juli 2017 – PersSkriverier

26 juli 1758 – Belägringen av Louisbourg avslutas

Bakgrunden

De områden som idag ligger i nordöstra USA och Kanadas Atlantkust var under inledningen av 1700-talet omstridda. De utgjorde slagfält för de franska ingresserna i Saint Lawrenceflodens dalgång och i Akadien, i det som idag är Nova Scotia och de brittiska som hade sin bas New England. Britterna pressade på norrut i sin expansion och fransmännen gjorde räder söderut för att störa britterna. Striderna fördes inte sällan mellan olika indianstammar som var lierade med endera av den europiska makterna.

I freden i Utrecht 1713 fick britterna den franska kolonin Akadien. Freden i Utrecht skapade ingen fred i Nordamerika, förutom på pappret. Striderna fortsatte i gränsområdet och ställde till mycket elände för befolkningen, både den europeiska och bland indianerna. Det mynnade ut i kung Georgs krig. Britterna lyckads inta den franska stödjepunkten Louisbourg efter en flera månader lång belägring. I freden 1748 tvingades de lämna tillbaka fortet till fransmännen, i utbyte mot ett fort i Indien. Det var inte lätt för nordamerikanerna att förstå.

Freden 1748 var mer för att länderna var krigströtta. Kriget var inte avgjort. En fransk missionär Le Loutre eldade på akadierna mot britterna och det skoningslösa gerillakriget var igång igen. Världskriget som fick ett avbrott 1748 kom att starta i Kanada. Britterna tröttnade på fransmännen och tvingade akadierna att svära trohet till den brittiska kronan, vilket de vägrade. Därmed så tvångsdeporterade hela befolkningen till andra delar av Nordamerika och Europa. När kriget väl var igång igen så avancerad britterna återigen mot Louisbourg och belägrade fortet som föll den 26 juli 1758.

Konsekvenserna

Nyckeln till inloppet av Saint Lawrencefloden befästes av fransmännen. Försvaret byggde på att den franska flottan skulle segla över Atlanten och se till att den brittiska flottan inte kunde ta sig förbi. Britterna stängde in den franska flottan innan den kom iväg från Europa och när den väl seglade så blev de besegrade i ett sjöslag. Redan innan striderna började var det franska försvaret försvagat. Fransmännen ställde annars upp ett inspirerat försvar. Britterna kunde bit för bit avancera mot fortet. Första tog de sig i land och tvingade in fransmännen i fortet. De flyttade in artilleri i form av kanoner och granatkastare. De började bombardera försvararna med allt de hade. Flera franska linjeskepp ingick i försvarat. Efter en månads belägring lyckades britterna skjuta ett av fartygen i brand. Ett hårt slag mot den franska moralen. Nästa chock kom när britterna träffade det franska högkvarteret inne i fortet. Den slutliga knäcken kom när britterna under skydd av dimma smög in i den franska hamnen och satte de resterade linjeskeppen i brand. Efter den franska kapitulationen rensade britterna upp i de franska områdena och deporterade de akadier som de hittade.

Strategiskt hade britterna vunnit en stor framgång. De behärskade sjövägen in i Kanada och till de franska områdena. Louisbourg blev den brittiska basen när de med sin flotta tog sig upp för Saint Lawrencefloden och började belägra de franska besittningarna där. Slaget vi Abrahams slätter utanför staden Quebec under hösten 1759 vanns av britterna vilket blev avgörande för utgången av kriget i Nordamerika.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

25 juli 864 – Ediktet i Pistres

Bakgrunden

Den klassiska gryningen för vikingarna är att de började sina härjningar med att plundra klostret på Lindisfarne utanför Northumberland kust den 8 juni 793. Det var förmodligen vikingar eller nordmännen som de kallades från Norge eller Danmark. De svenska nordmännen seglade mer i österled. På kort tid, ur ett historiskt perspektiv, hade skandinaverna terroriserat och koloniserat de brittiska öarna och större delen av Västeuropa kustlinje. Det som idag är den franska kusten drabbades hårt liksom det franska inlandet. De grunda och snabbgående klinkerbyggda långbåtarna kunde ta sig in i flodsystemen och slå till med både snabbhet, styrka och det med det nog så viktiga överraskningsmomentet. Landet var hårt prövat av de skandinaviska stammarnas härjningar, men Franker riket hade även sina egna interna problem.

Karl den skallige eller Karl II föddes i Frankfurt 822. Han var son till Ludvig den fromme av det Karolingiska väldet. När Ludvig avled på ö i floden Rhen 840 utbröt genast ett strid mellan de tre sönerna om makten. Tre år rasade kampen innan det Karolingiska väldet styckades i tre delar i Verdun. Det mittersta, tillföll äldste brodern Lothar och sträckte sig från den holländska kusten längs gränsen mellan dagens Frankrike och Tyskland ner till södra Italien. Ludvig, mellanbrodern fick det som idag är Tyskland och yngste brodern Karl fick landet i väster, dagens Frankrike. Det var han som fick känna av Ragnar Lodbrok som enligt traditionen plundrade Paris 845. För att försöka komma tillrätta med vikingarnas härjningar och skydda sina undersåtar, så som det förväntades av en kung, utfärdade Karl den skallige det så kallade Ediktet i Pistres den 25 juli 864.

Konsekvenserna

I Ediktet som kom till för att skydda de franska ständerna och den franska landsbygden, beslutade kungen att befästa broar skulle byggas längs floder för att hindra vikingarna att ta sig fram längs vattenvägarna. Det skulle skapas ett snabbt kavalleri som kunde ta sig an de rörliga nordborna. Män som hade häst skulle ställa sig till kungens förfogande, mot skattelättnader. Detta är en del av övergången till feodalismen i Europa och inte minst början på det kavalleri som skulle komma att dominera slagfälten fram till kanonerna började ta över som slagfältens härskare.

Det gick inte så lysande för Franker riket i kampen mot vikingarna. Vikingarna fortsatte att komma och hade mer eller mindre framgång i sin plundring. År 911 tvingade en viking, av okänt skandinaviskt ursprung, vid namn Rollo fram ett avtal med Franker rikets kung Karl den enfaldige. Rollo skulle få Normandie som sin förläning mot att han skyddade landet mot härjningar från kusten. Rollo känner vi i Sverige bättre som Gånge-Rolf. Namnet, enligt legenden, fick han för att han var för lång för att rida, på de små hästar som fanns vid den här tiden och var därför tvungen att gå. Om Rollo, var dansk, norsk eller skånsk lär vi inte få veta. Vad vi tror oss veta är att en ättling till Rollo, Vilhelm, tog sig över till England för att kräva den engelska kungakronan av sin kusin och gjorde så i slaget vid Hastings 1066.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln Läs nästa artikel

18 juli 390 f.kr. – Slaget vid Allia

Bakgrunden

Staden på de sju kullarna vid floden Tiberns mynning började som ett kungarike. 507 f.kr. grundades den romerska republiken. Den liknade de grekriska stadsstaterna på det viset att det var inbördes strider och kamp om makten mellan olika byar på kullarna. Det stod också en kamp mellan adeln, patricier och vanliga människor, plebejer, om makt och inflytande. Sakta började Rom bli starkare och det romerska medborgarskapet med förde en skyldighet och en rättighet att ställa upp för Rom som soldat i orostider.

Gallerna var under 400-talet f.kr. uppdelat på olika stammar. De hade sitt centrum i Centraleuropa, i norra Frankrike, via mellersta och södra Tyskland ner mot alperna till Schweiz och Österrike. De förde regelbundna krig och kom i kontakt med den mycket starka grekiska kulturen liksom den etruskiska kulturen som kom att influera västeuropéerna. Några år efter år 400 f.kr. genomförde de en invasion av dagens Italien och kom att stå mot etruskerna. De senare frågade sina grannar, romarna om hjälp. De skickade dit en delegation för förhandlingar som inte ledde någon vart och den romerske delegaten dödade då en ledande gall. Gallerna begärde att få delegaten utlämnade för rättvisa något som Rom avvisade och utnämnde istället honom till ledare för Roms armé.

Det kom till ett slag mellan gallerna och romarna. Källorna är osäkra och vi vet inte om det var 387 f.kr. eller om det var 390 f.kr. Det verkar som om 387 är mer korrekt eftersom den kalender som används vanligtvis inte är helt korrekt. Inte heller är datumet för slaget helt säkert och en romersk historiker anger det till någon gång mellan 15 och 18 juli. I det historiska materialet används oftast ett datum. Traditionellt säger vi att slaget vid Allia stod den 18 juli 390 f.kr.

Konsekvenserna

Romarna som ställde upp som de gamla grekiska falangerna, placerade de rika medborgarna i mitten med sina bättre vapen. På flankerna placerades de fattiga som inte alla hade råd att skaffa de moderna vapen som kanske hade behövts. Gallerna började med att slå flankerna och fortsatte med att omringa centern och gör slut på de romerska soldaterna. Romarna flydde tillbaka till staden och gallerna efter. Där lyckades de barrikadera sig på Capitolium. Gallerna plundrade staden och brände bl.a. de romerska arkiven. En orsak till att vi inte vet så mycket om Rom i äldre tid. Gallerna var oförberedda på en belägring och det gav utrymme åt romarna att gå till motattack. Striderna blev svåra på de trånga gatorna.

Romarna kunde till slut ta tillbaka sin skövlade stad. Många av eliten och ledarna fanns inte längre kvar de låg döda vid Allia. Rom blev tvunget att tänka om. Först och främst började de bygga en mur runt den eviga staden för att skydda den mot angripare. Kanske funkade det för det skulle dröja 800 år innan germanerna stod vid staden portar och intog och plundrade staden. Under mellantiden hade Rom blivit en världsmakt och förlorat den positionen igen. För att stärka armén infördes standardiserade vapen. Ny taktik infördes och skolarméer startades för att träna in nya soldater i arméns taktik. Med en starkare krigsmakt så utgjorde Rom ett större hot mot sina grannar och sakta ökades Rom makt och inflytande i allt större cirklar från själva staden. Efter 500 år dominerade de hela medelhavsområdet och större delen av Västeuropa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln Läs nästa artikel

10 juli 1546 – Schmalkaldiska kriget bryter ut

Bakgrunden

Kanske var det påvens strävan efter lyx och överflöd som orsakade det Schmalkaldiska kriget. Inte direkt, men i strävan efter att bygga Peterskyrkan i Rom behövdes det pengar och pengar fick kyrkan in genom att sälja avlatsbrev. Det var avlatsbreven som retade Luther så att han spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg 1517. Luther hade ingen ambition att starta en konkurerande kyrka utan ville diskutera sakfrågan om avlatsbreven, där han menade att man inte kan köpa sig syndernas förlåtelse, något påven inte hade några problem med.

Oavsett vad Luther menade så blev det en ny trosbekännelse av hans synpunkter, det som vi idag kallar för protestantismen. Ju längre bort från påven i Rom och kejsaren i Wien ju mer intressant blev den nya religionen för de olika furstarna i det lapptäcke som då var Tyskland. 1531 träffades evangeliska furstar i Schmalkalden i Thüringen i mellersta Tyskland. De bildade ett förbund till protestantismen försvar mot den tysk-romerske, katolske kejsaren, Karl V. Karl V var även kung av Spanien och låg i krig med Frankrike, som ställde sig på den protestantiska sidan i den tyska konflikten. Karl var även upptagen med krig mot turkarna som belägrade Wien. Schmalkaldiska förbundet blev starkare och 1532 kunde de sluta ett fördrag med kejsaren, som innebar religionsfred mellan parterna. 1544 var kriget mot Frankrike över och kejsare hade bildat ett katolskt förbund mot det protestantiska tillsammans med påven och Bayern. På försommaren hade de samlat en armé i södra Tyskland och det Schmalkaldiska kriget inleddes när de började belägringen av staden Füssen i Bayern den 10 juli 1546.

Konsekvenserna

Det var kanske inte eniga, de Schmalkaldiska ledarena. I vilket fall som helst skötte de kejserliga trupperna sin kort väl och tog sig an bit för bit. Sommaren 1546 hände det inte mycket mer än lite skärmytslingar. Ledaren för Sachsen Johan Fredrik I, försökte att hålla sig utanför kriget men när hans länder hotades, var han med. Samma med lantgreven av Hessen, Filip I.

Under våren 1547 ökade de militära aktiviteterna. De kejserliga marscherade norrut längs floden Elbe för att komma åt sina fiender. Sachsen och Hessen marscherade också norrut för att komma undan. Deras trupper var underlägsna kejsarens och de försökte ta skydd i olika borgar i mellersta Tyskland. Vid Mühlberg träffade de båda trupperna på varandra i ett slag. De schmalkaldiska trupperna kunde inte stå emot sin kejserliga fiende. De blev slagna i grunden. Johan Fredrik och Filip togs tillfånga och landsförvisades till Nederländerna. Kejsar Karl kände sig säker när han vunnit över protestanterna. Han stod på höjden av sin makt och påbörjade processen att återföra de protestantiska länderna till den katolska kyrkan. Det utlöste i sin tur ett nytt uppror mot kejsaren 1552 under ledning av Sachsen. Denna gång, stödde den franske kungen upproret fullt ut och kejsaren fick se sig slagen och tvingades fly. Freden i Passau gjorde slut på striderna och i religionsfreden i Augusburg 1555, legaliserades protestantismen.

Konflikten mellan de båda kristna trosinriktningarna gällde kanske inte så mycket själva tron som i grund och botten är samma utan hur makten över religionen ska föredelas mellan världslig och kyrkligmakt. Sedan ska vi inte heller glömma bort det katolska Frankrikes starka inblandning i att hålla det likaledes katolska kejsaren i Tyskland och hans länder splittrade. 1618 finansierade Frankrike det trettioåriga kriget, allt i religionens namn, när det Schmalkaldiska kriget utspelade sig en gång till.

1 juli 1997 – Hong Kong lämnas tillbaka till Kina

Bakgrunden
Handeln på Kina kom igång ordentligt på 1700-talet. Britterna odlade opium i Indien och sålde det till Kina. Opium var egentligen det enda som kineserna villa köpa från västerlandet. Opiumet betaldes i silver och för silver kunde man köpa te, siden och porslin. Handel kom att koncentreras till Kanton eller dagens Guangzhou. 1839 bryter Opiumkriget ut och britterna ockuperar Hong Kong ön som ligger i floden som leder in till Kanton. I freden 1842 fick britterna ön på evig tid. Tjugo år senare fick britterna halvön Kowloon, i freden efter nästa opiumkrig. Från denna position kunde handeln utvecklas och det gjorde den. 1898, när Kina var som svagast, kunde britterna hyra, det som kom att kallas New Territory, av kineserna på 99 år. Handeln utvecklades vidare och Hong Kong kom att bli en brittisk stödjepunkt, tillsammans med Singapore i denna del av världen.

Under andra världskriget ockuperar Japan Hong Kong och efter freden 1945 kan britterna återta kolonin. Kineserna är upptagna av ett inbördeskrig mellan nationalisterna och kommunistpartiet. Nationalisterna blir den sida som erkänns internationellt, även efter att de tvingats fly till ön Taiwan utanför Kinas kust. Under 1950-talet utvecklas Hong Kongs ekonomi ytterligare och landet blir en av de så kallade tigerekonomierna i Asien. 1971 sker en politisk omvälvning och regimen i Peking tar över Taiwans plats i FN. Regimen har alltid drivit ett Kina politiken och att återfå Macao från Portugal och Hong Kong från britterna var ett uttalat mål. Det är också nu som diskussionerna börjar om det hyresavtal som tecknades om New Territory. 1984 är de klara. Kina och Storbritannien kom överens om att Hong Kong ska överlämnas till kineserna den 1 juli 1997.

Konsekvenserna
När avtalet mellan Kina och Storbritannien slöts hade Kina börjat utvecklats i en annan riktning. Deng Xiaoping hade en annan ekonomisk politik än ordförande Mao som avled några tidigare. Därmed fanns inte de rigida kraven på den ekonomiska kommunismen kvar. Förhandlingarna mellan de båda medlemmarna i FN:s säkerhetsråd måste ha varit intressanta. Kina som vill ha tillbaka sitt land och Storbritannien som strävade efter att säkerställa medborgarnas demokratiska intressen. Avtalet blev en kompromiss, som mycket av de framgångsrika avtalen, där båda parter kan se sig som vinnare. Kineserna fick tillbaka territoriet. Britterna fick Hong Kongs status som ”särskilt administrativt område”. Det innebar att medborgliga fri- och rättigheter garanterades under femtio år. Kanske i förhoppningen att Kina förändras mer mot väst än att Hong Kong förändras mer mot Kina.

Hong Kong hade blivit medlem av frihandelsorganisationen WTO 1995. Kina hade under många år förhandlat med WTO om medlemskap. Redan på 1970-talet hade kineserna börjat organisera sin ekonomi för att kunna bli medlemmar. Det var Deng Xiaopings ekonomiska idéer som banade väg för medlemskapet som kom nästan fem år efter att Hong Kongs återförening med Kina. Utvecklingen i Hong Kong ändrades ganska snabbt efter regimskiftet. Asien i allmänhet och Hong Kong i synnerhet drabbades av en ekonomisk nedgång. Den forna kolonin drabbades av både fågelinfluensan och SARS viruset. Politiskt har den lilla enklaven blivit en arena för Pekingtrogna som sakta försöker styra utvecklingen mot det som gäller för övriga Kina medan demokrativännerna försöker få igenom avtalet om gradvis utveckling, snabbare. Det förekommer med jämna mellanrum protestyttringar i form av demonstrationer. Hong Kong som en del i systemet, ett land två system, fortsätter sin utveckling, nu under kinesisk flagg.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.