24 februari 303 – Förföljelsen av kristna tar ny fart i Romarriket

Bakgrunden

Jesus föddes förmodligen inte år 0, vilket hade varit logiskt eftersom vår tideräkning utgår i från hans födelse. En felräkning någon under tidig medeltid har ställt till det. Om Jesu liv har vi läst i söndagsskolan och det var romarna som vid den här tiden ockuperade landremsan vid medelhavets östra strand. Som upprorsmakare mot den romerska överhögheten korsfästes Jesus som varnagel till andra. Det var Jesu lärjungar som bevarade arvet efter Guds son. Missionärer skickades till andra delar av det romerska väldet. De samlade ihop texter om sin mästare i det som kom att bl. nya testamentet. I bibeln kan vi läsa breven till församlingarna i mindre Asien men det har skickats brev även till andra delar men dessa har försvunnit eller förstörts. Kristendomen spred sig även till Romrikets centrum, staden Rom. Det var Petrus som blev den förste påven i den eviga staden.

Romarna tillbad en mängd olika gudar och inte minst kejsaren själv som ansågs gudomlig. De hade tagit över, framför allt de gamla grekiska gudarna och gett dem nya namn. De kristna kom att utgöra ett nytt inslag i Rom. Ganska snart började de förföljas, inte minst kejsar Nero. Historier om kristna som skickades in på arenan för att bli lejon mat är välkända. Det gick inte så bra för Romarriket. Tvåhundratalet var en långsam nedgångstid för romarna där den ena soldatkejsaren efter den andra avlöste varandra med en hög omsättningstakt. Ingen kunde eller hade förmågan att se framåt, sen helheten och veta vad som skulle göras. 284 kom Diocletianus. Han hade förmågan att organisera Rom och se framåt. Med honom startade också den stora förföljelsen. Kejsar Diocletianus gav order om att kristna skulle förföljas den 24 februari 303.

Konsekvenserna

Nu startade en häxjakt på kristna över hela det romerska riket. De hade sedan tidigare gömt sig i Roms katakomber med sin underjordiska verksamhet. De kristna hade varit framgångsrika och frälst många romare till den nya religionen, inte minst bland rikets överklass. Förföljandet pågick något tiotal år. Kejsarna fortsatte att komma och gå och 307 kom Konstantin den store att sitta på kejsartronen i de västra delarna. Konstantin hade en annan syn på de kristna och 313 blev religionen laglig. Det startade en våg av kyrkobyggen över hela det väldiga riket och religionen spreds ytterligare. Den var redan förankrad hos aristokratin och Konstantin lät på sin dödsbädd döpa sig.

Konstantin hjälpte de kristna. Om det var för att han trodde på Jesus eller om det var för att vrida ytterligare makt från senaten, där är fältet öppet för spekulationer. Konstantin lät upplåta mark till den första Peterskyrkan och han införde söndagen som arbetsfri dag. Korsfästning avskaffades som bestraffningsmetod. Detta gjorde att kristendomen vann i popularitet och senaten som ville återgå till det gamla, senatens makt, de gamla gudarna och den gamla tiden fick svårt att kräva en tillbaka gång från de populära reformerna.

De kristna framgångarna fortsatte och 391 avskaffades religionsfriheten och kristendomen blev statsreligion i Romarriket. Det var en lång väg att gå från att ha blivit förföljda för sin tro till att kunna förfölja andra som inte hade samma tro.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

Läs föregående artikel i serien      Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel             Läs nästa artikel

23 februari 1917 – Andra slaget om Kut

Bakgrunden

Mesopotamien eller dagens Irak var den lägst prioriterade av det ottomanska rikets fronter. Gallipoli, Kaukasus och Palestina ansågs viktigare. Turkarna hade dessutom en lös överhöghet i området och drog bort trupper som behövdes bättre på andra håll. För britterna var Mesopotamien ingen lågprioriterad front. De hade kontroll över Persien och därmed oljetillgångarna som fanns där. Persien blev ett strategiskt område eftersom Royal Navy var beroende av oljan för sina operationer.

För att säkra Mesopotamien skickade britterna den indiska sjätte divisionen. Turkarna bjöd symboliskt motstånd när indierna vadade iland vid Basra. På hösten 1915 hade de brittiska trupperna trängt norrut längs floden Tigris i ett försök att nå Baghdad. Vid Ctesiphon bjöd turkarna hårt motstånd och den brittiske befälhavaren Townshend valde att retirera. Han föll tillbaka till staden Kut. Townshends överordnande, Nixon, beordrade honom att stanna och hålla staden. Townshend vill fortsätta reträtten eftersom Kut var ett dåligt ställe att bli inringad på. Han lydde order och i början på december kunde turkarna belägra staden. Fem månader senare kapitulerade britterna och förlusten drabbade hela imperiet tungt. De odugliga befälen byttes ut och ersattes av generaler som bättre förstod det moderna kriget. Maude hette den nya befälhavaren som började samla trupper och materiel för en kommande offensiv. Han utbildade sina soldater och utarbetade en ny taktik för krigföringen i området. Efter över sex månaders förberedelser satte Maude sin armé på marsch. Första anhalt var staden Kut och slaget om staden stod den 23 februari 1917.

Konsekvenserna

Turkarna hade, av de brittiska erfarenheterna, lärt sig att Kut var ett dåligt ställe att bli omringad i. De retirerade till andra försvarslinjer som de förberett. Britterna valde ett avancera fram på både den östra och den västra sidan av floden Tigris. På så vis kunde de gå runt de turkiska ställningarna istället för att anfalla dem. Två veckor senare kunde britterna nå fram till sitt mål – Baghdad. Maude valde att stanna i staden. Han behövde nya förnödenheter och nya trupper. Försörjningslinjerna hade blivit långa och ansträngda. I andra delar av Mellanöstern började det hända saker. Britterna hade återhämtat sig från Gallipoli fälttåget och avancera nu genom Sinaiöknen mot Palestina. Dit tvingades Maude skicka trupper. Han tvingades även skicka trupper tillbaka till Persien. Den heta sommaren var i antågande och alla militära operationer ställdes in. På hösten 1917 dog Maude efter att ha druckit kolera smittad mjölk.

Turkarna befann sig Mosul och det förekom inga militära operationer eller operationer i mycket lite skala. På hösten 1918 började centralmakternas slutliga sönderfall när bulgarerna kapitulerade. Turkarna började diskutera ett vapenstillestånd med britterna. Regeringen i London insåg möjligheterna att lägga under sig det oljerika området i norra Irak. Order gick till militären att snabba på med en sista offensiv. I oktober slogs anfallet ut från Baghdad och den 23 oktober stod slaget vid Sharqati.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien                   Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel            Läs nästa artikel

22 februari 1859 – Fransmännen erövrar kungariket Waalo i Västafrika

Bakgrund

Senegal har en lång historia. I över 1000 år har inlandet tillhört olika små och stora riken. Ghanariket till ca 1050, Songhrikerna till ca 1275 och Mali till ca 1500 räknas till de mäktigare. Portugiserna var först av de europeiska kolonisatörerna och slog sig ner utanför det som idag Dakar. De kom ca 1445 till ön Gorée och därifrån bedrev de handel med i första hand gummi. Holländarna följde tätt efter och Gorée blev centrum för transporter av slavar under de kommande århundraden och ett av hörnen i triangelhandeln. Fransmännen anlände cirka tvåhundra år senare. Deras koloni etablerades på en ö Senegalflodens mynning, som britterna sedan intog med jämna mellanrum och så lämnades den tillbaka. I samband med Wienkongressen 1815 beslutades att Senegal skulle bli en fransk koloni, en av få för Frankrike som förlorade de flesta av sina kolonier i välden efter Napoleonkrigen. Fransmännen återkom och tog kontrollen över kustområdet. Waalo var ett kungadöme under franskt protektorat och 1825 försökte den arabiske emiren av Trarza att skaffas sig inflytande i kungariket. Efter ett snabbt franskt fälttåg återställdes ordningen.

Den industriella revolutionen tog ordentlig fart i mitten på 1800-talet och jakten på råvaror och nya marknader för produkterna började skjuta fart, inte minst för att Frankrike gav upp slaveriet så sent som 1848. Handeln hade ökat och en ny stad hade grundlagts 1857, Dakar, för att expansionen skulle kunna fortsätta. Kolonisatörerna av Senegal gjorde det ovanliga steget att titta inåt i landet och en utökning av kolonin österut inleddes. Det fanns flera mindre afrikanska riken som sedan tidigt tagit till sig Islam genom den arabiska expansionen genom Sahara. Dessa hade till stora delar försvagats av slavhandeln till Amerika och var lätta byten. Återigen försökte emiren av Trarza skaffa sig inflytande i Waalo och denna gång slog de franska trupper till och erövrade kungariket Waalo den 22 februari 1859.

Konsekvenser

En fortsatt expansion österut var möjlig men från Guinea kom en stark ledare vid namn Umar Tall. Han skaffade vapen av fransmännen och var klok nog att inte på allvar ge sig i strid med européerna. Han proklamerade Jihad och skapade sig ett eget rike längre in i landet, i dagens Mali, genom att erövra grannstater. Han var inte så noga med om de var muslimska stater eller inte, men började med de icke muslimska, han krigade på. Ett av de länder som snabbt fick känna på Talls makt var kungariket Bambara som erövrades 1861.

Fransmännen höll öga på vad som och var i sin tur insiktsfulla nog att inte ge sig i strid, i onödan, med Tall. De väntade och till slut kom konfrontationen, men det skulle dröja till efter Berlinkonferensen och Afrikas delning innan trikolorens söner fortsatte sina landvinningar österut, längs Nigerfloden mot Nilen och mot Djibouti. Detta för att kunna kontrollera handeln i hela södra Sahara. I takt med framgångarna märkte de att britterna ville behärska hela den afrikanska östkusten och det var nära en öppen konfrontation Fashoda, dagens Kodok i Södra Sudan 1898. Trupperna stod klara för strid medan politikerna i Paris och London kom fram till att det var bättre att låta bli. Beslutet kom att påverka utgången av Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

Läs föregående artikel i serien           Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel           Läs nästa artikel

21 februari 1915 – Slaget om Verdun börjar

Bakgrunden

Efter det tyska anfallet på Frankrike 1914 hade frontlinjerna stelnat i ett skyttegravskrig. Julvapenvilan 1914 hade varit ett undantag i det eviga skjutande på fronten som sträckte sig från Engelska kanalen till den schweiziska gränsen. I norr hade engelsmännen försökt att gå till anfall Neuve Chappell för att driva bort tyskarna. Tyskarna hade svarat med lika framgångslösa operationer vid Ypren. Det hade varit kostsamma anfall i människoliv och de unga männen i skyttegravarna lärde sig snabbt att de nya vapen, kulsprutan och artilleriet behärskade slagfältet. Försvaret hade fått övertaget över offensiven.

I ledningen för de krigförande arméerna satt äldre herrar som hade en annan syn på kriget än den moderna som visade sig på slagfälten i norra Frankrike och Belgien. Den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn, ansåg att kriget inte skulle vinnas med en enda offensiv, men att kriget, likt Schleiffenplanen, skulle vinnas i väster. Han gjorde ett utkast för en ny offensiv strategi. Planen baserade sig på att den franska armén hade en låg moral och att det franska folket inte skulle kunna klara av en förlust av en symbolladdad stad som Verdun. Stadens symbolvärde gjorde att de franska soldaterna inte kunde retirera och det skulle innebära, att tyskarna skulle tillfoga den franska armén så allvarliga förluster, i manskap, att Frankrike skulle kapitulera.

Verdun utgjorde en inbuktning i de tyska linjerna och kunde därför anfallas från tre håll. Centralt i Verdun fanns ett underjordiskt fort och runt staden låg 30 fort, varav 18 underjordiska. Det tyska anfallet som inledde slaget om Verdun, började två dagar efter Ententens offensiv på Dardanellerna, den 21 februari 1915.

Konsekvenserna

Den tyska offensiven började med en omfattande artilleribeskjutning av själva Verdun, vilket fick de franska trupperna att fly. Tyskarna gjorde långsamma framsteg och kunde inta det centralt placerade Fort Douaumont redan på anfallets tredje dag. Förlusten av fortet var ett hårt slag för fransmännen. Anfallarna fortsatte att attackera men ett alltmer hårdnande motstånd gjorde att striderna återigen hamnade i ett skyttegravskrig, i mitten av mars. Den franske överbefälhavaren skickade den andra franska armén under general Petain till Verduns försvar. För att stärka defensiven införde Petain nya försvarslinjer och befäste dessa. Fransmännen satsade senare, under maj, på att ta tillbaka sitt förlorade fort och det till höga kostnader i människoliv.

Tyskarna kunde försvara sig och i slutet av maj ändrade de anfalls riktning till högerflanken och Fort Vaux. Den förste juni kunde de inta fortets tak medan undervåningarna hölls av fransmännen. I fem dagar rasade striderna i fortets trånga korridorer och förlusterna i människoliv var anstötliga. Försvararna gav upp sitt fort till tyskarna när vattnet tog slut. Det var dags för ett nytt byte av den franska ledningen. Den defensive Petain fick lämna plats för den mer attack villige artilleristen Robert Nivelle. Slaget om Verdun skulle komma att pågå i 10 månader och skicka ca 230 000 unga män till för tidiga gravar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien                   Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel           Läs nästa artikel

20 februari 1472 – Orkneyöarna tillfaller Skottland

Bakgrunden

Orkneyöarna är några karga öar utslängda strax norr om den skotska delen av Storbritannien. Öarna ligger som en liten barriär mellan Atlanten eller Nordsjön. Arkeologer har hittat spår efter människor som bebodde öarna för över 3000 år sedan. Pikterna levde på Orkneyöarna och i Skottland under antiken. De blev sakta en del av den gaeliska kulturen till cirka år 1000 då de var en del av en skotsk identitet. Romarna beskrev öarna och seglade, antas det, runt öarna. Några kände bevis för att de bebott öarna känner vi idag inte till. Invånarna från den här tiden har lämnat efter sig megalit monument som än i dag finns att beskåda på öarna bl.a. en stenring som är äldre än Stonehenge.

Det var på 700-talet som norrmän kom seglandes över havet. Norge var efter sin tid, överbefolkat. Under en period på ca 150 år tog sig norrmännen till Orkneyöarna och trängde sakta undan de kvarvarande pikterna. I början på 870-talet hade Harald hårfagre gjort sig till kung över hela Norge. Hans motståndare flydde, några österut till Sverige och andra västerut. Orkneyöarna blev ett tillhåll för motståndet. Harald drog i krigståg och 875 tog han öarna och tillsatte en egen jarl. Norrmännen höll fast vid sitt land och skotska påtryckningar att förhandla till sig öarna nonchalerades. I samband med ett bröllop på senmedeltiden gavs öarna i pant mot en obetald hemgift av unionskungen Kristian I. Skulden reglerades aldrig och Orkneyöarna gick över i skotska händer den 20 februari 1472.

Konsekvenserna

Det skapas ett kortvarigt skotskt hertigdöme över Orkneyöarna. Ett andra försök gjordes av Maria Stuarts make. Det upphörde med ett yxhugg i Fotheringhay Castle, i mellersta England, när Marias kusin, Elisabeth I, lät halshugga henne. Sakta men säkert så fick det gamla norska stå tillbaka för det nya skotska och i slutet på 1600-talet hade det gamla nordiska språket trängs undan. Arvet fanns dock kvar. En hel del seder, bland annat arvsrätten som skilde sig från den skotska. Hur viktiga öarna varit kanske visas av att det fanns ett biskopsdöme. Det gamla norska ersattes av en anglikansk biskop och först 1697 avvecklades den högre kyrkliga närvaron på öarna.

Orkneyöarna är kanske mest känd för två saker, sitt vikingatida arv och flottbasen Scapa Flow. Den brittiska flottan hade varit koncentrerad söderut. Detta för att kunna möte de traditionella fienderna, Frankrike, Spanien och Nederländerna. 1904 uppmärksammade britterna utbyggnaden och upprustningen av den tyska högsjöflottan och för att kunna möta detta hot anlades en ny marinbas i norr. Valet föll på den stora viken Scapa Flow på Orkneyöarna. Med sitt strategiska läge mellan Atlanten och Nordsjön i en ganska skyddad vik med utfarter i olika väderstreck så var det en väl val plats. Det som bekymrade den brittiska marinledningen var hur man skulle skydda sig mot det nya marina vapnet, ubåten. Lösningen blev att sänka fartyg på de ställen där en ubåt skulle kunna slinka in. Det var från Scapa Flow som britterna seglade ut till Skagerackslaget och det var här som den tyska flottan sänktes efter Första världskriget. Det var i Scapa Flow som Günter Prien seglade in med en ubåt 1940 och sänkte slagskeppet Royal Oak. Basen lades ner på 1950-talet och idag har oljeindustrin en fot i området.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

19 februari 1915 – Ententen anfaller Dardanellerna

Bakgrunden

Under hösten 1914 hade Turkiet tagit ställning emot ententen och ställt sig på centralmakterna sida. De for iväg till Sevastopol för att försöka slå ut arvfiendens i området, ut den ryska flottan, men misslyckades och därmed förklarade Ryssland Turkiet krig. Ryssland fortsatte sin månghundraåriga politik i Kaukasus och gick till ett misslyckat anfall mot turkarna. De svarade med en motoffensiv som även den misslyckades vid Sarikamis vid nyåret 1914/1915.

De båda imperierna, det turkiska och det brittiska, hade allt sedan alliansen under Krimkriget 60 år tidigare i allt större utsträckning kommit att uppfatta varandra som motståndare i den här delen av världen. Turkarna gick till anfall mot Suezkanalen i ett försök att strypa de brittiska transporterna. Britterna, som också insåg betydelsen av kanalen, hade ett väl uppbyggt försvar och slog tillbaka angriparen relativt enkelt.

Ryssland var mer eller mindre instängt och i stort behov av krigsmateriel från sina bundsförvanter, Frankrike och Storbritannien. Ryssarna hade också problem på Kaukasusfronten och ber britter och fransmän om hjälp att minska trycket på fronten. Detta skapar problem för ententen eftersom det inte går att få fram materiel via Bosporen och Dardanellerna som turkarna stängt för fartygstrafik. Britter och fransmännen arbetade tillsammans fram en lösning för att kunna skicka förnödenheter till sina ryska allierade. Europas sjuke man som resterna av det osmanska väldet kallas ses inte som ett större hinder och krigsledningens taktik var att med brutal kraft, segla flera slagskeppseskadrar rätt in i Dardanellerna och sedan skjuta sönder de turkiska försvarsbefästningarna. Rekognoseringsstyrkan seglar in i Dardanellerna den 19 februari 1915.

Konsekvenserna

Eskadrarna tar stridskontakt med ett turkiskt fort innan de drar sig tillbaka. Chefen för uppdraget meddelar amiralitetet att det skulle ta 14 dagar att nå Istanbul, något annat en seger över turkarna fanns inte med i beräkningarna. Efter slutanalyser och kompletterande rekognoseringar beslutas att huvudanfallet ska sättas in den 18 mars 1915. Turkarna märker att något kommer att hända och sitter inte overksamma utan förstärker, framför allt sina minfält i farleden, uppgifter som britter och fransmän i stort sett ignorerar.

När anfallet väl sätts in kommer de brittiska minsveparna direkt under beskjutning från de turkiska forten och fartygen drar sig tillbaka. De lämnar minfälten i stort sett osvepta när de stora krigsfartygen ångar in i sundet. Trots en massiv insats av slagskepp med grova kanoner visar det sig inte vara någon match för de turkiska försvararna. Angriparna tvingas dra sig tillbaka med svåra förluster. I försöket sänks tre slagskepp och tre andra skadades svårt. Krigsledningarna i Paris och London får se över strategin en gång till. För att göra Dardanellerna och Bosporen tillgängliga för ententens fartyg måste man inta och förstöra forten, framför allt på den västra sidan. I syfte att göra detta landstiger brittiska trupper den 25 april på Gallipolihalvön.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien                   Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel           Läs nästa artikel

18 februari 1753 – Dagen som aldrig funnits i Sverige

Bakgrunden

År 46 före Kristus reformerade Julius Cesar den romerska kalendern. Cesar fastställde året till 365 dagar och var fjärde år skulle det infalla en skottdag för att kalendern skulle stämma. Han införde den Julianska kalendern.

1582 antog påven Gregorius XIII den Gregorianska kalendern. Skillnaden var att i den nya kalendern, är ej jämna århundraden skottår om de inte jämnt delbara med 400. Därför var 2000 ett skottår men inte 1900. Detta infördes för att kalendern bättre ska stämma överens med jordens omlopp runt solen. Kalendern kommer trots rättelsen att vara fel med cirka ett dygn på 3000 år. Länderna i Europa och världen införde den Gregorianska kalendern och det tog ungefär 350 år.

I Sverige blev övergången till den Gregorianska kalendern velig. Regering bestämde att skottdagen skulle tas bort under 40 år för att komma ifatt den kalendern som tillämpandes i Europa. Det första året där skottdagen togs bort 1700. Svenskarna glömde, på grund av krig, att ta bort skottdagen 1704 och 1708 vilket gjorde att det inte anpassades till det som var tänkt utan svenskarna hade ett helt eget kalendersystem, den svenska kalendern, som inte var i takt med någon annan kalender. De blev otympligt och Karl XII beslutade att återgå till den Julianska kalendern. Det skedde med en extra skottdag, den 30 februari 1712.

Fyrtio år senare var det återigen dags att införa den Gregorianska kalendern i Sverige. För att undvika den känsliga frågan att referera till en påve, kallades den helt enkel för, den nya stilen. Regeringen valde att plocka bort 11 dagar ur kalendern i februari månad. Den 17 februari följdes av den 1 mars. Därför kan vi säga att det hände absolut ingenting, eftersom dagen aldrig har funnit i Sverige, den 18 februari 1753.

Konsekvenserna

I början så räknades åren lite löst, i växlingarna av årstider, den verkliga tidmätaren var månen som med jämna mellanrum förändrades och gav en klar och enkel beräkning av tiden. Tyvärr stämmer månens förändringar dåligt överens med jordens varv runt solen.

I takt med den vetenskapliga revolutionen under renässansen så kom det fler och fler uppfinningar som mer noggrant mätte tiden. Visserligen hade gamla kulturfolk, som Mayaindianer och österlänningar genom observationer kunnat ge goda tidspositioner baserat på studier av himlakroppar och inte minst Galileis rön om solen som universums centrum. Upptäcktsresorna och navigationen liksom Industrisamhällets framväxt ställde stora krav på noggrann tidmätning. Det kom beslut på hur många timmar det skulle gå på en dag eller ett dygn och det konstruerades klockor som kom att bli allt mer exakta. Klockor med timvisare dök upp och följdes av klockor med tim- och minutvisare och slutligen även sekundvisare! Dessa klockor finns kvar än idag men numera är det ett klart övertag för klockor med elektronisk digitalteknik.

Sverige införde normaltid den 1 januari 1879, innan dess hade varje ort haft sin egen tid, skillnaden mellan Haparanda och Strömstad var 45 minuter.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel             Läs nästa artikel

17 februari 1461 – Andra slaget vid St. Albans

Bakgrunden

Rosornas krig hade brutit ut mellan husen York och Lancaster. Båda hävdade sin rätt till den engelska kungakronan via olika släktskap. Den sittande kungen Henrik VI var ingen krigar kung och hade tappat alla de franska besittningarna i hundraårskriget. Rikard, Hertigen av York såg sin chans men fick nöja sig med att bli Lord Protector åt den sinnessjuke kungen.

Med huset York vid makten samlade drottningen, Margaret av Anjou, stöd i olika delar av riket och kunde ta tillbaka makten till kungen och huset Lancaster igen. De ledande männen på York sidan flydde landet. I slaget vid Northampton 1460 lyckades de återigen ta makten och för andra gången togs kungen som fånge. Rikard återvände till London från exilen på Irland och stod nära sin dröm om den engelska kronan. Återigen fick han se sig förpassade till Lord Protector, när parlamentet och hans vänner i högadeln vägrade godkänna honom som kung.

I norra England hade drottningen samlat ihop en ny armé till sin fängslade mans försvar. Rikard valde att skicka sin som Edward till Wales för att förhindra att Lancaster byggde upp en armé där. Han lät kungen stanna hos Warwick i London som styrde över en armé där. Själv begav han sig norrut för att möta det nya hotet. Efter att ha stannat till vid sin borg drog han vidare och mötte en överlägsen här med Lancasteranhängare. De slaktade hans soldater och Rikards dröm om den engelska kungakronan dog på slagfältet i Wakefield. Hans son ärvde kravet och i början av februari besegrade han Lancaster vid Mortimers Cross. I London väntade Warwick på den segerrika armé som vunnit slaget vid Wakefield sex veckor tidigare. Han lämnade huvudstaden och gick till St, Albans där York startat sitt uppror mot kungen sex år tidigare. Han inväntade fienden och andra slaget om St. Albans stod den 17 februari 1461.

Konsekvenserna

Krigarhärarna hade blivit mycket större nu, jämfört med de första slagens inledande, några tusen till över 10 000 på varje sida. Lancaster som förlorat flera slag hade en ny generation unga män som ledare för sina arméer. I många fall hade deras fäder stupat i tidigare slag och nu sökte de också personlig revansch. De hade god kännedom om hur Warwick ställt upp sitt försvar eftersom de hade fått tag i en av Warwicks kaptener. De kämpade sig igenom staden St. Albans och fram på eftermiddagen gav de sig på huvudstyrkan. Warwick insåg att han inte skulle vinna och lämnade slagfältet där han även lämnade kungen. Kungen kunde återigen befrias av sina trupper.

Lancaster sidan tvekade. De gick inte till London som hört om armén plundringståget på vägen söder ut och samtidigt fick de nyheterna Edwards seger vid Mortimer’s Cross. London var stängt och skottarna deserterade hemåt. Under tiden passade Warwick och Edward på att smita in i London och under näsan på Lancaster lät Edward kröna sig till kung, Edward IV av England. Han samlade snabbt ihop en större här och marscherade norrut mot Lancasters starka fästen. Inför det stora avgörandet lite möttes härarna vid Ferrybridge.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

Läs föregående artikel i serien         Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel             Läs nästa artikel

16 februari 1617 – Freden i Stolbova

Bakgrunden

1600-talet inleddes för Rysslands del med flera år av dåliga skördar. Bönderna svalt och tvingades in till städerna där det delades ut bröd. Den sociala och politiska oron tilltog och landet försvagas. Polackerna såg möjligheterna och invaderar sitt grannland och Ryssland mer eller mindre kollapsar politiskt. Kungen, Sigismund III Vasa försöker att få sin son på den ryska tsartronen. Det är flera tsarer som kommer och går och lojaliteten växlar från den ena till den andra. Polackerna får ett bra grepp om Ryssland och när det inte längre finns någon som kan försvara landet passar kosackerna på att invadera och plundra från söder.

Ryssarna vänder sig till Sverige för att hyra legoknektar som ska hjälpa till mot angriparna. Som belöning ska svenskarna få delar av Karelen. Trupper utrustas och skeppas iväg och tillsammans bildar de en svensk-rysk här som intar mot Moskva med Jacob de la Gardie i spetsen. Trupperna lyckas driva bort polackerna men de kommer tillbaka och svenskarna blir ytterligare en invasions armé som lever på plundring i det söndertrasade Ryssland. Det som till slut får ordning på läget är en folkarmé av bönder som vänder sig mot polackerna. Efter att ha återtagit Moskva samlas ryssarna för att välja en ny tsar. Polackerna förordar sin kandidat, svenskarna sin, en kandidat sig själv och så adelns favorit. Med våld försöker svenskarna placera kungen bror, hertig Karl Philip på den ryska tronen, men den ryska adeln kan enas bakom Michail Romanov. Svenskarna känner sig lurade på de områden som de blivit lovade för sin medverkan och det ingermanländska kriget bryter ut. Det ses allmänt som en del av den stora oredan och medan den svenska ledningen i Stockholm drömmer om ett välde i öster så försöker de svenska trupperna under Jacob de la Gardie att inta stad efter stad, ofta efter en längre belägring. Den ryske tsaren fortsätter kriget mot polackerna och endast en mindre styrka lämnas att kämpa med svenskarna, som sakta tar för sig av Baltikum. Förhandlingar inleds och freden i Stolbova sluts den 16 februari 1617.

Konsekvenserna

Freden gav Sverige flera landområden i öster och Sverige blir den stora segraren i den ryska oredan. Freden i Stolbova ger svenskarna självförtroende och den svenska statsledningen med Axel Oxenstierna i spetsen inser att Sverige kan föra en mer aktiv utrikespolitik. Gränsen i öster blev instabil. Ryssarna är avskurna från Östersjön, en nog så besvärande situation för den europeiska stormakten. De kom att ägna de kommande hundra åren att försöka återta de förlorade områdena och få kontakt med Östersjön igen. Ryssarna lyckas när Peter den store, 1703 kunde grunda Sankt Petersburg.

Ryssarna kom att bli ett mera långsiktigt problem medan det kortsiktiga var att konfrontationen med polackerna skärptes. Svenskarna och polackerna hade allt sedan Sigismunds förlust i slaget vid Stångebro och hans borttvingade från den svenska tronen inte rett ut sina inbördes förhållanden. Polackerna ansåg fortfarande att de hade rätt till den svenska kronan, den som Sigismunds kusin, Gustav II Adolf hade på sitt huvud. Till detta kom att båda ansåg sig ha intressen att försvara i Baltikum. Det skulle snart vara dags för ett nytt krig mellan olika grenar av släkten Vasa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

15 februari 399 f.kr. – Sokrates döms till döden

Bakgrunden

Desto längre tillbaka i historien vi söker oss desto svårare blir det att finna bra källmaterial. Historien om Sokrates har få huvudkällor kompletterat med fragment i olika framställningar. Platon och Xenofon var elever till Sokrates och vad de skrivit har överlevt till våra dagar. Filosofen Aristoteles har också skrivit om Sokrates. Platon har skrivit om mästaren i sina dialoger. Sokrates är en samtalspartner i dialogerna som ska utgöra Sokrates filosofi, eller kanske Platons filosofi. Att göra Sokrates till en av deltagarna i dialogen, så blir Platons filosofi trovärdigare. Dialogerna skulle kunna vara en hyllning till den gamle mästaren. Sokrates själv skrev inte eller om han gjorde det så har inget överlevt till vår tid. Xenofon var militärskribent och ger en helt annan bild av Sokrates. Aristofanes var en komediförfattare som beskrivit Sokrates i en nidbild i en av sina komedier. Han bör ha varit en känd personlighet för annars skulle inte nidporträttet fungerat som komedi hos den vanlige atenaren. Aristofanes fördel är att han är samtida med Sokrates.

Vad vi tror oss veta är att Sokrates bedrev undervisning för de som ville höra på, gratis. Det passade inte sofisterna som bedrev undervisning mot betalning och hade en annan filosofi. Kanske lyckades de övertyga atenarna att det ha sa var fel för att bli av med en konkurrent? Sokrates anklagades för att ha vilselett Atens ungdom och förnekat gudarna. För sina brott dömdes han till döden av folkförsamlingen i Aten. Det finns ingen tillförlitligt källa som anger vilken dag detta skedde men en högst osäker källa anger dagen till den 15 februari 399 f. kr.

Konsekvenserna

Avrättades Sokrates direkt? Nja, det är svårt att veta. Mycket osäkra källor anger dödsdagen till någon gång i maj. Det verkar i alla fall klart att Sokrates fick hålla ett försvarstal. Vad han sa får vi veta genom våra källor men, de var inte närvarande utan fick i sin tur höra innehållet av de som varit där, andra handsuppgifter. Kanske inte så underligt att källorna nästan säger emot varandra om innehållet. Skribenterna fick tolka vad de hört av de som varit närvarande. Vad som sades berodde på inställningen till Sokrates och vad skribenterna hörde berodde också på deras inställning till Sokrates.

Källorna är inte överens på många punkter. En källa anger att Sokrates inte var gift medan en annan ansåg att han var gift med den mycket grälsjuka Xantippa. Vad källorna verkar vara överens om var att Sokrates var mycket lärd eller vis. Att han tillbringat tid i krigstjänst för sitt Aten i striderna med Sparta. Att motstridiga källor säger samma sak ökar trovärdigheten för att de ligger nära sanningen. Det faktum att han varit militär gör att Xenofon tolkar hans budskap på ett sätt, som militär till militär medan Platon tolkar budskapet som mästare till adept. Aristofanes kanske tolkar Sokrates som offentlig person.

Det verkar som om Sokrates argumenterade för att han skulle benådas och landsförvisas. Det verkar också som om folkförsamlingen accepterade detta, men att Sokrates ändrade sig och tog det gift han blivit dömd till. Sokrates dog 399 f.kr. men vilken dag?

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel