30 september 1938 – Münchenöverenskommelsen gör slut på Tjeckoslovakien

Bakgrunden

När Hitler kom till makten i Tyskland 1933 gjorde han, inför sina generaler, ingen hemlighet att han vill utöka de tyska områdena, framför allt i öster. Han startade en omfattande upprustning som var ett flagrant brott mot Versaillesfreden. 1936 skickade han in sina militärer i demilitariserade Rhenlandet. Två år senare bluffade han till sig sitt hemland Österrike som anslöts till Tyskland.

Den enda militär makt som var stark nog att ta upp en jämn kamp med den tyska armén vid den här tiden var den tjeckoslovakiska. Tjeckoslovakien var i sig ett land med flera olika folk, främst tjecker och slovaker men även en tysk minoritet, de så kallade sudettyskarna. Hitler krävde att dessa skulle få komma hem till det tyska riket och sudettyskarnas ledare Heinlein framförde samma krav mot regeringen i Prag. Tonläget utvecklade sig till en hotande konflikt. Storbritannien och Frankrike hade garanterat Tjeckoslovakiens självständighet och det var därför som den brittiske ledaren Chamberlain och den franske ledaren Daladier kom till München för att tillsammans med Hitler och Italiens Mussolini försöka undvika ett krig. De fyra ledarna förhandlade mellan sig och när avtalet var klart kallades den tjeckiske presidenten Beneš in. Han fick förklarat för sig vad de kommit överens om och hade sedan fick han ett ultimatum; skriv på eller gå i krig. Beneš skrev under överenskommelsen tidigt på morgonen den 30 september 1938.

Konsekvenserna

Britternas premiärminister Chamberlain, med minnena av första världskrigets slakt och med rötterna i den brittiska fredsrörelsen var triumfatorisk vid återkomsten till London där han står med pappret i handen och säger att nu är freden säkrad. För britterna som använt mellankrigstiden till att rusta ner blir avtalet en mycket välbehövlig respit som de använder till att förbereda sig för krig. Det enda vapenslag som var riktigt modernt var flygvapnet och framför allt jaktflyget, något som skulle rädda britterna två år senare under slaget om Storbritannien.

För Tjeckoslovakien blev avtalet en ren katastrof. Landet fick lämna ifrån sig Sudetområdet med alla de befästningar som byggts som försvar mot tyskarna. Hitler hade försäkrat, i samband med Münchenöverenskommelsen, att han inte hade några fler territoriella krav i Europa. Den tyske ledaren Hitler såg bara svaghet i britter och fransmäns agerande och trodde att han skulle kunna fortsätta sin fräcka taktik. Han fortsatte, och i mars 1939 invaderades de resterande delarna av Tjeckoslovakien. Sedan kom kraven på Polen och Danzig korridoren. Nu hade det gått upp för Europa att Hitler ville ha krig och sommaren 1939 surrade av rykten om ett eventuellt krig i Europa. 1 september 1939 anföll Hitler Polen och denna gång var fransmän och britter inte beredda till eftergifter, Hitler hade gått långt nog och kriget hade startat.

Om Münchenöverenskommelsen varit en katastrof för tjeckerna var det bara en försmak av det som skulle komma. Tjeckerna skulle aldrig riktigt förlåta britter och fransmän för deras svek och efter andra världskriget vände de sig mot Sovjetunionen istället vilket manifesterades av Pragkuppen 1948.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

29 september 1560 – Gustav Vasa avlider

Bakgrunden

Det var Danmark, som med sitt läge till kontinenten, var det ledande landet i Norden. Under medeltiden anses det att norden förenades i personalunion som varade i över hundra år. Den svenska adeln var splittrad inbördes, när den danske kungen ställde till med det som vi känner som Stockholms blodbad. Gustav Erikson Vasas far avrättades och Gustav själv togs som gisslan till Danmark. Han lyckades rymma och med Lübecks pengar och bönderna i Dalarna till sin hjälp kunde han göra uppror och kasta ut dansken. Den 6 juni 1523 red han som nyvald kung in i huvudstaden Stockholm.

Gustav Vasa var en monark av sin tid. Det var i övergången från ett feodalsamhälle till en penningekonomi som pågick. Kungens makt ökade på adelns bekostnad och Vasa arbetade hårt för att bygga upp en stark svensk central statsmakt. Ett svårt projekt i det regionalt splittrade Sverige. Centralmakten byggde på skatter och pengar som kunde avlöna knektar och fogdar som var lojala mot kungen. Lika hårt arbetade han för att göra Sverige till ett arvkungadöme istället för att välja kung såsom skett i “eveliga tider”.

Vasa förde en hård politik och även om han inte läst Machiavellis bok Fursten så praktiserade han dess innehåll. Vasa lämnade efter sig ett mycket starkare Sverige, finansiellt och militärt, än han tog över när han efter 27 år på den svenska tronen avled den 29 september 1560.

Konsekvenserna

Kungens äldste son Erik tog över som Sveriges förste renässansfurste. Erik led av galenskap och hans båda bröder Johan och Karl såg till att han blev inspärrad, och där avled han senare. Det är ett historiskt spörsmål, dog han av sig själv eller förgiftades han med arsenik i ärtsoppan. Kanske vi i framtiden kan få fram ännu bättre metoder att ta reda på vad som hände men nu finns inga säkra bevis. Det blev Johan som tog över den svenska tronen. Han gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica, med vilken han hade sonen Sigismund. Johan III som till skillnad från sin far var katolik började återinföra den katolska kyrkoordningen igen efter att hans far gjort landet protestantiskt och tagit den katolska kyrkans rikedomar i beslag.

Sverige hade under Gustav Vasas fört en mycket försiktig utrikespolitik. Redan tre år efter hans död hade svenskarna gett sig in i Baltikum. Det allt svagare tyska orden lämnade efter sig ett maktvakuum som både svenskar och polacker ville fylla. 1563 började det Nordiska sjuårskriget. Sverige flyttar fram sina positioner i Baltikum och det blir ett allt mer komplicerat förhållande mellan Polen och Sverige, där de båda länderna var väldigt olika varandra.

När Johan III dör 1592 ställer han sin son Sigismund inför stora problem. Sigismund är katolik, för att kunna hävda den polska tronen. Han tillbringar sin tid i Polen. Polen och Sverige har olika intressen i Baltikum. Sverige förklarar sig var protestantiskt. Det är inte otänkbart att det var Johans III:s bror Hertig Karl, som ligger bakom det beslutet. Det kommer på sikt att öppna vägen för Hertigen själv och makten över landet. Det drar ihop sig till konfrontation.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

28 september 1675 – Karl XI kröns till kung över Sverige

Uppsala domkyrka. Det var här som Karl XI:s kröning ägde rum.

Bakgrunden

Karl X Gustav hade kallat till riksdag i Göteborg 1660. Där träffade han sin son kronprins Karl för första gången efter ett nästan fem år långt fälttåg. Riksdagen startade den 3 januari och i slutet av månaden insjuknade kungen. Han avlider av lunginflammation den 14 februari 1660. Kronprins utropas omedelbart till kung för att säkra makten och skicka signalen utåt att stormakten är enat bakom den nya regenten. Det säkrar den svenska stormaktens tron. Återigen så får Sverige en förmyndarregering. Karl XI får som 15-åring en plats på riksrådets möte och 1672 tillträder han Sveriges tron. Karl XI friar till den danske kungens syster Ulrika Eleonora.

Det var en viktig signal. I Oliwa pågick förhandlingar med polackerna. Freden sluts i maj och innebär bland annat att Polen ger upp sina anspråk på den svenska tronen. I Europa pågick ett politiskt spel där även svenskarna deltar. Frankrike och Nederländerna har en konflikt och Frankrike tar upp de gamla kontakterna med Sverige från 30-åriga kriget. De lovar stora bidrag om svenskarna kan hålla trupper i sina besittningar i norra Tyskland. Svenskarna går in Brandenburg och förlorar det inledande slaget. Danskarna som ruvar på hämnd för de förlorade provinserna norr om Öresund ser sin chans. Svenska trupper som är engagerade i Tyskland och en ung och oerfaren kung. Danskarna går till anfall mot Sverige i början av september. I allt detta kröns Karl XI till svensk kung den 28 september 1675.

Konsekvenserna

Den svenska flottan löpte ut men fick vända tillbaka på grunda av sitt dåliga skick. Ett nytt försök gjordes och nu kom eskadern iväg till Ölands södra udde där de mötte danskarna i ett sjöslag och bl.a. så sprängdes Regalskeppet Kronan i luften. Resterna kan i dag ses på Kalmar länsmuseum. På land inleddes striderna och i början på vintern 1676 så har den unge kungen ett svårt beslut att fatta. Han kan anfalla danskarna utanför Lund eller drar sig tillbaka för vintern. Truppernas antal reducerades drastiskt av köld och fältsjukdomar. Kungen satsade på ett anfall. Slaget vi Lund kom att bli det blodigaste i Nordens historia.

Svenskarna lyckas efter några års strider freda sitt nyvunna territorium och danskarna drog sig tillbaka till Själland. Bristerna i det svenska krigsväsendet blev blottlagda. Drottning Kristina hade varit frikostig med att ge ut kronans gods till adeln. Det minskade kronans skatteinkomster och där finner vi en anledning till den dåliga rustningen inom flottan och armén. Karl XI kom 1680, efter det skånska kriget, att påbörja en reduktion, ett sätt för kronan att ta tillbaka de gårdar och gods som de en gång delat ut till adeln bl.a. för deras krigstjänster. Statskassa kom att stärkas men inte tillräckligt. 1683 och 1686 gjordes skärpningar av reduktionen och en ny reduktion.

Med de nya inkomsterna i kassakistan började kungen att organisera om krigsmakten. Flottan rustades upp till 38 större krigsskepp. Indelningsverket sörjer för att få fram soldater. Armén organiserades om med landskapsregementena och en stående avlönad styrka på över 30 000 man. Ca 75 % av statsskulden betalas av innan kungen dör. Sverige står starkt rustad och har befäst sin stormaktsställning när Karl XI dör. Hans son Karl XII blir kung och nu passar ett anfallsförbund med Danmark, Polen och Ryssland på att gå till anfall med en ung och oerfaren ny kung. Det stora nordiska kriget startar år 1700.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Uppsala och domkyrkan.

27 september 1912 – Gustaf Dalén mister synen i en olycka

Bakgrund

I slutet av november 1869 i Stenstorp utanför Falköping föddes en av Sverige framgångsrikaste uppfinnare, Gustaf Johansson, senare Dalén. Gustaf visade tidigt prov på sin förmåga att driva och utveckla familjejordbruket. Han hade ett praktiskt handlag och reparerade jordbruksmaskiner och uppfann nya. 23 år gammal reste han till Stockholm för att visa upp en av sina uppfinningar för Gustaf de Laval. de Laval gillade vad han såg och gav rådet till den yngre Gustaf att skaffa sig en ordentlig teknisk utbildning. Dalén lämnade jordbruket och började studera teknik. Han kom in på Chalmers i Göteborg och tog sin examen och fortsatte till Schweiz för ytterligare studier. Av den utlovade anställningen hos de Laval blev det inget av då de ekonomiska tiderna hade förändrats.

I stället flyttade han först till Göteborg och fick kontakt med ett företag som arbetade med gaser. När företaget flyttade till Stockholm följde Dalén med som överingenjör. Han lämnar bolaget men när det ett år senare ombildas till AB Gasaccumelator blir han konsulterande ingenjör och senare företagets VD. Dalén gör uppfinningar och de som ligger till grund för AGA, som blir förkortningen på bolaget, är AGA-fyren och solventilen. AGA:s försäljningsdirektör lyckas sälja in AGA:s koncept till de fyrar som skulle stå längs Panamakanalen vilket blir en guldgruva för företaget och för Dalén.

Till fyrarna behövdes gas och till gas behövs behållare. Dalén ville ha säkra gastuber och i samband med ett experiment exploderade en tub vilket gjorde Dalén blind, den 27 september 1912.

 

Konsekvenser

Om det inte vare en tröst så var det i alla fall en stor uppskattning när Gustaf fick Nobelpriset i fysik två veckor efter olyckan. Det var en uppmärksamhet som inte störde Daléns fortsatta arbete med AGA. Han var både uppfinnare och företagsledare och drev företaget framåt. I dagens elektronik täta samhälle så ska vi komma ihåg att elektricitet var det ganska lite av i början på förra seklet, istället utnyttjades mekanik. Det var inom detta fält som Dalén arbetade med sina AGA-ingenjörer. Hur kunde olika metaller utnyttjas för att få fram några av de effekter som elektroniken i dag sköter. Gaser var ett annat område, som vi starkt förknippar med varumärket AGA. Fyrarna som företaget producerade drevs av gas och mekanik, solventilen och klippmaskinen. Dalén utvecklade nya produkter inom en rad områden. 1929 kom den berömda AGA spisen som kom att underlätta arbetet i många kök.

Gustaf Dalén var en föregångare på andra områden. Han hade ett starkt samhällsengagemang vilket inte minst visade sig att han var politiskt engagerad och satt över 20 år kommunfullmäktige på Lidingö. Det var dit han hade flyttat den gamla fabriken som tidigare låg på Södermalm. Hans sociala patos gjorde att AGA byggde en modern fabrik och Dalén såg också till att det byggdes moderna bostäder åt arbetarna som de kunde hyra till en rimlig kostnad. Robert Owens tankar om att företaget skulle ta hand om de anställde och som fick en föregångare i Jonsereds fabriker i Sverige var något inte nämns när man löser om AGA. Det är däremot inte långsökt att se likheterna även om det är nästan 100 emellan dem.

1937 var Daléns tid över, han dog i december nyss fyllda 68 år. Han lämnade efter sig ett industriarv och vi skulle idag kalla det en diverseaffär som fortsatte att utvecklas. Vid 1970-talet ingång började företaget sälja ut olika delar och koncentrerade verksamheten mot att utveckla den ursprungliga gasverksamheten.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 september 1933 – Machine Gun Kelly arresteras

Bakgrunden

Den 18 juli 1895 såg han dagens ljus i Memphis Tennesse, George Kelly Barnes. Två år innan han föddes hade det bildats en förening som med allvar såg på, som de uppfattade, det ökande superiet i Amerika. Under slutet på 1800-talet kom stora mängder invandrare till landet i väster och de fortsatte inte i samma utsträckning ut på prärien för att odla upp den utan de hamnade i oftare i städerna och i industrin. Med sig tog de sin kultur och sina seder. Det som vi lite slarvigt skulle kunna kalla för moralens väktare såg med oro på utvecklingen och lyckades bedriva en kampanj för införandet av ett alkoholförbund i hela USA.

De bedrev inte bara kampanjen utan lyckades också få en majoritet av politikerna med sig på ett förbud som kom att kallas för Volsteadlagen, efter Andrew Volstead, helnykteristen som skrev lagen som torrlade hela USA. Det var ett totalförbud mot tillverkning, transport, försäljning och intagande av all alkoholhaltig dryck. I januari 1920 firade kampanjen sin framgång medan andra dränkte sina sista sorger. Alkoholkonsumtionen sjönk i USA men inom ett år hade en illegal handel med alkohol utvecklats. Det är här vi plockar upp spåret efter Barnes. Han gav sig in på tillverkning och smuggling av hembränd sprit i Tennesse. Han åkte fast och tillbringade några år i fängelse och släpptes i förtid som mönsterfånge. Han gav sig vidare för att komma undan lagen. Han skaffade Thompson k-pist och gav sig på kidnappning. Machine Gun Kelly tog emot en större lösensumma men polisen kunde spåra honom och han arresterade den 26 september 1933.

 

Konsekvenserna

Ett ödets ironi att, två månader efter att Kelly arresterades upphörde förbudstiden och orsakerna till att Kelly kom in på brottets bana sopade undan. För Kellys del blev det livstid på Alcatraz innan han överfördes till Levenworth i Kansas där han dog på sin femtionionde födelsedag 1954.

Kelly kunde inte uppleva det amerikanska samhälle som utvecklades i förbudstidens spår. Ambitionerna att få ner antalet fyllerister lyckades delvis men den ersattes av en skenande brottslighet. Spritsmugglarna med Al Capone i täten var folkets hjältar tills de sköt ihjäl för många på en gång och fick tidningar och den vanliga befolkningen emot sig. Då kom kraven på att åter låta alkoholen flöda fritt. Det bestående minnet och effekten på samhället blev att ligorna, eller den organiserade brottsligheten hade kommit för att stanna.

Väldigt lite var känt om den organiserade brottsligheten som fortsatte med andra delar av sin verksamhet när spritsmugglingen upphörde, ocker, prostitution, hasardspel och utpressning eller beskydd, som det ibland kallas. Polisen kände säkert till de lägre grupperna av gangsters som opererade och de väldiga vinsterna under förbudstiden gick delvis åt till mutor till rättsväsendet, för att titta åt ett annat håll. Det var främst den italienska maffians som la under sig brottsligheten. Den hade ett “färdigt” koncept med sig från Italien, med bl.a. Cosa Nostra på Sicilien. Mussolini satsade tidigt på att göra sig av med maffian och mer än en invigd medlem tog båten till USA, där det var enklare att fortsätta sin verksamhet.

Maffian tog kontroll över fackföreningarna och då framför allt transportarbetarna i Teamster. Maffians man, Jimmy Hoffa, valdes till ordförande. Maffians omfattning kom till allmänhetens kännedom när ett antal ledare för olika grupper arresterades i New York 1957. Idag har den italienska maffian tappat i inflytande till andra grupperingar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 september 1598 – Slaget vid Stångebro

Minnesmonumentet över slaget vid Stångebro.

Bakgrunden

När Gustav Vasa dog 1560 lämnade han efter sig fyra söner. Erik blev utsedd till kung och hertigarna, Johan, Magnus och Karl fick var sina områden att styra över så att de blev ekonomiskt självständiga. Magnus blev sinnessjuk och hans områden förvaltades av Johan.

Yngst i skaran var Karl som endast var tio år när hans far dog. 15 år gammal ledde han artilleriet vid erövringen av Varberg fästning 1565. Tillsammans med Johan manövrerade de bort Erik från tronen och Johan tog över som kung. Johan var samtidigt gift med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och de fick sonen Sigismund, som hade arvsrätt till den polska tronen. Johan och Karl kom på kant med varandra. Johan ville återinföra katolicismen i Sverige och uppfostrade sin son till att bli katolik, bl.a. för att han skulle kunna behålla den polska kronan. Karl å sin sida bekände sig till protestantismen, helt i sin fars anda. Sigismund väljs till kung i Polen och när Johan dör blir han även kung i Sverige. Under de perioder som kungen befinner sig i Polen uppstår ett maktvakuum i Sverige som den mycket ambitiöse Karl utnyttjar. Genom att manipulera med riksrådet, mot riksrådet och agera självständigt tar han sig allt mer makt och undergräver Sigismunds ställning i Sverige. Karl ser till att Sigismund blir tvingad att acceptera protestantismen i Sverige.

Karl har utvecklat sitt hertigdöme och byggt upp en mycket stark ekonomi och har resurser i kampen mot brorsonen. Det kommer till ett öppet uppror och Karl får varken adeln eller prästerna med sig men lyckas alliera sig med bönderna. Situationen blir akut och Sigismund tvingas skicka trupper till Sverige. Soldaterna landar vid slottet Stegeborg där de ganska enkelt slår Karls otränade bondehär. Sigismund flyttar sig till Linköping och Karl följer efter. Där kommer härarna att drabba samman vid Stångebro, den dimmiga morgon den 25 september 1598.

Konsekvenserna

Sigismunds ovilja, oförmåga att utnyttja segern vid Stegeborg gör att Karl kan segra i Linköping och därefter tvinga fram ett avtal som inom några år har berövat Sigismund den svenska kronan. De adelsmän som ställt sig på kungens sida tar hertig Karl hämnd på när han avrättar de kungalojala personerna i Linköpings blodbad två år efter segern vid Stångebro.

Slaget kommer att bli symbol med ett avgörande skede i svensk historia. Protestantismen befästs och katolicismen försvinner ut. Personalunionen mellan Sverige och Polen bryter samman och Polen och Sverige i princip i krig med varandra fram till freden i Nystad 1721 och den svenska stormaktens undergång. Karl visar tydligt att han är en skrupulös härskare där makten är allt och allt är tillåtet för att rättfärdiga den egna maktpositionen. Karls far, Gustav Vasa är den som har gått till historien som det svenska rikets grundare men det är kanske sonen Karl IX som bygger huset och lägger grunden för stormaktstiden.

Karl är försiktig, att störta regerande kungar är en impopulär sysselsättning i mångas ögon och han väljer att kalla sig riksföreståndare från 1599 fram till att han officiellt blir kung Karl IX 1604. Han blir sittande på tronen fram till sin död 1611 och sonen Gustav II Adolf tar över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Stångebro.

24 september 1398 – Timur Lenk invaderar Indien

Bakgrunden

Han föddes i dagens Uzbekistan, Timur Lenk, en ättling till Djingis Khans krigare som tidigare härjat i området. Som ryktbar krigare vann han många segrar innan han kunde ta makten 1370. Resten av sitt liv tillbringade han som krigare och erövrare, från Medelhavet i väster till Kina i öster. Redan i sin samtid var han känd för de massakrer som han ställde till med på de besegrade folken.

Timur var muslim, men anföll ändå trosfränderna i den Gyllene horden och inte minst det osmanska riket som han besegrade i början på 1400-talet. I Delhi regerade den mamelukiska dynastin i sultanatet. Det var ättlingar till slavsoldater i de muslimska arméerna och utgjorde ett gott skydd mot de mongoliska härjningarna på stäpperna i det inre av Asien. Rikedomarna de samlade på sig, lockade Timur Lenk som hävdade att han ville stärka sultanatet som han ansåg var för släpphänta mot hinduerna. Med sin armé gick han över floden Indus, vid Attock i dagens Pakistan, den 24 september 1398.

Konsekvenserna

Timur avancerade mot Delhi men mötte ganska lite motstånd. Armén tog hinduer och otrogna som fångar. Det uppskattas att 100 000 fångar fanns i Lenks läger och dessa utgjorde ett hot mot armén om de skulle rymma och ta sig till slagfältet. Han kunde heller inte avvara tillräckligt med soldater för att bevaka alla fångarna. När dessa visade tecken på glädje när Lenk blev anfallen gav han order om att fångarna skulle bli “föda till svärden”. Samtliga avrättades och dagen efter, den 17 december, hade de kommit fram till Delhi. Sultanen, Mehmud Kahns, trupper hade varit upptagna med interna maktstrider och var försvagade när det nya hotet dök upp. I ett försök att vinna slaget skickade sultanen fram stridselefanter. Timur lät sätta eld på kameler som drevs mot elefanterna som i panik och sprang in i de egna leden med förödande effekt. Timur Lenk vann slaget och tågade in i staden som plundrades, förstördes och invånarna massakrerades.

Han stannade någon månad innan han fortsatte till den heliga staden Haridwar som plundrades. Timur gick över Ganges och mötte hårt motstånd från hinduerna innan han i april återvände till sin huvudstad i Uzbekistan. Med sig tog han sitt byte som transporterades på nästan hundra elefanter. Timur Lenk fortsatte sina härjningar i Bagdad och Turkiet innan han 1404 beslutade sig för att invadera Kina och Mingdynastin. Året efter dog Lenk och begravdes i Samarkand.

Sultanatet i Delhi överlevde Lenks härjningar men blev försvagat. Muslimerna var i minoritet och det uppstod flera hinduiska riken som visserligen var underställda Delhi men hade religionsfrihet och stor självständighet. Försök gjordes att smälta ihop islam och hinduismen men det misslyckades och förgrundsgestalten, guru Nanak, grundade istället den sikhiska religionen. Timur Lenks arv levde vidare i Indien. Hans ättling i rakt nedstigande led, Babur, grundade senare det mongoliska imperiet i Indien efter det första slaget vid Panipat 1526 mot Sultanatet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 september 1459 – Slaget vid Blore Heath

Bakgrunden

Släktstrider är de värsta sägs det, och Rosornas krig är ett bra exempel. När Henrik IV tog kungamakten gjorde ha det från sin kusin Rikard II år 1399. Därmed fick också huset Lancaster sin förste kung på den engelska tronen. Henrik och hans son Henrik V var skickliga soldater och försvarade sin tron och utökade sina domäner med områden i Frankrike under 100-årskriget.

Hertigen av York, Rikard Plantanget, hävdade sina krav på tronen genom dottern till Lionel av Antwerpen. Kung Henrik VI var varken soldat eller hade resurser att betala sina trupper. Han förlorade 100-årskriget mot Frankrike och samtidigt som en begynnande sinnessjukdom var i antågande. Plantanget såg chansen och började med att intrigera bort Earlen av Sommerset, som var kungens impopuläre rådgivare, och blev förmyndare när kungens sinnessjukdom bröt ut. När kungen tillfrisknat ökade spänningen mellan husen Lancaster med kungen i spetsen och huset York med Plantanget som härförare. Till slut möttes de båda antagonisterna i slaget vid St Albans. Det blev ett ordentligt nederlag för kungen som förlorade sina ledande befälhavare och själv togs han tillfånga av Rikard. Försök att mäkla fred mellan husen Lancaster och York blev fruktlösa. I stället ökade spänningen ytterligare.

Drottningen, Margret från Anjou, hade varit den som i praktiken regerade åt sin man. Det var hon som kallat till stora rådet i maj 1455 som i sin tur ledde fram till slaget vid St Albans och inledningen på Rosornas krig. Det var hon som tog ledning på Lancaster sidan. Hennes son prinsen av Wales var tronföljare och de hade mycket att försvara. Efter slaget vid St Albans lyckades hon fly och sökte skydd i norra England där hon samlade trupper och ledare för att återta initiativet. Fyra år senare var Lancaster redo att möta York. Slaget vid Blore Heath stod den 23 september 1459.

Konsekvenserna

Lancaster lade sig i ett bakhåll för sina fiender men upptäcktes. De båda härarna ställde upp sig på heden och så började de vanliga försöken att lösa konflikten utan strid. När York, vars trupper var klart färre än Lancaster, verkade dra sig tillbaka anföll Lancasters kavalleri. Det misslyckades när de försökte att korsa en bäck. Ett andra försök misslyckades också och ett slutligt, tredje försök, denna gång med infanteri ledde till intensiva strider. York fick övertaget när Lancasters befälhavare stupade och soldaterna flydde.

Det var en seger för Yorks sida men det betydde inte att York vunnit kriget, tvärt om. Lancaster hade fortfarande en tillräckligt med soldater för att kunna försvara sig och de hade fortfarande kungamakten. Hertigen av York och hans armé marscherade mot Worscter och senare mot Ludlow. Ledarna hade vägrat att komma till stora rådet som sammanträtt under sommaren och nu var det utlyst möte med parlamentet i Coventry. York misstänkte, förmodligen med all rätt, att de skulle bli anklagade för förräderi och för att tagit till vapen mot kungen. Yorks armé satte sig i rörelse men Lancaster hade en stor armé i deras väg. Det var dags för nästa slag, det vid Ludford Brigde.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

22 september 1499 – Avtalet i Basel

Bakgrund

Det som är dagens Schweiz ligger i Europas hjärta men på grund av sin geografi så är landet inte någon allfarväg. Schweiz är enkelt uttryckt en bergig och besvärlig sträcka mellan Tyskland och Italien. Det finns starka intressen från flera håll att lägga under sig Schweiz. Det tysk-romerska riket hade klara intressen för att skydda vägarna mellan Tyskland och Italien och Habsburgarna i Wien såg möjligheter till fler områden i Europa. Särskilt som det gränsade till det som idag är Österrike. Schweiz var heller inte ett homogent land. Snarare liknade det Tyskland med sin många furstendömen och små stater. På det lokala språket blir det kantoner. 1291 bildar några kantoner det schweiziska edsförbundet för att samarbeta mot yttre fiender.

De kommande två hundra åren blir konflikt fulla. Edsförbundet får försvara sig än mot Habsburg, än mot tysk-romerska imperiet och än mot det som idag är Frankrike. Schweizarna gör det framgångsrikt i stort sett i varje konflikt, samtidigt som de för större problem att hålla ihop inbördes. 1481 kunde kantonerna åter enas inom edsförbundet. Några fler kantoner kom till och förbundet kom att öva inflytande över andra kantoner som inte var medlemmar. I slutet av 1400-talet ville kejsaren i Wien stärka sin makt över områden i väster, bl.a. Schwaben och Schweiz. Det kom till strider där schweizarna återigen visade sig starkare och kunde hävda sin självständighet. I slaget vid Dornach kom avgörandet i det schwabiska kriget och fred kunde slutas i Basel den 22 september 1499.

 

Konsekvenser

Schweiz kunde behålla sin frihet samtidigt som de militära framgångarna noterades i Europa. Schweiziska soldater blev efterfrågade på den europeiska legoknektsmarknaden. Det främsta och bestående exemplet på detta är schweizergardet som bildades 1506 och än idag bevakar påven och Vatikanstaten. Edsförbundet hade knappt segrat mot tyskarna innan det var dags att återigen gå i krig, denna gång mot Frankrike. 1521 slöts en fred med grannen i väster.

När man läser om landet i Europas hjärta så handlar det ganska ofta konflikter av olika slag. Mot tyskarna, mot kejsare och mot Frankrike. Nästa konflikt stod inom edsförbundet. I början av 1500-talet hade katolska kyrkans handel med avlatsbrev och andra typer av affärer, för att betala för Peterskyrkan i Rom, väckt en del missnöje. Det kom till sin spets när Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkdörren i Wittenberg 1517. I Schweiz fanns två mycket kritiska präster Huldrych Zwingli och Johannes Calvin. De lämnade katolska kyrkan och gick över till reformationen. Det skapade en splittring mellan olika kantoner i edsförbundet och det utkämpades två krig mellan de påvetrogna kantonerna och de reformerta. I det senare av de två krigen dödades Zwingli. 1531 kom det till en fred mellan kantonerna som gick ut på att varje kanton fick själv avgöra vilken av de kristna trosinriktningarna som skulle gälla i respektive land. Den katolska motreformationen stärkte de katolska kantonerna. Det förekom inbördes strider mellan de olika kristna kantonerna under de kommande 250 åren. Nästa stora omvälvning av edsförbundet var effekterna av den franska revolutionen. 1798 kom franska trupper att invadera alplandet och edsförbundet ersattes efter 500 år av den helvetiska republiken.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

21 september 1896 – Brittiska trupper intar Dongola från Mahadisterna

Bakgrunden

Gränser är något som hela tiden ändras, med eller utan våld. Det gamla Egyptens gränser sträckte sig ett gott styck in i det som vi idag kallar för Sudan. Kulturellt hade området en hel del gemensamt med den egyptiska kulturen och det var därför som Muhammad Ali Pascha av Egypten beslutade sig för att lägga under sig Sudan. På 1820-talet invaderade Pascha Sudan för att förena de båda länderna längs Nilen. Det fanns även skatteintäkter att hämta. Suezkanalens öppnande 1869 gjorde området till strategiskt mycket viktigt och stormakterna förstärkte sin närvaro i regionen, inte minst britterna som lyckades manövrera bort fransmännen från kanaladministrationen.

Tewfik tog över efter sin far Ali Pascha som regent. Faderns abdikation hade tvingats fram av britter och fransmän. Det skapade nationalistiska stämningar i Egypten och Sudan, likt den våg av nationalism som svepte fram i hela Europa. Tewfik hade det svårt och bjöd 1882 in britterna som i praktiken tog över landet. Missnöjet jäste under ytan och mer i Sudan än i Egypten där brittiska trupper hade en annan kontroll på händelserna. Den religiösa ledaren Muhammad ibn Abdalla ledde det sudanska Mahadistupproret mot britterna. De svarade med att skicka general Gordon till Sudan för att avveckla den militära närvaron. Han dröjde kvar och blev förintad, bara dagar innan undsättningsexpeditionen nådde fram till Khartoum. Abdalla ville införa en muslimsk stat och kunde i praktiken göra det eftersom britterna drog sig tillbaka Egypten för att stabilisera sitt styre där. Mahdisterna försökte inta Egypten men stoppades och till slut bestämde sig britterna för att återerövra Sudan. Lord Kitcheners inledde attacken i mars och Dongola kunde intas den 21 september 1896.

Konsekvenserna

Britterna byggde en järnväg från Egypten för att kunna få med sig förnödenheter. Från Dongola, ca 50 mil norr om Khartoum, började avancemanget söderut mot huvudstaden Omdurman, som tagit över efter det härjade Khartoum. Det tog två år för britterna att nå fram.

Det finns en dag, en timme, ja rent av en sekund där historien stannar till och överväger vilken väg den ska ta. Kanske gjorde den det, i Sudan sommaren 1898. Britterna hade flera motiv till att vilja erövra Sudan, kontrollen över Nilen, Kap-Kairoaxeln dvs. den imperialistiska strävan efter att behärska Afrikas östkust. Fransmännen hade sin imperialistiska vision om att behärska Afrika från Senegal i väst till Djibouti i öst. Vad som saknades var Etiopien och södra Sudan. De skickade major Marchand från Brazzaville i Kongo för att resa den franska trikoloren över området. När Marchand, med sitt lilla sällskap, kom till Fashoda upptäckte de Lord Kitcheners armé, som höll på att ockupera hela Sudan. Det hela mynnade ut i en låst position vid staden där båda hävdade sin rätt till området. Afrikanerna var inte tillfrågade vad de tyckte. Som tur var besinnade sig den franska utrikesministern och ett krig kunde undvikas. Historien vandrade fredens och britternas väg, denna gång. Frågorna som aldrig kan få ett svar är flera. Hur hade världen sett ut om fransmännen tagit Sudan? Vad hade hänt om det brutit ut ett krig?

Britterna vann i Fashoda, de intog Omdurman i september och året efter skapade de koloniallandet Anglo-egyptiska Sudan som de styrde till självständigheten 1956.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel