29 juli 1030 – Slaget vid Stikelstad

Bakgrund

Någon gång 872 stod sjöslaget vid Hafrsfjord en bit västerut från dagens Stavanger. Ska vi tro sagorna så var det Harald Hårfager som segrade. Han ska med segern ha enat Norge och tagit makten från alla småkungar. Förlorarna ska, enligt sagorna ha rest västerut. Det stämmer väl i tiden med att Island blev koloniserat. Sagorna behöver alltså inte ha fel. Kan vi belägga dem med andra källor så duger de gott. Vad vi alltid måste ha med i tanken när vi rör oss i vikingasagornas värld är att de skriva relativt långt efter händelserna. De är förmodligen också skriva på uppdrag av någon, någon med ett intresse av att historien berättas på ett visst sätt. Snorre citerar ofta Haralds egna skalder när han berättar sina historier. Nu har vi inte så mycket andra källor att ösa kunskap ur så sagorna får berätta sin historia. Det får gälla som sant tills vi kan bekräfta att det är så eller konstatera att sagorna har fel.

Norge var enat under en kung. Det bröt Harald Blåtand i Jellinge på Jylland när han tillsammans med norrman Håkon Landejarl lät döda den norske kungen Harald Gråfäll 970. Danskarna kom att ha ett inflytande över Norge till 1015 då Olaf Haraldsson återtog den norska kronan till Norge. Olaf levde fullt ut myten om vikingarna och drog i ledung mot Europa. Det var i Normandie som han kom i närmare kontakt med kristendomen och väl hemma i Norge började han kristna landet. Det var med hårda metoder och han gjorde sig impopulär. 1028 kom danskarna tillbaka och Olof flydde. Han bidade sin tid i Gårda rike och samlade ihop en här med bl.a. svenska beväringar och skulle återerövra sitt land. Han mötte lokal bondehär i Stikelstad den 29 juli 1030.

Konsekvenser

Striden gick inte bra för Olof och hans lejda beväringar. Han stupade i striden och kunde aldrig återta sin kungakronan. Det är ur detta slag som berättelserna om martyren Olof Haraldsson kommer. Han blev nordens första helgon. Nidarosdomen i Trondheim byggdes och där samlades Olofs reliker. Kulturen kring Olof helgonet fick stor spridning i Norden och Sverige. I Sigtuna byggdes en sankt Olof kyrka och på Österlen i Skåne finns en plats som heter Sankt Olof efter Olaf Haraldsson.

Olofs 15-årige halvbror Harald Hårdråde fanns med vid Olofs sida. Han överlevde och flydde till Gårdarike och fortsatte sedan och blev väring i Konstantinopel. Han återkom till Norge 1045 och då såg det politiska landskapet annorlunda ut. På Norges och Danmarks tron satt Magnus den gode. Enligt traditionen en utomäktenskaplig son till Olof den helige, Haralds halvbror. Magnus hade under en tid kämpat mot danskarna, vars kungakrona han också hade. Den danska sidan leddes av Sven Estridsson, systerson till Knut den store, som Magnus efterträtt. Harald hävdade sin kungarätt och den erkändes också. Han fick bli med regent till Magnus. Det varade i två år tills Magnus ramlade överbord och drunknade på krigståg i Danmark. Sven fick den danska kronan och Harald den norska. Harald skulle 20 år senare stupa i vikingatidens sista stora drabbning, slaget vid Stamford Bridge, 1066. Ett par veckor senare stod slaget vid Hastings och normanderna tog över de brittiska öarna.

Haralds Hårfagres ätt fortsatte att regera Norge. Några korta avbrott av danska kungar var inget som störde. Ätten satt på den norska kungatronen till 1319 och hade då suttit i nästan 450 år. En kung gjort sig mer känd är Sigurd Jorsalafarare, barnbarns barn till Harald Hårdråde. Det var den västgötska Bjällboätten som tog över kronan och Norden gick in i en annan tid.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

PersResor har besökt Jellinge

28 juli 1914 – Första världskrigets första dag

Bakgrunden

Frankrike hade haft som politik i många hundra år att isolera och splittra tyskarna. Egentligen ända sedan Karl den stores Franker rike delades i tre delar 843. I samband med fransk-tyska kriget 1870-71 lyckades Bismarck ena de tyska förbundsländerna i ett tyskt kejsardöme. I Bismarcks mycket invecklade och geniala spel försökte han få till allianser och fördrag som skulle garantera en maktbalans i Europa, en fortsättning på den gamla europeiska konserten från Wienkongressen 1815. Han lyckades att få Ryssland på sin sida och kunde därmed undanröja den tyska mördrömmen om fiender i både öser och väster. Britterna fick övriga världen och skulle inte bry sig om Europa.

Bismarck fick till slut sparken av den tyske kejsaren som själv inte var vuxen uppgiften att hålla Bismarcks noga organiserade i Europa i ordning. Han lyckades bli av med Ryssland som bundsförvant och fick se hur ryssarna lierade sig med fransmännen, mardrömmen blev en verklighet. För att förvärra situationen började britterna återvände till den europeiska politiken, på den franska sidan.

När den ungersk-österrikiske tronföljaren sköts i Sarajevo startade det en rad händelser som var för sig inte hade lett till krig, men tillsammans fick det igång storkriget i Europa. Österrikarna ställde långtgående krav på Serbien som låg bakom mordet, och österrikarna fick uppbackning av den tyske kejsaren som lämnade en garanti till kejsaren i Wien. Alla rutinerade diplomater i Belgrad var på semester när det österrikiska ultimatumet kom fick serberna inte den expert hjälp de behövde för att hitta en lösning. De gick med på alla krav utom ett och det räckte inte för österrikarna. De förklarade krig mot Serbien den 28 juli 1914.

Konsekvenserna

Österrikarna var inte framgångsrika i kriget mot Serbien och det väldiga Ryssland som redan kriget mot Tyskland för deras hjälp till Österrike, kom till sina slaviska bröders hjälp. Österrike-Ungern och Ryssland hade redan motstridiga intressen i östra Europa, inte minst i Polen, som delats mellan, tyskar, österrikare och ryssar. I dubbelmonarkin stora etniska mångfald fanns det klara nationalistiska strömningar. Detta gällde även de slaviska folken som snarare tittade mot Ryssland än mot Wien. Ryssland hade överraskat alla genom sin snabba mobilisering och detta var ett sträck i aber för tyskarna som hade räknat med en lång rysk mobilisering som skulle ge dem tid att genomföra sina planer i väst.

Den tyska strategin var noga uträknad, Schlieffenplanen gick ut på att anfalla Frankrike först för att slå ut landet ur kriget och sedan koncentrera sig på Ryssland. I anfallsplanerna mot Frankrike ingick att passera de neutrala länderna Luxemburg och Belgien och därmed hade tyskarna dragit in även britterna i kriget. Österrikarna kunde efter flera försök och mycket stora förluster inta Serbien. Delar av den serbiska armén kunde evakueras av fransmännen och sättas in i strider senare i kriget.

De olika ländernas generalstabsplaner sattes nu i verket och kriget blev självgående och spreds till hela världen. Fyra och ett halvt år senare var det över och många miljoner unga män skulle aldrig växa upp och bli vuxna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

27 juli 1794 – Robespierre avsätts dagen innan han avrättas

Bakgrund

Problemen i Frankrike hade pågått i årtionden, när Ludvig XVI sammankallade generalständerna 1789 i ett försök att rädda den gamla ordningen. Missnöjet med brödpriserna hade grott länge liksom de rådande sociala förhållandena. När den franska revolutionen bröt ut var starten folkets stormning av Bastiljen. Revolutionen rykte makten från kungen och hans hov och hamnade i händerna på nationalförsamlingen och där tog de moderata republikanerna, Girondistpartiet, över. 1792 började kriget mot Österrike och landet hotades. En preussisk armé gick över gränsen och paniken spred sig i Paris. Kungen arresteras och det utförs mord på fängslade kontrarevolutionärer. Vid Vimy besegras den preussiska hären och revolutionsledarna får lite andrum. Kungen avrättades med giljotinen i januari 1793, vilket ledde till uppror och inbördeskrig. Nationalkonventet beslutade samma sommar att vidta extra ordinära åtgärder. Den exekutiva makten flyttades till välfärdsutskottet, en halv miljon man skrevs ut som soldater för att bekämpa revolutionens fiende, i landet och vid gränserna, samt att det infördes dödstraff för revolutionens fiender.

Girondisterna röstades bort från välfärdsutskottet när Pariskommunen och en grupp i nationalkonventet som kallades berget, främst Jakobinklubben, gjorde gemensam sak. Jakobinklubben hade bildats efter stormningen av Bastiljen och var en politisk sammanslutning på den revolutionära vänsterkanten. En av medlemmarna var en ung man från Arras som varit deputerad till generalständerna 1789, Maximilien de Robespierre. Det blev Robespierre som tog över ledarskapet i välfärdskommittén och han menade, att försvaret av revolutionen stod över allting och att det motiverade terrorn mot den egna befolkningen. Det blev inledning på den franska revolutionens skräckvälde.

Skräckväldet innebar drastiska åtgärder mot revolutionens fiender och tiotusentals personer avrättades. Välfärdsutskottet rensade ut alla som kunde konkurrera om makten vilket skapade en misstro mot skräckväldets regim. Robespierre blev allt mer upptagen av sitt arbete och förlorade kontakten med väljarna samtidigt som en personkult odlades runt honom. Det blev till slut för mycket och grupper inom Jakobinklubben och konventet och de genomförde Thermidorkuppen och arresterade Robespierre, den 27 juli 1794.

Konsekvenser

Dagen efter sin arrestering fördes Robespierre svårt sårad i sin käke, självmordsförsök eller mordförsök är inte helt klarlagt, till giljotinen där han halshöggs med ansiktet vänt mot bilan. Ytterligare hundratalet nära anhängare till Robespierre gick samma öde till mötes.

Makten i konventet togs över av samma personer som en satte igång skräckväldet några år tidigare. Problemen med matpriserna fortsatte och försommaren 1795 slogs ett hungeruppror brutalt ner och rösträtten begränsades ytterligare i en ny författning i augusti. Tre månader senare upplöstes konventet och direktoratet tog över makten. Den franska militären gjorde intåg på den politiska scenen och generalerna blev viktigare än politikerna och fokus flyttades till krigen som pågick i Egypten, Tyskland och Italien. Detta banade väg för en liten man med stora ambitioner, som genom revolutionen snabbt stigit genom granderna till general. I november 1799 genomfördes Brumerienkuppen som förde tre konsuler till makten och den främste av dessa var Napoleon Bonaparte. Den franska revolutionen hade tagit en helt ny vändning och ett nytt blad i historien öppnades.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

26 juli 1758 – Belägringen av Louisbourg avslutas

Bakgrunden

De områden som idag ligger i nordöstra USA och Kanadas Atlantkust var under inledningen av 1700-talet omstridda. De utgjorde slagfält för de franska ingresserna i Saint Lawrenceflodens dalgång och i Akadien, i det som idag är Nova Scotia och de brittiska som hade sin bas New England. Britterna pressade på norrut i sin expansion och fransmännen gjorde räder söderut för att störa britterna. Striderna fördes inte sällan mellan olika indianstammar som var lierade med endera av den europiska makterna.

I freden i Utrecht 1713 fick britterna den franska kolonin Akadien. Freden i Utrecht skapade ingen fred i Nordamerika, förutom på pappret. Striderna fortsatte i gränsområdet och ställde till mycket elände för befolkningen, både den europeiska och bland indianerna. Det mynnade ut i kung Georgs krig. Britterna lyckads inta den franska stödjepunkten Louisbourg efter en flera månader lång belägring. I freden 1748 tvingades de lämna tillbaka fortet till fransmännen, i utbyte mot ett fort i Indien. Det var inte lätt för nordamerikanerna att förstå.

Freden 1748 var mer för att länderna var krigströtta. Kriget var inte avgjort. En fransk missionär Le Loutre eldade på akadierna mot britterna och det skoningslösa gerillakriget var igång igen. Världskriget som fick ett avbrott 1748 kom att starta i Kanada. Britterna tröttnade på fransmännen och tvingade akadierna att svära trohet till den brittiska kronan, vilket de vägrade. Därmed så tvångsdeporterade hela befolkningen till andra delar av Nordamerika och Europa. När kriget väl var igång igen så avancerad britterna återigen mot Louisbourg och belägrade fortet som föll den 26 juli 1758.

 

Konsekvenserna

Nyckeln till inloppet av Saint Lawrencefloden befästes av fransmännen. Försvaret byggde på att den franska flottan skulle segla över Atlanten och se till att den brittiska flottan inte kunde ta sig förbi. Britterna stängde in den franska flottan innan den kom iväg från Europa och när den väl seglade så blev de besegrade i ett sjöslag. Redan innan striderna började var det franska försvaret försvagat. Fransmännen ställde annars upp ett inspirerat försvar. Britterna kunde bit för bit avancera mot fortet. Första tog de sig i land och tvingade in fransmännen i fortet. De flyttade in artilleri i form av kanoner och granatkastare. De började bombardera försvararna med allt de hade. Flera franska linjeskepp ingick i försvarat. Efter en månads belägring lyckades britterna skjuta ett av fartygen i brand. Ett hårt slag mot den franska moralen. Nästa chock kom när britterna träffade det franska högkvarteret inne i fortet. Den slutliga knäcken kom när britterna under skydd av dimma smög in i den franska hamnen och satte de resterade linjeskeppen i brand. Efter den franska kapitulationen rensade britterna upp i de franska områdena och deporterade de akadier som de hittade.

Strategiskt hade britterna vunnit en stor framgång. De behärskade sjövägen in i Kanada och till de franska områdena. Louisbourg blev den brittiska basen när de med sin flotta tog sig upp för Saint Lawrencefloden och började belägra de franska besittningarna där. Slaget vi Abrahams slätter utanför staden Quebec under hösten 1759 vanns av britterna vilket blev avgörande för utgången av kriget i Nordamerika.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

25 juli 864 – Ediktet i Pistres

Bakgrunden

Den klassiska gryningen för vikingarna är att de började sina härjningar med att plundra klostret på Lindisfarne utanför Northumberland kust den 8 juni 793. Det var förmodligen vikingar eller nordmännen som de kallades från Norge eller Danmark. De svenska nordmännen seglade mer i österled. På kort tid, ur ett historiskt perspektiv, hade skandinaverna terroriserat och koloniserat de brittiska öarna och större delen av Västeuropa kustlinje. Det som idag är den franska kusten drabbades hårt liksom det franska inlandet. De grunda och snabbgående klinkerbyggda långbåtarna kunde ta sig in i flodsystemen och slå till med både snabbhet, styrka och det med det nog så viktiga överraskningsmomentet. Landet var hårt prövat av de skandinaviska stammarnas härjningar, men Franker riket hade även sina egna interna problem.

Karl den skallige eller Karl II föddes i Frankfurt 822. Han var son till Ludvig den fromme av det Karolingiska väldet. När Ludvig avled på ö i floden Rhen 840 utbröt genast ett strid mellan de tre sönerna om makten. Tre år rasade kampen innan det Karolingiska väldet styckades i tre delar i Verdun. Det mittersta, tillföll äldste brodern Lothar och sträckte sig från den holländska kusten längs gränsen mellan dagens Frankrike och Tyskland ner till södra Italien. Ludvig, mellanbrodern fick det som idag är Tyskland och yngste brodern Karl fick landet i väster, dagens Frankrike. Det var han som fick känna av Ragnar Lodbrok som enligt traditionen plundrade Paris 845. För att försöka komma tillrätta med vikingarnas härjningar och skydda sina undersåtar, så som det förväntades av en kung, utfärdade Karl den skallige det så kallade Ediktet i Pistres den 25 juli 864.

Konsekvenserna

I Ediktet som kom till för att skydda de franska ständerna och den franska landsbygden, beslutade kungen att befästa broar skulle byggas längs floder för att hindra vikingarna att ta sig fram längs vattenvägarna. Det skulle skapas ett snabbt kavalleri som kunde ta sig an de rörliga nordborna. Män som hade häst skulle ställa sig till kungens förfogande, mot skattelättnader. Detta är en del av övergången till feodalismen i Europa och inte minst början på det kavalleri som skulle komma att dominera slagfälten fram till kanonerna började ta över som slagfältens härskare.

Det gick inte så lysande för Franker riket i kampen mot vikingarna. Vikingarna fortsatte att komma och hade mer eller mindre framgång i sin plundring. År 911 tvingade en viking, av okänt skandinaviskt ursprung, vid namn Rollo fram ett avtal med Franker rikets kung Karl den enfaldige. Rollo skulle få Normandie som sin förläning mot att han skyddade landet mot härjningar från kusten. Rollo känner vi i Sverige bättre som Gånge-Rolf. Namnet, enligt legenden, fick han för att han var för lång för att rida, på de små hästar som fanns vid den här tiden och var därför tvungen att gå. Om Rollo, var dansk, norsk eller skånsk lär vi inte få veta. Vad vi tror oss veta är att en ättling till Rollo, Vilhelm, tog sig över till England för att kräva den engelska kungakronan av sin kusin och gjorde så i slaget vid Hastings 1066.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel             Läs nästa artikel

24 juli 1469 – Slaget vid Edgecote

Bakgrund

Det var huset York som gjort uppror mot huset Lancasters kung, Henrik VI. Efter flera slag och tillfångatagande av kungen, kunde York utropa en ny egen kung Edward IV. Edward och Henrik möttes strax därefter i det blodiga slaget vid Towton och Edward kunde med segrar i ryggen visa att ha var Englands kung. Edward förde en försonlig politik gentemot sina motståndare i ett försök att överbrygga motsättningarna. Lancaster utnyttjade detta och byggde upp nya arméer i sina områden i norra delarna av landet. Kungen skickade en här mot Lancaster och i slaget vid Hedgley Moor fick Lancaster ge sig och i slaget vid Hexham vann kungens trupper ett helt avgörande slag mot sina motståndare. Befälhavaren John Neville hade inte samma försonliga attityd mot sina motståndare, som kungen. Han lät avrätta samtliga ledare på Lancaster sidan som han tog tillfånga. De få återstående fästena som fortfarande stödde Lancaster intogs snabbt och Lancaster var helt borta från kampen om den engelska tronen. York hade segrat i det första delen av Rosornas krig.

Den ungen kungen hade stöd av sin kusin och tillika den ledande militäre befälhavaren i York, hertigen av Warwick. Hertigen styrde landet åt kungen men kungen blev allt mer egensinnig. Warwick letade efter ett gott parti åt sin kusin för att säkra en bra allians mot den i landsflykt tidigare regenten. Kungen kom alltmer på kant med hertigen och när Warwick vägrade att gifta bort sin dotter med kungens bror, var det bara en av de saker som flyttade balansen.

Mot Warwicks vilja gifte sig kungen i hemlighet ur folket. De nya släktingarna fick titlar men fick ingen jord och därmed heller ingen makt, men de kom ändå att influera kungen. Detta ogillade Warwick så starkt och så mycket, att han lierade sig med kungens mor och bror för att få bort Edward från tronen. Warwick, i litteraturen också kallad kungamakaren, bytte sida i Rosornas krig. I det slag som följde mellan Warwick, och York, utan kungen närvarande, vann rebellerna slaget vid Edgecote, den 24 juli 1469.

Konsekvenser

Kungen togs tillfånga av Warwick som höll honom inspärrad och försökte regera i hans namn, något som inte var särskilt framgångsrikt. Adeln accepterade inte arrangemanget. Många hade fått sin titel av kungen, och tvingade fram hans frigivning. Warwick förläts sina synder, liksom den yngre brodern, men Edward kom att stå utanför Warwicks kontroll. Hertigen lierade sig med Edwards yngre bror igen och smidde nya planer för framtiden och väntade på ett lämpligt tillfälle.

Nyåret 1470 kommer en adelsman vid namn Sir Robert Welles till Warwick och ber om hjälp. Han har kommit på kant med kungen och nu befinner sig Warwick återigen i samma situation som innan slaget vid Edgecote. Återigen beslutar han sig för att byta sida. Han skickar Sir Robert till Lincolnshire för att samla trupper till upproret. Kungen mobiliserar sina egna trupper för att kväsa det nya upproret. Någon månad senare möts trupperna i slaget vid Losecote Fields.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

23 juli 1952 – Kolstålunionen skapas

Bakgrunden

I en föreläsning på universitet under en kurs i EU-kunskap gjordes en längre historisk tillbaka blick över olika försök att ena ett splittrade Europa. Ett av det försök som drogs fram var Napoleons arméers promenader över kontinenten i början på 1800-talet. Ett försök att med vapen skapa ETT Europa. Det blev inte lyckat. Däremot var Wienkongressens försök att skapa en balans betydligt mera framgångsrikt. Ett annat försök, med samma tillväga gångs sätt och med samma resultat var när Hitler lät sina stridsvagnar rusa över sina motståndare. Det var i ruinerna av detta inferno och organiserad förödelse som tanker utvecklades, i en mer långtgående anda än den europeiska konserten 130 år tidigare.

På drygt 70 år hade tre förödande krig rasat mellan i första hand Tyskland och Frankrike. Det som närde krigsindustrin var tillgången på ståltillverkningen för att gjuta kanoner och kol för energi och för krigslogistiken samt som ingrediens i ståltillverkning. I en säkrare europeisk värld var de båda länderna centrala för att undvika krig i framtiden. Genom att skapa någon som kontrollerade och informerade om de båda ländernas produktion av kol och stål, skulle det bli möjligt att följa sin fiendes och motståndares tillgång på dessa krigsviktiga råvaror. Det skulle i sin tur minska spänningen eftersom länderna inte skulle behöva gissa hur stor den andres produktion var. Ofta gissades det på alldeles för mycket och då ökade det presumtiva hotet mot det egna landet. Det var något åt det här hållet som Robert Schuman, premiärminister i Frankrike tänkte. Han publicerade Schumandeklarationen 1950 och två senare undertecknades den Europeiska kol- och stålgemenskapen den 23 juli 1952.

Konsekvenserna

Sex länder som gick med i EKSG från början. Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Västtyskland och Luxemburg. Samarbete var öppet för alla intresserade länder och nya kandidater skulle godkännas enhälligt. Organisationen byggdes upp kring fyra institutioner, Höga myndigheten som var gemenskapens verkställande organ eller regering med en vanligare beskrivning. Den Gemensamma församlingen var medlemsländernas granskande organ av Höga myndighetens arbete. Särskilda ministerrådet bestod av medlemsländernas ministrar och regeringschefer och hade som uppgift att harmonisera arbetet i de nationella regeringarna med det i gemenskapen. Domstolen, till slut, hade som uppgift att säkerställa fördraget och tolka i tvister.

Under 1950-talet tillkom ytterligare två europeiska gemenskaper, Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) och Europeiska Atomenergi Gemenskapen, (EAG). 1967 kom dessa tre gemenskaper till att slås samman till de Europeiska Gemenskaperna (EG). Senare skulle de byta namn till Europeiska Unionen (EU). Storbritannien hade inte gått med från början och när de ansökte, så blockerade de Gaulle deras ansökan. Först fyra år efter hans död kunde britterna tillsammans med Irland och Danmark tas upp som medlemmar i Gemenskapen. Under 1980-talet kom de före detta diktaturerna i Sydeuropa, Grekland, Spanien och Portugal med i unionen som en del i att stärka deras demokratiska utveckling. Under 1990-talet tillkom Sverige, Finland och Österrike. Under 2000-talet har de flesta av de gamla länderna i Warszawa pakten kommit in som medlemmar.

EKSG har blivit EU. EKSG lades ner 2002, 50 år efter fördraget, men idén om fred i Europa lever vidare genom EU. Tyvärr har vi börjat glömma bort VARFÖR vi startade gemenskapen från början och EU:s överstatlighet ifrågasätts allt mer. Orsaken är och förblir, att undvika onödiga konflikter som leder till krig i Europa.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

22 juli 1934 – John Dillinger, samhällets fiende nummer ett är död

Bakgrunden

I oktober 1929 kraschade den amerikanska finansmarknaden. Landets banker som lånat ut stora pengar till nybyggare och småbönder, jämför med Sverige under 1990-talet och Baltikum under se senaste åren, ville ha tillbaka sina pengar. Bankerna var hårda blev mycket illa sedda bland sina före detta kunder. Hjältar blev i stället de bankrånare som for runt i mellanvästern och rånade banker. De mest kända var Bonnie och Clyde och John Dillinger.

John Dillinger började sin brottskarriär vid 17 års ålder och blev snabbt infångad. Efter nio år i fängelse kom han ut vid 28 års ålder och som en bitter man och ville ha revansch på samhället. Dillinger blev bankrånare. Under drygt ett år juni 1933 till juli 1934 rånade han en rad bankkontor i Mellanvästern.

FBI-chefen J Edgar Hoover lät utlösa en belöning på 10 miljoner dollar för Dillinger, död eller levande. Slutligen gillrades en fälla för Dillinger. En bodellmamma i Chicago hade Dillinger inneboende och hon tipsade FBI om att de skulle gå på bio. När paret kom ut från biografen sköts Dillinger ner av FBI-män. Samhällets fiende nummer ett var död den 22 juli 1934.

Konsekvenserna

Franklin Roosevelt ger sig in i presidentvalkampanjen under sloganen New Deal. Han tillträder 1933 och börjar med att ta tag i arbetlösheten i USA och den djupa depressionen, jämför gärna med Barack Obama. New Deal var ett ekonomiskt program i Keynesiansk anda (Ökat offentliget spenderande för att få igång privat konsumtion). New Deal bestod av tre huvuddelar; få igång industrin, få igång jordbruket och få igång offentliga arbeten.

Arbetarna fick rätt att organisera sig och förhandla om löner och arbetstider. Genom industriavatlen såg man till att företagen kunde anställa arbetskraft. Nya lagar kom om socialförsäkringar och A-kassa. Bönderna fick ta lån i bankerna för att invstera i nya jordbruksmaskiner som industrin tillverkade. Staten betalade även ut ersättning för att lägga jord i träda för att priserna på spannmål skulle hållas uppe. Staten drog igång stora offentliga arbeten såsom, vägar, kraftverksdammar och fabriker för att skapa arbete och efterfrågan från industrin.

1937 var ekonomin återställd igen och reformprogrammen lades ner men nu började upprustningen inför det andra världskriget och ekonomin gick efter en kort nedgång upp på högvarv.

Åtgärderna drog undan bankrånarnas legitimitet eftersom bankerna nu var hjälpsamma när det gällde att komma ur depressionen. John Dilliger blev den siste bankrånarhjälten under depression i USA.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

21 juli 1798 – Slaget vid Pyramiderna

Bakgrunden

Direktoratet hade tagit över makten från Nationalkonventet som tagit över makten efter skräckväldet. Direktoratet var kanske inte det som fransmännen och revolutionen ville ha under de svåra förhållanden som rådde. Tvärt om, det fanns en del likheter mellan hur direktoratets företrädare agerade och hur den gamla monarkin hade skött sin politik. Den grupp som framstod som den starka var landets unga generaler som försvarat revolutionen och landet och nu stod med sina arméer inne på fiendens territorium.

En av dessa unga generaler var Napoleon Bonaparte. Han ville invadera Storbritannien, via Irland, men upptäckte att den brittiska flottan var för stark. Britterna, medvetna om de franska planerna bevakade engelska kanalen men skickade ändå för säkerhets skull en flotta till Medelhavet under amiral Nelson. Politikern ville ha bort den unge generalen från maktens centrum Eftersom britterna hindrade fransk handel på Asien kunde Egypten vara en bra språngbräda att få igång handeln bakom ryggen på britterna. En fransk flotta på nära 400 fartyg lyckades segla över Medelhavet till Nilens mynning. På vägen intog de Malta och Napoleon passade på att upplösa Malteserorden som funnit på ön i 250 år.

I Egypten intogs snabbt Alexandria och trupperna marscherade mot Kairo. I ett mindre slag mot mamlukerna fick Napoleon en chans att se hur de agerade. Det kunde utnyttjas i det avgörande slaget när de franska trupperna mötte mamlukerna i slaget vid Pyramiderna den 21 juli 1798.

Konsekvenserna

Kairo var segerpriset för de europeiska trupperna. Segerfirandet sattes i halsen när nyheterna från Alexandria kom. Amiral Nelson hade seglat fram till den ankrade franska flottan och sänkt den i det som kom att kallas för slaget vid Nilen. Läget för de franska trupperna i Egypten blev svårare och rent av prekärt. Avskurna från hemlandet, med små möjligheter till underhåll. Hårt drabbade av pest och sjukdomar. Sedan kom hotet från det osmanska riket som inte gillade de nyanlända trupperna. Napoleon samlade ihop sin armé och anföll norrut längs Medelhavet via de gamla korsfararborgarna längs kusten. Det var hårda öden som drabbade de som mötte den franska armén. Målet för den franska insatsen var Damaskus men dit kom inte trupperna. Osmanerna kraftsamlade och fransmännen försvagades för varje batalj och för varje sjuk soldat. Inkräktarna fick dra sig tillbaka till Egypten och lämnade efter sig sina sårade.

För de styrande i Paris var det välkommet att Napoleon var så långt bort från makten i Paris och dessutom avskuren från hemlandet. För generalen var det samma bekymmer fast i motsatt riktning. I början på 1799, lämnade över befälet för den franska egyptiska armén till en annan general. Striderna fortsatte och 1801 kunde britterna till slut besegra sina fiender och lägga under sig området. Napoleon tog med sig en mindre skara av nära medarbetare och gick ombord på ett litet fartyg som seglade igenom den brittiska blockaden till hemlandet. Väl tillbaka i Frankrike så ville direktoratet ställa honom inför rätta för att ha deserterat. Det gick inte och det som politikerna var rädda för, det inträffade. Napoleon gav sig in i den franska politiken och stod i spetsen för Brumairekuppen i november samma år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

 

20 juli 1969 – Armstrong sätter ett fotavtryck på månen

Bakgrunden

När kärnvapnen gjorde sitt intåg i det Kalla kriget blev interkontinentala bärraketer en viktig faktor. Det gällde att leverera bomberna till motståndarna, utan att de kunde förhindra det. Sovjetunionen hade ett försprång genom sin tidiga raketforskning. Detta resulterade bl.a. i Stalinorgeln som var ett mycket framgångsrikt vapen för ryssarna. De utvecklade också grundprinciperna för de raketer som senare skulle ta människan till månen. USA var långt efter i raketforskningen och när Sovjetunionens forskning på ett halvt decennium kommit ikapp amerikanarna och utvecklat atombomber, hade de tillsynes ett strategiskt övertag. Amerikanarna tog redan i Andra världskrigets slutskede med sig de tyska raketforskarna som byggt Hitlers terrorvapen V-1 och V-2, för att få tillgång till värdefull teknologi.

Under hela 1950-talet fick väst se sig efter i raket och rymdutvecklingen. Sovjetunionen var först med flera prestigefyllde bedrifter som den först människan i rymden, Juri Gagarin. USA:s president Kennedy såg sig tvungen att svara och satte i april 1961 upp ett mål; att vara först till månen. Nu kunde USA satsa på att nå målet. Forskningen gav också teknologi till atomvapnens bärraketer men kostnaderna kunde bäras av ett civilt projekt. Utvecklingen av bärraketer gick fort och trots bakslag lyckades de ta ikapp ryssarna. Sovjetunionen drabbades av ett bakslag när ledaren bakom raketforskningen dog i komplikationerna efter en vanlig operation. De fick heller inte den säkerhet och stabilitet i sina raketer och fick se sig omsprungna av landet i väster. Efter flera expeditioner till rymden var det dags för Apollo 11. Några dagar efter uppskjutningen kunde världen höra orden; “Det är ett litet steg för människa men ett jättekliv för mänskligheten.” Så satte Neil Armstrong ner sin fot på månens yta den 20 juli 1969.

Konsekvenserna

Månlandningen blev en formidabel succé. Världen hade förändrats sedan Kennedy satte upp det amerikanska målet, mitt under det Kalla kriget mest polariserade tid. Kubakrisen hade lett till att länderna började ta sitt förnuft tillfånga och det inträdde en period av avspänning. Sovjetunionen valde bort månen och utvecklade i stället en forskningsstation i rymden som kallades för Salyut. Amerikanarna fortsatte med sina månlandningar men till slut blev kostnaderna för stora och intresset hos allmänhet och politiker svalnade. De utvecklade Rymdfärjan för att kunna återanvända rymdfarkosterna och få ner kostnaderna.

Avspänningen förde med sig nya och fredliga projekt och ett av de första var när den amerikanska Apollo raketen dockade med den Sovjetiska Sojuz 1975. De var ett första steg och sedan dess har det hänt mycket fredligt inom rymdforskningen. Sovjet har skjutit upp MIR och Almaz. Utvecklingen ledde fram till den internationella rymdstationen ISS. Nu har även den Europeiska Rymdstyrelsen ESA tagit steget ut i rymden med sina Arianeraketer som skjuts upp från franska Guyana.

Forskarna utvecklar hela tiden nya projekt för rymden. Teleskopet Hubble som kan se till universums tidiga begynnelse. Det har skickats upp rymdsonder som skickat tillbaka bilder till jorden från de avlägsnaste delarna i vårt solsystem. USA planerar återigen att skicka bemannade rymdfarkoster till månen som ett led i att kanske skicka människor till planeten Mars.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel