16 september 1970 – Kung Hussein av Jordanien inleder svarta september

Bakgrund

Dagens Jordanien har varit ett ombytligt område. I början av nittonhundratalet var området under Ottomansk överhöghet och i Versaillesfreden bildades det brittiska protektoratet Transjordanien. Efter andra världskriget, med godkännande av FN, bildades det Hasemitiska kungadömet Transjordanien under kung Abdullah I. I kriget mot Israel 1948 ockuperade landet västbanken som senare annekterades och Abdullah blir kung över Jordanien. Kungen mördades 1951 och efterträdes av sin son Hussein.

Under 1950- och 1960-talet dras arabstaterna mer mot Sovjetunionen och dess allierade medan Hussein söker samarbete med Storbritannien och USA. 1967 lierar sig Jordanien med Egypten och Syrien och tillsammans deltar de i sexdagarskriget mot Israel med ett förödande resultat för landet. Israel intog västbanken och östra Jerusalem, den heliga staden för tre religioner.

Feddayen hade bekämpat judiska bosättare sedan 1920-talet. Den främsta organisationen, Fatah, flyttade sin verksamhet efter 1967 till Jordanien för att fortsatta kampen för ett fritt Palestina. PLO bildades på uppmaning av Egyptens president Nasser som paraplyorganisation för palestinska grupperna, med Fathas ledare Yasser Arafat som ordförande. I mars 1968 stod slaget om Karameh där PLO och Jordaniens armé slog israelerna vilket gav PLO prestige. De växte sig starkare i Jordanien och kom, trotts försök att hitta samarbetsformer, att bli en stat i staten. Delar av PLO utmanade öppet den jordanska monarkin och våldsamheter uppstod mellan gerilla och säkerhetstrupper vilket hotade den Hasemitiska regimen. I samband med en serie flygplanskapningar där passagerarna hölls som gisslan i Jordanien blev situationen ohållbar. Kungen utlyste undantagstillstånd den 15 september 1970.

Konsekvenser

Dagen efter gick armén till anfall mot PLO:s högkvarter i Amman. Striderna blev intensiva och Arabförbundet tvingade fram en vapenvila som gynnade PLO. De jämställdes med Jordanien och fick rätten att attackera Israel från det jordanska territoriet. Dagen efter, dog PLO:s främste beskyddare, president Nasser, och Kung Hussein gick till förnyat anfall. Sakta men säkert tog jordanierna tillbaka kontrollen över sitt land. Sommaren 1971 hade kungen säkrat sin tron och stärkt sitt grepp om sitt land. PLO och Yasser Arafat flyttade sin verksamhet till Libanon innan de 1982, efter Israels invasion, flyttade till Tunis. September 1970 kallas i arabisk historiebeskrivning för svarta september.

Kung Hussein fick ge upp sina anspråk som palestiniernas representant till PLO, vilka erkändes som de lagliga representanterna, även av FN. 1988 gav Jordanien upp anspråken på västbanken och drar in jordanska medborgarskap för att förhindra att Israel utvisar palestinier till Jordanien. 1991 ställde Jordanien upp i Madridkonferensen, fredsförhandlingarna som ledde fram till Washingtondeklarationen och senare ett fredsavtal med Israel den 26 oktober 1994.

1999 avled kungen och Abdullah II intog tronen. Jordanien fortsättar att gå den bräckliga vägen för fred i detta våldsamma hörn av världen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

13 september 1993 – Oslodeklaration om fred i Mellanöstern undertecknas

Bakgrunden

I början av 1990-talet skedde flera förändringar som gjorde att fredsprocessen i Mellanöstern kunde gå framåt. På den palestinska sidan hade PLO trängts undan från närområdet och opererade från Tunis. Palestiniern hade aktivt stöttat Saddam Hussein i Gulfkriget och PLO och palestinierna förlorade många vänner i arabstaterna. Kalla krigets slut gjorde att PLO inte längre kunde få stöd av Sovjetunionen. PLO var trängda av krafter utifrån.

På de ockuperade områdena hade 1987 startat ett uppror, Intifadan. PLO:s ledarskap var för långt bort och andra grupper, Hamas och Islamska Jihad, som tog över initiativet. PLO höll på att förlora greppet om den egna befolkningen och Yasser Arafat var tvungen att göra något medan han fortfarande kunde. PLO var trängda av krafter inifrån.

I Israel kom arbetarpartiet till makten efter valet 1992. Ledaren Yitzhak Rabin, en krigsveteran från andra världskriget och från självständighets 1948 försökte hitta en fredlig lösning på Mellanösternkonflikten. Det fanns personer och grupper på båda sidor av konflikten som hade intresse och motivation att hitta en fredlig lösning, men det fanns också många som livnärde sig på att våldet fortsatte. Fredskonferensen om Mellanöstern började i Madrid 1991 och fortsatte sedan i hemlighet i Oslo. I slutet av augusti 1993 var avtalet klart och efter att PLO erkänt staten Israel rätt att existera, undertecknades Osloavtalet den 13 september 1993.

Konsekvenserna

Avtalet går i korthet ut på att Israel ska dra sig tillbaka från Gazaremsan och från Västbanken. I dess ställe ska en självstyrande palestinsk myndighet etableras. Inom fem år ska förhandlingar inledas om att omvandla myndigheten till en självständig stat. Mellanösternkonfliktens svåraste frågor, Jerusalems status, gränserna, säkerheten, de judiska bosättningarna, vattnet och de palestinska flyktingarnas status skjuts på framtiden, till nya gemensamma förhandlingar.

Båda sidor i konflikten blev splittrade av Osloavtalet. Vänstern i Israel hyllade avtalet medan högern i starka ordalag fördömde det. Den israeliska sidan var osäker på palestiniernas intentioner. Viktiga grupper i Israel var emot avtalet inte minst bosättarna som var rädda för att bli av med sina hem. Samtidigt trappade palestinska grupper, som motsatte sig fredsavtalet, upp våldet och började med terroraktioner mot israeler och Israel. Det ökade högerns argument om att det inte gick att lita på palestinierna.

På den palestinska sidan hyllade den ledande gruppen al-Fatah avtalet medan andra grupper vägrade godkänna Osloavtalet med motiveringen att organisationen stadga inte tillät att staten Israel existerade. De palestinier som inte litade på Israel valde att lyfta fram bosättningars utbyggnad och trodde inte Israel skulle riva dessa.

Tyvärr lyckades de som motsatte sig fred, att vinna. Den israeliska premiärministern Rabin sköts till döds av en judisk fundamentalist som motsatte sig avtalet och några år senare promenerade Ariel Sharon upp på tempelberget i Jerusalem och utlöste den andra intifadan. De palestinska grupper som skickade självmordsbombare efter självmordsbombare mot Israel och tillsammans lyckades de att skjuta och spränga fredsprocessen till döds.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

9 september 1993 – Staten Israel erkänns av PLO

Bakgrunden

PLO, Palestinian Liberation Organisation, grundas 1964 på initiativ av den Egyptiske presidenten Nasser. PLO är en paraplyorganisation för palestinska exilgrupper och har till mål att befria hela Palestina, inklusive Israel. 1969 tar al-Fathas ledare Yasser Arafat över ordförande skapet i PLO och arbetar för att befria Palestina, främst genom angrepp från Jordanskt territorium, men 1970 kastas PLO ut från Jordanien och flyttar sin verksamhet till södra Libanon.

När konflikten, efter Sexdagarskriget 1967 och Oktoberkriget 1973, övergår från att stå mellan Israel och arabstaterna till att stå mellan Israel och palestinierna, blir PLO 1974 mer respektabel när man också tar upp kampen mot Israel med politiska medel. Arabstaterna erkänner organisationen som den enda lagliga representanten för palestinierna och FN beslutar att ge PLO observatörsstatus. I samband med Camp David avtalet 1979 avvisar PLO planerna på palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza och de fortsätter med sin väpnade kamp. 1982 invaderar Israel Libanon och PLO tvingas flytta sin verksamhet till Tunis i Tunisien.

Intifadan, det palestinska upproret på de ockuperade områdena, bryter ut 1987 och samtidigt grundas Hamas som snabbt blir den viktigaste politiska aktören på den palestinska sidan utanför PLO. Jordanien som formellt äger västbanken ger 1988 upp sina anspråk på området och PLO utropar en självständig palestinsk stat. Bakom kulisserna pågår ett förhandlingsarbete med Osloavtalet som är klart för underskrift. I ett första steg skickar PLO:s Yasser Arafat ledare ett brev till Israels premiärminister Yitzhak Rabin där PLO erkänner staten Israel. Brevet är daterat den 9 september 1993.

Konsekvenserna

Fyra dagar senare undertecknades Osloavtalet som syftar till en tvåstats lösning. Året efter skrev Jordanien och Israel under ett fredsavtal och därmed öppnades Västbanken för palestinierna. Formellt var det jordanskt territorium och nu kunde det införas ett begränsat självstyre.

Den palestinska sidan är inte längre en så enad front som den varit. I och med det kalla kriget hade palestinierna förlorat sin största sponsor i östblocket. Arabländerna hade visat PLO kalla handen efter deras stöd till Saddam Hussein under Irakkriget 1991. Ur detta hade det kommit nya palestinska grupper som Hamas och islamiska Jihad, framför allt inne i Israel och Hizbollah i södra Libanon.

Fortsättningen blir svår för PLO och Yasser Arafat. Han har en åldrande ledarstruktur som de flesta befinner sig utanför israeliskt område eller befunnit sig i exil i många år. De nya grupperna har yngre ledare som vuxit fram under intifadan och delat vardagen med vanliga palestinier. Successivt utvecklas självstyret och fredsprocessen tar ett steg framåt när avtalet om palestinskt självstyre skrivs under i september 1995. Extrema grupper, både bland palestinierna och bland israelerna, gör allt vad de kan för att sabotera fredsprocessen. Palestinska extremister skicka fram självmordsbombare och en ung israel skjuter 1995 ihjäl premiärminister Rabin på ett fredsmöte i Tel-Aviv och mördar bokstavligen fredprocessen i mellanöstern. Arafat har ett palestinskt val framför sig, för att i världens och i palestinska ögon legitimera sin makt position.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanöstenkonflikten.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 juni 1956 – Nasser avgår som revolutionsrådets ordförande

Bakgrunden

I det Egyptiska sultanatet, under det brittiska protektoratet, under sultan Ahmad Fuad föddes den förste sonen till Fahima och Abdel Nasser Hussein. Hans fick namnet Gamal Abdel Nasser. Vid femton års ålder deltog han regelbundet i demonstrationer mot kungen och det brittiska styret av Egypten. Han började läsa juridik men bytte till en officerskarriär 1937. Där träffade han Anwar Sadat och Abdel Hakim Amer och de skulle påverka Egyptens de kommande femtio åren.

När Rommel stormade fram mot Egypten gjorde britterna en kupp och tvingade kung Faruq att tillsätta en mer brittisk vänlig regering. Nasser ledde i hemlighet en grupp som stödde nazisterna i hopp om att kasta ut britterna. 1943 blev han lärare på militärhögskolan och ägnade en del av in tid till att rekrytera medlemmar för den arabiska saken. Han stred i kriget mot Israel 1948-49 och kom tillbaka med hjältestatus när hans bataljon vägrat ge upp, trots att de var omringade. Befolkning gillade hjältarna men inte kungahuset. Nasser var beslutsam att i nationalistisk anda ta makten.

Utveckling gick fort och tvingade Nasser att agera. Han planerade en kupp mot kungen och utsåg den populäre general Naguib som förgrundsfigur. De officerare som rekryterats deltog med sina trupper och i juli 1952 hade de säkrat makten i Egypten. Året efter avskaffades den Egyptisk monarkin och landet styrdes av ett revolutionsråd, med Naguib som ordförande och Nasser som vice. När Naguib blir president 1954 blir Nasser ordförande i revolutionsrådet. En post som han lämnar den 23 juni 1956.

Konsekvenserna

1956 är ett hektiskt år i egyptisk historia och i Nassers liv. I januari kommer en ny konstitution gör Egypten till en enpartistat. Som ordförande i revolutionsrådet kan Nasser ohotad ta makten. Längs gränsen mot Israel opererade palestinsk gerilla och 1955 anföll israelisk militär in i den egyptiska Gazaremsan för att slå tillbaka. Egypten kunde inte svara militärt men svarade med att spärra Tiransundet för israelisk sjöfart. Västvärden som retats upp av Nasser och Egyptens hållning i olika frågor och stöd till arabiska rörelser i Nordafrika drog tillbaka sitt stöd till regimen i Kairo. Nasser vände sig till Sovjetunionen och fick köpa vapen och kunde jämna ut de militära oddsen gentemot Israel.

Sommaren 1956 lämnade de sista brittiska trupperna kanalzonen. Det hade varit en politiks framgång för Nasser när avtalet förhandlades fram två år tidigare. Samtidigt hade USA:s fått reda på att Egypten köpt vapen av Sovjetunionen och drog tillbaka erbjudandet om att låna ut pengar till byggandet av Assuandammen. När de brittiska trupperna tågade ut höll Nasser ett tal där han förstatligade Suezkanalen. Britter, fransmän och israeler bildade en allians mot Egypten och i oktober bröt Suezkriget ut. Det blev ett militärt nederlag för Egypten och ett politiskt nederlag för britter och fransmän. Dag Hammarskjöld förhandlade fram en fred. Nasser fortsatte som Egyptens president med en aktiv utrikespolitik. Sovjetunionen hade nu tagit steget in på den politiska arenan i Mellanösten och hade ett finger med i spelet när Sexdagarskriget drog i gång 1967. Det var Nassers andra krig som ledare för Egypten och ett igen ett svidande nederlag. Gamal Abdel Nasser var med och förhandlade fram en fred mellan kung Hussein av Jordanien och PLO:s ledare Yassir Arafat efter inbördeskriget i Jordanien 1970. Strax efteråt dog han i en hjärtinfarkt, 51 år gammal.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

10 juni 1967 – Sexdagarskriget är över

Bakgrunden

Spänningarna mellan Syrien och Israel hade ökat under 1966 och fortsatte 1967. Regelrätta strider utkämpades sporadiskt. Syrien åberopade försvarspaketen med Egypten som mobiliserade för att hjälpa sin allierade. Sovjetunionen försåg, i mitten av maj, Egypten med falska uppgifter om att Israel samlade trupper vid den syriska gränsen. Egyptens president Nasser bad FN-styrkan som vaktade gränsen sedan kriget 1956, att dra sig tillbaka. Trupper flyttas fram i Sinai och Tiransundet stängs för Israeliska fartyg, något som Israel ansåg vara en krigshandling. Kung Hussein av Jordanien ansluter sig till den arabiska försvarspakten. Israel var omringat och mobiliserade och sökte samtidigt stöd hos USA. USA förklarade att Israel inte fick slå till först och den Israeliske premiärministern Eshkol tvekade. Hans militära ledare ville slå till direkt. Morshe Dayan, hjälten från kriget 1956, utsågs till försvarsminister och på morgonen den 5 juni 1967 slogs det egyptiska flygvapnet ut innan kriget egentligen börjat. Armén anfaller Sinai och når Suezkanalen på fyra dagar. De diplomatiska ansträngningarna att hålla Jordanien utanför kriget misslyckades och på två dagar intogs östra Jerusalem, Västbanken och den Jordanska armén slogs i spillror. Syrien anfölls och två dagar senarenvar det syriska motståndet brutet, kriget var över den 10 juni 1967.

Konsekvenserna

Israel erbjöd sig att lämna tillbaka det ockuperade landet i utbyte mot fred. Arabländerna träffades efter kriget och kom överens om tre punkter. Inga avtal eller kompromisser med Israel och att inte erkänna den judiska staten. Arabstaterna förberedde revansch och i oktober 1973 anföll de under Yom Kippur-helgen. Krigen 1967 och 1973 befäste Israels militära överlägsenhet i området.

Israel kom att ockupera en landyta som var tre gånger större än landet var innan kriget. Palestinierna kom att leva under en ockupationsmakt och 1987 inleddes Intifadan som en protest mot Israels mot ockupationen och bosättningar på ockuperat.

Sovjetunionen hade tänkt öka sitt inflytande i Mellanöstern misslyckades och efter kriget 1973 orienterade sig Egypten mer mot USA medan Syrien höll fast vid sina relationer med Sovjetmakten. 1978 slöts Camp David-avtalet mellan Egypten och Israel.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

15 maj 1948 – Staten Israel anfalls av sina arabiska grannar

Bakgrunden

Runt förra sekelskiftet började judarna i diasporan att drömma om att återvända till Sion. Ben-Yehuda återuppväckte hebreiskan och Theodore Herzl grundade sionismen. Resultatet blev att den judiska invandringen till det av ottomanerna ockuperade Palestina ökade och med det motsättningarna mellan olika folkgrupper. I samband med Första världskriget intog britterna Jerusalem och lovade judarna ett hemland i Palestina i Balfourdeklarationen.

När de nazistiska förföljelserna av judar ökade, invandrade än fler judar och britterna får problem att hantera situationen. De hade lovat både judarna och araber samma land. Efter Andra världskriget kom frågan om Palestina åter upp på dagordningen. Judar utvandrade från Europa i större skaror, ibland nästan direkt från koncentrationslägren, och det blev ett riktigt problem för det brittiska förvaltarskapet. Judiska och arabiska terrorister härjade och bl.a. sprängdes det brittiska högkvarteret i Jerusalem King David Hotel av judiska terrorister. Frågan om Palestinas framtid överlämnades till Förenta Nationerna.

FN föreslog en delning av Palestina i en judisk och en arabisk del, vilket beslutades i Generalförsamlingens resolution 181 från november 1947. Judarna, ca en tredjedel av befolkningen skulle få drygt halva landet. Detta motsatte sig araberna, men delningen blev av och den judiska staten Israel utropas och  dagen efter kom det arabiska anfallet, den 15 maj 1948.

Konsekvenserna

Redan efter FN-beslutet ökade våldet mellan folkgrupperna för i att i maj bli ett reguljärt krig. Det såg ut att bli en ojämn kamp mellan få judar med dålig utrustning mot en månghövdat större arabisk motståndare med modernare och bättre vapen. Kärnan i den israeliska armén bestod av veteraner från Andra världskriget vilkas erfarenheter kom väl till nytta.

Inledningsvis hade de arabiska arméerna framgångar men slogs tillbaka av de mycket motiverade israelerna. Under sommaren inträdde en månads lång vapenvila som de båda parterna utnyttjade till att förstärka sina stridskrafter. Nya strider blossade upp och israelerna kunde rycka fram och ockupera mark som enligt delningsbeslutet i FN skulle tillhöra araberna. Folke Bernadotte försökte medla och ville hitta en rättvisare fördelning av landet, något som israelerna motsatte sig och i september mördades han av judiska extremister. 24 februari 1949 kunde ett vapenstillestånd slutas och striderna upphörde.

Konsekvenserna av kriget ligger fortfarande till grund för flera av de mycket svårlösta frågor som dagens fredsmäklare brottas med. Israel tog över tre fjärdedelar av landet vilket är en markant ökning jämfört med FN-beslutet. Runt 700 000 araber flydde eller fördrevs från sina hem och blev flyktingar i grannländerna där många lever än idag, inte minst i Libanon. Flyktingarnas återvändande och äganderätten till deras mark är en mycket svår fråga som fredsförhandlarna har att lösa. Problematiken underlättas inte av Israels beslut från 1948 att inga flyktingar tillåts återvända och att den marken som de lämnade efter sig har delats ut till Kibbutzer och bosättningar.

Fler krig följde, 1956, 1967 och 1973 innan konflikten gick från att vara israelisk-arabisk till att bli israelisk-palestinsk. Freden i Mellanöstern är allas ansvar, och alla måste visa en mycket god vilja att lösa problemen vare sig det är stater eller organisationer.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

9 april 1948 – Judisk milis ställer till med en massaker i Deir Yassin

Bakgrunden

I slutet av 1800-talet hade en växande nationalism dragit igenom Europa och värden. Även judarna i diasporan hade känt av den växande nationalismen, dels genom pogromerna som de drabbades av och genom de nya nationalstaterna som växte fram i Europa. Theodore Herzl klädde den judiska önskan att få återvända till Palestina eller Sion i sionismen.

Det turkisk-ottomanska imperiet regerade i Palestina men trots det kunde judar invandra. Efter första världskriget tog britterna över området som ett mandat av NF. Sakta men säkert ökade andelen judar i landet. Konflikten mellan de palestinska araberna och de invandrade judarna ökade successivt. Judarna hade samlade ihop sig i en väpnad gren som kallades Haganah. 1931 bildades Irgun en grupp som med våldsamma medel skulle kämpa för en judisk stat, som utlovats av britterna i Balfourdeklarationen 1917. Gruppen tog till terrorhandlingar mot den brittiska och mot araberna. Britterna hade utbildat och tagit hjälp av judarna under det arabiska upproret på 1930-talet men fick dem emot sig när de i princip stoppade invandringen av 1939. 1940 bröt sig en grupp ur Irgun som kom att kallas Sternligan efter sin ledare. Palestinierna organiserade också militära enheter och det kom till en allt ökande våldsspiral mellan de två befolkningsgrupperna.

Oroligheterna trappades när den brittiska mandattiden var på väg att rinna ut och FN röstat för en judisk stat i Palestina. Det hela utvecklade sig till ett regelrätt inbördeskrig mellan araber och judar. Araberna hade lyckats blockera Jerusalem och för att häva blockaden beslutade sig Irgun och Sternligan för att inta en arabisk by. Attacken, kom att kalla Deir Yassin-massakern, inleddes den 9 april 1948.

Konsekvenserna

Runt 120 milismän, som opererade utanför den judiska armén, samlades för attacken. Byn hade slutit ett fredsavtal med den judiska grannbyn. Araberna i byn hade ställt ut nattvakter och anfallarna upptäcktes och några dödades omedelbart. Attacken fortsatte och handgranater kastades in i husen där kvinnor och barn sov. När striderna upphörde var många av de arabiska invånarna döda, uppgifterna går isär ganska mycket mellan olika källor. Deir Yassin blev i sin samtid en vattendelare i striderna. Haganah som kommit och hjälpt till, kunde skylla terrorn på milisgrupperna och själva framstå som korrekta militärer. Haganah och Jewish Agency skickare även ett brev till den jordanske kungen där de beklagade det som inträffat.

Skadan var redan skedd. Byborna tvingades bort. Fem veckor efter massakern lämnade britterna Palestina och judarna utropade en egen stat den 14 maj 1948 och dagen efter startade det första israelisk-arabiska kriget. Ryktet om vad som skett spreds i vida kretsar och palestinier valde att fly till grannländerna när israeliska trupper kom. De flyktingar som lämnade sitt land 1948 sitter fortfarande i flyktingläger och är en av de svåraste frågorna att lösa för att få till en fred i Mellanöstern. Arabiska extremister utnyttjade massakern för att hämnas oförätten och för varje hämnd aktion följde en judisk hämndaktion och så ökade det meningslösa våldet i en än meningslösare spiral med fler oskyldiga offer.

Sternligan och Irgun bildade tillsammans med Haganah den israeliska armén. Irguns ledare vid tiden för attacken blev senare Israels premiärminister och Nobels fredpristagare, Menachim Begin.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

14 mars 1978 – Israel invaderar och ockuperar södra Libanon

Bakgrunden

Allt sedan staten Israels utropande i maj 1948 har de arabiska grannländerna bekämpat den judiska staten. Runt Israels gränser opererade även palestinska gerillagrupper och utförde attacker och raketanfall mot Israel. Under slutet av 1960-talet började flera grupper, bl. a. Fatah och PFLP att etablera sig i södra Libanon och blev snabbt inflytelserika. Det var inte bara i Libanon som palestinierna vann inflytande. I Jordanien blev de en så stor maktfaktor att kung Hussein kastade ut palestinierna med våld under det som kom att kallas svarta september 1970. Palestinierna omgrupperade sig till södra Libanon och blev ännu mer inflytelserika vilket var en bidragande orsak till det libanesiska inbördeskriget som började 1975 och pågick till 1990.

Den 11 mars 1978 tog sig en grupp Fatahmedlemmar över gränsen från Libanon, kapade en buss och dödade och skadade 100 israeler. Israels svar blev hårt och omedelbart, den israeliska armén invaderade sitt grannland den 14 mars 1978.

Konsekvenser

På sju dagar hade de israeliska stridskrafterna ryckt fram till Litanifloden. PLO drog sig, under svåra förluster, tillbaka norr om floden och angriparna ockuperade det land de tagit med undantag för staden Tyr. När den israeliska armén senare samma år drog sig tillbaka lämnade de över ansvaret till sina allierade i SLA (Syd Libanesiska Armén).

FN reagerade på den israeliska invasionen med två resolutioner i säkerhetsrådet, nummer 425 och 426. Resolutionerna krävde ett omedelbart tillbakadragande av Israel. FN skickade en militär styrka till Libanon för att se till att resolutionerna uppfylldes och att fred och säkerhet kunde återställas i området. UNIFIL (United Nations Interim Force in Lebanon) kom på plats i högkvarteret i Naqoura den 23 mars 1978 och är kvar där ännu.

Konflikten mellan Israel och PLO fortsatte. Under 1981 förvärrades situationen och 1982 gick Israel åter igen till attack, först till Litanifloden och sedan till Beiruts utkanter vilket ledde till att PLO var tvungna att flytta igen, denna gång till Tunis i Nordafrika.

I mitten på 1980-talet växte en ny palestinsk grupp fram med stöd av den nya islamska regimen i Iran – Hizbollah. Gruppen vann snabbt mark i Libanon och utmanade SLA och Israel. 1996 utförde Israel massiva flyganfall mot Hizbollah för att komma åt gerillan. När SLA kollapsade i början på år 2000 drog sig Israel tillbaka till sin sida av gränsen i maj och i juni 2000 kunde FN i en rapport konstatera att Israel uppfyllt kravet från resolution 425.

Den libanesiska armén tog inte kontroll över södra Libanon, det gjorde istället Hizbollah som återupptog raketbeskjutningarna över gränsen. Israel har vid upprepade tillfällen klagat över att den libanesiska regeringen inte har kontroll över sitt territorium utan mer eller mindre gett upp det till Hizbollah. 2006 attackerade Israel igen Libanon på jakt efter Hizbollah.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

8 mars 1920 – Kungariket Syrien bildas

Bakgrunden

Damaskus är en gammal stad. Från början är det en armenisk stad och finns omnämnd i Bibeln. Det är en av världens äldsta städer som bebos än idag. Araberna erövrade staden ca 635 från Bysans. Damaskus blir huvudstad för det islamska kalifatet ett trettiotal år senare och i mitten på 700-talet flyttar huvudstaden vidare till Baghdad. Damaskus hamnar under det Mamluksultanatet. De osmanska turkarna trycker på och intar Damaskus i början på 1500-talet. Araberna hamnar under styret i Istanbul. När de nationella strömningarna drar fram under senare delen av 1800-talet och blir en av orsakerna bakom Första världskriget, så blidkar turkarna den arabiska nationalismen genom att erbjuda araberna att välja representanter till den turkiska församlingen.

Under Första världskriget hamnar unga arabiska soldater i den osmanska armén. Deras motivation är inte på topp då de krigar för någon annan långt hemifrån. Det är britterna, genom Lawrence av Arabien, som fångar upp detta och kommer överens om ett avtal som gör att araberna sluter upp på ententens sida under kriget. Lawrence lovar araberna självständighet. I krigets slutskede avancerar britterna från dagens Israel mot Damaskus som de erövrar innan kriget är slut. Araberna förväntar sig nu att få löftena infriade. Segrarmakterna hänskjuter frågan till fredskonferensen i Versailles. Där kommer de överens om att dela upp de forna turkiska besittningarna i mandatområden. Frankrike som under senare delen av 1800-talet lyckats skaffa sig ett kolonialvälde i det muslimska Afrika vill också ha en del av Mellanösten. Britterna får stora delar i mandatområde inte minst, Palestina, Transjordanien och Irak. Libanon och Syrien tillfaller Frankrike. Detta gick stick i stäv med de löften och överenskommelser som gjordes under kriget och araberna i Damaskus bildar kungariket Syrien i ett försök att förekomma fransmännen den 8 mars 1920.

Konsekvenserna

Det är paradoxalt att britter och fransmän som låter nationalistiska folkopinioner bestämma, när de passar dem, medan de i andra går rakt emot, när de passar dem. I Syrien ville folket ha Faisal som kung men det blev frasmännen som fick mandatområdet. Britterna som ockuperade större delen av Syrien, inklusive Palestina valde den franska sidan i konflikten i Syrien. De såg dessutom till att dela upp Syrien genom att göra Palestina till ett eget mandat. Fransmännen hade redan tidigare retat upp syrierna genom att göra upp med de judar som sökte en egen stat i Palestina. Nu gav de Faisal ett ultimatum, abdikera eller det blir krig. Faisal böjde sig men inte krigsministern, så fransmännen anföll. Det blev ett kort krig även om det tog tre år för att få stopp på de sista stridande araberna.

Frankrike började med att försöka splittra landet genom att dela upp det i mindre delar, baserad på etnisk och religiös tillhörighet. Detta kom på sikt att stärka konflikterna mellan grupperna. Fransmännen började också en assimileringspolitik. Alla skulle bli fransmän. Franska språket infördes och utbildningen skulle ske på franska. Redan 1925 var nästa uppror på gång. Upproret slogs ner och en ny överkommissarie införde nästa diktatoriska förhållanden. I mitten på 1930-talet påbörjades en övergång till ett självständigt Syrien. Arbetet avbröts när det Andra världskriget inleddes och Syrien förblev trogna till nazistyrda regimen i Vichy. För att undvika att tyska trupper kunde göra området till en bas, i britterna rygg, invaderas Syrien av brittiska styrkor sommaren 1941. Fem år senare kunde syrierna utropa sin självständighet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

25 januari 2006 – Palestinierna röstar på Hamas i de allmänna valen

Bakgrunden

Den första Intifadan hade undergrävt PLO:s ledande ställning bland palestinierna i kampen mot Israel. PLO:s ledning befann sig i Tunis långt ifrån händelserna på Medelhavets östra strand. Hamas hade kvar ledare på ockuperat område och kunde på ett bättre sätt än PLO hävda att de representerade palestinierna. Jordanien som hade de legitima kraven på den av Israel ockuperade Västbanken valde 1998 att avstå från detta krav och det skapade utrymme för PLO att utropa en palestinsk stat. Få länder valde att erkänna den nya palestinska staten. Efter Irakkriget 1991 hamnade PLO på defensiven. De hade stött Saddam Hussein och nu blev de av med sina vänner i arabvärlden. Trycket på ledaren Yasser Arafat ökade, att få till en överenskommelse med Israel. På den israeliska hade Rabin kommit till makten. Hans erfarenheter som krigshjälte och ledare för de israeliska styrkorna under Intifadan hade lärt honom att satsa på freden. Han kunde som ingen annan israelisk politiker nå framgång i fredsprocessen. 1993 kunde Israel och PLO sluta Osloavtalet och det banade väg för palestinskt självstyre två år senare. Samma år mördades Rabin av en israel som motsatte sig freden. Fredsprocessen dog med Rabin.

2000 utlöser Sharons besök på tempelberget den andra Intifadan och två år senare börjar Israel belägra Arafats kontor i Ramallah. Arafat avlider 2004 och en ny period av framåtskridande i fredsprocessen startar när Abbas tar över det palestinska ledarskapet. Det var åter dagas för val till den palestinska lagstiftande församlingen och det ägde rum den 25 januari 2006

Konsekvenserna

Resultatet i valet blev en svidande vidräkning för PLO och dess största organisation eller parti, Fatah. I valet 1996 hade Fatah vunnit 55 av de 88 platserna. Nu hade det införts ett mer proportionellt valsystem med 132 mandat. Fatah tappade tio mandat till 45 och Hamas, som bojkottat valet 1996 fick en egen majoritet med 74 platser. För Fatah hade valet föregåtts av interna strider där en yngre falang anklagade det äldre gardet för korruption. Partiet gick fram med två alternativa valsedlar men kunde i sista stund få ihop en gemensam lista. Splittringen var inte bra för Fatah.

Hamas hade vägrat ställa upp i valet 1996 med motiveringen att den palestinska myndigheten var olaglig eftersom de förhandlade med Israel. Hamas ställde trots allt upp i valet 2006, och fortsatte att hävda att den palestinska myndigheten var olaglig. Hamas hade heller inte ställt sig bakom Osloöverenskommelsen där Israel erkändes av PLO. Partiets stora framgångar i valet gick inte västländerna obemärkt förbi. USA hade sedan länge stämplat Hamas som terrorister och vägrade nu att bidra med pengar till palestiniernas budget. Det blev en besvärlig tid för den palestinska myndigheten, Hamas och den nya ledaren Ismail Haniyeh. Israel deltog aktivt i sanktionerna mot i första hand Hamas men även den palestinska myndigheten. De vägrade inkassera skatt åt myndigheten och införde olika former av blockader. Spänningen mellan Fatah och Hamas ökade och 18 månader efter valet drabbade de samman i dödliga strider om makten i Gazaremsan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.