21 juni 217 f kr – Slaget vid Trasimenussjön

Bakgrund

Kartago grundads på 800-talet före Kristus av fenicier som stammande från dagens Libanon. Berättelserna om detta har levt kvar i den grekiska och romerska mytologin men det är få säkra källor på hur det har gått till. Kartago, med sitt feniciska ursprung, var involverade i handel. Deras handelsintressen sträckte sig från Libanon i öster till Gibraltar i väster, ett för tiden stort område. 300 år senare kom det under persisk överhöghet och i samband med att Alexander den store gav sig på perserna så passade han på att ödelägga staden som ligger i dagens Tunisien. Kartago kom tillbaka. De hade kontroll över större delen av Medelhavets södra strand och delar av Spanien. Sicilien som nästa alltid varit i centrum av de flesta krig i området var det denna gången också.

Kartago hade en mindre konflikt med en lokal kung när det gryende romerska imperiet började lägga sig i. Resultatet blev att det första puniska kriget som tog 23 år innan det var klart 241 f.kr. Rom kom att stå som segrare. Kartago flyttade sina intressen till Spanien och växte. Detta oroade det allt mäktigare Rom. Det förekom mindre strider. Kartagerna beslutade sig att gå till anfall mot det romerska kärnlandet på den Apenninska halvön. På våren 218 f.kr., under ledning av Hannibal, marscherade de från Spanien genom Sydfrankrike över alperna till Italien. Romarna var fulla av självförtroende när de gick för att möta invasionen. En romersk armé fick syn på kartagiska krigare vid Trasimenussjön. De satte efter soldaterna och när de kom fram till sjön slog fällan igen. Slaget vid Trasimenussjön stod den 21 juni 217 f.kr.

Konsekvenser

Romarna ville ha ett snabbt avgörande och de fick det, till Kartagos och Hannibals fördel. Året efter drabbningen vid Trasimenussjön stod slaget vid Cannae, ytterligare en förkrossande seger för Kartago och ett av de mest berömda slagen i världen. Romarna samlar sig och börjar om från början. Hannibal möter under de kommande 15 åren en romersk armé som undviker öppna slag och istället attackerar små grupper av Hannibals armé som försöker samla ihop förnödenheter. Rom väljer också en annan strategi. Kartago har bundit stora resurser i Italien där de vandrar runt i landet på jakt efter förnödenheter och romare att besegra. Romerska legionärer skickas till Spanien där de ger sig de kartagiska kolonierna och besegrar dessa.

Därefter landstiger de i Afrika för att ge sig på själva Kartago. Det är en framgångsrik strategi som gör Hannibals situation i södra Italien fullständig omöjlig. Rom besegrar Kartago och lägger bl.a. beslag på deras flotta. Efter 16 år är striderna över 202 f.kr. Kartago började sakta återhämta sig och fortsatte att vara en nagel i ögat på romarna. De kom i ständiga strider med Nubien som var ett romerskt lydrike. 149 f.kr. var det dags för det tredje och sista puniska kriget. Romarna förklarar krig och belägrar staden. Efter tre år är de framgångsrika. Kartago upphör att existera. Staden ödeläggs, och invånarna, ca 500 000 säljs som slavar. Det är tydligt att makten har flyttats från Kartago till Rom på 118 år och tre stora krig. Medelhavet blir romarnas Mare nostrum – vårt hav.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

11 juni 90 f kr – Rutilius Lupus stupar i strid

Bakgrunden

Den romerska republiken växte sakta ut från Roms sju kullar, ut över den Apenninska halvön. De fria medborgarna i Rom gjorde sin plikt som soldater, för att försvara republiken eller erövra fler områden till stadsstaten vid Tibern. Från runt 350 f kr till ca år 100 f kr verkar det har varit fler år av krig än av fred. Ett krig kunde hålla på i 25 år, vilket blir en fjärdedels århundrade.

De puniska krigen mot Karthago hade avgjorts runt 146 f kr och medfört att den tunisiskt baserade utmanaren till Rom om handeln i Medlehavet hade jämnats med marken. 500 000 nya slavar hade kommit ut på marknaden. En konkurent mindre för Rom. Nästa våldsutmaning mot Roms makt var slavarna på Sicilien som gjorde uppror. Det första slavkriget tog tre år innan staten åter hade kontroll över händelserna. Krig bröt ut mot germanerna, norr om alperna, och sedan var det krig mot Nubien i Afrika. Som ett resultat av det, bröt det andra slavkriget ut på Sicilien och denna gången tog det ca ett år att ta, bokstavligen, död på upproret. Runt år 100 f kr hade mycket av krigen stannat av och det blev en fredsperiod på nästan tio år. Bundsförvantskriget var ytterligare ett uppror mot Rom. Roms bundsförvanter förenade sig mot Rom och Rom slog tillbaka. De väntade in trupper från kolonierna runt Medelhavet och utsåg två konsuler att leda kriget. Mot sig hade de en armé på 100 000 man från bundsförvanterna som tidigare slagits i den romerska armén. I det första slaget vann den över Rom och en av konsluerna, Ritilius Lupus stupade den 11 juni år 90 f kr.

Konsekvenserna

Efter Lupus död övertogs befälet av den rutinerade folktribunen Marius. Ovanlig eftersom han kom från en plebejfamilj. Det kom att ta tre år innan det blodiga bundsförvantskriget var över. 30-40 år tidigare hade bröderna Gracchus försökt genomföra ekonomiska reformer till förmån för plebejerna, de mindre bemedlade romarna. Tanken plockades upp igen, för att försöka få in bundsförvanterna i fålla igen. Vart efter som Rom besegrade bundsförvanterna. så erbjöds de romerskt medborgarskap. Kanske en liten tröst och kompensation.

Romarriket höll på att förändras i grunden. Makten, som formelt sett låg i republiken och alla fria män som samlades på Forum, tappade mycket sakta i betydelse. Fram växte patricerna, adeln , som kunde ha råd att ha egna arméer och därmed kunde de också få mer att säga till om. När bundsfövantskriget var över fanns det en 12-årig gosse, född in i en av de rika patricerfamiljerna, Julius Ceasar. Hans faster var gift med fältherren Marius som stod på den ena sidan av det inbördeskrig som blossade upp mellan Sulla och Marius. Efter Sullas seger stod Ceasars stjärna inte högt som en släkting till fienden. Ceasar flydde till Mindre Asien och började lära sig soldatyrket. Han kom tillbaka till Rom och kunde 31 år gammal väljas till tribun. När hans faster, och maka till Marius dog, kunde Ceasr dra nytta av detta släktskap och samla Marius anhängare bakom sig. Här ifrån är Ceasars historia mer känd. Han genomförde fälttåget i Gallien med stor framgång, så stor att de ledande senatorerna i Rom blev rädda för hans popularitet. Ceasar bildade ett triumvirat med ett par bundsförvanter som han senrae bröt med och så startade det romerska inbördeskriget som ledde fram till Ceasar, som ensam kejsare på den romerska tronen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

16 april 73 – Masada intas

Bakgrund

Romarriket växte från staden Roms sju kullar. Expansionen gick långsamt till en början men med tiden ökade takten och fler och fler områden runt Medelhavet hamnade under romersk kontroll. År 64 f.kr. hade Romaren tagit kontrollen över dagens Syrien från den armeniske kung som ockuperat landet 20 år tidigare. Syrien var en gränsprovins mot Persien och romarna skulle komma att hålla legioner i området för att bevaka sin östliga gräns.

Söder om det nya romerska området såg det annorlunda ut. Där fanns en stor befolkning av judar och de förde någon sorts inbördesstrid. Detta hade pågått i generationer och ungefär samtidigt som romarna erövrade Syrien så påstod sig tre olika personer vara kung över judarna. Det var dags att blanda in utomstående och frågan ställdes till Pompeji, som lett den romerska erövringen av Syrien, om han vill hjälpa till? Rom hade tidigare tvekat med tanke på hur stor befolkning det fanns i området. Pompeji såg dock möjligheterna och ställde upp. Det blev inte som hans allierade hade tänkt sig. Det blev inget samarbete utan romarna erövrade landet. Det var kostsamt för befolkningen som blev erövrad. Judarna gjorde uppror med olika mellanrum, inte sällan ledd av en Messias. Messias är i judendomen den som ska komma från gud och ställa alla orättvisor till rätta. Här finner vi en av orsakerna till att ockupationsmakten lät korsfästa Jesus.

Det stora judiska upproret bröt ut år 66 e.kr. Romarna samlade kraft och år 70, efter en längre belägring intog de Jerusalem. Zeloterna hade förskansat sig i bergsfästningen Masada. Romarna gjorde ingenting halvdant och byggde en ramp som överbryggade klyftan till borgen. Ett belägringstorn konstruerades och rullades fram. Romarna kunde inta Masade den 16 april 73.

Konsekvenser

Det vi tror oss känna till om vad som hände de sista timmarna innan Masada föll kommer från en källa som har sina källkritiska betänkligheter. Det behöver inte betyda att den är osann men vi ska ställa oss mycket kritiska till det som historikerna Josephus skriver. Han var inte där, vilket betyder att han har fått berättat vad som har hänt, av en eller flera personer, eller genom flera led av personer. Om det han skriver är sant, vad var det då som hände? Det vi tror oss veta är att ca 1000 personer var döda när romarna kom in genom porten. Enligt historien hade männen, zeloterna, fanatiska motståndare till romarna, dödat sina barn och sina hustrur. Lottdragning utsåg tio man som skulle ta livet av sina kamrater och de sista tio skulle lotta fram en som tog livet av resten och sedan tog livet av sig själv. Romarna hittade två kvinnor och fem barn som gömt sig i en djup grotta.

Efter nederlaget i upproret började den judiska diasporan. I samband med Jerusalems fall hade templet jämnats med marken och det som blev kvar är det som idag kallas för klagomuren och är judarnas heliga plats. Delar av befolkningen togs som slavar och skickade till Rom. Andra valde att flytta från området och därmed kom fler och fler judar att bosätta sig utanför det som vi idag kallar för Israel. Diasporan skulle egentligen pågå till 1948 då staten Israel utropades. Romarna fortsatte sin ockupation. När Rom splittrades tillföll området Bysans och erövrades sedan av araberna i samband med deras expansion under 600-talet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

5 april 622 – Kejsar Herakleios av Bysans lämnar Konstantinopel för att kriga i öster

Bakgrunden

Rom delades i slutet på 300-talet och den östra halvan av imperiet tog sitt säte i Konstantinopel. Grekiskan blev språket och lika väl som att den västra halvan vart hårt trängd av goterna som senare erövrade hela västra halvan så var även Östrom, eller Bysans hårt trängda av goterna under folkvandringstiden. Den östra halvan klarade sig bättre och överlevde. När de vuxit i styrka försökte de sig på att återerövra den västra halvan och inledningsvis gick det bra, men till slut tog resurserna slut. Samtidigt så ökade spänningarna längs den östra gränsen. Bysans gick från erövringskrig i väster till försvar i öster.

Ett långt krig mellan Bysans och perserna hade slutat 592 när Bysans hjälpte perserkungen kung Khusrov II till makten. När han störtades av en rival 602 startade kriget igen. Det gick sämre för Bysans och den impopuläre kejsaren avsattes i en statskupp av Herakleios. Han förlorade de inledande slagen men kunde stabilisera situationen nära Konstantinopel. Sakta drevs perserna bort från imperiets områden. Kriget fördes på flera fronter, i mindre Asien, i Egypten och på de grekiska öarna bl.a. Bysans förde kriget mot sin östgräns och in i fiende land och gjorde det framgångsrikt. Perserna gjorde sedan ett lite desperat motanfall. De drev Bysans framför sig över de områden som de nyss förlorat. Fyra år senare på väg att inta Bysans huvudstad. Kejsar Herakleios lämnade Konstantinopel för att försvara sitt imperium den 5 april 622.

 

Konsekvenserna

Försvaret fungerade, men kriget böljade fram och tillbaka. Sommaren 626 var Konstantinopel belägrat av perser och allierade slaver. Räddningen kom när kejsarens bror, Teodor, besegrade en persisk här i norra Anatolien vilket tvingade perserna på defensiven. Perserna drog sig tillbaka och Herakleios följde efter sina motståndare, hela vägen till den persiska huvudstaden Ktesifon. Där tog han tillbaka krigsbyte som perserna tagit i bl.a. Jerusalem. Bysans fick tillbaka alla de områden som de förlorat under det snart 30 år långa kriget. Bilden av två gamla boxare som hänger på varandra efter en lång och tröttande kamp, passar in på Bysans och perserna vid den här tiden, båda lika krigströtta.

Herakleios hade utan tvekat räddat Östrom eller Bysans från invasionens faror och han stod på höjden av sin makt. Att han varit viktigt för imperiet visas av att när han dog 641 så begravdes han bredvid Konstantin den store som en gång skapat Östrom. Herakleios hade sett latinet ersättas av grekiskan som språk inom statsförvaltningen och hela imperiet blev mer grekiskt än italienskt. Samtidigt var landet krigstrött och kanske hade de slappnat av när de besegrat sin fiende så grundligt. Kanske var det därför som de inte riktigt var beredda på det nya hotet som kom från söder. Muhammed hade enat araberna under Islam och när den arabiskahalvön var säkrad fortsatte de norrut och västerut. Det gjorde att islam kom i direkt konflikt med Bysans i Egypten och i Syrien. Bysans besegrades och det blev en chock för imperiet när de förlorade de båda områdena. De kunde aldrig återta dessa, om vi inte räknar korsfararrikena som under högmedeltiden hade kontroll över det heliga landet. Bysans skulle slutligen falla till det osmanska riket 1453.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.
Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

4 april 503 f.kr. – Agrippa Menenius Lanatus firar segern över Sabinerna.

Bakgrunden

Det är inte lätt att veta vad som är sant, när det gäller historia som är 2500 år gammal. Det bästa bevisen vi kan hitta är lämnar från den tiden, eller strax efter. Kanske någon som berättar på gamla dagar om det som hände här han eller hon var ung. När det gäller historien om Menenius och hans triumftåg för att fira segern över Sabinerna, vet vi lite, av en historiker som heter Livy. Han skrev ner detta ca 500 år senare. Ungefär som om vi idag skulle skriva ner Gustav Vasa historia. Här är vad vi tror oss veta om denna historia.

Republiken Rom grundades 507 f.kr. Den liknade de grekiska stadsstaterna och det förekom striden mellan de olika städerna. Rom kanske var annorlunda. Kungen hade avpolletterats och istället blev staden en republik. För att styra riket valde konsuler för en längre eller kortare period. Det var till en sådan post som Agrippa Menenius. Sabinerna var ett grannfolk till Rom, sedan staden grundades av Romulus 250 år tidigare. Krig hade varit förekommande mellan folken. Allt enligt de legender som levde. När Romulus skulle ha kvinnor till sin nya stad så kidnappade han sabinskor.

Anledningen till detta krig, där romarna under Menenius gick segrande ur striden är oklart. Klart verkar i alla fall vara att han vann över sina motståndare och detta firades med ett triumftåg den 4 april 503 f.kr.

Konsekvenserna

Detta var början på den romerska republiken. Den etruskättade kungen hade avsatts och ersatts med ett adelsråd. De kom i konflikt med befolkningen över vilka som skulle bestämma i den nya republiken. Adeln, patricierna, menade att det var deras uppgift medan folket, plebejerna, menade att de också skulle ha inflytande. Makten gavs till de patricier som röstades fram av sin kollegor, på ca ett år, de så kallade konsulerna. Intressant är att ordet konsul första gången börjar användas på 300-talet f.kr. Det är också då, ungefär som folktribun, kommer till, ett ämbete som plebejerna kunde väljas till. Utöver detta så fanns det slavar som var mer eller mindre ofria, vilket gav ytterligare en dimension till det sociala pusslet i Roms tidigare historia.

Kriget mot Sabinerna var bara ett av många små krig som Rom var inblandade i. 390 f.kr. kom galliska folkslag norrifrån över alperna och stred mot Rom. De plundrade staden, lite olika årtal anges. Rom kom tillbaka och la under sig hela den italienska halvön. De stannade inte kvar som ockupanter utan Rom gjorde de besegrade till allierade och medborgare i Rom. Handeln ökade och runt 350 f.kr. skrevs ett handelsavtal med Karthago där det talades om Rom och hennes allierade. Avtalat verkade hålla i ca 150 år innan de båda stormakterna runt Medelhavet hamnade på rejäl kollisionskurs, vilket resulterade i de tre puniska krigen. Då hade Rom redan erövrat de grekiska stadsstaterna i södra delen av Italien. De puniska krigen höll på i lite över 100 år innan Rom stod som herre över Medelhavet och de la under sig resten av kusterna runt Mare Nostrum, vårt hav.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikeln          Läs nästa artikel

1 mars 752 f.kr. – Romulus firar segern över Caeninenses

Bakgrunden

Etruskerna var en civilisation som etablerade sig på den västra kusten av den Apenninska halvön mellan Tibern och alperna. Vi vet inte mycket om folket som bodde där i tusen år och hade ett helt eget språk, innan de slukades upp av den romerska civilisationen. Vad vi tror oss veta är att det i området runt Tibern växte fram en annan, konkurrerande, civilisation. Hur den grundades, ja då får vi vända oss till sagorna. Runt millennieskiftet år noll skrev historikern Livius den mest utförliga berättelsen om hur det gick till när Rom grundades. Han skrev ner detta 750 år senare. Att han i sin tur bygger på grekiska och romerska sägner är otvetydigt men det fanns också ett behov av att ha en bra historia för Romarriket.

Grunden är en maktkamp mellan två bröder, och den ena brodern avsätter sin bror som kung och mördar hans arvingar, förutom en dotter som skickas i vestakloster. Hon blir gravid och de båda tvillingpojkarna sätt i en korg på floden för att drunkna, inte olikt hur Moses räddades undan egyptierna. Pojkarna drev i land och hittades av en varghona som födde upp dem innan de togs om hand av en herde. När de blev äldre hämnades de på kungen och återinsatte sin morfar på tronen. För att fira detta skulle de bygga en stad. De blev ovänner om var staden skulle byggas och Romulus dödade sin bror Remus och grundade själv staden Rom. Här finns liknelsen med Kain och Abel från bibeln. När kungen av Caeninenses anföll Rom så försvarade sig Romulus och segrade. De firade sin seger den 1 mars 752 f.kr.

Konsekvenserna

Likaväl som de var grannar var de också fiende och vänner. Livet i den antika världen är komplicerat med alla stadsstater som inbördes konkurrerar men står tillsammans utåt. Vi känner bättre till den grekiska världen eftersom det finns mer källor och kvarlevor från den delen av Medelhavet. Etruskerna är och förblir delvis höjda i ett dunkel. Vad vi tror oss veta är Rom var ett folk och etruskerna ett annat, även om etruskiska kungar regerade över Rom också, periodvis. Trots språkbarriären så skedde det säkert ingiften i olika framgångsrika släkter på olika sidor. Bröllop har varit ett traditionellt sätt att knyta allianser, men vi vet ingenting egentligen. Det var inte ovanligt att ett stadsstat lydde under en annan under en kortare eller längre tid.

Romulus verkade inte nöjd med sin lott och gjorde försök att expandera. Han försvarade sig mot etruskiska stammar och anföll också dessa när det passade. Under 700-talet f.kr. pågick det strider och de fortsatte in på 600-talet f.kr. I en serie småkrig växlade lyckan fram och tillbaka, freder slöts och bröts och land bytte ägare. Det är lätt att få intrycket att kungariket Rom vann i längden på krigen. Särskilt tydlig blir detta i mitten på 500-talet när Rom firar tre större segrar mot den etruskiska staden Veji.

I Rom finns det motsättningar. Roms sjunde kung, den etruskättade Tarquinius Superbus hamnade i blåsväder och fick ett uppror på halsen. Han sökte hjälp hos etruskerna men hans tron gick inte att rädda. Han avsattes 509 f.kr. och istället, enligt legenden och de historiker som skrivit ner händelserna många hundra år senare, grundades istället den romerska republiken, därmed började ett nytt kapitel i Roms historia.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

  Läs nästa artikel

24 februari 303 – Förföljelsen av kristna tar ny fart i Romarriket

Bakgrunden

Jesus föddes förmodligen inte år 0, vilket hade varit logiskt eftersom vår tideräkning utgår i från hans födelse. En felräkning någon under tidig medeltid har ställt till det. Om Jesu liv har vi läst i söndagsskolan och det var romarna som vid den här tiden ockuperade landremsan vid medelhavets östra strand. Som upprorsmakare mot den romerska överhögheten korsfästes Jesus som varnagel till andra. Det var Jesu lärjungar som bevarade arvet efter Guds son. Missionärer skickades till andra delar av det romerska väldet. De samlade ihop texter om sin mästare i det som kom att bl. nya testamentet. I bibeln kan vi läsa breven till församlingarna i mindre Asien men det har skickats brev även till andra delar men dessa har försvunnit eller förstörts. Kristendomen spred sig även till Romrikets centrum, staden Rom. Det var Petrus som blev den förste påven i den eviga staden.

Romarna tillbad en mängd olika gudar och inte minst kejsaren själv som ansågs gudomlig. De hade tagit över, framför allt de gamla grekiska gudarna och gett dem nya namn. De kristna kom att utgöra ett nytt inslag i Rom. Ganska snart började de förföljas, inte minst kejsar Nero. Historier om kristna som skickades in på arenan för att bli lejonmat är välkända. Det gick inte så bra för Romarriket. Tvåhundratalet var en långsam nedgångstid för romarna där den ena soldatkejsaren efter den andra avlöste varandra med en hög omsättningstakt. Ingen kunde eller hade förmågan att se framåt, sen helheten och veta vad som skulle göras. 284 kom Diocletianus. Han hade förmågan att organisera Rom och se framåt. Med honom startade också den stora förföljelsen. Kejsar Diocletianus gav order om att kristna skulle förföljas den 24 februari 303.

Konsekvenserna

Nu startade en häxjakt på kristna över hela det romerska riket. De hade sedan tidigare gömt sig i Roms katakomber med sin underjordiska verksamhet. De kristna hade varit framgångsrika och frälst många romare till den nya religionen, inte minst bland rikets överklass. Förföljandet pågick något tiotal år. Kejsarna fortsatte att komma och gå och 307 kom Konstantin den store att sitta på kejsartronen i de västra delarna. Konstantin hade en annan syn på de kristna och 313 blev religionen laglig. Det startade en våg av kyrkobyggen över hela det väldiga riket och religionen spreds ytterligare. Den var redan förankrad hos aristokratin och Konstantin lät på sin dödsbädd döpa sig.

Konstantin hjälpte de kristna. Om det var för att han trodde på Jesus eller om det var för att vrida ytterligare makt från senaten, där är fältet öppet för spekulationer. Konstantin lät upplåta mark till den första Peterskyrkan och han införde söndagen som arbetsfri dag. Korsfästning avskaffades som bestraffningsmetod. Detta gjorde att kristendomen vann i popularitet och senaten som ville återgå till det gamla, senatens makt, de gamla gudarna och den gamla tiden fick svårt att kräva en tillbaka gång från de populära reformerna.

De kristna framgångarna fortsatte och 391 avskaffades religionsfriheten och kristendomen blev statsreligion i Romarriket. Det var en lång väg att gå från att ha blivit förföljda för sin tro till att kunna förfölja andra som inte hade samma tro.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

17 januari 395 – Rom delas

Bakgrunden

Romarriket upplevde 200-talet under en nedgångsperiod. Riket började sakta upplösas inifrån samtidigt som trycket ökade utifrån. Räddaren i detta kaos kom Dalmatien och hette Diocletianus. Han genomförde mycket nödvändiga reformer av den politiska makten. Han införde bl.a. medkejsare och underkejsare för att hjälpa till. Makten kom även att decentraliseras. Rom delades upp administrativt upp mellan väster och öster. Detta samtidigt som förföljandet av kristna ökade. Efterträdaren var en av flera som hävde sin kejserliga makt, och Konstantin, även kallad den store, kunde kriga sig till kejsartiteln i väster och senare även i öster. Han grundande en ny stad, uppkallad efter sig själv, Konstantinopel och valde att flytta den kejserliga administrationen till den nya staden.

Efter Konstantins död 337, fortsatte växling av kejsare. Goterna hade tryckt på österifrån och tagit sig in i Romarriket, efter att till slut ha förhandlat med imperiet. De fick land mot att de försvarade Roms gränser. Sakta växte den östra och västra imperiesidan isär. Språkligt stannade väster kvar i latinet medan den östra halvan mer vände sig åt den hellenska världen och grekiskan. Imperiet började upplösas inifrån. Fler legionärer rekryterades bland germaner och fler germaner blev ledare för legionerna, samtidigt som deras lojalitet gentemot Rom urholkades av deras ursprung och de germanska kungarikena som befann sig innan för imperiets gränser och i alla fall på pappret lydde under kejsaren i den eviga staden. Det var kanske slutligen hunnernas attacker österifrån som som satte press på germanerna som drog sig västerut och satte press på Rom. I den konflikten klarade sig den östra halvan bättre än den västra. Imperiet delades i en östlig och västliga halv den 17 januari 395.

Konsekvenser

Det var inte början till slutet för Västrom, men tydlig markering om åt vilket håll det gick. Det var den inre stressen i det väldiga imperiet som bröt upp samhällsordningen. Germaniseringen fortsatte. Kejsarens huvudstad blev Ravenna och det blev tydligare att han var en marionett åt de germanska generalerna. Västrom fick klara sig själva, östern hade egna problem. Spiken i den romerska kistan blev när germanen Odovakar, 476, avsatte den siste västromerska kejsaren och utropade sig till kung i Italien. Därmed räknar vi att den historiska epoken Antiken tog slut och Medeltiden tog sin början. Lite mer generösa historiker sätter skarven till år 500. Detta är mitt i den europeiska folkvandringstiden, ca 375 till ca 575, vilket gör att goterna/germanernas ”vandringar” får ett annat perspektiv.

I den östra landshalvan blommar ett nytt rike upp. Det byter namn till Bysans och dukar till slut under för turkarna 1453. Intressant nog sätter vi ofta medeltidens slut till 1500 då den nya tiden börjar. Även Östrom kände av folkvandringstiden. Kejsaren i Konstantinopel var formellt ledare för alla de kungar som fanns i Västrom men han hade ingen möjlighet att påverka någonting egentligen. Hela 400-talet gick åt att försvara sig mot de olika stammar som promenerade runt i Europa under folkvandringstiden. Balkan härjades svårt, men Bysans klarade sig. Drömmen om det romerska imperiet levde kvar länge och i mitten på 500-talet gjordes ett delvis lyckat försöka att återerövra det Romerska imperiet i väster. Kostnaden var skyhög och till slut räckte inte resurserna till längre. Det började hända saker i öster och Östrom blev allt mer upptagen av att försvara sin gräns i öster mot nya makter som växte fram där. Det var grekernas gamla antagonister, perserna, i form av sassaniderna. Motståndaren blev ännu svårare när islam växte till sig under 600-talet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

19 december 211 – Kejsar Publius Septimius Geta mördas av Pretoriangardet

Bakgrunden

Kejsartiden i Romarriket räknas från år 31 f.kr. Kejsarna kom från de förnämsta familjerna, överklassen eller de rikaste. Rom är mäktigt och att vara medborgare i Rom är värt något. Kejsarna är ofta dugliga politiker och militärer. Den Nervansk-antoninska dynastin tar över när Nerva blir kejsare år 96 efter den mördade siste Flaviska dynastin kejsaren Domitianus. För att skydda kejsaren så bildas Pretoriangardet. Dessa elitsoldater fick bättre villkor än andra legionärer och med tiden blev Pretoriangardet en maktfaktor i Rom.

År 193 blir Pertinax kejsare. Han blir den tredje kejsare som Pretoriangardet mördar. Didius Julians blir ny kejsare i mars efter att ha köpt kejsarämbetet av gardet. Han avrättas i juni på senatens order. Den som till slut reder ut situationen och återställer ordningen i Rom är Septimus Severus. Han upplöser Pretoriangardet och ersätter det med lojala soldater, lojala mot honom själv. Severus grundar den Severiska dynastin. Han är typiskt för sin tid. Han kommer från ingenstans i Libyen på sin fars sida och på sin mors sida en välrenommerad släkt från själva Italien och han har gjort karriär inom den statsförvaltningen.

Severus ägnade större delen av sin tid som kejsare till att kriga vid gränserna. Det kostade stora summor pengar, särskilt som han passar på att utöka de stående legionerna. Han gillar att bygga, vilket kostar pengar. För att få råd, börjar han minska silverhalten i mynten och på sikt skapar det en inflation som kom att bli förödande. Han dör 211 under ett fälttåg mot skottarna. Han har sedan tidigare utnämnt sina söner, Caracalla och Geta till medregenter. Rivaliteten mellan bröderna är stor och de kan inte komma överens om någonting. Deras mor försöker medla och kallar dem till sin lägenhet. Där låter Caracalla, sina medlemmar ur Pretorianergardet, mörda Geta den 19 december 211.

Konsekvenserna

Caracalla hade god kontakt med soldaterna. Han ger dem löneförhöjningar och andra förmåner och han fortsätter med krigen vid gränserna. Krigen går sämre för romarna och kejsaren. De betalar stora tributer till tyska stammar för att undvika strider med romarna. Caracalla blev känd för två saker. Det första var sin grymhet. Han passade på att ta livet av tusentals personer för påstådda intriger mot honom, tillsammans med hans mördade bror. Han hämnades på staden Alexandria, genom att låta sina legionärerna plundra staden. Nästa alla 20 000 invånare mördades. Det andra var att han beviljade romerskt medborgarskap till alla fria män i Romariket. Historiker har påpekat att det förmodligen berodde på att han behövde öka skatteunderlaget.

Det var ekonomin som kom att bli det stora problemet för Rom under 200-talet. Det ett kaos av olika soldatkejsare som kom och gick, inte sällan mörade eller utnämnda av Pretoriangardet. Roms förfall fortsatte, eller krisen på 200-talet som historikerna talar om, till 284 då kom en kejsare vid namn Diocletianus. Han hade insikt om vad som behövdes för att rädda Rom från det inre förfallet och från det allt hårdare trycket på gränserna. Han lyckades förlänga Roms tid till 396 när riket delades i en östlig och en västlig del.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

17 december 546 – Östgoterna intar Rom

Bakgrunden

År 476 slogs Västrom i spillror och kvar fanns Östrom (Bysans) och ett Italien dominerat av goterna. Roms elit hjälpte till med administrationer men mer och mer gick sympatin över till kejsaren i Konstantinopel. Goternas ledare Thodeorik uppfostrade sin son i romersk anda och när han dog tog mamman över som förmyndare. Hon fortsatte närmandet till Romarriket. När tronföljaren dör ung 534, så arresterades mamman och avrättades året efter. Kejsar Justinianus tar detta som en krigsförklaring. Bysans skeppar över trupper till den italienska halvön och påbörjar ett erövringståg med riktning norrut. Goterna passar på att byta ledare, men Bysans segerrike general Belisarius driver dem framför sig mot den norditalienska staden Ravenna.

Goterna som är hårt pressade försöker hitta lösningar på sitt dilemma. De skriver brev till persernas ledare om en allians. Detta i ett försök att få perserna att anfalla Bysans från öster, och där de är svaga eftersom Bysans krigsmakt är upptagna i Italien. De söker hjälp hos frankrena, norr om Alperna. 538 kommer frankerna med en stor här. De stannar inte länge eftersom den drabbas av farsoten som far fram, pesten, decimerar dem hårt och de överlevande vandrar hem igen. I maj 540 intar Bysans Ravenna och kriget verkar avgjort. Då startar det Romersk-persiska kriget och Belisarius reser till öster för att möte det nya hotet. Goterna kan komma tillbaka. Pesten, kriget och det faktum att Bysans inte utser en efterträdare till Belisarius gör att goterna kan repa mod under den nye kungen Totila. Han börjar driva Bysans söder ut och goterna kan inta staden Rom den 17 december 546.

Konsekvenserna

Den framgångsrike Belisarius hade kommit tillbaka till Italien men hade fått otillräckliga resurser att stoppa Totila, som kunnat inta Rom. Goterna lämnade nästa omgående staden, för att undvika att bli belägrade och Bysans marscherade in i staden. Goterna börja tämligen omgående att ringa in Rom, där Bysans försökte reparera de murar som goterna raserat. Belisarius fick inga förstärkningar från den östra landshalvan och avgick. Först då kunde goterna bryta igenom försvaret och inta staden. Kejsaren väljer att skicka en större armé under Narses och återigen kunde Bysans bit för bit återta den italienska halvön. 552 slår de goterna vid Taginae då även Totila stupar. Året efter huggs de sista östgoterna ner vid Vesuvius, så när som på 1000 man som skickas hem. Det gotiska kriget var över. Några mindre skärmytslingar återstod men resterna av goterna flyttar till de södra delarna av dagens Österrike och inom några hundra år är deras namn bortglömt.

Segern för Bysans beskrivs som en Pyrrhus serger av historikerna. De resurser som behövdes för att återerövra Italien motsvarade inte de som landet hade att satsa. Ödeläggelsen av den apenninska halvön gjorde att de överlevande flydde städerna och Italien kastades ut i en långvarig nedgång. Tyska stammar skulle snart vandra söderut och jaga bort Bysans som för alltid gav upp tanken på den västra halvan av imperiet. Segrarna eller vinnarna blev i stället frankerna och gallerna. Maktbalansen i Europa försköts från den italienska halvön och Medelhavet mot norr och Atlanten och Franker riket. Historien vände ett av sina berömda blad.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.