8 september 1792 – Britterna försöker få diplomatiska relationer till Kina

Bakgrunden

Portugiserna och spanjorer var först att börja handla med mittens rike. Holländarna kom strax efter och sedan kom britterna. Handeln var väl utvecklad i det som kallades Kantonsystemet. Det gick ut på att västerlänningarna kom till Kanton, bodde i ett eget område under handelssäsongen. Den kinesiska regeringen hade utsett några få kinesiska affärsmän som fick lov att handla med européerna. När säsongen var över lämnade handelsmännen Kanton och for, oftast, till Macao. Systemet blev allt mer formaliserat och omgärdat av regleringar i takt med att handeln ökade under senare delen av 1700-talet. I täten för den ökande handeln stod Storbritannien som var på väg att segla om Nederländerna i kampen om den ledande handelsnationen i världen. I och med ökning av handeln ökade också konflikterna mellan de officiella kinesiska köpmännen och de utländska. Britterna satt i knäna på portugiserna som var de enda som hade en permanent bas på det kinesiska fastlandet. Britterna ville få tillgång till mer handel och för det behövdes tillgång till kejsaren via en permanent ambassad, ett eget handelsområde och möjligheten att sluta avtal direkt med kineserna.

I London började affärsmän och diplomater att fundera över att försöka förändra handeln på Kina genom att skapa diplomatiska kontakter med Qingdynastin i Peking. Ett första försök 1788 avbröts eftersom ledaren för uppdraget avled strax före ankomsten till Kina. Ett nytt försök gjordes. Ett förslag skickades till utrikesministern och uppdraget gällde både kejsaren i Peking och i Edo. Utrikesministern skrev under uppdragsorden den 8 september 1792.

Konsekvenserna

George Macartney var ledare för det brittiska uppdraget. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Det skulle kunna sammanfatta resan. Historiker beskriver gärna resan som ett misslyckande på många plan. Britterna fick inte sina krav uppfyllda på någon punkt. Från en sentida kinesisk horisont så missade kineserna en möjlighet att skapa goda relationer till européerna. Detta misslyckande skapade problem för Qingdynastin i årtionden framåt om inte ett århundrade. Misslyckande kom att prägla de brittisk-kinesiska relationerna och britterna kunde först 1842, efter ett krig mot kineserna få Hong Kong som sin bas för handeln på Kina.

Britterna misslyckades också på många sätt. Framför allt lyckades de inte lära och förstå kineserna. Det medförde att de gjorde felaktiga antagande om asiaterna som förhindrade goda relationer i framtiden. Var det då ett kinesiskt fel eller ett brittiskt? Förmodligen ingens och bådas. De båda stormakterna hade helt enkel olika världssyn och kunde inte hitta gemensamma punkter som de kunde arbeta utifrån. Synen förändrades inte och i det första opiumkriget i mitten på 1800-talet så är det fortfarande två stormakter som drabbar samman och ingen av dem förmår att ta till sig den andres kultur i tillräcklig omfattning för att kunna lösa konflikten genom förhandling och samverkan.

Macartney hade också ett uppdrag att försöka få handel på Japan. Det blev svårt eftersom Japan delvis var stängt för utlänningar och det var svårt att hitta tolkar som kunde hjälpa till och kommunicera. Inte heller detta uppdrag blev en framgång.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

21 augusti 1140 – Slaget vid Yancheng

Bakgrunden

960 hade Songdynastin gått segrande ur femtio år av kaos i Kina, en period som kommit att kallas för; De fem dynastierna och de tio rikerna. Song etablerade sin huvudsatad i Kaifeng, 60 mil söder om Beijing, och strax öster om 12-milijoners staden Zhengzhou. Här utvecklades dynastin under den första perioden som kommit att kalla för norra Song.

Under mitten 1000-talet, i Manchuriet, i området norr om dagens Nordkorea, gick de fem jurchen-stammarna ihop under en ledare. Efter att ha varit allierade med Liaodynastin, så lierade de sig med Songdynasin i stället. Jindynastin, som jurchen-stammarna kom att kallas, plundrade sina forna allierade och hjälpte sina nya vänner att återövra provinser som Song ansåg som sina. Alliansen blev kortvarig och de nya vännerna började träta om hur bytet skulle fördelas och vem som hade rätt till vilket område. 1127 var vänskapen över och armén från norr gick söderut och erövrade Songs huvudstad och tog kejsaren tillfånga. Songdynstin flydde söder ut och kunde etablera en ny huvudstad i Hangzhou, 90 mil åt sydost, strax väster om Shanghai. Detta kom att kallas södra Song.

I maj 1140 var Jin beredda att gå till förnyat angrepp mot Song i söder. De delade upp sin armé i fyra delar och marscherade fram längs fyra olika vägar, en strategi som skulle komma att göra Napoleon berömd, 650 år senare. I maj kom de fram till platsen där Songs kavaleri befann sig, 500 man om vi ska tro på källorna. Styrkan anföll de anfallandes 15 000 starka kavallleri och 100 000 man starka infanteriet. Hur mycket eget infanteri som Song hade vet vi inte men de mycket underlägsna. Song kunde vinna en viktig seger i slaget vid Yancheng den 21 augusti 1140.

Konsekvenserna

En viktig seger är viktig men en svala gör ingen sommar. Styrkeförhållanden var till Songs nackdel. De kanske lyckades förhindra ytterligare förlust av områden men de var inte starka nog att ta tillbaka förlorade områden. Situationen blev till slut så pressad för Song att de tvingades till ett hård fredsfördrag, men svåra, årliga tributer till Jin för att få fred, 1141. Det var en fred som inte fungerade, utan skärmytslingarna forsatte ända till 1163 då en mer permanent fred kunde slutas. Med fred kommer inte sällan välstånd och trots att riket var mindre så kunde de producera att överskott av livsmedel som de kunde sälja med god förtjänst till sina grannar i norr. Men freden skulle inte bestå.

I det inre av Asien, på de väldiga stepperna, samlade Djingis Kahn mongolerna omkring sig och de attackerade Jindynastin. 1215, efter flera försök under flera år, kunde de erövra Jins huvudstad. De intog, den plundrade staden och mördade invånarna. Därefter var det dags att titta söderut och där fanns Song. De försökte sig på att attackera från lite olika håll och med större eller mindre intensitet. En hel del av striderna skulle säkert kallas för gränsstrider. Mer koordinerade anfall och allvarligare försök gjordes på 1230-tal och ett ännu allvarligare under nästan hela 1250-talet. Mongolerna fick dra sig tillbaka. Song var en stark motståndare som krigade väl på sin hemmaplan. På 1270-talet görs ytterligare ett allvarligt försök att erövra Song. Mongolerna har förberett sig noga och intagit rikena runt Song och 1279 kan de inte längre stå emot arméerna från norr. Song går under som dynasti. I kinesisk historieskrivning så ses Song med aktning eftersom de gick under, under militärt tryck utifrån och de försvarade sig mycket väl, men förgäves.
Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

18 augusti 1978 – Ekonomiska reformer inleds i Kina

Bakgrunden

Kinas ekonomi hade hamnat på efterkälken när européerna skeppade in opium för att kunna köpa te, siden och porslin. Opiummissbruket ledde till att landet upplöstes inifrån och de kunde inte stå emot det europeiska trycket. Kejsardömet gick i graven och en nationalistisk regim tog över. Det var kanske inte bra för den vanlige kinesen i det starkt skiktade samhället. Många drogs till de socialistiska visionerna om ett rättvisare samhälle. Dessa frågor kom att drivas av det kinesiska kommunistpartiet som gick i krig mot nationalisterna för sin vision skulle. Kriget avbröts av japanerna men fortsatte i augusti 1945. Kommunisterna och Mao avgick med segern, men landet var hårt åtgånget av över 50 år av nästan oavbrutet krig.

Det stora språnget 1958 var ett försök att gå ikapp väst ekonomiskt och industriellt men det kom att misslyckas, totalt. En av de ledare som fick ta skulden för det inträffade var Deng Xiaoping. I efterhand kan vi kanske tycka att det var fel eftersom Deng stod för en annan ekonomisk linje än det stora språnget. Kanske han sågs som en utmanare till Mao. Där skulle historien om Deng kunnat ta slut, men det gjorde den inte. Han förvisades, inte avrättades, och han rehabiliterades av Mao kort innan dennes död. Deng var med i matchen igen när Mao avled 1976. Kinas ekonomi var i stort behov av reformer, vilket drabbade de vanliga människorna. De ställde krav på mer frihet genom att sätta upp stora plakat på väggar. Detta inleds den 18 augusti 1977.

 

Konsekvenserna

Deng kunde manövrera ut de fyras gäng och de facto bli ledare i Kina. Han hade nytta av den så kallade väggrörelsen men lika snabbt som den vuxit fram lika snabbt kunde väggrörelsen stoppas. Deng tar itu med Kinas ekonomi. ”Det spelar ingen roll vad det är för färg på katten, bara den fångar möss” lär Deng ha sagt och han uppmuntrade bönderna att producera mer genom att låta dem behålla allt de odlade utöver kvoten till staten. Det kom att odlas mer och det att få fram mer mat till en ökande och delvis svältande befolkning.

Inrikespolitiskt var vägen utstakad och den var socialistisk. Utrikespolitiskt var det närma sig det kapitalistiska väst. Det startades frizoner så att utländska företag kunde börja investera i Kina. Deng satsade aktivt på tillverkning i Kina och exportera till väst. Kina sökte status med USA som mest gynnad nation. Det började bra och pengarna strömmade in i landet och dessa användes till investeringar i infrastruktur, militär och på att öka levnadsstandarden. Det kom ett litet hopp på den utstakade vägen när Gorbatjov genomförde sin perestrojka i Sovjetunionen. De kinesiska studenterna tog chansen när de väl fick chansen att tala med kommunistpartiet, men det gick inte så bra. Istället ockuperade de den himmelska fridens torg i Beijing och det slutade med ett blodbad.

Vägen mot att få arrangera prestige projektet OS fick vänta några år, kanske på grund av detta. Något som inte väntade var medlemskapet i WTO. Det gynnade den kinesiska handeln att få komma med i frihandelsorganisationen. Kinas ekonomi rusar vidare i en jämn takt som bestäms av kommunistpartiet. Landet har med den ökande ekonomins förmåga börjat utmana USA:s hegemoni på det politiskt och militära planet. Flera allvarliga konfrontationer har ägt rum. Bråket om små öar med goda ekonomiska zoner är en del i den utvecklingen, liksom Kinas satsning på Afrika och de råvaror som finns där. Frågan är inte OM Kinas ekonomi ska gå om USA utan snarare när.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 juni 1950 – Det kalla kriget blir hett på Koreahalvön

Bakgrunden

Korea är ett land med mycket gamla anor. 1592 invaderade Japan sitt grannland och 1897 var det dags igen. 1905 blev Korea ett japanskt protektorat och 1910 annekterade Japan landet. Landet blev kvar under utländskt styre till slutet av andra världskriget då halvön delades upp i två ockupationszoner efter ett beslut på Potsdamkonferensen. En zon norr om 38:e breddgraden som administrerades av Sovjetunionen och en i söder som administrerades av USA. Sovjet och USA samarbetade och beslutade att Korea skulle stå under förvaltarskap i fem år. Detta motsatte sig koreanerna starkt och protesterade kraftfullt mot de nya ockupationsmakterna. Ett beslut togs i FN om att val skulle hållas i Korea senast i mars 1949 och koreanerna organiserade egna val. Valet kunde genomföras i de södra delarna och en nationalistiskt höger inriktad regering under Sygman Rhee kom till makten och utropade Republiken Korea. Sovjetunionen svarade med att utropa Folkrepubliken Korea i den norra delen med en nationalistisk inriktad kommunistisk regim under Kim Il-sung i spetsen. Sovjetunionen drog bort sina trupper 1948 och året efter gjorde USA samma sak. Syd- och Nordkorea började snabbt med skärmytslingar vid gränsen och det ledde till en invasion av Sydkorea från norr. Kriget inleddes den 25 juni 1950.

Konsekvenserna

Bara timmar efter anfallet fördömde FN:s säkerhetsråd anfallet i sin resolution 82 och några dagar senare, i säkerhetsrådets resolution 83, uppmanades medlemsländerna, att i enlighet med FN-stadgan, bistå det land som blivit anfallet av ett annat. Sovjetunionen som bojkottat mötena i säkerhetsrådet sedan i januari kunde därför inte lägga in sitt veto mot beslutet. USA:s president Truman beordrade sina militära styrkor tillbaka till Korea, två dagar efter krigsutbrottet. USA som efter kriget hade demobiliserat, hade inga trupper att skicka från Amerika. I stället fick de amerikanska ockupationstrupperna i Japan under General MacArthur i uppgift att hjälpa Korea.

Kriget gick bra för de invaderande nordkoreanerna och snart hade pressat tillbaka den dåligt utbildade och illa utrustade sydkoreanska armén till ett litet område runt Pusan på södra spetsen av halvön. Trots upprepade attacker lyckades staden hålla ut. FN-trupperna med USA i spetsen inledde med en invasion vid Inchon, i september, och fick ett brohuvud bakom de nordkoreanska angriparna. Trupperna drev tillbaka nordkoreanerna norrut nästa till den kinesiska gränsen. Kina varnade för fortsatt framryckning, något som FN-trupperna ignorerade. Kina gick in i kriget med full styrka i oktober och pressade tillbaka FN:s trupper söder om den tidigare gränsen mellan de båda koreanska staterna. Kriget gled in i ett ställningskrig som höll på tills vapenstilleståndet kom den 27 juli 1953.

De koreanska trupperna står kvar vid vapenstilleståndsgränsen än idag och FN har observatörer på plats för att övervaka stilleståndet. Det kalla kriget blev hett men det satte inte världen i brand. Våren 2010 hettade det till igen när Nordkorea anklagades för att ha sänkt ett sydkoreanskt krigsfartyg. Situationens allvar betonas av att Nordkorea förfogar över kärnvapen och raketer att skjuta iväg dessa vapen med. Detta hände för över 60 år sedan, och officiellt pågår kriget fortfarande.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 mars 1996 – Tredje Taiwansundet incidenten

Bakgrunden

Det kinesiska inbördeskriget var över. Nationalisterna hade flytt till Taiwan och etablerat sig där. Kommunisterna tog över i Beijing. Mao Zedong hade slagit Chang Kai Check. Regimen i Beijing har alltid hävdat att det bara finns ett Kina. Taiwan är en del som inte kan vara självständig utan tillhöra Kina.

Relationerna mellan USA och den forna så nära allierade Taiwan var inte helt bra. USA hade intresse av att ha bättre diplomatiska relationer med fastlands Kina. En konsekvens av detta var att Taiwans president Lee inte fick inresevisum till USA när hans plan landade på Hawaii för att tanka. Han fick vackert sitta i sitt plan. Lee Teng-hui var i sjuttio årsåldern och arbetade för en demokratisk utveckling av ett självständigt Taiwan. Han förde en aggressiv utrikespolitik i syfte att få vänner i den diplomatiska världen. Det var inte den politik som regimen i Beijing ville se. Krisen kom att utlysas när det stod klart att Lee blev inbjuden till USA och sitt gamla universitet för att prata om Taiwans demokratiserings process. Konservativa krafter i Washington hade hjälpt till ordna visum och på så vis ge igen mot Clinton administrationens behandling av Lee på Hawaii.

Besöket passade inte Kina som sommaren 1995, en månad efter Lees besök meddelade att de hade för avsikt att genomföra missiltester i Taiwansundet i farlederna till Taiwans viktigaste exporthamn. 23 juli kom första testet och i augusti det andra. Detta följdes upp av landstigningsövningar i november. USA svarade med flytta hangarfartygsstridsgrupper till området för att markera. Det Taiwanesiska presidentvalet var planerat till mars och i februari skickar USA ytterligare en stridsgrupp och Kina genomför ytterligare ett missiltest för att få Taiwan att inte välja Lee till president. Lee vinner valet och samma dag är missilkrisen över, den 23 mars 1996.

Konsekvenserna

Robert McNamara, USA:s försvarsminister under Kubakrisen, påstås ha sagt att var inte en blockad det var två nationer som kommunicerade med varandra. Kanske skulle han säga samma sak om händelserna i Taiwansundet. I så fall var det USA och Kina som pratade med varandra. Förhållandet mellan Kina och Taiwan är fortfarande det samma. Taiwan vill vara eget och Kina vill se att Taiwan går samma väg som Hong Kong.

Sakta började relationerna återgå till det mer normala. 18 månader efter händelserna besökte den kinesiska presidenten Jiang Zemin sin amerikanske motpart. Ett drygt halvår senare besökte Clinton Kina. Besöken stärkte samarbetet och en rad frågor löstes och det slöts en mängd avtal. Bl.a. ett om att länderna skulle mötas ett par gånger per år och prata om gemensamma marina frågor. Detta i ett led att undvika onödig sammanstötningar. De god relationerna höll inte så länge. USA bombande den kinesiska ambassaden i Belgrad under NATO:s krig mot Serbien i maj 1999 och relationerna blev återigen frostiga. Senare samma höst kunde de båda stormakterna lösa frågan om kompensation.

Det är ett oroligt hörn av världen som då och då står i fokus. Japan som återigen får ha en militärmakt efter förbudet efter Andra världskriget. Nordkorea som satsar de knappa resurser de har på att bygga kärnvapen och kärnvapenbärande missiler. Sydkorea som har en hög beredskap och en välrustad armé till sitt försvar. Kina som tydligare flyttar fram sina positioner och nyttjar landets stora militära resurser. USA som med en stor närvaro i området markerar sina intressen. Omstridda öar blir centrum för dessa starka intressen. Öarna ger framförallt möjlighet att exploatera de naturresurser som finns på land och i havet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

20 mars 1602 – Det holländska Ostindiska Kompaniet grundas

Bakgrunden

Under 1400-talet hade det som vi idag känner som Nederländerna, genom arv, hamnat under den spanske Habsburgmonarken. 1568 startade Nederländarna ett befrielsekrig mot Spanien som kom att pågå i 80 år. Den portugisiska kryddhandeln hade använt Antwerpen som bas för försäljningen till norra Europa. Efterfrågan på kryddor ökade och portugiserna kunde inte leverera de önskade mängderna. 1580 tog den spanske kungen över även den portugisiska kronan och som en konsekvens flyttade handeln med kryddor från Antwerpen till Hamburg och de holländska handelsmännen gick minst om ett vinstgivande arbete.

Handelsrutterna var mycket välbevarade affärshemligheter men holländaren Huygens lyckades att komma åt de portugisiska segelvägarna. Eftersom Portugal befann sig på motståndarsidan var de ett legitimt byte. En holländsk expedition skickades ut och kom tillbaka med kryddor som de gjorde en god affär på. Fler holländska expeditioner skickades ut och kom tillbaka. På andra sida av den engelska kanalen hade den brittiska drottningen Elizabeth I tagit upp kampen med det katolska Spanien och på nyårsafton 1600 hade hon gett ett engelskt konsortium monopol på handeln i Ostindien. Nu tog holländarna upp kampen på allvar och för att inte slåss inbördes gav de nederländska generalständerna det Holländska Ostindiska Kompaniet monopol på handeln på Ostindien den 20 mars 1602.

Konsekvenserna

Kompaniets tillstånd gav dem rätt att hålla en armé, föra krig, bygga fästningar, handla och missionera. Med en grundlighet som var otrolig byggde de upp utposter och handelstationer längs vägen till Indonesien som blev den holländska basen i handeln med Asien. De grundade Kapkolonin som en mellanstation för fartygen på väg fram och tillbaka till Asien. Kapkolonin kom senare att invaderas av britterna för att förhindra att Napoleon tog över den strategiska positionen på Afrikas sydspets.

Det var den mycket lukrativa kryddhandeln som holländarna var ute efter. Från Jakarta, mitt emot det strategiska Malacka, bedrev de handel framför allt kryddor men även med japaner och kineser. Kompaniet ockuperade Taiwan för att ha som bas för handeln på Kina men tvingades bort efter några år. Holländarna missionerade inte på samma sätt som portugiserna och kom därför att misstros av japanerna. Därför blev de enda som fick handla på Japan under många långa år, vilket var mycket vinstgivande. Holländarna försökte sig även på att anfalla Macau och ta staden från portugiserna. Annars var det kanske främst britterna som var de stora konkurrenterna i handeln. Tidigt slöt de båda länderna ett avtal som reglerade deras inbördes förhållanden vilket var mycket vinstgivande för båda parter. Här ska vi notera att britterna var den mindre partnern i samarbetet. Holländarna hade upp till 140 handelsfartyg och 40 krigsfartyg seglande i handeln. Den holländska handeln på Kina var kanske inte så stor men med holländarna kom också en allt ökad omfattning och fler möjligheter öppnade sig. När senare 1600-talet skulle summeras visade det sig att holländarna ensamma överglänste alla andra sjöfararnationer tillsammans när det gällde antalet inblandade människor och transporterat gods. Imponerande av ett litet land som Nederländerna. I Bakgrunden befann sig britterna som skulle komma att dominera handeln under 1700-talet och den stora explosionen på handeln på Kina.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

21 februari 1972 – Nixon besöker överraskande Kina

Bakgrunden

Antagonismen mellan britterna och det kommunistiska Sovjetunionen hade tagit en kortare paus under andra världskriget. Britterna var försvagade efter kriget och amerikanarna tog upp kampen mot Stalin och kommunismen. Även i Asien agerade USA aktivt mot kommunismen. I Kina stödde de nationalistsidan under Chiang Kai-sheks ledning mot kommunistsidan under ledning av Mao Zedong. Efter flera års inbördeskrig, och ett uppehåll under den japanska ockupationen under andra världskriget, kunde Mao 1949 till slut segra och ta makten. Nästa öppna konfrontation mellan USA och kommunismen kom i Koreakriget ett år senare. När Kina hotade att gå in i kriget trodde inte amerikanarna på kineserna men fick mycket snart ändra uppfattning när kineserna kraftfullt anföll in i Korea.

USA tillämpade dominoteorin i sitt engagemang mot kommunismen i Asien. Teorin gick ut på att om ett land föll till kommunismen så skulle de andra följa efter likt uppställde dominobrickor. Det gällde, för den fria världen, att ta kampen mot kommunismen är den dök upp. Frankrike hade efter andra världskriget återvänt till sina forna kolonier i Indokina och nu stod de mot en kommunistisk självständighets gerilla. Efter slaget vid Dien Bien Phu tappade fransmännen ork och kraft och USA tog över krigföringen. Vietnam fick hjälp framför allt från Sovjetunionen, medan Kina hjälpte till.

Sprickan i det kommunistiska blocket med Sovjetunionen och Kina började med Stalins död. Kina ansåg inte att det var självklart att världens kommunistiska centrum skulle vara i Moskva och relationerna blev allt mer ansträngda mellan Mao och Chrustjev. 1961 hade partnerskapet upphört och åtta år senare utkämpades regelrätta gränsstrider mellan de två länderna. Folkrepubliken var inte medlem i FN eller innehade en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, det hade republiken Kina, vilket var nationalistsidans överlevare på Taiwan. Genom en resolution i Generalförsamlingen intog Folkrepubliken, Kinas permanenta plats i FN 1971. Fastlands Kina och Mao hade tagit ett steg närmare världen. Den amerikanske presidenten Nixon gjorde flera närmande till den kommunistiska världen, trots att USA fortfarande krigade i Vietnam, och förbättrade relationerna till Sovjetunionen. I hemlighet förberedde han en resa till Kina, dit han anlände 21 februari 1972.

Konsekvenserna

USA:s president stannade en hel vecka i Kina och träffade både ordförande Mao Zedong och premiärminister Zhou Enlai i flera samtal. I Shanghai presenterade länderna Shanghaikommunikén som fortfarande utgör basen för de kinesisk-amerikanska relationerna. Där förklarade länderna sina intentioner att ha normala relationer. Det skulle visserligen ytterligare sju år innan USA officiellt flyttade över sina diplomatiska relationer från Taiwan till Peking. USA har, trots att de förklarade att relationen Kina-Taiwan är en kinesisk angelägenhet, fortsatt att ha nära diplomatiska kontakter med Taiwan.

Förbindelserna mellan länderna utvecklades under åren och när Deng Xiaoping kom till makten i Kina utvecklades de ekonomiska förbindelserna allt snabbare. Utvecklingen fortgick tills dess att de kinesiska ledarna beslutade att slå ner student protesterna 1989. Relationerna försämrades tillfälligt, men är idag återställda och Kinas ekonomiska utveckling har gjort att de två länderna numera är världens ledande ekonomier. Politiskt är vi på väg tillbaka mot en värld med två supermakter, där Sovjetunionen har ersatts av Kina. Europas tillbakagång har återigen bekräftats.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

12 februari 1912 – Kejsardömet upphör

Bakgrunden

Kina blev under 1800-talet allt mer beroende av det opium som européerna smugglande in för att få silver för att kunna betala för te och porslin som de ville köpa. Européerna uppträdde allt mer aggressivt och flera krig under århundrade gjorde att västerlänningarna kunde flytta fram sina positioner samtidigt som kineserna kom på defensiven. Det tappade inflytande och inte minst kejsardynastin. Den kristna missionen hade varit mycket framgångsrik och den kinesiska kulturen kom allt mer under press. En reaktion på detta var de så kallade boxarkulturen. Den hade starka militära inslag och unga män tränade och bodde tillsammans. Deras övningar liknade boxning och européerna gav rörelsen namnet boxare. Nästan som på en beställning kom det till våldsamheter. Boxarupproret startade som en reaktion mot västerlänningar och nu tog de ut detta på att slå ihjäl människor. Lokala guvernörer stödde den kinesiska rörelsen.

Rörelsen spred sig till Beijing och stöddes i praktiken av kejsarinnan. Situationen ställdes på sin spets och utländska beskickningar beordrades att lämna Kina. Tysklands ambassadör slogs ihjäl på öppen gata och Europa tog detta som en krigsförklaring. Utländska trupper kom till Kina och slog ner upproret och gick mycket våldsamt fram mot civilbefolkningen. Den kinesiska kejsardynastin tappade ännu mer i anseende. Dynastin kunde återfå delar av anseende efter det rysk-japanska kriget 1905 då Japan såg till att Manchuriet återlämnades till Kina efter den ryska ockupationen. Samtidigt hamnade kejsaren under en ökad press att genomföra förändringar. 1908 dog han och änkedrottningen Cixi, som varit den starka kraften bakom regeringen. Reformerna genomfördes inte och 1911 bröt ett militäruppror ut. Kejsardömet avskaffades den 12 februari 1912.

Konsekvenserna

Ur revolutionens aska steg två starka krafter fram. Dels parlamentet och dels Yuan Shikais. Shikais lyckades manövrera ut parlamentet bl.a. genom ett rekonstrueringslån får västerlandet som gjorde honom ekonomisk oberoende. Yuan fortsatte med intriger och lyckades bli president på livstid. Han arbetade i hemlighet att återinföra kejsardömet. Situationen blev ohållbar och Li Yuanhong tog steget från vicepresident till president 1916. Yuan Shikais dog kort efter maktskiftet. Trots att det fanns en centralregering och att alla sa sig lyda under den så utvecklades lokala krigsherrar. Dessa hade fått sitt mandat av Yuan Shikais. De tog den reella makten och utkämpade strider med varandra.

Revolutionen 1911 hade som syfte att göra sig mer kinesiska och minska beroendet av västerlandet. Det blev tvärt om. Beroendet ökade, inte minst för de lån som gavs till olika makthavare. Kina kunde inte hävda sig i Versaillesfreden utan fick se Japan ta över de forna tyska kolonierna på det kinesiska fastlandet. Krigsherrarna kom att utmanas av en omaka koalition. Nationalist partiet Guomindangpartiet lierade sig 1924 med det nybildade kommunistpartiet. Det blev ett kortvarigt äktenskap. Ledaren Sun Yat-sen dog 1925 och ledarskapet övertogs av Chiang Kai-shek. Han gillade inte kommunisterna och 1927 avslutades samarbetet och senare samma år anföll Chiang sin forna allierade. Det var starten för det kinesiska inbördeskriget som skulle komma att pågå i 23 år. Under tiden anföll japanerna Kina och ockuperade delar av fastlandet. Andra världskriget kom och gick. Det var militära överskottsresurser som skickades till Kina och utvecklades som en kamp mellan huvudaktörerna i det Kalla kriget, med kinesiska ombud.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

4 februari 960 – Songdynastin i Kina börjar

Bakgrunden

Tangdynastin styrde Kina under nästan 300 år, från början av 600-talet till 907. Kina upplevde fred och en ekonomisk och kulturell blomstring. Det var främst handeln på den berömda sidenvägen som förde med sig influenser från andra folk från norr och väster. Även annat utbyte med omvärlden förde in rikedom till Kina. Mat var en av de saker som färdades. Nya grödor kom längs karavanvägarna och Kinas matkultur sägs han utvecklats under dynastin. Porslin var en ny produkt som tagits fram i Kina och som transporterades i motsatt riktning. Blomstringstiden varade fram till ca 750. Då träffade de västliga kineserna på de expanderande araberna. I slaget vid Talsas förlorade kineserna, inte bara slaget utan också kontrollen över Sidenvägen. Kina tappade mark till araberna i väster.

Ganska snart efter förlusten mot araberna startade ett uppror i norr och de marscherade mot kejsaren. Xuanzong vägrade tro på uppgifterna om ett uppror och tvingades fly när rebellerna intog hans huvudstad. Efter flera år lyckas kejsaren komma tillbaka. Nedgången fortsatte och runt 820 så mördas den sittande kejsaren av en eunuck. De kejsare som blev tillsatta efter detta, var det med eunuckerna välvilja. Kejsaren hade tappat sin makt. Den kvarvarande makten utmanas av uppror, intriger och maktkamper. 907 är Tangdynastins tid över och Kina hamnar i det som kallas De fem dynastierna och De tio rikena. På 50 år växlade makten i Kina mellan fem dynastier och tio riken. Songdynastin tar sin början den 4 februari 960.

Konsekvenserna

Vi kan säga att Songdynastin är en av de fem dynastierna under Kinas splittringsperiod. De börjar omgående med att ge sig på de andra dynastierna och rikena. De bygger upp sin dynasti och ger Kina ännu en storhetstid. Huvudstaden placerade i Kaifeng då de tidigare huvudstäderna låg i ruiner efter inbördeskrigen. Norra Song som riket kom att kallas försökte ge sig på den starka nordliga dynastin Liao och deras huvudstad Beijing. Det gick inte så bra och efter ett par svåra nederlag fick Song be om fred. De betalade tribut till Liao för att undvika krig. På 1100-talet lierade sig Song med Jin och drev bort Liao. Jin nöjde sig inte med Liao utan anföll även Songdynastin. Songkejsare togs tillfånga men hans son flydde och etablerade en ny huvudstad i Hanhzhou i södra Kina. Detta kom att kallas det södra Song.

Det var inte bara krig under Songs tid vid makten. Kina utvecklade flera av de uppfinningar som de är kända för; krut, kompassen, boktryckarkonsten och papperspengar. Det kom till en rad nya uppfinningar, skottkärran, stenkol, koks och inte minst ett bra roder. Det senare som en del i den ökande handeln via oceangående fartyg. Skatten på handel var låg och handel uppmuntrades. Arabiska köpmän hade etablerat sig i kinesiska kuststäder och som drev utbytet av varor. Nya grödor kom till Kina via handeln, bl.a. ett annat ris som klarade det kinesiska klimatet bättre än de tidigare. Även Song dynastin fick ett slut. På de inre asiatiska stäpperna utvecklade mongolerna sin stridskonst och de intog Kina. Först det nordliga Jin och sedan pressade de på Song. 1279 var Songdynastins era över och den mongoliska Yuandynastin hade etablerat sig.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

11 januari 1851 – Taiping upproret startar

Bakgrunden

Qing dynastin hade tagit makten i Kina 1644 när de plundrade Peking och den siste Ming kejsaren begick självmord. Under Qing dynastin upplevde Kina en kulturell blomstring. De upplevde också ett ökat tryck från européer om handeln med Kina. Jesuiterna hade haft ett stort inflytande under Ming dynastin men med nya grupper av missionärer kom katolska kyrkan på kant med den kinesiske kejsaren som först förbjöd katolicismen och sedan utfärdade dekret om dödstraff för den som bekände sig till kristendomen. Militärt var Qing dynastin inte särskilt framgångsrik. Vid 1700-talets slut var också Qing dynastins högperiod över och dynastin började sakta dala.

Efter Napoleonkrigen 1815 sågs Kina som en jättemarknad för de europeiska varorna. Kriget har satt fart på den industriella tillverkningen av varor efter att den industriella revolutionen startat i Storbritannien under senare delen av 1700-talet. Situationen i Kina förändrades. Krigen mot européerna förlorades regelmässigt. För att kunna handla på Kina exporterade britterna opium från Indien, fick betalt i silver som de sedan kunde använda till att köpa porslin och te. Opiummissbruket var allmänt spritt och blev ett socialtproblem för det kinesiska samhället. Det inträffade naturkatastrofer och det var en omfattande missväxt. Qing dynastin kallas också Manchu dynastin och kejsaren sågs inte av alla kineser som en riktig kines. Det fanns spänningar mellan kineserna och deras härskare. I Guizhou provinsen, ett hundra tal mil åt nordväst från Macau och Hong Kong, fanns en man som hette Hong Xiuquan. Han startade Taiping upproret mot kejsaren den 11 januari 1851.

Konsekvenserna

Hong Xiuquan var en kristen konvertit och hävdade att han var Jesus bror. Han utropade Taipings gudomliga kungarike. Det som från början varit kanske 10 000 soldater växte snabbt till en armé på kanske en halv miljon man. De drev bort kejsarens armé från sina områden. Hong förbjöd allt som var fel i det kinesiska samhället; slaveri, opiumbruk, fotomlindning på flickor m.m. Han blev också allt mer upptagen av sig själv och styrde endast med skriftliga meddelande. Det uppstod ett maktvakuum som andra ledare för upproret kunde utnyttja.

1860 försökte det gudomliga kungariket återigen ta till offensiven mot kejsaren. Kejsaren hade under tiden omorganiserat sin armé för att bättre klara av kriget mot upprorsmakarna. Hong försökte flörta med de européerna som fanns i Kina, men dessa var kallsinniga och förhöll sig neutrala. 1860-61 anfölls Shanghai. Nu var européerna inte längre neutrala utan ställde sig på kejsarens sida, med sina moderna vapen och resurser. Upprorsmännen förlorade och det var slutet på deras framgångar. Kejsarens armé gick på offensiven och 1864 anfölls och intogs Hongs huvudstad Nanjing. Alla upprorsmakare avrättades när staden föll. Hong själv dog ett par dagar innan av matförgiftning. Det fanns fortfarande upprorsarméer kvar och dessa jagades fram till 1871 när den sista armén var förintad. Taiping upproret var en av världens blodigaste inbördeskrig i historien och mellan 20-30 miljoner människor beräknas ha fått sätta livet till. De grundläggande problemen i det kinesiska samhället, som Hong faktiskt försökte göra något åt, förändrades inte. Det utländska inflytandet ökade, liksom opiummissbruket och Qing dynastin försvagades hela tiden. Boxarupproret runt sekelskiftet 1900, var ett försök att bli av med det utländska inflytande och till slut 1912 föll Qings kejsardynasti.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.