2 september 31 f.Kr. – Slaget vid Actium

Bakgrunden

Julius Caesar kastade sin tärning när han gick över floden Rubicon med sina trupper år 49 f.kr. Han trotsade senatens order och startade ett av den romerska republikens inbördeskrig. Det gick bra för honom han kunde bli diktator över supermakten Rom. Julius Caesar hade en stor förmögenhet och makt. Hans legioner var lojala mot honom. Caesar fick en son med drottning Cleopatra av Egypten men det var Octavius, som blev utropad och adopterad till son och arvinge. Han ärvde också soldaternas lojalitet från sin far.

Caesar , som kom från en av de främsta familjerna i Rom, drog på sig fiender, som ogillade hans envälde. I en sammansvärjning beslutade de sig att mörda honom och den 15 mars 44 f.Kr. genomförde de sitt dåd. Romarriket kastas ut i ett nytt inbördeskrig och Octavius leder Caesar legioner tillsammans med Caesar främste general; Markus Antonius. Den senare gift med Octavius syster. Tillsammans med Lepidus så bildade de det andra triumviratet i kampen om makten i Rom. Lepidus manövrerades ut ur maktstriden. I Egypten fanns drottning Cleopatra som genom Caesarion, hennes och Ceasars gemensamma son, hävdade makten i Rom. Markus Antonius överger sin fru och ger sig in i en långvarig kärleksaffär med Cleopatra och blir i praktiken styvfar till Caesarion. Octavius ser sin ställning hotad och samlar ihop en flotta för att ge sig efter sin rival. Maktkampen och upprustningen drar ut på tiden. Octavius får ett övertag när hans marktrupper sakta tvingar bort Antonius trupper från sina läger. Till slut ber Cleopatra att flottan ska flyttas från Actium till Egypten och samma dag som flottan börjar sin resa kommer Octavius flotta till Actium. De drabbar samman den 2 september 31 f.Kr.

Konsekvenserna

Striden var länge oviss men Octavius står till slut som segrare i slaget. Antonius och Cleopatra flyr och lämnar sina trupper till Octavius att avgöra deras öde. Antonius trupper deserterar i allt större antal till Octavius som förföljer sina fiender. Sakta men säkert knyter han till säcken och på sommaren året efter landstiger trupper i Egypten. Antonius har bara ett begränsat antal trupper och förlorar mot angriparna. Han ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv när han får uppgiften om att Cleopatra är död, vilket inte var sant. Han dör inte omgående utan han bärs till Cleopatra och dör han i hennes armar. Cleopatra tar därefter sitt eget liv.

Slaget vid Actium är en klar vattendelare i historien. Utgången ger mycket stora konsekvenser i både Egypten och i Romarriket. I Egypten dör den ptolemaiska kungaätten ut med Cleopatra och med henne också det grekiska arvet, från Alexander den stores tid 300 år tidigare. Egypten blir en romersk provins.

Rom har åter en härskare, Octavius eller kejsar Augustus som vi känner honom bättre som. Den romerska republiken övergår till att bli det romerska imperiet. Dess förste kejsare blir Augustus. Den nya kejsaren som tar över riket för också med sig fred. Ett och ett halvt år efter slaget vid Actium stänger Janustemplet sina portar som ett tecken på att det råder fred i riket. Pax Romana råder över Mare Nostrum. Den romerska freden råder över vårt hav.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

12 augusti 30 f.kr. – Drottning Kleopatra begår självmord

Bakgrunden

Den Ptolemaioska ätten på faraotronen i Egypten härstammar från en av Alexanders den stores generaler. När Alexander dog 323 f.kr. utan arvingar så delades riket upp mellan hans generaler. Ptolemaios blev härskare i Egypten. Nästan 300 år senare föddes en dotter till farao Ptolemaios XII och hon får namnet Kleopatra. Stora systern som också hette Kleopatra avsatte fadern som tvingades i landsflykt men återkom tre år senare, 55 f.kr. Den unga flickan blev utnämnd till arvtagerska och när hon var 18 så dog hennes far. Hon och hennes make Ptolomaios XIII, tillika hennes lillebror regerade nu Egypten. Regeringen fruktade Kleopatras inflytande och hon fördrevs till Syrien där hon senare fick hjälp av Julius Ceasar att komma tillbaka. Hennes make drunknade och en annan lillebror fick sitta på tronen tillsammans med henne, Ptolemaios XIV.

Kleopatra, som enligt källorna var en riktig skönhet, inledde en kärleksaffär med Caesar och de fick sonen Caesarion. Hon följde med Caesar till Rom och stannade där tills han mördades 44 f.kr. Lillebrodern dog under oklara omständigheter och Kleopatra satt ensam på tronen när Markus Antonius kom till Egypten, som en i triumvirat som skulle styra Rom. De inledde en kärleksaffär och fick tillsammans tre barn. Kampen mellan de tre i triumviratet var hård, mellan i första hand Antonius och Octavianus. Antonius och Kleopatra allierade sig mot Octavianus som i sjöslaget vid Actium förintades deras flotta. Antonius soldater började desserterna och läget blev allt mer pressat för Antonius själv. Han valde att begå självmord och när nyheten nådde Kleopatra så följde hon honom i döden genom att ta sitt eget liv den 12 augusti år 30 f.kr.

Konsekvenserna

Tre år efter Antonius död blev Octavianus kejsare under namnet Augustus. Det var han som befallde att hela världen skulle skattskriva sig och det tvingade Josef och Maria till Betlehem där Jesus föddes. Augustus kom att regera i 37 år innan Tiberius tog över år 14.

Egypten hade under den Ptolemaiska dynastin styrts av greker i första hand. De hade visat stor respekt för den egyptiska kulturen och samhället hade fungerat. Romarna valde att tillsätta en romersk prefekt och romerska administratörer. Syftet med att ha Egypten var att säkra ett konstant flöde av spannmål till Rom vars befolkning slukade stora mängder med mat. Romarna fick sätta in militär för att få kontroll över den norra delen av Egypten. Romarna likt grekerna höll en låg profil och valde att acceptera den egyptiska kulturen även om bruket av att dyrka kejsaren infördes här också.

Flera försök gjordes att expandera de romersk-egyptiska besittningarna men utan framgång. Under kejsare Claudius regim satsades det stora summor på att få fram säkra leveranser av mat till huvudstaden, bl.a. byggdes den stora hamnen i Ostia utanför Rom. I Egypten rustades bevattningskanalerna upp för att få en högre produktion. Egypten kom att tillhör det romerska riket och senare även det bysantinska i 600 år innan araberna tog landet under sitt erövringståg för islam 639.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

11 augusti 106 – Rumänien blir en romersk provins

Bakgrunden

Rom hade utvecklats från att vara en samling byar vid Tiberns strand till att bli den dominerande makten i mellersta Italien, till att bli det över hela den Apenninska halvön.

Roms inflytande började sakta sprida sig över hela Medelhavsregionen och det stora havet blev Mare nostrum, vårt hav. Den romerska republiken kom att glida över till det romerska imperiet när starka militära befälhavare gjorde sig till kejsare över ”hela världen” som det står i bibeln att Augustus hade sagt. De var annars Julius Ceasar som ledde den romerska expansionspolitiken norr ut över den europeiska kontinenten. Efter många år av strider med germanerna, så stabiliserades en gräns längs floden Rehn.

Den romerska expansionen fortsatte. På 70-talet kom romarna i kontakt med kungariket Dacia, i huvudsak, dagens Rumänien vid Donau. Deras ledare lade sig i den romerska politiken och stödde än den ena och än den andra av kejsarkandidaterna. Han utövade också ett visst inflytande på Balkanområdet. Det blev en nagel i ögat på romarna. De kunde inte ge sig på dacierna utan fick bida sin tid, inte minst för att deras legioner behövdes i Germanien där det var ständiga konfrontationer. Det var det med dacierna också. Det var ett rikt folk där det producerades guld. Dacerina och romarna hade ömsesidigt utbyte av varandra och handlade, men då och då kom det till strider och räder in på den andres land. Till slut tappade romarna tålamodet med sin granne och planerade ett regelrätt fälttåg över Donau. De gick till anfall och la under sig området. Den romerska provinsen Dacia utropades den 11 augusti 106.

Konsekvenserna

Kungariket Dacia hade varit ett rikt land och romarna kunde lägga beslag på skattkammaren. Säkert ett mycket välkommet tillskott till den romerska skattkistan. Krig kostade pengar och Rom hade många legioner som försvarade sina allt mer ökande gränser. Rom hade inte tagit över hela det kungariket utan det fanns en del kvar utanför den romerska kontrollen. Det i sin tur kullkastade den rådande maktbalansen i den här delen av Balkan. Det gjorde att germanerna blev en intressant allierad till Dacia. För Roms del så lyckades de attrahera aristokratin i Dacia som snart blev en del av den romerska aristokratin i regionen.

År 186 bryter ett uppror ut mot romarna som de senare slår ner. Det försvagar dacierna som får se goterna flytta allt närmare sina gränser och de kommer i direkt kontakt med romarna. Rom i sin tur är ett turbulent rike där kejsare följer på kejsare, inte sällan tillsatta av Pretorianer gardet, kejsarens livvakt. Kejsaren i sin tur är mer eller mindre helt upptagen med krigen vid gränserna. Kostnaden för krigen ökar, motståndet ökar samtidigt som kejsaren är för upptagen med att kriga och har för lite fokus på att utveckla landet. När goterna anfaller romerska Dacia 268 slår romarna tillbaka rejält och besegrar sina fiender i grunden. Roms nedgång fortsätter och 271 drar sig romarna tillbaka från provinsen och lämnar över området till dacierna och inte goterna. Rom behövde gränser som var lättare att hålla. 284 kommer Diocletianus till makten i Rom och han påbörjar ett senkommet men välbehövligt reformarbete. Rom förändras och när kejsar Konstantin den store anföll Dacia och återerövrade provinsen 336. När han avled lämnade romarna Dacia för gott.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

2 augusti 216 f.kr. – Slaget vid Cannae

Bakgrunden

År 254 före Kristus drabbade de två stormakterna i Medelhavet, Rom och Karthago samman över besittningarna på Sicilien. Efter 23 år slutade kriget på land oavgjort men till havs kunde Rom vinna ett avgörande. Romarna fick Sicilien och Sardinien samt ett krigsskadestånd. Det första puniska kriget var slut.

Karthago försökte ersätta sina förlorade kolonier med nya i Spanien. Rom flyttade fram sina positioner i Spanien, oroade av det växande Karthanska inflytandet. När Hannibal tog över som karthagernas befälhavare, belägrade och intog han en av Roms allierade. När Karthago vägrade utlämna Hannibal till Rom började det andra puniska kriget. Hannibal samlade ihop en här och marscherade mot Rom. Under ytterst svåra förhållanden gick han över alperna med sin armé och sina stridselefanter, en bedrift i sig bara det.

Romarna försökte snabbt få ett avgörande men Hannibal slog Rom i flera slag. De nya ledarna valde en avvaktande krigföring. Kritiken mot konsulerna var stor och två nya konsuler valdes med uppgift att slå Karthago. Rom ställer upp en armé på 80 000 man vid Cannae. Innan romarna har fått i sig sin frukost anfaller Hannibal den 2 augusti 216 f.kr.

Konsekvenserna

Genom en dubbel omfattning vann Karthago en förkrossande seger och slaktade Roms soldater. Rom sattes under hård press och flera av Roms bundsförvanter bytte sida. Romarna utrustande nya arméer och gjorde vad de kunde för att undvika öppen strid med de Karthanska trupperna. Istället försökte man svälta ut Hannibals trupper. De höll sig avvaktande och gav sig på mindre styrkor. Rom satte även de Kathagenska områdena i Spanien under press och år 207 f.Kr. fick Karthago ge upp delar av Spanien. Framgångarna gjorde att befälhavaren Scipio började planera en invasion av Afrika. Karthago fick kalla hem Hannibal, efter 16 år i Italien, men Karthago besegrades och det andra puniska kriget var över.

Freden blev hård för Karthago men som handelsnation repade den sig snabbt och blev en svår konkurrent för de romerska köpmännen Dessa klagade bittert och med hjälp av Cato den äldre så bedrev man propaganda mot Karthago. 149 f.Kr. beslutade så senaten att Karthago skulle förstöras. Tre år senare slutade det tredje puniska kriget. Rom stod efter 108 år av krig som ensam stormakt i Medelhavsområdet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

21 juni 217 f kr – Slaget vid Trasimenussjön

Bakgrund

Kartago grundads på 800-talet före Kristus av fenicier som stammande från dagens Libanon. Berättelserna om detta har levt kvar i den grekiska och romerska mytologin men det är få säkra källor på hur det har gått till. Kartago, med sitt feniciska ursprung, var involverade i handel. Deras handelsintressen sträckte sig från Libanon i öster till Gibraltar i väster, ett för tiden stort område. 300 år senare kom det under persisk överhöghet och i samband med att Alexander den store gav sig på perserna så passade han på att ödelägga staden som ligger i dagens Tunisien. Kartago kom tillbaka. De hade kontroll över större delen av Medelhavets södra strand och delar av Spanien. Sicilien som nästa alltid varit i centrum av de flesta krig i området var det denna gången också.

Kartago hade en mindre konflikt med en lokal kung när det gryende romerska imperiet började lägga sig i. Resultatet blev att det första puniska kriget som tog 23 år innan det var klart 241 f.kr. Rom kom att stå som segrare. Kartago flyttade sina intressen till Spanien och växte. Detta oroade det allt mäktigare Rom. Det förekom mindre strider. Kartagerna beslutade sig att gå till anfall mot det romerska kärnlandet på den Apenninska halvön. På våren 218 f.kr., under ledning av Hannibal, marscherade de från Spanien genom Sydfrankrike över alperna till Italien. Romarna var fulla av självförtroende när de gick för att möta invasionen. En romersk armé fick syn på kartagiska krigare vid Trasimenussjön. De satte efter soldaterna och när de kom fram till sjön slog fällan igen. Slaget vid Trasimenussjön stod den 21 juni 217 f.kr.

Konsekvenser

Romarna ville ha ett snabbt avgörande och de fick det, till Kartagos och Hannibals fördel. Året efter drabbningen vid Trasimenussjön stod slaget vid Cannae, ytterligare en förkrossande seger för Kartago och ett av de mest berömda slagen i världen. Romarna samlar sig och börjar om från början. Hannibal möter under de kommande 15 åren en romersk armé som undviker öppna slag och istället attackerar små grupper av Hannibals armé som försöker samla ihop förnödenheter. Rom väljer också en annan strategi. Kartago har bundit stora resurser i Italien där de vandrar runt i landet på jakt efter förnödenheter och romare att besegra. Romerska legionärer skickas till Spanien där de ger sig de kartagiska kolonierna och besegrar dessa.

Därefter landstiger de i Afrika för att ge sig på själva Kartago. Det är en framgångsrik strategi som gör Hannibals situation i södra Italien fullständig omöjlig. Rom besegrar Kartago och lägger bl.a. beslag på deras flotta. Efter 16 år är striderna över 202 f.kr. Kartago började sakta återhämta sig och fortsatte att vara en nagel i ögat på romarna. De kom i ständiga strider med Nubien som var ett romerskt lydrike. 149 f.kr. var det dags för det tredje och sista puniska kriget. Romarna förklarar krig och belägrar staden. Efter tre år är de framgångsrika. Kartago upphör att existera. Staden ödeläggs, och invånarna, ca 500 000 säljs som slavar. Det är tydligt att makten har flyttats från Kartago till Rom på 118 år och tre stora krig. Medelhavet blir romarnas Mare nostrum – vårt hav.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

11 juni 90 f kr – Rutilius Lupus stupar i strid

Bakgrunden

Den romerska republiken växte sakta ut från Roms sju kullar, ut över den Apenninska halvön. De fria medborgarna i Rom gjorde sin plikt som soldater, för att försvara republiken eller erövra fler områden till stadsstaten vid Tibern. Från runt 350 f kr till ca år 100 f kr verkar det har varit fler år av krig än av fred. Ett krig kunde hålla på i 25 år, vilket blir en fjärdedels århundrade.

De puniska krigen mot Karthago hade avgjorts runt 146 f kr och medfört att den tunisiskt baserade utmanaren till Rom om handeln i Medlehavet hade jämnats med marken. 500 000 nya slavar hade kommit ut på marknaden. En konkurent mindre för Rom. Nästa våldsutmaning mot Roms makt var slavarna på Sicilien som gjorde uppror. Det första slavkriget tog tre år innan staten åter hade kontroll över händelserna. Krig bröt ut mot germanerna, norr om alperna, och sedan var det krig mot Nubien i Afrika. Som ett resultat av det, bröt det andra slavkriget ut på Sicilien och denna gången tog det ca ett år att ta, bokstavligen, död på upproret. Runt år 100 f kr hade mycket av krigen stannat av och det blev en fredsperiod på nästan tio år. Bundsförvantskriget var ytterligare ett uppror mot Rom. Roms bundsförvanter förenade sig mot Rom och Rom slog tillbaka. De väntade in trupper från kolonierna runt Medelhavet och utsåg två konsuler att leda kriget. Mot sig hade de en armé på 100 000 man från bundsförvanterna som tidigare slagits i den romerska armén. I det första slaget vann den över Rom och en av konsluerna, Ritilius Lupus stupade den 11 juni år 90 f kr.

Konsekvenserna

Efter Lupus död övertogs befälet av den rutinerade folktribunen Marius. Ovanlig eftersom han kom från en plebejfamilj. Det kom att ta tre år innan det blodiga bundsförvantskriget var över. 30-40 år tidigare hade bröderna Gracchus försökt genomföra ekonomiska reformer till förmån för plebejerna, de mindre bemedlade romarna. Tanken plockades upp igen, för att försöka få in bundsförvanterna i fålla igen. Vart efter som Rom besegrade bundsförvanterna. så erbjöds de romerskt medborgarskap. Kanske en liten tröst och kompensation.

Romarriket höll på att förändras i grunden. Makten, som formelt sett låg i republiken och alla fria män som samlades på Forum, tappade mycket sakta i betydelse. Fram växte patricerna, adeln , som kunde ha råd att ha egna arméer och därmed kunde de också få mer att säga till om. När bundsfövantskriget var över fanns det en 12-årig gosse, född in i en av de rika patricerfamiljerna, Julius Ceasar. Hans faster var gift med fältherren Marius som stod på den ena sidan av det inbördeskrig som blossade upp mellan Sulla och Marius. Efter Sullas seger stod Ceasars stjärna inte högt som en släkting till fienden. Ceasar flydde till Mindre Asien och började lära sig soldatyrket. Han kom tillbaka till Rom och kunde 31 år gammal väljas till tribun. När hans faster, och maka till Marius dog, kunde Ceasr dra nytta av detta släktskap och samla Marius anhängare bakom sig. Här ifrån är Ceasars historia mer känd. Han genomförde fälttåget i Gallien med stor framgång, så stor att de ledande senatorerna i Rom blev rädda för hans popularitet. Ceasar bildade ett triumvirat med ett par bundsförvanter som han senrae bröt med och så startade det romerska inbördeskriget som ledde fram till Ceasar, som ensam kejsare på den romerska tronen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

16 april 73 – Masada intas

Bakgrund

Romarriket växte från staden Roms sju kullar. Expansionen gick långsamt till en början men med tiden ökade takten och fler och fler områden runt Medelhavet hamnade under romersk kontroll. År 64 f.kr. hade Romaren tagit kontrollen över dagens Syrien från den armeniske kung som ockuperat landet 20 år tidigare. Syrien var en gränsprovins mot Persien och romarna skulle komma att hålla legioner i området för att bevaka sin östliga gräns.

Söder om det nya romerska området såg det annorlunda ut. Där fanns en stor befolkning av judar och de förde någon sorts inbördesstrid. Detta hade pågått i generationer och ungefär samtidigt som romarna erövrade Syrien så påstod sig tre olika personer vara kung över judarna. Det var dags att blanda in utomstående och frågan ställdes till Pompeji, som lett den romerska erövringen av Syrien, om han vill hjälpa till? Rom hade tidigare tvekat med tanke på hur stor befolkning det fanns i området. Pompeji såg dock möjligheterna och ställde upp. Det blev inte som hans allierade hade tänkt sig. Det blev inget samarbete utan romarna erövrade landet. Det var kostsamt för befolkningen som blev erövrad. Judarna gjorde uppror med olika mellanrum, inte sällan ledd av en Messias. Messias är i judendomen den som ska komma från gud och ställa alla orättvisor till rätta. Här finner vi en av orsakerna till att ockupationsmakten lät korsfästa Jesus.

Det stora judiska upproret bröt ut år 66 e.kr. Romarna samlade kraft och år 70, efter en längre belägring intog de Jerusalem. Zeloterna hade förskansat sig i bergsfästningen Masada. Romarna gjorde ingenting halvdant och byggde en ramp som överbryggade klyftan till borgen. Ett belägringstorn konstruerades och rullades fram. Romarna kunde inta Masade den 16 april 73.

Konsekvenser

Det vi tror oss känna till om vad som hände de sista timmarna innan Masada föll kommer från en källa som har sina källkritiska betänkligheter. Det behöver inte betyda att den är osann men vi ska ställa oss mycket kritiska till det som historikerna Josephus skriver. Han var inte där, vilket betyder att han har fått berättat vad som har hänt, av en eller flera personer, eller genom flera led av personer. Om det han skriver är sant, vad var det då som hände? Det vi tror oss veta är att ca 1000 personer var döda när romarna kom in genom porten. Enligt historien hade männen, zeloterna, fanatiska motståndare till romarna, dödat sina barn och sina hustrur. Lottdragning utsåg tio man som skulle ta livet av sina kamrater och de sista tio skulle lotta fram en som tog livet av resten och sedan tog livet av sig själv. Romarna hittade två kvinnor och fem barn som gömt sig i en djup grotta.

Efter nederlaget i upproret började den judiska diasporan. I samband med Jerusalems fall hade templet jämnats med marken och det som blev kvar är det som idag kallas för klagomuren och är judarnas heliga plats. Delar av befolkningen togs som slavar och skickade till Rom. Andra valde att flytta från området och därmed kom fler och fler judar att bosätta sig utanför det som vi idag kallar för Israel. Diasporan skulle egentligen pågå till 1948 då staten Israel utropades. Romarna fortsatte sin ockupation. När Rom splittrades tillföll området Bysans och erövrades sedan av araberna i samband med deras expansion under 600-talet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

5 april 622 – Kejsar Herakleios av Bysans lämnar Konstantinopel för att kriga i öster

Bakgrunden

Rom delades i slutet på 300-talet och den östra halvan av imperiet tog sitt säte i Konstantinopel. Grekiskan blev språket och lika väl som att den västra halvan vart hårt trängd av goterna som senare erövrade hela västra halvan så var även Östrom, eller Bysans hårt trängda av goterna under folkvandringstiden. Den östra halvan klarade sig bättre och överlevde. När de vuxit i styrka försökte de sig på att återerövra den västra halvan och inledningsvis gick det bra, men till slut tog resurserna slut. Samtidigt så ökade spänningarna längs den östra gränsen. Bysans gick från erövringskrig i väster till försvar i öster.

Ett långt krig mellan Bysans och perserna hade slutat 592 när Bysans hjälpte perserkungen kung Khusrov II till makten. När han störtades av en rival 602 startade kriget igen. Det gick sämre för Bysans och den impopuläre kejsaren avsattes i en statskupp av Herakleios. Han förlorade de inledande slagen men kunde stabilisera situationen nära Konstantinopel. Sakta drevs perserna bort från imperiets områden. Kriget fördes på flera fronter, i mindre Asien, i Egypten och på de grekiska öarna bl.a. Bysans förde kriget mot sin östgräns och in i fiende land och gjorde det framgångsrikt. Perserna gjorde sedan ett lite desperat motanfall. De drev Bysans framför sig över de områden som de nyss förlorat. Fyra år senare på väg att inta Bysans huvudstad. Kejsar Herakleios lämnade Konstantinopel för att försvara sitt imperium den 5 april 622.

 

Konsekvenserna

Försvaret fungerade, men kriget böljade fram och tillbaka. Sommaren 626 var Konstantinopel belägrat av perser och allierade slaver. Räddningen kom när kejsarens bror, Teodor, besegrade en persisk här i norra Anatolien vilket tvingade perserna på defensiven. Perserna drog sig tillbaka och Herakleios följde efter sina motståndare, hela vägen till den persiska huvudstaden Ktesifon. Där tog han tillbaka krigsbyte som perserna tagit i bl.a. Jerusalem. Bysans fick tillbaka alla de områden som de förlorat under det snart 30 år långa kriget. Bilden av två gamla boxare som hänger på varandra efter en lång och tröttande kamp, passar in på Bysans och perserna vid den här tiden, båda lika krigströtta.

Herakleios hade utan tvekat räddat Östrom eller Bysans från invasionens faror och han stod på höjden av sin makt. Att han varit viktigt för imperiet visas av att när han dog 641 så begravdes han bredvid Konstantin den store som en gång skapat Östrom. Herakleios hade sett latinet ersättas av grekiskan som språk inom statsförvaltningen och hela imperiet blev mer grekiskt än italienskt. Samtidigt var landet krigstrött och kanske hade de slappnat av när de besegrat sin fiende så grundligt. Kanske var det därför som de inte riktigt var beredda på det nya hotet som kom från söder. Muhammed hade enat araberna under Islam och när den arabiskahalvön var säkrad fortsatte de norrut och västerut. Det gjorde att islam kom i direkt konflikt med Bysans i Egypten och i Syrien. Bysans besegrades och det blev en chock för imperiet när de förlorade de båda områdena. De kunde aldrig återta dessa, om vi inte räknar korsfararrikena som under högmedeltiden hade kontroll över det heliga landet. Bysans skulle slutligen falla till det osmanska riket 1453.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.
Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

4 april 503 f.kr. – Agrippa Menenius Lanatus firar segern över Sabinerna.

Bakgrunden

Det är inte lätt att veta vad som är sant, när det gäller historia som är 2500 år gammal. Det bästa bevisen vi kan hitta är lämnar från den tiden, eller strax efter. Kanske någon som berättar på gamla dagar om det som hände här han eller hon var ung. När det gäller historien om Menenius och hans triumftåg för att fira segern över Sabinerna, vet vi lite, av en historiker som heter Livy. Han skrev ner detta ca 500 år senare. Ungefär som om vi idag skulle skriva ner Gustav Vasa historia. Här är vad vi tror oss veta om denna historia.

Republiken Rom grundades 507 f.kr. Den liknade de grekiska stadsstaterna och det förekom striden mellan de olika städerna. Rom kanske var annorlunda. Kungen hade avpolletterats och istället blev staden en republik. För att styra riket valde konsuler för en längre eller kortare period. Det var till en sådan post som Agrippa Menenius. Sabinerna var ett grannfolk till Rom, sedan staden grundades av Romulus 250 år tidigare. Krig hade varit förekommande mellan folken. Allt enligt de legender som levde. När Romulus skulle ha kvinnor till sin nya stad så kidnappade han sabinskor.

Anledningen till detta krig, där romarna under Menenius gick segrande ur striden är oklart. Klart verkar i alla fall vara att han vann över sina motståndare och detta firades med ett triumftåg den 4 april 503 f.kr.

Konsekvenserna

Detta var början på den romerska republiken. Den etruskättade kungen hade avsatts och ersatts med ett adelsråd. De kom i konflikt med befolkningen över vilka som skulle bestämma i den nya republiken. Adeln, patricierna, menade att det var deras uppgift medan folket, plebejerna, menade att de också skulle ha inflytande. Makten gavs till de patricier som röstades fram av sin kollegor, på ca ett år, de så kallade konsulerna. Intressant är att ordet konsul första gången börjar användas på 300-talet f.kr. Det är också då, ungefär som folktribun, kommer till, ett ämbete som plebejerna kunde väljas till. Utöver detta så fanns det slavar som var mer eller mindre ofria, vilket gav ytterligare en dimension till det sociala pusslet i Roms tidigare historia.

Kriget mot Sabinerna var bara ett av många små krig som Rom var inblandade i. 390 f.kr. kom galliska folkslag norrifrån över alperna och stred mot Rom. De plundrade staden, lite olika årtal anges. Rom kom tillbaka och la under sig hela den italienska halvön. De stannade inte kvar som ockupanter utan Rom gjorde de besegrade till allierade och medborgare i Rom. Handeln ökade och runt 350 f.kr. skrevs ett handelsavtal med Karthago där det talades om Rom och hennes allierade. Avtalat verkade hålla i ca 150 år innan de båda stormakterna runt Medelhavet hamnade på rejäl kollisionskurs, vilket resulterade i de tre puniska krigen. Då hade Rom redan erövrat de grekiska stadsstaterna i södra delen av Italien. De puniska krigen höll på i lite över 100 år innan Rom stod som herre över Medelhavet och de la under sig resten av kusterna runt Mare Nostrum, vårt hav.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikeln          Läs nästa artikel

1 mars 752 f.kr. – Romulus firar segern över Caeninenses

Bakgrunden

Etruskerna var en civilisation som etablerade sig på den västra kusten av den Apenninska halvön mellan Tibern och alperna. Vi vet inte mycket om folket som bodde där i tusen år och hade ett helt eget språk, innan de slukades upp av den romerska civilisationen. Vad vi tror oss veta är att det i området runt Tibern växte fram en annan, konkurrerande, civilisation. Hur den grundades, ja då får vi vända oss till sagorna. Runt millennieskiftet år noll skrev historikern Livius den mest utförliga berättelsen om hur det gick till när Rom grundades. Han skrev ner detta 750 år senare. Att han i sin tur bygger på grekiska och romerska sägner är otvetydigt men det fanns också ett behov av att ha en bra historia för Romarriket.

Grunden är en maktkamp mellan två bröder, och den ena brodern avsätter sin bror som kung och mördar hans arvingar, förutom en dotter som skickas i vestakloster. Hon blir gravid och de båda tvillingpojkarna sätt i en korg på floden för att drunkna, inte olikt hur Moses räddades undan egyptierna. Pojkarna drev i land och hittades av en varghona som födde upp dem innan de togs om hand av en herde. När de blev äldre hämnades de på kungen och återinsatte sin morfar på tronen. För att fira detta skulle de bygga en stad. De blev ovänner om var staden skulle byggas och Romulus dödade sin bror Remus och grundade själv staden Rom. Här finns liknelsen med Kain och Abel från bibeln. När kungen av Caeninenses anföll Rom så försvarade sig Romulus och segrade. De firade sin seger den 1 mars 752 f.kr.

Konsekvenserna

Likaväl som de var grannar var de också fiende och vänner. Livet i den antika världen är komplicerat med alla stadsstater som inbördes konkurrerar men står tillsammans utåt. Vi känner bättre till den grekiska världen eftersom det finns mer källor och kvarlevor från den delen av Medelhavet. Etruskerna är och förblir delvis höjda i ett dunkel. Vad vi tror oss veta är Rom var ett folk och etruskerna ett annat, även om etruskiska kungar regerade över Rom också, periodvis. Trots språkbarriären så skedde det säkert ingiften i olika framgångsrika släkter på olika sidor. Bröllop har varit ett traditionellt sätt att knyta allianser, men vi vet ingenting egentligen. Det var inte ovanligt att ett stadsstat lydde under en annan under en kortare eller längre tid.

Romulus verkade inte nöjd med sin lott och gjorde försök att expandera. Han försvarade sig mot etruskiska stammar och anföll också dessa när det passade. Under 700-talet f.kr. pågick det strider och de fortsatte in på 600-talet f.kr. I en serie småkrig växlade lyckan fram och tillbaka, freder slöts och bröts och land bytte ägare. Det är lätt att få intrycket att kungariket Rom vann i längden på krigen. Särskilt tydlig blir detta i mitten på 500-talet när Rom firar tre större segrar mot den etruskiska staden Veji.

I Rom finns det motsättningar. Roms sjunde kung, den etruskättade Tarquinius Superbus hamnade i blåsväder och fick ett uppror på halsen. Han sökte hjälp hos etruskerna men hans tron gick inte att rädda. Han avsattes 509 f.kr. och istället, enligt legenden och de historiker som skrivit ner händelserna många hundra år senare, grundades istället den romerska republiken, därmed började ett nytt kapitel i Roms historia.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

  Läs nästa artikel