7 september 1631 – Slaget vid Breitenfeld

Bakgrunden

Sverige var sedan början på 1600-talet inblandat i ett långvarigt krig med Polen. Det sägs att släktkrigen är värst och det stämde bra. De två kusinerna, Sveriges kung, Gustav II Adolf, son till Karl IX och barnbarn till Gustav Vasa som krigade mot Polens kung, Sigismund Vasa, son till Johan III och sonson till Gustav Vasa. Svenskarnas mål var ett Östersjövälde och det uppmärksammades av den franske kungens förste minister kardinal Richelieu. Han såg en möjlighet att få in svenskarna i det tyska kriget, på den protestantiska sidan, för att minska den katolske kejsaren i Wiens makt. Richelieus mål var att Frankrike skulle vinna inflytande på kejsarens bekostnad.

Svenskarna fann det oroväckande att kejsaren etablerade sig med en flotta vid Östersjön. Naturligtvis fanns den officiella orsaken till kriget, religionsfriheten med, när svenskarna sommaren 1630 landsteg i norra Tyskland. Samtidigt passade Frankrike på att sluta fred med kejsaren som fick trupper över till kriget med svenskarna. Gustav II Adolf var djupt inblandad i den tyska politiken. Hans svåger var kurfursten av Brandenburg. Genom fördraget i Bärwalde 1631 fick svenskarna betalt av fransmännen för att hålla en armé i Tyskland.

Det svenska sågs med misstro av tyskarna. Gustav II Adolf och hans krigare började bygga upp sin bas i området och vinna tyskarna för sin sak och de blev accepterade. Under trycket av Tilly, kejsarens befälhavare, tvingades Sachsen till svenskarna och de båda arméerna stod en kraftmätning med katolikerna i Breitenfeld den 7 september 1631.

Konsekvenserna

Slaget vid Breitenfeld kom att bli en av Sveriges mest lysande segrar. Den ganska luggslitna armé som kungen övertagit vid sitt trontillträde 14 år tidigare hade han reformerat och tränat upp. Som ung var han med sin far Karl IX och tog emot utländska sändebud och lärde sig mycket av dem av det som skedde på kontinenten. Han tränade den svenska armén och gjorde den mobil på slagfältet, en nyhet som förde honom in i krigshistorien som en av de stora fältherrarna genom tiderna.

Kungen var ivrig att utnyttja sitt övertag och började jaga sin motståndare söderut genom Tyskland. Med lite tur erövrade de en viktigt flodövergången över Lech. Svenskarna kunde inte utnyttja sina framgångar ordentligt. I öster, i Böhmen, befann sig fientliga styrkor och dessa kom att besegra bundsförvanten Sachsen. Vilket gjorde att de svenska försörjningslinjerna blev mycket sårbara. Istället för att vinna och avgöra kriget i söder fick nordborna traska norröver igen. I en katt och råtta lek med den försiktige Tilly blev det en drabbning i Lützen på hösten 1632. Svenskarna vann slaget men förlorade kungen.

Med kungen förlorade också svenskarna en djupare drivkraft i kriget på kontinenten. En fråga som vi aldrig kan få svaret på är om Gustav II Adolf hade större, personliga, ambitioner med sitt tyska fälttåg. Han var tysk på mödernet, Kristina av Holstein-Gottorp, gift med systern till kurfursten av Brandenburg. Han var på sitt sätt tysk och kanske kunde han göra anspråk på den tysk-romerska kejsarkronan. Svart får vi aldrig. Vi får nöja oss med att konstatera att svenskarna var framgångsrika de första åren i kriget på kontinenten men att det inte räckte för att avgöra till sin fördel.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

28 augusti 1565 – Svenskarna intar Varberg

Varbergs fästning i slösande högsommar sol. Det var här de blodiga striderna stod sommaren 1565.

Bakgrunden

Kalmarunionen från 1397 hade enat de nordiska länderna under en krona. Danskarna var ledande inom unionen. Det svenska missnöjet växte och 1523 kunde Gustav Vasa ta makten i Sverige och Kalmarunionen var i praktiken upplöst. Vasa förde en mycket försiktigt utrikespolitik och utmanade inte i onödan danskarna men byggde samtidigt upp en stark svensk centralstyrd stat. Relationen mellan Stockholm och Köpenhamn var inte goda och de blev inte bättre när fäderna lämnade över sina riken till sönerna. Fredrik II tog över den danska tronen 1559 och kusinen Erik XIV tog över den svenska 1560. Båda var ärelystna och missnöjda. Erik hade helt andra planer för utrikepolitiken och ville se en mer expansiv sådan. Danskarna var fortfarande irriterade över Kalmarunionens upplösning. De båda länderna hade olika uppfattningar om vilka titlar kungarna kunde ta och vem som hade rätt till vilket vapen. Irritationen var påtaglig.

Kriget kom igång den siste juli 1563. Danskarna går genast till anfall mot den svenska västkusten och intar Älvsborgsfästning och bränner Nya Lödöse och svenskarna är utestängda från Västerhavet. Erik XIV svarar med att ge sig på Halland. Svenskarna försöker inta Halmstad men misslyckas två gånger och drar sig tillbaka för att gå i vinterkvarter. Sommaren 1565 är det dags igen och nu ska Halland skövlas både på längden och på bredden, säger kungen. Han skickar en styrka under ledning av Nils Boije mot Varberg. Svenskarna börjar belägra staden som vägrar ge upp och på kvällen stormar de staden och erövrar Varberg tidigt på morgonen den 28 augusti 1565.

Konsekvenserna

Befolkningen skonades inte utan slaktades till siste man. Svenskarna försökte få till ett slag med danskarna och drog söderut men lämnade kvar en styrka som vaktade slottet. Knappt två veckor efter att de intagit Varberg var de tillbaka men nu utanför fästningen. De var förstärkta med artilleri under ledning av kungens 15-årige bror, hertig Karl, senare Karl IX. Svenskarna skjuter över 2200 kanonskott mot slottsmurarna innan de rasar och så inleds stormningen. Av hela garnisonen överlever två danskar, avrättas systematiskt. De som skonades var de utländska legoknektarna. En av dessa var fransmannen Pontus de la Gardie som raskt och utan betänkligheter erbjöd att byta trohet från den danske kungen till den svenske. Han avancerade inom den svenska förvaltningen och blev till slut riksråd. Sonen, Jakob intog Moskva 1610 under den stora oredan.

Kriget fortsatte på alla fronter. Bohuslän och Norge, Västergötland och Halland, Småland, Skåne och Blekinge. Det var gränstrakter och gränsområdena skövlades när krigsskarorna drog fram. 1568 drabbades kungen, Erik XIV av galenskap och avsattes av sina bröder. Han efterträddes av brodern Johan II. I Roskilde inleddes fredsförhandlingar som senare avvisades av svenskarna och 1569 satte kriget igång igen. Danskarna återtog bl.a. Varbergs fästning. Kriget hade tröttat ut de stridande och även kontinentens stormakter hade synpunkter på vad som störde handeln i norr. Den habsburgske kejsare Maximilian II lyckade ena de krigströtta parterna i freden i Stettin 1570. Svenskarna avstod på kraven på Skåne och Blekinge. Frågan om Gotland avgjordes men frågan om vem som hade rätt till vilka riksvapen sköts på framtiden. För att få tillbaka Älvsborgs fästning och kontakten med västerhavet fick Sverige betala Älvsborgs lösen på 150 000 daler silvermynt inom tre år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Varberg.

 

13 augusti 1645 – Freden i Brömsebro

Bakgrunden

Maktkampen mellan kungen i Köpenhamn och hans motsvarighet i Stockholm hade pågått länge. Senaste fasen var när Gustav Vasa slängde ut de danska fogdarna och gjorde slut på Kalmarunionen 1521. Krig följde på krig och hundra år senare engagerade sig danskarna i det tyska, trettioåriga kriget. Danskarna tvingades till en snabb reträtt för att inte förlora sitt land och som ny aktör på den protestantiska sidan ställde den allt mer växande svenska stormakten sina resurser till förfogande 1630. Det svenska deltagande var framgångsrikt, inte framgångsrikt och så gick tiden. 1643 ansåg svenska statsledningen under Axel von Oxenstierna att tiden var mogen att återigen tampas med dansken. Öresundstullen gjorde djupa sår i den svenska exporten och hotet mot Älvsborgs fästning och den nya staden Göteborg var en nagel i ögat. Älvsborgslösen hade två gånger betalats och det mycket dyrt.

En annan nation som heller inte gillade Öresundstullen var Nederländerna. Landet var den främsta handelsnationen och tog hem stora vinster som bl.a. plöjdes ner i en armé och en flotta. Landet var inblandat i ett 80 år långt krig mot det katolska Spanien som nominellt hade överhöghet över det protestantiska Nederländerna. Svenskarna hyrde in flott hjälp och kunde, efter att ha ockuperat Jylland och Skåne besegra danskarna i sjöslaget vid Femern. Det stod klart att Danmark var illa ute och att maktkampen mellan länderna hade svängt i svensk favör. Förhållandena pressade fram förhandlingar och det slöts en fred mellan Sverige och Danmark i Brömsebro den 13 augusti 1645.

Konsekvenserna

På franskt initiativ hade förhandlingarna kommit tillstånd. Det var ett delikat ärende att se till att det fanns en balans i Norden samtidigt så måste svenskarna kunna fara tillbaka till Tyskland för att förhållandena i det trettioåriga kriget inte skulle förändras. Nederländerna ville inte rubba maktbalansen i Norden för mycket, det var bättre för handeln om Sverige och Danmark var mer jämbördiga och konkurrerade med varandra.

I spetsen för den svenska delegationen satt förmyndarregeringens ledare Axel von Oxenstierna. Han och den svenska delegationen hade inkvarterat sig i Söderåkra i södra Småland medan den danska delegationen under ledning av kungens måg Corfitz Ulfeldt, hade sitt läger i Kristianopel i Blekinge. Svenskarna som förhandlade från en mycket stark position ställde långtgående krav på danskarna som hade få saker att ta till i förhandlingarna.

Sverige tog de danska områdena, Jämtland, Härjedalen och det som idag är Idre och Särna kommuner. Svenskarna fick öarna Gotland och Ösel. Sverige fick också låna Halland på 30 år och fick viss tullfrihet i Öresund. Slutligen tvingade svenskarna också delar av det danska kungahuset att avgå.

I Sverige skulle det hända en hel del. Landet fortsatte i det trettioåriga kriget ytterligare tre år innan Westfaliska freden. Drottningen Kristina, dottern till lejonet från Norden skulle abdikera till förmån för sin kusin, Karl X Gustav som i sin tur förde Sverige ut i fler och framgångsrika krig. 1658 tvingade svenskarna fram ett fredsavtal med danskarna i Roskilde som blev än förmånligare för Sverige. Sverige skulle komma att stå på höjden av sin storhet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

9 augusti 1704 – Narva faller till ryssarna

Bakgrunden

De ryska positionerna runt Östersjön utmanades av svenskarna under stormaktstiden inledning. Ryssland var kraftig försvagat av inbördeskriget och de utländska truppernas inblandning, främst polska och svenska. 1610 intog de la Gardie Moskva under den stora oredan. Under större delen av 1600-talet var det ett visst mått av kaos i landet och svenskarna kunde vinna de krig som utkämpades i väster. I öster expanderade ryssarna över den asiatiska kontinenten till Stilla havet. När Peter I blev tsar 1682 började ett förändringsarbete. Han hade en europeisk syn och försökte att reformera sitt gamla livegna rike. Militären fick del av moderniseringen och hans första krigiska äventyr var framgångsrikt mot turkarna. I Baltikum regerade svenskarna. Peter lierade sig med polacker och danskar i ett anfallsförbund mot Sverige. Polackerna var först ut och anföll vintern 1700. Sverige svarade med att i ett snabbt fälttåg slå ut danskarna ur alliansen och sedan skicka trupper till östra sidan av Östersjön. Läget var svårt men Karl XII valde att ge sig på ryssarna som belägrade Narva.

I november snöstormen överraskades belägrarna och Sverige kunde vinna en av sina största militära segrar någonsin. Ryssarna fick bokstavligt tala sticka med svansen mellan benen. Karl XII gav sig in i det polska moraset och skulle bli kvar där i sju år. Under tiden kom tsar Peter tillbaka, 1701 gick han in i Baltikum igen. 1704 belägrade han åter Narva. Denna gång blev det inget svenskt mirakel. Ryssarna gjorde en blodig stormning och intog staden den 9 augusti 1704.

 

Konsekvenserna

Tsar Peter blev under trycket av kriget och de resurser som det krävde allt mer härskarlysten. Han ställde ökade krav på det ryska samhällets resurser för att klara av krigen. 1701 började han bygga en ny rysk huvudstad, Sankt Petersburg, på svensk mark. Baltikum var rörigt med arméer som kom och gick och stred. Ryssarna stödde Polen mot svenskarna och hotade samtidigt de svenska positionerna i Polen och Baltikum. Det utspelade sig flera slag i området, östra Polen, Litauen och Ukraina. Svenskarna kunde segra i de flesta bataljer. Sakta tog Peters ryssar för sig av dagens Lettland för att skära av de svenska trupperna i dagens Estland från de i Polen. Ryssland hade också intagit flera av de svenska stödjepunkterna i östra delen av finska viken och även försökt sig på anfall mot Finland men där hade svenskarna gjort ett för stort motstånd. Svenskarna hade försökt återta förlorat land och inta Sankt Petersburg, men var inte tillräckligt starka.

Det är händelser i Bayern och Frankrike som sätter igång nästa akt i det stora nordiska kriget. Frankrike hade gått in i det spanska tronföljdskriget. Frankrike och Sverige hade varit allierade i flera generationer och britterna som krigade på kontinenten mot fransmännen på den tyska sidan var oroliga för att svenskarna skulle falla dem i ryggen. Det gjorde att Karl XII inte kunde föra kriget till tysk mark för att komma åt polackerna. 1706 blev det klart att Sverige inte skulle ge sig in i kriget på fransk sida efter att fransmännen förlorat. Nu kunde polackerna besegras. Kvar stod ett Ryssland, som liksom Sverige blivit militärt starkare. Kungens plan var att inta Moskva och därmed återta de förlorade områdena i Baltikum. Hösten 1707 var den svenska armén på marsch österut.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

 

25 juli 1719 – Ryssarna bränner Lövstabruk

Dagens Lövta bruk, det som byggdes upp efter ryssarnas härjningar.

Bakgrunden

Det går inte att slå fast när järnhanteringen började på Lövsta. Risforsaån hade tidigt gett kraft till de bönder som höll på med järnet. Platsen var bra och 1596 byggdes ett kronobruk av kungamakten för att få tillgång till järn. Kanske var det hertig Karl som tog initiativet, kanske inte. Det var i alla fall Karl IX:s änka, Kristina av Holstein-Gottorp, som fick Lövsta som pant, kanske för att hon hjälpt sonen Gustav II Adolf med pengar för att klara finanserna efter Kalmarkriget. Lövsta gick sedan vidare till två herrar som har gjort djupa avtryck i den svenska ekonomiska historien, Willem de Besche och Louis De Geer. De både holländarna var industrialister och drev många olika verksamheter under stormaktstiden. Samma tid som hade stora behov av vapen och resurser för krigsföring. De Geer köpte själv loss bruket och började utveckla verksamheten. Kraften kom från ån och malmen från Dannemora gruvan som ligger knappt två mil söderut. Arbetskraften hämtades från skickliga järnarbetare i Flandern, från De Geer och de Besches hemland. Lövsta liksom övriga järnbruk i Uppland har kommit att kallas för vallonbruken.

Lövsta utvecklades till landets ledande järnbruk. Förste De Geer vistades nästan aldrig på platsen och det var hans son Emmanuel som köpte bruket av fadern. Emmanuel i sin tur testamenterade bruket till brorsonen Charles. Det var han som i slutet av stormaktstiden fick se ryssarna komma närmare den svenska kusten. Sommaren 1719 skickade de galärflottor som började härja svenska städer och bruksorter. Lövsta var ett stort och viktigt mål och ryssarna brände ner bruket den 25 juli 1719.

 

Konsekvenserna

Den svenska armén hade gett upp Forsmarks bruk något söder om Lövsta utan strid och nu när ryssarna sa BU, så lämnande armén även Lövsta till rysk plundring. Hälften av de skador som ryssarna härjade Uppland denna sommar är plundringen av Lövsta. Charles byggde upp bruket igen. Kronan hjälpte till, med den tidens försäkring, genom att ge åtta års skattebefrielse. Det är nu som bruket kom att få den utformning som det har idag.

Bruket stannade i familjen De Geers ägo. Det gjordes om till ett fidelskomiss och på så vis kunde bruket hållas samman som en enhet. Verksamheten utvecklades under hela tiden och 1887 byggdes den sista smedjan. Det är ungefär samtidigt som den industriella revolutionen börjar ta fart i Sverige. Lövsta håller på med lancashiresmide i sin tillverkning. Under 1830-talet hade Gustaf Ekman kommit på att det gick att ta ut gas ur träkolet som Sverige hade och sedan förbrändes gasen. Då kunde man få fram de höga temperaturer som krävdes för att kunna bearbeta järnet. Nya metoder utvecklas och gamla förbättrades. Det gjorde att tillverkningskostnaden kunde sänkas och ju större anläggning ju konkurrenskraftigare blev priset för kunden. Lövsta, och de övriga vallonbruken i Uppland kände av den ökande inhemska konkurrensen. Sakta fick de ge upp ett efter ett. Lövsta höll ut till 1926 då den sista smedjan stängde av sina ugnar, efter 400 år av tillverkning. Bruket stannade i familjen De Geers ägo ytterligare 60 år, innan de gjorde om det till en stiftelse som kom att driva den kulturhistoriskt intressanta orten vidare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Lövstabruk.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

21 juli 1661 – Sverige och Ryssland sluter fred i Kardis

Bakgrunden

När Gustav II Adolf stupar i slaget vid Lützen blir hans minderåriga dotter Kristina regent över stormakten Sverige. I praktiken regerar kanslern Axel Oxenstierna. När Kristina blir myndig blir hon drottning och för en självständigare politik gentemot kanslern. Frågan om tronföljden kommer upp och hon utser sin kusin Karl Gustav till tronföljare. Karl X Gustavs trontillträde efter Kristinas abdikation är inte oomtvistad. Kungen av Polen anser sig ha rätt till den svenska kronan, ättling till Sigismund, avsatt kung av Sverige, som han är.

Sverige funderar över framtiden. Danmark verkar vara ett bra anfallsmål för att ta Skåne. Men det är i öster som orosmolnen blir som mörkast. Ryssland lägger om till en stark expansiv utrikespolitik och anfaller Polen. Tanken är kanske att en gång för alla göra upp de polska affärerna. Vapenstilleståndet i Altmark från 1629 skulle vara i sex år men det höll i 26 år. Karl X Gustav inleder sitt polska krig 1655. Här kommer den svenska huvudarmén att vara upptagen till 1660, när freden i Oliwa sluts.

1556 går ryssarna till anfall mot Baltikum och Finland, påhejade av danskarna som vill ha revansch på arvfienden. Svenskarna försvarar sig mot de illa utbildade och ledda ryska trupperna. På vintern 1658 ändrar Karl X Gustav marschriktningen. Han anfaller Danmark söderifrån. Genom att Bälten fryser till så kan svenskarna utnyttja denna vinterväg och hota Köpenhamn. Det blir en dyrköpt fred för danskarna som sluts i Roskilde. Den svenska framgången gör att det sluts ett vapen stillestånd mellan Sverige och Ryssland. Freden i Kardis sluts den 21 juli 1661.

Konsekvenserna

Freden återställde ordningen. Ockuperade områden återlämnades, handeln återupptog och freden i Stolbova 1617 bekräftades återigen. Frederna i Stolbova och Kardis reglerar de svensk-ryska relationerna. I öster hände inte så mycket, ur svensk synvinkel förrän det kommer inte mindre än två tsarer på den ryska tronen samtidigt. Det är två halvbröder, där den ena är mentalt instabil och har endast symboliska makt. Den andra är Peter I eller som vi känner honom, Peter den store. Tsaren tar tag i det väldiga Rysslands efterblivenhet i utvecklingen och börjar reformera hela samhället. Det gäller även militären. Orsaken till kriget 1655 var den ryska önskan att åter få kontakt med Östersjöns kustlinje. Han ingår, med Polen och Danmark, ett anfallsförbund mot Sverige. Det startar det stora nordiska kriget 1700.

Nästa krig som Sverige skulle kastas in i var det Skånska kriget. Danmark anföll i hopp om att kunna återerövra sina förlorade landsdelar. Den svenska stormakten hade levt i tron att den var oövervinnerlig och hade inte underhållit sin militära kapacitet. Det märktes i kriget och det blev ett bryskt uppvaknande. Sverige lyckades tränga tillbaka danskarna men de skulle komma tillbaka. Danskarna var med i anfallskoalitionen som 1700 gick till attack mot Sverige.

Polen var ett sargat land efter freden i Oliwa. 1694 blev Fredrik August, mer känd som August den starke oväntat kung i Polen. Efter att slutfört kriget mot turkarna så gav han sig in politiken i närområdet. Han hade kanske en övertro på sin egen förmåga som fältherre. Han gick med i anfallsförbundet mot Sverige som statade kriget 1700.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

 

9 juli 1702 – Slaget vid Kliszow

Bakgrunden

Freden i Köpenhamn 1660 gjorde att Sverige befäste sin position som stormakt. Freden gjorde också att det också gick bra för Sverige. Landet dras in i de europeiska konflikterna när att Frankrike betalar svenskarna för att anfalla Brandenburg. Svenskarna förlorar och danskarna ser sin chans att ta tillbaka Skåne. Slaget vid Lund 1676 avgjorde inte det skånska kriget men det försvårade för danskarna även om freden dröjde tre år. För svenskarna och kungen Karl XI blev svårigheterna i det sydliga landskapet en väckarklocka. En brist hade varit flottans dåliga skick och ledning. Kungen gjorde sig enväldig och genom en reduktion drog han in delar av högadelns gods. Nu fanns de medel som krävdes för en omfattande omorganisation och förnyelse av krigsmakten. Överhuvudtaget satsades på att reformera och utveckla Sverige.

Den svenska stormakten gillades inte av grannländerna, Ryssland, Polen, Sachsen och Danmark. De lierade sig mot svenskarna. När Karl XI dog 1697 och efterträddes av den 15 årige Karl XII tog det bara tre år innan de anföll Sverige på tre fronter, samtidigt. Karl XII reste med armén till Karlskrona. Tillsammans med holländare och britter som kommit till svenskarna hjälp gav de sig av för att hjälpa Holstein-Gottorp som angripits av danskarna. Trupper landsattes vid Humlebeck den 25 juni och kungen marscherade mot Köpenhamn. En snabb fred tog Danmark ur kriget. Kungen vände sig mot Baltikum och kunde i december besegra ryssarna vid Narva. Efter att ha säkrat östgränsen marscherade den svenska hären mot Polen och Sachsen. Svenskarna vann i slaget vid Kliszow Den 9 juli 1702.

Konsekvenserna

Karl XII:s kusin, August den starke av Sachsen och Polen, var en nagel i ögat. Ryssland och tsar Peter var huvudfienden men först måste hotet som August utgjordes undanröjas. Det blev många strider mellan svenskar och polacker. Landet skövlades hårt av plundrande soldater som gjorde vad de kunde för att få mat och överleva. Krigets bistra villkor i slutet på den svenska stormaktstiden, gällde även i krig långt in på 1900-talet. Svenskarna slog sig vintern 1703-1704 i kvarter runt Danzigbukten. Kanske var det då som kungen passade på att besöka den gamla riddar- och kungaborgen Marlbork, sex mil sydost om Gdansk.

Två år till jagar svenskarna August. I slaget vid Frauenstadt i februari 1706 vinner de en storseger och kan följa efter August in i Sachsen. Samma höst tvingas August söka fred. Svenskarna har nu säkrat sitt etappområde. De passar efter freden i Altranstädt, på att organisera sig och förnya sin materiel samt fylla ut luckorna ibland knektarna. Det hade slitit hårt på armén, de sex årens krig. Hösten 2007 drar sig armén österut för att slår vinterkvarter i de östra delarna av Polen. På våren 1708 startar 38 000 svenska soldater marschen österut. Ryssarna gör ett försök att stoppa den svenska invasionen vid Holowczyn, men förlorar stort. Den klassiska ryska taktiken som går ut på att bränna allt som fienden kan ha nytta tillämpas. Samtidigt överfaller snabba ryska kavalleristyrkor hela tiden de trupper som är ute och söker proviant. En sak blir klar för svenskarna. Under åren i Polen har ryssarna tränat sina trupper för kriget. Svenskarna söker sig vinterkvarter i Ukraina ett drygt tiotal mil från en stad vid namn Poltava.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

3 juli 1720 – Freden i Fredriksborg

Bakgrunden

Kanske var det sommaren 1708 som stormakten Sverige lyste som allra starkast. Danmark var tidigt utslaget i kriget. Sachsarna hade äntligen fått vad de förtjänade och polackerna hade gett vika för det svenska stålet. Det enda orosmomentet var ryssarna som hade tagit tillbaka Narva och erövrat delar av Baltikum. Kungen stod inför viktiga strategiska val. Det enklaste beslutet hade varit att ge sig tillbaka till den tidigare krigsskådeplatsen från baserna i det erövrade Polen. Armén hade dragits ihop och vilade. Nya soldater anlände och ersatte de förlorade. Ny utrustning kom från Sverige och gammal och trasig materiel kasserades.

Kungen valde att ge sig på Ryssland, men inte i Baltikum. Han ville gå mot Moskva och inte bara ta tillbaka land utan också besegra fienden i grunden. Det äventyret slutade med arméns undergång i Poltava ett år senare. När nyheten om svenskarnas nederlag i öster spred sig passade danskarna på att, förklara grannen i norr, krig igen. Målet var återigen att ta tillbaka den norra provinsen Skåne. Svenskarna hade kvar tillräckligt med trupper för att klara av anfallet och slaget vid Helsingborg 1710 blev det sista allvarliga försöket att återta Skåne. Kriget fortsatte och 1716 planerades ett nytt försök från dansk sida men ryssarna och britterna som var tänkta att ingå i styrkorna blev oroliga för hur svenskarna skulle svara på en invasion. 1718 stupade kung Karl XII i Halden och Sverige valde att begära fredsförhandlingar. Det stora nordiska kriget avslutandes mellan Sverige och Danmark reglerades i freden i Fredriksborg den 3 juli 1720.

Konsekvenserna

Kanske var det ett krigstrött Europa som såg kalenderbladen passera 1720. Det stora nordiska kriget gick delvis parallellt med spanska tronföljdskriget där stormakterna i söder var inblandade i allvarliga strider under nästan 15 år. Det skulle dröja till ca 1740 innan de stora krigen startade igen. Mindre krig pågick med en kuslig regelbundenhet. Ryssland som nu tagit stormaktsrollen i norra Europa efter Sverige hade kvar sin gamla bundsförvant Danmark som i sin tur var en svuren fiende till Sverige efter förlusterna under den svenska stormaktstiden. Ryssarna var mer upptagna av krigen i söder mot turkarna och senare även i det polska tronföljdskriget.

I stället kunde länderna återhämta sig efter krigets ödeläggelse. De svensk-danska förbindelserna skulle leda till ytterligare krig mellan länderna. 1788 anföll Gustaf III egensinnigt Ryssland. Kungen drömde om den stormakt landet en gång varit, men inte längre var. Danskarna var enligt ett avtal med Sankt Petersburg skyldigt att anfalla den gemensamma fienden så strider inleddes med en attack på Jämtland och en invasion söderut från Norge mot Göteborg. Varken Preussen eller Storbritannien var intresserad av danska stridigheter och tvingade landet att dra sig tillbaka. Till all lycka för Sverige som behövde sina trupper i öster.

Nästa gång som länderna råkade i krig var när Napoleon gav Alexander fria händer att invadera Finland. Den danske kungen tvingades mer eller mindre in i kriget och satte upp som mål att ta tillbaka de förlorade provinserna från Roskildefreden. Kriget kom att utspela sig längs gränsen mot Norge, från Bohuslän i söder till Jämtland i norr. Striderna stannade av när den brittiska flottan stoppade leveranserna av förnödenheter från Danmark till Norge.

Det sista krig som utspelade sig mellan länderna skedde under Napoleonkrigets sista månader när den svenska kronprinsen marskalk Bernadotte var en av ledarna i alliansen mot Frankrike och sin forne chef Napoleon. Danmark, som fransk allierad, åkte med i förlusten av bara farten och Bernadotte fick sin ersättning för Finland; det danska Norge.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 maj 1660 – Freden i Köpenhamn undertecknas

Bakgrunden

Karl X Gustav var invecklat i ett komplicerat krig i Polen mot polacker, ryssar och den gamla antagonisten från trettioåriga kriget, kejsaren i Wien. Efter inledande framgångar kom bakslagen och då förklarade Danmark krig mot Sverige och gav sig på Skåne. Ett krig landet var illa förberett för. Karl X Gustav marscherade från Polen och anföll ärkerivalen från söder, som Torstensson 15 år tidigare. Svenskarn gick över den tillfrusna isen, över Lilla och Stora Bält, ett av de mest våghalsiga företag i militärhistorien. Danmark överrumplades totalt och tvingades till fredsförhandlingar i Roskilde. Svenskarna ställde hårda krav på danskarna som fick ge upp Trondheims län. Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge samt öar i Östersjön. Det var Sveriges största framgång och landet hade tagit över som Nordens stormakt.

Kriget i Polen fortsatte och kungen planerade fälttåg i Tyskland, mot kejsaren, ett sätt att återuppta det trettioåriga kriget. Resurserna räckte inte till. Istället återvände kungen redan sommaren 1658 till Danmark. Han gillade inte att danskarna blivit lojala mot svenskarna och det fanns kanske en tanke på att erövra Danmark och göra det till en svensk provins. Kriget gick inte bra. Ett misslyckat försök att storma Köpenhamn i februari 1659 gjordes och tyskar och holländare gjorde gemensam sak mot svenskarna. Den holländska flottan besegrade den svenska och gjorde sig till herrar i vattnen runt Danmark. Britter och fransmän som stödde svenskarna gjorde ingenting för att hjälpa. Kungen erbjöd fred och förhandlingarna startade. Karl X Gustav dog oväntat i februari 1660 men förhandlingarna fortsatte och freden kunde undertecknas i Köpenhamn den 27 maj 1660.

 

Konsekvenserna

Freden i Köpenhamn lämnade Sverige i ett utsatt läge. Landet var en stormakt i Europa, garant för den Westfaliska freden, hade en förmyndarregering åt en kung som var fyra år gammal och dåliga statsfinanser. Det senare var inget som förmyndarregeringen lyckades lösa under sin tid. En orsak var att den gamle kungen delade ut gårdar och gods till framgångsrika officerare i kriget och därmed minskade intäkterna till statens finanser.

Den svenska utrikespolitiken syftade till att hålla Danmark i schack. Fienden fick inte dras in i olika allianser, särskilt inte med holländarna, som nästan hade monopol på handeln i Östersjön. Frankrike hetsade svenskarna och lockade till slut dessa att öka sin militära närvaro i de svenska delarna av Tyskland. Sverige skickade soldater som stationerades i Pommern. När sedan det fransk-nederländska kriget bröt ut 1672 erbjöd Frankrike ännu större bidrag till Sverige om Sverige ytterligare ökade sina trupper i Tyskland. Svenskarna var i stort behov av pengar och accepterade ganska omgående. Fransmännen hade fått svenskarna i fällan. Bidraget skulle utebli om inte svenskarna gick i krig mot Brandenburg. Den svenska armén föll i in Brandenburg men fick se sig besegrade i slaget vid Fehrbellin 1674.

En orsak som anges för danskarnas förluster i krigen mot Sverige är konflikten mellan kung och adel. Fredrik III gjorde sig till enväldig kung och vann den maktkampen. Hans son Christian V tog nu steget att gå i krig med Sverige om Skåne 1675. Ett krig som svågern, Karl XI, gift med Christians syster, av Sverige kunde vinna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Köpenhamn.

20 maj 1635 – Freden i Prag

Karlsborgen i Prag där freden skrevs under 1635.

Bakgrunden

Luthers försök att reformera den katolska kyrkan slutade i att kyrkan splittrades i en protestantisk del och så den kvarvarande katolska kyrkan. I Sverige och övriga norden gick övergången från katolicismen till protestantismen relativt smärtfritt. Kungen dikterade att nu var det protestantismen som gällde och så konfiskerades katolska kyrkans förmögenhet. I Frankrike stördes samhället i grunden kampen mellan protestanterna, hugenotterna som de kallades och den katolska kyrkan. Det blev blodbad och ett inbördeskrig innan katolikerna och kyrkan kunde behålla sitt inflytande. I Luthers hemland Tyskland pågick samma process. Konfrontationen mellan de furstar som ville ha protestantismen och de som ville ha katolicismen blev våldsam. Det tog trettio år av krig innan frågan kunde lösas. I Paris satt kungens förste minister och tittar på världen i öster och vill att den franska arvfienden – Tyskland skall fortsätta att vara splittrat och helst i så många delar som möjligt. Kardinal Richelieu är beredd att hjälpa de som vill hålla Tyskland i kaos. Först satsade de på danskarna men efter 1629 så fick de dra sig tillbaka för att undvika att bli tagna av kejsarens trupper. Sedan satsade kardinalen på svenskarna. Deras inträde i kriget sommaren 1630 ledde till snabba framgångar som inte kunde utnyttjas när kungen stupade vid Lützen. Två år senare förlorade den protestantiska sidan ett förkrossande nederlag vid Nördlingen och var riktigt illa ute. Kejsaren Ferdinand II passade på att sluta fred med de protestantiska furstarna i Prag den 20 maj 1635.

 

Konsekvenserna

Freden i Prag markerar slutet på den delen av det 30-åriga kriget om kallas det svensk-tyska skedet. Det protestantiska förbundet, Evangeliska Unionen som varit motsvarigheten till Katolska ligan upplöstes. Svenskarna vägrade att erkänna freden. Det låg inte i deras intresse att sluta fred och det bröt mot uppgörelsen med fransmännen från Bärwalde 1631. Att hålla en armé av den storleken som svenskarna gjorde, för det behövdes land som kunde plundras för att försörja armén. Svenskarna samlade ihop sig under Johan Banér och kriget fortsatte. Banér tog upp kampen och förde den under tre år innan han pressades tillbaka till de svenska delarna av Tyskland, Pommern.

Freden i Prag kom också att markera början på den sista och längsta perioden i det trettioåriga kriget, det svensk-franska skeendet. I Paris satt kardinalen Richelieu och blev orolig över vad som hänt i Prag. Kejsaren var på väg att vinna tillbaka sin gamla makt, den som fransmännen hade försökt bryta. Frankrike valde att gå i krig för att direkt ta upp kampen med kejsaren. Fransmännen koncentrerade sig på de södra delarna av Tyskland och hade begränsade framgångar. När svenskarna återkom till Bayern plundrade det fullständigt av svenskar och fransmän. 1638 började de första trevande fredsförhandlingarna i Hamburg men det skulle dröja till 1644 innan förhandlingar började ta verkliga former. Samtidigt hade fransmän och svenskar återvunnit initiativet på slagfälten och gjort gemensam sak i Bayern, som de tillsammans skövlade. När freden väl var klar i Westphalen så avslutade svenskarna kriget i samma stad som det börjat 30 år tidigare, genom att plundra Prag. Mycket lidande hann Tyskland uppleva medan fredsförhandlingarna pågick.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PerResor har besökt Prag.