17 maj 1642 – Montreal grundas

Bakgrunden

Under 1500-talet gjordes några tappra försök att etablera europeiska kolonier i det som idag är Kanada. Fransmännen var mest intresserade och grundade flera bosättningar. Det hårda klimatet i kombination med indianer som inte ville ha inkräktare gjorde att de senare valde att ge sig tillbaka till Europa igen om de inte redan var döda. Nya försök gjordes under inledningen av 1600-talet. Då kunde Samuel de Champlain grunda det som i dag är staden Quebec. Britterna hade i första hand riktat in sig på kolonier längre söderut i det som idag är USA. Under 30-åriga kriget skickade de ut kapare, och då särskilt en franskfödd hugenott vid namn Kirke. Han och hans bröder intog Quebec och vägrade sedan att lämna tillbaka staden till fransmännen när kriget i Europa var över. Det efter freden i Saint Germain 1632 som området återlämnade till Frankrike.

Det vanligaste sättet att få igång kolonier var att ge ett kungligt monopol till ett handelsföretag som kunde tjäna pengar på äventyret. För att klara detta så behövdes det arbetskraft och det gällde att få med sig kolonisatörer. Kanada var inget undantag. Den produkt som kom från den västra sidan av Atlanten var framför allt fisk och pälsverk. Samtidigt med att handeln kom igång så skickade kardinal Richelieu ut katolska missionärer, främst jesuiterna. Det etablerades missionsstationer och kloster men de såg möjligheten att skapa ett utopiskt samhälle på katolsk grund, samtidigt som hedningarna skulle omvändas till den sanna tron. Ett av dessa, var Ville-Marie, en föregångare till dagens Montreal, som grundades den 17 maj 1642.

 

Konsekvenserna

Det rådde en viss konkurrens om kolonierna. Frankrike var tidigt ute och deras rivaler var holländarna som också var tidigt ute med kolonier. Kanske lite okänt i Sverige. Det är holländarna som erövrar den svenska kolonin i Nordamerika. Britterna kom senare att ta över när holländarna försvann från den koloniala scenen.

Pälsjakten sköttes av indianerna som lierade sig med sina europeiska handelspartner. Fransmännen lierade sig tidigt med huronerna och algokinerna medan holländare och britter lierade sig med indianernas fiende Irokeserna. Det fanns ett ömsesidigt behov av varandra men också en ömsesidig rivalitet med fiendens vänner. Vi kan inte säga att det var indianer och vita som var huvudfienderna och krigade mot varandra. Det var olika block av allierade över de etniska gränserna. För fransmännens del var det bekymmersamt att ha de starka irokeserna till fiender som genomförde raider mot nybyggarna. Vid mitten av 1600-talet hade pälshandeln från de traditionella områdena minskat betydligt. Det söktes efter nya fångst- och jaktmarker men det skapar konflikter med andra stammar som gör anspråk på samma territorier. Holländarna passar också på att försöka expandera norr ut in i St Lawrence området, där fransmännen finns.

Handelsmonopolet fungerade inte så bra som det var tänkt från början. Antalet fransmän är förhållandevis lågt och det ger ett utsatt läge. Britterna söderut, som mer är intresserade av jordbruk, har en betydligt större befolkning. 1663 tar den franske kungen beslutet att göra Nya Frankrike till en kunglig angelägenhet och med det kan reguljära trupper skickas från Europa, samtidigt som nya kolonisatörer kan skickas till Nordamerika genom att kungen betalade för resan. Allierade indianer tvingas till att konvertera till katolicismen. I söder börjar brittiska handelsintressen intressera sig för pälshandeln. Det satsar på området runt Hudson Bay och det gör att konflikten ökar eftersom gränserna är oklara.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

16 maj 1204 – Balduin I kröns till kejsare av det latinska riket

Bakgrunden

Korstågen har av någon forskare kallats för den första europeiska kolonisationen. Ett överbefolkat Europa tog sig österut, under den katolska kyrkans uppmaning till att befria den heliga staden Jerusalem. Korståget lyckades och 1099 kunde Västeuropas söner plundra staden och döda dess invånare. I nära hundra år skulle kristna ledare styra staden innan Saladin återtog en av islams heliga platser, utan att plundra och döda stadens invånare.

Det tredje korståget, var det största av alla de människomassor som vandrade österut. Några av den europeiska kristenhetens största ledare ställde sig i spetsen för arméerna men de kunde inte ändra det faktum att det var de muslimska kalifaten som regerade i Jerusalem, den helga staden för tre religioner. Korsfararna fick återvända till Europa, visserligen hade de stärkt de positioner de hade kvar i området men inte återtagit Jerusalem. Påven Innocentius III kallade 1202 till nytt korståg. Storsponsor till äventyret var handelsstaden Venedig. De kom inte så många korsfarare som förväntat och skulderna till Venedig var från början stora. Korsfararna plundrade då den ungersk kristna staden Zadar, som återlämnades till Venedig. Fortfarande saknades det pengar och när prins Alexios erbjöd rika belöningar för att få tillbaka sin fars tron i Konstantinopel nappade de på erbjudandet. Staden intogs och Alexios blev kejsare. Han kunde inte betala så korsfararna anföll staden en gång och nu plundrade de den kristna världens östliga bastion. Korsfararna erövrade även stora delar av Bysans. Överväldigade med sin framgång valde de en ny ledare får sitt nya rike. Valet föll på en ung flamländare som utmärkt sig under striderna, Balduin. Han kröntes till latinsk kejsare, i Haga Sofia, den 16 maj 1204.

 

Konsekvenserna

Balduin organiserade sitt nya rike efter feodala principer. Ledande medlemmar av korståget fick delar av landet och skulle betala skatt till kejsaren. Redan där startade problemen. Boniface hade varit Balduins konkurrent om kejsartiteln, som han förlorade och det kom att uppstå en schism mellan Flandern och Lombardiet, särskilt som Boniface var den formella ledaren för korståget. Bl.a. belägrade Boniface Adrainopel som hade fått en ståthållare som utsetts av Balduin. Inbördeskrig hotade. Balduin begav sig norrut och anföll mot Thessaloniki. När grekerna sedan gjorde revolt och bulgarerna förklarade att de hade överhöghet över området så kom det till krig med bulgarerna.

Balduins tid på tronen blev inte långvarig och han skulle heller inte återvända till sitt flandriska hemland. Han förlorade slaget mot sina nya fiender och därmed försvann hans kropp ut ur historien. Han togs tillfånga och hans öde förblev okänt för de flesta under sin samtid. Idag tror vi oss veta att han dog, inte långt tid efter slaget i bulgarisk fångenskap. Tronföljder och arv blev problematiska när det rådde osäkerhet om han var i livet eller inte. För tronföljder och arv, vilket i sin tur skapade strider. Det blev inte enklare av att 25 år senare kommer en man och kräver den flandriska tronen med hänvisning till att han är Balduin. Han har gått till historien som den falske Balduin.

Korståget hade misslyckats. Det hindrade inte katolska kyrkan till att uppmana till fler kortsåg. Påvarna utropade ett korståg ungefär var tionde år fram till 1270-talet men inget av dem kunde den heliga staden. Den historiska diskussionen idag om korstågen handlar mer om erövring och kolonisation än om ädla motiv. Hur vida korstågen var en del av investiturstriden mellan kyrkan och kejsaren är svår att svara på. Den är kanske heller inte ordentligt forskat på. Striden pågick när Jerusalem föll till korsfararna. Även om den officiellt var över när Saladin tog tillbaka staden så var påvens förklaring att det var de kristnas inbördes strider och synder. Kanske ska vi tolka in att det var de världsliga ledarna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

15 maj 1464 – Slaget vid Hexham

Bakgrunden

Efter slaget vid Towton i mars 1463 hade kampen om den engelska kungakronan avgjorts. Edward hade tagit över titel och ambitioner på den engelska kungakronan när hans far stupade i slaget vid Wakefield tre månader tidigare. Hans egna framgångar på slagfältet och den hjälp han fick av hertigen av Warwick gjorde att parlamentet utropade honom till kung, Edward IV. Han kom därmed i konflikt med den regerande kungen, Henrik VI och Edward samlade en armé och reste norrut för att mötte Henrik i slaget vid Towton om den engelska kungakronan och vann.

Skottland och England var två skilda länder med olika intressen och de var allt som oftast motstridiga. Skottarna hade stött Lancaster i deras seger vid Wakefield, varit med på plundringståget söderut och sedan segrat i det andra slaget vid St. Albans. Londonborna hade nekat dem tillträde till staden och på så vis räddat sin stad från plundring.

Efter sin kröning började Edward med att återuppbygga landet. Han förde en mild politik mot den besegrade Lancaster sidan i förhoppning om en nationell försoning och fred i landet. Lancaster var försvagade men inte brutna och för att komma åt sina fiender så bjöd kung och parlament in skottarna till förhandlingar om ett avtal. Skottarna behövde passera Lancaster kontrollerat territorium och för att skydda förhandlarna skickade Edward en eskort. Dessa trupper hamnade i strid med en Lancaster styrka vid Hedgely Moor och kunde vinna striden ganska enkelt. Förhandlarna kom fram och ett avtal kunde slutas. Detta var en missräkning för Lancaster som nu hade mist sina vänner norr om gränsen. Samtidigt samlade kungen trupper i söder för att en gång för alla göra slut på Lancaster och de senare samlade trupper för att ta tillbaka den engelska tronen. Slaget vid Hexham stod den 15 maj 1464.

Konsekvenserna

En relativ lite Yorks styrka under John Neville, senare Markisen av Montagu, hade skickats i förväg för att ta tag i de upproriska Lancaster anhängarna. När härarna stod uppställde mot varandra anföll York och delar av Lancastersidan tappade modet och flydde utan att ett enda svärdshugg hade växlats. De delar av hären som var kvar hamnade i svårigheter mot övermakten. Slaget blev slutet för Lancaster och för denna del av Rosornas krig. Kung Edwards tidigare försök att överbrygga klyftorna mellan de olika ätterna var över, nu gjorde man slut på ledarna och alla de militära ledarna som Neville fick tag på avrättade han. Lancastersidans kung, Henrik IV hölls borta från slagfältet och föll inte i Yorksidans händer. De få borgar som Lancaster fortfarande höll, intogs inom några månader och här skulle historien om Rosornas krig kunna vara över. Rosornas krig handlar om nära familjer, om makt, rikedom, titlar, prestige och inflytande. Kungen Edward IV skaffade sig fiender inom den egna familjen och det var när en nära släkting till honom bestämde sig för att lämna York och gå över till Lancaster som kriget kunde börja om igen fem år senare, med slaget vid Edgecote.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

14 maj 1931 – Svensk militär skjuter ihjäl fem människor i Lunde i Ådalen

Bakgrunden

Detta var kamptid mellan arbetsgivare och arbetstagare. LO hade förlorat storstrejken 1909 och det var arbetsgivarna som hade övertaget och styrde på arbetsmarknaden. Börskraschen i New York 1929 hade slagit igenom och arbetsgivarna ville sänka arbetarnas löner. Ådalens arbetare svarade med att gå ut i strejk. Arbetsgivarna valde att ta in strejkbrytare/arbetsvilliga för att utföra stuveriarbete och dagen före Kristi himmelsfärdsdag misshandlades några av strejkbrytarna. På Kristi himmelsfärdsdag hölls ett stormöte i Frånö Folkets Hus och under tiden som fackföreningsledarna satt i möte, tågade arbetarna i väg mot den förläggning i Lunde där de arbetsvilliga bodde. Huset vaktades av soldater från I21 i Sollefteå och när demonstrationståget nådde fram uppstod det tumult och skott avlossades. Här går också berättelserna starkt isär. Enligt de deltagande demonstranterna sköt militären utan anledning och enligt militären besköts de först av arbetarna som vägrade lyda order och stanna den 14 maj 1931.

Konsekvenserna

C.G. Ekman, frisinnade folkpartiet, var statsminister i vågmästarregeringen. Han fick utstå mycket kritik för sitt agerande att använda militär för att skydda strejkbrytarna. Detta banade väg för socialdemokraterna, som året efter vann riksdagsvalet, fick regeringsmakten, som de sedan behöll fram till 1976, med undantag för semesterregeringen Bramstorp 1936.

1938 kom Saltsjöbadsavtalet till mellan Landsorganisationen och Arbetsgivarna, som skapade enhetliga spelregler på den svenska arbetsmarknaden. Detta minskade antalet konflikter mellan arbete och kapital.

En annan konsekvens var att det blev förbud på att använda militär till att stävja upplopp, något som blev uppmärksammat i samband med Göteborgskravallerna 2001. För de deltagande militärerna blev det lindriga straff, de frikänds. Synen på Ådalen händelserna skiftar beroende på hur man väljer att se på historien.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

13 maj 1619 – Johan van Oldenbarnevelt avrättas

Bakgrunden

1433 kan ses som ett märkes år i den nederländska historien. Landet, tillsammans med dagens Belgien hamnade under hertigen av Burgund. Han hade inget historiskt anspråk på områdena men, säger en del historiker, bjöds in av den ledande holländska adeln som ville komma åt den flamländska handeln som blomstrat medan många grannländer slitits sönder av inbördesstrider. Det gick bra för området under Burgund men dotterdottern Maria tvingades ge provinsstäderna långtgående privilegier i kampen mot Frankrike. Hon var gift med Maximilian av Österrike och Nederländerna hamnade under det Habsburgska väldet. Sonen Karl V gjorde sig populär men for samtidigt hårt fram för att skapa en enhet av de olika provinserna under 1500-talet. Reformationen gör sitt intåg och polarisering ökar mellan kungen, enväldig och katolsk, och allmänheten, protestantisk. 1567 skickas den spanske fältherren hertigen av Alba till provinserna och gick hårt fram. Misstänkta upprorsmakare avrättades på löpande band. Motståndet ökade och i maj 1568 står slaget vid Heiligerlee som räknas som början på 80-årskriget. Alba pressande holländarna ännu hårdare och till slut reste de sig och slängde ut spanjorerna. Wilhelm av Oranien valdes 1572 till ståthållare av Nederländerna. I bakgrunden börjar en ung man sin karriär inom administrationen, Johan van Oldenbarnvelt. Genom skicklighet i affärer och som en duktig talare fick han mer och mer inflytelserika positioner genom Wilhelm och hans son Maurice.

Johan stärkte sitt grepp och lyckades hålla ihop dem mot de splittringstendenser som fanns när det spanska förtrycket var borta. Spanske kungen Philip II var inte intresserad av Nederländerna och van Oldenbarnvelt fortsatte bygga upp en stark position. 1609 efter tre års förhandlingar lyckades han med skicklig diplomati få en fred med Spanien på tolv år. Knappt hade det yttre hotet skingrats och Nederländarna, i praktiken var ett fritt land, förrän de började gräla inbördes utifrån religiösa skiljelinjer. van Oldenbarnvelt starka position var ett hot mot stadsstäderna som lät arrestera honom sommaren 1618. Efter en summarisk rättegång dömdes han till döden av den holländska federala regeringen och avrättades den 13 maj 1619.

Konsekvenserna

Kampen för ett självständigt Nederländerna fortsatte. Två år efter att freden med Spanien gick ut återupptog spanjorerna sin krigföring, främst på havet och med mål att få stopp på den holländska handeln. Handelsvinsterna som gjorts under freden hade plöjts ner i en starkare armé och flotta. Spanjorerna gick även till anfall i Nederländerna, inte för att ockupera landet men väl att inte strategiska nyckelpunkter. Freden för det lilla landet i på Europas västkust kom med Westfaliska freden 1648. Då hade det protestanterna befriat de norra delarna medan det som vi idag kallar Belgien blev kvar under spanskt styre. Under tiden hade holländarna tagit upp kampen med spanjorer och portugiser om handeln på Asien. Nederländska spioner hade tagit reda på vägen runt Afrikas och tagit sig till Indien och Kina. Det Nederländska Ostindiska kompaniet skickade iväg fartyg och tog hem stora vinster med de varor som de handlade med. Antwerpen som varit den ledande handelsplatsen vid Nordsjön tappade till Amsterdam och Rotterdam när Spanjorerna flyttade sina handelsvägar. I slutet fick Spanien och Habsburg ge upp sina västeuropeiska besittningar. Holländarna och britterna började konkurrera om handeln på världshaven och det lilla framgångsrika Nederländerna fick se sig omsprunget av britterna. Det krävdes dock fyra krig mellan länderna innan britterna hade vunnit.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

12 maj 1182 – Kung Valdemar dör och efterträds av Knut VI

Bakgrunden

Harald Blåtand var den kung som kristnade danernas rike, om vi ska tro Jellingestenen. Det var Harald som anlade Trelleborgarna för att befästa sin politiska makt. Han följdes på den danska tronen av sin son Sven Tveskägg som i sin tur efterträddes av sin son, Knut den store. Det var han som utökade riket till att också omfatta delar av England. Med Knuts död 1035 går också den danska vikingatiden i graven. Tillståndet i Danmark under den här perioden verkar hänga samman med hur stark kungen var. Det går utför med Danmark efter Knuts död. Landet utsätts för plundringar från bl.a. Norge men så kommer Knuts barnbarn Sven Estridson till den danska tronen och landet blir återigen starkare. Det kommer in en aktör till på den politiska scenen, kyrkan. 1103 delades stiftet Hamburg-Bremen och ett danskt bildades med biskopsstolen i Lund. Norge och Sverige fick senare under 1100-talet egna biskopsstolar men underställda den danska.

Svens död medförde återigen en turbulent tid för danerna. Olika mindre kungar slogs inbördes om makten i landet. 1154 kommer Valdemar in i kampen. Han strider mot Sven Grate och Karl Magnusson. De delade Danmark mellan sig och sedan lät Sven mörda Karl och så dog Sven i strid mot Valdemar. Valdemar fick ärkebiskopen Eskil emot sig nu när kyrkan blivit en politisk aktör. Å andra sidan hade han biskopen i Roskilde, Absalon med sig. Tillsammans kunde de två ena Danmark och de började också en expansion av riket österut. Valdemar den store inledde en epok i dansk historia och kunde vid sin död lämna över till sin son Knut VI, den 12 maj 1182.

Konsekvenserna

Epoken valdemaranerna fortsatte och Knut och ärkebiskop Absalon följde Valdemars inslagna linje. Fredrik Barbarossa krävde att den danske kungen svor en länsed till den tysk-romerske kejsaren men kungen vägrade. I ett efterföljande krig försvarade sig danskarna och Barbarossa gav upp och for till Italien för att ta itu med ett uppror.

Knut fortsatte att expandera Danmark eller var det ärkebiskop Absalon? Historikerna är inte säkra. Danmark sträckte sig längs Östersjöns kust ända bort till Baltikum. Det var ett stort danskt välde som etablerades. För Danmarks del var det en tid då stat och kyrka fann varandra och nyttjade varandra för vars och ens intresse. Det byggdes många kyrkor och korstågen mot öster fortsatte. På södra Jylland satt en tonårig hertig, som till Valdemar och bror till Knut. Hans förmyndare var biskop Valdemar av Schleswig. Biskopen hade ambitioner och förde intriger för att själv ta över Danmark, allt maskerat som att han skyddade unge Valdemars intresse. Hertig Valdemar hade en egen vilja. Han arresterade biskopen och satte honom i fängsligt förvar i 13 år. Biskopens allierade, hertig Adolf av Holstein, hamnade i Valdemars fängelse han också. Valdemar Sejr tog över hans land och flyttade den danska gränsen till Elbe. Det var ett stort land han tog över när hans bror Knut dog 1202.

Epoken valdemaranerna fortsatte med Valdemar men 1223 tog stormaktstiden slut. Valdemar togs tillfånga av tyska furstar och den växande Hansan, som i lösensumma krävde att Danmark lämnande sina nordtyska besittningar. Fyra år senare förlorade danskarna mot esterna. Efter Valdemar Sejr gick Danmark återigen in i en nedgångsperiod och kom i konflikt med kyrkan.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

11 maj 415 f.kr. – Halshuggna statyer hittas i Aten inför avresan till Sicilien

Bakgrunden

Den klassiska hellenska världen var uppdelad i små stadsstater. De bildade förbund med andra för att bli starkare. I det peloponnesiska förbundet var Sparta den ledande aktören. De mindre städerna erkände Spartas ledande ställning, en position som Sparta inte utnyttjade. Det verkade som om de samarbetade om gemensamma intressen på den peloponnesiska halvön. Sparta var en strikt militärdiktatur som uppfostrade sina barn från en tidig ålder att bli soldater och höll slavar för att få tillgång till de resurser som krävdes för ett krigarliv. I det attiska förbundet med Aten i den ledande staden. Det var stadsstaterna på båda sidor av Egeiska havet, som bildat ett sjöförbund med udden mot perserna i öster. Aten tog tributer av de städer som inte kunde hålla egna krigsfartyg. Tanken på demokrati kommer från Aten under denna period. Någon demokrati i vår mening var det inte men idén om att alla ska ha ett inflytande levde kvar.

Dessa både förbund var i krig med varandra i nästan 30 år. Den första fasen pågick i tio år och slutade med en fred 421 f.kr. Det var en orolig fred. Det grekiska kriget sträckte sig utanför den grekiska övärlden. På Sicilien hade både Sparta och Aten vänner. Syrakusa var den dominerande staden och stödde Sparta. När Segesta, en av Atens vänstäder, hamnade under hot från Syrakusa, beslutade Aten att skicka en straffexpedition. Tanken var att om Syrakusa blev för starka kunde de skicka hjälp till Sparta. Det var ett kontroversiellt beslut och en morgon, under förberedelserna för avresan, hittades hermstatyer med avhuggna huvuden. En källa säger att det var den 11 maj 415 f.kr.

Konsekvenserna

Det var dåligt omen, att statyernas huvuden huggits av. Tanken var kanske att stoppa flottan. Kanske var det ett fel att skicka flottan, kanske var det fel att inte skjuta upp avresan. 5000 soldater på 130 krigsfartyg seglade iväg. Befälsstrukturen var oklar och det skulle bli problem för atenarna. När de anlände till Sicilien funderade de på vad de skulle göra med Syrakusa. Det utkämpade ett första slag som de vann knappt och sedan upphörde kriget för vintern.

Det kom förstärkningar från Aten och de började belägra Syrakusa genom att bygga en mur runt staden. Försvararna började bygga en egen mur för att förhindra belägrarnas mur. Sparta hade under tiden skickat förstärkningar till sina allierade på Sicilien med general Gylippus i spetsen. Härifrån går kriget mindre bra för atenarna. Det försöker, men Syrakusa och Sparta ligger ett steg före. Ytterligare förstärkningar kommer från Aten 413 f.kr. och de försvann snabbt i ett misslyckat nattligt anfall mot försvarsmuren. Syrakusa börja belägra och attackera den hamn där atenarna hade sina krigsfartyg. Inledningsvis inte så framgångsrika, men sakta mals angriparna ner. Glyppius blir framgångsrikare på land och atenarna beslutar sig för att åka hem. Ett omen visar sig och de skjuter upp hemresan en månad. De blir anfallna av Syrakusa och atenarna besegras i grunden. Generalerna avrättas och soldaterna förs bort som slavar. Det dåligt omen som de avhuggna hermstatyerna var, visade sig slå in. Ca tio år senare hade Sparta besegrat Aten, och de hade haft hjälp av Atens fiender perserna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

10 maj 1837 – Finanskrisen slog till hårt i New York

Bakgrunden

Den unga amerikanska republiken var en ekonomisk framgångssaga. Tillväxten och priserna, framför allt land, sköt i höjden. Bankerna ställde frikostigt upp med lån till dem som ville spekulera. Den 584 km Eirekanalen som öppnades 1825, öppnade upp den amerikanska mellanvästern för transporter och gav New York en ledande ställning i handeln inom USA. Pengar, vid den här tiden, var guld och silver mynt och nu införde bankerna sedlar för att tillgodose behovet av pengar. Papperspengarnas värde översteg det som fanns som guld eller silver i banken. Det hela blåstes upp till en stor bubbla. USA:s nytillträde president Van Buren vägrade att låta staten gå in med pengar för att rädda bankerna. Finanskrisen slog till den 10 maj 1837.

Konsekvenserna

Bankerna slutade med utbetalningar och spekulationsbubblan sprack. Inom två månader uppgick skulderna till hundra miljoner dollar och det bara i New York. Banker gick omkull på löpande band. Av USA:s 850 banker, klarade sig 343 igenom helt och 62 delvis. Arbetslösheten steg till rekordnivåer och landet kastades in i en lågkonjunktur som varade i fem år.

Till skillnad från dagens ekonomiska kris så ställde staten inte upp med medel för att rädda banker, jobb och ekonomin, utan marknaden fick ha sin gång. Det är intressant att konstatera att redan 1837 så var det samma bakomliggande orsaker som i börskraschen 1929, 1990-talets kris i Sverige och dagen världsekonomiska kris. En frikostig utlåning på spekulation som bygger på att priserna bara stiger och fortsätter att stiga i en allt snabbare takt. Att vi inte lär oss!

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

9 maj 1664 – Drömmen om en svensk koloni i Afrika tar slut

Bakgrunden

Det var under den svenska stormaktstiden som Sveriges regering med Axel Oxenstierna i spetsen övertygades om att det gick att göra pengar på den ökande fjärrhandeln. Storbritannien och Nederländerna hade visat vägen och med holländskt kapital skulle Sverige följa efter. Den första satsningen blev Nya Sverige i Delaware i Nordamerika 1638. På Louis de Geer initiativ bildades Svenska Afrikanska Kompaniet 1649 och fick monopol på handeln med Kanarieöarna. 1650 köptes Cabo Corso, i dagens Ghana, av den afrikanske Futukungen.

1658 erövrade danskarna den svenska besittningen vilket var en av anledningarna till att Karl X gick tillförnyat anfall mot Danmark. I freden i Köpenhamn 1660 återlämnades Cabo Corso till svenskarna. Nu var det problem eftersom den danske guvernören hade sålt kolonin till holländarna, som stött Danmark i kriget mot Sverige, och det för först sedan Futukungen drivit bort holländarna som svenskarna åter erbjöds kolonin. Tre år senare kom holländarna tillbaka och intog den svenska kolonin men lyckan varade inte länge för britterna anföll och intog Cabo Corso den 9 maj 1664.

Konsekvenserna

Sveriges koloniala äventyr blev varken långvariga eller lyckade. Det var holländarna som både i Afrika och i Amerika tog de svenska kolonierna och sedan förlorade dessa till britterna.

Sverige får i någon mån nöja sig med sitt Östersjövälde och att ha blivit den ledande nationen i Norden. När Sverige når höjden av sin stormaktstid anfaller grannländerna och en kulen höstkväll i Norge skjuts Karl XII och det tillsammans med freden i Nystad 1721 gör att den svenska stormaktstiden över. Nästa gång svenskarna ger ut på haven i en större omfattning är när Ostindiska kompaniet tar sig in handeln på Kina under 1700-talet. Senare köptes ön S:t Barthélemy i Västindien, återigen för att kunna tjäna pengar till Sverige.

Svenskarna fick senare kompensation av holländarna för Cabo Corso men fick samtidigt lova att aldrig mera handla på Guldkusten. Det är ifrån detta område som den mycket vinstgivande triangelhandeln med slavar till Amerika utgår. För afrikanerna blir triangelhandeln förödande. Genom stamkrigen kan krigsfångarna säljas vid kusten och det ökar intresset för konflikter. Handeln fortsätter fram till början av 1800-talet innan det omoraliska i hanteringen kommer ifatt lagstiftningen. I USA fortsätter slaveriet till det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet

Det är en mycket tidsenlig att det är britter och holländare som leder handelsutveckling. De har konkurrerat ut spanjorer och portugiser och tagit över deras kolonier, med våld om så behövdes. Tillsammans med Frankrike kommer länderna att vara ledande i världen fram till slutet på 1800-talet när USA och Tyskland ger sig in konkurrensen om resurserna i kolonierna och om världshandeln.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

8 maj 1821 – Slaget vid värdshuset Gravia

Bakgrunden

Grekland, kanske tänker vi på charterturism, på Helena Paparizou eller den grekiska antiken. Det är ganska mycket som stammar från de “gamla grekerna”. Storhetstiden för öriket vid Medelhavet är antiken. Höjdpunkten kanske ändå är Alexander den stores krigiska erövringar ända bort till Indien. Krig är något som vi kallar stort, om vi vinner.

Det som kommit att bestå är den grekiska antika kulturen. Den grekiska nedgången påbörjades efter det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. Det allt starkare Rom började lägga under sig hellenernas land runt 168 f.kr. Den grekiska kulturen passade romarna. De tog till sig mycket av det grekiska och så fördes arvet vidare. Inte ens Rommariket varade för evigt och 476 upphörde Rom. Områdena i väster så plundrades av germaner som dragit sig söderut och i öster kom Grekland att hamna under Bysans. Bysans skulle klara sig i nära tusen år innan de muslimska osmanerna segrade när Konstantinopel föll. Grekerna hamnade i det osmanska imperiet. Det förekom uppror men det fanns inte mycket att sätta emot de mycket starka turkarna. Efter några hundra år tappade även turkarna kraft och runt 1800 fanns det greker som ville mer än att gå i grannlandets ledband. Det manades till revolution. 25 mars 1821 utropade grekerna sin självständighet och påbörjade ett befrielsekrig. Turkarna var till en början framgångsrika. De segrade i slaget vid Alamana och befälhavaren Diakos avrättades efter slaget. Nästa steg var halvön Peloponnesos. En armé på 900 man marscherade iväg mot vad som antogs vara en demoraliserade och slagen grekisk upprorsarmé. Turkarna kom fram till ett litet värdshus som kallades Gravia. Där hade 120 greker förskansat sig och gjorde motstånd. Slaget vid Gravia ägde rum den 8 maj 1821.

Konsekvenserna

9000 turkar mot 120 greker det blev en enkel match, för grekerna. De turkiska förlusterna var 300 döda och 800 skadade, den första dagen. Den andra dagen var värdshuset tomt. I skydd av mörkret hade försvararna lämnat slagfältet. Peloponnesos var ett viktigt område för grekerna och det kom att skyddas en tid när turkarna retirerade vi Gravia. Britterna erkände redan 1822 grekerna som en krigförande part och därmed var det inte längre ett uppror utan ett “riktigt” krig. Turkarna fick Egypten med på sin sida och nya trupper kom till Grekland. Det höll nästan på att bli slutet för det grekiska befrielsekriget så hårt trängda var de. Det är då stormakterna börjar intressera sig för konflikten. De försöker att medla och hitta förhandlingslösningar men när detta inte fungerar går de in på den grekiska sidan. Vändpunkten blir när Frankrike, Storbritannien och Ryssland satte in sina flottor och 1826 besegrade de den turkiska flottan utanför Navarino. Det som tillslut tvingar turkarna till förhandlingar är den ryska krigsförklaringen 1828. Ryssarna hade börjat snegla mot Kaukasus och en expansion söderut och där ligger Turkiet med inflytande i regionen. Året efter kan turkar oh greker sluta ett fredsfördrag i Edirne. 1830 i London och 1832 i Konstantinopel så bekräftas såväl grekernas självständighet och landets gränser.

Fiendskapen mellan de båda länderna stark. Det grekiska frihetskriget var ett brutalt krig. Grekerna villa få bort alla turkiskt och turkarna svarade. Massakrer och övergrepp stod båda sidor för. I efterspelet till Första världskriget förekom etnisk rensning av greker på mindre Asiens kust. Lösningen av Tolvöarna är en annan het potatis i området.

 

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel