.

Konsekvenserna

Amsterdam blev snabbt handelsplats för fjärrhandel. Sjöfarten underlättades av att kanaler grävdes för att dika ut marken. Från hamnen i Amsterdam kunde sedan stadens köpmän resa till andra delar av Nederländerna och sälja varor billigare, tack för skattebefrielsen. De fungerade lite som en fristat. 1306 fick de stadsprivilegier och 1317 kom staden, genom arv, att tillhöra Grevskapet Holland. 1323 anges som ett årtal när Amsterdam började handla med Hansan och ölimport från Hamburg, 40 mil åt nordost. Amsterdams införlivande i Hansans stora nätverk gjorde att staden kom att bli en handelsplats för spannmål från andra delar av norra Europa. Under 1300-talet blir Amsterdam den ledande staden för handel i de norra delarna av lågländerna, inte minst för att de får ännu fler handelsprivilegier från greven över området.

1345 inträffar ett katolskt mirakel i staden. En man som får nattvarden börjar kräkas och dör. Han kremeras och dagen efter kunde man i askan finna den oblat som han fått. Miraklet gjorde att staden blev ett mål för katolska pilgrimer och det blev ytterligare ett uppsving för Amsterdam.

Under slutet av 1300-talet och början av 1400-talet tar huset Burgund över området. Hertig Filip den gode la under sig ytterligare områden i området. Han genomförde en homogenisering av sitt rike. Det resulterade i att bl.a. Brygge som var motståndare till hertigens planer förlorade delar sina stadsprivilegier 1438 , vilket på sikt gynnade Amsterdam. Filip gick hårt fram i sina nya länder men byggde också upp en stark monarkisk makt med en fungerande statsförvaltning. Trots hans hårda omvandling av samhället så har han ett gott historisk renommé efter sig. Han är med och bygger upp Amsterdam, i sten, efter att 1452 drabbats av en brand som förstörde ca 75 % av byggnaderna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 oktober 1994 – Fred mellan Jordanien och Israel

Bakgrunden

Under de inledande åren på 1990-talet kom situationen i Mellanöstern att drastiskt förändras. PLO hade kastats ut ur Libanon och befann sig i Tunis, långt från händelsernas centrum. Arafat och palestinierna hade tagit Saddam Husseins sida i kriget mot Kuwait och därmed mist stödet från de moderata arabstaterna runt Persiska viken som finansierade en stor del av PLO:s verksamhet.

Inbördeskriget i Libanon var över och i Israel hade Yitzhak Rabin kommit till makten 1992. Han var för många israeler krigshjälten från självständighetskriget 1948 där han försvarade Jerusalem. Han var generalstabschef under segern i Sexdagarskriget. Rabin kom att engagera sig i fredsprocessen och var villig att hitta lösningar med det kraftigt försvagade PLO. Rabin var delaktig i Oslofördraget med palestinierna 1993 och satsade sedan på fred men grannlandet Jordanien. I Amman satt en ålderstigen kung Hussein, en man vars liv så präglats av konflikten i Mellanöstern och som varit centralfigur i många krig och fredssamtal. Redan i slutet på 1980-talet hade Israel och kung Hussein haft kontakter för att hitta en fredlig lösning för Västbanken som sedan sexdagarskriget 1967 ockuperats av Israel. Jordanien hade gett upp sina anspråk på Västbanken för att ge utrymme för palestinierna. Nya kontakter togs efter, Madridöverenskommelsen och Osloavtalet och förhandlingar startade. Kung Hussein konsulterade både Egypten, som ansåg at Jordanien skulle skriva på ett fredsavtal och Syrien som menade att prata går bra men skriv inte på någonting. USA:s president Bill Clinton engagerade sig och på sommaren 1994 kunde parterna enas. Fredsavtalet mellan Israel och Jordanien skrevs under den 26 oktober 1994.

Konsekvenserna

Det var en glädjens dag för alla fredsälskare när avtalet undertecknades i ett tält på gränsen mellan de båda länderna. Alla var inte lika glada och intresserade. Det fanns många grupper och intressen som ville annorlunda och var beredda att agera, med våld om så krävdes.

Avtalet banade väg för det palestinska självstyret ett år senare. En överenskommelse som förhandlats fram med PLO. PLO:s ledarskap för palestinierna ifrågasattes allt mer av palestinierna själva. De representerade en äldre generation som flytt från Israel och PLO hade svårt att vara delaktiga i Intifadan. Det lämnade utrymme för andra grupper med andra värderingar. Grupper som opererade på de ockuperade områdena, grupper som inte var så korrumperade som PLO hade blivit. Främst av dessa grupper var Hamas. Hamas motsatte sig också det palestinska självstyret och det kom till interna stridigheter mellan grupperna.

För Rabins del blev priset för freden högt. Han blev mycket illa omtyckt av konservativa och ultranationalistiska grupper i Israel och en kväll under ett fredsmöte sköts han till döds av en ung israel som motsatte sig fredsprocessen. Rabins död markerade också slutet på fredsprocessen när ingen ville eller vågade ta upp hans fallna mantel.

Kung Hussein avled 1999 och efterträddes av sin son Abdullah II. Jordanien har strävat efter goda relationer till alla sina grannar inte minst Israel. Befolkningen är inte lika vänligt inställda till grannen i väster som kungahuset men det råder ett relativt lugn. I samband med den arabiska våren i början på 2011 såg även Jordanien sin del av protester men regimen satt kvar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 oktober 1950 – Kina försvarar sina kamrater i Korea mot den amerikanska aggressionen

Bakgrunden

Korea har länge varit ett kinesiskt intresseområde. Dynasti efter dynasti av kineser har hållit sin hand över halvön som sträcker sig söder ut från den asiatiska kontinenten och delar Gula havet i väster från Japanska havet i öster. Det var när den brittiska opiumsmugglingen hade gjort Kinas befolkning beroende av droger som japanerna kunde ta över och utnyttja landets hjälplöshet. Det imperialistiska Japan kastade sina lystna blickar på mittens rike samtidigt som de förtryckte koreanerna. Dessa flydde till Kina och tog ofta upp kampen mot inkräktarna.

Under andra världskriget hade nationalister, som stöddes av imperialisterna i USA och kommunister, som stöddes av folkets vänner i Sovjetunionen ingått ett fredsavtal för att gemensamt bekämpa fienden. Medan kinesiska trupper höll japanerna upptagna i öster kunde USA och Sovjetunionen dela Koreahalvön mellan sig. Samtidigt svek nationalisterna den kinesiska saken och inbördeskriget startade igen. Folkets befrielsearmé kunde gå segrande ur klasskampen. USA skulle inte glömma att de hamnat på den förlorande sidan. De provocerande fram ett inbördeskrig på Koreahalvön genom att sätta till en marionett regim som samarbetat med de japanska krigsförbrytarna. De sanna koreanerna under frihetshjälten Kim Il-Sung försvarade sig mot de attackerna och kunde föra kriget in på fiendens mark. USA passar på och driver igenom i FN att utbrytar Korea ska försvaras. Baktanken är att de ska slakta rättvisans kämpar och ta kriget in i Kina för att störta folkrepubliken som utropats efter segern. Den mäktige ordförande Mao lät sig inte luras av de amerikanska planerna och precis när de är beredda att anfalla Kina, låter han den kinesiska armén gå in i Korea och försvara sig, den 25 oktober 1950.

Konsekvenserna

Folkets befrielsearmé hade fått Stalins välsignelse att kasta ut angriparna. Folkets fiender förstod aldrig kraften på den kinesiska sidan. En månad senare kom anfallet som tvingade amerikanarna på vild flykt. Till slut var Korea befriat söderut till den 38:e breddgraden, där Sovjet och USA kommit överens om att dela landet mellan sig. Sovjet lämnade över makten till folkets ledare Kim Il-Sung medan USA installerade en marionett regim i Seoul. USA fortsatte att provocera folkets regim under ordförande Mao. USA var ett kärnvapenland och ledarna i Beijing ansåg att de också behövde kärnvapen för att kunna försvara sig. De kinesiska bönderna kämpade offervilligt för att få fram de resurser som krävdes för utveckla försvaret. Stalins död kom att driva Sovjetunionen bort från den sanna kommunismen och ordförande Mao ställde sig i täten för kampen mot imperialismen i Asien.

Folkets befrielsearmé var stärkt i framgångarna mot nationalisterna, som flydde till Taiwan, segern på Koreahalvön och befrielsen av Tibet. De tappra soldaterna gjorde också processen kort med indierna som försökte lägga under sig delar av Kina i Himalaya. Det var tack vare kampen och framgången med kärnvapnen som Kinas förstod hur stark det kinesiska folket vilja var. Det omvandlades till att regeringen i Beijing kom att erkännas som Kinas enda riktigt regim och platsen i FN:s säkerhetsråd togs ifrån Taipei och lämnades över till Beijing. Nästa steg i Kinas kamp mot kapitalismen var att vinna över kapitalismen på deras egen hemmaplan. Kina startade en lång kampanj för att säkra tillgången på kapital i ett led att göra landet till arbetarnas och böndernas paradis.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

24 oktober 1917 – Slaget vid Caporetto

Bakgrunden

Italiens och Österrikes territoriella ambitioner stod emot varandra i alperna, längs floden Isonzo. Italiens enande hade närt en tanke om ett stor Italien. Österrike hade genomfört en personalunion med Ungern och blivit en stormakt i Europas hjärta. Landet var mycket splittrat av olika nationaliteter och språk. Samtidigt svepte en nationalistisk vind genom Europa och drev på splittringen i Donaumonarkin.

Det var uppseendeväckande när Italien gick med Centralmakterna, Tyskland och Österrike. Regeringen i Rom hade blivit upprörd över den franska kolonialismen i Nordafrika och särskilt de territorier som italienarna ansåg som sina. När krigsutbrottet kom så lyckade de hålla sig utanför alliansen genom att hänvisa till teknikaliteter. Förhandlingar inleddes i Paris med Ententen och genom löften om territorier, på österrikarnas bekostnad, bytte Italiens sida. Två månader efter att avtalet skrivits under kom anfallet norrut över floden Isonzo. Österrikarna var beredda men hade svårt att få ihop tillräckligt med trupper. De klarade sig bra genom god planering och av att besätta höga punkter för att kunna beskjuta de anfallande italienarna. Efter elva anfall över floden Isonzo hade italienarna blygsamma territoriella framgångar men skyhöga förluster i människoliv. Österrikarna hade tidigt insett att de inte kunde klara denna front också och efter två års krigande var de inte säkra på att de skulle klara ett anfall till. De vädjade till tyskarna som skickade nyutbildade stormtrupper till Tyrolen och tillsammans med österrikarna gick de till anfall i det tolfte slaget om Isonzo eller slaget om Caporetto den 24 oktober 1917.

Konsekvenserna

Det gick snabbt för tyskarna att bryta igenom de italienska linjerna. Italienarna gav upp en hopplös kamp och flydde bakåt. I slutet av månaden hade italienarna pressats tillbaka till Udine och där intogs Cadornas högkvarter. Offensiven fortsatte och Italiens allierade blev oroliga. Britter och fransmän skickade förstärkningar och dessa grupperades vid nästa flod söder om Piave eftersom de inte trodde att italienarna skulle klara av att få stopp på anfallet. Efter två veckors anfall började stormtrupperna visa tecken på utmattning. Tyskarna fick inte fram förnödenheter i tillräcklig omfattning. Italienarna hade samlat trupper längs floden och kunde bjuda ett hårdare motstånd. De kunde även gå till motanfall. Striderna stannade av och fronten stabiliserade sig.

På den österrikiska sidan växte optimismen och de planerade för att slå italienarna. De tyska trupperna skickade till västfronten för att delta i våroffensiven och österrikarna fick förstärkningar från östfronten där den ryska revolutionen hade fått landet att kollapsa. Centralmakten stod rustad och klar för ett avgörande slag. I Italien hade förlusten lett till självrannsakan. Cadorna fick sparken och ersattes av Diaz. Han gjorde omfattande analyser och kom fram till att försvaret inte var tillräckligt mobilt och ordnade fram nya motoriserade divisioner. Han genomförde reformer och gjorde livet bättre för soldaterna och kunde stärka deras moral. Även i Italien planerades en offensiv. Diaz lyssnade, till skillnad från sin företrädande, till underrättelsetjänsten. När österrikarna stod klara för anfall valde han att skjuta först och lyckades förstöra delar av de anfallandes trupper. När anfallet kom kunde det fångas upp och vändas till en motoffensiv vid floden Piave.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 oktober 1642 – Slaget vid Leipzig

Bakgrunden

Det svenska inträdet i det tyska trettioårig kriget 1630. En del officiella och en del praktiska och kanske en del fåfänga. Gustav II Adolf kunde, teoretiskt, via mödernet, bli kejsare i Tyskland. Han stupade redan det andra krigsåret och det blev Axel von Oxenstierna som i praktiken blev den svenska regent som drev kriget vidare. Efter stora inledande framgångar tvingades ett allt mer krigstrött Sverige till freden i Prag 1635 och det kunde gjort slut på kriget men svenskarna var inte redo att kasta in handduken än. Johan Banér utsågs till befälhavare och han retirerade till de norra delarna och inväntade förstärkningar och en ny krigskassa från Frankrike. Med gemensam planläggning gick svenskarna på offensiven och tog sig söder ut i Tyskland för att tillsammans med Frankrike slå till mot Regensburg och den riksdag som kejsaren höll där. Det misslyckades och svenskarna fick marschera norrut igen och under återtåget dog den svenske befälhavaren Banér.

Lennart Torstensson föddes i Västergötland, son till ståthållaren på Älvsborgs fästning. Uppfostrad av släkten när föräldrarna tvingas i landsflykt av hertig Karl. Page hos Gustav II Adolf och utbildar sig till militär. General för artilleriet och tillsammans med kungen så reformerar de vapenslaget till att vara lätt och rörligt på slagfältet. Deltar i trettioåriga kriget och blir 1632 tillfångatagen. Friges året efter men har blivit skadad av tiden i en fuktig fängelsecell. Han utvecklar svår reumatism. Utnämnas till Johan Banérs ställföreträdande och vid dennes död 1641 blir han överbefälhavare för de svenska trupperna. Torstensson valde att byta strategi. Istället för att kriga i det härjade Tyskland gick han till anfall mot kejsarens kärnländer, Böhmen och Mähren. Piccolomini, kejsarens befälhavare vågade inte ta ett slag mot svenskarna, men när de drog sig tillbaka till Sachsen följde han efter. Torstensson och Piccolomini drabbade samman i slaget Leipzig den 23 oktober 1642.

Konsekvenserna

Torstensson besegrade grundligt Piccolomini och sedan återvände de söder ut och hotande bland annat den kejserliga huvudstaden Wien. Torstensson var en skicklig fältherre och rankas som en av Sveriges bäste befälhavare genom tiderna.

I Stockholm satt Axel Oxenstierna och var orolig över att Danmark omringat Sverige. Öresundstullen var förödande för den svenska exporten och två gånger hade dansken ockuperat Älvsborgs fästning vid Göta älv. Det var dryga utgifter för den svenska statskassan att betala lösensummorna för att få tillbaka fästningen. Nu var tiden mogen, ansåg Oxenstierna och skickade 1643 Torstensson armé från dagens Tjeckien genom Tyskland till Danmark. Svenskarna överraskade totalt sina motståndare och samtidigt anföll Gustav Horn från Småland in i Skåne. På kort tid erövrades både Skåne och Jylland. Det blev på havet som kriget kom att avgöras. Svenskarna hade inga möjligheter att skeppa över trupper till Fyn och Själland medan danskarna rustade febrilt för att komma ikapp. Svenska flottan seglade från Stockholm och Kalmar och i en serie sjöslag möttes de båda flottorna över herraväldet i Östersjön. Efter det tredje sjöslaget, det vid Femern, den 13 oktober 1644 stod det klart att maktbalansen i Norden hade skiftat till den svenska stormaktens favör. Det i sin tur ledde fram till freden i Brömsebro året senare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

22 oktober 1690 – Slaget om Quebec

Bakgrunden

Vad har tyska Pfalz att göra med att människor börjar döda varandra i Kanada? Konstig fråga men de har direkt med varandra att göra. Huset Pfalz-Simmerns siste manlig arvinge dog 1685. Det skapade en oro om vem eller vad som skulle fylla tomrummet. Den franske kungen Ludvig XIV passade på att göra anspråk på delar av Pfalz genom en ingift släkting. Mot detta ställde sig halva Europa. Tyskar, spanjorer, nederländare, svenskar och engelsmän går ihop. Det resulterar i det Pfalziska tronföljdskriget 1688 eller Nioårskriget. Fransmän och engelsmän kom att stå emot varandra i Nederländerna, Irland, Indien, Karibien och Kanada. Kriget tar slut 1697 med freden i Rijswijk.

I Kanada pågick, sedan femtio år, en konflikt mellan indianer som var allierade med Nya Frankrike och irokeser som var lierade med först holländarna och sedan med engelsmännen. När de europeiska makterna kommer med direkt i kriget så kallas konflikten för kung Vilhelms krig. Den första större krigshandlingen inom ramen för den utökade konflikt blir när irokeserna bränner ner Lachine, idag en del av Montreal. Engelsmännen hade redan 1670 flyttat fram sina positioner i de franska områdena, norr om St Lawrencefloden när de bildade Hudson Bay kompaniet. De hade annars sina mer jordbruksinriktade kolonier längre söder ut i det som idag är USA, medan fransmännen höll till i St Lawrencefloden i det som idag är Kanada. I Massachusetts fanns en engelsk koloni som bildade bolag och sålde aktier för att anfalla Montreal och Quebec. Anfallarna började slaget om Quebec men efter sex dagars strider flydde de i närmast panik den 22 oktober 1690.

 

Konsekvenserna

Kung Vilhelms krig pågick i nio åren. Förutom att européerna anföll och dödade varandra så ökade den inhemska indianska konflikten. De olika indianstammarna hade lierat sig med var sin sida i konflikten och blev en del i den europeiska konflikten. Engelsmännen var mångdubbelt fler än fransmännen på det amerikanska fastlandet. Fransmännens stora styrka var att de var politiskt enade trots att de var splittrade geografiskt mellan Mississippifloden och ett per områden i Kanada. Engelsmännen var splittrade på ett flertal olika kolonier som var mycket mer självständiga. De var heller inte politiskt koordinerade vilket gjorde att de hade mycket svårare att samarbeta. Engelmännen hade en mer komplicerad relation till sina allierade indianer, irokeserna som var starka på egen hand och inte lika benägna att gå i de engelska ledbanden.

Det är en bister läsning som beskriver hur de båda sidorna gjorde räder mot den andra sidan. Inte sällan anfölls bosättningar och städer av de båda sidornas kolonisatörer, ibland med allierade indianer, ibland utan. Grupper av indianer kunde också anfalla den andra sida, särskilt de som var allierade med Frankrike mot den engelska sidan. De områden som drabbades hårdast var det som idag är Maine i USA och det som är Nova Scotia och New Brunswick på den kanadensiska Atlantkusten. De dödssiffror som presenteras är ingen en rolig läsning, så kriget måste ha varit brutalt. Freden i Rijswijk, som avslutade det Pfalziska tronföljdskriget i Europa, avslutade också kriget i Nordamerika. Freden föreskrev att gränser skulle återställas till det som var innan kriget. Det tog inte många år innan striderna mellan fransmän och engelsmän blossade upp igen 1702 i drottning Annas krig. Det höll på i elva år. Då hade irokeserna slutit en egen fred med fransmännen och höll sig i bakgrunden.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel