3 juli 1720 – Freden i Fredriksborg

Bakgrunden

Kanske var det sommaren 1708 som stormakten Sverige lyste som allra starkast. Danmark var tidigt utslaget i kriget. Sachsarna hade äntligen fått vad de förtjänade och polackerna hade gett vika för det svenska stålet. Det enda orosmomentet var ryssarna som hade tagit tillbaka Narva och erövrat delar av Baltikum. Kungen stod inför viktiga strategiska val. Det enklaste beslutet hade varit att ge sig tillbaka till den tidigare krigsskådeplatsen från baserna i det erövrade Polen. Armén hade dragits ihop och vilade. Nya soldater anlände och ersatte de förlorade. Ny utrustning kom från Sverige och gammal och trasig materiel kasserades.

Kungen valde att ge sig på Ryssland, men inte i Baltikum. Han ville gå mot Moskva och inte bara ta tillbaka land utan också besegra fienden i grunden. Det äventyret slutade med arméns undergång i Poltava ett år senare. När nyheten om svenskarnas nederlag i öster spred sig passade danskarna på att, förklara grannen i norr, krig igen. Målet var återigen att ta tillbaka den norra provinsen Skåne. Svenskarna hade kvar tillräckligt med trupper för att klara av anfallet och slaget vid Helsingborg 1710 blev det sista allvarliga försöket att återta Skåne. Kriget fortsatte och 1716 planerades ett nytt försök från dansk sida men ryssarna och britterna som var tänkta att ingå i styrkorna blev oroliga för hur svenskarna skulle svara på en invasion. 1718 stupade kung Karl XII i Halden och Sverige valde att begära fredsförhandlingar. Det stora nordiska kriget avslutandes mellan Sverige och Danmark reglerades i freden i Fredriksborg den 3 juli 1720.

Konsekvenserna

Kanske var det ett krigstrött Europa som såg kalenderbladen passera 1720. Det stora nordiska kriget gick delvis parallellt med spanska tronföljdskriget där stormakterna i söder var inblandade i allvarliga strider under nästan 15 år. Det skulle dröja till ca 1740 innan de stora krigen startade igen. Mindre krig pågick med en kuslig regelbundenhet. Ryssland som nu tagit stormaktsrollen i norra Europa efter Sverige hade kvar sin gamla bundsförvant Danmark som i sin tur var en svuren fiende till Sverige efter förlusterna under den svenska stormaktstiden. Ryssarna var mer upptagna av krigen i söder mot turkarna och senare även i det polska tronföljdskriget.

I stället kunde länderna återhämta sig efter krigets ödeläggelse. De svensk-danska förbindelserna skulle leda till ytterligare krig mellan länderna. 1788 anföll Gustaf III egensinnigt Ryssland. Kungen drömde om den stormakt landet en gång varit, men inte längre var. Danskarna var enligt ett avtal med Sankt Petersburg skyldigt att anfalla den gemensamma fienden så strider inleddes med en attack på Jämtland och en invasion söderut från Norge mot Göteborg. Varken Preussen eller Storbritannien var intresserad av danska stridigheter och tvingade landet att dra sig tillbaka. Till all lycka för Sverige som behövde sina trupper i öster.

Nästa gång som länderna råkade i krig var när Napoleon gav Alexander fria händer att invadera Finland. Den danske kungen tvingades mer eller mindre in i kriget och satte upp som mål att ta tillbaka de förlorade provinserna från Roskildefreden. Kriget kom att utspela sig längs gränsen mot Norge, från Bohuslän i söder till Jämtland i norr. Striderna stannade av när den brittiska flottan stoppade leveranserna av förnödenheter från Danmark till Norge.

Det sista krig som utspelade sig mellan länderna skedde under Napoleonkrigets sista månader när den svenska kronprinsen marskalk Bernadotte var en av ledarna i alliansen mot Frankrike och sin forne chef Napoleon. Danmark, som fransk allierad, åkte med i förlusten av bara farten och Bernadotte fick sin ersättning för Finland; det danska Norge.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 maj 1660 – Freden i Köpenhamn undertecknas

Bakgrunden

Karl X Gustav var invecklat i ett komplicerat krig i Polen mot polacker, ryssar och den gamla antagonisten från trettioåriga kriget, kejsaren i Wien. Efter inledande framgångar kom bakslagen och då förklarade Danmark krig mot Sverige och gav sig på Skåne. Ett krig landet var illa förberett för. Karl X Gustav marscherade från Polen och anföll ärkerivalen från söder, som Torstensson 15 år tidigare. Svenskarn gick över den tillfrusna isen, över Lilla och Stora Bält, ett av de mest våghalsiga företag i militärhistorien. Danmark överrumplades totalt och tvingades till fredsförhandlingar i Roskilde. Svenskarna ställde hårda krav på danskarna som fick ge upp Trondheims län. Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge samt öar i Östersjön. Det var Sveriges största framgång och landet hade tagit över som Nordens stormakt.

Kriget i Polen fortsatte och kungen planerade fälttåg i Tyskland, mot kejsaren, ett sätt att återuppta det trettioåriga kriget. Resurserna räckte inte till. Istället återvände kungen redan sommaren 1658 till Danmark. Han gillade inte att danskarna blivit lojala mot svenskarna och det fanns kanske en tanke på att erövra Danmark och göra det till en svensk provins. Kriget gick inte bra. Ett misslyckat försök att storma Köpenhamn i februari 1659 gjordes och tyskar och holländare gjorde gemensam sak mot svenskarna. Den holländska flottan besegrade den svenska och gjorde sig till herrar i vattnen runt Danmark. Britter och fransmän som stödde svenskarna gjorde ingenting för att hjälpa. Kungen erbjöd fred och förhandlingarna startade. Karl X Gustav dog oväntat i februari 1660 men förhandlingarna fortsatte och freden kunde undertecknas i Köpenhamn den 27 maj 1660.

 

Konsekvenserna

Freden i Köpenhamn lämnade Sverige i ett utsatt läge. Landet var en stormakt i Europa, garant för den Westfaliska freden, hade en förmyndarregering åt en kung som var fyra år gammal och dåliga statsfinanser. Det senare var inget som förmyndarregeringen lyckades lösa under sin tid. En orsak var att den gamle kungen delade ut gårdar och gods till framgångsrika officerare i kriget och därmed minskade intäkterna till statens finanser.

Den svenska utrikespolitiken syftade till att hålla Danmark i schack. Fienden fick inte dras in i olika allianser, särskilt inte med holländarna, som nästan hade monopol på handeln i Östersjön. Frankrike hetsade svenskarna och lockade till slut dessa att öka sin militära närvaro i de svenska delarna av Tyskland. Sverige skickade soldater som stationerades i Pommern. När sedan det fransk-nederländska kriget bröt ut 1672 erbjöd Frankrike ännu större bidrag till Sverige om Sverige ytterligare ökade sina trupper i Tyskland. Svenskarna var i stort behov av pengar och accepterade ganska omgående. Fransmännen hade fått svenskarna i fällan. Bidraget skulle utebli om inte svenskarna gick i krig mot Brandenburg. Den svenska armén föll i in Brandenburg men fick se sig besegrade i slaget vid Fehrbellin 1674.

En orsak som anges för danskarnas förluster i krigen mot Sverige är konflikten mellan kung och adel. Fredrik III gjorde sig till enväldig kung och vann den maktkampen. Hans son Christian V tog nu steget att gå i krig med Sverige om Skåne 1675. Ett krig som svågern, Karl XI, gift med Christians syster, av Sverige kunde vinna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Köpenhamn.

20 maj 1635 – Freden i Prag

Karlsborgen i Prag där freden skrevs under 1635.

Bakgrunden

Luthers försök att reformera den katolska kyrkan slutade i att kyrkan splittrades i en protestantisk del och så den kvarvarande katolska kyrkan. I Sverige och övriga norden gick övergången från katolicismen till protestantismen relativt smärtfritt. Kungen dikterade att nu var det protestantismen som gällde och så konfiskerades katolska kyrkans förmögenhet. I Frankrike stördes samhället i grunden kampen mellan protestanterna, hugenotterna som de kallades och den katolska kyrkan. Det blev blodbad och ett inbördeskrig innan katolikerna och kyrkan kunde behålla sitt inflytande. I Luthers hemland Tyskland pågick samma process. Konfrontationen mellan de furstar som ville ha protestantismen och de som ville ha katolicismen blev våldsam. Det tog trettio år av krig innan frågan kunde lösas. I Paris satt kungens förste minister och tittar på världen i öster och vill att den franska arvfienden – Tyskland skall fortsätta att vara splittrat och helst i så många delar som möjligt. Kardinal Richelieu är beredd att hjälpa de som vill hålla Tyskland i kaos. Först satsade de på danskarna men efter 1629 så fick de dra sig tillbaka för att undvika att bli tagna av kejsarens trupper. Sedan satsade kardinalen på svenskarna. Deras inträde i kriget sommaren 1630 ledde till snabba framgångar som inte kunde utnyttjas när kungen stupade vid Lützen. Två år senare förlorade den protestantiska sidan ett förkrossande nederlag vid Nördlingen och var riktigt illa ute. Kejsaren Ferdinand II passade på att sluta fred med de protestantiska furstarna i Prag den 20 maj 1635.

 

Konsekvenserna

Freden i Prag markerar slutet på den delen av det 30-åriga kriget om kallas det svensk-tyska skedet. Det protestantiska förbundet, Evangeliska Unionen som varit motsvarigheten till Katolska ligan upplöstes. Svenskarna vägrade att erkänna freden. Det låg inte i deras intresse att sluta fred och det bröt mot uppgörelsen med fransmännen från Bärwalde 1631. Att hålla en armé av den storleken som svenskarna gjorde, för det behövdes land som kunde plundras för att försörja armén. Svenskarna samlade ihop sig under Johan Banér och kriget fortsatte. Banér tog upp kampen och förde den under tre år innan han pressades tillbaka till de svenska delarna av Tyskland, Pommern.

Freden i Prag kom också att markera början på den sista och längsta perioden i det trettioåriga kriget, det svensk-franska skeendet. I Paris satt kardinalen Richelieu och blev orolig över vad som hänt i Prag. Kejsaren var på väg att vinna tillbaka sin gamla makt, den som fransmännen hade försökt bryta. Frankrike valde att gå i krig för att direkt ta upp kampen med kejsaren. Fransmännen koncentrerade sig på de södra delarna av Tyskland och hade begränsade framgångar. När svenskarna återkom till Bayern plundrade det fullständigt av svenskar och fransmän. 1638 började de första trevande fredsförhandlingarna i Hamburg men det skulle dröja till 1644 innan förhandlingar började ta verkliga former. Samtidigt hade fransmän och svenskar återvunnit initiativet på slagfälten och gjort gemensam sak i Bayern, som de tillsammans skövlade. När freden väl var klar i Westphalen så avslutade svenskarna kriget i samma stad som det börjat 30 år tidigare, genom att plundra Prag. Mycket lidande hann Tyskland uppleva medan fredsförhandlingarna pågick.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PerResor har besökt Prag.

9 maj 1664 – Drömmen om en svensk koloni i Afrika tar slut

Bakgrunden

Det var under den svenska stormaktstiden som Sveriges regering med Axel Oxenstierna i spetsen övertygades om att det gick att göra pengar på den ökande fjärrhandeln. Storbritannien och Nederländerna hade visat vägen och med holländskt kapital skulle Sverige följa efter. Den första satsningen blev Nya Sverige i Delaware i Nordamerika 1638. På Louis de Geer initiativ bildades Svenska Afrikanska Kompaniet 1649 och fick monopol på handeln med Kanarieöarna. 1650 köptes Cabo Corso, i dagens Ghana, av den afrikanske Futukungen.

1658 erövrade danskarna den svenska besittningen vilket var en av anledningarna till att Karl X gick tillförnyat anfall mot Danmark. I freden i Köpenhamn 1660 återlämnades Cabo Corso till svenskarna. Nu var det problem eftersom den danske guvernören hade sålt kolonin till holländarna, som stött Danmark i kriget mot Sverige, och det för först sedan Futukungen drivit bort holländarna som svenskarna åter erbjöds kolonin. Tre år senare kom holländarna tillbaka och intog den svenska kolonin men lyckan varade inte länge för britterna anföll och intog Cabo Corso den 9 maj 1664.

Konsekvenserna

Sveriges koloniala äventyr blev varken långvariga eller lyckade. Det var holländarna som både i Afrika och i Amerika tog de svenska kolonierna och sedan förlorade dessa till britterna.

Sverige får i någon mån nöja sig med sitt Östersjövälde och att ha blivit den ledande nationen i Norden. När Sverige når höjden av sin stormaktstid anfaller grannländerna och en kulen höstkväll i Norge skjuts Karl XII och det tillsammans med freden i Nystad 1721 gör att den svenska stormaktstiden över. Nästa gång svenskarna ger ut på haven i en större omfattning är när Ostindiska kompaniet tar sig in handeln på Kina under 1700-talet. Senare köptes ön S:t Barthélemy i Västindien, återigen för att kunna tjäna pengar till Sverige.

Svenskarna fick senare kompensation av holländarna för Cabo Corso men fick samtidigt lova att aldrig mera handla på Guldkusten. Det är ifrån detta område som den mycket vinstgivande triangelhandeln med slavar till Amerika utgår. För afrikanerna blir triangelhandeln förödande. Genom stamkrigen kan krigsfångarna säljas vid kusten och det ökar intresset för konflikter. Handeln fortsätter fram till början av 1800-talet innan det omoraliska i hanteringen kommer ifatt lagstiftningen. I USA fortsätter slaveriet till det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet

Det är en mycket tidsenlig att det är britter och holländare som leder handelsutveckling. De har konkurrerat ut spanjorer och portugiser och tagit över deras kolonier, med våld om så behövdes. Tillsammans med Frankrike kommer länderna att vara ledande i världen fram till slutet på 1800-talet när USA och Tyskland ger sig in konkurrensen om resurserna i kolonierna och om världshandeln.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Se alla PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning.

25 mars 1751 Fredrik I avlider

Bakgrunden

Fredrik var lantgreve i Hessen och hade utmärkt sig under det spanska tronföljdskriget mot Frankrike. Han blev barnlös änkling och såg sig om i Europas kungahus efter en ny hustru. Ulrika Eleonora av Sverige var tronarvinge så länge hennes bror Karl XII var barnlös. 1715 kunde de gifta sig efter att kungen gett sitt tillstånd. Svågern Fredrik kom med på det norska fälttåget där han blev sårad. När kungen stupade återvände den populäre Fredrik till Stockholm. Hustrun hade blivit regent över stormakten Sverige. Karolinerkungarna hade gjort sig enväldiga och tagit landet ut i ett långt krig som Sverige förlorade. Riksrådet agerade och antog en grundlag som gav makten till rådet. Kungen behöll titel och ställning men ingen makt. Det var Fredrik som tog ledningen i försvaret av rysshärjningarna på östkusten och han fick ta konsekvenserna av den relativt dåliga freden med ryssarna i Nystad 1721. Fredrik försökte få ständerna att utöka hans makt men avslöjades och accepterade konstitutionen.

I Sverige blåste nya politiska vindar. Frihetstiden hade kommit och mösspartiets Arvid Horn var Sveriges starke man. Det kom med tiden att utmanas av hattpartiet och dessa två partier kom att kämpa om makten i Sverige. Kungen hade fortfarande ett visst inflytande men då som allierad till något parti. Kungen inledde en förbindelse med en ung fröken Taube och det förhållandet kunde användas för att hota eller muta kungen. Politiken tog andra vägar och olika länder stödde olika partier i Sverige. Frankrike fick hattarna att gå i krig med Ryssland 1741, ett krig som var ett stort svenskt misslyckande. Ryssland kunde efter freden få Adolf Fredrik utsedd till svensk kronprins. Tronföljden var säkrad och den sista kungliga anknytningen till den svenska stormaktstiden, Fredtik I, avled den 25 mars 1751.

Konsekvenserna

Frihetstiden fortsatte under 1700-talet. Kungen hade inte den absoluta makt som i Frankrike. Tvärt om Sverige hade en annan typ av kungamakt, en som bättre tog upp tidens tecken. Sverige var väl framme i utvecklingen. Kanske det kommer som en överraskning när Adolf Fredriks son, Gustav III gör en statskupp och gör sig till enväldig kung 1772. Kungen är bekymrad över mösspartiets politik gentemot Ryssland och som han uppfattade som ett allt större hot från Ryssland. Sverige är också mycket fransk inspirerat och det franska slår igen. Den franske kungens position var kanske avundsvärd för en svensk kung, som var mer kung på pappret. Upplyst despot kanske vi ska kalla Gustav III. Hans sätter fart att reformera det svenska samhället i grunden. Kanske kan vi säga att kungens reformer gör att saker och ting inte behöver ställas på sin spets som senare skedde i Frankrike 1789.

Gustav III ska som alla stora kungar kriga och 1788 går han i krig mot Ryssland. Svenska militären är inte riktigt rustad för detta men kommer ur kriget med oavgjort. Slaget vid Svensksund är den största sjömilitära segern för Sverige. Det bestående minnet av Gustav III är hans insatser på det kulturella planet, framför allt teatern. Kungen var inte okontroversiell. Han mördades på en maskeradbal. Kanske är det så att militären eftersattes och när Ryssland såg detta tog de chansen och erövrade Finland. Det blev slutet för det kungliga enväldet när Gustav IV Adolf arresterades. 1809 års konstitution gjorde att kungen fick mindre makt och mer lämnades till regeringen. Sveriges politiska stormakts tid var defensivt över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

21 mars 1710 – Ryssarna börjar belägra Viborg

Bakgrunden

Den svenska expansionen österut i Finland under medeltiden kom i kontakt med de ryska intresseområdena. För att kunna ha ett starkt fäst i den här delen av det svenska riket byggdes en fästning långt in i finska viken på det som idag kallas för Kareliska näset. Fästningen kallades Viborg. Det var ett starkt fäste och markerade tydligt den svenska närvaron och maktambitionen. Ryssarna försökte vid upprepade tillfällen inta den svenska stödjepunkten men fästningen stod emot de ryska ansträngningarna. Den stora oredan i Ryssland, 1603-1613 innebar en rysk maktkamp och en möjlighet för de ryska fienderna, Sverige och i första hand Polen att lägga sig i händelserna. Till slut reste sig den ryska befolkningen mot polackerna och kunde välja den tsaren av huset Romanov till sin regent. Kriget mot Polen fortsätter, med huvudstyrkan och en mindre styrka fortsätter kriget mot Sverige fram till 1617 och freden i Stolbova. Sverige får landvinningar och gränsen flyttas österut. Nöteborg byggs och Viborg förlorar sin betydelse och anläggningen börjar förfalla.

Det stora nordiska kriget börjar år 1700 som en koordinerad attack mot det svenska stormaktsväldet av Ryssland, Danmark och Polen. Danmark skickas tämligen omgående ut ur kriget av Karl XII och sedan besegras ryssarna i slaget vid Narva i november 1700. 1702 föll Nöteborg och situationen ändras ganska omgående för Viborg som återigen blir en gränsfästning och en utsatt sådan. Fortifikatörer skickas till östra Finland och börjar nödtorftigt förstärka borgen. Det gör ett misstag och det skulle komma att bli avgörande. 1702 och 1706 försöker ryssarna ta borgen men misslyckas. Efter det svenska nederlaget i Poltava 1709 blir situationen akut. Ryssarna börjar belägringen av Viborg den 21 mars 1710.

Konsekvenserna

Ryssarna befäste den halvö söder om staden som svenskarna ignorerat och det skulle komma att bli avgörande. Där kunde de ställa upp sitt artilleri och kunde beskjuta Viborg. Det gick till en början inte särskilt bra eftersom kanonerna inte var tillräckligt grova och ryssarna valde att invänta förstärkningar. Samma sak gjorde svenskarna och det blev en kapplöpning mellan de båda ländernas flottor om vem som skulle komma fram först. Ryssarna vann med tio dagar. Nu kunde angriparna utnyttja sitt stora artilleri och besköt murarna och skadade dessa i snabbare takt än vad försvararna kunde laga dem. Svenskarna hade slut på krut och ammunition och slogs med pilbågar och slungor till slutet. Det fanns egentligen bara en vettig sak att göra och det var att kapitulera, vilket svenskarna gjorde den 10 juni. Löftet om fri avfärd för soldaterna var ingenting värt den här gången.

Finland var nu illa ute, eller i princip i ryssarnas händer. 1713 landsteg tsaren med trupper i Helsingfors och i slaget vid Pälkäne samma höst besegrades svenskarna av fem dubbelt stor rysk styrka. Det som avgjorde svenskarnas öde i Finland var förlusten i slaget vid Storkyro i februari 1714. Den svenska kåren under Armfeldt blev i praktiken förintad och svenskarna drog sig tillbaka till Tornedalen. Ryssarna hade erövrat hela Finland och behöll landet fram till freden i Nystad 1721 när det stora nordiska kriget tog slut.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

28 februari 1710 – Slaget vid Helsingborg

Bakgrunden

Slaget vid Lund 1676 hade gjort Skåne till en svensk provins på riktigt. Stormakten Sverige hade varit i gungning men den 21 årige kungen, Karl XI hade lett den svenska armén till seger. Kungen insåg att den svenska stormakten en gång hade varit framgångsrik men att den nu var för åldrad och att kvalitén inte var vad den en gång varit. Karl XI inledde en upprustning av den svenska krigsmakten. Stormakten Sverige blev återigen en stormakt. Samtidigt hade grannländerna börjat alliera sig, under ledning av August den starke av Sachsen och Polen, för att tillsammans ge sig på svenskarna. Tillfället yppar sig när kungen dör och den 18-årige kronprinsen Karl XII tar över. Polen inleder striderna med att år 1700 anfalla Baltikum. Svenskarna började med att skeppa över trupper till Själland och i en snabb manöver slår de arvfienden ur kriget.

Svenskarna fortsätter till Narva och skadeskjuter ryssarna och ger sig sedan på jakt efter August den starke i Polen. När han är ute ur leken marscherar drabanterna mot Moskva. Det går inte så fort som de borde och armén söker sig till Ukraina för vinterkvarter. Sommaren efter lider svenskarna ett förödande nederlag vid Poltava. När nyheten att den svenska fältarmén är utslagen så ser danskarna sin chans. De för över trupper till Skåne och svenskarna tvingas dra sig tillbaka till Småland för att träna upp en ny armé. När det är gjort tar Stenbock med sig soldaterna och marscherar tillbaka in i Skåne. Danskarna drar ihop sina styrkor vid Helsingborg. Där drabbar de båda sidorna samman den 28 februari 1710.

 

Konsekvenserna

Det kan vara små detaljer som avgör viktiga skeenden. Den danska befälhavaren var vag i sin ordergivning och istället för en framryckning på ena flygeln så blev det en allmänframryckning mot svenskarna. Det skapade luckor i den danska linjen som svenskarna kunde utnyttja och riva upp den danska armén. Danskarna flydde till staden Helsingborg med svåra förluster. Svenskarna följde inte efter och danskarna förstörde staden innan de tog sina fartyg och seglade hem över sundet. De hade misslyckats med att ta tillbaka sin östra landshalva och svenskarna hade lyckats återta en del av det land som de ansåg vara sitt.

Danskarna gav inte upp försöken att återerövra Skåne. De försökte redan samma höst men invasionsflottan sköts sönder av den svenska i Kögebukten. Danskaran försökte också erövra Göteborg tre gånger de följande åren. Försöket att återta Skåne 1716 misslyckades då ryssar, polacker och danskar inte kunde komma överens. Därmed har Skåne kommit att tillhöra Sverige.

Stenbock fortsatte till Stralsund. Fienden hade erövrat större delen av de svenska besittningarna i Tyskland. Han samlade en armé och slog ut ett anfall mot den järnring som fienden slagit runt staden. I slaget vid Gadebusch i december 1712 kunde Stenbock besegra danskarna och blev fältmarskalk som belöning. Det var stormakten Sveriges sist stora militära seger. I en nästan desperat kamp marscherade Stenbock och hans armé västerut, brände och plundrade. Fienden samlade ihop över 30 000 man och förföljde svenskarna in Holstein. Vid Tönning så barrikaderade svenskarna sig men tvingade ge upp efter belägringen mot övermakten. Stenbock kapitulerade till danskarna dog några år senare i dansk fångenskap.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersResor har besökt Helsingborg – läs mer om besöket!

26 februari 1658 – Freden i Roskilde gör Sverige till stormakt

Roskilde domkyrka där freden skrevs under. Det blev höjdpunkten på den svenska stormaktstiden.

Bakgrunden

Svenskar och danskar hade i nära 150 år krigat om herraväldet i Norden och freden i Brömsebro hade definitivt rubbat det danska övertaget. Sveriges deltagande i det 30-åriga kriget hade gjort att landet nått en stormakts position. Karl X Gustav var barnbarns barn till Gustav Vasa och hade blivit kung 1654 när hans kusin drottning Kristina abdikerade. Kungen blev inblandad i krig med Polen, i ett försök att utöka den svenska stormakten och med Ryssland, för att hindra att ryssarna nådde fram till Östersjön. Svenskarna drog på sig starka fienden och danskarna som allierat sig med holländarna såg en möjlighet att ta tillbaka det militära och politiska initiativet i Norden och förklarade Sverige krig. Strider bröt ut i Skåne men den svenske kungen Karl X Gustav hade varit med förr. 15 år tidigare deltog han i Torstenssons krig, när han anföll och ockuperade Jylland från söder. Kungen gjorde om samma bravad. Torstensson lyckades inte få fram farkoster för att föra över sina soldater till Fyn och Själland och avgöra kriget men Karl X Gustaf hade vädret på sin sida. Lilla Bält frös till och svenskarna marscherade över isen och överrumplade danskarna som i stort lämnat sitt kärnland oförsvarat.

Stora Bält var på väg att frysa till och kungen väntade på sin chans. Erik Dahlberg som var kungens spejare upptäckte att det skulle kunna gå att ta sig över isen via några mindra öar. Om kungen upprepade Julius Ceasars ord att tärningen är kastad när han marscherade ut på Stora Bält är osäkert men det var samma utmaning. Svenskarna lyckades och överrumplande danskarna. Det blev fredsförhandlingar i Roskilde där freden slöts den 26 februari 1658.

Konsekvenserna

Till svenska förhandlare utsågs Sten Nilsson Bielke och Corfitz Ulfeldt. Den senare en framträdande förhandlare på danska sidan i Brömsebro och senare regeringschef i Danmark. Till medlare hade en britt och en fransman utsetts och danska försök att få med en holländare strandade på svenskt motstånd som menade att holländarna hade hetsat danskarna till kriget.

Freden blev Sveriges största framgång. Det ställdes stora territoriella krav och Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Trondheims län tillföll Sverige. Till detta kom öar i Östersjön bl.a. Bornholm. Freden i Brömsebro bekräftades och som slutkläm lovade länderna varandra evig fred och vänskap. Den eviga freden höll i knappt 16 månader innan kriget startade på nytt. Denna gång var det Karl X Gustav som startade bl.a. för att han ansåg att danskarna maskade i genomförandet av freden. Det gick inte bra för svenskarna som återigen hade dragit på sig mäktiga fiender i form av holländare som aktivt hjälpte danskarna. Holländarna ville ha en balans i Norden och ogillade att Sverige blev för stort. Sverige allierade Storbritannien vägra ställa upp med hjälp. Freden i Köpenhamn 1660 bekräftade freden i Roskilde med några undantag.

Danskarna kunde inte smälta förlusten av Skåne och 1675 försökte sig danskarna på en invasion av Skåne för att återta landskapet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriverier har besökt Roskilde – läs mer om besöket!

13 februari 1660 – Karl X Gustav avlider

Det var i detta lilla rum, på residenset i Göteborg, som Karl X Gustav dog 13 februari 1660.

Bakgrunden

Det var inte tänkt att han skulle bli kung av stormakten Sverige. Född 1622 på Nyköpingshus, son till Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken. Johan var tysk greve som tagit sin tillflykt till Sverige. De kejserliga katolska trupperna gick hårt fram i hans protestantiska Pfalz. Han gifte sig med Katarina som var dotter till Karl IX. Fjärde barnet, Karl Gustavs, var systerson till Gustav II Adolf. Genom politiska intriger, inte minst för att Johan Kasimir var motståndare till Axel Oxenstierna, tog det tid innan Karl Gustav kom in på den militära banan. Väl där skickades han till Tyskland och 30-åriga kriget för att lära sig det militära hantverket. Han var bl.a. med Lennart Torstensson när han intog Danmark från söder. Karl Gustav steg i graderna och slutade som högste befälhavare för fältarmén och avvecklade den efter Westfaliska freden 1648.

Kusinen Kristna satt på den svenska tronen och hade pressen på sig att säkra tronföljden. Kusinen gjorde ett försök till frieri men fick nobben. När saken ställdes på sin spets utnämndes Karl Gustav till tronarvinge om Kristina skulle bli barnlös. Han blev kung i alla fall när Kristna abdikerade och övergick till katolicismen. Krigare som han var, var han snart i Polen på nya fälttåg. 1658 lämnade han Polen för att ge sig på danskarna som hade förklarat krig. Karl Gustav stod på höjden av sin militära karriär och höjden av det svenska stormaktsväldet när han tågade över de tillfrusna Bälten och kunde sluta freden i Roskilde. Redan samma sommar satte kriget igång igen. På hösten 1659 kallade kungen till riksdag i Göteborg. Väl där blev han sjuk och avled den 13 februari 1660.

Konsekvenserna

Kungen hade en arvinge, fyraårige sonen Karl XI. Hans förmyndarregering tog tag i konflikterna med landets fiender. Freden i Oliwa i maj 1660 löste konflikten med Polen. Freden i Köpenhamn på sommaren 1660 löste konflikten med Danmark och ett år senare slöts freden i Kardis med Ryssland. Alla Karl X Gustavs krig var avslutade.

17 år gammal var Karl vuxen att regera och kröntes i december 1672. Nya stormmoln börjar segla upp i den europeiska politiken. Förmyndarregeringen hade sökt en allians med Frankrike och när det fransk-nederländska kriget bryter ut 1672 dröjer det ett tag innan den franske ambassadören i Stockholm utlovar ett större bidrag om svenskarna går in med trupper i Tyskland. Sverige som var beroende av de franska pengarna skickar en armé under Wrangel till norra Tyskland. I Tyskland förlorar svenskarna en ganska obetydlig drabbning i Fehrbellin. Samtidigt är en svensk delegation i Köpenhamn för att försöka sluta ett avtal med danskarna som skulle göra att svenskarna får ryggen fri och för att å kungens räkning fria till den danske kungens syster. Det senare går bra men inte det första. Danskarna vädrar morgonluft när de hör nyheten om den svenska militära förlusten. I september 1675 kommer danskarnas krigsförklaring och trupper skeppas över till Skåne, målet för den danska krigsföringen. Den danska flottan är överlägsen den svenska och i slaget vid Ölands södra udde sänks regalskeppet Kronan. I december står det avgörande slaget vid Lund där den unge svenske kungen kan ta hem en dyrköpt svensk seger. Det tar ytterligare några år innan det skånska kriget är över. Det är helt klart att fienden kommit i kapp stormakten. Karl XI inleder en upprustning av den svenska krigsmakten, något han lämnar i arv till Karl XII.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersResor har besökt residenset i Göteborg – Läs mer om besöket!

5 februari 1658 – Tåget över stora Bält inleds

Tybrind vik på Fyn. Det var här som svenskarna landade när de marscherat över Lilla bält.

Bakgrunden

Karl X Gustaf hade fått kungamakten efter sin kusin, drottning Kristina som abdikerade från tronen och konverterade till katolicismen 1650. Karl X Gustav med sin krigarkarriär i bagaget satte igång ett krig mot Polen. Det gick inte så lysande och han hamnade i krig även med Ryssland. I Danmark satt kung Fredrik III med egna problem. Han behövde stärka sin ställning gentemot det danska rådet. Nederländerna, Spanien och Tyskland gillade inte det svenska framgångarna i Östersjöområdet. De uppmanade den danske kungen att anfalla Sverige. Läget var gynnsamt eftersom svenskarna var upptagna i Polen. Danmark hade intresse av att ta svenska besittningar, bl.a. Halland som förlorats, på 30 år i freden i Brömsebro 1645. Danska folket var inte intresserade av ett nytt krig mot Sverige och armén var i dåligt skick. Den danska krigsplanen gick ut på att skicka över trupper till Skåne och med sin klart starkare flotta bevaka vägarna från Polen till Sverige. Tanken var att den svenska kungen skulle komma hem och försvara sitt land. Danskarna passade också på att ockupera det svenska Bremen.

Karl X Gustav hade varit med i Torstensons krig 15 år tidigare och visste att Danmark ska tas söderifrån. Han marscherade i snabb takt från Polen via norra Tyskland till södra Danmark. Han tog tillbaka Bremen och plockade in de danska knektarna i den svenska armén som fortsatte norrut. Danskarna hade byggt en ny fästning på den jylländska sidan av Lilla Bält – Fredriksodde, (dagens Fredericia). Svenskarna belägrade staden och intog den efter hårda och blodiga strider. Danska soldater slogs ihjäl medan legosoldater togs in i den svenska armén. Kungen tvekade om vad som skulle göras men vintern var kall och svenskarna kunde marschera över isen till Fyn. De slog de danska trupperna och avancerade mot östkusten. Stor Bält var något helt annat än Lilla Bält. Det var långt. Svenskarna undersökte isen på flera ställen, kungen var osäker, men så fattande han sitt beslut, på kvällen den 5 februari 1658.

Konsekvenserna

Ceasar hade sagt att tärningen var kastad när han passerade Rubicon och kanske sa Karl X Gustav att istärningen var kastad. Marschen den 6 februari gick bra för kungen och förtrupperna. De tog sig över de 13 kilometerna till Lolland. Huvudstyrkan kom efter några dagar senare. Redan den 15 februari hade svenskarna ryckt fram och stod endast 20 km från Köpenhamn. Den danska armén var i Skåne och inga allierade verkade kunna skicka förstärkningar. Statsledningen fick panik satte sig i förhandlingar med svenskarna. Anfallarna hade fler ess i rockärmen och ställde mycket långtgående krav på territoriella avvikelser från danskarna. Svenskarna hade dessutom bråttom. Brandenburg hade lovat att skicka 23 000 man till danskarnas hjälp. Svenska spioner hade snappat upp depescher om saken och danskarna visste ingenting. Kanske hade historien sett annorlunda ut om danskarna visste om tyskarnas erbjudande och inte svenskarna.

18 februari inleddes förhandlingarna och den 26 ratificerades avtalet i freden i Roskilde. Det var kanske höjdpunkten på den svenska stormaktstiden. Aldrig tidigare eller senare har svenskarna fått till ett så förmånligt avtal med en fiende. Sverige tog, Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän från danskarna tillsammans med Bornholm och Tronheimslän. Länderna lovade varandra evig fred och allt annat som skrivs in i fredsavtal. Freden varade inte länge utan redan samma sommar var striderna igång igen. Karl X Gustav hade en liten ovana, han siktade lite över den förmåga som den svenska armén hade. I freden i Köpenhamn 1660 bekräftades mycket av det som stått i Roskilde freden men Bornholm och Trondheimslän lämnades tillbaka.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersResor har besökt Tyrind vik – läs mer om besöket!