29 juli 1030 – Slaget vid Stikelstad

Bakgrund

Någon gång 872 stod sjöslaget vid Hafrsfjord en bit västerut från dagens Stavanger. Ska vi tro sagorna så var det Harald Hårfager som segrade. Han ska med segern ha enat Norge och tagit makten från alla småkungar. Förlorarna ska, enligt sagorna ha rest västerut. Det stämmer väl i tiden med att Island blev koloniserat. Sagorna behöver alltså inte ha fel. Kan vi belägga dem med andra källor så duger de gott. Vad vi alltid måste ha med i tanken när vi rör oss i vikingasagornas värld är att de skriva relativt långt efter händelserna. De är förmodligen också skriva på uppdrag av någon, någon med ett intresse av att historien berättas på ett visst sätt. Snorre citerar ofta Haralds egna skalder när han berättar sina historier. Nu har vi inte så mycket andra källor att ösa kunskap ur så sagorna får berätta sin historia. Det får gälla som sant tills vi kan bekräfta att det är så eller konstatera att sagorna har fel.

Norge var enat under en kung. Det bröt Harald Blåtand i Jellinge på Jylland när han tillsammans med norrman Håkon Landejarl lät döda den norske kungen Harald Gråfäll 970. Danskarna kom att ha ett inflytande över Norge till 1015 då Olaf Haraldsson återtog den norska kronan till Norge. Olaf levde fullt ut myten om vikingarna och drog i ledung mot Europa. Det var i Normandie som han kom i närmare kontakt med kristendomen och väl hemma i Norge började han kristna landet. Det var med hårda metoder och han gjorde sig impopulär. 1028 kom danskarna tillbaka och Olof flydde. Han bidade sin tid i Gårda rike och samlade ihop en här med bl.a. svenska beväringar och skulle återerövra sitt land. Han mötte lokal bondehär i Stikelstad den 29 juli 1030.

Konsekvenser

Striden gick inte bra för Olof och hans lejda beväringar. Han stupade i striden och kunde aldrig återta sin kungakronan. Det är ur detta slag som berättelserna om martyren Olof Haraldsson kommer. Han blev nordens första helgon. Nidarosdomen i Trondheim byggdes och där samlades Olofs reliker. Kulturen kring Olof helgonet fick stor spridning i Norden och Sverige. I Sigtuna byggdes en sankt Olof kyrka och på Österlen i Skåne finns en plats som heter Sankt Olof efter Olaf Haraldsson.

Olofs 15-årige halvbror Harald Hårdråde fanns med vid Olofs sida. Han överlevde och flydde till Gårdarike och fortsatte sedan och blev väring i Konstantinopel. Han återkom till Norge 1045 och då såg det politiska landskapet annorlunda ut. På Norges och Danmarks tron satt Magnus den gode. Enligt traditionen en utomäktenskaplig son till Olof den helige, Haralds halvbror. Magnus hade under en tid kämpat mot danskarna, vars kungakrona han också hade. Den danska sidan leddes av Sven Estridsson, systerson till Knut den store, som Magnus efterträtt. Harald hävdade sin kungarätt och den erkändes också. Han fick bli med regent till Magnus. Det varade i två år tills Magnus ramlade överbord och drunknade på krigståg i Danmark. Sven fick den danska kronan och Harald den norska. Harald skulle 20 år senare stupa i vikingatidens sista stora drabbning, slaget vid Stamford Bridge, 1066. Ett par veckor senare stod slaget vid Hastings och normanderna tog över de brittiska öarna.

Haralds Hårfagres ätt fortsatte att regera Norge. Några korta avbrott av danska kungar var inget som störde. Ätten satt på den norska kungatronen till 1319 och hade då suttit i nästan 450 år. En kung gjort sig mer känd är Sigurd Jorsalafarare, barnbarns barn till Harald Hårdråde. Det var den västgötska Bjällboätten som tog över kronan och Norden gick in i en annan tid.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 april 1014 Slaget vid Clontarf

Bakgrund

793 Kom de första nordmännen till Northumberlands kust. Att det var första gången är förmodligen inte sant men det är den första kända attacken på de brittiska öarna. Anledningen är att de plundrade klostret på Lindisfarne. Det räknas som inledning på det som kallas vikingatiden. Det är flera faktorer som gör detta möjligt och ytterligare orsaker som gör att perioden kan pågå i tvåhundra år. En anledning som gör att det går expeditioner från de skandinaviska länderna till Västeuropa, Storbritannien och även Irland är sökandet efter nytt odlingsbart land. Två år efter attacken på Lindisfarne så börjar norrmän att i liten skala plundra på Irland. Att vi ganska väl känner till vad som hände beror på att det finns en del nedtecknat i kloster annaler. Nordmännen skapade fästen på Irland men lyckas inte lägga under sig landet. Det grundar städer längs kusterna som bas för härjningar längre in i landet.

Ankomsten av vikingar till den gröna ön markerar slutet på en gyllene epok i irländsk historia. Kungarikena Ulster och Munster framträdde som de viktigaste politiska enheterna. De förde krig mot varandra och var runt år 800 försvagade av dessa strider vilket ger utrymme för vikingarna. Det tar flera generationer innan norrmännen assimilerats in i det keltiska. När vi passerar år 1000 kan vi kanske inte helt klart särskilja vad som är nordmän och vad som är irer. Kungariket Dublin klassas mer som nordisk-gaeliskt än som nordiskt. I Lenister hade en man vid namn Brian Boru blivit högste kung av Irland. I linje med en tidigare tradition så krigade kungadömena mot varandra. Inför påsken samlades vikingar från andra delar av de brittiska öarna i Dublin och i Munster samlade Brian sin här. De marscherade mot Dublin och slaget vi Clontarf inträffade på långfredagen den 23 april 1014.

Konsekvenser

Bataljen pågick hela långa dagen och fick stor betydelse för Irland. Källäget är som alltid bekymmersamt men ovanligt gott för att gälla den här tiden. Olika källor, både iriska och nordiska, har beskrivet slaget. Slaget är också ett tydligt exempel på hur historiska händelser tas ur ett sammanhang och stuvas om för att passa i moderna kontext. Under det brittiska styret av Irland blev slaget vid Clontarf och Brian Boru hjältar för den iriska friheten. Denna historiesyn präglar hur vi bedömer slaget och dess betydelse. Den iriska sidans, att det var en befrielse från utländska härskare eller var det något annat. En maktkamp mellan olika kungar på Irland eller var det ett tecken i tiden, vikingarnas inflytande var på väg att minska.

För Irlands del blev det till en konstitutionell kris, eller ett maktvakuum. Brians äldste son stupade också i slaget och kvar fanns två yngre halvbröder. De började som allierade och de inbördesstriderna på den iriska ön fortsatte. Den yngre av bröderna mördades på order av sin äldre bror och så var det en ledare. Kungadömet Dublin kunde leva vidare men det var försvagat. Det skulle dröja drygt 30 år till innan det erövrades och vikingatiden definitivt var över. Runt 1050 fanns det inte mycket kvar av de en gång så mäktiga nordmännens riken i Europa. Brians familj fortsatte att styra över Irland under ständiga små krig med andra släkter. Ca 150 år efter slaget vi Clontarf började de första engelska försöken att ta över Irland.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

22 mars 871 – Slaget vid Marton

Bakgrunden

793 anfaller vikingarna klostret Lindisfarne i norra England. Det räknas som det historiska startskottet på Vikingatiden, där människor från Skandinavien gjorde härjningståg på de brittiska öarna. Det finns källor som anger tidigare kontakter, med troligtvis vikingar, längre söderut. Det handlar om okända handelsmän. Källorna har sinat under årens lopp så vi vet inte så mycket om detta. Klart är att det utgick påbud om att stärka kustförsvaret mot hedniska handelsmän. Härjningstågen fortsätter under de kommande 70 åren där klostren, med sina isolerade lägen, rikedomar och ringa försvar var lätta mål för de stridsvana och rovtörstande nordeuropéerna.

Historiker lägger en liten gräns i slutet på 860-talet. Där någonstans menar de, upphörde vikingarnas intresse för de brittiska öarna, att vara i första hand plundring till att mer rikta in sig på kolonisation. Plundringen försvann inte men fynd och källor börjar visa på andra saker. Visst är det en mycket intressant utveckling att människor tar med sig kvinnor, barn och boskap och reser till ett främmande land för att med vapen i hand ta åt sig en bit mark och kanske döda andra kvinnor och barn för att nå sitt mål. Vad hände i Skandinavien som gjorde denna utveckling möjlig?

De brittiska öarna, och England var uppdelade i olika kungadömen. Æthelred var kung i Wessex, som låg i de sydöstra delarna av England. Wessex hade vuxit i styrka och inflytande men kom alt mer under press från vikingarna. I de anglosaxiska krönikorna kan vi läsa om det bekymmersamma året 871 när nordmännen kommer i skaror. Under vintern och våren drabbar inkräktare och försvarare samman. Slaget vi Marton står gissningsvis den 22 mars 871.

 

Konsekvenserna

Det var hårda strider den våren mellan de danska vikingarna och Wessexs försvarare. Förlusterna var, berättar krönikorna, stora. En av dem som dog var Æthelred. Han avled någon månad efter slaget. Det är oklart om det berodde på skador han ådrog sig i battaljen eller om han dog i ett annat okänt slag, fick slaganfall eller mördades. Han efterträddes av kung Alfred.

Danskarna hade sedan tidigare lagt under sig och börja kolonialisera Northumbria och East Anglia. Wessex som var nästa engelska kungarike söderut var en hårdare nöt att knäcka för danskarna. Det gick bra inlednings och Alfred tvingades fly. Han samlade ihop en ny armé och återtog sitt förlorade kungarike. Danskarna kom tillbaka igen och försökte en gång till. Kungen valde att betala Danegälden för att slippa få sitt land skövlat. Alfred noterade den mäktiga vikingaflottan som i skutet på 870-talet samlades i Themsens mynning för att gå till attack mot Europa. Han tog då tillvara på möjligheten och började organisera ett starkare försvar. Kungen såg till att det fanns två arméer som skötte bevakningen växelvis och han började bygga befästa platser där befolkningen kunde söka skydd i orostider. Ett system, inte olikt det som vi ser i Sverige från folkvandringstid, med fornborgar utspridda i kustlandskapet.

Detta la grunden för ett starkt kungadöme i Wessex och ättlingarna till Alfred kunde bit för bit ta tillbaka förlorat brittiska land från danerna, East Anglia, Murcia och Northumbria. 1016 kom Knut den store och la de brittiska öarna till sitt välde. Där blev Wessex ett starkt hertigdöme under den danska kungen. 1066 tog Harald Godwinson och la hertigdömet till sitt kungarike, innan han miste livet i slaget vid Hastings.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

29 februari 888 – Odo blir västfrankisk kung

Bakgrunden

793 plundras klostret på Lindisfarne utanför Northumbrias kust. Det är inledningen på det som vi kallar för vikingatiden. Nu är det knappast så att folket i Norden vaknar upp och bestämmer sig för att åka ut och plundra okända folk och platser. Men vi räknar det som starten på en tidsera. Det var inte bara de brittiska kusterna som härjades. Det kanske är mer naturligt att resorna gick söderut längs Västeuropas kust. Det finns uppgifter om att det finns resterna av trelleborgar i södra Holland bl.a.

Franker riket härjades, av den historiskt oklara vikingen Rollo. Han skulle ha plundrat Paris 845. Fyrtio år senare var det Sigfred från Danmark som kom en med en flotta, om 700 fartyg och 30000 krigare, om vi ska tro källorna från den här tiden. Det frankiska rikets motstånd mot vikingarna hade hårdnat och de kunde organisera försvaret bättre och bättre. Det gick inte att ta Paris med överraskning som Sigfred hade räknat med, utan det blev en belägring. Trots flera stormningsförsök så höll staden stånd. Karl den tjocke som var frankers kung valde att betala lösen i silver för att bli av med angriparna. Befolkningen rasade mot sin kungs feghet.

Odo var en ung man som var son till greven av Anjou. Han tog upp kampen mot angriparna och gjorde det bra, riktigt framgångsrikt faktiskt. Karl den tjockes oförmåga som ledare för franker riket ledde till att han avsattes och ersattes med Odo den 29 februari 888.

Konsekvenserna

Odo fortsatte att leda försvaret mot vikingarna och samma år som han blev kung vann han slaget vid Montfaucon-d’Argonne, utanför Verdun. Franker riket hade varit ett enormt rike som styrde över i stort sett hela Västeuropa. Det hade delats 843 i fördraget i Verdun.

Franker riket hade inte enbart yttre angripare att ta hand om. Det fanns även inre fiender. Feodalsystemet byggde på lojalitet mot kungen som beviljar hertigar förläningar mot att de ställer upp på kungens sida när han behöver dem. Det gör krigsmakten mer ligger i händerna på hertigarna snarare än kungarna. Franker rikets historia är en katalog över hur olika lokala härskare försöker ta makten över allt. Odo hamnade i högadelns intriger. Karl den enfaldige hade varit tronarvinge länge men fått stå tillbaka, först halvbrodern Karloman och sedan för Karl den enfaldige. När Odo blev kung fick han stå tillbaka en gång till. Nu hade han starkt stöd och det blev ännu starkare när den östfrankiske kungen valde att inte stödja Odo utan Karl. Utöver striderna mot nordmännen pågick inbördeskriget i tre år innan Karl kunde bli kung 893.

Återigen fick han stå tillbaka och kunde börja regera först 898 när Odo hade avlidit. Karl skulle var kung på riktigt i ytterligare 24 år. Det västfrankiska riket fortsatte och i slutet på 900-talet hade den capetingiska ätten med anfadern Hugo Capet vuxit sig så stark att han kunde ta kungamakten och placera sig själv på tronen. Där med så gick det västfrankiska riket i graven och ersattes med det franska kungariket. Kungariket gick i graven 1848, undantaget åren under Franska revolutionen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 december 1013 – Sven Tveskägg kröns till engelsk kung

Bakgrunden

Det är intressant att bege sig till vikingatiden. Vad är saga, påhitt, fakta och verklighet? Ibland kan något som verkar helt otroligt i sagorna bevisas av arkeologiska fynd som med moderna metoder och gamla texter kan utgöra den historiska sanningen. I denna historia vet vi inte när huvudpersonen föddes. Gissningen är någon gång runt 960. Sven Tveskägg som han kommit att kallas i historien och i regentlängderna antas vara en oäkta son till kung Harald Blåtand av Danmark. Far och son verkade inte komma överens och en ung ambitiös man avsatte sin far på tronen, eller om han tog den efter hans död, källäget är oklart. Han lierade sig med Erik Segersäll i Sverige och tillsammans styrde de Norden även om Erik tog Svens krona under en tid. Han ville hämnas på den engelske kungen Ethelred efter att denna beordrat att alla daner skulle avrättas, bland dem Svens syster. Sven härjade England och krävde stora tributer av anglerna som betalade Danegälden.

Tveskäggs resor i västerled gjorde att han gynnade den engelska kyrkan. Han beskrivs av Adam av Bremen som en hedning. I modernare forskning har Adams texter om Norden tolkats som det var konkurerande kristen mission mellan England och Bremen. Kanske ska vi se beskrivningen av de hedniska offren i Gamla Uppsala som ett propaganda inlägg. Kanske var det i detta politiska landskap som Sven Tveskägg navigerade. Kanske var han en lika god kristen som Adam men visste att bakom biskopen i Bremen stod kejsaren som lagt under sig stora delar av de nordligare delarna av den europeiska kontinenten.

1013 hade den danske kungen erövrat det brittiska öriket och kröntes till engelsk kung den 25 december 1013.

Konsekvenserna

Sven Tveskägg satt på den engelska tronen, om han ens han sätta sig där under de knappa 40 dagar han regerade innan sin död. Det var inget litet rike som Sven styrde, England, Danmark och Norge. Arvet efter honom var inte oproblematiskt. Äldste sonen Harald utropades till kung i Danmark medan nästa äldste sonen Knut, som var med på plundringståget till England, utropades till kung av den deltagande flottan. Ethelred som flytt undan vikingarnas erövringar kom tillbaka som kung och tvingade Knut att lämna öriket. Han for till Danmark och gjorde upp med sin bror, Harald blev kung över Danmark och Knut över England. 1015 ställde britterna till med ännu en massaker på vikingar och det passade Knut som 1015 återkom för att återerövra öriket. Han gjorde ett avtal med Ethelred och de delade på landet. När den engelske kungen hastigt avled så gjorde sig Knut till kung över hela England. Han kom att kallas för Knut den store. Han regerade England till sin död 1035 och begravdes i engelsk jord. Knut var kanske de siste av de stora vikingakungarna och med hans död hade kristendomen definitivt gjort sig etablerad i norra Europa.

Det finns forskare som hävdar att just kristnandet av Norden var det som slutligen knäckte vikingatiden. De första vikingarna var respektlösa mot livet och såg fram emot en död på slagfältet för att få komma till Valhall medan de kristna vikingarna fruktade döden på ett annat sätt. Kristendomen lierade sig med kungamakten och tillsammans skaffade de sig en helt annan kontroll över människorna. Vikingatiden var över och sakta började den centrala kungamakten växa sig starkare. Det feodala samhället var på väg att ta över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

8 juni 793 – Klostret på Lindisfarne plundras av vikingar

Bakgrunden

”Vikingar – det är ett dansband” förklarade arkeologiguiden på när vi sjövägen tog oss till Birka för flera sommrar sedan. Det som vi idag kallar för vikingar var nordmän med en samlingsbeteckning. De bodde över stora delar av Skandinavien. Det finns få källor från den tiden, nordiskt 500-, 600- och 700-tal. Det är Venedltid och folkvandringstid. Det är nu fornborgarna byggs som skydd för något, vad? Man tror, i alla fall om vi gissar lite och lyssnar på de som studerat denna tidsålder lite mer, att det var ett område med många små kungadömen som stred inbördes. Vad detta i sin tur berodde på är sedan länge begravt i de gravar där vi lagt dessa människor. En del svar kan vi få om vi gräver i gravarna och lägger pussel men inte allt och inte mycket.

På de brittiska öarna var situationen annorlunda. Britterna var tidigt, genom tenngruvorna i Cornwall, indragna i handeln i Medelhavet. Närheten till kontinenten gjorde också handeln lättare. Det betydde att varor gick fram och tillbaka över den engelska kanalen liksom människor och idéer. Romarna hade kommit till öarna och gett sig av igen. Därför är det kanske inte så konstigt att kristna missionärer från den nya statsreligionen i Rom söker sig till det gamla romerska området. Runt år 350 finns det första uppgifterna om kyrkor på öarna. Runt 635 grundades klostret på ön Lindisfarne utanför Northumbrias kust i norra England. Det vare en säker plats på grund av sin svårtillgänglighet. Det är här som historien ändrar sin bana när nordmännen kommer farande över Nordsjön i sina starka och smidiga båtar. De anfaller och plundrar klostret på Lindisfarne den 8 juni 793.

 

Konsekvenserna

Så har vi en händelse som blir den officiella början på en epok – vikingatiden, nej inte dansbandet, utan nordmännens härjningar, kolonisation, handelsresor och erövringar. Under de kommande 250 åren kommer Nordens människor och göra resor som sträcker sig från Kaspiska havet, kanske till och med Bagdad i öster till Nordamerika, kanske till och med mexikanska golfen i väster. Norra Afrika i söder och Kolahalvön i norr.

Det enda som inte kom under nordmännens inflytande var de nyligen erövrade muslimska områdena i Mellanösten. Den traditionella handeln från Asien till Europa, som hade gått genom Medelhavsområdet bröts och kanske var en av orsakerna till vikingarnas framgångar, att de kunde öppna upp nya rutter för handeln, runt den nya religionens inflytande. Den lilla befolkningen i norr, för den vara ganska liten, lyckade sätta outplånliga spår i den europeiska historien. De fick Normandie som förläning, de bildade väringagardet åt den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. De koloniserade Island, och la under sig stora delar av både stora och lilla Britannien.

Kanske var det kontakten med Europa som också var grunden för att nordmännen seglade hem och försvann ur historien. Kristendomen hade etablerats som statsreligion i Romarriket och den spred sig över kontinenten. Dess människosyn stod i bjärt konstrast mot asatron som lovade att en tapper krigare skulle festa på Särimer i Valhall om han stupade i strid. Något som kanske gjorde krigarna vårdslösa med sitt och andras liv. Vikingarnas militära fördelar lärde sig deras motståndare att hantera. Arabernas kalifat började falla sönder under inledningen av 1000-talet och öppnade upp handeln igen. Kanske är det bara logiskt att vikingatiden avslutades den 25 september 1066 vid Stamford Bridge, när den norska vikingahären besegrades, drygt 20 mil söder om Lindisfarne.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

28 mars 845 – Paris plundras av vikingar

Bakgrunden

Ragnar Lodbrok är en historisk sett osäker person. Det finns få källor och de som finns är inte helt tillförlitliga, de är dessutom motstridiga. Antingen är han en svensk kung eller en dansk kung, beror på källan. Det kan vara en påhittad person som hämtat drag från flera andra personer i historien. Detta är viktigt att ha i minnet när vi berättar Ragnars historia.

Ragnar var gift två gånger, hans första hustru var dottern till Östergötlands jarl, som dock dog tidigt och Ragnar lämnade hemmet och sökte sig ut på äventyr. I Norge träffade han Kraka, eller Åslög, och hon blir hans drottning och moder till deras fyra söner.

Ragnar var en äventyrlig person, han stred i kampen om kungatiteln i samtliga nordiska länder. Han gjorde åtskilliga räder i Franker riket och använde en klassisk vikingataktik. Långskeppen, snabba och grunda, tog sig fram längs floderna och kunde nå de platser som skulle plundras. Ragnar anföll gärna på kristna högtidsdagar när försvaret var i mässan och oorganiserat. Ska vi tro källorna så ville han inte, att hans söner skulle kunna överträffa hans bedrifter.

845 anfölls frankerna med 120 skepp och 5000 man. Rouen plundrades och sedan fortsatte vikingarna uppför Seine och Ragnar Lodbrok och hans män intog Paris den 28 mars 845.

Konsekvenserna

Det enda vi kan vara relativt säkra på i den här historien är att Paris intogs den 28 mars 845. En samtida källa, en kloster historiker, skriver, ”Detta år kom Regner, vikingarnas anförare, med sin flotta och han nådde Paris, och på den heliga påskafton, som är den 28 mars, inträdde han i staden.” Vikingarna lämnade inte staden innan de fått en lösesumma, på 7000 pund silver, en närmast ofattbar summa. Detta hindrade inte Lodbrok från att komma tillbaka och plundra frankerna igen.

Ragnar var en framgångsrik och skicklig härförare och som sådan också ett visst mått av tur. När Ragnar flyttade sitt intresse till England och Northumbria tog hans tur slut. Kung Ella honom tillfånga och avrättade Ragnar genom att kasta honom i en grop med giftiga ormar. Det var där han, enligt legenden, hördes kväda ”Grymta månde grisarna om de visste vad den gamle galten lider”. För att understryka hur osäker den här historien är så finns det en alternativ förklaring till Ragnars död, att han dödades av en svartsjuk man vid Kung Edmunds hov i East Anglia. Ragnars söner hämnades faderns död och sedan fortsatte de hans plundringståg. Bröderna delade senare upp Norden mellan sig och från sonen Björn härstammar den svenska kungaätten med Erik Segersäll och Olof Skötkonung.

Vikingarna eller nordmännen, slog sig ner mer permanent på en halvö längs kusten i början på 910-talet, Normandie och det är härifrån som de 1066 invaderar England. Innan dess hade nordmännen attackerat det karolingiska väldet huvudstad Paris 885-886. Det påstås att 30 000 vikingar i 700 båtar belägrade staden men det är tveksamt om det gick att ha så många soldater på ett och samma ställe under så lång tid.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 juli 864 – Ediktet i Pistres

Bakgrunden

Den klassiska gryningen för vikingarna är att de började sina härjningar med att plundra klostret på Lindisfarne utanför Northumberland kust den 8 juni 793. Det var förmodligen vikingar eller nordmännen som de kallades från Norge eller Danmark. De svenska nordmännen seglade mer i österled. På kort tid, ur ett historiskt perspektiv, hade skandinaverna terroriserat och koloniserat de brittiska öarna och större delen av Västeuropa kustlinje. Det som idag är den franska kusten drabbades hårt liksom det franska inlandet. De grunda och snabbgående klinkerbyggda långbåtarna kunde ta sig in i flodsystemen och slå till med både snabbhet, styrka och det med det nog så viktiga överraskningsmomentet. Landet var hårt prövat av de skandinaviska stammarnas härjningar, men Franker riket hade även sina egna interna problem.

Karl den skallige eller Karl II föddes i Frankfurt 822. Han var son till Ludvig den fromme av det Karolingiska väldet. När Ludvig avled på ö i floden Rhen 840 utbröt genast ett strid mellan de tre sönerna om makten. Tre år rasade kampen innan det Karolingiska väldet styckades i tre delar i Verdun. Det mittersta, tillföll äldste brodern Lothar och sträckte sig från den holländska kusten längs gränsen mellan dagens Frankrike och Tyskland ner till södra Italien. Ludvig, mellanbrodern fick det som idag är Tyskland och yngste brodern Karl fick landet i väster, dagens Frankrike. Det var han som fick känna av Ragnar Lodbrok som enligt traditionen plundrade Paris 845. För att försöka komma tillrätta med vikingarnas härjningar och skydda sina undersåtar, så som det förväntades av en kung, utfärdade Karl den skallige det så kallade Ediktet i Pistres den 25 juli 864.

Konsekvenserna

I Ediktet som kom till för att skydda de franska ständerna och den franska landsbygden, beslutade kungen att befästa broar skulle byggas längs floder för att hindra vikingarna att ta sig fram längs vattenvägarna. Det skulle skapas ett snabbt kavalleri som kunde ta sig an de rörliga nordborna. Män som hade häst skulle ställa sig till kungens förfogande, mot skattelättnader. Detta är en del av övergången till feodalismen i Europa och inte minst början på det kavalleri som skulle komma att dominera slagfälten fram till kanonerna började ta över som slagfältens härskare.

Det gick inte så lysande för Franker riket i kampen mot vikingarna. Vikingarna fortsatte att komma och hade mer eller mindre framgång i sin plundring. År 911 tvingade en viking, av okänt skandinaviskt ursprung, vid namn Rollo fram ett avtal med Franker rikets kung Karl den enfaldige. Rollo skulle få Normandie som sin förläning mot att han skyddade landet mot härjningar från kusten. Rollo känner vi i Sverige bättre som Gånge-Rolf. Namnet, enligt legenden, fick han för att han var för lång för att rida, på de små hästar som fanns vid den här tiden och var därför tvungen att gå. Om Rollo, var dansk, norsk eller skånsk lär vi inte få veta. Vad vi tror oss veta är att en ättling till Rollo, Vilhelm, tog sig över till England för att kräva den engelska kungakronan av sin kusin och gjorde så i slaget vid Hastings 1066.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel