7 september 1631 – Slaget vid Breitenfeld

Bakgrunden

Sverige var sedan början på 1600-talet inblandat i ett långvarigt krig med Polen. Det sägs att släktkrigen är värst och det stämde bra. De två kusinerna, Sveriges kung, Gustav II Adolf, son till Karl IX och barnbarn till Gustav Vasa som krigade mot Polens kung, Sigismund Vasa, son till Johan III och sonson till Gustav Vasa. Svenskarnas mål var ett Östersjövälde och det uppmärksammades av den franske kungens förste minister kardinal Richelieu. Han såg en möjlighet att få in svenskarna i det tyska kriget, på den protestantiska sidan, för att minska den katolske kejsaren i Wiens makt. Richelieus mål var att Frankrike skulle vinna inflytande på kejsarens bekostnad.

Svenskarna fann det oroväckande att kejsaren etablerade sig med en flotta vid Östersjön. Naturligtvis fanns den officiella orsaken till kriget, religionsfriheten med, när svenskarna sommaren 1630 landsteg i norra Tyskland. Samtidigt passade Frankrike på att sluta fred med kejsaren som fick trupper över till kriget med svenskarna. Gustav II Adolf var djupt inblandad i den tyska politiken. Hans svåger var kurfursten av Brandenburg. Genom fördraget i Bärwalde 1631 fick svenskarna betalt av fransmännen för att hålla en armé i Tyskland.

Det svenska sågs med misstro av tyskarna. Gustav II Adolf och hans krigare började bygga upp sin bas i området och vinna tyskarna för sin sak och de blev accepterade. Under trycket av Tilly, kejsarens befälhavare, tvingades Sachsen till svenskarna och de båda arméerna stod en kraftmätning med katolikerna i Breitenfeld den 7 september 1631.

Konsekvenserna

Slaget vid Breitenfeld kom att bli en av Sveriges mest lysande segrar. Den ganska luggslitna armé som kungen övertagit vid sitt trontillträde 14 år tidigare hade han reformerat och tränat upp. Som ung var han med sin far Karl IX och tog emot utländska sändebud och lärde sig mycket av dem av det som skedde på kontinenten. Han tränade den svenska armén och gjorde den mobil på slagfältet, en nyhet som förde honom in i krigshistorien som en av de stora fältherrarna genom tiderna.

Kungen var ivrig att utnyttja sitt övertag och började jaga sin motståndare söderut genom Tyskland. Med lite tur erövrade de en viktigt flodövergången över Lech. Svenskarna kunde inte utnyttja sina framgångar ordentligt. I öster, i Böhmen, befann sig fientliga styrkor och dessa kom att besegra bundsförvanten Sachsen. Vilket gjorde att de svenska försörjningslinjerna blev mycket sårbara. Istället för att vinna och avgöra kriget i söder fick nordborna traska norröver igen. I en katt och råtta lek med den försiktige Tilly blev det en drabbning i Lützen på hösten 1632. Svenskarna vann slaget men förlorade kungen.

Med kungen förlorade också svenskarna en djupare drivkraft i kriget på kontinenten. En fråga som vi aldrig kan få svaret på är om Gustav II Adolf hade större, personliga, ambitioner med sitt tyska fälttåg. Han var tysk på mödernet, Kristina av Holstein-Gottorp, gift med systern till kurfursten av Brandenburg. Han var på sitt sätt tysk och kanske kunde han göra anspråk på den tysk-romerska kejsarkronan. Svart får vi aldrig. Vi får nöja oss med att konstatera att svenskarna var framgångsrika de första åren i kriget på kontinenten men att det inte räckte för att avgöra till sin fördel.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

28 augusti 1565 – Svenskarna intar Varberg

Varbergs fästning i slösande högsommar sol. Det var här de blodiga striderna stod sommaren 1565.

Bakgrunden

Kalmarunionen från 1397 hade enat de nordiska länderna under en krona. Danskarna var ledande inom unionen. Det svenska missnöjet växte och 1523 kunde Gustav Vasa ta makten i Sverige och Kalmarunionen var i praktiken upplöst. Vasa förde en mycket försiktigt utrikespolitik och utmanade inte i onödan danskarna men byggde samtidigt upp en stark svensk centralstyrd stat. Relationen mellan Stockholm och Köpenhamn var inte goda och de blev inte bättre när fäderna lämnade över sina riken till sönerna. Fredrik II tog över den danska tronen 1559 och kusinen Erik XIV tog över den svenska 1560. Båda var ärelystna och missnöjda. Erik hade helt andra planer för utrikepolitiken och ville se en mer expansiv sådan. Danskarna var fortfarande irriterade över Kalmarunionens upplösning. De båda länderna hade olika uppfattningar om vilka titlar kungarna kunde ta och vem som hade rätt till vilket vapen. Irritationen var påtaglig.

Kriget kom igång den siste juli 1563. Danskarna går genast till anfall mot den svenska västkusten och intar Älvsborgsfästning och bränner Nya Lödöse och svenskarna är utestängda från Västerhavet. Erik XIV svarar med att ge sig på Halland. Svenskarna försöker inta Halmstad men misslyckas två gånger och drar sig tillbaka för att gå i vinterkvarter. Sommaren 1565 är det dags igen och nu ska Halland skövlas både på längden och på bredden, säger kungen. Han skickar en styrka under ledning av Nils Boije mot Varberg. Svenskarna börjar belägra staden som vägrar ge upp och på kvällen stormar de staden och erövrar Varberg tidigt på morgonen den 28 augusti 1565.

Konsekvenserna

Befolkningen skonades inte utan slaktades till siste man. Svenskarna försökte få till ett slag med danskarna och drog söderut men lämnade kvar en styrka som vaktade slottet. Knappt två veckor efter att de intagit Varberg var de tillbaka men nu utanför fästningen. De var förstärkta med artilleri under ledning av kungens 15-årige bror, hertig Karl, senare Karl IX. Svenskarna skjuter över 2200 kanonskott mot slottsmurarna innan de rasar och så inleds stormningen. Av hela garnisonen överlever två danskar, avrättas systematiskt. De som skonades var de utländska legoknektarna. En av dessa var fransmannen Pontus de la Gardie som raskt och utan betänkligheter erbjöd att byta trohet från den danske kungen till den svenske. Han avancerade inom den svenska förvaltningen och blev till slut riksråd. Sonen, Jakob intog Moskva 1610 under den stora oredan.

Kriget fortsatte på alla fronter. Bohuslän och Norge, Västergötland och Halland, Småland, Skåne och Blekinge. Det var gränstrakter och gränsområdena skövlades när krigsskarorna drog fram. 1568 drabbades kungen, Erik XIV av galenskap och avsattes av sina bröder. Han efterträddes av brodern Johan II. I Roskilde inleddes fredsförhandlingar som senare avvisades av svenskarna och 1569 satte kriget igång igen. Danskarna återtog bl.a. Varbergs fästning. Kriget hade tröttat ut de stridande och även kontinentens stormakter hade synpunkter på vad som störde handeln i norr. Den habsburgske kejsare Maximilian II lyckade ena de krigströtta parterna i freden i Stettin 1570. Svenskarna avstod på kraven på Skåne och Blekinge. Frågan om Gotland avgjordes men frågan om vem som hade rätt till vilka riksvapen sköts på framtiden. För att få tillbaka Älvsborgs fästning och kontakten med västerhavet fick Sverige betala Älvsborgs lösen på 150 000 daler silvermynt inom tre år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Varberg.

 

13 augusti 1645 – Freden i Brömsebro

Bakgrunden

Maktkampen mellan kungen i Köpenhamn och hans motsvarighet i Stockholm hade pågått länge. Senaste fasen var när Gustav Vasa slängde ut de danska fogdarna och gjorde slut på Kalmarunionen 1521. Krig följde på krig och hundra år senare engagerade sig danskarna i det tyska, trettioåriga kriget. Danskarna tvingades till en snabb reträtt för att inte förlora sitt land och som ny aktör på den protestantiska sidan ställde den allt mer växande svenska stormakten sina resurser till förfogande 1630. Det svenska deltagande var framgångsrikt, inte framgångsrikt och så gick tiden. 1643 ansåg svenska statsledningen under Axel von Oxenstierna att tiden var mogen att återigen tampas med dansken. Öresundstullen gjorde djupa sår i den svenska exporten och hotet mot Älvsborgs fästning och den nya staden Göteborg var en nagel i ögat. Älvsborgslösen hade två gånger betalats och det mycket dyrt.

En annan nation som heller inte gillade Öresundstullen var Nederländerna. Landet var den främsta handelsnationen och tog hem stora vinster som bl.a. plöjdes ner i en armé och en flotta. Landet var inblandat i ett 80 år långt krig mot det katolska Spanien som nominellt hade överhöghet över det protestantiska Nederländerna. Svenskarna hyrde in flott hjälp och kunde, efter att ha ockuperat Jylland och Skåne besegra danskarna i sjöslaget vid Femern. Det stod klart att Danmark var illa ute och att maktkampen mellan länderna hade svängt i svensk favör. Förhållandena pressade fram förhandlingar och det slöts en fred mellan Sverige och Danmark i Brömsebro den 13 augusti 1645.

Konsekvenserna

På franskt initiativ hade förhandlingarna kommit tillstånd. Det var ett delikat ärende att se till att det fanns en balans i Norden samtidigt så måste svenskarna kunna fara tillbaka till Tyskland för att förhållandena i det trettioåriga kriget inte skulle förändras. Nederländerna ville inte rubba maktbalansen i Norden för mycket, det var bättre för handeln om Sverige och Danmark var mer jämbördiga och konkurrerade med varandra.

I spetsen för den svenska delegationen satt förmyndarregeringens ledare Axel von Oxenstierna. Han och den svenska delegationen hade inkvarterat sig i Söderåkra i södra Småland medan den danska delegationen under ledning av kungens måg Corfitz Ulfeldt, hade sitt läger i Kristianopel i Blekinge. Svenskarna som förhandlade från en mycket stark position ställde långtgående krav på danskarna som hade få saker att ta till i förhandlingarna.

Sverige tog de danska områdena, Jämtland, Härjedalen och det som idag är Idre och Särna kommuner. Svenskarna fick öarna Gotland och Ösel. Sverige fick också låna Halland på 30 år och fick viss tullfrihet i Öresund. Slutligen tvingade svenskarna också delar av det danska kungahuset att avgå.

I Sverige skulle det hända en hel del. Landet fortsatte i det trettioåriga kriget ytterligare tre år innan Westfaliska freden. Drottningen Kristina, dottern till lejonet från Norden skulle abdikera till förmån för sin kusin, Karl X Gustav som i sin tur förde Sverige ut i fler och framgångsrika krig. 1658 tvingade svenskarna fram ett fredsavtal med danskarna i Roskilde som blev än förmånligare för Sverige. Sverige skulle komma att stå på höjden av sin storhet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

9 augusti 1704 – Narva faller till ryssarna

Bakgrunden

De ryska positionerna runt Östersjön utmanades av svenskarna under stormaktstiden inledning. Ryssland var kraftig försvagat av inbördeskriget och de utländska truppernas inblandning, främst polska och svenska. 1610 intog de la Gardie Moskva under den stora oredan. Under större delen av 1600-talet var det ett visst mått av kaos i landet och svenskarna kunde vinna de krig som utkämpades i väster. I öster expanderade ryssarna över den asiatiska kontinenten till Stilla havet. När Peter I blev tsar 1682 började ett förändringsarbete. Han hade en europeisk syn och försökte att reformera sitt gamla livegna rike. Militären fick del av moderniseringen och hans första krigiska äventyr var framgångsrikt mot turkarna. I Baltikum regerade svenskarna. Peter lierade sig med polacker och danskar i ett anfallsförbund mot Sverige. Polackerna var först ut och anföll vintern 1700. Sverige svarade med att i ett snabbt fälttåg slå ut danskarna ur alliansen och sedan skicka trupper till östra sidan av Östersjön. Läget var svårt men Karl XII valde att ge sig på ryssarna som belägrade Narva.

I november snöstormen överraskades belägrarna och Sverige kunde vinna en av sina största militära segrar någonsin. Ryssarna fick bokstavligt tala sticka med svansen mellan benen. Karl XII gav sig in i det polska moraset och skulle bli kvar där i sju år. Under tiden kom tsar Peter tillbaka, 1701 gick han in i Baltikum igen. 1704 belägrade han åter Narva. Denna gång blev det inget svenskt mirakel. Ryssarna gjorde en blodig stormning och intog staden den 9 augusti 1704.

 

Konsekvenserna

Tsar Peter blev under trycket av kriget och de resurser som det krävde allt mer härskarlysten. Han ställde ökade krav på det ryska samhällets resurser för att klara av krigen. 1701 började han bygga en ny rysk huvudstad, Sankt Petersburg, på svensk mark. Baltikum var rörigt med arméer som kom och gick och stred. Ryssarna stödde Polen mot svenskarna och hotade samtidigt de svenska positionerna i Polen och Baltikum. Det utspelade sig flera slag i området, östra Polen, Litauen och Ukraina. Svenskarna kunde segra i de flesta bataljer. Sakta tog Peters ryssar för sig av dagens Lettland för att skära av de svenska trupperna i dagens Estland från de i Polen. Ryssland hade också intagit flera av de svenska stödjepunkterna i östra delen av finska viken och även försökt sig på anfall mot Finland men där hade svenskarna gjort ett för stort motstånd. Svenskarna hade försökt återta förlorat land och inta Sankt Petersburg, men var inte tillräckligt starka.

Det är händelser i Bayern och Frankrike som sätter igång nästa akt i det stora nordiska kriget. Frankrike hade gått in i det spanska tronföljdskriget. Frankrike och Sverige hade varit allierade i flera generationer och britterna som krigade på kontinenten mot fransmännen på den tyska sidan var oroliga för att svenskarna skulle falla dem i ryggen. Det gjorde att Karl XII inte kunde föra kriget till tysk mark för att komma åt polackerna. 1706 blev det klart att Sverige inte skulle ge sig in i kriget på fransk sida efter att fransmännen förlorat. Nu kunde polackerna besegras. Kvar stod ett Ryssland, som liksom Sverige blivit militärt starkare. Kungens plan var att inta Moskva och därmed återta de förlorade områdena i Baltikum. Hösten 1707 var den svenska armén på marsch österut.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

 

1 augusti 1146 – Storfursten Vsevolod II av Kiev avlider

Bakgrunden

Det är naivt att tro att vikingarna, bara en dag byggde en båt, tog sig över Östersjön, trasslade sig igenom det ryska flodsystemet till Svarta havet och började handla med Istanbul. Det är mera troligt att de ryska floderna i hundratals, kanske något tusental år utgjort leder för handel i nord-sydlig riktning. En teori om ökningen av handeln under 600- och 700-talen, via de flodsystemen, var islams utbredning i Mellanöstern som gjorde att handeln tog sig andra väger från östern till västra Europa.

En av floderna i Ryssland är Djenpr. På sin resa söderut, breddar den sig och dit dit kom turkarna och påstås ha handelstation på platsen redan på 400-talet. Det skulle dröja till 700-talet innan Kiev, turkiska för strandbosättning, antas ha grundats av handlande Khazarer. Ett folkslag som bodde norr om Svarta havet. Sakta ökade staden i betydelse, inte minst när den så kallade vikingatiden inleddes och 882 flyttade storfursten sin huvudstad till Kiev från Novgorod vid Ladoga. Kievs första storhetstid börjar. Vikingarna hade tagit sig hit och tillsammans så driver de båda gruppera utvecklingen framåt, främst via handel. Befolkningen är till största delen de slaver som redan bor i området.

Att vikingarna var viktiga för Kiev visas av att Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, 1019 gifts bort med storfursten av Kiev, Jaroslav. Han var en del av Rurikdynastin som regerade Kiev ändra fram till början på 1300-talet. 1095 gifts den svenska prinsessan Kristina, dotter till den Inge den äldre, med fursten Mstislav I, som är barnbarns barn till Jaroslav I. Vsevolod II var furste av Tjernihiv och gifte sig med Maria som var dotter till storfursten av Kiev. Han övertog även furstetiteln i Kiev och regerade i sju år innan han avled den 1 augusti 1146.

Konsekvenserna

När han dog hade Vsevolod gått i kloster och blivit munk. Han blir den siste i en lång rad av härskare som suttit stabilt på sin tron.

När Kievriket grundades och expanderade så blev det på anda folks bekostnad. I takt med utbredning så ökade också motståndet och Kiev bedrev flera krig i utkanten av sitt välde som under sin högpunkt sträckte sig från Vita havet i norr till Svarta havet i söder. Den nord-sydlig riktningen stämmer överens med flodernas utbredning i området. Sakta började både det inre och det yttre trycket ta ut sin rätt. Rurikdynastin delade upp områdena emellan sig på ett närmast feodalt sätt och från början av 1100-talet noteras en inre splittring. Nestorskröninkan noterar detta när invasioner söderifrån börjar bli mera framgångsrika.

Splittringen är väldigt uppenbar i regentlängden där furstar avlöser varandra och återkommer. Sällan sitter någon på tronen mer än fem år i taget och vissa år kan det finnas upp till tre olika furstar. Detta pågår i ca 100 år innan ett nytt hot kommer ridande över Asiens stäpper, mongolerna. Det som kanske redde upp situationen för Kiev var just mongolerna erövring 1240. Mongolerna erkände en furste från norr, från Jaroslav mellan Moskva och Sankt Petersburg som härskare över Kiev och det rusiska riket. Ruserna skulle under de kommande 200 åren komma att betala tributer till mongolerna. Efter salget vid floden Ugra 1480 upphörde dessa.

1246 efterträder Alexander Nevskij sin far på Jaroslavs tron och då även i Kiev. Han flyttar inte sin huvudstad tillbaka till Kiev utan börjar bygga upp det ryska riket från sin position i Jaroslav. Kievriket har en regentlängd i ca 40 år till men tiden och makten har flyttat från Kiev, norrut, tillbaka till Jaroslav, Moskva och Novgorod.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 juli 1719 – Ryssarna bränner Lövstabruk

Dagens Lövta bruk, det som byggdes upp efter ryssarnas härjningar.

Bakgrunden

Det går inte att slå fast när järnhanteringen började på Lövsta. Risforsaån hade tidigt gett kraft till de bönder som höll på med järnet. Platsen var bra och 1596 byggdes ett kronobruk av kungamakten för att få tillgång till järn. Kanske var det hertig Karl som tog initiativet, kanske inte. Det var i alla fall Karl IX:s änka, Kristina av Holstein-Gottorp, som fick Lövsta som pant, kanske för att hon hjälpt sonen Gustav II Adolf med pengar för att klara finanserna efter Kalmarkriget. Lövsta gick sedan vidare till två herrar som har gjort djupa avtryck i den svenska ekonomiska historien, Willem de Besche och Louis De Geer. De både holländarna var industrialister och drev många olika verksamheter under stormaktstiden. Samma tid som hade stora behov av vapen och resurser för krigsföring. De Geer köpte själv loss bruket och började utveckla verksamheten. Kraften kom från ån och malmen från Dannemora gruvan som ligger knappt två mil söderut. Arbetskraften hämtades från skickliga järnarbetare i Flandern, från De Geer och de Besches hemland. Lövsta liksom övriga järnbruk i Uppland har kommit att kallas för vallonbruken.

Lövsta utvecklades till landets ledande järnbruk. Förste De Geer vistades nästan aldrig på platsen och det var hans son Emmanuel som köpte bruket av fadern. Emmanuel i sin tur testamenterade bruket till brorsonen Charles. Det var han som i slutet av stormaktstiden fick se ryssarna komma närmare den svenska kusten. Sommaren 1719 skickade de galärflottor som började härja svenska städer och bruksorter. Lövsta var ett stort och viktigt mål och ryssarna brände ner bruket den 25 juli 1719.

 

Konsekvenserna

Den svenska armén hade gett upp Forsmarks bruk något söder om Lövsta utan strid och nu när ryssarna sa BU, så lämnande armén även Lövsta till rysk plundring. Hälften av de skador som ryssarna härjade Uppland denna sommar är plundringen av Lövsta. Charles byggde upp bruket igen. Kronan hjälpte till, med den tidens försäkring, genom att ge åtta års skattebefrielse. Det är nu som bruket kom att få den utformning som det har idag.

Bruket stannade i familjen De Geers ägo. Det gjordes om till ett fidelskomiss och på så vis kunde bruket hållas samman som en enhet. Verksamheten utvecklades under hela tiden och 1887 byggdes den sista smedjan. Det är ungefär samtidigt som den industriella revolutionen börjar ta fart i Sverige. Lövsta håller på med lancashiresmide i sin tillverkning. Under 1830-talet hade Gustaf Ekman kommit på att det gick att ta ut gas ur träkolet som Sverige hade och sedan förbrändes gasen. Då kunde man få fram de höga temperaturer som krävdes för att kunna bearbeta järnet. Nya metoder utvecklas och gamla förbättrades. Det gjorde att tillverkningskostnaden kunde sänkas och ju större anläggning ju konkurrenskraftigare blev priset för kunden. Lövsta, och de övriga vallonbruken i Uppland kände av den ökande inhemska konkurrensen. Sakta fick de ge upp ett efter ett. Lövsta höll ut till 1926 då den sista smedjan stängde av sina ugnar, efter 400 år av tillverkning. Bruket stannade i familjen De Geers ägo ytterligare 60 år, innan de gjorde om det till en stiftelse som kom att driva den kulturhistoriskt intressanta orten vidare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Lövstabruk.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

21 juli 1661 – Sverige och Ryssland sluter fred i Kardis

Bakgrunden

När Gustav II Adolf stupar i slaget vid Lützen blir hans minderåriga dotter Kristina regent över stormakten Sverige. I praktiken regerar kanslern Axel Oxenstierna. När Kristina blir myndig blir hon drottning och för en självständigare politik gentemot kanslern. Frågan om tronföljden kommer upp och hon utser sin kusin Karl Gustav till tronföljare. Karl X Gustavs trontillträde efter Kristinas abdikation är inte oomtvistad. Kungen av Polen anser sig ha rätt till den svenska kronan, ättling till Sigismund, avsatt kung av Sverige, som han är.

Sverige funderar över framtiden. Danmark verkar vara ett bra anfallsmål för att ta Skåne. Men det är i öster som orosmolnen blir som mörkast. Ryssland lägger om till en stark expansiv utrikespolitik och anfaller Polen. Tanken är kanske att en gång för alla göra upp de polska affärerna. Vapenstilleståndet i Altmark från 1629 skulle vara i sex år men det höll i 26 år. Karl X Gustav inleder sitt polska krig 1655. Här kommer den svenska huvudarmén att vara upptagen till 1660, när freden i Oliwa sluts.

1556 går ryssarna till anfall mot Baltikum och Finland, påhejade av danskarna som vill ha revansch på arvfienden. Svenskarna försvarar sig mot de illa utbildade och ledda ryska trupperna. På vintern 1658 ändrar Karl X Gustav marschriktningen. Han anfaller Danmark söderifrån. Genom att Bälten fryser till så kan svenskarna utnyttja denna vinterväg och hota Köpenhamn. Det blir en dyrköpt fred för danskarna som sluts i Roskilde. Den svenska framgången gör att det sluts ett vapen stillestånd mellan Sverige och Ryssland. Freden i Kardis sluts den 21 juli 1661.

Konsekvenserna

Freden återställde ordningen. Ockuperade områden återlämnades, handeln återupptog och freden i Stolbova 1617 bekräftades återigen. Frederna i Stolbova och Kardis reglerar de svensk-ryska relationerna. I öster hände inte så mycket, ur svensk synvinkel förrän det kommer inte mindre än två tsarer på den ryska tronen samtidigt. Det är två halvbröder, där den ena är mentalt instabil och har endast symboliska makt. Den andra är Peter I eller som vi känner honom, Peter den store. Tsaren tar tag i det väldiga Rysslands efterblivenhet i utvecklingen och börjar reformera hela samhället. Det gäller även militären. Orsaken till kriget 1655 var den ryska önskan att åter få kontakt med Östersjöns kustlinje. Han ingår, med Polen och Danmark, ett anfallsförbund mot Sverige. Det startar det stora nordiska kriget 1700.

Nästa krig som Sverige skulle kastas in i var det Skånska kriget. Danmark anföll i hopp om att kunna återerövra sina förlorade landsdelar. Den svenska stormakten hade levt i tron att den var oövervinnerlig och hade inte underhållit sin militära kapacitet. Det märktes i kriget och det blev ett bryskt uppvaknande. Sverige lyckades tränga tillbaka danskarna men de skulle komma tillbaka. Danskarna var med i anfallskoalitionen som 1700 gick till attack mot Sverige.

Polen var ett sargat land efter freden i Oliwa. 1694 blev Fredrik August, mer känd som August den starke oväntat kung i Polen. Efter att slutfört kriget mot turkarna så gav han sig in politiken i närområdet. Han hade kanske en övertro på sin egen förmåga som fältherre. Han gick med i anfallsförbundet mot Sverige som statade kriget 1700.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

 

14 juli 1903 – Einar Villehard Zacharoff föds i Jonsered

Den brittiskaröda tegelbyggnaden till höger är det hus där Einar föddes. 94 år senare dog han i den mörkröda byggnaden som ligger strax bakom.

Bakgrunden

Jonsereds fabriker är ett tidigt exempel på hur den industriella revolutionen spreds från England i början av 1800-talet. Den invandrade skotten William Gibson som drev segelmakeri i Göteborg flyttade verksamheten till Jonsered och vattenkraften i Säveån. Adolf och Anna Brita Zacharoff flyttade med de knappa 15 km från Göteborg. Bruksamhället anlades i Robert Owens anda, att friska och nöjda arbetare gjorde ett bättre jobb. New Lanark i västra Skottland var förebilden och de är otroligt lika med den skillnaden att husen i New Lanark är gråa och i Jonsered tegelröda.

Sonen Oscar föddes 1844, samma år som Karl XIV Johan avled, och den industriella revolutionen fortsatte. Metallverkstaden kom till Jonsered och samhället skiktades socialt, det var finare att arbeta på ”metallen”. Folkskolereformen hade antagits 1842 av ståndsriksdagen och utbildningen flyttades från kyrkan och första delen på Västra stambanan mellan Göteborg och Jonsered invigdes 1856.

Pappa Oscar och mamma Josefina kunde visa upp sitt andra barn, Emil 1874, i raden av sju syskon. Utvecklingen i Sverige hade gått framåt och allt fler fick sin försörjning från industriarbete även om det skulle dröja till första världskriget innan antalet arbetande i industrin översteg antalet arbetande i jordbruket. Folkrörelserna började etablera sig i Sverige. Arbetarrörelsen organiserade en allt mer politiskt uppvaknande arbetareklass. Nykterhetsrörelsen ville ha bort det omåttliga supandet. Där fanns idrottsrörelsen som började slå igenom. Jonsered är erkänt som den svenska fotbollens vagga där en entusiastisk idrottslärare försökte lära ut rugby till brukspojkarna men fick övergå till det enklare spelet fotboll.

Oscar blev aktiv i en annan del, frikyrkorörelsen och fanns med när Jonsereds missionsförening bildades 1875, som en av de äldsta missionsförsamlingarna i Sverige, aktiv än idag. Folkrörelsernas alla föreningar bildade grunden för ett mer demokratiskt Sverige där många tränades i den demokratiska processen. Rösträttsrörelsen som ville få bort den förlegade röstningen efter inkomst fick sin vilja igenom 1909.

Emil följde, efter sin skolgång på Jonsereds skola, sin far till metallavdelningen eftersom arbetet oftast ärvdes. Tillsammans med Emeli fick de sonen Einar den 14 juli 1903.

Konsekvenserna

Emil var en av de arbetare som bröt sig ur det patriarkaliska Jonsered, när han var med och köpte Uddareds gård. Det var ett modigt beslut som visade att de inte fullt ut godtog den rådande samhällsordningen och arbetsgivaren förlorade den totala kontrollen över sina arbetare. I Uddared drog man fram vägar och vatten och byggde ett eget hus i slutet på första världskriget. Emil var medlem i friskytterörelsen och var inkallad i hemvärnet under kriget. Einar berättade att han tillbringade många söndagar på skyttebanan där Emil övade. Emils skyttemedaljer finns bevarade i familjens ägo. Den egna täppan producerade tillräckligt med mat under kriget för att familjen inte skulle behövde svälta men något överskott blev det inte och kosten var enahanda, berättade Einar senare. De överlevde spanska sjukan och Einar berättade om begravningar som kunde ha fem kistor vid koret.

Einar var enda barnet som överlevde och nu hade oddsen för att överleva barndomen ökat. Emil kostade på sin son en utbildning som gjorde att han inte behövde följa honom till fabriken. Trots den kraftiga lågkonjunkturen i början på 1920-talet kunde han börja på SKF:s orderavdelning. Einar mindes den här tiden och berättade hur han kunde gå genom fabriken där det arbetades endast på varannan, var tredje maskin. Samtidigt visste han att de som inte arbetade, inte fick någon lön och familjen skulle fortfarande försörjas, någon A-kassa fanns inte. Det framgick av hans kroppsspråk att det var jobbigt. Einar själv drabbades av TBC och fick läggas in på sanatorium i ett och ett halvt år. En gång fick han besök, man kostade inte på sig resor till människor som inte ansågs överleva. Einar överlevde och fortsatte att arbeta på SKF i 48 år något som han var omåttligt stolt över. Det var en tid där det gick att stanna på samma arbete under hela sin yrkeskarriär.

I valet 1928 var det dags för Einar att rösta för första gången och det var det tredje valet där även kvinnor fick delta, efter att ha fått rösträtt 1919, sist i norden. Han var aktiv inom missionskyrkan och få visste om att han spelat bandy som ung. 1936 fick han och Edit sitt enda barn, Leif. Andra världskriget stod för dörren och Emil gick bort 1940 i magsår som inte gick att bota vid den här tiden. Einars arbete på SKF gjorde att han var befriad från krigstjänst. Han lyssnade på Hitlers tal på radio och när kriget väl brutit ut så träffade hade han tyska officerare som beställde kullager. Einar frågade varför tyskarna som använde millimetermått ville ha kullager i tum- dimensioner och fick till svar att de skulle reparera stridsvagnar som de tagit i Dunkirk. Kriget kom nära. Han berättade att han ringde till Oslo flera gånger under kriget och det gällde att han tänkte sig för eftersom Gestapo avlyssnade samtalen. Han förmedlade de transporthandlingar som krävdes för att upprätthålla Lysekilstrafiken där det kördes kullager över Nordsjön till Storbritannien, mitt framför näsan på tyskarna.

Det blev inte någon efterkrigsdepression utan Marshallplanen pumpade in pengar i Europa. Koreakriget blev början till den svenska guldåldern när efterfrågan sköt i höjden och de vinster som de svenska företagen gjorde lade grunden till den svenska välfärden. Det var nu som den socialdemokratiska regeringen byggde upp folkhemmet. Samhället utvecklades i rasande takt. Edit var sjuklig och fick resa till doktorn varje vecka och för den saken skull köpte Einar en bil, en Volvo PV som kommit i produktion efter världskriget. Leif fick möjlighet att ta realexamen och började först på advokatbyrå och sedan på konsultfirma, som ekonom. Detta var under industrialismen i Sveriges guldålder och Leif gick inte till industrin utan började inom den ännu ganska lilla tjänstesektorn.

Huset i Uddared fanns kvar och i femtiotalets trångboddhet flyttade de nygifta, Leif och Astrid in i undervåningen. Sonen Per såg dagens ljus 1962. Den stora tomten styckades och en ny villa kunde byggas. Astrid hade en utbildning som förskollärare och i arbetsbristens 1960-tal så satsades det på att kvinnorna skulle ge sig ut i produktionen. För att detta skulle fungera så byggde kommunerna ut förskolor och daghem. Leif bytte jobb och började arbetspendla till Stockholm.

Detta kunde Einar konstatera från sin plats i bersåhammocken, sommaren 1970 som nybliven folkpensionär. Samhällsutvecklingen fortsatte han att betrakta i den nyinköpta färgteven som just fått en andra kanal. Han fick se sina barnbarn växa upp och gå på universitet, han fick se hur mobiltelefoner, datorer och maskiner tog över allt mer av det tunga arbetet och hur tjänstesektorn växte drastiskt efter industrikrisen på 1970-talet. Även Jonsered kände av de förändrade tiderna och blev som alltid en liten föregångare, när de viktigaste bitarna i bruket såldes ut till Electrolux och resten lades ner.

Einar fick flytta till ålderdomshemmet som låg granne med skolan där han och hans far en gång gått och som hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn gått i. Han avled i ett rum som hade utsikt över det hus han fötts i 94 år tidigare. Han blev symbolen för det fantastiska och dramatiska 20:e århundradet.

 

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

9 juli 1702 – Slaget vid Kliszow

Bakgrunden

Freden i Köpenhamn 1660 gjorde att Sverige befäste sin position som stormakt. Freden gjorde också att det också gick bra för Sverige. Landet dras in i de europeiska konflikterna när att Frankrike betalar svenskarna för att anfalla Brandenburg. Svenskarna förlorar och danskarna ser sin chans att ta tillbaka Skåne. Slaget vid Lund 1676 avgjorde inte det skånska kriget men det försvårade för danskarna även om freden dröjde tre år. För svenskarna och kungen Karl XI blev svårigheterna i det sydliga landskapet en väckarklocka. En brist hade varit flottans dåliga skick och ledning. Kungen gjorde sig enväldig och genom en reduktion drog han in delar av högadelns gods. Nu fanns de medel som krävdes för en omfattande omorganisation och förnyelse av krigsmakten. Överhuvudtaget satsades på att reformera och utveckla Sverige.

Den svenska stormakten gillades inte av grannländerna, Ryssland, Polen, Sachsen och Danmark. De lierade sig mot svenskarna. När Karl XI dog 1697 och efterträddes av den 15 årige Karl XII tog det bara tre år innan de anföll Sverige på tre fronter, samtidigt. Karl XII reste med armén till Karlskrona. Tillsammans med holländare och britter som kommit till svenskarna hjälp gav de sig av för att hjälpa Holstein-Gottorp som angripits av danskarna. Trupper landsattes vid Humlebeck den 25 juni och kungen marscherade mot Köpenhamn. En snabb fred tog Danmark ur kriget. Kungen vände sig mot Baltikum och kunde i december besegra ryssarna vid Narva. Efter att ha säkrat östgränsen marscherade den svenska hären mot Polen och Sachsen. Svenskarna vann i slaget vid Kliszow Den 9 juli 1702.

Konsekvenserna

Karl XII:s kusin, August den starke av Sachsen och Polen, var en nagel i ögat. Ryssland och tsar Peter var huvudfienden men först måste hotet som August utgjordes undanröjas. Det blev många strider mellan svenskar och polacker. Landet skövlades hårt av plundrande soldater som gjorde vad de kunde för att få mat och överleva. Krigets bistra villkor i slutet på den svenska stormaktstiden, gällde även i krig långt in på 1900-talet. Svenskarna slog sig vintern 1703-1704 i kvarter runt Danzigbukten. Kanske var det då som kungen passade på att besöka den gamla riddar- och kungaborgen Marlbork, sex mil sydost om Gdansk.

Två år till jagar svenskarna August. I slaget vid Frauenstadt i februari 1706 vinner de en storseger och kan följa efter August in i Sachsen. Samma höst tvingas August söka fred. Svenskarna har nu säkrat sitt etappområde. De passar efter freden i Altranstädt, på att organisera sig och förnya sin materiel samt fylla ut luckorna ibland knektarna. Det hade slitit hårt på armén, de sex årens krig. Hösten 2007 drar sig armén österut för att slår vinterkvarter i de östra delarna av Polen. På våren 1708 startar 38 000 svenska soldater marschen österut. Ryssarna gör ett försök att stoppa den svenska invasionen vid Holowczyn, men förlorar stort. Den klassiska ryska taktiken som går ut på att bränna allt som fienden kan ha nytta tillämpas. Samtidigt överfaller snabba ryska kavalleristyrkor hela tiden de trupper som är ute och söker proviant. En sak blir klar för svenskarna. Under åren i Polen har ryssarna tränat sina trupper för kriget. Svenskarna söker sig vinterkvarter i Ukraina ett drygt tiotal mil från en stad vid namn Poltava.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

7 juli 1807 – Fördraget i Tilsit

Bakgrunden

Franska revolutionen hade inneburit en omvälvning av det rådande euroepiska samhället. Kungahusen i Europa fick nästan panik när deras makt utmanades av vanliga människor. Kungahusen och adeln var sammanvävda genom äktenskap och en avpollettering av det franska kungahuset fick direkt påverkan på släkten i andra kungahus. Inte minst i Wien där kejsaren hade gift bort sin dotter Marie Antoinette med den franske kungen. Landsflyktiga franska adelsmän lobbade för krigståg mot det revolutionära Frankrike. Det gjordes men det gick inte så bra. I den andra koalitionen mot revolutionen 1798 ingick också Ryssland. Under Suvorov krigade den ryska arméerna i koalition med österrikarna. Ryssarna hade stora framgångar men till slut så var det ändå de franska trupperna under Napoleon som stod som segrare.

Paul hade blivit tsar när Katarina den stora dog 1796. Han gjorde sig impopulär och mördades. Hans son Alexander, misstänkt för inblandning, blev tsar 1801 och han var kanske en av de främsta diplomaterna i sin tid. Han var orolig över det franska inflytande och gick med i den tredje koalitionen mot Frankrike 1805. I slaget vi Austerlitz förlorade de mot Napoleon. Han fortsatte kriget i förbund med Preussen. Alexander hade inlett ett krig i söder mot Persien och ett mot turkarna. Ryssland hade under Katarina den stora samlat sig blivit starka. I början av 1800-talet började den ryska expansionen. Alexander var pressad. Kriget med Preussen mot Frankrike gick inte så bra och efter slaget vid Friedland tvingades han be fransmännen om fred. Alexander och Napoleon blev allierade när de slöt fred i Tilsit den 7 juli 1807.

Konsekvenserna

Napoleon och Alexander blev kompisar, om två envåldshärskare kan bli kompisar. Napoleon lät ryssarna få fria händer i Turkiet och Iran, de fick lov att anfalla Sverige och ryssarna var med och blockerade handeln på Storbritannien. Så långt lät det bra men det fanns fler kontaktpunkter som snart irriterade relationerna. Alexander hade planer att skapa ett Polen som var i personalunion med Ryssland. Napoleon hade andra planer. Napoleon gifte sig med kejsaren i Wiens dotter och då tappade Ryssland inflytande i relationerna med österrikarna. Napoleon hade andra planer i Orienten än Alexander. Alexander införde tullar på franska varor och började samtidigt handla med britterna igen. Detta när Napoleon krävde hårdare tag på att upprätthålla kontinentalblockaden. Dessa konfliktpunkter ledde fram till ett nytt krig mellan Ryssland och Frankrike.

Ryssarna drar sig tillbaka och bränner allt som fransmännen kan ha nytta av. Fransmännen intar Moskva men tvingas dra sig tillbaka i den smällkalla ryska vintern. I Sverige har det skett en statskupp och Gustav IV Adolf har tvingats bort från tronen. Karl XIII blir kung och får den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som tronarvinge. När Napoleon invaderade svenska Pommern så hamnade han i praktiken i krig med Sverige. Bernadotte hade andra planer på det stor politiska planet än den traditionella svenska. Han träffade tsar Alexander och lovade att gå med i kriget mot Frankrike om Sverige skulle få Norge. Därmed släppte han tanken på att återerövra Finland och Ryssland kunde fokusera på Napoleon.

Norra koalitionen som besegrade Napoleon i Leipzig, där fanns både svenskar och ryssar med. Ryssarna kunde 1812 också besegra turkarna efter ett sex år långt krig. I konflikten mot perserna så kunde ryssarna 1813 vinna även det kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel