31 juli 1858 – Carl Johan Engvall föds

Bakgrunden

Var tar den svenska missionen till Kongo sin början? Kristendomen är tillsammans med islam två expansiva religioner som uppmanar sina troenden att omvända hedningar. I Matteus evangeliet 28 kapitel kan vi läsa att Jesus sa: “Gå därför ut och gör alla folk till lärljungar”. Conquistadorerna tog det bokstavligt när de på 1500-talet for till Syd- och Mellanamerika för att frälsa hedningarna till den katolska tron. Idag skulle vi kanske kalla det för ett rövar- och plundringståg mer än seriös missionsverksamhet. Ur detta kom Jesuiternas verksamhet som var mer inriktat på omvändelse än erövring. Att sedan de olika europeiska staterna följde upp med handel och kolonisation var en annan sak och inte det som jesuiterna var intresserade av i första hand. Därefter följde olika andra grupperingar, först och främst mot Asien när handeln på Kina började expandera. Även de protestantiska kristna organisationerna hade inlett arbetet med att missionera och frälsa hedningar.

Afrika förblev ett mörkt område för européerna. Boerna etablerade sig i södra delen av kontinenten och i de norra delarna var det sedan gammalt starka band med Europa. Det var det väldiga området i mitten som man aktade sig för. Strandhugg på den afrikanska västkusten hade gjorts och utskeppningshamnar för slavar till plantagen i Amerika etablerades. Behovet av billig arbetskraft var större än nya själar till Gud. En av de som såg Afrika som sin privata affärsverksamhet var kung Leopold av Belgien. Han hade lurat till sig ett stort stycke av det inre av Centralafrika. Med hjälp av blanda de båda kändisarna och upptäcktsresanden Stanley och Livingstone så gjordes Afrika mer känd. Det var i denna tid som en pojke kom till världen i Vall, i Karlskoga socken i Värmland. Carl Johan Engvall föddes den 31 juli 1858.

Konsekvenserna

När Engvall var 20 år grundades Svenska Missionsförbundet. Det kom ur den rigida Svenska kyrkans kristna monopol som staten givit kyrkan. Den avskedade prästen PP Waldenström var en av förgrundsfigurerna i bildandet av det nya frikyrkliga förbundet. Jonsered hade bildat en missionsförsamling redan 1875. Missionsarbete var en av nyckelpunkterna för det nya förbundet och redan 1880, sickade Missionsförbundet ut sin första missionär till Stanley missionen i Kongoland – Carl Johan Engvall. Carl Johan kom inte att stanna i Kongo mer än tre månader. Han blev sjuk och fick åka tillbaka till Sverige. Han kom hela sitt liv att arbeta som missionär i andra delar av världen.

Intresset för mission i Afrika hade kommit med Stanleys upptäcktsresor i det inre av Centralafrika. De slog igenom och Stanleys beskrivning av de vilda infödingarna satte igång en önskan att kristna och civilisera dessa hedningar. Först ut var engelsmännen som 1878 skickade de första missionärerna till Kongo i något som kallades för Livingstone Congon Inland Mission. Namnet efter missionären David Livingstone som Stanley sökte reda på under en av sina resor. Sverige kom efter ett par år senare. Svenska Missionsförbundet kom 1886 att öppna en egen missionsstation i Mukimbungu, 30 mil från Atlanten mellan Kinshasa och Angola.

Detta är samtidigt som den belgiske kungen Leopold bedriver rovdrift av landets naturresurser. Människorna straffas hårt och brutalt av kungens soldater om de inte levererar de kvantiteter som krävs av dem. Det går så illa att den belgiska regeringen 1908 måste annektera Kongo från sin egen kung. Detta skedde efter en internationell presskampanj som avslöjade kungens brott mot de mänskliga rättigheterna. Inte sälla kom uppgifterna ut ur Kongo av missionärer som sett detta med egna ögon. Därför kom de svenska missionärerna, liksom andra länders, att ses som goda människor på en kontinent där kontakten med den vite mannen ofta innebar slavhandel och kolonisation.

 

30 juli 1609 – Irokeser och fransmän drabbar samman

Bakgrunden

I de nordvästra delarna av den Nordamerikanska kontinenten, i området mellan Atlanten och de stora sjöarna, i det som vi idag kallar för USA och Kanada bodde det fem olika Irokesstammar; Mohawker, Oneida, Onondaga, Cayuga, Seneca och Tuscarora. De stred inbördes lika mycket som de stred med sina grannar. Två hövdingar; Dekanawida och Hiawatha låg bakom enandet av de olika stammarnas förenande i Irokeseförbundet. Dagens forskare är oense om när detta enande skedde mer exakt. Det saknas skriftliga källor och det källmaterial som finns är arkeologiskt och muntliga berättelser. De finns de som hävdar att förbundet bildades så tidigt som i mitten på 1100-talet medan det kanske mer troliga är att förbundet bildades runt 1450. Förbundet fanns i alla fall i kraft när européerna började med sin ockupation av indianernas land i Amerika.

Det var Irokesstammar som hjälpte de första europeiska nybyggarna att överleva de första svåra åren, inte minst de hårda vintrarna. Förenandet av Irokeserna gjorde att de blev starka och kunde börja expandera på sina grannars bekostnad. När fransmännen kom till Saint Lawrenceflodens dalgång insåg Irokesernas trängda motståndare att de kunde få en allierad i de nya anlända äventyrarna och handelsmännen. Fransmännen drogs in i indianernas strider och det första slaget mellan fransmän och irokeser stod den 30 juli 1609.

Konsekvenserna

Konflikten må ha varit liten och fransmän och irokeser fann ett gemensamt intresse i den allt mer blomstrande handeln med pälsar, framför allt bäverskinn. Det franska konkurrenterna holländarna, hade etablerat sig i de södra delarna av irokesernas område, runt Hudsonfloden, i det som vi idag kallar New York. Holländarna utrustade irokeserna med skjutvapen och det fick konsekvenser. Det var främst Mohawkstammar inom Irokeseförbundet som utnyttjade de nya möjligheterna och attackerade andra nationers bosättningar runt St Lawrencefloden. Dessa stammar var allierade med fransmännen. Nya Frankrike försökte få bukt med anfallen genom att börja bygga fort på strategiska platser. Fransmännen funderade på att beväpna sina allierade indianer men det stoppades av jesuiterna som börjat missionera i området.

Irokeserna ökade sina anfall i syfte att expandera och lägga under sig mer områden som de kunde jaga på. Konsekvenserna blev att andra stammar mer eller mindra förintades under Irokesernas expansionsperiod på 1640-talet. Motståndet mot Irokeserna hårdnade och det kom till ett fredsavtal 1653 mellan Irokeser och fransmän. Ett avtal som inte skulle hålla särskilt länge. Striderna kom att fortsätta av och till i några årtionden och det var i många stycken en kamp mellan britter och holländare å ena sidan och fransmännen på den andra. Det gällde kampen om Nordamerika och utkämpades av urinvånarna mot urinvånare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

26 juli 805 – Wulfred väljs till ärkebiskop av Cantenbury

Bakgrunden

Besökte Jesus Cornwall i södra England? Frågan kom upp i en diskussion för många många år sedan. Förklaringen skulle ha varit att det var en släkting till Jesus som var handelsman och tog med sig den unge mannen på en resa till Cornwall för att köpa tenn som bröts i gruvorna där. Cornwall ska ha varit en del av Medelhavets handelsområde vid den här tiden. Som mycket annat i historien så lär vi aldrig kunna få ett bra svar.

Jesu läror skulle komma tillbaka till ön på Europas västkust under det första eller andra århundradet med romare som kommit i kontakt med den nya religionen. Sakta gjorde den sitt intåg i en värld av många olika religioner. Kristendomen fick hjälp av att den blev statsreligion i Romarriket 385. Efter att romarna lämnar Britannien kom andra folk med andra religioner och kristendomen trycktes tillbaka men försvann inte. 597 skickade påven ut Augustinus som missionär till kung Ætheberht i Kent i södra England, vars franska drottning redan var kristen. Det var i Canterbury, i Ætheberht rike, som Augustinus blev ärkebiskop.

Beroende på hur man räknar, 15:e eller 16:e ärkebiskopen, var Wulfred. Vi vet ingenting om honom innan han blev ärkebiskop. Vi känner inte till var och när han föddes. Det finns de som, på bra grund, gissar att han var adlig från Middelsex. Vi hör talas om honom för första gången i de historiska källorna 803 när han är med på ett kyrkomöte. Han deltog senare i en synod som i de kvarvarande dokumenten har kallats för ärkebiskopsval. Kanske var det där han valdes till ärkebiskop den 26 juli 805.

 

Konsekvenserna

Det fanns ingen klar kung över hela Britannien. Mercia hade varit det dominerande kungariket under något hundratal år men när Wulfred kröntes till ärkebiskop 805, var situation mer som en balansakt mellan stora och små kungadömen. Inflytandet berodde ofta på vem som var kung och hur stark han var som politiker och militär. Det är också under Wulfreds tid i Canterbury som vikingarna börjar härja de brittiska kusterna.

Kristendomens intåg i Britannien kanske inte såg så olikt ut som den gjorde i Skandinavien några århundraden senare. Den politiska makten och kyrkan behövde varandra, mot folket. Det är därför heller inte förvånansvärt att starka kyrkliga ledare kom att stå politiskt mot starka kungar. Wulfred har gjort sig ett namn, genom de historiska källorna som vi har kvar, genom att han reformerade kyrkan. Han införde domkapitlet, som en styrelse eller rådgivande organ till biskopen. Kapitlet kunde också fungera som biskopens ersättare innan en ny biskop hade valts. Det gjorde att mycket nyttig kunskap kunde föras vidare från en kyrklig ledare till en annan och så kunde också kyrkans makt stärkas.

Wulfred kom på kant med kungarna. Han präglade egna mynt och han började ta kontrollen över klostren, en annan källa till makt. Kungen tog bort hans makt under sex år, enligt de dokument som är kvar. Han kom tillbaka bara för att ganska omgående gå landsflykt. Han kom tillbaka igen och det gällde fortfarande makten över klostren. Wulfred reste till Rom för att konsultera påven. När Wulfred dog 832 var frågan ännu inte avgjord. Det tog ytterligare sex år. Kanske var detta en av förstriderna mellan katolska kyrkan och kungamakten, den som kom att mynna ut i investiturstriden i början på det kommande millenniet.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 juli 1957 – Bourguiba blir president i Tunisien

Bakgrunden

Han föddes i 1903 i Monastir i franska Tunisien, yngst av åtta syskon. Habib Bourguiba. Han kommer från en adelssläkt som under 1800-talet mist sin förmögenhet och fadern levde på en liten pensions från militären. Han satsade det han hade på sina barns utbildning. Habib skickades till Tunis, för att gå i en av de bästa skolorna i landet. 1924 flyttade han till Paris för studier i juridik och statsvetenskap, och det var där han träffade sin fru, Mathilde.

1928 är han tillbaka i Tunisien och hamnar ganska omgående i den politiska hetluften. Han försöker att skaffa arbete med det gå trögt. Han går med i ett politiskt parti men upptäcker att han har andra åsikter än majoriteten och bildar i stället ett eget. Bourguiba reser runt i landet och propagerar för det nya partiet och lyckas få igång lokalavdelningar. Bourguibas verksamhet går inte de franska kolonialmyndigheterna förbi och han sätts i fängelse under ett par år. I samband med upproret 1938 mördas 100-tals tunisier när franska trupper skjuter in i folkmassorna. Återigen arresteras Bourguiba. Han flyttades till ett fängelse i Frankrike och det hamnade under tysk kontroll under kriget. Tyskarna försökte använda honom för att propagera mot Frankrike i Tunisien men han vägrade. Bourguiba stödde kolonialmakten Frankrike.

Det var till nytta när han återkom till Tunisien. Det hindrade inte att ha återigen hamnade i fängelse och uppmanade till väpnad kamp mot Frankrike. När Frankrike 1954 ändrade inställning till sina kolonier kunde Bourguiba komma tillbaka, igen. Han återupptog kampen för självstyre. Han var med när republiken Tunisien utropade den 25 juni 1957.

Konsekvenserna

Bourguiba blir landets förste president. Han hade många influenser och började med att i nationalistisk anda stödja sina arabiska grannländers frigörelse. Det slutade med en militär uppgörelse med Frankrike och kostade hundratals döda. Efter beslut i FN tvingades Frankrike att lämna flottbasen i Bizerte. Tunisien hamnade i samma situation som många andra länder där kolonialmakten lämnade snabbt. Det fanns inte utbildade människor som kunde administrera statsapparaten. Bourguiba började med att organisera landet och bygga upp förvaltningen. Han använde ett annat kännetecken från nyligen avkoloniserade länder, en enpartistat. Ekonomiskt stagnerade Tunisien. För att få fart på ekonomin så vände sig presidenten till, och lierade sig med, fackföreningarna. Dessa förordade en planekonomi. Det fungerade inte och under i början på 1970-talet genomfördes reformer för att öppna ekonomin för privata initiativ.

Islam var en viktig del i Bourguibas statsbygge men viktigare var staten och nationalismen. Det var ett sekulariserat samhälle han byggde upp. I det kalla krigets tudelade värld ställde sig Tunisien på USA:s sida utan att ge avkall på den arabiska nationalismen som var så viktigt för landet. Den arabiska nationalismen kommer till Tunisien under de inledande åren av 1980-talet. Arabförbundet flyttar sitt högkvarter till Tunis och strax efteråt flyttar PLO sitt högkvarter till Tunis. 1985 så bombar israeliskt flyg högkvarteret. När oljepriset faller tvingas Tunisien till lån hos IMF. De ställer krav på nedskärningar inom den offentliga sektorn, ett resultat av Bourguiba medvetna satsning på att utveckla och modernisera Tunisien. Det blir också början till slutet för Tunisiens landsfader. Hans presidentskap på livstid upphör när han avsätts i en statskupp 1987. Han tillbringar återstoden av sitt liv i Monastir innan han avlider 2000, 87 år gammal.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

23 juli 1952 – Kolstålunionen skapas

Bakgrunden

I en föreläsning på universitet under en kurs i EU-kunskap gjordes en längre historisk tillbaka blick över olika försök att ena ett splittrade Europa. Ett av det försök som drogs fram var Napoleons arméers promenader över kontinenten i början på 1800-talet. Ett försök att med vapen skapa ETT Europa. Det blev inte lyckat. Däremot var Wienkongressens försök att skapa en balans betydligt mera framgångsrikt. Ett annat försök, med samma tillväga gångs sätt och med samma resultat var när Hitler lät sina stridsvagnar rusa över sina motståndare. Det var i ruinerna av detta inferno och organiserad förödelse som tanker utvecklades, i en mer långtgående anda än den europeiska konserten 130 år tidigare.

På drygt 70 år hade tre förödande krig rasat mellan i första hand Tyskland och Frankrike. Det som närde krigsindustrin var tillgången på ståltillverkningen för att gjuta kanoner och kol för energi och för krigslogistiken samt som ingrediens i ståltillverkning. I en säkrare europeisk värld var de båda länderna centrala för att undvika krig i framtiden. Genom att skapa någon som kontrollerade och informerade om de båda ländernas produktion av kol och stål, skulle det bli möjligt att följa sin fiendes och motståndares tillgång på dessa krigsviktiga råvaror. Det skulle i sin tur minska spänningen eftersom länderna inte skulle behöva gissa hur stor den andres produktion var. Ofta gissades det på alldeles för mycket och då ökade det pressumtiva hotet mot det egna landet. Det var något åt det här hållet som Robert Schuman, premiärminister i Frankrike tänkte. Han publicerade Schumandeklarationen 1950 och två senare undertecknades den Europeiska kol- och stålgemenskapen den 23 juli 1952.

Konsekvenserna

Sex länder som gick med i EKSG från början. Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Västtyskland och Luxemburg. Samarbete var öppet för alla intresserade länder och nya kandidater skulle godkännas enhälligt. Organisationen byggdes upp kring fyra institutioner, Höga myndigheten som var gemenskapens verkställande organ eller regering med en vanligare beskrivning. Den Gemensamma församlingen var medlemsländernas granskande organ av Höga myndighetens arbete. Särskilda ministerrådet bestod av medlemsländernas ministrar och regeringschefer och hade som uppgift att harmonisera arbetet i de nationella regeringarna med det i gemenskapen. Domstolen, till slut, hade som uppgift att säkerställa fördraget och tolka i tvister.

Under 1950-talet tillkom ytterligare två europeiska gemenskaper, Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) och Europeiska Atomenergi Gemenskapen, (EAG). 1967 kom dessa tre gemenskaper till att slås samman till de Europeiska Gemenskaperna (EG). Senare skulle de byta namn till Europeiska Unionen (EU). Storbritannien hade inte gått med från början och när de ansökte, så blockerade de Gaulle deras ansökan. Först fyra år efter hans död kunde britterna tillsammans med Irland och Danmark tas upp som medlemmar i Gemenskapen. Under 1980-talet kom de före detta diktaturerna i Sydeuropa, Grekland, Spanien och Portugal med i unionen som en del i att stärka deras demokratiska utveckling. Under 1990-talet tillkom Sverige, Finland och Österrike. Under 2000-talet har de flesta av de gamla länderna i Warszawa pakten kommit in som medlemmar.

EKSG har blivit EU. EKSG lades ner 2002, 50 år efter fördraget, men idén om fred i Europa lever vidare genom EU. Tyvärr har vi börjat glömma bort VARFÖR vi startade gemenskapen från början och EU:s överstatlighet ifrågasätts allt mer. Orsaken är och förblir, att undvika onödiga konflikter som leder till krig i Europa.

21 juli 1970 – Assuandammen i Nilen klar

Bakgrunden

Egyptens liv är Nilen. Floden svämmar över varje sommar och ger näring till åkrarna som bönderna kan ta rika skördar ur. Det är Nilen som gör det möjligt att odla upp öken. Det är Nilen som är transportleden, utan Nilen, inget Egypten. Så har det varit sedan de första bosättningarna för ungefär 8000 år sedan. När britterna ockuperade Egypten insåg de möjligheter och lät 1898 bygga den första, låga dammen. Dammen höjdes senare och 1946 var det nära att den svämmade över och nu krävdes det en ny damm.

Egypten var ett av de länder som anföll staten Israel när den utropades 1948 och kom att stå på den förlorande sidan. Fyra år senare tvingades kungen att abdikera och året efter utropades republiken med Nasser som ledare. Samma år började planerna för det nya dammbygget. Nasser ville vara ledande inom arabvärlden och USA utrikesminister Dulles företrädde en hård linje mot kommunismen. Han såg i Nassar en garant för att kommunismen inte skulle sprida sig till mellanöstern och USA erbjöd sig att finansiera dammen på goda villkor. Nasser hörde sig för hos Sovjetunionen. USA höjde sitt bud men fick problem med sina allierade i mellanöstern, Turkiet och Irak som ansåg att Egypten fick för mycket hjälp, trots att de var neutrala. 1955 gjorde Egypten en stor vapenaffär med Tjeckoslovakien och USA drog tillbaka sitt erbjudande. Sommaren 1956 förstatligade Egypten Suezkanalen och strax därefter anföll Israel med hjälp av Storbritannien och Frankrike. USA och Sovjetunionen gick in och stoppade kriget men Egypten var på den förlorade sidan, igen. 1958 hade Egypten valt sida och Sovjetunionen gick in och finansierade dammen. Egypten pressades hårt i sexdagarskriget 1967 och förlorade hela Sinai halvön och Suezkanalen stängdes för fartygstrafik, men bygget av dammen stod efter 10 års arbete klart den 21 juli 1970.

Konsekvenserna

Det tog sex år att fylla upp den väldiga Nassersjön som levererar elström och reglerar vattnet, inga översvämningar och ingen torka. Lagom till att dammen fylldes upp tog och med förlusterna i sexdagarskriget och Oktoberkriget i färskt minne tog Egyptens nye ledare, Anwar Sadat och kastade ut ryssarna och orienterade landet mot väst och USA.

1929 förhandlade kolonialmakten Storbritannien fram Nile Water agreement som reglerade hur vattnet skulle fördelas mellan länderna längs Nilen. Egyptens befolkning har ökat från ca 15 miljoner 1929 till dagens ca 80 miljoner. Motsvarande förhållande gäller för länderna som levererar vatten till Nilen. Kenya befolkning har ökat från 8 år 1950 till 40 miljoner idag. Nilens vatten är en begränsad resurs och antalet som gör anspråk på sin del har ökat många gånger om, därför är vattnet hotat. Det ska räcka till hushållen, industrin, jordbruket och konstbevattning av öknen. Länder uppströms i Nilen vill förhandla om avtalet men det är förmånligt för Egypten och förhandlingarna har inte kommit någonstans. De finns de som tror att färskt vatten kommer att ta slut före oljan. Förhandlingarna sker i Nilebasin Initiative där man samarbetar kring Nilens vatten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten. 

18 juli 1656 – Tredagarsslaget vid Warszawa inleds

Bakgrunden

Allt sedan Kung Sigismund blev utkastad ur Sverige av Hertig Karl, efter slaget vid Stångebro 1598, hade Polen krävt den svenska kronan. I samband med 30-åriga kriget slöts ett vapenstillestånd. Avtalet var på väg att löpa ut och den svenska riksledningen med nye kungen Karl X Gustav hade flera val; att gå emot arvfienden Danmark, att gå mot Ryssland eller att gå mot Polen. I mars 1655 beslutade den svenska riksledningen att anfalla Polen. Den 1 juli gick flera arméer över gränsen, kriget hade börjat.

Under första krigsåret hade svenskarna framgångar i nästan alla slag de utkämpade bl.a. intogs Warszawa. Den polske kungen Johan II Kasimir befann sig på defensiven samtidigt som han krigade mot Ryssland och hade ett inbördeskrig att sköta. Under vintern ökade det polska motståndet, moralen steg och ett framgångsrikt gerillakrig drabbades svenskarna hårt. Svenskarna segrar blev allt mer dyrköpta. Brandenburg hade egna territoriella ambitioner i Polen, sluter så upp på den svenska sidan. Litauen delas mellan Sverige och Ryssland.

Under andra krigsåret blev det svårare för svenskarna. De marscherade fram och åter över Polen för att inta fler och fler städer. Ryssland förklarade krig mot svenskarna och Polens kung ville inte anta de fredstrevare som svenskarna sände ut, först ville han återta Warszawa. Polackerna marscherade mot sin ockuperade huvudstad. Staden belägrades i april och den svenskarna samlade sig för att undsätta Warszawa. Svenskar och brandenburgare anföll vid floden Wizla en dubbelt så stor polsk-litauisk här, den 18 juli.

Konsekvenserna

Efter tre dagars strider retirerade de polska trupperna och Sverige stod som segrare. Sverige och Brandenburg vann slaget men ingenting avgjordes. Karl X Gustav skickade nya fredsförslag till den polske kungen men dessa avslogs. Polackerna fick stöd av de europeiska stormakterna. Ryssar och polacker slöt fred och Ryssland anföll de svenska besittningarna i Baltikum. Polackerna återtog delar av sina förlorade territorier och danskarna attackerade svenskarna. Brandenburg bytte sida i kriget. Sverige var i krig med fyra länder.

1657 blev det värre för svenskarna, Österrike gick i allians med Polen. Litauen som tidigare ockuperats av Sverige gick till anfall mot svenska Livland. Karl X Gustav anföll nu Danmark för att en gång för alla krossa arvfienden men med Nederländernas hjälp försvarade sig danskarna.

Fred slöts slutligen i Oliwa 1660 efter det att den svenske kungen Karl X Gustav avlidit i lunginflamation. Polen släppte kravet på den svenska kronan och Sverige fick Estland och Livland.

Polens tid som stormakt var över. Det svenska stormaktsväldet växte efter de nordiska krigen. Svenskarna befäste delar av sina erövringar framför allt de skånska landskapen och i Baltikum.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

17 juli 1945 – Det kalla kriget med inleds konferensen i Potsdam

Bakgrunden

Det andra världskriget hade gjort de svurna fienderna, det brittiska imperiet och det kommunistiska Sovjetunionen till allierade i kampen mot Nazityskland. I och med USA inträde i kriget 1941 hade det tippat över i de allierades favör. På våren 1945 hade ryska trupper intagit Berlin och Tyskland tvingades att villkorslöst kapitulera så som de allierade beslutat i Teherankonferensen 1943. Sovjetunionen hade burit huvuddelen av krigsbördan och stod militärt mycket starka i centrala Europa.

Under konferensen i Jalta på vintern 1945 hade flera viktiga beslut som rörde det framtida Tyskland tagits. Efter Tyskland ovillkorliga kapitulation skulle landet delas in i fyra ockupationszoner där Frankrike skulle administrera den fjärde zonen. Landet skulle avrustas, avnazifieras och allmänna och demokratiska val skulle hållas. Nazistiska krigsförbrytare skulle jagas. Gränsen mellan Polen och Sovjetunionen och Polen och Tyskland var inte okomplicerad. Polens östgräns skulle återgå till den så kallade Curzonlinjen, ungefär det området som Polen tagit från Sovjet under kriget 1920 och som kompensation skulle Polen få tyska områden i väster.

Stalin lovade att tre månader efter krigsslutet i Europa, så skulle Sovjetunionen gå in i kriget mot Japan. Det var en av de saker som Stalin höll, de västallierade förstod mer och mer att Stalin hade ganska små intentioner att hålla de överenskommelser som gjorts. Nästa gång som de allierade möttes var i Potsdam i utkanten av det sönderbombade Berlin och konferensen började den 17 juli 1945.

Konsekvenserna

Potsdam mötet var helt olikt mötet i Jalta. Segern var bärgad och nu satt man i den besegrade tyska huvudstaden. Stalin var där men inte Roosevelt som avlidit tre månader tidigare. Churchill kom men fick åka hem mitt under pågående konferens och ersättas Clement Attlee som vunnit de allmänna valen i Storbritannien. Konferensen blev den sista mellan segrarmakterna och där dryftades Tysklands framtid. Tyskland skulle, trotts uppdelningen i ockupationszoner, ändå utgöra en ekonomisk enhet.

Konferensen präglades av hur situationen såg i verkligheten eftersom Sovjetunionen ockuperade stora delar av Centraleuropa. Visserligen kom segrarmakterna överens om Tysklands omedelbara framtid men motsättningarna ökade också mellan Stalin och de nya ledarna för västdemokratierna. Det långa heta kriget höll på att ersättas av ett kallt och USA:s nye president passade på att höja insatserna och berättade om det nya vapnet som de förfogade över, atombomben. Fyra dagar efter konferensens slut fick världen se förstörelsekraften när Enola Gay släppte sin dödliga last över Hiroshima.

För att bygga upp sin del av Tyskland satsade USA på ett enormt ekonomiskt hjälpprogram, Marshallplanen som pumpade in pengar i Västeuropa eftersom Stalin valde att stå utanför. För att skydda den tyska valutan mot de ryska sedelpressarna så infördes D-marken i de västra ockupationszonerna och bara några år senare var delningen av Öst- och Västtyskland ett faktum.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

14 juli 1789 – Revolutionen inleds med att Bastiljen i Paris stormas

Bakgrunden

När penningekonomin infördes i Frankrike stärkte kungen sin makt på feodaladelns bekostnad. Kungen blev mäktigare och en byråkrati utvecklades som styrdes av ämbetsmän. Korruptionen frodades och ämbeten köptes och såldes, ibland utan krav på en arbetsprestation.

Under 1700-talet engagerade sig Frankrike i flera och dyra krig, som gjorde slut på statskassan, bl a förlorade man sitt kolonialvälde i Amerika. Slöseriet med statsmedel fortsatte, stora och dyra slott byggdes och adeln fortsatte med sina utsvävningar.

Frankrikes befolkning växte snabbt och landsbygden blev kraftigt överbefolkad. Flera år av sämre skördar gjorde att matpriserna steg och folket svalt. Transportväsendet var dåligt, det gick inte att transportera mat till områden med hungersnöd. Ekonomin utvecklades svagt eftersom landägande gav social prestige men inte utvecklade jordbruket. Adeln, lantägarna, var arroganta och nedlåtande mot de lägre stånden och ett missnöjde pyrde under den ytan. En borgarklass växte fram som sysslade med handel och hantverk. De hade ekonomiskt inflytande men inget politiskt och de nödvändiga reformerna kom inte.

Ludvig XV försökte med förändringar men bl a adeln, prästerskapet och ämbetsmännen hade mycket att förlora och motverkade alla försök. Ett växande missnöje jäste och trycket på politiska och ekonomiska reformer ökade inom alla samhällsklasser. Våren 1789 inkallades generalständerna för första gången på 175 år. Ständerna samlades och kungen kom på defensiven. Den 9 juli omvandlade sig generalförsamling en grundlagstiftande nationalförsamling. Beslutet utlöste en politisk aktivitet i Paris och den 14 juli stormade en folkmassa Bastiljen. Revolutionen hade inletts.

Konsekvenserna

De viktigaste konsekvenserna av den franska revolutionen var de idéer och värderingar som den gav och som genomsyrar dagens samhälle; frihet, jämlikhet och broderskap och i dess förlängning – demokrati.

Friheten banade väg för liberalismen som slog igenom under 1800-talets första del och ändrade den rådande samhällsstrukturen. Liberalismen banade väg för socialismen som slog igenom under det tidiga 1900-talet. Tanken släpptes fri, yttrandefrihet, religionsfrihet och det genererade nya idéer och banade väg för innovationer och en enorm teknisk utveckling. Kapital till investeringar hämtades från en ökande handeln och industrisektor och kom att ge den industriella revolutionen sitt stora genombrott.

Jämlikheten gav fler samhällsgrupper möjlighet till högre utbildning och ämbeten, detta gav förutsättningen för det industriella språng som togs under 1800-talet. Grunden för ekonomin flyttades till handel och industri och nya samhällsstrukturer växte fram baserade på egendom och förmögenhet. Borgliga värderingar och ideal genomsyrade hela 1800-talet. Jämlikheten gav en medborgare – en röst – demokrati!

Broderskapet var gemenskapen i det nya samhället, alla blev medborgare, delaktiga i en nationalstat, ett begrepp som etablerats i Westfaliska freden 140 år tidigare. Detta ställdes snabbt på prov när den nya franska staten anfölls av sina grannländer. Under 1800-talet blommade nationalismen ut. Krig med nationella förtecken utkämpades och slutligen det mest förödande – första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

12 juli 2006 – Hizbollah beskjuter Israel

Bakgrunden

Konflikten mellan Israel och Libanon är gammal. I modern tid var Libanon med och invaderade efter utropandet av staten Israel i maj 1948. Palestinier flydde i 100 000-tal till Libanon för att undvika kriget och de blev kvar. De kom att förskjuta maktbalansen i landet och detta märktes tydligare när PLO kastades ut från Jordanien 1970 och PLO:s högkvarter flyttade till Beirut. Inbördeskriget i Libanon började 1975 och gränsstriderna mellan palestinier och israeler ökade. 1978 invaderade Israel södra Libanon och kom de att stanna i 22 år. 1982 gjorde Israel en ny invasion i Libanon och nådde denna gång ända fram till Beirut. Det tvingade PLO att flytta sitt högkvarter, nu till det mer avlägsna Tunis. I flyktinglägren Sabra och Shatila lät israelerna kristna falangisterna ställa till med massakrer på 800 civila palestinier.

Det libanesiska inbördeskriget var en uppgörelse, där den gamla maktbalansen mellan olika folkgrupper förändrats av de stora strömmarna av palestinska flyktingar. 1990 var inbördeskriget över och Syrien hade i praktiken, tagit kontrollen över landet. Hizbollah växte sig starkare bland shiamuslimerna i södra Libanon och år 2000 lämnade Israel sin så kallade säkerhetszon. Enligt Israel som en del av en fredsuppgörelse och enligt Hizbollah för att de jagat ut den israeliska krigsmakten. Gränsstriderna fortsatte och det skedde inofficiella fångutväxlingar mellan parterna där Hizbollah hävdade att de blivit lurade. De lovade att kidnappa israeliska soldater och sedan byta dessa mot medlemmar som satt i israeliska fängelser. De gjorde ett försök mot en israelisk patrull i ett omstritt gränsområde och samtidigt besköt de norra Israel med Katyusharaketer, detta skedde den 12 juli 2006.

Konsekvenser

Israels reaktion var omgående och de satte efter kidnapparna som lyckats komma undan med två soldater. Israeliska stridsvagnar körde in i fällor som Hizbollah gillrat och de israeliska förlusterna ökade. Israel kastade in 30 000 man i sin jakt på Hizbollahsoldaterna. De utvidgade sina operationer till Beirut som bombades liksom vägen till Damaskus i Syrien. Stora insatser gjordes för att evakuera utländska medborgare som i allt större utsträckning hittat tillbaka till Beirut efter det förödande inbördeskriget. Hizbollah försvarade sig väl och den Iran finansierade organisationen hade fått avancerade vapen från sin välgörare som förmodligen transporterats genom Syrien.

Förenta Nationerna startade genast sin diplomatiska verksamhet för att få slut på kriget, samtidigt som fem FN-anställda dödades av den israeliska armén. Kofi Annan kallade det för avsiktligt. FN säkerhetsrådsresolution satte ett eldupphör till 14 augusti, men det skulle dröja till oktober innan det mesta var återställt och Israel dragit sig tillbaka från södra Libanon. Hizbollah hävdade att de vunnit kriget och Israel hävdade motsatsen. Något som konstaterats är att Israel fick relativt höga förluster, över 160 döda, civila och militärer, av några som inte längre enbart kan klassas som terrorister eller gerillakrigare. Hizbollah utgör en liten stat i staten och den libanesiska armén har svårt att hävda sin överhöghet. Organisationen fick också förluster, över 500 döda och nästan 1200 civila libaneser dog, främst av israelisk eldgivning. Efter striderna utväxlades fångar och kvarlevorna efter stupade fiender. Konflikten är ännu inte löst.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.