25 juni 1975 – Samora Moisés Machel blir president i Moçambiques

Bakgrund

Han föddes 1933 i Gaza, provinsen i sydöstra delen av landet som hette portugisiska Moçambique på gränsen mot Sydafrika, Samora Moisés Machel. Han växte upp som son till en framgångsrik bonde. Han fick tidigt känna på de koloniala orättvisorna. Klassade som, inhemsk bonde, fick familjen mindre betalt för samma grödor som en vit bonde hade odlat. Samora skickades till grundskolan. Han fortsatte vidare till en missionsskola. Därifrån tog han sig som 19-åring till sjukhuset i Maputo där han började sin utbildning till sjukskötare. Samora hade kommit i kontakt med Frelimo och deras kamp mot kolonialmakten och för ett fritt afrikanskt land. Trots svårigheter att finansiera sin utbildning fortsatte Machel tills den dagen kom, då han flydde, undan arrestering, till Tanzania för att gå med Frelimos befrielsekamp.

Machel gick med i Frelimos militära gren och utbildades i Algeriet. Han återvände och förde ett gerillakrig inne i hemlandet mot portugisiska styrkor. Han steg i graderna och blev till slut ledare för Frelimos militär. I den positionen blev han inblandad i politiken och när Frelimos ledare dödades av en brevbomb 1969 blev Machel en av tre ledare för organisationen. I valet året efter blev han president i Frelimo. Kampen fortsatte. Portugal gjorde ett försök att göra slut på gerillarörelsen i början på 1970-talet men Machel startade en motoffensiv och pressade portugiserna hårt, som fick de europeiska farmarna emot sig för att de inte kunde försvara dem mot afrikanerna. Slutet kom fort. En statskupp i Lissabon gjorde att regimen i Portugal ville avsluta kolonialkrigen och Machel kunde bli president i Moçambique den 25 juni 1975.

 

Konsekvenser

På triumftåget från Tanzania till Maputo samlades Frelimos centralkommitté och drog upp riktlinjerna för den första konstitutionen. Kanske var de inspirerade av Nyerere i Tanzania, för Frelimo ville skapa en enpartistat med socialistisk inriktning. Den nya regeringen arbetade snabbt och tog kontroll över viktigta samhällsfunktioner och nationaliserade dem. Katolska kyrkan förlorade sin privilegierade ställning, som den haft under portugisiska styret.

Inrikespolitiskt var agendan klar men det kom att bli utrikespolitiken som blev den viktiga för Machel och Moçambique. Landet på den södra delen av den afrikanska östkusten, hade ett mycket strategiskt läge. De gränsade mot Sydafrika som styrdes av en apartheidregim och de gränsade mot Rhodesia där Ian Smiths vita regim satt i huvudstaden Harare. Bägge länderna var i krig mot befrielserörelser som opererade från grannländerna. I och med Portugals fall som kolonialmakt så kunde Moçambique och Angola bli frontstater istället för buffertstater. Machel tillät att befrielserörelserna opererade från hans territorium, samtidigt var Rhodesia beroende av transporter via Moçambique till världshavens hamnar. Machel jobbade efter två linjer mot Rhodesia. Han tillät trupper från det egna landet att strida med befrielserörelsen samtidigt som han diplomatiskt bearbetade Storbritannien att ta sitt ansvar. Det ledde fram till Lancaster house överenskommelsen 1980 som banade vägen för ett afrikanskt styre av Zimbabwe.

Machel upplevde opposition på hemmaplan. Redan 1977 började en gerilla ett nytt inbördeskrig, uppbackade av Rhodesia och Sydafrika. Trots det kunde Botha från Sydafrika och Machel från Moçambique skriva under ett “fredsavtal”. Ingen av dem hade något intresse av att hålla det mer än för syns skull. Machel skulle inte få uppleva när apartheid regimen i Sydafrika föll. Efter ett möte med frontstaternas ledare i Zambia 1986, valde han att flyga hem på kvällen. Planet störtade i de sydafrikanska bergen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

24 juni 1960 – Patrice Lumumba blir ledare för Kongo

Bakgrunden

Patrice Lumumba är ett namn som för tankarna till kolonial frigörelse, koloniala övergrepp och allt som blev fel i européernas närvaro i Afrika. Kanske ska vi också säga att den vite mannen har mycket att skämmas över i denna historia.

Élias Okit’Asombo föddes 1925 i kolonin Belgiska Kongo. Han skulle senare bli känd som Patrice Lumumba. Kolonin hade 20 år tidigare tagits över av den belgiska staten från dess tidigare ägare, den belgiska kungen. Han hade för ekonomisk vinning farit fram i något som skulle kunna kallas för ett långsamt folkmord. Den belgiska staten rättade till det värsta men hade ingen egentlig plan för det väldiga området i Afrikas mitt. Han var katolik och gick igenom skolan innan han antogs till utbildning för att jobba inom postväsendet. Under 1950-talet gifte han sig, började med politisk och avtjänade sedan ett år i fängelse för förskingring. När han släpptes bildade han ett eget parti, Kongolesiska nationella rörelsen. Det blev ett socialistiskt inriktat parti. I slutet på 1950-talet ökade trycket på den belgiska regeringen att agera i Kongo. Kraven på självständighet växte, samtidigt som belgarna hade ignorerat kolonins framtid genom att inte se till att bygga upp en struktur som skulle kunna gå i arv. Bl.a. saknades det högre utbildning vilket skulle bli dyrt för Kongo.

1959 arresterades Lumumba igen, denna gång anklagad för att vara delaktig i ett upplopp i Stanleyville. Lokalvalen som följde blev en seger för Lumumbas nationella rörelse och trycket på Belgien ökade. Inför konferensen om Kongos framtid i januari 1960 tvingades belgarna släppa Lumumba som kunde delta i konferensen. I de val som senare hölls vann Lumumba och blev landets premiärminister den 24 juni 1960.

 

Konsekvenserna

Det blev kaotiskt. Belgarna hade inte förberett landet för självständighet samtidigt som våldet, mot européerna tryckte på processen. Landet var inte homogent och splittrades ganska snart i fyra delar. Lumumba var inte väl sedd i väst med sina sympatier öst under det Kalla krigets mest intensiva skede. Belgarna gillade honom inte heller, han passade på att mer eller mindre förolämpa kungen när han sa att Kongos självständighet inte getts av belgarna av godhet. Han hade kanske rätt. Katanga var en av de provinser som brutit sig ur landet. Området är mineralrikt och det belgisk ägda gruvföretaget sponsrade upproret. Den politiske ledaren var Moise Tshombe. När han deklarerade Katangas självständighet blev det inledningen till Kongokrisen. Lumumba begärde hjälp av FN som skickade trupper till Kongo för att återställa ordningen. Generalsekreteraren Dag Hammarskjöld tog uppdraget och efter framgången med Suezkrisen några år tidigare var förhoppningarna stora.

Hammarskjöld försökte hålla en neutral linje. Lumbuma sökte stöd hos Sovjet och Katanga av västmakterna och då var det Kalla kriget på plats i Kongo och generalsekreterarens möjligheter försämrades snabbt. Lumumbas arméchef, Mobutu arresterade sin chef och skickade honom till Katanga, där han avrättades av belgiska soldater. Efter långa strider, där FN-trupper stred, däribland även svenskar, kunde Katangaupproret slås ned. En FN medarbetare som dog var generalsekreteraren själv, när hans plan kraschade i Ndola i Zambia på väg till Katanga för förhandlingar.

Våldet i Kongo slutade inte där. Mobutu tog makten i en statskupp 1965 och med starkt stöd av väst utgjorde landet en västlig bastion i området mot de mer socialistiskt inriktade randstaterna där kriget mot apartheid fördes. När det Kalla kriget upphörde exploderade våldet i Kongo med flera krig och statskupper.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

23 juni 2002 – Israel beslutar att bygga en mur mot palestinierna

Bakgrunden

Oktoberkriget 1973 och det efterföljande fredsavtalet mellan Israel och Egypten, gjorde att konflikten i Mellanöstern flyttade fokus från den Israelisk-arabiska konflikten till den israelisk-palestinska. PLO hade bildats i mitten på 1960-talet och då ökade också konfrontationen mellan den israeliska militären och den palestinska gerillan. PLO drabbas av ett bakslag när de kastas ut från Jordanien 1970 och tvingas flytta till Libanon. Där blir det senare en del av det libanesiska inbördeskriget och i samband med Israels invasion 1982 tvingas de flytta igen, nu till Tunis, långt från händelserna i Israel och Palestina. Samtidigt är PLO erkända som det palestinska folkets lagliga representanter av FN.

Frustrationen över situation på det av Israel ockuperade Gaza och på Västbanken utlöser Intifadan 1987. Där tar andra grupper över det maktvakuum som PLO lämnat efter sig. I samband med Irak-kriget 1990-91 tar PLO ställning för Saddam Hussein och hamnar på den förlorande sidan. Organisationen försvagas politiskt och förhandlingarna om fred kan nå stora framgångar med Osloavtalet 1993. En orsak till framgångarna är att det på den israeliska sidan finns en premiärminister som aktivt söker en fredlig lösning efter ett liv som krigare, Yitzhak Rabin. Mordet på honom är i praktiken dödsskottet för fredsprocessen. Netanyahu blir ny premiärminister och han satsar istället på säkerhet för Israel. Nya komplikationer uppstår när Ehud Barak väljs till premiärminister. Han vill fortsätta fredsprocessen, och förhandlar med Arafat i Camp David 2000, under Clintons ledning. En lösning är nära men Arafat missar chansen. Clinton sa senare till Arafat; “Du är en mästare i att göra affärer fem i tolv, men din klocka har varit trasig länge”.  Fredsförhoppningarna grusades helt, senare samma år när Ariel Sharon promenerade upp på tempelberget och utlöste det den andra Intifadan. Baraks fredsansträngningar kostar honom jobbet och Sharon blir ny ledare. För att skydda Israel beslutas att bygga en säkerhetsmur mot de palestinska områdena den 23 juni 2002.

Konsekvenserna

Sharon, en krigshjälte från sexdagarskriget 1967 och ytterst ansvarig för falangisternas massaker på palestinska civila i flyktinglägren Sabra och Shatila. Han lät den israeliska armén släppa in mördarna. Kanske är det en hök som krävs för att få fred. Sharon lät under sin tid som premiärminister lämna tillbaka Gazaremsan till palestinierna och det verkar som om han, trots sin stenhårda politik gentemot palestinierna började öppna upp för en vidare fredprocess. Efter Arafats död 2004 kunde det skönjas ökade kontakter med den nya palestinske ledaren Abbas. Sharon drabbades av en stroke 2006, ett slag som han aldrig återhämtade sig ifrån. Mer nationalistiska högerkrafter återkom i Israels ledning och fredsprocessen gick återigen mot mer konfrontation mellan Israel och palestinierna, framför allt Hamas, men även Hizbollah, i gränstrakterna mellan Israel och Libanon. Ett par kortare krig har utkämpats mot först Hizbollah och sedan Hamas, krig som understryker konflikten förändrade karaktär.

Muren som byggdes kom att ses som en symbol för det rådande klimatet och den har fått många namn, bland annat skammens mur men också frihetsmuren, frihet från terrorangrepp. Internationellt har byggande fördömts inte minst för att delar av sträckningen går på ockuperat palestinskt territorium.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

22 juni 1941 – Operation Barbarossa inleds

Bakgrund

Tyskland hade under Första världskriget tagit sig an hela världen och förlorat. En militär framgång var att de hade det väldiga Ryssland. Fredsavtalet i Brest-Litovsk annullerades i Versaillesfreden. Den tyska revanschismen odlades som en myt av nazisterna. Hitler gjorde politiskkarriär på att riva upp avtalet från 1919. Han fick tyskarna med sig och kunde väljas till Rikskansler den 30 januari 1933. Hitler ville att det tyska folket skulle finna lebensraum, livsrum, i öster. En av Hitlers nazistiska programpunkter var att förinta bolsjevismen. Tyskland och Sovjetunionen hade länge fungerat i en ohelig allians när de var internationell paria. Tyskarna utvecklade nya vapen och för att slippa kontrollkommissionens for de till stäpperna i Sovjetunionen för att öva. De två ideologierna var på kollisionskurs men så länge de hade behov av att dansa med djävulen, så gjorde de det.

Tyskarnas framgångar under 1936-38 hade inte gått Sovjetledaren Stalin obemärkt förbi. Han försökte, få till en allians med britter och fransmän. Demokratierna var inte beredda att ge Stalin de territorier som han ville ha. Under sommaren 1939 surrade Europa av krigsrykten. Många var oroliga för situationen i och omkring Danzig och den polska korridoren, där polacker och tyskar i århundraden bytt ägandeskapet. I slutet av augusti sluter, till världens häpnad, Tyskland och Sovjetunionen en vänskapspakt. En vecka senare är det europeiska kriget igång. Hitler har vunnit tid och lyckats få en vän i ryggen när han 1940 kastar sina pansararméer över Västeuropa. Det skulle dröja två innan Hitler anfaller sin allierade när Operation Barbarossa inleds den 22 juni 1941.

Konsekvenser

Det var historiens största uppladdning som Hitler släppt lös mot Ryssland. 3,5 miljoner soldater på en 90 mil lång front, från Svarta havet till Östersjön. Stridsvagnar, artilleri, infanteri och flyg gick över gränsen. Operation Barbarossa pågick i fem månader innan ryssarna kunde stoppa de tyska anfallarna inom synhåll för Moskva. Anfallet var i grund och botten ett misslyckande. Vad de tyska trupperna åstadkom sommaren och hösten är imponerande men inget av de strategiska målen klarades av. Tre armégrupper tog sig in Sovjetunionen, en Baltikum, en mot Moskva och en mot Ukraina. Genom att splittra stridskrafterna åt tre håll så fanns de tre konkurrerande mål som till slut kom i konflikt med varandra. Frestelserna att ringa in ryska trupper och förinta dem gjorde att offensiven i en marschriktning fick stå tillbaka för en annan. Områden mellan anfallskilarna var inte klart definierade och kom därför att samla motståndsfickor som tog kraft från operationsmålet och saboterade front försörjningen.

Tyskarna hade kunskap om hur väldigt Ryssland var men utnyttjade inte detta Förblindade av sina egna snabba framgångar och det ryska misslyckandet i Finland, gjordes planerna delvis på felaktiga antaganden. De tyska terrängtrupperna fick inte fram tillräckligt med ammunition, drivmedel och förnödenheter till fronten för att trupperna skulle kunna hålla det tempo som behövdes. Den största bristvaran för en offensiv i öster var kanske tillgången på soldater. Trotts de enorma förluster som sovjetmakten förlorade under sommaren, så kämpade de för sitt land och det var inga dåliga soldater, snarat dåligt ledda. Det skulle ta ryssarna över tre år att ta tillbaka det land som tyskarna erövrat på mindre än ett halvår.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

21 juni 217 f kr – Slaget vid Trasimenussjön

Bakgrund

Kartago grundads på 800-talet före Kristus av fenicier som stammande från dagens Libanon. Berättelserna om detta har levt kvar i den grekiska och romerska mytologin men det är få säkra källor på hur det har gått till. Kartago, med sitt feniciska ursprung, var involverade i handel. Deras handelsintressen sträckte sig från Libanon i öster till Gibraltar i väster, ett för tiden stort område. 300 år senare kom det under persisk överhöghet och i samband med att Alexander den store gav sig på perserna så passade han på att ödelägga staden som ligger i dagens Tunisien. Kartago kom tillbaka. De hade kontroll över större delen av Medelhavets södra strand och delar av Spanien. Sicilien som nästa alltid varit i centrum av de flesta krig i området var det denna gången också.

Kartago hade en mindre konflikt med en lokal kung när det gryende romerska imperiet började lägga sig i. Resultatet blev att det första puniska kriget som tog 23 år innan det var klart 241 f.kr. Rom kom att stå som segrare. Kartago flyttade sina intressen till Spanien och växte. Detta oroade det allt mäktigare Rom. Det förekom mindre strider. Kartagerna beslutade sig att gå till anfall mot det romerska kärnlandet på den Apenninska halvön. På våren 218 f.kr., under ledning av Hannibal, marscherade de från Spanien genom Sydfrankrike över alperna till Italien. Romarna var fulla av självförtroende när de gick för att möta invasionen. En romersk armé fick syn på kartagiska krigare vid Trasimenussjön. De satte efter soldaterna och när de kom fram till sjön slog fällan igen. Slaget vid Trasimenussjön stod den 21 juni 217 f.kr.

Konsekvenser

Romarna ville ha ett snabbt avgörande och de fick det, till Kartagos och Hannibals fördel. Året efter drabbningen vid Trasimenussjön stod slaget vid Cannae, ytterligare en förkrossande seger för Kartago och ett av de mest berömda slagen i världen. Romarna samlar sig och börjar om från början. Hannibal möter under de kommande 15 åren en romersk armé som undviker öppna slag och istället attackerar små grupper av Hannibals armé som försöker samla ihop förnödenheter. Rom väljer också en annan strategi. Kartago har bundit stora resurser i Italien där de vandrar runt i landet på jakt efter förnödenheter och romare att besegra. Romerska legionärer skickas till Spanien där de ger sig de kartagiska kolonierna och besegrar dessa.

Därefter landstiger de i Afrika för att ge sig på själva Kartago. Det är en framgångsrik strategi som gör Hannibals situation i södra Italien fullständig omöjlig. Rom besegrar Kartago och lägger bl.a. beslag på deras flotta. Efter 16 år är striderna över 202 f.kr. Kartago började sakta återhämta sig och fortsatte att vara en nagel i ögat på romarna. De kom i ständiga strider med Nubien som var ett romerskt lydrike. 149 f.kr. var det dags för det tredje och sista puniska kriget. Romarna förklarar krig och belägrar staden. Efter tre år är de framgångsrika. Kartago upphör att existera. Staden ödeläggs, och invånarna, ca 500 000 säljs som slavar. Det är tydligt att makten har flyttats från Kartago till Rom på 118 år och tre stora krig. Medelhavet blir romarnas Mare nostrum – vårt hav.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

20 juni 1963 – Direktlinje mellan Kreml och Vita huset

Bakgrunden

Sommaren 1945 sprängde USA den första atombomben i öknen i New Mexico. Några månader senare användes den för första gången i strid mot Japan. Sovjetunionen hade fyra år senare kommit ikapp USA. Kärnvapenkapprustningen eskalerade under hela det Kalla krigets mycket kyliga 1950-tal. När Sovjetunionen började installera kärnvapen på Kuba var krisen ett faktum.

Kubakrisen hade tydligt visat hur svårt det var för ledarna i Kreml och Washington att kommunicera med varandra. Mitt under brinnande kris visste inte USA:s president och hans rådgivare om de talade med sina motparter i Moskva eller inte. Det kunde ta upp till tolv timmar att skriva ett meddelande, koda det, skicka det, dekryptera det, och leverera det. Sedan kunde det ta ytterligare upp till tolv timmar innan det kom ett svar på det brev som skickats. Ett beslut om att fyra av en kärnvapenmissil är mycket kortare. Efter krisen när de ansvariga hade tid att besinna sig och utvärdera vad som hänt var det ganska uppenbart att snabba och säkra kommunikationer stod högt upp på önskelistan, det gällde att utesluta alla feltolkningar. Det sägs att kommunikation är en svår konst och nu hade det bokstavligen hotat världsfreden. För att rätta till denna brist kunde de båda supermakterna nå en överenskommelse om att installera ett direktkommunikationssystem, drygt åtta månader efter Kubakrisen den 20 juni 1963.

Konsekvenserna

Den första hetalinjen som installerades gick från Moskva via Helsingfors, Stockholm, Köpenhamn och London till Washington medan reservlinjen gick från Washington till Tanger i Nordafrika vidare till Moskva. Det gick inte att tala med varandra utan kommunikationen var meddelanden som skulle skrivas, översättas och skickas via kabeln till mottagaren. Som tur var för världsfreden så dröjde det innan ledningen behövde användas och det gjordes först i samband med sexdagarskriget 1967. Andra gången som kommunikationskanalen användes var under indo-pakistanska kriget 1971 och sedan under Oktoberkriget 1973. Under Oktoberkriget gällde för USA och Sovjetunionen att se till att inte den amerikanska sjätte flottan i Medelhavet av misstag råkade i strid med den ryska Svarta havsflottan. Därefter har kommunikationerna blivit mer frekventa för att de båda sidorna ska ge varandra förvarningar om den egna sidans intentioner och att dessa tolkas rätt av motståndarsidan. Invasionen i Afghanistan är ett exempel och USA deltagande i fredsstyrkan i Libanon 1982 är exempel på detta.

1971 uppgraderades systemet till att bli satellitbaserat och det också möjlighet att prata direkt med varandra. Avtalet om användandet av heta linjen utökades till att skicka meddelande om något oförutsett hände eller en olycka så att den informationen inte skulle misstolkas. 1986 uppgraderades systemet igen. Den heta linjen mellan Moskva och Washington har hjälpt till att göra världen lite säkrare eftersom möjligheten att undvika misstag har blivit större.

Om heta linjen hade någon avkylande effekt på det Kalla kriget eller inte är svårt att veta. Det inträffade en avspänning under resterande delen av 1960-talet och under 1970-talet när supermakterna började tala direkt med varandra. Flera avtal kom till i den andan, bl.a. Icke-spridningsavtalet, SALT I-avtalet och SALT II-avtalet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

19 juni 1942 – Folke Jacobsson såras dödligt i strid på Svirfronten

Bakgrunden

Det sovjetiska överfallet på Finland i november 1939 fick återverkningar i Sverige. Regeringen förklarade sig icke-krigförande, istället för neutral som de gjorde inför kriget på kontinenten. Sverige försökte att hjälpa Finland så mycket de kunde utan att aktivt dras in i kriget mot Sovjetunionen. Därför blev det tillåtet att organisera svenskar som reste till Finland för att strida i den svenska frivilligbataljonen. Den anlände till Finland strax före krigsslutet i mars och sattes att bevaka mindre viktiga frontavsnitt för att frigöra finska stridskrafter. Det blev 15 månader av fred i Finland innan de tillsammans med tyskarna och anföll Sovjetunionen midsommarhelgen 1941. Finland hade inledande framgångar i kriget i Karlen och kunde ta tillbaka det land som förlorats i Moskvafreden 1940.

Nu var det ett anfallskrig och inte ett försvarskrig så det svenska intresset var betydligt mindre. Finland stod på Tysklands sida i den konflikt som Sverige hade förklarat sig vara strikt neutral i. Trots detta kunde det så kallade Rikssverige bidra med ett kompani med frivilliga. Förbandet förlades till fronten längs floden Svir som rinner mellan de båda sjöarna Ladoga och Onega och utgör östra Karelens södra gräns. Fronten var glest besatt och det gick att med patrullverksamhet komma in bakom de finska linjerna. Även svenskarna bedrev patrullverksamhet mot de ryska linjerna men efter förluster under några uppdrag så ställdes verksamheten in. En mindre rysk patrull spanade på de svenska ställningarna när en svensk vaktpost öppnade eld. Ryssarna drog sig tillbaka men anföll senare vakten som alarmerade de svenska ställningarna runt omkring som besattes. Ryssarna besköt svenskarna med granateld och fick in en träff på en av de svenska ställningarna. Undersergeant Folke Jacobsson sårades svårt och avled på fältlasarett dagen efter, den 19 juni 1942.

 

Konsekvensen

Folke Jacobsson var en av 41 svenskar i kompaniet som stupade i strid. 84 sårades av 404 man som tjänstgjorde i kompaniet. Fronten vid Svir var lugn, om ett dagligt dödande av andra människor kan vara lugnt. Den finska armén hade ryckt fram till punkter som de ansåg skulle tillhöra Finland och grävde ner sig där. Finland var inte med av själva invasionen av Sovjet utan invaderade de områden som var omtvistade. Bl.a. så vägrade man att beskjuta Leningrad under den tyska belägringen. För fronten vid Svir kom detta att innebära att ställningskrig mot fienden med patrullverksamhet. Det var i en sådan aktion som Folke Jacobsson dödades. 1942 och 1943 började Finland undersöka möjligheterna till separat fred och villkoren fastställdes i Teheran konferensen. Finland kunde inte acceptera villkoren och kriget fortsatte in på 1944. Då hade krigslyckan vänt och röda armén var rullade västerut med Berlin i sikte.

I juni 1944 satte Stalin in en storoffensiv på Karelska näset och övermakten var överväldigande och ganska snart bröt försvaret samman och finnarna retirerade norrut. I början av juli sattes en offensiv in i på Svirfronten och finnarna pressades tillbaka innan de kunde fånga upp sovjetstridskrafterna. Det svenska kompaniet och IR 13 som de tillhörde, fördes över till Karelska nästet och kastades in i striderna där. Svenskarna deltog i slaget vid Tali-Ihantala, som var ett av de mest våldsamma slagen under hela kriget mellan Finland och Sovjetunionen. IR 13 kunde genom sina insatser hejda den ryska framryckningen på ett mycket viktigt frontavsnitt. Det var inte förgäves för Röda armén hejdades. Finland accepterade nu de hårda fredsvillkoren, trots tyskarna enträgna uppmaningar att fortsätta. Finland hade ytterligare ett krig att utkämpa. I Lapplandskriget så drev man de tidigare vapenbröderna, tyskarna, tillbaka till Norge och ett av fredsvillkoren var uppfyllda.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

18 juni 1815 – Slaget vid Waterloo

Bakgrund

Franska revolutionen hade spridet sig med krigets hastighet över Europa. Frankrike lade under sig stora delar av kontinenten och försökte sig även på det väldiga Ryssland. Det gick inget vidare och Napoleon tvingades våren 1814 att abdikera. Han blev förvisad till furste över ön Elba i Medelhavet. Det var inte det roligaste jobbet i världen för en som styrt hela Europa, att hålla på bråka om broar och andra mindre saker på en ö som var tre gånger två mil. Från Frankrike kom rapporter om missnöje med den nya regimen och en längtan tillbaka till kejsartiden. Napoleon samlade 1000 man omkring sig och 1 mars 1815 landade styrkan i södra Frankrike. Napoleon satsade högt och tog sina soldater över alperna mot Paris. Ingen hade räknat med att han skulle ta den svåraste vägen till huvudstaden men det gjorde han. Trupper som skulle arrestera honom valde istället att byta sida och tre veckor efter landstigningen var han åter härskare i Paris. Napoleon vilade inte, utan satte genast igång att rekrytera hundratusen soldater till sin nya armé. Hans fiender mobiliserade också. Britterna förde över trupper till kontinenten och preussarna marscherade mot Frankrike. Napoleon skulle komma att bli underlägsen sina fiender, men det fanns en möjlighet, innan de hunnit samla alla sina resurser.

Han tog sin nya armé och marscherade norrut mot Belgien. Han svepte undan tyskarna den 16 juni och hade därmed lyckats splittra fiendesidan. Britterna under Wellington hade samlat sig i en liten by söder om Bryssel när fransmännen kom. Slaget vid Waterloo inleddes den 18 juni 1815.

Konsekvenser

Napoleon var en slagen militär ledare och hans fiender gav honom inga mer förmåner. Han förvisades till ön Sankt Helena utanför Angolas kust mitt i Sydatlanten och levde där sina återstående år i livet.

Slaget vid Waterloo har det kallats och det var Arthur Wellesley, sedermera hertigen av Wellington som satte namnet. Detta för att göra det till en brittisk seger. Han skulle göra ganska mycket för att fjärma sig från det faktum att det var en annan fältherre, som var högst delaktig i segern, Gebhart von Blücher. Han kunde i slutet av slaget nå fram med sina preussiska trupper. Slaget var i ett avgörande skede och med de nya trupperna kunde han få historiens vågskål att ramla ner på den brittisk-tyska sidan mot Napoleon.

Waterloo blir ett riktigt vägskäl i historien. Det var det definitiva slutet på den franska erövringen av Europa. Det kittlar fantasin om vad som skulle ha hänt om de franska trupperna i grunden vunnit slaget och fortsatt sitt erövringståg. Waterloo har också blivit en symbol för det slutliga nederlaget, det slutliga mötet med sitt öde. Waterloo är också början på mycket annat. Den i Wien framförhandlade Wienkongressen om den europeiska konserten får en helt annan och stabilare plattform. Napoleon hade utmanat freden och förlorat. Waterloo betyder inte slutet för den franska revolutionens idéer. Dessa skulle fortplanta sig genom 1800-talat och komma tillbaka i olika former. Våldsamma revolutioner som julirevolutionen 1830 och februarirevolutionen 1848. Det kommer också mer stillsamma revolutioner som utveckling av de politiska ideologierna, marxism, liberalism och konservatism. Det skulle krävas ett nytt krig för att slutligen knäcka monarkierna överhöghet över Europa, det Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

17 juni 1789 – Nationalförsamlingen utropas av det tredje ståndet

Bakgrunden

När pengar blev drivkraften i ekonomin kunde kungen stärka sin makt gentemot adeln. Det slutade med att kungen blev enväldig, och mest i Frankrike. Adeln behöll jorden och makten över det som i Frankrike räknades som rikedom. Av européerna var det först spanjorer och portugiser som gav sig ut på världshaven och upptäckte för européerna nya kontinenter i jakten på rikedomar. Runt 1600 följde britter och holländare efter medan fransmännen, i begränsad omfattning, tog sig ut på seglatser. De höll kvar jorden som källan för rikedom. Holländarna kom hem med stora rikedomar och så också britterna. Kapitalet kunde användas till att skapa en efterfrågan som blev en drivkraft i den industriella utvecklingen på de brittiska öarna. Situationen i Frankrike såg lite annorlunda ut. Landet var en stormakt på den europeiska kontinenten, och inblandade i krig, det ena efter det andra, antingen som krigande eller som finansiärer. Målet var bl.a. att hålla Tyskland splittrat för att undvika en jättarnas kamp i västra Europa.

Den gamla feodalismen hade skapat ett fyrdelat samhälle där kungen var i egen grupp, följt av adeln och katolska kyrkans företrädare. Resterande befolkningen, 98 %, utgjordes det ofrälse, tredje ståndet. Gruppen var mycket splittrad, allt från framgångsrika jurister och affärsmän till lantarbetare och tiggare. Det är i det övre skiktet av detta stånd som nya politiska idéer växer fram under upplysningen på 1700-talet, med namn som Montesquieu, Rousseau och Voltaire. Upplysningens idéer for till Amerika och kom tillbaka som en verklighet. I Storbritannien hade parlamentarismen införts där folket, dvs. adeln, hade fått en politiskarena och kunde påverka utvecklingen.

Kungen får allt svårare att få ihop pengar till sina krig. När han väljer att kalla in generalständerna för första gången på 175 år, så får det tredje ståndet till en utökning av sina delegater i tron att det ska röstas per delegat. Besvikelsen är stor när röstningen sker per stånd. Debatten pågår länge innan det tredje ståndet bryter med generalförsamlingen och för sina egna politiska diskussioner. De väljer till slut att utropa en Nationalförsamling den 17 juni 1789.

Konsekvenserna

Kungen reagerade negativt på det tredje ståndet tilltag. Han försökte att stoppa den nya Nationalförsamlingen genom att utestänga dem från deras sammanträdeslokal. Församlingen flyttade till en tennishall och där lovade de varandra att inte ge upp förrän Frankrike hade fått en ny konstitution. Den nya nationalförsamlingen förklarade att de var den enda lagliga lagstiftande sammanslutningen i landet. De ansåg att de var de enda som kunde fatta beslut om lagar och skatter åt folket. Delegater från det första och andra ståndet anslöt sig och Nationalförsamlingen växte. Kungen tvingades att acceptera utvecklingen och gick på taktisk reträtt. Han samlande ihop lojala trupper för att ta itu med utbrytarna. Han avskedade sin finansminister, Neckar, eftersom han ansåg att ministern stod på nationalförsamlingens sida. Det var den 11 juli och Parisborna blev inte glada. De tog till våld och tvingade sig in i den gamla arsenalen Bastiljen den 14 juni och det kom att bli symbolen för att den franska revolutionen hade inletts. Kungen fick retirera och Nationalförsamlingen kunde fortsätta sitt arbete. Frankrike blev till sist republik och Napoleonkrigen ritade om Europas karta.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

16 juni 1487 – Slaget vid Stoke

Bakgrunden

Richard III hade kommit till makten efter hans bror Henrik IV i grunden besegrat Huset Lancaster vid slaget vid Tewksbury. När brodern dog hade Richard sett till Henriks barn och tronarvingar försvann så att han kunde utropa sig till kung. Richards historiska eftermäle är inte vackert, kanske främst för att den skrevs efterträdaren, Henrik VII, som själv tog kungakronan från Richard när de möttes i slaget vid Bosworth Fields.

Henrik hade varit i exil i Frankrike innan han försökte sig på ett misslyckat uppror 1483 och sedan kom han tillbaka igen 1485 och lyckades ta kungakronan. Henriks anspråk på tronen var något svagt men han var den siste av Huset Lancaster som kunde göra anspråk på tornen. Rosornas krig hade gått mycket hårt åt Lancasters svärdssida så Henriks anspråk kom genom spinnsidan. Den nye kungens ambition var att skapa lugn i riket och genom att gifta sig med den främsta kvinnliga företrädaren för Huset York, Elisabeth, så hoppades han att det skulle lugna ner sig. De två rivaliserande huset förenades i ett gemensamt, Huset Tudor.

Som många andra upprorsmakare under Rosornas krig hade Henrik kommit seglande från Frankrike och det var från samma håll som nästa uppror mot kronan kom seglande. En lurendrejare gjorde gällande att han var den rättmätige kungaättlingen av Huset York och Earlen av Lincoln såg en möjligheten i detta. De riktige, Earlen av Warwick satt säkert inspärrad i Towern. Lincoln reste till Frankrike och skaffade sig stöd och därefter seglade han till Irland med sina tyska legoknektar, samlade mer stöd för sin sak och köpte mer legoknektar, denna gång irländska och så seglade de över till England. Där kom de att möta kungens armé i slaget vid Stoke den 16 juni 1487.

Konsekvenserna

Slaget vid Stoke kom att bli den definitiva avslutningen på Rosornas krig. Det debatteras mellan olika historiker om vilket slag som är det sista Bosworth Field som förde Henrik VII till makten eller Slaget vid Stoke som var sista gången som en allvarlig väpnad kamp fördes mellan företrädare för de två konkurrerande släkterna. Sammandrabbningen vid Stoke blev också ett av de blodigaste slagen då legosoldaterna vägrade att ge upp, utan höggs ner och slaktades still siste man.

För Henrik VII var åren efter Bosworth Fields en hektisk period. Hans första mål var att säkra den egna makten. Efter många år på Towern avrättade han Earlen av Warwick. Han såg till att skapa lojaliteter till sig själv från den ledande adeln i landet. Retroaktivt ändrade han sin kröning till kung till dagen innan slaget vid Bosworth och på så sätt kunde alla som stred på Richard III sida klassas som upprorsmakare och deras egendomar konfiskeras.

Henrik lade också grunden för Huset Tudors 120 år på den engelska tronen, innan den barnlösa Elisabeth I efterträddes av den skotske kungen Jakob VI, vars mor var barnbarn till Henrik VII. Henrik lade också grunden för att England skulle bli ekonomiskt starkare och på sikt ta upp kampen med spanjorer och portugiser om handeln på världshaven. Genom att få slut på Rosornas krig och få en relativ politisk stabilitet kunde England ta en plats i världspolitiken.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel