19 januari 1915 – Tyska zeppelinare anfaller England

Bakgrunden

Krig hade tills mitten av 1800-talet bedrivits till land och till sjöss. Under amerikanska inbördeskriget och under fransk-tyska kriget 1870-71 hade kriget blivit luftburet. Genom att sända upp luftballonger kunde observatörer se vad fienden hade för sig och även dirigera artilleriet. Tyskland experimenterade tidigt med luftfarkoster av ballongtyp och blev framgångsrika på området. Bäst gick det för en gigantisk gastank som drevs framåt med motorer och som fick namn efter en av sina främsta utvecklare, Graf Zeppelin.

Bröderna Wright flög ett flygplan 1903 och där efter gick utvecklingen inom flygmaskinsutvecklingen snabbt. Redan 1911 kunde italienarna använda ett flygplan för att fälla bomber över fienden. Vid krigsutbrottet 1914 var de flesta flygplan anpassade för spaningsuppdrag. Det fanns inte många zeppelinare. Den tyska armén hade sex stycken och redan under fälttåget i Belgien experimenterade de med att fälla bomber över bl.a. Antwerpen. Det är svårt att påstå att de var framgångsrika, hälften av de långsamma farkosterna sköts ner av luftvärn. Om armén var negativ så var flottan desto mer entusiastisk och deras enda zeppelinare blev snart fler. Farkosten kunde nå England och den används för spaning mot fiendens fartyg. Utan radar och nästan utan radio var det svårt att hålla kontakten och veta vad fienden höll på med. Zeppelinaren fyllde denna lucka. Snart nog flög zeppelinarna längs den engelska kusten och flottan pressade på för att få anfalla mål i öriket. En tveksam tysk kejsare gick med på den tyska flottans begäran och den första bombräden med zeppelinare mot England utfördes den 19 januari 1915.

Konsekvenserna

Tyskarna fortsatte med bombanfall britterna och spaning längs kusten. Fransmännen började bomba tyska städer och tillslut gick kejsar Wilhelm motvilligt med på att bomba sin mammas hemstad, London, den 31 maj 1915. Även Paris fick känna på de tyska bomberna. Försöken att skjuta ner zeppelinarna med flygplan visade sig besvärligt eftersom ammunitionen var för dålig. När slaget om Verdun inleddes 1916 utförde zeppelinarna bombräder mot fiendens ställningar, men nu blev de nerskjutna. Nya flygplan, mer erfarenheter och framföra allt bättre ammunition gjorde att zeppelinarna tappade mark i kriget mot flygmaskinerna som hade genomgått en enorm teknisk utveckling under kriget.

Kriget i luften med flygplan hade utvecklats från spaning, till de första duellerna med revolvrar, till rena jakter med kulsprutor. Planens prestanda förbättrades allt mer för varje ny modell. Jaktplanen blev allt mer effektiva och kunde skjuta genom propellrarna utan att skada dessa. Taktiken utvecklades också när tyskarna införde sina flygande cirkusar vilket innebar att de samlade stora mängder plan på ett ställe och blev numerärt överlägsna sina motståndare. Manfred von Richthofen var den förste ledaren och när han sköts ner, togs cirkusen över av Hermann Göring. Flygningen var annars till för unga hjältar. Chanserna att överleva sin tionde luftstrid var små.

Flygvapnet utvecklandes till en egen vapengren och flera olika typer av flygplan togs fram, bombplan, jaktplan och spaningsplan. Maskiner utrustas med någon form av kommunikationsradio och kunde leda artilleribeskjutningar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

18 januari 1535 – Lima grundas

Bakgrunden

Sydamerika kanske var känt för européerna innan Columbus anlände med sin expedition 1492. Kanske fanns det européer som seglat lite för långt och vetat om vad som fanns men det är Columbus som fått, om det nu är någon, äran att upptäcka Amerika. Då bodde det redan människor där och vikingarna hade haft bosättningar på det amerikanska fastlandet knappt 500 år tidigare. Columbus använde, med kungligt spanskt stöd i ryggen, det kommande årtiondet att erövra land till kungen, officiellt uppdrag, och leta efter guld till sig själv, verkligt uppdrag. Spanjorerna blev mer intresserade och letade ivrigare. Det kom att drabba de människor som européerna kom i kontakt med.

Hernan Cortez var en annan europeisk guldtörstig äventyrare som ledde en expedition in i dagens Mexiko från de spanska stödjepunkterna i Karibien. I förvaltningen fanns en avlägsen kusin, Pizarro, som också var guldtörstig. Han hörde historierna om framgångarna mot Aztekerna och hörde ryktena om guld i söder. Han genomförde två misslyckade expeditioner på 1520-talet där han kom i kontakt med Inkariket. Pizarro som var äregirig och förmodligen också girig, tog sig tillbaka till Spanien och fick kungligt tillstånd att erövra landet. 1532 stod han åter vid Inkarikets norra gräns med sin lilla armé av spanska soldater och allierade indianstammar. Pizarro besegrade Inkan Atahualpa. Spanjorerna hade kommit för att stanna och leta efter guldet. De behövde en stad i området och valet föll på en dalgång vid Stilla havet. Området hade varit bebott av indianer sedan länge, där fanns vatten, bränsle och tillgång till odlingsbar mark och till havet. Pizarro la den första stenen i den nya staden Lima den 18 januari 1535.

Konsekvenserna

Inkan gjorde uppror mot den nya spanska överhögheten och belägrade Lima. Det blev intensiva gatustrider innan spanjorerna och deras allierade kunde driva bort de gamla makthavarna. I november året efter bekräftades grundandet av den nya staden och den 7 december 1537 fick staden sitt stadsvapen av kung Karl V.

Lima utvecklades snabbt. Det blev huvudstad i vicekungadömet Peru. Katolska kyrkan valde staden till sitt ärkebiskopssäte och Sydamerikas första universitet grundades. Allt detta innan 1600-talet började. Lima växte snabbt under 1600-talet. Det silver som togs ut ur Perus gruvor gick via Lima och staden blev en del i den nya världshandeln. Befolkningen växte snabbt upp till 80 00 invånare innan det nya sekelskiftet. Det var lycksökare av många sorter som flockades till Stilla havsstaden, inte minst engelska och holländska pirater. De första var på silverjakt och sökte källan till det silver som de annars jagade i Karibien. Spanjorerna stod emot alla försök. Vad de inte kunde stå emot var de kraftiga jordbävningar som skakade området. En av dessa kom, 1687. Den markerar slutet på 1600-talets framgångsera för Lima. Utflödet av silver minskade, handeln tog andra vägar, bl.a. via Buenos Aires i det likaledes spanska Argentina.

Kanske var det Napoleonkrigen som var början till slutet för Lima som en spansk stad. Staden hade redan tappat i vikt till andra städer under 1700-talet och fick lita mer och mer till den formella makt som kom med att vara kyrkans och statsmaktens stad. När Napoleon ockuperade Spanien blev det ett viktigt steg för sydamerikanerna att söka sin självständighet. Lima samlade försvaret för Spanien. Lima kom att tas och förloras flera gånger i frihetskriget. När det slutligen var över i december 1824 var staden utblottad, men huvudstad i republiken Peru.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

17 januari 1885 – Slaget vid Abu Klea

Bakgrunden

Egypten var under inflytande av ottomanerna när de 1822 lade under sig Sudan. Pengar var en drivkraft bakom koloniseringen och till skatteindrivare valdes en nordlig stam. Dessa kom att bli avskydda för sitt hantverk och det kom och bli en del av stammotsättningarna. Bönder som inte klarade att betala de mycket höga skatterna, och den skulle betalas, oavsett om skörden var god eller om de hade slagit fel, straffades hårt. Delar av befolkningen flydde till det område som idag kallas för Dafur.

Britterna fick ett allt större inflytande i Egypten. När den egyptiske kungen Ismail Pascha hade det svårt med pengar köpte britterna hans Suezkanalaktier 1879 och kom att kontrollera kanalen och den viktiga sjövägen till Indien. Britterna tog steget fullt ut och valde att ta över Egypten1882, inklusive det egyptiska engagemanget i Sudan. Britterna var inte intresserade av ökenlandet och när Mahdisterna gjorde uppror 1881 så var det inget de hade tänkt göra något åt. De egyptiska garnisonerna var utspridda och omringade och när britterna skickade general Gordon till Khartoum 1884 var det för att organisera återtåget. Generalen drog ut på tiden och blev själv belägrad. En undsättningsexpedition skickades söderut och vid Korti delades styrkan. En del fortsatte längs Nilen och en annan marscherade genom öknen. Där träffade de på en överlägsen Mahdiststryka och slaget vid Abu Klea stod den 17 januari 1885.

Konsekvenserna

Trots att det gick nästan tio mahdister på varje britt vann européerna slaget i öknen. Undsättningsstyrkan under Wolseley kom för sent för att rädda Khartoum som Mahdisterna intagit bara några dagar tidigare. Misslyckandet i Khartoum resulterade i den brittiske premiärministern Gladstones avgång eftersom han gjordes ansvarig för den misslyckade undsättningsexpeditionen. Mahdisterna tog över Sudan och regerade landet. Grundaren av rörelsen Muhammad Ahmand dog och ersattes av en ny och duglig ledare. Den egyptiska ekonomin och den egyptiska armén var i fullständigt kaos. I stället för att ta itu med Sudan så byggde britterna upp både ekonomin och armén under det kommande decenniet.

Sudan var ett av de områden som den brittiske imperiebyggare Cecil Rhodes ville ha för att britterna skulle kunna dominera Afrika från Alexandria i norr till Kapstaden i söder, längs hela den afrikanska östkusten. Frankrike hade en ambition att kontrollera Afrika från Senegal i väster till Djibouti i öster. Det som saknades för fransmännen var Etiopien och södra Sudan. Italien hade mycket sent gett sig i kast med att skaffa kolonier i Afrika och de hade skaffat sig ett brohuvud i Eritrea. Där ifrån försökte de 1895 anfalla Etiopien med ett misslyckat resultat. Mahdisterna såg en möjlighet att ta ställa sig på den italienska sidan och då såg britterna en möjlighet att återigen lägga under sig Sudan. Under ledning av Lord Kitchner genomförde britterna ett anfall och kunde besegra mahdisterna. Från Brazzaville i Kongo kom en fransk expedition som skulle annektera södra Sudan för Frankrikes räkning. Det kom som en överraskning att en stor brittisk styrka befann sig i området och det kom till ett dödläge i Fashoda 1898. Efter några månader tågade fransmännen hem och britterna förblev herrar över Sudan för åtskilliga år framåt.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

16 januari 27 f.kr. – Augustus blir kejsare

Bakgrund

Han föddes i norra Italien och adopterades av sin släkting Julius Ceasar. 19 år gammal kastas han rakt in i världspolitiken när Ceasar mördas. Han ingick i ett triumvirat med kollegorna, Marcus Antonius och Lepidus. Antonius, Ceasars kanske främste general, var gift med Octavius syster. Det var orostider i Romarriket. I öster hade andra kejsarkandidater tagit över och Octavius och Antonius tog med sig Lepidus legioner och for dit för att kväsa upproret. Efter att triumvirat förnyats i ytterligare fem år och områden delats upp mellan ledarna kunde Lepidus manövreras ut. Han fick till slut underkasta sig Octavius som mer framstod som den verklige ledaren.

Ceasars gamla älskarinna, drottning Cleopatra av Egypten, utgjorde en faktor i maktspelet. Cleopatras och Ceasars son, Ceasarion, var en konkurrent om makten, genom de vuxna som var hans förmyndare. Drottningens skönhet är välkänd i historien och den föll Markus Antonius för. Han lämnade sin fru och begav sig till Grekland, där förenande han sig med Cleopatras flotta. Octavius ser sin ställning hotad och samlar ihop en armé och som beger sig till Grekland och Actuim. Sakta pressas Antonius trupper tillbaka och Cleopatra beordrar sin flotta tillbaka till Egypten. Då dyker Octavius flotta upp och besegrar sina fiender.

Antonius och Cleopatra dör i efterspelet och Octavius står som ensam ledare för Romarriket. Octavius seger förändrar romarriket i grunden. Den gamla republiken går i graven och ersätts med det romerska kejsardömet när Octavius blir Augustus och kröns till kejsare den 16 januari år 27 före kristus.

 

Konsekvenser

Janustemplets portar hade stängts två år tidigare som ett tecken på att det rådde fred. Octavius fick tillfälliga maktbefogenheter för att reda upp den politiska situationen och han var noga med att inte ställa krav på absolut makt. Det var en balansgång på slak lina, att inte stöta sig med senaten, att få alla som var beredda att gå i krig, med starka arméer för att få makt lugna, och att se till att han inte förlorade sin egen makt. Octavius får sin Augustus titel av senaten. Han får inför sin andra period som konsul mycket mera makt och beslutar självständigt om utrikespolitiken, bl.a. krig och fred.

En kejsare i den bemärkelsen som vi tänker oss var inte Augustus. Han var en av två valda konsuler. Det politiska systemet fortsatte från republikens tid, men skillnaden var att fler funktioner samlades hos en person. Rom, romarna och senaten var alla republikaner och de ville inte se en återgång till monarkin. Augustus tog ett steg tillbaka och blev prokonsul och därifrån kunde han använda den makt som han tagit. Genom att inte vara konsul så stack han inte ut så mycket, men han hade ändå ett makt grepp. Fler funktioner med makt samlades hos Augustus och han kunde stärka sitt grepp om Rom. Han fick personligen befälet över trupperna och kunde innan hans regeringstid var över se Romarriket växa, främst i Nordafrika.

Han blev också populär hos befolkningen. När Rom drabbades av hungersnöd så krävde folket att han skulle lösa problemen, vilket han gjorde. Som tack ställde folket till kravaller för att tvinga senaten att låta Augustus få en ena av de två konsulposterna. Augustus lät hela världen skattskriva sig år noll, vilket är Jesus officiella födelseår och Augusts levde i ytterligare 14 år innan styvsonen Tiberius tog över som kejsare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

15 januari 1478 – Moskva annekterar Novgorod

Bakgrunden

Vad vi vet om Novgorod, stad och land, kommer i mångt och mycket från de krönikor som skrevs. Samtidigt är det svårt att börja någonstans men i mitten på 700-talet bebos området av slaviska ruser och det som idag är Novgorod är en handelsstation på vägen mellan Östersjön och Svarta havet. En rutt som vikingarna kände till väl när de passerade på väg mot Svarta havet. Ca 860 hamnar området under Kievs styre och är så fram till ca 1136 när området betecknas som en feodalstat. Novgorod spelar en politisk roll i Kievriket och har inflytande på vem som blir prins i riket.

Novgorod börjar expandera norrut mot Ishavet och österut mot Uralbergen. Det är tundraområden som var rika på pälsdjur, fauna och salt. De stammar som levede i området jagar pälsdjur och tillverkar salt. De fick betala skatt till Novgorod och dess invånare blir rika på affärerna som de kan göra med dessa viktiga handelsvaror. Handeln byggde upp en rikedom för staden. Nu har rikedomar en förmåga att väcka avund och i mitten på 1200-talet kommer mongolerna ridande från öster och pressar det moskovitiska väldet som i sin tur pressar Novgorod. Riket får svårare att vinna sina krig mot grannen och försvara basen för sin rikedom. I väster pressar tyska orden på och lyckas under en period inta staden Pskov. Novgoroderna slår tillbaka tyskarna i slaget vid Peipus 1242.

Svenskarna dyker upp vid Novogords västra gräns och Moskva tränger på från öster. Till slut kan inte riket i norr stå emot och de tvingas kapitulera till Moskva 14 januari 1478.

Konsekvenserna

Det var tsaren Ivan III eller Ivan den store som han beskrivs i historien som intog Novgorod. Vad innebär det att få tilläggsnamnet den store? I Ivans fall så kunde han stabilisera det som idag är grunden för det moderna Ryssland. Han fick stopp på den gyllen horden, eller Djingis Khans ättlingar som härjade på de ryska stäpperna. Under långa tider betalade Moskva tributer till mongolerna men detta upphörde. Ivan gifte sig med dottern till kejsaren av Bysans och när Konstantinopel föll till turkarna flyttade han centrum för den ortodoxa kyrkan till Moskva. Han såg sig som en rättmätig arvtagare till det bysantinska imperiet. Annars är det kanske just krigiska bedrifter som ger stora tilläggsnamn. Ivan anföll och besegrade i grunden Novgorod men han nöjde sig inte med det.

Ivan bedrev en expansionspolitik, dvs. han vill ha mer land och människor att regera över. I öster fanns ett starkt Polen. Ivan började sakta återta områden som ryssarna sedan gammalt ansåg vara sina. Det var Ivans son Vasilji III som till slut lyckades återta områdena och pressande på mot Baltikum. 1533 tog den tre årige Ivan IV över som tsar. När han blev tillräckligt gammal att regera själv fortsatte trycket mot Baltikum och de riddarordnar som regerade där. Det gick inte så lysande men Ivan lyckades i alla fall lägga under sig Nevas utlopp. Det är här som Sankt Petersburg börjar byggas tvåhundra år senare. Det är nu som Ryssland börjar nära 250 år av konflikter med det allt starkare Sverige om inflytande i Baltikum och Finland. Ivan expanderar sitt ryska rike i söder mot khantanaten Astrakan och Kazan. Ivan IV är en av de mer kända ryska tsarerna. Han fick tilläggsnamnet den förskräcklige.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel             Läs nästa artikel

14 januari 1761 – Afghanerna vinner över indierna i slaget vid Panipat

Bakgrunden

Mughalimperiets nedgång började när kejsaren Aurangzeb dog 1707. Nedgången förstärktes av den afghanska invasionen 1739, de upprepade upproren i söder av Marathas och intern oro. Marathas tog kontrollen över större delen av Indien under 1700-talet första hälft och 1758 hade de drivit den afghanske vicekungen Timur Shah på flykt.

De marathska ledarna intrigerades inbördes och kunde inte enas om strategi. I sin maktfullkomlighet beskattar de sina allierade och lägger sig i deras interna angelägenheter. De hade territoriella och ekonomiska krav, gjorde räder in på sikhiskt område vilket gjorde att sikherna tappade förtroende för marathas. Punjabis och muslimer blir oroade och vädjar till den afghanske härskaren att stoppa uppkomlingarna och afghanerna kom.

Marathas, under Sadashivao Bhau, mönstrade sin armé. Den självrådige Bhau hade gjorde sig ovän med sina allierade och stod nära nog ensam i kriget och utan förråd. I december 1759 togs Dehli och Bahu gav order om plundring för att skaffa förråd. Kriget fortsatte och på hösten 1760 vann marathas en klar seger vid Kunjpura. De plundrade staden och under tiden gick afghanerna under Ahmand Shah över Yamuna floden trots Bhaus försök att förhindra detta. Marathas byggde upp en försvarslinje i närheten av Panipat. Det militära arbetet stördes av 150 000 pilgrimer som följde armé för att få beskydd, vilket gav marathas ofördelaktiga försvarspositioner. Marathas fick den lokala befolkningen emot sig, när Bhau ville beskatta byarna hårt. Försörjningssituationen försämrades ytterligare och Bhau skickade ut sina soldater att plundra civilbefolkningen. Bristen på förråd gjorde att soldater, hästar och elefanter fick fasta dagarna före slaget och gick i strid på tomma magar.

Ahmand Shah fick stridskontakt med förtrupperna som pressades tillbaka under häftiga strider. Efter två månader när förhandlingarna misslyckats och försörjningsläget blivit akut var Bhau tvungen att göra något. Bhau attackerade för att bryta belägringen och det största slaget under hela 1700-talet tog sin början den 14 januari 1761.

Konsekvenserna

Marathas omringades och började fly, endast en mindre del undkom. Pilgrimerna dödades eller togs tillfånga och kvinnor som ville undvika att våldtas hoppade i Panipat. Afghanska officerare som förlorat nära i slaget fick lov att utföra en massaker för att få hämnd och ca 10 000 marathas, civila och soldater, slaktades. Förlusterna i slaget beräknas till över 100 000 döda.

Ahmand Shah blev den obestridde härskaren över norra Indien, men hans allianser rämnade när general och prinsar började gräla inbördes. De afghanska soldaterna hade svårt med det heta indiska klimatet och de fick inte betalt. Shah beordrade indierna att erkänna Shah Alam II som sin kejsare och därefter lämnade han Dehli och reste tillbaka till Afghanistan två månader efter segern. Sikhernas uppror gjorde att Ahmad Shah blev upptagen med att kriga på annat håll och lämnade Indien åt sitt öde.

Marathas återhämtade sig aldrig riktigt efter förlusten vid Panipat. De behöll greppet om södra Indien men deras anspråk på hela Indien fick de ge upp. Ledarna stred inbördes men trots det kunde Dehli återtas 10 år senare. Marathas förlust vid Panipat öppnade vägen för britterna som till slut lyckades få fotfäste i Indien. 1818 upplöstes det marathska imperiet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

13 januari 1631 – Fördraget i Bärwalde

Bakgrunden

Gustav Vasa tog makten i Sverige 1523 och sedan ägnade han sin regeringstid åt att bygga upp en stark stat med sig själv i spetsen. Han kunde lämna över ett stabilt land till sina splittrade söner. Magnus led av galenskap och spärrades in. Äldste brodern Erik utvecklade galenskap och tvingads bort av bröderna, Johan och Karl. Johan försökte vrida tiden tillbaka och återinföra katolicismen i Sverige men lyckades inte. Han var gift med en polsk prinssessa och deras son Sigismund blev kung både i både Polen och Sverige. Farbror Karl lyckades få bort Sigismund från tronen och tog själv den svenska kronan. Han efterträddes av sin son, Gustav II Adolf och ledaren för förmyndarregeringen Axel Oxenstierna.

Svenskars och polackers intressen kom att stå emot varandra i Baltikum. I kriget 1626 kunde länderna inte få nå en fred utan polackerna engagerade den tysk-romerske och katolske kejsaren på sin sida. Kriget gick inte bättre för det utan svenskarna fortsatte att ha framgångar. De svenska intressena hade efterhand ökat till att vinna flodmynningarna kring Östersjön för att kunna ta upp tull på alla transporter av varor. I Frankrike fick kardinal Richelieu upp ögonen för protestanterna i Norden. Fransmännen förhandlade fram stilleståndet i Altmark som kom till för att svenskarna skulle kunna delta i det trettioåriga kriget.

Kriget i Tyskland hade börjat som en maktkamp mellan en central katolsk kejsarmakt i Wien som önskade en ökad och starkt centralmakt och furstendömen, både protestantiska och katolska som sökte mer makt för sig själva. Kejsaren hade klarat den första anstormningen 1618-22 och även den andra fasen där danskarna blandat sig i händelserna och misslyckats totalt. Richelieu fick nu svenskarna att gripa in i den tyska konflikten. För att övertyga nordborna betalade Frankrike krigskostnaderna genom fördraget i Bärwalde den 13 januari 1631.

Konsekvenserna

För svenskarna var det bra rent ekonomiskt att få betalt för att skövla Tyskland, för det var i praktiken det som hände. I 18 år vandrade svenska trupper på de tyska vägarna för att med jämna mellanrum kriga med den katolska armén. Här ligger en paradox, det katolska Frankrike stöder det protestantiska Sverige mot det katolska Habsburgska imperiet. Samtidigt passar de protestantiska svenskarna på att kriga mot det lika protestantiska Danmark.

Det tidiga 1600-talet är en turbulent tid i europeisk politik. Det pågick en maktförskjutning i Europa. Tidigare dominerande makter tappar mot nya. Danmarks storhetstid i Norden är slut och ersättas av Sveriges. Fransmännen tar upp kampen med Habsburgarna i Wien. Det katolska Spanien, hade förlorat sin position till britter, holländare, båda protestantiska och de katolska fransmännen. Kampen om kolonier står hård i framför allt Asien. Den katolska kyrkans totala makt var bruten. Luthers “nya religion” har gett de världsliga härskarna en möjlighet att välja. Penningekonomin har slagit igenom på allvar och det har gett kungar och furstar helt andra möjligheter att befästa sin maktställning. Gränser får en annan betydelse än tidigare, som markörer av nationell tillhörighet. Allt detta kommer att manifesteras i Westfaliska freden 1648. Det är där som nationalstaten får sitt genombrott och det blir början till de europeiska krigen under de kommande 350 åren för att bestämma var gränderna ska gå. Kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 är det senaste exemplet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

12 januari 29 f.kr. – Pax Romana bekräftas av att Janustemplet stänger sina portar

Bakgrunden

Den romerska mytologin bygger i många delar på den grekiska antika guda mytologin. Den äldste guden i den romerska är Janus och han anses också vara skaparen av goda ting, särskilt det livgivande vattnet. Janus avbildas med två ansikten, ett som blickar tillbaka i historien och ett som blickar framåt in i framtiden. Att Janus var en viktig gud förstår vi när det var till honom som den första dagen i varje månad ägandes och när den romerska kalendern kom till ca 150 år f.kr. så fick den första månaden på namnet januari – efter Janus.

Det är kanske inte så oväntat ett en så viktig gud också får en framträdande plats för det tempel där guden ska dyrkas i. Templet placerades på forum Romanum i centrala Rom. Enligt legenden var det Roms andra kung, Numa Pompilius, som lät uppföra templet runt 680 f.kr. Helgedomen byggdes med portar i båda ändarna och inne i templet så fanns en sten staty av guden Janus. När templet byggdes så föreskrevs det att portarna till templet skulle vara öppna när riket var i krig och när det var fred i imperiet så skulle portarna stängas.

Portarna till Janustemplet stängdes för tredje gången den 12 januari år 29 före Kristus.

Konsekvenserna

Rom var från början ett kungarike. Kungariket grundas 753 f.kr. och sträcker sig fram till den romerska republiken som etableras 509 f.kr. Den romerska republiken har en krigisk historia. Sakta började Rom besegra sina fiender och det som från början var en by vid Tiberns strand blev

Kungamakten ersättas av demokrati och senaten. Inbördes strider och Pax Roma 200 år fred innan nedgångsperioden sätter centrum på hela den apenninska halvön. Under hela fyra hundratalet före Kristus pågår denna process. Ca 390 f.kr. invaderar gallerna det som i dag är Italien och bränner ner Rom. Det blev en förödmjukelse som romarna aldrig skulle glömma. Nästa steg i Roms expansion var kampen om medelhavet. Det var flera långa krig mot Karthago under ca 120 år som slutade med att Karthago jämnades med marken av romarna 146 f.kr. Rom fortsatte sin expansion runt Medelhavet och norrut i Europa. Den romerska demokratin och senatens makt samlades i några få starka familjers händer. Framgångsrika generaler kunde med sina trupper få sin vilja igenom eller ställa dessa till senatens förfogande. De interna stridigheterna blev allt mer omfattande. År 60 f.kr. slöts det först triumviratet mellan Pompejus, Julius Ceasar och Crassius och den romerska republiken var i praktiken över. Inbördes striderna fortsatte efter mordet på Ceasar år 44 f.kr. Det andra triumviratet slöts mellan Ceasar adoptivson Octavius, Markus Antonius och Lepidus. Den senare manövrerades ut och kampen kom att stå mellan Octavius och Antonius. I sjöslaget vid Actium 31 f.kr. krossas Antonius och Cleopatras flotta av Octavius, den blivande kejsar Augustus. Två år senare stängs portarna till Janustemplet. Från år 27 f.kr. räknas, Pax Romanum, den relativa romerska freden som håller i sig i ca 200 år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

11 januari 1851 – Taiping upproret startar

Bakgrunden

Qing dynastin hade tagit makten i Kina 1644 när de plundrade Peking och den siste Ming kejsaren begick självmord. Under Qing dynastin upplevde Kina en kulturell blomstring. De upplevde också ett ökat tryck från européer om handeln med Kina. Jesuiterna hade haft ett stort inflytande under Ming dynastin men med nya grupper av missionärer kom katolska kyrkan på kant med den kinesiske kejsaren som först förbjöd katolicismen och sedan utfärdade dekret om dödstraff för den som bekände sig till kristendomen. Militärt var Qing dynastin inte särskilt framgångsrik. Vid 1700-talets slut var också Qing dynastins högperiod över och dynastin började sakta dala.

Efter Napoleonkrigen 1815 sågs Kina som en jättemarknad för de europeiska varorna. Kriget har satt fart på den industriella tillverkningen av varor efter att den industriella revolutionen startat i Storbritannien under senare delen av 1700-talet. Situationen i Kina förändrades. Krigen mot européerna förlorades regelmässigt. För att kunna handla på Kina exporterade britterna opium från Indien, fick betalt i silver som de sedan kunde använda till att köpa porslin och te. Opiummissbruket var allmänt spritt och blev ett socialt problem för det kinesiska samhället. Det inträffade naturkatastrofer och det var en omfattande missväxt. Qing dynastin kallas också Manchu dynastin och kejsaren sågs inte av alla kineser som en riktig kines. Det fanns spänningar mellan kineserna och deras härskare. I Guizhou provinsen, ett hundra tal mil åt nordväst från Macau och Hong Kong, fanns en man som hette Hong Xiuquan. Han startade Taiping upproret mot kejsaren den 11 januari 1851.

Konsekvenserna

Hong Xiuquan var en kristen konvertit och hävdade att han var Jesus bror. Han utropade Taipings gudomliga kungarike. Det som från början varit kanske 10 000 soldater växte snabbt till en armé på kanske en halv miljon man. De drev bort kejsarens armé från sina områden. Hong förbjöd allt som var fel i det kinesiska samhället; slaveri, opiumbruk, fotomlindning på flickor m.m. Han blev också allt mer upptagen av sig själv och styrde endast med skriftliga meddelande. Det uppstod ett maktvakuum som andra ledare för upproret kunde utnyttja.

1860 försökte det gudomliga kungariket återigen ta till offensiven mot kejsaren. Kejsaren hade under tiden omorganiserat sin armé för att bättre klara av kriget mot upprorsmakarna. Hong försökte flörta med de européerna som fanns i Kina, men dessa var kallsinniga och förhöll sig neutrala. 1860-61 anfölls Shanghai. Nu var européerna inte längre neutrala utan ställde sig på kejsarens sida, med sina moderna vapen och resurser. Upprorsmännen förlorade och det var slutet på deras framgångar. Kejsarens armé gick på offensiven och 1864 anfölls och intogs Hongs huvudstad Nanjing. Alla upprorsmakare avrättades när staden föll. Hong själv dog ett par dagar innan av matförgiftning. Det fanns fortfarande upprorsarméer kvar och dessa jagades fram till 1871 när den sista armén var förintad. Taiping upproret var en av världens blodigaste inbördeskrig i historien och mellan 20-30 miljoner människor beräknas ha fått sätta livet till. De grundläggande problemen i det kinesiska samhället, som Hong faktiskt försökte göra något åt, förändrades inte. Det utländska inflytandet ökade, liksom opiummissbruket och Qing dynastin försvagades hela tiden. Boxarupproret runt sekelskiftet 1900, var ett försök att bli av med det utländska inflytande och till slut 1912 föll Qings kejsardynasti.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

10 januari 1920 – Nationernas förbund bildas

Bakgrunden

Tanken på en organisation som skulle värna freden var inte ny. 1800-talets europeiska konsert hade setts som ett bra exempel och under senare delen av århundradet utvecklades den internationella lagstiftningen. Flera överenskommelser gjordes mellan staterna som reglerade förhållandena, i första hand i krig, Genèvekonventionerna från 1864 och 1906, Brysselkonferensen 1874 och Haagkonventionerna från 1899 och 1907. Ur denna aspekt kom Första världskriget olyckligt. I USA var Woodrow Wilson president och i sann Monroedoktrin anda så ville han inte lägga sig i Europas affärer. Han fick mycket kritik för att inte gå med i kriget och för sitt efterlåtna sätt mot Tyskland. Han ville medla men tvingades tillslut ta USA in i det Första världskriget. Hans ansträngningar för fred fortsatte och presenterade för kongressen, 14 punkter, som skulle ligga till grund för fredsförhandlingarna. Mottagandet hos de krigförande var ljummet men efter det tyska misslyckandet med Våroffensiven blev Wilsons punkter en reell möjlighet. Ludendorff, den näst högste tyske militären, uppmanade politikerna, på hösten, att söka fred på de 14 punkterna. Tysklands militära förmåga var slut, kejsaren abdikerade och flydde och Tyskland accepterade dessa villkor den 11 november 1918.

Fredsförhandlingarna i Versailles blev något annat. Den franska konseljpresidenten Clemenceau hade en egen agenda och drev igenom stora krigsskadestånd från tyskarna. President Wilson ledde den amerikanska fredsdelegationen och lyckades inte stoppa Clemenceaus sabotage men arbetade för att få tillstånd Nationernas Förbund. Den nya fredsorganisationen bildades formellt den 10 januari 1920.

Konsekvenserna

Förhoppningarna på organisationen var höga. Främst de mindre länderna som hoppades få hjälp mot stora länderna. Det första riktiga bakslaget, kom när USA:s kongress inte ratificerade avtalet och Wilsons land kom att stå utanför. Förlorarna från Första världskriget fick inte vara med och segrarna från kriget styrde organisationen som det ville.

NF hann under sin korta tid uträtta en del. Arbetet organiserades, i rådet, i församlingen, i sekretariatet, i internationella domstolen och i ILO, internationella arbetsorganisationen. Dessa organ återkommer senare i Förenta Nationerna. Under 1920-talet började diskussionerna om att släppa in de förlorande länderna från Första världskriget igen. En del i det tyska straffet var internationell isolering men det ändrades. Det blev Norden som gav upp sin permanenta plats i rådet till förmån för Tyskland. Med 1930-talet kom en allt snabbare nedgång för fredsorganisationen. En rad händelser underminerade dess trovärdighet. Italiens Mussolini vill utöka sitt afrikanska imperium med Etiopien. För det fick han tillstånd av Frankrike och Storbritannien, för sina trupptransportfartyg att passera genom Suezkanalen. Efter överfallet på Abessinien 1935 tog sig kejsaren Haile Selassie till Genève och lade, som medlem i NF, sitt ärende gentemot Italien. Han reste i princip förgäves. Ingen ville ställa upp och hjälpa honom och hans land. Japan, en annan medlem i NF fick kritik för sin hantering av Mukdenincidenten och lämnade församlingen. Hitler tog Tyskland ur förbundet när det passade hans syften. Sovjetunionen uteslöts i december 1940 efter överfallet på Finland, i strid mot förbundets egna stadgar. Nationernas förbund kunde inte förhindra krig, eller få medlemmarna att rätta sig efter de egna stadgarna. När Andra världskriget bröt ut, var trovärdigheten slut för organisationen. Tanken på en världsorganisation dog aldrig och de erfarenheter som trots allt gjordes i NF togs med till nästa försök med FN 1945.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

Denna artikel ingår i PersSkrivereirs serie om Förenta Nationerna.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien