Månad: oktober 2017

26 oktober 1972 – Statskupp i Benin

Bakgrunden

Området som vi idag kallar för Benin är en liten yta, med afrikanska mått mätt, som sträcker sig från Guineabukten och ca 70 mil norrut i Afrika. Européerna, i form av portugiser kom hit under 1400-talet. Det afrikanska kungadömet Dahomey etablerades runt 1600 och levde vidare fram till området kom under franskt kolonialt styre 1894 under namnet Franska Dahomey. Det var här som Mathieu Kérékou föddes 1933 i den nordvästra delen av landet . Han utbildade sig till militär i grannländerna Senegal och Mali innan han 1960 gick in i den franska armén. Det var strax innan den koloniala självständighetsprocessen gjorde att Franska Dahomey blev republiken Dahomey med afrikanskt styre. Kérékou blev rådgivare till landet president. Makten växlade mellan ledande personer och Kérékous kusin Kouandété tog makten 1967. Därefter följde några röriga år när Kouandété; tog makten, lämnade ifrån sig den och sedan tvingade bort en president till förmån för en annan. Han gjorde en ny statskupp 1969, nu som militärledare, och blev avsatt av en civiladministration.

Under denna röriga tid flyttade Kérékou till Frankrike och tillbringade två år i Europa på en militärakademi. Han kom tillbaka till hemlandet 1970 och blev utnämnd till major och vice stabschef i Dahomey. Kusinen Kouandété fortsatte att vara inblandad i politiken och efter ett par relativt lugna år försökte han sig på en statskupp i februari 1972. Den misslyckades och Kouandété arresterades och dömdes till döden. Domen hann aldrig verkställas. Kérékou genomförde en egen statskupp den 26 oktober 1972

Konsekvenserna

Kérékou benådade kusinen Kouandété. Han satte igång och ändrade om i den traditionella maktstrukturen och införde mer på franskt manér borgmästare och deputerade. Han gjorde sig av med tidigare ledare för Dahomey och tre år efter statskuppen så reformerade han landet i en ny riktning.

I sjuhundra år hade kungariket Benin existerat i det östra grannlandet Nigeria. Det hade upphört i slutet på 1800-talet men det var det namnet som Kérékou tog när han utropade folkrepubliken Benin den 30 november 1975. Han gjorde klart i ett linjetal att landet nu skulle få en ny politiskt inriktning som ett marxist-leninistiskt land, ett föregångsland i Afrika. Han styrde om landet så att det blev en allierad till Sovjetunionen. Det sågs inte med blida ögon av den gamla kolonialmakten och de gjorde fruktlösa försök att tillsammans med några av Benins grannländer genomföra statskupper. Kérékous makt stärktes, men utvecklingen i socialistisk anda gick dåligt. Världens socialistländer gav landet endast ett mindre stöd och de satsningar som gjorde gick inte så bra, inte minst för den korruption som utvecklades.

IMF kom in och tvingade landet till mycket hårda ekonomiska reformer i slutet på 1980-talet. När Berlinmuren föll 1989 fick det också återverkningar i Västafrika och Kérékou övergav sin politiska riktning. Han utlyste nyval och förlorade stort mot premiärminister Soglo 1991 men kunde som komma tillbaka som president 1996 när han vann valet. Han skulle vinna valet igen 2001 men det var mycket omdiskuterat och tveksamt ur flera aspekter. Kérékou fick inte lov att ställa upp i valet 2006 och drog sig därefter tillbaka till ett lugnare liv och avled 2015, 82 år gammal.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.
Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

24 oktober 1890 – LKAB bildas

Bakgrunden

Vad är en rikedom värd, om du inte kan sälja den eller flytta den? Är det en rikedom om den bara finns men det går inte att göra något med den? Frågan är egentligen central i LKAB:s historia. Det som idag är malmfälten i Kiruna var kända sedan mitten på 1600-talet. Stormaktens behov av metaller till krigen gjorde järnbergen i norr intressanta men, och det är ett stort men, det var inte ekonomisk möjligt att transportera bort malmen från sin ursprungliga plats till masugnar och smedjor. Så vad var malmen egentligen värd på 1600-talet? I mindre omfattning bröts det malm och gjordes till tackjärn som på vintrarna transporterades det i pulkor dragna av renar söderut till smedjor och hamrar närmare kusten. Flera försök gjorde under 16-, 17-, och 1800-talen att utnyttja rikedomen i Luossavaara och Kirunavara bergen. Nästa steg var att kunna utvinna stål ur den forsforrika malmen, i kommersiella mängder. När dessa processer under 1870-talet lyckades, ökades helt plötsligt värdet i malmen i bergen. Detta var också en tid när järnvägen börjades byggas ut i stor skala.

1888 hade den så kallade Malmbana byggts färdigt och nu hade möjligheterna att snabbt transportera stora mängder råvaror till en billig peng öppnat sig. Robert Schough var chef för väg- och vattenbyggnaden i norr och han mutade in marken med malmbergen. Han gick samman med några andra herrar för att dra nytta av fyndigheterna. De beslutade att starta ett bolag som skulle ta hand om detta och bolagsordningen för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) fastställdes den 24 oktober 1890.

 

Konsekvenserna

Det gick lite trögt i början. Det skickades ut geologer för att ta reda på hur omfattande malmfyndigheterna var. Sverige och Norge var i union vid den här tiden och det gjorde det förmodligen enklare att få till en förlängning av malmbanan till Narvik, över fjällen till Atlantkusten. LKAB köptes först upp av Gällivare gruvbolag och något år in på 1900-taelet av Grängesberg, som var det stora gruvbolaget vid den här tiden. Grängesberg fick i det närmsta monopol på gruvdrift i Sverige. Samtidigt kom det krav på förstatligande av gruvorna i norr för att säkra att en svensk naturtillgång skulle förbli svensk och inte hamna i utländska händer. Inte minst inom militären var detta något som framfördes.

Gruvbrytningen kom igång i slutet på 1890-talet under ledning av Hjalmar Lundbohm som tidigt var inblandad i LKAB:s verksamhet och 1898 blev han platschef för gruvbrytningen i Kiruna. För att kunna ta hand om arbetarna i dagbrottet så grundande han staden Kiruna år 1900 när stadsplanen blev klar. Samhället hade redan då vuxit till en kåkstad på över 250 hus. Gruvdriften utvecklas bra och 1907 är det dags för nästa förändring då valet 1906 hade gett en majoritet som var för att staten skulle köpa in sig i bolaget. I avtalet som skrevs fick staten 50 år på sig att köpa upp resten av bolaget. 1957 tog staten över totalt 96 % av bolaget från den tidigare ägare Gränges. 20 år senare var hela LKAB i statens ägo.

Då hade det hänt mycket i malmfälten, övergången till underjordisk brytning och inte minst den vilda strejk som bröt ut i slutet på 1960-talet när gruvarbetarna inte bara ville ha löneökningar, utan även reallöneökningar, dvs., de ville ha lite mer än de som de behövde för att klara den skatthöjning som kom nästan varje år. Malmfälten i Kiruna har varit mycket värdefull för Sverige, när tekniken hade gjort bergshanteringen mycket lönsam.

24 oktober 1964 – Kenneth Kaunda i Zambia

Bakgrunden

Den koloniala frigörelsen i Afrika har många förgrundsfigurer men det är ett namn så står lite mer, Kenneth Kaunda i Zambia. Han föddes i april 1924 i det brittiska protektoratet Nordrhodesia. Yngst i en skara på åtta syskon och född in i en missionärs och lärarfamilj, blev han också lärare. Ett yrke som ha delade med många av den afrikanska avkolonialiseringens ledare. Efter utbildning i Lusaka flyttade han under andra världskriget till Mufulira i det som kallas för kopparbältet på gränsen mot Kongo. Han var en aktiv person som var scoutledare, sjöng i kyrkans kör och deltog som frivilligarbetare med att utveckla den sociala välfärden. I början på 1950-talet flyttar Kaunda till Lusaka och börjar engagera sig politiskt. Som generalsekreterare i ANC, tillsammans med Harry Nkumbula, ordförande i rörelsen försöker de stoppa Centralafrikanska federationen, en sammanslagning mellan dagens Zimbabwe, Zambia och Malawi. Det kostade de båda herrarna två månaders straffarbete.

Fängelsestraffet påverkade de både männen olika. Nkumbula blev mer influerade av västerländska liberaler som menade att först måste den okunniga afrikanska massan utbildas innan det kunde bli självständighet. Kaunda radikaliserades och bröt 1958 med ANC. Hans arbete innebar att hans nya parti förbjöds och Kaunda fick nio månader i fängelse. Under tiden bröt en annan ledare med ANC och bildade ett nytt parti, UNIP. När Kaunda lämnade fängelset valdes han till ledare för det nya partiet och i valet 1962 kunde UNIP tillammans med ANC bilda regering. Två år senare var det dags för ett nytt val och då vann UNIP ensam majoritet. Kaunda kunde bli det fria Zambias första president den 24 oktober 1964.

 

Konsekvenserna

Kaunda förde in Zambia på en afrikansk väg efter befrielsen. Landet hade i stort sett inga akademiker och landets naturtillgångar tillhörde företag som Cecil Rhodes grundat på 1800-talet. I ett så fattigt och underutvecklat land fanns det många utmaningar. För att Zambia skulle klara sig själva så satsade landet på utbildning, på alla nivåer i systemet. Det gällde att få landets unga och intelligenta att utbilda sig till att kunna styra och förvalta landets framtid. För det behövdes pengar och för att få detta behövdes inkomster från landets största naturresurs, kopparen. Genom att hota med att nationalisera de utländska industrierna så gick det till förhandlingar och den zambiska staten fick ett majoritets ägande i de största företagen. Sakta tog afrikanerna över de afrikanska affärerna. Kaunda och Zambia var uttalat anti-apartheid och emot Ian Smitts vita minoritetsregering i Rhodesia, grannlandet i söder.

Kaunda blev allt mer auktoritär i sitt styre. Under inledningen av 1970-talet börjar han skriva om författningen för att Zambia ska bli en enpartistat, något som lyckas. Han skaffar sig vänner i världen, framför allt i tredjevärlden och han är en aktiv anhängare av den alliansfria rörelsen under det kalla kriget. Zambia drabbas hårt av oljekrisen på 1970-talet. Oljepriserna skjuter i höjden samtidigt som råvarupriserna faller och landets statsskuld går i taket. Kaunda tvingas till strukturrationaliseringar av IMF och Världsbanken och resultatet blir att de har världens högsta statsskuld per capita. I kraven på reformer ingår också att det ska införas ett flerpartisystem Så sker och 1991 förlorar Kaunda det första fria valet. Han kämpade för att komma tillbaka men hans motståndare lyckades, så att han blev av med sitt medborgarskap med motiveringen att han var född i Malawi. Han återfick senare sitt medborgarskap i Zambia. Kaunda har efter pensioneringen aktiv kämpat mot AIDS och HIV epidemin i Afrika.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

20 oktober 1818 – Anglo-Amerikanska fördraget

Bakgrunden

Under långtid stod kampen om Nordamerika, inte så mycket mellan indianer och vita utan mellan olika grupper av vita, fransmän och britter. Indianerna fick mer och mer rollen av allierade till de europeiska makterna. I och med detta så hamnar de mer och mer i skymundan i den skrivna historien. Det var britterna som avgick med segern i kampen om Nordamerika. Fransmännen hade grundat sin närvaro på jakt och handel medan britterna satsade på kolonisation och jordbruk. De östra delarna av kontinenten formerade sig till 13 kolonier och dessa blev med tiden folkrika.

På världsarenan stod under mitten av 1700-talet kampen mellan de båda stormakterna om inflytande. Britterna hade den starkaste ekonomin och kunde ta hem segern, även på den amerikanska kontinenten. Regeringen i London tog ut skatter i kolonierna men nekade människorna inflytande. Detta kanske inte spelade så stor roll i Indien eller i Afrika, där skatterna drabbade importerat gods som var riktade mot kolonisatörerna och det mer handlade om att vara under kolonialmakten eller inte. I Amerika, där människorna nästan uteslutande var av europeiskt ursprung och påverkade av upplysningstidens idéer, så protesterades det. Det tretton kolonierna bildade kontinentalkongressen och började göra motstånd. Det amerikanska frihetskriget kom igång vilket gjorde USA självständigt. Kanada var inbjudet att vara med men kolonisterna där valde att vara lojala mot den brittiska kronan.

1812 startade USA ett krig med det brittiska Kanada. Under tre år pågick striderna som inte ledde fram till någonting mer än att kanadensarna blev mer kanadensare och mindre amerikaner. Freden 1815 reglerade inte alla delar och ett nytt avtal, det anglo-ameriknaska fördraget var klart den 20 oktober 1818.

 

Konsekvenserna

Kanada förblev en brittisk provins. Under senare delen av 1700-talet och inledning på 1800-talet bryter det ut uppror runt om i den brittiska koloniala världen. Den franska revolutionen hade spridit sina republikanska idéer och britterna höll fast vid det gamla. De höll fast vid kungen, vid parlamentet i London och det var engelsmän som regerade världen. Det var konservativt och det höll tillbaka nödvändiga reformer. Kanada med sin närhet till USA och revolutionen som drivit fram ett republikanskt styre, påverkade landet. Visserligen hade kanadensarna blivit mer skeptiska till USA efter deras invasion 1812-1815 men det kom ökade krav på reformer och på att kunna påverka. Det var under tidiga delen av 1800-talet långt mellan Toronto och London.

Reformister tog 1836, 1837 och 1838 till vapen mot britterna med krav på reformer. Målsättningen var ett ansvarsfullt regerande. Britterna slog militärt ner upproren, i både de engelsktalande och de fransktalade delarna. För att gå till botten med saken så skickade London en av sina lorder, Lord Durham. Han lämnade över en rapport om tillståndet i det brittiska Amerika som mynnade ut i en reform som kommit att kallas för Act of Union. Durham ville ha fred i kolonin och för det skulle det skapas ett parlament genom att slå ihop det franskspråkiga och engelskspråkiga provinserna. Tanken var också att få igång en ekonomisk utveckling. Delar av provinserna var skuldsatta efter år av styre av en mindre grupp rika kanadensare. Ytterligare en del var att se till att de franskspråkiga delarna blev assimilerade. Detta skulle garantera lojalitet mot kronan och lugn och ro kolonin. Det går inte alltid som man tänkt sig. Försöket att assimilera akadierna 100 år tidigare hade inte varit lyckat.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

13 oktober 1941 – Wilhelm Thomas tilldelas Riddarkorset

Bakgrunden

Wilhelm Thomas föddes i Minden i västra delen av det tyska kejsardömet 1892. Läkarsonen blev 1912 officersaspirant och lagom till första världskrigets utbrott blev löjtnant i den kejserliga armén. Thomas stred i frontlinjen och fick järnkorset av både första och andra klass, förutom medaljer när han blev sårad. Han kom tidigt in i stabsfunktioner, ofta som adjutant. Efter kriget fortsatte han sin militära bana inom Riksvärnet, den armé om 100 000 man som var tillåten i Versaillesfördraget. Hans militära bana förde honom runt till olika garnisonsorter i Tyskland, ett mönster som kommer igen hos flera av de tyska officerare som skulle få ledande poster under andra världskriget. När Hitler kommer till makten 1933 är Thomas kapten men sedan går karriären snabbt när armén byggs ut. Han blir taktiklärare på infanteriskolan i Dresden 1934 och han blir befordrad till major och kort där efter även till överstelöjtnant och 1 juni 1939 får han sin överstegard. Han leder en bataljon i den 29 motoriserade divisionen som ingår i den 10:e armén under general Riechenau, som anfaller Polen från Leipzig området i en båge norr ut mot Warszawa men säkrar samtidigt östgränsen mot de ryska trupperna i östra Polen. Thomas får 25 september befälet över det nyuppsatta 267 regementet.

Han deltog i fälttåget mot Frankrike och när operation Barbarossa inleddes förde han befäl över sitt regemente i den 29:e motoriserade divisionen i den 4:e armén under general von Kluge i armégrepp Mitten som riktade sitt anfall norr om Pripjat träsken i riktning mot Smolensk. Det var under dessa strider som han tilldelades Riddarkorset den 13 oktober 1941.

Konsekvenserna

Wilhelm Thomas kom att flytta runt i den tyska krigsmakten under resterande delen av kriget. I februari 1942 blev kommendant för infanteriofficersskolan i Dresden och augusti hamnade i führerreserven. Han plockades ur malpåsen i november och fick befälet över den 321:e infanteridivisionen som befann sig i Boulogne. Divisionen gjordes om till en anfallsdivision inför fälttåget sommaren 1943. I januari flyttade truppen till Shisdra, norr om Brjansk i dagens Ryssland. Divisionen säkrade den norra flanken i striderna vid Kursk. Thomas han vara med om de ryska motanfallen i augusti innan han förflyttades, återigen till reserven. Hans före detta division upplöstes i november samma år i Rahatjoŭ i Vitryssland, efter att ha retirerat 50 mil väster ut från där striderna inleddes i juli.

I mars 1944 flyttades han till 539 divisionens stab i Prag och blev sedan dess kommendant innan han i september fick befälet över 286 säkerhetsdivisionen och senare på hösten den 203 säkerhetsdivisionen. Säkerhetsdivisionerna befann sig i de bakre områdena och bedrev ett smutsigt krig mot de partisaner som förde ett gerillakrig mot tyskarna. De tyska säkerhetstrupperna gick hårt fram med summariska avrättningar, plundring och våldtäkter mot civilbefolkningen som de misstänkte för samröre med partisanerna. Divisionerna blev efterkriget stämplade som krigsförbrytare. Thomas uppdrag var att göra om dem till infanteridivisioner. I takt med att ryssarna pressade tillbaka tyskarna behövdes mer soldater till frontlinjen och mindre till att bevaka civilbefolkningen.

I januari 1945 tvingades Thomas in på sjukhus och när han återhämtat sig blev han truppinspektör i Hannover där han befann sig när kriget tog slut. Han satt i allierade fångenskap från sommaren 1945 till den 30 juni 1947. Han avled 1976, 83 år gammal.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

10 oktober 1911 – Xinhai revolutionen i Kina

Bakgrunden

Sakta hade den kinesiska kejsaren i Beijing fått se sin makt minska. Jättelandet Kina blev svårare att kontrollera under 1800-talet när influenser utifrån påverkade landet på ett sätt som kineserna inte kunde hantera. Britterna pumpade in opium i stora mängder för att få silver som de i sin tur använde för att köpa te och porslin av kineserna. Några krig för att få fortsätta att sälja opium ökade inte kejsarens status. Kineserna sjönk nästan bokstavligt talat in i opiumets rus och kristna missionärer hade stora framgångar med att frälsa människor. Utländskt blev bra och kinesiskt dåligt. Kejsaren hade inte den kraft som behövdes för att förändra Kina så att landet bättre kunde hantera den förändrade situationen.

Första ordentliga hotet mot kejsarmakten kom genom boxarrörelsen. Unga kineser samlades och bildade grupper som tränande ihop och satte det kinesiska först. Sakta blev de en maktfaktor i Kina. Inom det kejserliga hovet fanns det delade meningar om boxarna men när upproret bröt ut tog kejsaren utländska trupper till hjälp för att vara kvar på tronen. De for mycket hårt fram i de upproriska provinserna och de tvingade Kina till stora krigsskadestånd. Det gjorde kejsaren ännu mer impopulär även om han blev kvar på tronen. 1908 dog både kejsaren och maktens starka person änkedrottning Cixi. Kejsardynastin var utländsk ansåg kineserna, den var från Manchuriet. De nödvändiga reformerna av kejsarmakten och Kina stannade av. Det jäste av missnöje, inte minst bland de unga kineserna. I staden Wuchang reste sig tillslut människorna mot kejsaren och det utländska den 10 oktober 1911.

Konsekvenserna

Upprorsmakarna attackerade garnisonen och erövrade vapenarsenalen. Upproret spred sig. Kejsaren kallade in sin främaste militär och lyckads stabilisera läget efter ett par segrar mot upprorsmakarna. Revolten spred sig vidare och det blev mer uppenbart att Qingdynastins tid på tronen var över. Den 12 februari 1912 var det över för kejsarfamiljen när den kinesiska respubliken utropades.

Fem dagar senare hamnade makten i händerna på Yuan Shikai som av de 17 provinserna valdes till president. Samtidigt samlades en församling med uppgift att skriva en ny författning. Yuan Shikai hade ingen ambition att dela makten med församlingen och det stora partiet Kuomintang med ledaren Sun Yat-sen. Shikai tog ett lån av utländska banker för att “rekonstruera landet”. Parlamentet tappade in inflytande och i oktober kunde Yuan Shikai bli republikens nya president. Hans regim erkändes genast av Japan och de europeiska makterna följde snart efter. Lite senare på hösten stötte Shikai bort Kuomintang ur parlamentet med anklagelser om att deltagit i revolutionära aktiviteter.

För att stärka sin makt och kunna återinföra kejsardömet så lierade sig Skihai, inte med de regioner som valt honom utan med lokala krigsherrar. När presidenten avled 1916 hamnade makten i praktiken hos dessa krigsherrar. Kina var tillbaka i ett mindre kaos. Japan tog i Versaillesfreden de tyska besittningarna i Kina. Kuomintang hade inte försvunnit från den politiska arenan. De fick hjälp av Komintern att organisera sitt parti och starta en krigshögskola att utbilda sina soldater i. Därifrån försökte de ge sig på krigsherrarna. När de allierade sig med kommunistpartiet blev det en tillräckligt stark kraft för att få kontrollen över Kina. När Kuomintangs nye ledare Chiang Kai-shek bröt alliansen och ställde till med massakrer på kommunister 1927 så bröt ett nytt inbördeskrig ut som skulle pågå i över 20 år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

1 oktober 1979 – Shagari president i Nigeria

Bakgrunden

Han föddes i sin farfars by, Alhaji Shehu Shagari. Namnet Shagari tog familjen efter byn i det nordvästra hörnet av dagens Nigeria. När han föddes 1925 var det i kolonin och protektoratet Nigeria som låg under det brittiska imperiet. Han var det sjätte barnet i månggiftes familjen och Shehu skickads till skolan för utbildning. Han blev lärare. En inte ovanlig utbildning för blivande stadsöverhuvuden i det postkoloniala Afrika. Lärare behövdes och det utgjorde inte en utmaning mot kolonialadministrationen.

Shehus lärarkarriär varade inte länge, några få år i början på 1950-talet. Inledningsvis parallellt med att han blev sekreterare i den norra provinsens parlament. Han fortsatte sin politiska karriär med att bli invald i parlamentet och utnämnd till presidentens sekreterare 1959. Nigeria blev efter en lång kamp och långa förhandlingar självständiga 1960 som en federalstat med stort autonomt styre för de fyra regionerna. Nigeria var och är, som de flesta afrikanska länder ett inte särskilt homogent land. Den politiska maktens män kom från norr och de misstroddes av de från söder. Motsättningar mellan olika stammar spädde på spänningarna i unga landet.

Shehus politiska karriär fortsatt och han hade olika ministerposter framför allt inom ekonomi och utveckling. Han kunde sitta kvar trots den politiska oron i landet med statskupper och mord. Han fick en särskild ministerpost för att utveckla och ena Nigeria efter Biafrakriget 1967-1970, eller det nigerianska inbördeskriget. Igbostammen i söder försökte att skapa ett eget land i söder men upproret slogs ned. Efter kriget blev Shehu finansminister och medlem av Internationella Valutafonden styrelse. Han bildade 1978 ett eget parti och gav sig in i presidentvalet. En folkvald president skulle ersätta militärstyret som infördes 1966. Shehu kunde vinna valet och blev Nigerias president den 1 oktober 1979.

 

Konsekvenserna

Shehus timing är nästan perfekt. Det oljeproducerande OPEC landet Nigeria hade fått stora oljeinkomster. Den sittande militärjuntan hade gjort lite för att sprida inkomsterna till befolkningen. Shehus område var ekonomi och utveckling. De satte igång med olika projekt inom infrastruktur, bostäder, industri och jordbruk. Med den här typen av satsningar har det en tendens att följa med korruption och regimen anklagades för just detta. Oljeboomen runt 1980-talets inledning tar snabbt slut och inkomsterna dalar. Försök att stabilisera ekonomin misslyckades. Shehus regim blir snabbt impopulär men trots det kan han vinna valet 1983 och sitta kvar som president. Valet omgärdades av rykten om valfusk och därför blir militärkuppen som avsätter den andra nigerianska republikens president på nyårsafton 1983 populär. Militärjuntan blir i sin tur snabbt impopulär för sin hårda framfart och ersätts av en ny junta något år senare. En övergång till civilt styre lyckas först 1999 och har hållit i sedan dess.

Shehu Shagari sattes i husarrest och blev kvar där i nära tre år. Under tiden så konstaterades att han inte var inblandad i korruption och släpptes men förbjöds att verka politiskt i landet. Den forne presidenten drog sig tillbaka från politiken till ett stillsamt liv i sin hemprovins. Lite beroende på vem som säger vad så finns det de som saknar Shehu och hans lite mjuka sätt att styra landet. Han var själv inte intresserad av makten som sådan och därför fungerade det bra att dra sig tillbaka. Hans åsikter tas fortfarande på stort allvar, om inte annat med ålderns rätt, han har fyllt 92 år när detta skrivs, och det finns rapporter om att Shehu har hjälpt staten när terrorgruppen Boko Haram har farit fram.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.