13 april 1919 – Massakern i Amritsar

Bakgrund

Efter Seppoyupproret 1857 tog den brittiska regeringen över kontrollen av Indien från det Brittiska Ostindiska kompaniet. Indiernas karriärmöjligheter var lika begränsade som tidigare och Kongresspartiet bildades 1885 för att ta tillvara indiernas intressen. Partiet radikaliserades när det brittiska koloniala förtrycket ökade under de avslutande åren på 1800-talet och de inledande på 1900-talet. Kongresspartiet splittrades 1905 och den moderata falangen behöll makten medan den radikala militanta delen gick sin egen väg. Spänningarna mellan hinduer och muslimer började också bli synliga.

Under Första världskriget deltog indierna på den brittiska sidan och ca 45 000 indier fick sätta livet till. Kriget bidrog till att Indien fick en blomstrande ekonomi som exportör av krigsviktiga varor. Flera allvarliga försök att göra Indien fritt tas effektivt om hand av britterna inte minst i Punjab. Indierna börjar enas i sin kamp mot britterna. Den militanta falangen återvänder till Kongresspartiet och olika religiösa falangerna enas i Locknowpakten. Det är ett frihetslängtande folk som välkomnar hem sina hjältar från kriget med nya idéer om frihet och revolution, inte minst från Sovjetunionen. Efterkrigsdepressionen slår till och en ökad fattigdom och minskade resurser bidrar till de underliggande svårigheter som redan existerar.

Oron för en revolution i Indien gör att flera indiska ledare arresteras. Demonstrationer med krav på frisläppande urartar och polisen skjuter ihjäl flera demonstranter, vilket ökar oroligheterna och undantagstillstånd införs. På Punjabs stora högtid Baisakhi, samlas över 5000 i Jallianwala Bagh i Amritsar. 80 soldater under ledning av general Dyer marscherar in och utan förvarning öppnar de eld mot folkmassan med obeväpnade män, kvinnor och barn. Massakern i Amritsar inträffade den 13 april 1919.

Konsekvenser

Ca 1650 skott sköts in i människomassan och officiellt dödades 379 och 1100 skadades, medan indiska källor anger ca 1000 döda och 500 skadade. Generalens dödskjutningar sanktioneras i efterhand av guvernören i Punjab. Dyer uppmanas senare att avgå ur armén vilket han gör och ägnar resten av livet åt att försvara sina handlingar. Protesterna mot massakern sker över hela Indien och en som protesterar är en indier som återkommit från Sydafrika, Mahatma Gandhi. Han tar över ledarskapet för Kongresspartiet och under 1920-talet utlyser han flera civila olydnads kampanjer mot britterna.

Gandhis kampanjer är fredliga och riktar in sig på områden där britterna är sårbara som t.ex. monopolet på salthandeln, en grundsten i den koloniala ekonomin. Britterna, mer arroganta än någonsin, motarbetar Gandhi men det går inte i längden neka indierna självstyre. Under Andra världskriget är Indien en aktiv deltagare i kriget inte minst mot japanska trupper som ockuperar grannlandet Burma. Samtidigt strider många tusen indier i den japanska armén mot det brittiska styret. Efter kriget börjar britterna förbereda Indien för det självstyre de så hett önskar. Samtidigt har den interna konflikten, mellan muslimer och hinduer, i Kongresspartiet blivit helt omöjlig att överbrygga. Vid Indiens självständigt är också delningen av landet i nordlig muslimsk del, Pakistan och en sydligare hinduisk del, Indien, ett faktum. Antalet människor som dödades under folkomflyttningen som följde är större än någon säkert vill erkänna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

12 april 1877 – Brittiska imperiet annekterar boerrepubliken Transvaal

Bakgrunden

Boerna vandrade ut från Kapkolonin under den stora vandringen på 1830-40 talet. De var i konflikt med britterna som vandrade in och förde med sig nya idéer och nya värderingar som boerna hade svårt att acceptera. När sedan den brittiska lagen infördes fick boerna nog. De grundade en republik i Natal men flyttade norrut när konflikterna med Zulunationen blev för svåra och att britterna återigen flyttade fram sina positioner. När boerna passerat norr om floden Vaal grundade de republiken Syd Afrikanska Republiken eller som britterna kallade den Transvaal. I de nya områdena fanns starka afrikanska stammar som dessutom redan hade avtal med britterna och konflikterna blev många.

Britterna ökade sitt inflytande för att hålla ordning runt Kapkolonin men passade på att införliva nya områden till det Brittiska Imperiet, bland andra boernas Orange Fri Stat. Det visade sig snart att det blev kostsamt att hålla området och när britterna drog sig tillbaka kunde boerna återta sin republik.

Diamanter upptäcktes i ett område mellan Transvaal och Kapkolonin och boerna gjorde med Bloemfontein Konventionen från1854, anspråk på detta område. Även britterna gjorde anspråk på området men hävde den afrikanska befolkningen intressen som grund. Afrikanerna stod hellre stod under britternas beskydd än under boernas. Britterna löste till slut situationen på sitt eget sätt. Sir Tehophilus Shepstone red till kyrktorget i Pretoria och läste upp proklamationen om att Transvaal hade annekterats av Storbritannien, den 12 april 1877.

Konsekvenserna

Det var kanske var bra för boerna att britterna kom. Transvaal var på gränsen till bankrutt och konflikterna med Zulufolket och deras växande styrka började kännas. En konflikt som britterna tog över. De invaderade Zulu från Natal men förlorade slaget vi Isandalwana 1879. Britterna gjorde ett nytt försök och kunde till slut underkuva Zulunationen.

När Zulus väl var ett undanröjt hot för boerna ansåg de att de inte längre behövde britterna utan utropade återigen sin självständighet. Detta resulterade i det första boerkriget 1880-81 som boerna med lätthet kunde vinna. Kriget var i praktiken flera mindre sammanstötningar som alla syftade till att få bort brittiska stödjepunkter på boernas område. Britterna hade dåligt ledarskap, dåliga kommunikationer och dåliga underrättelser vilket inte helt oväntat fick förödande konsekvenser.

I freden 1881 erkändes boernas självständighet under brittiskt överinseende, vilket i praktiken inte var någonting. I Berlinkonferensen 1885 erkändes så de båda boerrepublikerna Transvaal och Orange Fri Staten som självständiga stater. Strax efter detta ökade åter britternas intresse när stora mängder guld hittades utanför boernas huvudstad Pretoria. De gjorde flera försök att komma åt boerna men det skulle dröja till efter det andra boerkrigets slut 1902 innan de fick kontroll över områdena.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel            Läs nästa artikel

11 april 1814 – Napoleon abdikerar

Bakgrund

Napoleon hade varit maktlysten och han hade tagit sig till toppen. Han hade blivit krönt tillkejsare av Frankrike. Av alla kungliga titlar så är kejsaren den förnämsta. En kung är underställde en kejsare i denna hierarkiska maktstruktur. Det var inte den värld som den nya kejsaren kom ifrån, han kom från mer modesta förhållanden, invandrare som han var. Han hade fångats upp av de revolutionera idéerna och först försvarat dem och sedan tagit dem med sig över Europa. En liten paradox var att han med revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap, gjorde sig till kejsare, utnämnde nya kungligheter och avsatte de gamla som varit emot Frankrike från början.

Som kejsare så genomförde han en hel del av de revolutionera idealen. Han lyckades med att förändra och stöpa om Europa i grunden. Vi får inte glömma bort att de franska trupperna gick hårt och brutalt fram. Detta skapade en motståndsvilja mot Napoleon och Frankrike. Det kostade på att ockupera hela Europa. I öster fanns det ryska orosmomentet. Den ryske tsaren, kejsare han också, spelade ett högt spel, med Napoleon, mot Napoleon, det som passade hans intressen bäst. Napoleon ville ha ett avgörande och gav sig på den ryska björnen. Det slutade med att björnen röt och den franska örnen flög västerut igen. Det var sargade franska trupper som återsamlades i Tyskland. En ny allians slöts mot Frankrike och en av hans tidigare marskalkar stod nu emot honom som svensk kronprins, Jean Baptiste Bernadotte. Det gick illa i Leipzig på hösten 1813. Napoleon blev mer och mer tillbaka pressad och hans magiska militära känsla svek honom. Till slut tvingade hans kvarvarande marskalkar honom att abdikera. Abdikationsbrevet var daterat den 11 april 1814.

Konsekvenser

Det fanns en respekt för Napoleon och han fick behålla sin titel som kejsare. Han förvisades till ön Elba och för segrarmakterna väntade fredsförhandlingar i Wien. Talleyrand gjorde sin stora insats på den politiska scenen och lyckades splittra motståndarna i förhandlingarna. Det ledde fram till en fred som fransmännen tålde och som gjorde att de avstod från revansch. Det ledde i sin tur fram till 100 år av fred i Europa. Tragiskt att Frankrike skulle vara så skoningslösa i Versailles och skapa en grogrund för den tyska revanschismen.

Än var kriget i Europa inte över. Napoleon hade fortfarande större planer än att besluta om vägar och medla i familjefejder. Från fastlandet kom nyheter om att alla fransmän inte gillade det nya styret och till slut kastade Napoleon sin tärning och korsade sitt Rubicon när han tog båten tillbaka till Frankrike. De gamla soldaterna väntade på honom och ställde sig åter i hans tjänst. Han marscherade norrut och när regeringen samlat trupper mot kejsaren så talade Napoleon till trupperna och fick dem på sin sida. Segertåget fortsatte ända till Paris. Segrarna hade hämtat sig och samlat trupper i Belgien för att möta Napoleon. Vid byn Waterloo drabbade de samman och segermakterna segrade igen. Denna gång var inställningen till Napoleon inte lika välvillig. Han förvisade till en annan ö, Sankt Helena. Den låg i Atlanten utanför Angolas kust och där fick han stanna tills han avled sex år efter sin sista militära konfrontation.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

10 april 1868 – Slaget vid Arogee

Bakgrunden

Den tidiga etiopiska 1800-tals historien är turbulent fram till mitten av 1800-talet med en maktkamp mellan olika kungar. En lokal hövding i norr fick en son som skickades till klosterskola och därefter startade han ett rövarband och drog fram på landsbygden och rånade från de rika och gav till de fattiga. En historia/skröna vi känner igen från Sherwoodskogen i England. Hans följeslagare ökade och utgjorde snart en mäktig armé. Han lierade sig med kejsarmakten och kunde 1855 bli kejsaren Tewodros II, en markering av den moderna etiopiska historiens start. Tewodros försökte stärka centralmakten på kungarnas bekostnad vilket skapade ett motstånd och kejsaren använde vapenmakt för få igenom sin vilja. En av sina motståndare tog han tillfånga och gifte honom med en av sina döttrar. Efter några år rymde han och övergav sin fru. Han hälsades av sina anhängare som kung och tillsammans gjorde de uppror mot kejsaren. Kejsaren i sin tur skrev till bl.a. Drottning Victoria och sökte en allians med britterna mot sina motståndare. När han inte fick något svar fängslade han brittiska missionärer och den brittiske konsuln 1864, och spärrade in dem i fästningen och huvudstaden Magdala. Om inte drottningen svarat på kejsarens brev så svarade hon på hans handlande. Efter försök till förhandlingar beslutade drottningen i augusti 1867 att skicka trupper föra att befria sina undersåtar. Bombayarmén under Napier skickades till Afrika och i oktober anlände trupperna. I januari började britterna en tre månader lång vandring genom de etiopiska högländerna till Magdala. Tewodros makt hade minskat britterna anlände på kvällen den 9 april. Dagen efter, drabbade de båda arméerna ihop på Arogeeplatån utanför Magdala den 10 april 1868.

Konsekvenserna

Slaget var ensidigt, två döda britter mot 700 etiopier och 18 skadade britter mot 1400 etiopier. Tewodros släppte de brittiska fångarna och Napier anföll själva Magdala. I det läget valde kejsaren att begå självmord, hellre än att hamna i fångenskap. De finns de som hävdar att det var för att visa att Etiopien är självständigt och inte ett kolonialt land, något som lever kvar även i våra dagar i landet på Afrikas horn. Napier lät nu sina trupper plundra och skövla Magdala inklusive kyrkorna i staden. De rövade med sig många historiska och religiösa föremål som idag kan beskådas i London. Sedan marscherade britterna tillbaka till Röda havet och åkte hem. Hos etiopierna vann britterna få popularitetspoäng, de hamnade i kategorin, en krigarklan som plundrar och sedan flyr med svansen mellan benen. Britterna firade sin storseger och Napier blev adlad till baron och står staty i Kensington i London.

Kejsare Tewodros II var borta och hans efterträdare blev Tekle Giyorgis II. Hans regim varade i fyra år. Kungen i Tigray hade vunnit stort inflytande och kejsaren anföll hans huvudstad och förlorade stort. För att britterna skulle kunna ta sig igenom Tigray på sin väg mot Magdala och Tewodros II så köpte de sig fri lejd genom att lämna kvar vapen och ammunition. Det var den som kungen nu försvarade sig med. Han fortsatte med sina vapen och kunde bli kejsaren Yohannes IV och kom att sitta vid makten i 17 åren.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

9 april 1948 – Judisk milis ställer till med en massaker i Deir Yassin

Bakgrunden

I slutet av 1800-talet hade en växande nationalism dragit igenom Europa och värden. Även judarna i diasporan hade känt av den växande nationalismen, dels genom pogromerna som de drabbades av och genom de nya nationalstaterna som växte fram i Europa. Theodore Herzl klädde den judiska önskan att få återvända till Palestina eller Sion i sionismen.

Det turkisk-ottomanska imperiet regerade i Palestina men trots det kunde judar invandra. Efter första världskriget tog britterna över området som ett mandat av NF. Sakta men säkert ökade andelen judar i landet. Konflikten mellan de palestinska araberna och de invandrade judarna ökade successivt. Judarna hade samlade ihop sig i en väpnad gren som kallades Haganah. 1931 bildades Irgun en grupp som med våldsamma medel skulle kämpa för en judisk stat, som utlovats av britterna i Balfourdeklarationen 1917. Gruppen tog till terrorhandlingar mot den brittiska och mot araberna. Britterna hade utbildat och tagit hjälp av judarna under det arabiska upproret på 1930-talet men fick dem emot sig när de i princip stoppade invandringen av 1939. 1940 bröt sig en grupp ur Irgun som kom att kallas Sternligan efter sin ledare. Palestinierna organiserade också militära enheter och det kom till en allt ökande våldsspiral mellan de två befolkningsgrupperna.

Oroligheterna trappades när den brittiska mandattiden var på väg att rinna ut och FN röstat för en judisk stat i Palestina. Det hela utvecklade sig till ett regelrätt inbördeskrig mellan araber och judar. Araberna hade lyckats blockera Jerusalem och för att häva blockaden beslutade sig Irgun och Sternligan för att inta en arabisk by. Attacken, kom att kalla Deir Yassin-massakern, inleddes den 9 april 1948.

Konsekvenserna

Runt 120 milismän, som opererade utanför den judiska armén, samlades för attacken. Byn hade slutit ett fredsavtal med den judiska grannbyn. Araberna i byn hade ställt ut nattvakter och anfallarna upptäcktes och några dödades omedelbart. Attacken fortsatte och handgranater kastades in i husen där kvinnor och barn sov. När striderna upphörde var många av de arabiska invånarna döda, uppgifterna går isär ganska mycket mellan olika källor. Deir Yassin blev i sin samtid en vattendelare i striderna. Haganah som kommit och hjälpt till, kunde skylla terrorn på milisgrupperna och själva framstå som korrekta militärer. Haganah och Jewish Agency skickare även ett brev till den jordanske kungen där de beklagade det som inträffat.

Skadan var redan skedd. Byborna tvingades bort. Fem veckor efter massakern lämnade britterna Palestina och judarna utropade en egen stat den 14 maj 1948 och dagen efter startade det första israelisk-arabiska kriget. Ryktet om vad som skett spreds i vida kretsar och palestinier valde att fly till grannländerna när israeliska trupper kom. De flyktingar som lämnade sitt land 1948 sitter fortfarande i flyktingläger och är en av de svåraste frågorna att lösa för att få till en fred i Mellanöstern. Arabiska extremister utnyttjade massakern för att hämnas oförrätten och för varje hämnd aktion följde en judisk hämndaktion och så ökade det meningslösa våldet i en än meningslösare spiral med fler oskyldiga offer.

Sternligan och Irgun bildade tillsammans med Haganah den israeliska armén. Irguns ledare vid tiden för attacken blev senare Israels premiärminister och Nobels fredspristagare, Menachim Begin.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

8 april 1904 – Ententen binder fransmän och britter närmare varandra

Bakgrunden

I det första riktiga världskriget, sjuårskriget 1756-1763, hade britter och fransmän krigat mot varandra över hela världen. Den fransk – brittiska rivaliteten fortsatte under det Nordamerikanska frihetskriget som slutade 1783 och i slutet på 1700-talet startade Napoleonkrigen som höll på i nästan 20 år. Wienkongressen hade välkomnat Frankrike tillbaka till det europeiska samfundet. Britter och fransmän hade gjort gemensam sak med turkarna mot den ryske tsarens ambitioner i Kaukasus under Krimkriget 1853-56. Under senare hälften av 1800-talet växer sig nationalismen allt starkare, samtidigt förlorar Frankrike mot tyskarna i kriget 1870-71. Britterna får en överbefälhavare som i stort sett gör vad han kan för att inte utveckla den brittiska krigsmakten.

I Berlinkongressen 1885 hade Afrikas framtid beseglats av de europeiska stormakterna och kampen om kolonierna tog fart. Britterna hade en klar målsättning att dominera hela den afrikanska kontinenten från Kapstaden i söder, via östkusten, till Kairo i Egypten. Det tyska Östafrika och ett område väster om Etiopien var det enda som saknades för att få det hela att gå i lås. Frankrike hade 1830 börjat med att lägga under sig Mahgrebstaterna och sedan fortsatte med Senegal på den Afrikas västra kust. Kongo och Kamerun var andra delar och nu drömde fransmännen om att behärska kontinenten från Senegal i väster till Djibouti i öster. För att lyckas med det behövdes Etiopien ett litet område väster därom. Brittiska och franska trupper träffades i Fashoda, väster om Etiopien, sommaren 1898 och det var ytterst nära att det hade blivit ett krig. Den franska utrikesministern valde att ge upp för att nå ett större mål. I Frankrike uppkom en vurm för det brittiska och britterna utvecklade en förkärlek för det franska. Ett stort ömsesidigt kulturutbyte skapades och i den atmosfären med ett ökat hot från det enade Tyskland bildades Ententen (Entente cordiale) den 8 april 1904.

Konsekvenserna

I Centraleuropa hade det hänt saker som påverkade bildandet av Ententen. Den så snillrikt konstruerade europeiska konserten hade ett geni till kapellmästare i den tyske kanslern von Bismarck. Han hade lyckats isolera arvfienden Frankrike genom ett vänskapsavtal med Ryssland. Den tyske kejsaren var gift med äldsta dottern till Drottning Victoria av Storbritannien. Österrike-Ungern och Italien hade ingått en pakt med Tyskland och det såg bra ut för tyskarna och mindre bra för fransmännen. Vad von Bismarck inte tagit med i partituret var kejsar Wilhelm II. Han var inte var situationen vuxen och kejsaren avskedade sin kansler. Han lyckades på några år att låta vänskapsavtalet med Ryssland gå ut utan att förnya det. Fransmännen kunde bryta sitt dödläge genom att åter liera sig mot Ryssland. Storbritannien kanske inte var en fiende men blev det när Tyskland skaffade sig en högsjöflotta och utmanade Royal Navy’s dominans på världshaven.

Den dramatiska incidenten i Fashoda blev otroligt nog början till en vänskap mellan Frankrike och Storbritannien. De första testen kom i Agadir 1911 när tyskarna försökte ta Marocko som en koloni men stoppades av fransmännen. Det verkliga testet blev när den tyska armén iscensatte Schlieffenplanen i augusti 1914 och startade det Första världskriget. Britterna kom till undsättning, i första hand till belgarna men de fullföljde sitt åtagande i Ententen från 1904.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

7 april 1953 – Dag Hammarskjöld väljs till Generalsekreterare

Bakgrund

Han föddes i Jönköping 1905, Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld, yngst av fyra bröder. Modern Agnes Almqvist var brorsdotter till författaren Love Almqvist och fadern Hjalmar var ecklesiastikminister och senare statsminister. Familjen flyttade till Uppsala där fadern blev landshövding. Dag var studiebegåvad och visade tidigt prov på detta och studenten togs med goda betyg. Han började på Uppsala universitet och efter tio år i den akademiska världen blev det doktorsexamen i Nationalekonomi och var med i ekonomiska Stockholmsskolan under 1930-talet, tillsammans med bl.a. Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal.

Genom föräldrarnas kontakter kom Dag in på ämbetsmannabanan. Via arbetslöshetsutredningen 1927 fortsatte han till Finansdepartementet och sedan till Riksbanken där han blev sekreterare. Växlade mellan Finansdepartementet och Riksbanken och förhandlade med såväl britter som amerikanare under Andra världskriget. Han fortsatte utomlands som medlem i Sveriges delegation till OEEC och i slutet av 1940-talet återvände Hammarskjöld till Sverige. Först som kabinettssekreterare på UD och senare som biträdande utrikesminister. 1953 efterträdde han sin far på stol nr 17 i Svenska akademin.

FN:s generalsekreterare Tryggve Lie hade hamnat på kant med Sovjetunionen och till slut fann sig Lie tvungen att avgå. Jakten på en efterträdare startade men supermakterna hittade ingen passande kandidaterna. Anthony Eden nämnde Hammarskjölds namn som en kompromiss och den lågmälde svensken valdes till Förenta Nationernas andre Generalsekreterare den 7 april 1953.

Konsekvenserna

När Hammarskjöld kom till New York mötte Lie honom med orden, “Välkommen till världen mest omöjliga jobb”, och jobbet krävde mycket. Det Kalla kriget var som mest kylslaget och Sovjetunionen och USA stod emot varandra på varenda arena de kunde hitta. Kärnvapnen kapprustningen hade skjutit fart och Hammarskjöld tog initiativet till nedrustningskonferenser, en av hans största framgångar. Hammarskjöld kom även han på kant med Sovjet, och Chrusjtjov krävde hans avgång. Kritiken besvarades med att han inte företrädde stormakterna utan FN och att; “Det är mycket lätt att avgå; det är inte lika lätt att stanna. Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål; det är en annan sak att göra motstånd”. Hammarskjöld hyllades för sitt ställningstagande. Efter att han blivit omvald 1957 omtolkades FN-stadgan så att Generalsekreteraren fick mer makt.

Hammarskjöld kom att ge den tysta diplomatin ett ansikte, något som retade pressen. I Korea pågick ett krig mellan FN, i praktiken USA, och Nordkorea, i praktiken Kina med stöd av Sovjetunionen. Efter kriget lyckades Hammarskjöld få Kina att släppa tillfångatagna amerikanska flygare. Ungern gjorde uppror mot Sovjetunionen, samtidigt som Storbritannien och Frankrike allierade sig med Israel och anföll Egypten. Hammarskjöld medlade i såväl Suez- som Libanonkrisen. Algeriet gjorde uppror mot kolonialmakten Frankrike när Afrika avkolonialiserades. Under Kongokrisen valde Hammarskjöld att inte ställa upp på regeringen Lumumbas sida som då sökte stöd hos Sovjetunionen och utbrytarna i Katanga sökte stöd hos västmakterna. Konflikten eskalerade och under en medlarresa till området störtade Hammarskjölds plan. Han stod på toppen av sin karriär i FN:s tjänst, och en trolig olycka satte stopp för den, i Ndola i dagens Zambia. För sina insatser fick Hammarskjöld postumt Nobels fredspris 1961. FN:s bibliotek i New York är uppkallat efter honom liksom Uppsala Universitets bibliotek. John F. Kennedy sa om Hammarskjöld, “… att han var århundrades störste statsman”.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

6 april 46 f kr – Slaget vid Thapsus

Bakgrunden

Den romerska republiken styrdes av senaten. Där satt de mäktigaste familjerna och beslutade och intrigerade. En av de viktigaste positionerna i den demokratiska församlingen var konsulerna. År 59 f.kr. gick tre män samma i det första triumviratet, Caesar med de politiska kontakterna, Pompejus med arméerna och Crassus med pengarna. Caesar hade skaffat sig fiender i senaten och de förhindrade honom att komma till makten. Han skickades iväg som ståthållare i Gallien och passade på att erövra området till Rom. Pompejus vände sig emot sin gamla triumviratkompis och senaten kallade Caesar till Rom. Han befarade att de skulle åtala honom men insåg samtidigt att, som krigshjälte var han populär i de breda lagren. Senaten rensade ut Caesars vänner och när han kom med sin armé till floden Rubicon hade han ett val. Åka ensam till Rom eller inleda det romerska inbördeskriget genom att bryta mot lagen och föra sin armé mot huvudstaden. Stämmer historien så sa han att tärningen är kastad och startade inbördeskriget.

Caesar var framgångsrik och tvingade senaten och deras förkämpe Pompejus mot Brindisi. Caesar såg till att bli utsedd till konsul och satte efter. Den romerska republikens ledare flydde över Adriatiska havet och Caesar och hans trupper efter. Efter slaget vid Dyrrhacion hade Caesar förlorat många av sina veteraner och var i underläge. Pompejus var efter honom men blev besegrad i Farsalos och återigen drevs Pompejus på flykt, nu till Afrika. Caesar satte återigen efter sina fiender. Egyptens farao lät halshugga Pompejus men motståndet var inte brutet. De ledande senatorerna flydde återigen till dagens Tunisien. Caesar satte efter och det avgörande slaget stod i Thapsus den 6 april 46 f.kr.

 

Konsekvenserna

Caesar fick titeln och jobbet, diktator på tio år. Diktator var en romersk titel som innebar extra maktbefogenheter under en mycket begränsad tid. Caesars tolkning liknade mer vår än den klassiskt romerska. betydde. Han fortsatte att jaga sina fiender över hela det romerska riket tills alla var borta. De sista slaget som gjorde slut på det romerska inbördeskriget skedde den 17 mars 45 f.kr. i Munda, i södra Spanien. Tidigt det följande året kunde Caesar utropa sig till diktator på 10 år. Caesar var på höjden av sin makt och hade besegrat alla sina öppna fiender. De dolda var kvar. När han gjorde sig till diktator på livstid så skapade det oro i Rom. Hans fiender, vilka inkluderade några av hans närmaste vänner, gaddade ihop sig och mördade kejsaren, nästan exakt på dagen ett år efter segern i Thapsus.

Rom kastas ut i ett nytt inbördeskrig. Denna gång med ett nytt triumvirat som försvarar den makt som Caesar tillskansat sig. Det är adoptivsonen Octavius, hans främste general Marcus Antonius och Lepidus. Den senare manövrerades snart ut och kampen kom att stå mellan de två första. Octavius förföljde Antonius som allierade sig med Caesar forna älskarinna, mor till deras son Caesarion och drottningen av Egypten, Cleopatra. Det tog 14 år efter Caesars död innan Octavius gick segrande ur striden och blev kejsare över det romerska imperiet. Octavius fick namnet Augustus och han förde också med sig fred till det Romerska imperiet. Det väldiga riket gick från att ha varit en republik till att bli ett kejsardöme. Fler kejsare skulle följa Augustus och det är namn som gått till historien, Tiberius, Caligula, Caludius och Nero. Sakta gled Roms storhetstid in i soldatkejsarnas tid där makten kom från den köpta lojaliteten av pretorianer gardet. Det skulle dröja 500 år av nedgång innan Rom gick under.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

5 april 1242 – Slaget på sjön Peipus

Bakgrund

Den tyska orden grundades 1190 under det tredje korstågets belägring av Acre i dagens Libanon. Efter korståget slog sig orden ner i dagens Ungern men spänningarna gentemot den ungerska kronan blev så starka att riddarna fick flytta på sig. 1225 erbjöds de land i östra Preussen. Runt 1230 kom korstågen mot de hedniska stammarna i Preussen igång på allvar. Expansionen österut fortsatte liksom ett gradvis övertagande av Baltikum. 1240 kunde de inta Pskov som var en del av Novogord riket.

Novgorod rikets huvudstad var staden Novgorod som ligger knappt 20 mil söder om Sankt Petersburg och knappt 20 mil öster om Pskov. Novgorod var pressat från flera håll. Från öster kom Batu Khan, som 1238 – 1240 attackerade de ryska områdena. Pskov och Novgorod var i stort sett de enda städer som undkom den mongoliska plundringen. I väster försökte svenska trupper under biskop Tomas från Åbo kapa åt sig land. Biskopen ersatte Birger Jarl som åkt hem för sin sons födelse. Litauerna hade börjat härja i de södra delarna av riket. Folkförsamlingen i Novgorod hade kommit på kant med härskaren Alexander Nevskij som de landsförvisat. När den tyska orden trängde vidare och hade patruller på tre mils avstånd från huvudstaden bad folkförsamlingen Alexander, att komma tillbaka.

Alexander kom tillbaka och rensade upp. Han fick förstärkningar och återtog Pskov. I Lettland samlade den tyska orden en här och började marschera mot sjön Peipus för att skära av Alexander. Försvararna fick höra om de tyska planerna och ilade till Peipus östra strand. Där ställde de upp och väntade på riddarorden som kom och ställde upp för strid den 5 april 1242.

Konsekvenser

Riddarna var klara för en attack mot novgorodborna. Tyskarna ställde upp i en äldre stridformation som kallas för svinfylking. I stort sett går den ut på ställa upp i en stor trekant och låta spetsen attackera rakt in i fienders linjer. Den är effektiv om det blir ett genombrott, men den är mycket sårbar för flankattacker. Svinfylkingen är på många sätt lik det tyska blixtkrigs taktiken som användes 700 år senare. De tunga riddarna red an mot den ryska linjen och de två arméerna brakade ihop i strid. Anfallarna var inledningsvis framgångsrika och lyckades göra mindre genombrott. Det är då Nevskij sätter in sina flanker och besegrar motståndaren. Ordensbröderna flyr tillbaka över isen mot säkerheten på andra stranden. De förföljs av försvararna alla de sju kilometrarna till den estniska sidan av sjön. Segern är total. Fred kunde slutas senare samma år. För Ryssland var det en viktig seger. Svårigheterna i öster mot mongolerna och städerna i ruiner kunde balanseras mot en säkrare västgräns. En gräns som i allt väsentligt än i dag utgör gränsen mellan den ryska ortodoxa kyrkan och romerska katolska kyrkan.

Nu tar inte konflikten mellan Novgorod och den tyska orden slut där. Orden tar på allvar i tu med de hedniska stammar som finns i östra Preussen. Kanske ska vi komma ihåg att Preussen sträckte sig fram till ungefär dagens Kaliningrad, då det tyska Köningsberg. Det är blandad framgång och de stammar som underkuvats gjorde regelbundet uppror. 1259 och 1267 går återigen orden och Novgorod i strid med varandra, denna gång i och om Baltikum. Strandstaterna på Östersjöns östra sida kommer att få se mycket strid på sina områden. Tyskar, danskar, svenskar, ryssar och polacker kommer alla att göra anspråk på området och ta med sig militären för att framhäva sin överhöghet.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel

4 april 1949 – NATO bildas

Bakgrunden

Händelserna i Centraleuropa under 1948 hade, enligt de västallierade, visat på en kommunistisk expansion. En av de tre huvudteorierna om det kalla kriget är den traditionalistiska synen där Sovjetunionen är den aggressiva parten och USA den passiva. I den revisionistiska teorin är USA den aggressiva parten och Sovjetunionen försvarar sina legitima intressen medan postrevisionisterna, som ibland kallas för kålsuparteorin, anser att USA och Sovjetunionen hade ett gemensamt ansvar för det Kalla kriget. Händelserna som gör att NATO bildas ska se utifrån det Västeuropeiska perspektivet som också är det traditionalistiska.

Stalins försök att destabilisera den tyska valutan, den kommunistiska kuppen i Prag, försöken att ta över makten i Berlin och införandet av Berlinblockaden var alla argument för Sovjets aggression. I USA hade Truman annonserat Trumandoktrinen som en nya amerikansk utrikespolitiksdoktrin. För att visa att man menade allvar hade USA, som demobiliserat sina trupper efter kriget, återinkallat flygare för att klara av luftbron till Berlin. De mindre länderna i Europa hade minnen från andra världskriget och sin egen sårbarhet sökte försäkringar från större länder och ett gemensamt försvar. De menade också att Sovjetunionens agerande visade tydligt att de behövde ett bättre försvar. För att stärka det västeuropeiska försvaret bildades försvarsalliansen NATO (North Atlantic Treaty Organziation) den 4 april 1949.

Konsekvenserna

Lord Ismay, NATO:s förste Generalsekreterare, menade att NATO hade tre uppgifter, hålla ryssarna utanför, USA innanför och tyskarna i schack. Alliansen blev till en början inte mycket mer än en diskussionsklubb. Det var medlemsländerna som förfogade över trupper och lånade ut dessa när NATO behövde. I högkvarter i Bryssel gjordes planer och koordinerades verksamheten mot mera gemensamma normer och mer organisation. Sovjetunionen och deras allierade svarade 1955 med att bilda Warszawapakten som en motvikt och dessa två organisationer kom att stå som symbol för den ständigt hotande militära konflikten under det Kalla kriget. Även inom NATO har det funnits motsättningar. Frankrike drog sig 1966 ur med motiveringen att USA hade för stort inflytande. Grekland och Turkiet har lyckats hålla sams även om Grekland efter Turkiets invasion av Cypern 1974 lämnade försvarsalliansen.

Efter Berlinmurens fall 1989, de politiska förändringarna i östra Europa och Warszawapaktens upplösning 1991, hade NATO i praktiken fullgjort sitt syfte. Istället kom NATO:s inriktning att ändras. Genom initiativet PFF (Partnerskap för fred) bjöds övriga Europa in i ett samarbete för att öka säkerheten genom bland annat informationsutbyte. NATO tog även på sig FN-uppdraget att upprätthålla flygförbudszonen över Bosnien 1995 och fyra år senare gick NATO i krig mot Jugoslavien, utan att ha ett FN-uppdrag.

Efter 11 september fick NATO nya uppgifter. Först kom en stabiliseringsstyrka i Afghanistan efter USA krig mot talibanerna och sedan utbildning av säkerhetsstyrkor i Irak. I takt med Ryssland ökade oljeinkomster har ryssarna satsat på upprustning, vilket uppfattats som ett hot av de mindre grannländerna. Flera tidigare Warszawapaktsländer är numera medlemmar i NATO. 2008 hamnade Ryssland och Georgien i strider och relationerna mellan Ryssland och NATO försämrades för de senares intresse i Kaukasus, något som Ryssland betraktar som sitt område.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Läs föregående artikel i serien    Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel    Läs nästa artikel