11 juli 1963 – Den Sydafrikanska polisen till slår mot ANC

Bakgrunden

Den vita apartheidregimens makt i Sydafrika var inte ohotad. ANC hade bildats 1912 för att ta till vara afrikanernas intressen. Under andra världskriget växte en ny generation unga män fram med idéer om ett mer likvärdigt samhälle och bildade ANC:s ungdomsorganisation 1944. Nationalistpartiets framgångar i valen 1948, och införandet av apartheid ledde snabbt till en upptrappning av motståndet. Ungdomsorganisationens ledare, Nelson Mandela, Oliver Tambo och Walther Sisulu tog sig in i ANC:s ledning och under konferensen 1949 antogs ungdomarnas förslag, ”Program of Action”, som ANC:s officiella linje.

Programmet bestod av ickevåldsmetoder och ohörsamhet, inspirerad av Gandhis läror. Strejker, bojkotter, civilolydnad och vägran samarbeta med den diskriminerande regimen var de medel som skulle användas. 1952 startade kampanjen mot orättvisa lagar. Apartheidregimen stämplade detta som kommunistisk verksamhet och Mandela dömdes till villkorligt fängelse för sin roll.

Kampen hårdnade ännu mer i slutet på 1950-talet. ANC:s olydnadskampanjer gav inte den utdelning som var tänkt och de vitas motåtgärder var effektiva. I Sharpville i mars 1960 skulle polisen tvångsförflytta afrikaner från ett område som reserverats för vita. Det slutade med en massaker, 69 människor dog och 180 skadades, mest kvinnor och barn. Afrikanerna förstod nu att ickevåldslinjen inte kunde rubba regimen. I efterdyningarna till massakern införde apartheidregimen undantagstillstånd och de svartas organisationer förbjöds, ledarna jagades och fängslades. Ledaren för ANC, Albert Luthuli fick Nobels fredspris 1960 för sin kamp mot apartheid, men tiden för ickevåldsmetoder var över.

ANC inledde sin väpnade kamp. Mandela hade bildat Nationens spjut, ANC:s militära gren som skulle driva våldskampanjen. Den Sydafrikanska regimen bekämpade aktivt allt motstånd. Mandela jagades för sin terrorverksamhet och gick under jorden tills sommaren 1962 när han arresterades och åtalades. De övriga ledarskitet inom ANC arresterades i Rivonia den 11 juli 1963.

Konsekvenserna

Rättegången mot ledarskiktet, inklusive Mandela, kallades för Rivoniarättegången. Flera av de åtalades dömdes till livstids fängelse. Kampen mot apartheid fortsatte även om ledarna var fängslade, både civilt och militärt. ANC utbildade gerillakrigare som tog upp den väpnade kampen. I Namibia började SWAPO gerillan sin väpnade kamp 1966 efter att trycket från apartheid hade hårdnat och gjorde räder in i Sydafrika. Sydafrika kom att utkämpa krig runt gränserna ända fram till apartheid regimens fall. När Angola och Moçambique i mitten på 1970-talet och senare även Zimbabwe blev självständiga så ökade trycket på Sydafrikas gränser.

Apartheid fortsatte sitt förtryck och undervisningen skulle ske enbart på afrikaans. Detta ledde till omfattande protester där Steve Biko blev en ledande figur. Protesterande skolungdomar sköts brutalt ner i Soweto 1976 vilket ledde till omfattande internationella protester.

Sent, kom även de internationella protesterna igång. Redan 1964 uteslöt den olympiska rörelsen Sydafrika för sin diskrimineringspolitik. De nordiska länderna var tidigt ute med protester mot det mycket orättvisa apartheidsystemet och i takt med det internationella trycket så tappade den sydafrikanska regimen allt mer legitimitet och fick till slut ge upp. ANC:s ledare Nelson Mandela blev landets president 1994.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

13 juni 1950 – Sydafrikas regeringen röstar för apartheidlagarna

Bakgrunden

Efter Boerkriget förhandlades grunden för det moderna Sydafrika fram. 1910 blev landet en dominion och en självständig stat från 1931. I ett försök att överbrygga de motsättningar som fanns mellan boerna och britterna bildades Union Party. Sydafrika ställde sig på den brittiska sidan när andra världskriget bröt ut, vilket splittrade partiet.

Under kriget började den ganska strikta uppdelningen i raser som britterna introducerade under 1800-talet att falla sönder. När världskriget var över vaknade frihetsrörelser och självständighetsrörelser till liv i hela Afrika. Orättvisan i att afrikanerna inte var fria kontrasterades mot att de ställt upp och slagits för andras frihet. Den vita minoriteten i Sydafrika insåg detta tidigt och inför valet 1948 stod två falanger mot varandra, den sittande regeringen i United Party under ledning av Smuts som ville utöka de svartas frihet och Reunited National Party under Malan som gick till val på ett apartheidprogram. Valet blev jämt och Malan kunde bilda regering tillsammans med ett annat nationalistiskt parti. Regeringen röstade för införandet av apartheidlagarna den 13 juni 1950.

Konsekvenserna

Britterna hade under sitt kolonialstyre infört inrikespass. De hade begränsat svartas möjligheter till utbildning och i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet hade de infört lagar som tog ifrån svarta och indier rätten att rösta. Det var mot denna orättvisa som Gandhi började sin kamp mot britterna.

Apartheidsystemet rasklassificerade alla över 18 år och skriv in detta i det obligatoriska id-kortet. Fyra kategorier fanns; vita, svarta, färgade och indier. En kommitté skulle i tveksamma fall avgöra till vilken kategori en person skulle tillhöra. Detta kunde resulterade i att medlemmar av samma familj blev skilda åt för att de blev klassificerade olika!

Apartheidsystemet förbjöd olika raser att leva i samma område vilket fick till följd att människor tvångs förflyttningar. Det infördes konstgjorda hemländer för alla svarta. Genom att sätta av land och kalla det för självständigt och sedan knyta alla afrikaner till ett hemland kunde de vita kräva pass för inresa till Sydafrika, ett effektivt sätt att hålla befolkningen i schack. Protesterande deporterades till sitt hemland, ett hemland som var överbefolkat, ofta ogästvänligt och med små eller inga möjligheter till försörjning.

Det infördes lagar om förbud mot äktenskap över rasgränserna och i mitten på 1950-talet kom lagar som gjorde att vissa områden kunde reserveras för vissa raser. Det är här som de ökända skyltarna kom upp, ”ENDAST FÖR VITA”, inte helt olikt södra USA vid den här tiden.

Det vita Sydafrika visste hur det så ut i Afrika. Lagar infördes för att undertrycka motstånd mot regimen. Det sydafrikanska kommunistpartiet förbjöds och alla organisationer som stämplades som kommunister, eller som idag när motstånd stämplas som terrorister. Motståndet kom att öka med tiden. De svarta organiserade sig i motståndsgrupper, främst genom ANC. Idrottsvärlden uteslöt Sydafrika ur OS 1964. Omvärldens med OAU och FN i spetsen, fördömde och protesterade, när orättvisorna, förtrycket och våldet som krävdes för att upprätthålla detta orättvisa system ökade. Apartheid försvann 1994 när Nelson Mandela valdes till president.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

6 juni 1999 – Thabo Mbeki vinner valet i Sydafrika

Bakgrunden

Epainette och Govan var lärare i östra Kapprovinsen och Govan var en hängiven kommunist och ANC-medlem. De uppfostrade fyra egna barn och sonen Thabo föddes 1942. Pappan som var ANC-aktivist såg Thabo bli medlem i ANC, 14 år gammal. Tre år senare relegerades han från skolan för att ha lett en student strejk. Han fick plugga hemma och lyckades ta examen. 19 år gammal blev han vald till sekreterare i en studentorganisation och året efter uppmanades han av ANC att lämna Sydafrika, djupt involverad i ANC:s protest aktiviteter. London blev tillflyktsorten, där han senare gifte sig.

Han studerade Afrikanska studier och arbetade samtidigt för ANC i London. Militärutbildning i Sovjetunionen och sedan blev det uppdrag åt ANC. Lusaka i Zambia var basen och han förhandlade med Botswana om att öppna ett ANC-kontor. 1975 valdes han in i ANC:s exekutiv kommitté och året efter skickades han till Nigeria som ANC:s representant. Framgången hade ett pris, hans bror mördades och hans son dödades när han försökte fly från Sydafrika för att fortsätta kampen vid sin fars sida.

1985 blev han chef för ANC:s informationsavdelning. Han var med i hemliga förhandlingar med Sydafrikanska affärsmän och senare ledde han ANC:s delegation i samtalen med regeringen i det som skulle leda fram till Nelson Mandelas frigivning och ett fritt och demokratiskt Sydafrika. Mbeki blev vicepresident åt Nelson Mandela efter de första fria valen 1994. Vid nästa val var han ledaren och kunde han vinna det andra fria valet i Sydafrika den 6 juni 1999.

Konsekvenserna

Mbeki är en viktig person i Afrika med sin respekt. Han har mäklat fred i Afrika och lyckats väl, bl.a. Burundi. Han har stått Robert Mugabe i Zimbabwe när, något Mbeki fått mycket kritik för. Han valde tyst diplomati istället för hårdhandskar och rönte en viss framgång med avtalet om maktdelning kunde komma till.

Under Mandelas president period var fokus på att ena landet och tanken var att gå vidare och leverera till den afrikanska befolkningen allt det som blivit lovat. Här har ANC och Mbeki fått mycket kritik. Det har arbetats på att förbättra för befolkningen men det har också kommit anklagelser om korruption. Dessa blev tillslut så allvarliga att Thabo Mbeki fick avskeda sin vicepresident Jacob Zuma. Zuma friades från alla anklagelser och kunde efterträda Mbeki, först som ANC-ledare när den egna parlamentsgruppen valde att inte ställa sig bakom Mbeki, och senare även som president.

Sydafrika är ett av de länder i världen som drabbats hårdast av AIDS. Mbeki har fått mycket internationell uppmärksamhet för sin sina uttalanden om att HIV inte leder till AIDS. Han fick också ta hand om energikrisen i Sydafrika när dålig planering gjorde att landet var tvungen att ransonera elektricitet. Det fick svåra konsekvenser för den viktiga gruvindustrin. Sydafrika fick också kritik av en afrikansk kommission för landets höga brottslighet, med bl.a. 50 mord om dagen. Allt visar på de enorma problem som det unga fria Sydafrika har och brottas med.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

15 april 1996 – Sanningskommissionen håller sitt första TV förhör

Bakgrunden

Under apartheid åren hade den vita minoriteten begått grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Polisen hade arresterat, misshandlat och mördat afrikaner. Massakern i Sharpeville och mordet på Steve Biko är de mer kända händelserna, men det förekom dagligen att de svartas rättigheter kränktes. Efter Sharpevillemassakern bildade ANC en väpnad gren, under ledning av Nelson Mandela. De flyttade till grannländerna och förde kampen därifrån. Terrordåden som genomfördes var brott mot de mänskliga rättigheterna och båda sidorna i konflikten var skyldiga och hade ett ansvar för sina handlingar.

När det Kalla kriget var på väg att ta slut blev också den vita minoritetens regim allt mer utsatt och 1990 kunde de inte längre stå emot omvärldens tryck utan släppte Nelson Mandela ur fängelset. Det tog flera år av mycket hårda förhandlingar för att komma överens om framtiden och organisera allmänna val. 1994 vann Mandela och ANC det första riktigt fria och demokratiska valet i landet. Mandela började med att försöka ena landet och först ställde han sig bakom det sydafrikanska rugbylandslaget som spelade VM på hemmaplan. Rugbylaget Springboks hade varit en av hörnpelarna i apartheid och nu fick det bli en del i enandet och helandet av Sydafrika. Sanningskommissionen tillsattes 1995 för att utreda brott mot de mänskliga rättigheterna begångna mellan 1960 och 1994. De skulle återupprätta offrens heder och föreslå rehabiliteringsåtgärder. De skulle även behandla enskildas önskemål om benådning för brott de utfört. Några fall valdes ut för att visas i TV och det första TV-sände förhöret hölls den 15 april 1996.

Konsekvenserna

Det var ett omfattande arbete som kommissionen hade och 28 oktober 1998 presenterades slutsatserna. Såväl regeringen som ANC kritiserades för det våld de utfört och för de brott mot mänskliga rättigheter som de båda sidorna begått.

Ordföranden var ärkebiskopen Desmond Tutu och som vittne infann sig såväl förre presidenten F.W. de Klerk som Winnie Mandela. Den tidigare presidenten P.W. Botha kallades till kommissionen men vägrade att komma. Han kallade det hela för ett spektakel och dömdes till villkorlig dom och böter för domstolstrots. Det var över 7000 som sökt benådning och de som beviljades det var lättade för de slapp de åtal för sina brott. Offren och offrens anhöriga var inte alltid lika positiva. Steve Bikos släkt var mycket missnöjda med att hans mördare slapp undan och stämde poliserna civilt, utan framgång. Kommissionen var inte där för att straffa utan för att ta reda på, bringa klarhet i och sedan försöka att förlåta och gå vidare.

När kommissionen var klar var tiden snart ute för president Mandela. Han var över 80 och i valet följande sommar kunde efterträdaren Thabo Mbeki segra i valet. Mandels arbete för Sydafrika var nästan över. Han hade deltagit i kampen för att befria sitt folk. Han hade blivet landets förste fritt valde president och han hade försökt vinna freden för Sydafrika. Han drog sig tillbaka men är fortfarande viktig för Sydafrika. Så länge han lever kommer landet att hålla ihop men vad händer när han dör?

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

11 februari 1990 – Mandela släpps ur fångenskapen

Fängelset på Robben Island utanför Kapstaden där Nelson Mandela satt fången.

Bakgrunden

Steve Bikos öde hade öppnat ögonen på många människor runt om i världen för apartheidsystemsets brutalitet och orättvisor. Sydafrika blev allt mer isolerat och när det politiska tövädret började med Gorbatjov och Reagans möten så blev det i praktiken en tidsfråga innan regimen i Pretoria skulle tvingas ifrån makten. Sydafrikas president Botha gjorde dock allt för att behålla Sydafrika som det var.

Trycket mot den sydafrikanska apartheidregimen hårdnade även militärt under 1980-talet. När den ena efter den andra av de vita regimerna i grannländerna, Angola, Moçambique och Ian Smiths regim i Rhodesia föll, kunde ANC flytta fram den väpnande kampen till Sydafrikas gränser. Sydafrika engagerade sig även i inbördeskriget i Angola där de var emot den kommuniststödda regimen i Luanda. Trots Sydafrika uppskattade medverkan infördes handelssanktioner mot landet. För President Botha var säkerheten viktig och han utlyste undantagstillstånd.

Ledaren för ANC, Nelson Mandela satt väl inspärrad på Robben Island utanför Kapstaden. Tiden på fängelseön hade tagit ut sin rätt på den åldrande Mandela, när han i början på 1980-talet flyttades till ett fängelse i Kapstaden. Mandelas status började sakta förändras från terrorist till frihetshjälte och apartheidregimen förde informella samtal med ANC ledaren. Regimen gjorde försök att blidka världsopinionen genom att erbjuda Mandela frihet mot att han gav upp den väpnade kampen. Han vägrade. I början av 1989 fick Botha en hjärtattack och en ny ledare, med andra värderingar steg fram, F.W. de Klerk. En internationell kampanj med slogan, ”Free Mandela” gav resultat. Den sydafrikanske presidenten, de Klerk, släppte Mandela ur fängelset den 11 januari 1990.

Konsekvenserna

Samtidigt som Mandela släpptes ur fängelset så upphörde även förbudet mot ANC. Mandela gjorde även ett uttalande på sin frihetsdag och förklarade att den väpnade kampen inte var över men att målet var att nå en fredlig lösning med den vita minoriteten och att hålla allmänna val där alla oavsett ras kunde delta.

ANC kunde sammankallade sin första nationella konferens och Mandela valdes till ledare. Till ordförande valdes, ledaren i exil, Oliver Tambo. Förhandlingar påbörjades med regeringen. Det var tidvis mycket hårda förhandlingar mellan de Klerk och Mandela och förhandlingarna avbröts flera gånger. Till slut, efter långa manglingar kunde i alla fall parterna enas om något som var acceptabelt för båda sidor. För det framgångsrika resultatet belönades Mandela och de Klerk 1993 med Nobels fredspris.

Förhandlingarna stördes av massakrer som utfördes av grupper som inte vill ha en fredlig lösning. Bl.a. mördades en högt uppsatt ANC ledare och det kom krav på att avbryta samtalen och återuppta den väpnade kampen. Mandela höll ett TV-tal som tydligt visade att han var en statsman och han pratade för försoning. ANC utkämpade även en kamp om afrikanerna med det Zuludominerade Inkhatapartiet. Det var mycket våldsamt och idag vet vi att våldet stöddes av grupper som ville se försoningsprocessen avbruten.

När allt var klart var landet redo att gå till val för att välja en president som skulle föra landet från apartheidsystemet till ett demokratiskt land med fria val för alla medborgare i landet. Val hölls i april 1994.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

22 januari 1879 – Britterna förlorar slaget Isandlwana

Bakgrunden

Britterna hade vid mitten av 1830-talet tagit över Kapkolonin från Boerna som valde att utvandra. Boerna grundade nya republiker och i gränstrakterna mot Zuluriket uppstod med viss regelbundenhet konflikter. 1838 stod slaget vid Blood River där boerna vann en klar seger över Zulukrigarna. Britterna annekterade snabbt det nya området Natal och klämda mellan britter och zulufolket vandrade boerna vidare norrut.

1874 skickades Sir Bartle Frere till Kapstaden för att göra en federation i södra Afrika, liknande den som gjorts i Kanada. Problemen var boerrepublikerna och kungariket Zulu. Boerna hade en gränskonflikt med Zulukungen i Transvaal området. Boerna var pressade och 1877 annekterade britterna republiken Transvaal och tog därmed över konflikten med Zuluerna. För att undvika ett krig utsågs en utredningskommission som dömde till Zulurikets fördel. Frere tyckte att kommission hade dömt ensidigt och tog eget initiativ i frågan. Genom att utnyttja några mindre incidenter ställde han ett ultimatum till Zulukungen Cetshwayo som kungen inte kunde acceptera och en månad senare var kriget igång. Frere hade skickat ett meddelande till London om saken men dolt sina verkliga motiv. Han beordrade Lord Chelmsford att invadera Zuluriket, utan klartecken från regering i London. Frere hade lyckats att provocera fram en konflikt med Zulukungen

Chelmsford invaderade Zuluriket och vid Isandlwana slog han läger. Zulukrigarna anföll och kunde nå stora framgångar eftersom britterna i sin underskattning inte byggt ett försvar, det största brittiska nederlaget mot afrikanska krigare var ett faktum, den 22 januari 1879.

Konsekvenserna

Inledningen på kriget var en katastrof för britterna. Zulukungens förhoppningar om en förhandlingslösning kom på skam när britterna omgrupperade och gjorde en ny invasion, nu med den viktorianska regeringens stöd. Britterna organiserade sig med respekt för Zulukrigarnas styrka och lyckades till slut kuva afrikanerna i slaget vid Ulundi den 4 juli när kungens egen gård plundrades och brändes. Zuluriket upphörde och kom under brittisk kontroll. Zulukungen Cetshwayo avsattes och riket delades upp på flera mindre områden i ett klassiskt försök att härska genom att söndra. Det fungerade inte utan småkungarna började slåss inbördes. Cetshwayo, som befunnit sig i brittisk fångenskap, återinsattes men hans makt var bruten.’ Han hamnade snabbt in i den lokala politiken och avled 1884, troligen förgiftad av sina fiender.

Cetshwayo tonårige son Dinuzulu fick ärva kungatitel, det var inte problemfritt utan det fanns rivaler om makten. I ett försök att bryta ett dödläge lierade sig Dinuzulu med boerna. Det slutade med att blev kung över Zululandet men utan makt, den låg i händerna på boerna. Krig utbröt mellan kungen och hans rivaler och det resulterade i att kungen fängslades och tillbringade åtta år i fängelse. När han återkom var Zululedarna betalda av britterna och var inordnade i det brittiska imperiet. Kungen fick 1909 ytterligare fyra år i fängelse eftersom han hyste upproriska zuluer mot det brittiska imperiet. När Sydafrika bildades 1910 var Zulu ingenting och det först i det nya demokratiska Sydafrika som Zulu återigen hamnade i maktens centrum

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

10 januari 1806 – Britterna erövrar Kapstaden

Kapparlamentet i Kapstaden med Taffelberget i bakgrunden.

Bakgrunden

1652 kom Jan van Riebeeck för holländska ostindiska kompaniets räkning för att bygga upp en handelstation på väg till Indonesien och 20 år senare blir det en koloni. Land köptes från afrikanerna och de första jordbrukarna var före detta anställda på kompaniet. Kolonialiseringen gick långsamt och tog fart först när nybyggare kom till området och Kapkolonin växte.

Konflikterna med Khoikhoistammen ökade och många dödades, de som inte sköts, dukade under för de europeiska sjukdomarna. De överlevde tog arbete som herdar hos nybyggarna. 1787 kom regler som skulle göra afrikanerna mer beroende av boerna eller flytta utanför kolonins gränser och där kom de snabbt i konflikt med bushmännen. Även nybyggarna flyttade och även de kom i konflikt med urinvånarna. Enda säkra sättet, ansåg holländarna, var att utrota bushmännen och commandos skickades ut. Commadotrupperna organiserades lokalt och det utvecklade en form av lokalstyre bland boerna. Nybyggandet krävde mer arbetskraft och afrikanerna tog som slavar eller importerades från Asien.

Kompaniet ville bestämma i allt, i detalj. Boerna med sitt lokala självstyre, sökte sig längre bort från kompaniets förtryck och kompaniet svarade med att sätta upp egna domstolar. Boerna i gränsområden var tungt beskattade av kompaniet men fick ingen hjälp i de ständigt konflikterna med urinvånarna. 1795 slängde de ut kompaniets representanter och startade en egen regering.

I Europa invaderades Holland och britterna sände en armé till Kapkolonin där guvernören efter viss övertalning gav upp. Boerna reste sig mot britterna ett par gånger innan området lämnades tillbaka 1803, men snart var kriget igång igen. För britterna var det omöjligt att ha en fientlig regim som kontrollerade den viktiga sjöleden och skickade sin flotta som anlände på julaftonen 1805. Slaget om Kapstaden stod den 8 januari och staden kapitulerar två dagar senare den 10 januari 1806.

Konsekvenserna

Britternas ockupation varade till augusti 1814 när kolonin formellt blev brittiskt och 1910 blev Kapkolonin en del av den sydafrikanska unionen.

Efter Napoleonkrigen var arbetslösheten stor i Storbritannien. Regeringen lockade ungefär 4000 att emigrera till Sydafrika. Britterna stärkte greppet om Kapkolonin och flera nya samhällen byggdes upp, med nybyggare lojala till den brittiska kronan. Engelskan kom att bli det nya språket och på ett knappt årtionde blev Kapkolonin tvåspråkig. De konservativa boerna känner sig trängda av det nya språket, de nyinflyttade konkurrenterna, hotet mot deras livsstil, upphävandet av slaveriet och särskilt när brittiska domstolar tog över rättskipningen.

De brittiska lagarna garanterade lika rättigheter till de fria svarta folken. Frigörelsen av slavar 1834 var spiken i kistan för boerna som 1836 började vandra in den okända vildmarken för att slippa britterna och förbli självständiga och fria. I det som kom att kallas den stora utvandringen, flyttade omkring 7000 boer till nya områden och där grundade de nya samhällen utanför den brittiska kontrollen. Boernas flytt skapade nya konflikter med den afrikanska befolkningen inte minst slaget vid Blood River. Britterna hade lyckats att ta över kapkolonin.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

18 december 2007 – Jacob Zuma blir ledare för ANC

Bakgrunden

Han föddes i Zululand i Sydafrikanska republiken 1942. Jacob Zumas far dog när han var ung och eftersom han flyttade mycket, gick han sparsamt i skolan. 17 år gammal blev han medlem i ANC och senare i det Sydafrikanska kommunistpartiet när ANC förbjuds. 1963 arresterades han och dömdes till 10 års fängelse för att ha försökt att störta Apartheidregimen. Straffet avtjänades på Robben Island där han träffade bl.a. Nelson Mandela. Efter avtjänat straff, byggde han upp ANC verksamhet i Natal innan han flyttade utomlands, Swaziland, Moçambique och Zambia och gjorde karriär inom partiet innan han valdes in i ANC:s politiska och militära ledning.

Zuma var en av de första ANC-ledarna som återvände till Sydafrika 1990. I södra Natal engagerade han sig emot våldet som florerade mellan Zuludominerade Inkhata och ANC. Zuma, själv Zulu, blev en viktig del i ANC:s kamp mot Buthelezi och Inkatha. Inkhata satte Zulufolkets stolthet och politiska inflytande högst på sin agenda medan ANC satte den politiska kampen före stamtillhörighet och kunde till slut vinna zulufolket för sin sak. Zuma delade sin tid mellan regionsregeringen i KwaZulu-Natal och Burundi där han tillsammans med Ugandas president Museveni medlade i inbördeskriget. Han blev vicepresident i ANC och senare vicepresident i Sydafrika 1999, när Mbeki blev president. 2005 avsattes han efter anklagelser om korruption och i december samma år blev han anklagad för våldtäckt. Zuma ställde upp i valet till partiledarposten för ANC och vann den 18 december 2007.

Konsekvenserna

Tio dagar efter att Zuma vunnit partiledare valet blev han åtalad för beskyddarverksamhet, penningtvätt och korruption och bedrägeri i Sydafrikas högsta domstol. Han frikändes helt, strax före presidentvalet 2009, när åklagaremyndigheten lade ner åtalet efter flera överklaganden. I det sydafrikanska presidentvalet den 6 maj 2009, vann Zuma, och svors in tre dagar senare.

Zuma för en mer vänsterinriktad politik än sin företrädare och har därför vunnit stöd inom stora grupper inom ANC. Partiet har inte under sina år vid makten levererat det som människor önskat och Zumas tal om omfördelning av välståndet var välkommet. Samtidigt så har Zuma försäkrat utländska investerare att deras investeringar i Sydafrika är säkra. Sydafrikas hållning gentemot Mugabe i Zimbabwe har förändrats. Mbeki stod emot internationella påtryckningar och stod upp för Mugabe, medan Zuma kritiserar och intar en mer fördömande ton, mot sitt grannland.

Zuma som person väcker uppmärksamhet. Han är öppet polygamist och har flera fruar och flickvänner. I samband med rättegången för våldtäckt, där han blev frikänd, så framkom att kvinnan var AIDS sjuk och att de haft oskyddad sex. Han försvarade sig med att det inte hade varit farligt eftersom han duschat efteråt. Zuma vigdes 2007 till pastor inom ett kristet samfund i Sydafrika. Han väckte också uppmärksamhet är han redovisade sina ekonomiska tillgångar som han enligt lagen ska göra när han tillträde som president. Det kom att dröja hela nio månader innan han gjorde det.

Sydafrika har tagit ytterligare ett steg i sin historia och regnbågslandet på Afrikas sydspets fortsätter att vandra bort från apartheid och dess orättvisor mot ett mer jämlikt samhälle men det tar tid.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

16 december 1838 – Andreis Pretorius leder sina trupper i slaget vid Blood River

Bakgrunden

1652 slog sig de första européerna ner för gott i Sydafrika. Holländska handelskompaniet ville ha en mellanstation på vägen till Asien. För att undvika bekymmer valde man att inte ha kontakter med afrikanerna. När anställda sas upp fick de som kompensation land, som de kunde odla, och sälja överskottet till kompaniet. Landet var inte ledigt, det var någons betesmarker och de första våldsamma striderna blossade upp. Jordbruket växte och snart blev det brist på arbetskraft. Boerna tog den inhemska befolkningen som slavar och i slutet på 1700-talet beräknas 10 000-tals afrikaner arbeta som slavar. Boerna trängde vidare in i landet och levde utan ett organiserat samhälle. Mer eller mindre isolerade på sina egna gårdar, kom de inte i kontakt med nya idéer.

I slutet av 1700-talet hotades Kapkolonin av det växande Brittiska imperiet. För att säkra handelsrutten till Indien kom kolonin under den brittiska kronan och med den en expanderande handel och ett inflöde av nya idéer, inte minst att avskaffa slaveriet. I spåren följde Brittiska kolonisatörer och den redan infekterade relationen mellan boer och afrikaner blev inte bättre av britternas ankomst.

Boerna som inte delade britternas syn på afrikanerna började under tidigt 1800-talet att söka sig längre bort från Kapkolonin, in i Zulufolkets område, i det som kallas den stora vandringen. Hela tiden förekom det mindre strider och det en gång så mäktiga Zuluriket samlade sig till en kraftmätning med boerna. Vid floden Ncome i norra Natal stod ett slag där 3000 zulukrigare dödades och tre boer skadades lätt. Floden färgades röd av zulukrigarnas blod och fick namnet Blood river, den 16 december 1836.

Konsekvenser

Slagets betydelse är omdebatterad men för boerna är det ett tecken från gud att landet var deras.

Zulu kungen Dingane brände och plundrade den brittiska staden Durban när han fick reda på att förlusten i slaget vid Blood River. Han lämnar Durban och tar med sig sina trupper och skyndar norrut. Elva dagar senare står ett mindre slag vid White Umfolozi River och där vinner Zulukrigarna. Dingane mördas av sina egna när han försöker inta kungariket Swazi.

Zulurikets nya kung Mpande, Dinganes halvbror kunde säkra tronen 1844 efter att ha slutit ett avtal med britterna. Det förminskade zuluernas rike och gav brittiska jordbrukare möjlighet att expandera i Natal utan att behöva riskera konflikter med zuluerna.

Kung Mpende anföll och intog Swaziland 1852 som en försäkring om de skulle förlora mer land till britter och boer. Swazifollket flydde till de brittisk dominerade områdena för att söka skydd och detta skapade ett problem för européerna. De övertalade Mpende att lämna Swaziland för att minska trycket på flyktingarna. I fyra år varade lugnet innan nästa flyktingvåg kom, denna gång från Zuluriket. Mpendes söner Cetshwayo och Mbuyazi började slåss om kungatiteln efter sin fader och det slutade med att Mbuyazi stupade och Cetshwayo kunde ta makten. 1872 avled så kung Mpende och Cetshwayo kunde få sin kungatitel. Han var även en fruktad krigare, något som britterna skulle få känna på i slaget vid Isandalwana.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

10 december 1960 – Albert Lutuli skulle fått Nobels fredspris för sin kamp mot apartheid

Bakgrunden

Albert Lutuli kan ha fötts 1898 men det är inte säkert. Han föddes i Bulawayo i det brittiska protektoratet Sydrhodesia. Fadern, missionären, dog 1906 och modern tog med sig sonen till hemtrakterna i Groutville i Natalprovinsen i Sydafrika. Hon var ensamstående mor och såg ändå till att sonen fick en utbildning, något som inte var självklart vid den här tiden. Lutuli utbildade sig till lärare och är en i en lång rad av Afrikanska ledare i början på förra seklet som började sin karriär som lärare. Lutuli var tidigt engagerad i samhället, som rektor, som fackligt aktiv, lekmannapredikant och senare som hövding.

Under 1930-talet ökade de vita sydafrikanernas tryck mot de svarta sydafrikanerna. Lutuli gick med i ANC och gjorde en snabb karriär i arbetet för ett jämlikare samhälle. I valet 1948 kom Nationalistpartiet till makten och det apartheidsystem som kom att göra Sydafrika ökänt i världen tog sin mera handfasta början. Lutuli, nu ledare för ANC, gick i spetsen för protesterna och avskedades av regimen som hövding med motiveringen att han hamnade i en intressekonflikt. Lutuli sågs som en potentiellt farlig motståndare och han bannlystes från det offentliga livet, förbjöds att tala och förvisades till sitt hem i Groutville. Trots detta arbetade han vidare med fredliga medel för att få en förändring till stånd. Lutulis arbete uppmärksammades i Oslo och han tilldelades som förste afrikan och som den förste, utanför Europa och Amerika, Nobels fredspris. Han skulle ha varit i Oslo och tagit emot priset den 10 december 1960.

Konsekvenserna

Det skulle dröja ett år innan Lutulis bannlysning lyftes för tio dagar så att han kunde resa till Norge och ta emot sitt pris. Väl hemma igen fortsatte bannlysningen. Lutulis hälsa började under mitten på 1950-talet att vackla något och det satte bl.a. ner hans hörsel, kanske var det därför som han blev påkörd av ett tåg och dog 1967.

Under hans frånvaro från det offentliga livet växte sig ANC:s ungdomsförbund starkare. Det leddes av en ung kraftfull ledare vid namn Nelson Mandela. Emot Lutuli uttryckliga ickevåldskampanj, kom han till en annan analys av situationen. För att åstadkomma en förändring måste de svarta ta till väpnad kamp. Lutuli fick sitt Nobelpris för ickevåldskampanjen och priset markerar i praktiken slutet på ickevåldsfilosofin inom ANC. Den grupp av ledare som drillats inom ANC ungdoms förbud tog över den nya fasen i kampen mot apartheid. Trycket från regimen hårdnade och jakten på ledande ANC medlemmar fortsatte. Även Mandela arresterades och sattes i fängelse för sin verksamhet. I 27 år satt han inspärrad, större delen av tiden i fängelset på Robben Island utanför Kapstaden. Det var därifrån som han började förhandla med en allt mer pressad och undergrävd apartheidregim. Han frigavs och kunde bli Sydafrikas första fritt valda president. Mandela fick tillsammans med F.W. de Klerk Nobels fredspris 1993, 33 år efter sin företrädare Lutuli. Kanske mer för sitt arbete att förlåta och går vidare och skapa the Rainbow nation, där alla människas hudfärger är lika välkomna. Kanske fick Lutuli sin vilja igenom tillslut.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.