21 september 1896 – Brittiska trupper intar Dongola från Mahadisterna

Bakgrunden

Gränser är något som hela tiden ändras, med eller utan våld. Det gamla Egyptens gränser sträckte sig ett gott styck in i det som vi idag kallar för Sudan. Kulturellt hade området en hel del gemensamt med den egyptiska kulturen och det var därför som Muhammad Ali Pascha av Egypten beslutade sig för att lägga under sig Sudan. På 1820-talet invaderade Pascha Sudan för att förena de båda länderna längs Nilen. Det fanns även skatteintäkter att hämta. Suezkanalens öppnande 1869 gjorde området till strategiskt mycket viktigt och stormakterna förstärkte sin närvaro i regionen, inte minst britterna som lyckades manövrera bort fransmännen från kanaladministrationen.

Tewfik tog över efter sin far Ali Pascha som regent. Faderns abdikation hade tvingats fram av britter och fransmän. Det skapade nationalistiska stämningar i Egypten och Sudan, likt den våg av nationalism som svepte fram i hela Europa. Tewfik hade det svårt och bjöd 1882 in britterna som i praktiken tog över landet. Missnöjet jäste under ytan och mer i Sudan än i Egypten där brittiska trupper hade en annan kontroll på händelserna. Den religiösa ledaren Muhammad ibn Abdalla ledde det sudanska Mahadistupproret mot britterna. De svarade med att skicka general Gordon till Sudan för att avveckla den militära närvaron. Han dröjde kvar och blev förintad, bara dagar innan undsättningsexpeditionen nådde fram till Khartoum. Abdalla ville införa en muslimsk stat och kunde i praktiken göra det eftersom britterna drog sig tillbaka Egypten för att stabilisera sitt styre där. Mahdisterna försökte inta Egypten men stoppades och till slut bestämde sig britterna för att återerövra Sudan. Lord Kitcheners inledde attacken i mars och Dongola kunde intas den 21 september 1896.

Konsekvenserna

Britterna byggde en järnväg från Egypten för att kunna få med sig förnödenheter. Från Dongola, ca 50 mil norr om Khartoum, började avancemanget söderut mot huvudstaden Omdurman, som tagit över efter det härjade Khartoum. Det tog två år för britterna att nå fram.

Det finns en dag, en timme, ja rent av en sekund där historien stannar till och överväger vilken väg den ska ta. Kanske gjorde den det, i Sudan sommaren 1898. Britterna hade flera motiv till att vilja erövra Sudan, kontrollen över Nilen, Kap-Kairoaxeln dvs. den imperialistiska strävan efter att behärska Afrikas östkust. Fransmännen hade sin imperialistiska vision om att behärska Afrika från Senegal i väst till Djibouti i öst. Vad som saknades var Etiopien och södra Sudan. De skickade major Marchand från Brazzaville i Kongo för att resa den franska trikoloren över området. När Marchand, med sitt lilla sällskap, kom till Fashoda upptäckte de Lord Kitcheners armé, som höll på att ockupera hela Sudan. Det hela mynnade ut i en låst position vid staden där båda hävdade sin rätt till området. Afrikanerna var inte tillfrågade vad de tyckte. Som tur var besinnade sig den franska utrikesministern och ett krig kunde undvikas. Historien vandrade fredens och britternas väg, denna gång. Frågorna som aldrig kan få ett svar är flera. Hur hade världen sett ut om fransmännen tagit Sudan? Vad hade hänt om det brutit ut ett krig?

Britterna vann i Fashoda, de intog Omdurman i september och året efter skapade de koloniallandet Anglo-egyptiska Sudan som de styrde till självständigheten 1956.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

18 september 1598 – Holländarna kommer till Mauritius

Bakgrund

Det är lätt att glömma bort att östra Afrika ligger ganska långt bort från Europa men har sedan länge ingått i det arabiskt-indiska handelsmönstret i den här delen av världen. Det är kanske inte så konstigt om öarna varit kända sedan ganska lång tid. De dyker upp på italienska kartor under högmedeltiden, förmodligen hämtat från arabiska källor. Vulkanöarna var så vitt vi vet obebodda fram till det att portugiserna började segla runt Afrikas södra udde i sitt sökande efter sjövägen till Asien. Öarna har ett bra strategiskt läge som mellanstation inför fortsatta seglingar öster ut. Den högsta toppen är över 800 m ö h, och det rinner floder ner från bergen, en säker färskvattenkälla. Naturen är påfallande lik Madagaskar som ligger något hundratal mil västerut. Klimatet på öarna är behagligt med temperaturer på mellan 20-30 grader och något svalare på nätterna. Luftfuktigheten är ganska hög men kompenseras av passadvindarna som blåser runt öarna.

Den portugisiska närvaron på ön, även om de aldrig byggde en bosättning, syntens på de vrak som låg på stränderna och på att svartråttan kommit i land. I Europa hade reformationen hade inneburit att katolska kyrkan inte längre hade samma inflytande som de haft tidigare. Det spansk-portugisiska monopolet på fjärrhandeln kommit att utmanas av det protestantiska England och framför allt Nederländerna. Från Nederländerna skickades flotta för att bygga en bosättning på ön. Den holländska eskadern kom till Mauritius den 18 september 1598.

 

Konsekvenser

Holländarna använde, liksom portugiserna före dem, ön som en etapp på handeln på Asien. De stannade i drygt 100 år innan de övergav Mauritius. Frankrike hade kommit igång sent med fjärrhandel och kolonier och tog ön i besittning 1715. Den fick namnet Ilé de France. Fransmännen byggde upp infrastruktur och utvecklade jordbruket. Som arbetskraft för plantagen så importerades slavar, i första hand från östra Afrika.

I Indien hade fransmännen gjort vad de kunde för att bryta det portugisiska och brittiska inflytandet, så det fanns motsättningar mellan de båda europeiska makterna i Indiska oceanen. Afrika var för européerna ganska okänt, möjligen med undantaget Sydafrika. Det som ställde saken på sin spets var Napoleons önskan att lägga under sig mer av världen. Britterna var snabba att ta över Kapkolonin från holländarna. Ett hot mot den brittiska handeln på orienten var en fransk eskader som var baserad på Mauritius. Den störde den brittiska handeln och kapade handelsfartyg. Britterna bestämde sig för att erövra öarna och skickade en invasionsstyrka. De förlorade slaget vid Grand Port men fransmännen kunde inte hindra att britterna till slut landsteg på ön och intog den 1810.

Britterna frigav Mauritius slavar 1835. Det blev inte den katastrof för sockerplantagen som befarats. Det är nu som indierna i större utsträckning kommer till Mauritius för att arbeta. Gruppen växer sig större och det uppstår konflikter mellan de gamla plantageägarna med franska rötter. Mauritius var en brittisk kronkoloni och landet blev självständigt 1968. Mauritius domineras idag av den indiska befolkningen och kännetecknas av ha en de högsta levnadsstandarderna i Afrika. Ekonomin är ganska väl balanserad med jordbruk, turism och en allt starkare finansiell sektor.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

17 september 1176 – Slaget vid Myriokephalon

Bakgrunden

Norr om Kaspiska havet och Aralsjön i det som är dagens Kazakstan bor på 800-talet ett turkiskt folk. De ligger i yttersta kanten för islams inflytande efter den stora expansionen på 6-700-talen. I en splittring mellan klaner flyttar seldjukerna söder ut mot dagens Uzbekistan och Turkmenistan. Strax före millennieskiftet går de över till islam. På 1000-talet migrerar de ännu längre söderut in i dagens Iran. De har militära segrar och blir en maktfaktor att räkna med i området. Det är där det seldjukiska riket grundas.

De seldjukiska turkarna rör sig över Kaukasus och in i Anatolien, i det som är dagens Turkiet. Där stöter de ihop med resterna av romarriket i form av bysantinska imperiet. Bysantinerna hade haft en längre nedgångsperiod och trots en snabb upprustning av militären så kunde de inte hävda sin överhöghet över de östra delarna av Anatolien. 1071 drabbade Bysans samman med seldjukerna vid Manzikert och seldjukerna kunde vinna en betydande seger och ta den bysantinske kejsaren till fånga.

Den bysantinska sidan fortsatte med inbördeskrig och att ta hand om andra konflikter i sitt rike. För seldjukerna kunde de sakta expandera genom att inta ett par bysantinska städer. De seldjukiska turkarna lägger under sig en större del av det anatoliska kärnlandet. Det som sätter stopp för expansionen, militärt, är det första korståget. Bysans har börjat inse hotet från turkarna och inleder en serie expeditioner mot Anatolien runt 1160. När sedan seldjukerna vägar att lämna ifrån sig land som de kommit överens om blir det återigen krig. Slaget vid Myriokephalon står den 17 september 1176

 

Konsekvenserna

Överfallet på Bysans resulterade i en seldjukiskt seger. Den seldjukiske ledaren skickade snabbt en fredstrevare till kejsaren och det blev någon form av fred mellan rikena nästan direkt efter slaget. När man läser om slaget och historikernas tolkning av det som skett så framträder bilden av att det hände egentligen inte så mycket, men samtidigt i ett längre perspektiv, på 300 år eller så, så framstår slaget vid Myriokephalon som en händelse som är slutet på något och början på något annat. För Bysans innebör de att de aldrig kommer tillbaka och försöker återta förlorat land. För turkarna innebär de att de fortsätter att mycket sakta bedriva plundring in i grannområdena. Ett år efter slaget vid Myriokephalon får Bysans tag i ett av dessa härjningståg och besegrar fienden. På sikt kan de dock inte stoppa framgångarna. Turkarna får tid att bygga upp sina inre strukturer och sakta men säkert börjar de under 1200-talet erövra kusten vid Medelhavet. Korstågen som passerar förbi blir tillfälliga motgångar men riket växer sakta över mindre Asiens fastland.

Under senare delen av 1200-talet kommer mongolerna ridande över stäpperna och lägger under sig delar av det seldjukiska området. Det ganska stora sultanatet av Rum börjar sakta splittras upp i mindre delar. 1299 förklarar Osman I sitt rike, i det inre av Anatolien, självständigt från Rum. Osmanerna som de kom att kallas börjar erövra mindre Asien under 1300-talet, från grannländerna och inte minst Bysans. Erövringarna fortsätter med att Bysans går under 1453 och går vidare över större delen av det muslimska mellanöstern. Det osmanska imperiet går i sin tur under strax före första världskriget när ungturkarna gör sin revolt.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

14 september 585 – Japans kejsare Bidastu dör i smittkoppor

Bakgrunden

Buddismen utvecklades i norra Indien ca 400 f.kr. av Buddha. Han fick efterföljare som började missionera hans läror. Det är inte helt klarlagt när Buddha levde, men ca 100 år efter hans död samlades det andra rådet., vilket vi vet väldigt lite om. Det skulle ha handlat om munkar som inte följt reglerna, om de gjort rätt eller fel. Rådet kom fram till att de handlat fel, vilket inte alla kunde hålla med om. Buddhismen splittrades i olika grenar. Den del som kommit att kallas, mahayana, var den som spridas år nordöst, till Kina, vidare till Korea och i mitten på 500-talet fortsatte den över havet till Japan.

I slutet av april 527 tillträdde Bidatsu som kejsare av Japan. Han var den andre kejsaren under Asuka perioden och också den andra kejsaren som vi historiskt kan belägga. De datum som vi känner till om Budatsu räknas som traditionella, vilket betyder att de kanske inte stämmer alls, men det är den historiska sanningen, den som vi känner till, tills något annat kan bevisas.

Rådgivarna i kejsarens hov var av gamla familjer. Nakatomi, skötte de traditionella shinto riterna och Mononobe som stod för den militära delen. När Asuka perioden började steg Sogafamiljens inflytande inom hovet. De var influerade av kineserna via sin kontakter med kejsarna i Korea. Fiskala reformer i kinesiska anda infördes och de var också Soga som introducerad Buddismen till hovet. Det kom till en maktkamp mellan det nya och det traditionella. Kejsaren själv var mån om att åter etablera kontakterna med de koreanska kungarna. Sorgligt nog så avled kejsaren i smittkoppor den traditionella dagen, den 15 september 585.

Konsekvenserna

Soga kunde fortsätta att öka sitt inflytande. De gifte in sig i den kejserliga familjen. Efter kejsar Bidastus död utbröt en maktkamp mellan de viktigaste klanerna om tillsättningen av kejsartronen. Det var vid den här tiden klanerna som i praktiken styrde Japan genom kontrollen över kejsaren. Sogaklanen var den starkare och kunde sätta sin kandidat på tronen. En fem år lång regim avslutades med ett mord. För att undvika ett förödande inbördeskrig så bad man Suiko att bli kejsare.

Suiko var av Sogaklanen, halvsyster och hustru till kejsar Bidastu. Inte olikt de egyptiska kejsardynastierna. Suiko hade avlagt nunnelöften till ett buddistkloster men kom att bli den första, av åtta, kända kejsarinnor på den japanska tronen. Hon tillträdde det officiella året 592 och två år senare var buddismens ställning i Japan officiell. Suiko kom att regera i 36 år. Det kom att ske många förändringar under Suikos regim. Namnet på landet ändrades från det äldre Wa till det som vi känner idag Nihon. Ett helt nytt regelverk utarbetades vad gäller titlar inom det kejserliga hovet. Det kinesiska inflytandet började påverka Japan. En ambassad upprättades vid det kinesiska kejserliga hovet, liksom kontakterna med Korea ökade ytterligare. Det gjorde att unga japaner kom att studera på fastlandet och förde med sig idéer och tankar till öriket. Detta ledde fram till en ny konstitution i konfuciansk anda och en kinesisk inspirerad kalender.

Det finns antydningar om att det var en av prinsarna, Shōtoku, som styrde riket som en del av Soga klanen. Han dog sex år innan kejsare Suiko och när hon skulle efterträdas uppstod en maktkamp. Den som gick segrande ur striden var ett barnbarn till Bidatsu och ett barnbarns barn till kejsar Kinmei, Jomei.

27 augusti 1874 – Brysselkonferensen antar 56 artiklar om krigets lagar

Bakgrunden

Redan i det gamla testamentet finns regler för vad man får och inte får göra i krig. Araberna hade en uppsättning av regler som de höll sig till under sitt erövringskrig på 600 och 700-talen och dessa regler gällde även under striderna mot korsfararna 400 år senare. Fler kulturer har försökt att organisera regler för krig.

1800-talet var ett av de fredligaste århundraden någonsin. Från Wienkongressen 1815 till Första världskriget förekom det inget stort världsomfattande krig. Vad som förekom var flera mindre konflikter och i samband med industrialismens genombrott så blev vapenproduktionen effektivare. Krigen blev ganska korta och blodiga. Synen på människan hade också förändrats och franska revolutionens idéer hade slagit igenom, en vanlig människa hade ett högre värde.

Under Italiens enande stod slaget vid Solferino 1859 och en som upprördes av det han såg i lidande var schweizaren Henri Durant. Han fick se tiotusentals döda, döende och skadade ligga på slagfältet och ingen som verkade bry sig. Han organiserade traktens befolkning och började ge vård åt alla, oavsett sida i kriget. På Durants initiativ grundades Röda korset 1863 och året efter organiserade det schweiziska parlamentet ett möte med 12 stater som skrev under Genèveprotokollet som skulle ge skydd åt sårade och skadade soldater i krig.

1868 slöts Sankt Petersburgdeklarationen där stormakterna enades om att målet med kriget var att försvaga militären. Därför förbjöds explosiva granater under 400 gram eftersom de hade till avsikt att skada människor. Med framgången från Sankt Petersburg så skrev den ryske tsaren Alexander II, regler och bestämmelser som skulle gälla i ett krig och kallade till konferens i Bryssel. Där förhandlades ett 56 artiklar långt fördrag fram som skrevs under den 27 augusti 1874.

Konsekvenserna

Storslaget som det var trädde konferensens slutdokument aldrig i kraft. Det var inte tillräckligt många länder som var intresserade av att ratificera dokumentet för att slippa binda sig för något. Arbetet med Brysselkonventionen var inte bortkastat. Det blev istället grunden för vidare arbete med att kodifiera krigets lagar och nästa steg var Institutet för Internationell lag som tillsatte en kommitté som skulle studera Brysseldeklarationen. Rapporten; Manual för regler och seder i krig antogs i Oxford fyra år efter Brysselkonferensen.

Arbetarna i Bryssel och Oxford arbetet blev grunden för nästa stora konferens, i Haag i Nederländerna 1899. Här kom de internationella Haagkonventionerna om krigets lagar till. Åtta år senare kom nästa uppsättning av regleringar av kriget. Utvecklingen har fortsatt sedan dess. Efter Första världskriget skedde arbetet inom Nationernas förbund och efter Andra världskriget inom Förenta Nationerna. Idag har vi ett omfattande system för det internationella umgänget mellan stater. Problematiken ligger i att det kommit till fler aktörer på den internationella arenan inte minst terrorgrupper och multinationella företag som inte lyder under något eget territorium vilket fått stater att tumma på regelsystemet och sedan försöka bända in sitt agerande inom lagarnas ramar eller helt enkel gjort egna, nya tolkningar av den internationella lagen och kriget lagar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 augusti 1920 – Slaget om Warszawa

Bakgrunden

1795 delades det som var kvar av Polen mellan, ryssar, preussare och österrikare. Polen var längre ett självständigt land. Istället blev det gränstrakten mellan stormakter och kom att bli skådeplats för flera blodiga krig. Napoleon kom, drog vidare mot Moskva och återvände. Polackerna försökte åtskilliga gånger under 1800-talet att göra uppror mot ryssar och österrikare men det slutade i nederlag varje gång. 1914 bröt första världskriget ut. Tyskar och österrikare kastade sig på ryssarna och mycket av striderna skedde i dagens Polen. Tsaren ville efter kriget bilda en polsk stat i en personalunion. Den frågan försvann snabbt efter oktoberrevolutionen 1917. Polska divisioner utbildades av ententen för att kunna strida mot centralmakterna och deras ockupation av Polen. Det drog fram en polsk nationalism i slutet av första världskriget vilket ledde fram till att ett fritt Polen utropades 7 oktober 1918.

Gränsdragningen för det nya landet blev en tvistefråga. Den togs inte upp i Versaillesfreden och ryssarna hade en annan idé än polackerna om vad den skulle dras. Redan under det ryska inbördeskriget hade polackerna gått i östra Ukraina för att ta områden som var omstridda. När den Röda armén fick övertaget i inbördeskriget började de även pressa på i Ukraina. Polen gjorde i början 1920 ett anfall österut men den allt starkare Röda armén drev tillbaka polackerna ända till Warszawa. I mitten av augusti hade de nått fram till fästningen Modlin norr om staden. Det avgörande slaget inleddes och var över den 25 augusti 1920.

Konsekvenserna

Den polske överbefälhavare Pilsudski hade grupperat sina divisioner som ett skydd framför Warszawa. Han skickade trupperna söder om staden i ett motanfall mot Röda armén. Det var framgångsrikt och polackerna kunde driva tillbaka ryssarna under svåra förluster. Ryssarna fick retirera tillbaka in i Ryssland och Lenin kallade det en av de värsta förlusterna någonsin. Ryssarnas plan var att passera Polen och sprida revolutionen till Berlin. Polackerna fortsatte att anfalla och kunde säkra sin självständighet.

I oktober orkade länderna inte kriga mer utan skrev under ett vapenstillestånd. 18 mars 1921 var kriget över när parterna i Riga slöt ett fredsfördrag. I avtalet kom ryssar och polacker överens om hur gränsen skulle dras. Polen hade nu sin frihet och skulle forma sin egen framtid, i demokratiska anda. En president valdes och han mördades efter ett par dagar på jobbet och sedan växlade regeringsmakten under kortare eller längre tid. 1925 kom depressionen till Polen och det utbröt oroligheter. Pilsudski samlade trupper utanför Warszawa för att slå ner revolten och passade på att ta makten i landet. Han regerade som diktator fram till sin död 1935. En fasad av demokrati kunde upprätthållas med val 1936, som bojkottades av alla utom Pilsudskis parti.

I väster hade tyskarna valt Adolf Hitler till diktator och i öster satt Stalin på en fruktad diktatur. I mitten satt polackerna och såg orosmolnen tona upp sig. De förde ett djärvt spel och när Hitler invaderade Tjeckoslovakien i mars 1939 så hade de Polen vid sin sida som gick och annekterade delar som de ansåg var deras. Men, det var i september 1939 som Polens öde avgjordes. I Molotov-Ribbentrop pakten hade Polen delats mellan Stalin och Hitler. 1 september anföll tyskarna och 17 september invaderade Röda armén de östra delarna av Polen. Återigen var de ockuperade.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

24 augusti 1572 – Bartolomeinatten

Bakgrunden

Martin Luthers krav på förändringar i den katolska kyrkan slutade med att kyrkan splittrades. I Frankrike blev ledande högadelsläkter som Guise och Montmorency ledande företrädare på den katolska sidan i norra delarna av landet. Condé, Coligny och Bourbon ledde hugenotterna, som protestanterna i södern kallades.

1559 dör Henrik II och lämnar efter sig ett maktvakuum. Hans son blir kung, Karl IX, 10 år gammal. Han kom att bli starkt beroende av sin mor Katarina de Medici. De ledande släkterna känner sig manade att ta över. Intrigerna får en ny religiös innebörd när olika släkter bekänner sig till den gamla eller nya formen av kristendom. Jesus gyllene regel, allt som du vill att människorna ska göra mot dig ska du göra mot dem, gäller inte i maktkampen. Det första religionskriget bryter ut 1562 och avslutas det följande året. Nästa bryter ut 1567 och håller på ett år innan en fred kan förhandlas fram. Den håller inte länge utan det tredje kriget tar vid samma år. Nu pågår fientligheterna i fyra år innan parterna lyckas enas i St Germain.

Det var en ansträngd tid mellan de båda grupperna. En av ledarna på den protestantiska sidan var den Henrik av Bourbon, var även kung av Navarra i norra Spanien. Han skulle gifta sig med kungens syster, prinsessan Margareta av Valois. Bröllopet planerades till augusti. Det väckte uppmärksamhet att en av religionskrigens ledare på den protestantiska sidan skulle gifta sig med dottern till en av religionskrigens ledare på den protestantiska sidan. Margaretas moder kom från den rika och inflytelserika släkten Medici i Italien och var en stark anhängare av katolicismen. Det är svårt att veta vad hennes drivkraft var när hon uppmanade sin son, kungen Karl IX att beordra mordet på en annan framstående protestantiska ledare, sin egen rådgivare, amiral Gaspard de Coligny. Mordet blev startskottet till bartolomeinatten den 24 augusti 1572

Konsekvenserna

Henrik av Navarra överlevde massakern genom att konvertera till Katolicismen. Andra hade inte lika stor tur. Moderna uppskattningar talar om 5000 till 30000 mördade. Det var ett förödande slag för hugenotterna i Frankrike som förlorade många av sina främsta ledare. Det fjärde kriget mellan parterna startade och höll på ett år. Det femte kriget startade 1574. Henrik av Navarra bytte sidan igen och det sjätte kriget startade. Även ett sjunde krig hanns med innan almanackans blad stod på 1580.

Nya inbördeskrig rasade i Frankrike. När Navarras svåger, kungen i Frankrike, Henrik III, låg på sin dödsbädd blev Navarra tronföljare. Henrik IV kunde bestiga den franska tronen 1589. Det var fortfarande ett svårt läge i landet eftersom katolikerna vägrade erkänna Henrik eller kättarkungen som han kallades. Han löste problemet genom att återigen konvertera till katolicismen 1594 gjorde han sitt intåg i Paris med kommentaren att Paris kan vara värd en mässa.

Religionskrigen upphörde helt 1598 när Ediktet i Nantes. Katolicismen hade segrat men hugenotterna kunde tillförsäkras en tryggad ställning i Frankrike. Navarra mördades senare av katolsk fanatiker. Efterträdaren Ludvig XIII beskyddade inte Hugenotterna som Henrik IV hade gjort. De upplevde ett ökat förtryck från kungamakten sida, påhejade kungens mor Marie de Medici. Hugenotterna började försvara sig och 1620 bröt ett uppror ut.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

20 augusti 1962 – NS Savannah inleder sin jungfruresa

Bakgrunden

Radioaktiviteten upptäcktes 1896 av Henri Becquerel. Kärnenergi som forskningsfält började växa fram under inledningen på 1900-talet. Det var en mäktig kraft att tämja. Det intensiva forskningsskede inleddes när de allierade kom på att tyskarna låg långt framme när det gäller utvecklingen av en atombomb. Första steget var att bomba och förstöra de anläggningar som behövdes för att tillverka bomben, inte minst Rjukan i Norge. Amerikanarna satte igång Manhattanprojektet för att producera en egen atombomb, vilket de lyckades med. Den första atombomben sprängdes i Nevada öknen 16 juli 1945. Nästa steg blev att göra klart den bomb som släpptes över Hiroshima den tre veckor senare.

Det är en mäktig kraft, atomklyvning. Tekniken att släppa lös den var klar och nästa steg blev att bemästra kraften för civilt bruk, att producera elkraft från ett atomkraftverk? 1951 startades den första experiment reaktorn och tre år senare hade USS Nautilus som första fartyg en kärnenergimotor. Nu var det inte bränslet som begränsade operationstiden utan hur mycket proviant som en ubåt kunde förvara ombord. 1957 togs det första civila kärnkraftverket i drift, ett som inte hade vapenplutonium som främsta arbetsuppgift. Även Sovjetunionen hade gett sig in forskningen om kärnenergi. Genom välplacerade spioner kunde de få mycket information från det amerikanska Mahattanprojektet och inom några år innan de var ikapp.

Det civila maritima användningsområdet var dels, isbrytare för arktiskt och där var ryssarna först med sin atomisbrytare Lenin, och dels handelsfartyg. Investeringarna var dyra i den nya tekniken men med statliga pengar i botten så började amerikanarna att bygga ett civilt lastfartyg som skulle utrustas med en nukleär framdrift. Efter byggtid på ca tre år kunde NS Savannah göra sin jungfruresa den 20 augusti 1962.

Konsekvenserna

NS Savannah blev inte så långlivad på de sju haven. Fram till 1965 drevs fartyget av en amerikansk myndighet innan det togs över av ett kommersiellt rederi som utförde transporter mellan den amerikanska östkusten och Medelhavet. Kanske var det ett bra val, rederi hade också personresor som affärsidé och NS Savannah kunde ta upp till 6o passagerare på sina resor. 1972 var fartygets resor över och hon skickades till Baltimore för att bli museum.

Det har inte byggts många civila fartyg med atomdrift. NS Savannah var det första handelsfartyget och tanken var att visa världen att det land som först släppte en atombomb i krig ville att kärnkraften skulle vara till en fredlig användning. Tyskar och japaner har också försökt sig på experiment fartyg. Intresset har ökat på det nya millenniet. Det har på flera håll i världen visats intresse och gjort studier på hur atomdrivna handelsfartyg skulle kunna användas ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Ryssarna har kommit längst och har ett fartyg i kommersiell drift, det blev det fjärde handelsfartyget. Annars är det civila användandet mest tillämpat på isbrytare och då är det Ryssland som byggt alla de tio fartyg som finns eller funnits.

Det går inte att komma ifrån att atomdriften är kanske ett billigt bränsle men investeringarna kostar och det kostar att underhålla skeppet, inte minst säkerhetsmässigt. Det är kanske därför som det krigsfartyg som utrustats med kärnreaktorer. Framför allt ubåtar och de många gånger större hangarfartygen. Samtidigt är det ett allvarligt hot om ett fartyg går under, då finns det risk att det läcker ut radioaktiva ämnen på havsbotten som kan spridas över stora områden. Nio atomubåtar har under årens lopp sjunkit, där den ryska ubåten Kursk kanske är den mest kända.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

17 augusti 1972 – Internationella domstolen kommer med sitt utslag i torskkriget mellan Island och Storbritannien

Bakgrunden

Havet runt Island har alltid varit rikt på fisk. Vikingarna kände till det och islänningarna känner till det och har levt på fisket i många generationer. De har fiskat för sitt dagliga bröd och de har fiskat för att sälja överskottet.

När den industriella revolutionen slår igenom kommer det mindre och bättre motorer som kan installeras på fiskefartyg. Motorerna gjorde att brittiska trålare under senare delen av 1800-talet sökte sig till nya fångstområden och de isländska vattnen blev populära, så populära att den danska regering beslutade att ha en zon runt ön som endast var till för islänningar att fiska i. Island var en del av Danmark och det blev danska flottans uppgift att skydda fisket. Britterna vägrade att erkänna fiskezonen och konflikten mellan danskar och britter upphörde först i samband med första världskriget.

Island blev självständighet 1944, och 1958 beslutade den isländska regeringen att utöka sin ekonomiska zon till fyra nautiska mil. Britterna vägrade återigen att erkänna gränsen och skickade Royal Navy för att skydda fiskefartygen mot de isländska patrullbåtarna. Det gick hett till med skottlossning och kapade trålar. Konflikten löstes när ärendet lämnades till internationella domstolen i Haag.

Island beslutade 1972 att återigen utöka sin ekonomiska zon, nu till 50 nautiska mil, en åtgärd som skulle träda ikraft den 1 september samma år. Internationella domstolen i Haag kom med sitt utlåtande som uppmanar Island att inte genomföra åtgärderna den 17 augusti 1972.

Konsekvenserna

Utlåtandet gick emot Island men trots det trädde beslutet i kraft. Islänningarna började igen jaga brittiska fiskebåtar och kapade deras trålar. De brittiska fiskarna lämnade Island och återvände när den brittiska flottan kunde skydda dem. Återigen gick det hett till och det förekom flera sammanstötningar mellan fartyg ur Royal Navy och de isländska patrullbåtarna. Konflikten drog ut på tiden och islänningarna hotade att gå ur NATO eftersom de ansåg att de inte hade fått någon hjälp i kriget mot britterna. Island var en strategisk mycket viktig del av NATO:s försvar av konvojrutterna mellan Nordamerika och Europa så det tog knappt två månader innan ett avtal mellan britter och islänningar hade förhandlats fram. Britterna fick begränsade fiskerättigheter i de isländska vattnen.

När avtalet löpte ut beslutade Island att återigen utöka sin ekonomiska zon, nu till 200 nautiska mil. De hävdade att det var för att skydda fisket mot utfiskning. Återigen kom det till konfrontation mellan de isländska patrullbåtarna och brittiska krigsfartyg och islänningarna tvingades att skjuta skarpt mot brittiska fartyg efter att båtarna rammat varandra. Vem som började och vems fel det var beror på vem man frågar. Islänningarna vädjade till FN:s säkerhetsråd som vägrade att befatta sig med ärendet. Konflikten fortsatte och när en isländsk patrullbåt kapade en trål, så rammade en brittisk fregatt den isländska patrullbåten som var nära att sjunka. Islänningarna hotade att stänga NATO basen Keflavik och efter det fick britterna ge med sig. Island gick segrande ur torskkriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

16 augusti 1819 – Peterloomassakern

Bakgrunden

Storbritannien hade varit motståndare till franska revolutionens. Napoleon mötte sitt öde i Waterloo sommaren 1815 och efter det var det dags att gå tillbaka till ett fredssamhälle, efter decennier av ihållande krig.

En faktor som arbetade på den brittiska sidan var deras försprång i den industriella revolutionen. Britterna kunde producera krigsmateriel i en industriell skala som behövdes för att hålla dessa massarméer i fält år efter år. Efter kriget kom en ekonomisk baksmälla. Efterfrågan på varor sjönk drastiskt och människor blev arbetslösa. Särskilt påverkade detta textilarbetarna i Lancasterområdet. Det fanns en brist på mat och den som fanns var dyr eftersom Storbritannien hade infört importtullar på utländskt spannmål. Det fanns också en stark politisk rörelse som ville reformera valet till parlamentet. Systemet med valkretsar hade inte uppdaterats på länge. En valkrets med en invånare kunde utse två parlamentsledamöter medan de nya industristäderna med miljoninvånare representerades också av två parlamentsledamöter.

De två rörelserna av politiska reformer och fattigdom och krav på arbete förenade sig i en kamp. Tidigt på året 1819 var det tuffa tider och rörelserna radikaliserades, inte olikt det som skedde i Paris 40 år tidigare. Sommaren kom och myndigheterna blev allvarligt oroade att det skulle bli uppror i det fattiga Lancaster. Ett möte hade, med den kände och radikale talare Henry Hunt, till början av augusti men sköts upp. När mötet väl börjat krävde lokala myndigheter att han och andra skulle arresteras av militären. Kavalleriet sattes in på St Peters field den 16 augusti 1819.

 

Konsekvenserna

Det känns nästa alltid när man läser om händelser som den på St Peter´s filed i Manchester som om det är en serie olyckliga omständigheter och ett visst mått okänsligt kraftfullt handlande. Myndigheterna som beslutade om insatsen verkade inte vara vuxna sin uppgift. De hade inte känslan för vad som var möjligt att göra. Kavalleriet var frivilliggrupper som hade ordinära jobb. Det var vanliga människor som kastades in i en situation som de inte var tränade för. Anfallet inleddes med att ryttarna red över en kvinna som bar sitt lilla barn och barnet dog. Totalt beräknas upp till 15 människor ha dödats. Inte sällan av sabelhugg i huvudet. Även om en obducent fick det till att ett av offren dog av naturliga orsaker. Tre av de poliser som fanns på platsen för att hålla ordning dödades också, med sabelhugg. En Waterloo veteran ansåg att detta kaos var mycket värre, han dog av sina skador tre veckor efter händelsen. Antalet skadade är svårt att uppskatta. Många vågade inte söka hjälp eftersom de trodde att det skulle komma repressalier om de blev kända. Någonstans mellan 400-700 beräknas ha skadats.

Namnet Peterloo kommer från en tidningsrubrik som ville knyta samman händelserna i Manchester med händelserna i Belgien. Massakern i Peterloo väckte uppmärksamhet i hela landet. Pressen hade egna reportrar på plats som målande beskrev det inträffade. Politikerna kände kraften i det som hänt och de slog av på reformerna för att inte oroa i onödan. Förutsättningarna för ett uppror var också över. Myndigheternas överreaktion hade tydlig visat att det skulle vara kostsamt. Henry Hunt som var huvudtalare och mycket influerade av franska revolutionens idéer fick tillbringa två i fängelse för sin del i Peterloo massakern. Några större förändringar blev det inte.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel