20 juni 1948 – Ny valuta i den västra ockupationszonen av Tyskland – D-marken

Bakgrunden

Vid Potsdam konferensen 1945 hade segrarmakterna diskuterat Tysklands framtid men inte kunnat komma överens i alla frågor. Det fanns motsättningar mellan de västallierade och Sovjetunionen och de var tydliga. En sak som man var överens om, Tyskland skulle vara en ekonomisk enhet och den gamla Reichmarken skulle fortsätta att gälla.

USA introducerade 1947 Marshallplanen som en hjälp till Europa att återuppbygga sin ekonomi efter kriget. Främst var det infrastrukturen som hade lidit mycket av kriget inte minst i Tyskland. I mars 1948 träffades de västallierade i London och beslutande att slå ihop sina ockupationszoner till en ekonomisk enhet. Reichmarken hade tappat i förtroende bl.a. för att sovjetmakten tryckte upp mer sedlar som drev upp inflationen. Amerikanska cigaretter blev hårdvaluta i den rådande situationen. Tyskarna hade hyperinflationen från mellankrigstiden i färskt minne och nu hotade en ny hyperinflation. Det var för att skydda Marshallplanen som de västallierade valde att slå samman sina ockupationszoner. De ansvariga för den tyska penningpolitiken bestämde sig för att introducera en ny valuta, i de västliga ockupationszonerna. För att undvika panik presenterades valutareformen söndagen den 20 juni 1948.

Konsekvenserna

Sovjetunionens ledare Josef Stalin blev rasande över sina allierades tilltag. Han svarade med att blockera all tillfart till Berlin, vatten-, lands- och järnväg. Han ville tvinga de västallierade till att lämna den tyska huvudstaden. Det kalla kriget höll på att bil varmt. De västallierade, med USA i spetsen, svarade med att organisera en luftbro som under de 11 månader som blockaden varade flög in och ut alla förnödenheter och varor som staden behövde. Efter blockadens slut grundade de västallierade Förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunionen utropade den tyska demokratiska republiken (DDR) i sin ockupationszon, i oktober samma år.

För den västtyska ekonomin var D-marken bra. Den nya valutan kom att bli en mycket stabil valuta och var en del i den snabba återhämtningen, det så kallade tyska undret, först inom ramen för Marshallhjälpen och sedan på egen hand.

Tyskarna som aldrig har glömt hur hyperinflationen på 1930-talet ödelade så mycket för så många, satsade redan från början hårt på inflationsbekämpning och då på bekostnad av arbetslösheten. En jämförelse med Sverige visar att svenskarna under folkhems tiden satsade på full sysselsättning och att inflationsbekämpningen var underordnad det målet. Inflationsbekämpningen har numera flyttats till Riksbanken för att politiker inte ska kunna få kortsiktiga vinster genom att laborera med inflationen.

Sin syn på inflationsbekämpningen tog tyskarna med sig till Eurosamarbetet och där är inflationsbekämpningen en viktig uppgift för den europeiska centralbanken. Det finns ett visst mönster nu när Eurosamarbetet knakar och de länder som av tradition prioriterat andra mål än inflationsbekämpningen har idag problem. Den tidigare lösningen, att trycka mer pengar för att finansiera utgifterna är numera stängd

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

22 maj 1939 – Tyskland och Italien undertecknar stålpakten

Bakgrunden

Italien var den stora militärmakten på den europeiska kontinenten och Italiens ledare Benito Mussolini var respekterad, till och med av Hitler. Det fascistiska Italien var att räkna med efter sina militära framgångar i Abessinien och spanska inbördeskriget.

Avtalet undertecknades av den italienske utrikesministern Greve Ciano och hans tyska motsvarighet von Ribbentrop och skulle gälla i tio år. I ett öppet protokoll handlade det om vänskap och samarbete och i ett hemligt, om militärt och ekonomiskt samarbete. Enligt avtalet skulle de bistå varandra om den ena parten blev angripen. Stålpakten undertecknades den 22 maj 1939.

 

Konsekvenserna

Om avtalet var storslaget, så upphörde det att fungera i praktiken nästan genast. Tyskarna misstrodde italienarna och italienarna trodde att tyskarna lurade dem.

När Tyskland anföll Polen, blev italienarna och Mussolini blev tagna på sängen och framför allt, de var inte förberedda på krig. Italienarna kände sig svikna när de inte fick förhandsinformation och förklarade sig för ICKE KRIGFÖRANDE och följde inte avtalet. Italien rustade, och i juni 1940 förklarade italienarna Frankrike krig och slöt upp på den tyska sidan.

Våren 1941 ville italienarna visa sin styrka. De invaderade Grekland men körde snabbt fast och fick retirera. Hitler blev rasande. Hans planerade invasion av Sovjetunionen fick skjutas upp tills Balkan var ockuperat. Italiens svaga militära insatser gjorde att tyskarna beslutade att hjälpa sina allierade och samtidigt stärka Mussolinis politiska ställning.

Fördröjningen kom att få ödesdigra konsekvenser för Hitler som blev sinkad i över en månad i sin invasion av Sovjetunionen. Tyskarna uppnådde inte sina krigsmål i öster innan höstregnen och missade att ta Moskva. Nu kunde ryssarna övervintra, rusta och komma tillbaka. Vad hade hänt om tyskarna kunnat starta sitt anfall redan i mitten av maj? Kostade stålpakten Hitler segern?

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

25 februari 1336 – Slaget vid Pilènai

Slottet Marienburg som var den tyska riddarordens högkvarter men även under en längre period de polska kungarnas residens. Här har mycket historia skett.

Bakgrunden

Tyska orden sökte nya marker efter flykten från det heliga landet. Först i Ungern och senare i Preussen där de lyckades etablera sig. Under föresatsen att kristna de hedniska stammarna bedrev de ett erövringskrig i öster. De fick en broderorder i dagens Lettland, den Livländska orden och tillsammans försökte de styra området på den östra sidan av Östersjön. De var inte alltid så framgångsrika som de önskade.

I Litauen kunde Mindaugas krönas till kung 1253 och han byggde sin makt på den katolska kyrkan och i förlängningen de båda kristna krigarordnarna, i norr och i söder. Mindaugas hade däremot inte befolkningen med sig och när allmogen gjorde uppror mot sin katolske herre så kallade han in sina vänner i krigarordnarna. Tillsammans förlorade de slaget vid Durbe och det var en katastrof för riddarsällskapen. De försvagades och fler stammar gjorde uppror mot deras regim. Krigarna fick ta itu med upproren och i Litauen tog andra, icke katolska krafter, över makten. När den tyska orden var upptagen med att slå ner uppror så började Litauen att sakta växa i styrka. Tre dugliga härskare i rad bygger upp landet som sakta expanderar. I första hand mot sydost, in i det gamla Kiev riket som är försvagat av mongolernas härjningar. Litauen växer under hela första halvan av 1300-talet och det blir ofrånkomligt att de kommer att ställas mot den tyska orden. I början på 1336 riddarna ytterligare ett korståg mot Litauen. De kommer till en fästning på toppen av en kulle och attackerar. Den tyska orden segrar i slaget vid Pilènai den 25 februari 1336.

Konsekvenserna

Slaget är känt från bara en källa och det är en drabbning som nästan inte alls nämns när krigen mellan tyska orden, Polen och Litauen summeras. Den enda kvarvarande källan säger att litauerna, hellre än att besegras begick självmord och brände borgen. Pilènai i sig har varit en källa till forskning och det finns ett halvt dussintal förslag på var den skulle ha legat. Ingen av de utgrävningar som gjorts visar på några arkeologiska bevis på att borgen existerat och än mindre att det varit ett slag på platsen. I dagens litauiska historieskrivning är det en viktigt händelse för att visa på litauernas nationella arv och hjältemod.

Litauen hade under senare delen av 1300-talet interna strider och i slutet mot århundradet blir det en union men Polen. De båda rikena tas upp i den katolska gemenskapen strax innan århundradet är slut. Tillsammans fortsätter de att föra krig mot den den tyska orden som har sin egen makt att försvara, snarare än att kristna sina fiender som redan blivit goda katoliker. Den tyska orden drabbas av Vitaliebrödernas härjningar på Östersjön och skickar trupper till Gotland för att återställa ordningen. Därmed så kommer de att blanda sig i Kalmarunionens avsättningskrig mot Albrekt av Mecklenburg. Men det är på hemmaplan som de viktiga politiska händelserna utspelar sig. Krigen fortsätter och 1410 står slaget vid Tannenberg. Det är vattendelare i den tyska ordens historia. De besegras i grunden och nästan hela ledningen för orden utplånades, antingen genom att de stupade eller togs tillfånga. Polackerna fortsatte mot Marienburg, den tyska ordens huvudort. (PersResor har besökt Marienburg) Tyskarna lyckades försvara sig och kunde fortsätta som en orden men historien hade definitivt vänt sig emot dem. 1525 tappar de rätten till att vara en stat men lever kvar i sin högkvarter i Wien än idag.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikeln          Läs nästa artikel

19 januari 1915 – Tyska zeppelinare anfaller England

Bakgrunden

Krig hade tills mitten av 1800-talet bedrivits till land och till sjöss. Under amerikanska inbördeskriget och under fransk-tyska kriget 1870-71 hade kriget blivit luftburet. Genom att sända upp luftballonger kunde observatörer se vad fienden hade för sig och även dirigera artilleriet. Tyskland experimenterade tidigt med luftfarkoster av ballongtyp och blev framgångrika på området. Bäst gick det för en gigantisk gastank som drevs framåt med motorer och som fick namn efter en av sina främsta utvecklare, Graf Zeppelin.

Bröderna Wright flög ett flygplan 1903 och där efter gick utvecklingen inom flygmaskinsutvecklingen snabbt. Redan 1911 kunde italienarna använda ett flygplan för att fälla bomber över fienden. Vid krisutbrottet 1914 var de flesta flygplan anpassade för spaningsuppdrag. Det fanns inte många zeppelinare. Den tyska armén hade sex stycken och redan under fälttåget i Belgien experimenterade de med att fälla bomber över bl.a. Antwerpen. Det är svårt att påstå att de var framgångsrika, hälften av de långsamma farkosterna sköts ner av luftvärn. Om armén var negativ så var flottan desto mer entusiastisk och deras enda zeppelinare blev snart fler. Farkosten kunde nå England och den används för spaning mot fiendens fartyg. Utan radar och nästan utan radio var det svårt att hålla kontakten och veta vad fienden höll på med. Zeppelinaren fyllde denna lucka. Snart nog flög zeppelinarna längs den engelska kusten och flottan pressade på för att få anfalla mål i öriket. En tveksam tysk kejsare gick med på den tyska flottans begäran och den första bombräden med zeppelinare mot England utfördes den 19 januari 1915.

Konsekvenserna

Tyskarna fortsatte med bombanfall britterna och spaning längs kusten. Fransmännen började bomba tyska städer och tillslut gick kejsar Wilhelm motvilligt med på att bomba sin mammas hemstad, London, den 31 maj 1915. Även Paris fick känna på de tyska bomberna. Försöken att skjuta ner zeppelinarna med flygplan visade sig besvärligt eftersom ammunitionen var för dålig. När slaget om Verdun inleddes 1916 utförde zeppelinarna bombräder mot fiendens ställningar, men nu blev de nerskjutna. Nya flygplan, mer erfarenheter och framföra allt bättre ammunition gjorde att zeppelinarna tappade mark i kriget mot flygmaskinerna som hade genomgått en enorm teknisk utveckling under kriget.

Kriget i luften med flygplan hade utvecklats från spaning, till de första duellerna med revolvrar, till rena jakter med kulsprutor. Planens prestanda förbättrades allt mer för varje ny modell. Jaktplanen blev allt mer effektiva och kunde skjuta genom propellrarna utan att skada dessa. Taktiken utvecklades också när tyskarna införde sina flygande cirkusar vilket innebar att de samlade stora mängder plan på ett ställe och blev numerärt överlägsna sina motståndare. Manfred von Richthofen var den förste ledaren och när han sköts ner, togs cirkusen över av Hermann Göring. Flygningen var annars till för unga hjältar. Chanserna att överleva sin tionde luftstrid var små.

Flygvapnet utvecklandes till en egen vapengren och flera olika typer av flyplan togs fram, bombplan, jaktplan och spaningsplan. Maskiner utrustas med någon form av kommunikationsradio och kunde leda artilleribeskjutningar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

24 juni 972 – Slaget vid Cedynia

Bakgrunden

843 delades arvet efter Karl den store av Franker riket upp mellan hans barnbarn. Den östra halvan blev det Öst frankiska riket. Ganska snart började hertigarna att välja sina kungar bland de saxiska furstarna och inte från den karolingiska ätten. De hade i sin tur svårt att hävda sin auktoritet över sina tidigare jämlikar. 912 föddes Otto som son till Henrik I av Sachsen-Anholt. 24 år senare efterträdde han sin far på tronen som kung. Otto kom även att kallas den store och han inledde en omorganisation av sitt rike. Han lierade sig med kyrkan och gjorde biskopar till länsherrar samtidigt som han installerade lojala familjemedlemmar på de viktigaste posterna. Han kunde på så vis stärka sin makt.

Otto blev lite av Mellaneuropas självpåtagna polis. Detta kanske en följd av att han ville stärka och utvidga sitt rike samtidigt som han ville sprida kristendomen. Det har framförts en teori om att, Harald Blåtand av Danmark, efter att ha förstärkt Danevirke, (Som PersResor har besökt) lät han kristna Danmark för att undvika att den mäktige Otto genomförde ett korståg/invasion för att kristna landet. Ett kristet land kunde inte anfalla ett annat kristet land. Otto, kanske valde bort Danmark men han siktade in sig på slaverna i öst. Han hade framgångar och satte in Odo som markgreve i gränstrakterna. Magyarernas härjningar i Europa på 930-940-talet blandade han sig i och sedan la han sig i Italiens affärer. Det slutade med Otto kröntes till kejsare i Rom 962. Mieszko I var kung av Polen och han hade börjat härja i Ottos rike, i de delar som tidigare tillhört slaverna. Odo hade att försvara Ottos områden och slaget vid Cedynia stod den 24 juni 972.

Konsekvenserna

Kejsar Otto hastade tillbaka till konfliktområdet och kunde förhandla fram en fred mellan Odo och Mieszko. Att det var en verklig fred visas av att Miszko skickade sin minderårige son till Otto som gisslan. Otto levde inte länge efter att freden var klar. Det gjorde att det var dags att välja en ny kejsare. Ottos son, Otto II var redan krönt till kejsare och kunde ta över makten. Någonstans här uppkommer ett maktvakuum som utnyttjas av andra. Hertig Henrik av Bayern valde att tillsammans med en biskop och kungen av Böhmen och Mieszko av Polen intrigera mot Otto II. Han lyckades manövrera ut dessa och på en herredag så förklarades att hans kusin Henrik hade förlorat sitt hertigdöme. Han gjorde flera försök att ta tillbaka sitt rike. Det var först när Otto låg på sin dödsbädd som han återinsatte Henrik på den bayerska tronen.

I väster försökte de västfrankiska härskarna återta Lothringen men Otto ilade dit med sina trupper och marscherade ända till Paris innan det stod klart att försöket inte lyckades. I norr passade Harald Blåtand på att ta sig över Danevirke och ge sig på plundringståg söderut, nu när det tysk-romerska kejsardömet var i gungning.

I öster hade Mieszko I hjälpt till i det bayerska upproret mot Otto II. 979 försökte sig Otto på en invasion av Polen. Uppgifterna är osäkra, men det finns arkeologiska efterlämningar som talar för att det har hänt. Det gick inte så bra för tyskarna, det hände egentligen ingenting. Vad som faktiskt hände var att Mieszko gifte om sig en tysk adelskvinna som på långt håll var släkt med Otto. Därmed kom han att räknas till den kejserliga familjen.

Otto reste därefter till Italien för att erövra hela halvön, något som visade sig vara mycket besvärligt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

30 september 1938 – Münchenöverenskommelsen gör slut på Tjeckoslovakien

Bakgrunden

När Hitler kom till makten i Tyskland 1933 gjorde han, inför sina generaler, ingen hemlighet att han vill utöka de tyska områdena, framför allt i öster. Han startade en omfattande upprustning som var ett flagrant brott mot Versaillesfreden. 1936 skickade han in sina militärer i demilitariserade Rhenlandet. Två år senare bluffade han till sig sitt hemland Österrike som anslöts till Tyskland.

Den enda militär makt som var stark nog att ta upp en jämn kamp med den tyska armén vid den här tiden var den tjeckoslovakiska. Tjeckoslovakien var i sig ett land med flera olika folk, främst tjecker och slovaker men även en tysk minoritet, de så kallade sudettyskarna. Hitler krävde att dessa skulle få komma hem till det tyska riket och sudettyskarnas ledare Heinlein framförde samma krav mot regeringen i Prag. Tonläget utvecklade sig till en hotande konflikt. Storbritannien och Frankrike hade garanterat Tjeckoslovakiens självständighet och det var därför som den brittiske ledaren Chamberlain och den franske ledaren Daladier kom till München för att tillsammans med Hitler och Italiens Mussolini försöka undvika ett krig. De fyra ledarna förhandlade mellan sig och när avtalet var klart kallades den tjeckiske presidenten Beneš in. Han fick förklarat för sig vad de kommit överens om och hade sedan fick han ett ultimatum; skriv på eller gå i krig. Beneš skrev under överenskommelsen tidigt på morgonen den 30 september 1938.

Konsekvenserna

Britternas premiärminister Chamberlain, med minnena av första världskrigets slakt och med rötterna i den brittiska fredsrörelsen var triumfatorisk vid återkomsten till London där han står med pappret i handen och säger att nu är freden säkrad. För britterna som använt mellankrigstiden till att rusta ner blir avtalet en mycket välbehövlig respit som de använder till att förbereda sig för krig. Det enda vapenslag som var riktigt modernt var flygvapnet och framför allt jaktflyget, något som skulle rädda britterna två år senare under slaget om Storbritannien.

För Tjeckoslovakien blev avtalet en ren katastrof. Landet fick lämna ifrån sig Sudetområdet med alla de befästningar som byggts som försvar mot tyskarna. Hitler hade försäkrat, i samband med Münchenöverenskommelsen, att han inte hade några fler territoriella krav i Europa. Den tyske ledaren Hitler såg bara svaghet i britter och fransmäns agerande och trodde att han skulle kunna fortsätta sin fräcka taktik. Han fortsatte, och i mars 1939 invaderades de resterande delarna av Tjeckoslovakien. Sedan kom kraven på Polen och Danzig korridoren. Nu hade det gått upp för Europa att Hitler ville ha krig och sommaren 1939 surrade av rykten om ett eventuellt krig i Europa. 1 september 1939 anföll Hitler Polen och denna gång var fransmän och britter inte beredda till eftergifter, Hitler hade gått långt nog och kriget hade startat.

Om Münchenöverenskommelsen varit en katastrof för tjeckerna var det bara en försmak av det som skulle komma. Tjeckerna skulle aldrig riktigt förlåta britter och fransmän för deras svek och efter andra världskriget vände de sig mot Sovjetunionen istället vilket manifesterades av Pragkuppen 1948.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

2 september 1870 – Slaget vid Sedan

Bakgrunden

Det tysk-romerska kejsardömet förlorade i inflytande i Westfaliska freden 1648. Tyskland var ett lapptäcke av över 200 stater. Österrike var den ledande tyska nationen men under 1700-talet ökar konkurrens från Preussen. I över 1000 år har fransmännen försökt att hålla tyskarna splittrade för att undvika konkurrens, men det är fransmännen som lyckas ena det splittrade landet.

Napoleons ockupation väckte den tyska nationella identiteten till liv. I Wien kongressen 1815 slog de små tyska staterna vakt om sin suveränitet men 39 stater organiserade sig i det tyska förbundet. Den industriella revolutionen medförde en ökad handel och med alla små stater blev det svårt med alla tullar. Lösningen kom 1834 med den tyska tullförening, som höll Österrike utanför, men en starkare statlig styrning krävdes för att hålla ihop den ekonomiska utvecklingen. De konservativa krafterna i Preussen höll stånd mot reformvännerna. 1848 kom februarirevolutionen som skakade om tyskarna. De konservativa fick lämna plats för mer liberala krafter men inte heller dessa lyckades ena Tyskland. Det behövdes en stark man och en sådan uppenbarade sig, Otto von Bismarck.

Bismarck utnämndes 1862 till premiärminister. Det första av tre krig som ledde fram till det tyska kejsardömet startades 1864. Mot danskarna vann tyskar och österrikare en klar seger men delade också tyskarna i en nordlig falang under Preussen och en sydlig under Österrike. Det andra kriget stod mellan Preussen och Österrike och i slaget i Königgrätz 1866 vann Preussen.

1870 räknade fransmännen med att tyskarna skulle kriga med varandra igen men det tredje kriget stod mellan Frankrike och Tyskland. Den 1 september 1870 står de båda ländernas trupper vid den franska staden Sedan. Striderna startade tidigt och preussarnas mål var att omringa fransmännen som hamnat på defensiven. Striderna var häftiga och de franska förlusterna enorma och när kvällen kom var fransmännen omringade. På morgonen, beordrade kejsaren Napoleon III att hissa en vit flagga. Frankrike gav upp.den 2 september 1870.

Konsekvenserna

För Frankrike blev konsekvenserna genomgripande. Det andra kejsardömet tog slut och kejsaren gick i landsflykt. Den tredje republiken utropas och varade till 1940 då tyskarna ockuperade Frankrike.

Den 18 januari 1871 utropades Preussens kung till Tysk kejsare i spegelhallen i Versailles. Tyskland tog nu plats som stormakt i Europa och tar ledningen i den industriella revolutionen med sitt stål, sina kemiska industrier och sin elektromekanik. Eftersom de flesta områden i världen redan är upptagna av kolonialmakter kräver tyskarna ”sin plats i solen”. Spänningarna ökar och i augusti 1914 bryter nästa krig ut – det första världskriget. Tyskland förlorar, kejsaren avsätts och landet tvingas skriva under ett hårt fredsavtal i spegelhallen i Versailles, samma ställe som det andra tyska kejsardömet utropades 48 år tidigare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

16 april 1922 – Rapallofördraget skrivs under mellan Tyskland och Sovjetunionen

Bakgrunden

När Första världskriget brutit ut räknade tyskarna med att besegra Frankrike på en månad för att sedan kunna vända sig mot Ryssland. Ryssland hade överraskat och lyckats mobilisera på någon vecka och under det avgörande slaget vid Marne fick tyskarna flytta trupper från västfronten till östfronten. Den tyska mardrömmen om ett tvåfrontskrig blev en verklighet. När 1917 kom stod Ryssland inför stora problem. Krigsföringen gick dåligt, moralen bland soldaterna var mycket låg och hela imperiet var i gungning. I mars avgick den ryske tsaren och en tillfällig lättnad kom men det blev istället politiska konflikter mellan olika grupper som sökte makten efter tsaren. I Schweiz befann sig bolsjevikernas ledare Vladimir Lenin och tyskarna hjälpte honom att resa tillbaka för att ytterligare skapa problem hos motståndaren.

Tillbaka i Ryssland väntade Lenin in rätt tid och den sjunde november inleddes oktober revolutionen och bolsjevikerna kom till makten. Läget vid fronterna var prekärt och ett vapenstillestånd med Tyskland kom till i december. Förhandlingarna körde fast och i februari fortsatte den tyska offensiven ännu längre in i Ryssland och Ukraina. Lenin tvingades till en oförmånlig fred i Brest-Litovsk den 3 mars. Ryssland fick ge bort stora områden i väster till tyskarna, inte minst de områden som vi idag kallar för Polen. I Versaillesfreden revs avtalet från Brest-Litovsk upp och tyskarna förlorade de nyvunna områdena. De återlämnades inte till Sovjetunionen utan det skapades istället nya länder som Polen och Tjeckoslovakien.

Både det nya Sovjetunionen och det besegrade Tyskland isolerades och hölls utanför de normala diplomatiska relationerna av segrarmakterna. De två länderna hade inga vänner och i Rapallo skrev de under ett gemensamt avtal den 16 april 1922.

Konsekvenserna

Avtalet innebar konkret att fredsavtalet från Brest-Litovsk helt ogiltigförklarades. Sovjet och Tyskland kom överens om att de inte hade, och inte skulle ställa, territoriella krav på varandra. De hade heller inga ekonomisk krav, och skulle inte kunna ställa ekonomiska krav på varandra. Avtalet registrerades hos Nationernas förbund i Genève.

De båda länderna hade lyckats bryta sin isolering efter Första världskriget genom att börja samarbeta med varandra. De återupptog diplomatiska förbindelser och utvecklade handeln. Detta kom att ställa Frankrike och Storbritannien i en situation där de var tvungna att bjuda in de båda länderna i den internationella gemenskapen igen. I ett senare avtal, utökades Rapallofördraget att gälla alla de nybildade Sovjetrepublikerna i det nya Sovjetunionen. Konsekvenserna av detta avtal blev bl.a. att tyskarna fick tillgång till militära övningsfält djupt inne i Sovjetunionen, långt bort från kontrollkommissioner och snokande västeuropeiska ögon. Tyskarna bröt mot Versaillesfredens paragrafer och militären kunde lägga grunden för en armé som Hitler skulle sätta i rörelse ett par knappa årtionden senare. Tyskarna hjälpte även till att bygga upp den nya röda sovjetarmén som tack för hjälpen. De båda arméerna skulle utkämpa några av de hårdaste och vidrigaste striderna som världen skådat när operation Barbarossa drog igång midsommaren 1941. En ödets ironi, att ryssarna hjälpt tyskarna träna för att kunna besegra ryssarna och tyskarna utrustade ryssarna så att de klarade att stå emot tyskarna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

3 oktober 1990 – Tyskland återförenas

Bakgrunden

Tyskland hade delats i flera zoner av segrarmakterna efter andra världskriget. Den östra blev det kommunistiska DDR och de västra blev förbundsrepubliken Tyskland. Symbolen för delning blev Berlinmuren som klöv den tyska huvudstaden i två delar. Från östsidan var det en försvarsmur mot imperialismen och från västsidan var det ett sätt att låsa in östs egen befolkning. I slutet på 1980-talet började järnridån att rämna, först i Ungern och sedan föll de östeuropeiska länderna som käglor för frihetssträvandena. I november 1989 hade turen kommit till Tyskland. Östtyskarna hade i stora skaror flytt till väst via hålet i den ungerska delen av järnridån och under trycket från måndagsprotesterna i Dresden gjorde den östtyska regeringen lättnader i resebestämmelserna. Dessa presenterades på en presskonferens och på frågan när de skulle börja gälla blev svaret från den lite överraskade pressansvarig, från och med nu. Några timmar senare var muren öppnad och östberlinarna kunde för första gången 28 år fritt besöka de västra delarna av sin stad.

Efter Berlinmurens fall var en återförening av de båda länderna något som fanns högst upp på den politiska agendan, men det fanns inget formellt fredsavtal efter andra världskriget och en av stötestenarna blev att få till ett avtal som kunde reglera Tysklands status. Förhandlingar inleddes, de så kallade fyra plus två samtalen och för att inte behöva skriva en ny konstitution, bildades förbundsländer i Östtyskland. Dessa kom efter intensiva förhandlingar, under större delen av 1990, att bli medlemmar i förbundsrepubliken Tyskland. Tyskland återförenades den 3 oktober 1990.

Konsekvenserna

Med återförenades så blev också Berlin den nya gemensamma huvudstaden. Det skulle ta nio år att göra i ordning huvudstaden innan den kunde tas i bruk. En av de första åtgärderna Tyskland gjorde var att komma överens med Polen om gränsen mellan de båda länderna. I avtalet gav Tyskland upp alla krav på det som tidigare varit de östra delarna av Tyskland och som nu är en del av Polen. Slutligen i mars 1991 kom avtalet som tog bort de sista begränsningarna som Tyskland som stat hade efter andra världskriget.

Den tyska ekonomin var en av de starkaste i världen och den ansträngdes ordentligt när länderna förenades. De östra delarna var klart efter de västra och det krävdes stora investeringar för att få ordning på den mycket slitna produktionsapparaten i öst, för att inte tala om infrastrukturen som var eftersatt.

Helmuth Kohl blev den förste förbundskanslern för det återförenade Tyskland. Han fick äran för att ha återförenat de båda staterna. Östtyska politiker hävdade sig bra och den forna östtyskan Angela Merkel blev förbundskansler år 2000. Utrikespolitiskt har det förenade Tyskland deltagit i militära operationer på utländsk mark, bl.a. i Jugoslavien och Afghanistan något som inte är okontroversiellt med tanke på den tyska historien. Tyskland har samtidigt som de arbetat intensivt med sin återförening varit delaktiga i utvecklingen av den Europeiska Unionen. Landet har varit drivande i bl.a. införandet av Euron och den inslagna vägen mot ökade överstatlighet i EU. Landet i mitten av Europa håller på att bli Europas mitt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

13 augusti 1961 – Berlin vaknar upp till en stad som håller på att delas av en mur

Bakgrunden

De östra delarna av Tyskland, den sovjetiska ockupationszonen, utropades 1949 till Tyska Demokratiska Republiken – DDR. DDR kom på efterkälken när det gällde ekonomisk utveckling jämfört med Västtyskland. Efter Stalins död sågs i DDR en möjlighet till lättnader och de strejker och protester som började 1953 slogs brutalt ner av folkpolisen och istället hårdnade förtrycket från säkerhetspolisen STASI. 1957 förbjöds medborgarna i DDR att lämna sitt land utan särskilt tillstånd och fler valde att fly till väst. Berlin var ett speciellt ställe i slutet på 1950-talet, centrum för spionaget under det kalla kriget och det var här som spioner utväxlades över Glienickebron. Gränsen mellan de båda staterna gick igenom byggnader, längs husfasader och mitt i gator. Gränsen delade grannar, vänner och släktingar. Det var ganska enkelt att lämna den östtyska zonen om man ville, hoppa från ett fönster i ett hus i Östberlin och landa på gatan nedanför i Västberlin eller ta tunnelbanan till rätt station. 3,5 miljoner östtyskar beräknas ha flytt sitt land.

Det blev svårare för de östtyska myndigheterna att få människor att stanna kvar i de östra delarna, speciellt svårt var det att behålla yngre och välutbildade. Myndigheterna beslutade att göra något radikalt åt problemet, de byggde en mur som skulle skilja de båda länderna åt. Muren började byggas söndagen den 13 augusti 1961.

Konsekvenserna

Västmakterna reagerade på murens uppförande men kunde ingenting göra eftersom det låg på östtyskt territorium. De ställde upp en 16 mil lång kolon med militärfordon och åkte från Västtyskland via en av de tre motorvägarna genom Östtyskland till Berlin för att förstärka försvaret. Det var en maktdemonstration som varken östtyskarna eller ryssarna kunde stoppa. Berlinkrisen och Kubakrisen året efter visade hur viktigt det var med kommunikation och 1963 inrättades heta linjen mellan Moskva och Washington.

Muren blev en barriär som människor i Östtyskland försökte ta sig över. Flyktförsöken över, igenom och under muren är otaliga och ett hundratal gånger har försöken slutat i tragedi när människor dött för vakternas kulor. Muren fyllde sitt syfte och avhoppen till väst minskade men den politiska kostnaden var hög, det blev en symbol för diktaturen och förtrycket i kommunistländerna. Berlinmuren blev på sitt sätt ett tyskt trauma, ett folk, delat av en mur. Traumat upphörde officiellt när muren föll 1989 men fortfarande kan tyskarna kategorisera sig som ossies och wessis, beroende på vilken sida av muren de kom från.

Den tidigare borgmästaren i Berlin och förbundskanslern i Västtyskland, Willy Brandt utnyttjade avspänningen i det kalla kriget till att föra den s.k. Östpolitiken när han bröt med den Västtyska synen att Östtyskland inte existerade och kom att föra en dialog med makthavarna i Berlin. Det ledde till slut till ett ömsesidigt erkännande av gränsen och normala diplomatiska förbindelser med varandra. Willy Brandt fick till slut avgå som regeringschef sedan det framkommit att hans nära medarbetare och politiske rådgivare Günter Guillaume var östtysk agent.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.