15 mars 931 – Johannes XI väljs till påve

Bakgrunden

Segrio III blev påve, mer eller mindre för att hans företrädare, som besegrat honom i påvevalet, kastades ut av en motpåve som erbjöd honom påvestolen. Sergio tackade ja år 904. Om Sergio vet vi ganska lite förutom att han inte var populär, eller det vi egentligen inte heller. Det är endast hans fienders beskrivning av honom som överlevt till våra dagar. Vad det verkar, så tog sig Sergio en ung älskarinna. Vi vet inte hennes ålder exakt men när Sergio dog 911 så var hon ca 20 år. Hennes namn var Marozia och hon hade ambitioner.

Marozia kom från en konsul familj, Roms yttersta maktelit. Det skrevs att Marozias mor var Roms verkliga makthavare och mor och dotter kallades för prostituerade och deras sätt att styra Rom genom manliga bekanta, har kommit att kallas för pornokrati. Det är inte lätt att reda ut Marozias liv. Hon verkar har fått en son med påven, men gifte sig med ledande adelsmän ur Roms toppskikt.

Johannes X var påve när slaget vid Garigliano 916. Han hade förenat Italiens furstar mot saracenerna som var fienden. Befälhavare för Johannes arméer var Alberik I, som var gift med Marozias. Han blev konsul efter segern men avsattes 925. Johannes X stod kanske i vägen för härskarparet, och enligt uppgifter så var det Marozia som fick honom fängslad och dödad 928. Marozia såg till att Stefan VII sattes på påvestolen. Det var en interimspåve i Marozias ögon för när han dog så valdes hennes son, med påven Sergio III, till påven Johannes XI den 15 mars 931.

Konsekvenser

Alberik dog 929 och Marozia förhandlade sig till ett äktenskap med Hugo som precis blivit kung i Italien. Han skilde sig från sin hustru för att kunna gifta sig med Marozia. Men de mötte hårt motstånd. Marozias son Alberik II var den som till slut fängslade modern medan Hugo flydde. Hon levde fem åt till bakom galler.

I cellen hade fick hon nyheten att sonen och påven Johannes XI dött 935. Han kom att bli den första av sex påvar med Marozia som anmoder. 955 blev Johannes XII påve och han var som till Alberik II. Johannes pontifikat varade i nio år. 974 valdes Benedictus VII till påve. Han var kusin till Johannes och barnbarn till Marozia. Nio år varade också hans pontifikat.

1012 besteg Benedictus VIII påvetronen och han var barnbarn till Alberik II. Efter tolv år efterträddes han av sin bror, Johannes XIX, som i åtta år var ledare för den katolska kyrkan. Påvestolen blev en familjeaffär. Johannes efterträddes av brorsonen, den sista och sjätte av Marozias ättlingar som påve, Benedictus IX. Hans far mutade sig till påvestolen för sin tjugoårige son, en av de yngsta påvarna någonsin. Men det blev turbulenta 25 år som kyrkans ledande man, men har var inte en guds man. 1036 drevs han ut ur Rom för sina synder, men kunde med kejsarens hjälp återkomma för att 1044 återigen drivas ut. Kanske hade han alla tio dödssynderna på sitt samvete. Hans främsta merit för sitt ämbete var att han var välförankrad i den yttersta makteliten. Innan han återvände hade en ny påve valts men Benedictus fick tillbaka sitt pontifikat under ett par månader 1045. Det skulle dröja 2,5 år innan han kunde göra sin tredje vända som påve. De varade mindre än ett år. Marozias ättlingar på påvestolen kom att överleva henne med 120 år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om katolska kyrkan.

8 september 1278 – Andorra blir självständigt

Bakgrunden

Andorra hade bildats 843 när Karl den store hade skapat Spanska mark som en buffert mellan Franker riket och det islamska al-Andalus i Spanien. Spanska mark bestod i huvudsak av Pyrenéerna som låg som en naturlig barriär mellan länderna och nu fick befolkningen i området ansvar för att skydda Franker riket. Det skedde genom förläningar till de lokala hertigarna och grevarna, som skulle komma till kungens hjälp, militärt, när det behövdes, men de skulle också kunna få hjälp när det så behövdes. Bara några månader efter att Andorra blivit en vasallstat till den frankiske kejsare och förlänats till biskopen av Urgel så inleddes nästa fas i franker rikets historia när väldet splittrades mellan Karl den stores barnbarn. Andorra kom att tillhöra den västra delen men i takt med att franker rikets makt försvagades så var det andra aktörer som kom att dominera i området.

De som kom att bli de nya vasallerna, landägarna var inte sällan biskoparna i katolska kyrkan. Den kyrkliga makten strävade efter den världsliga makten. Detta under en tid då investiturstriden pågick, kampen mellan kejsaren, den världsliga staten, och påven, den kyrkliga makten. Invånarna i Andorra betalde sina tributer till biskopen och sitt tionde till biskopen. Biskopen i sin tur hyrde ut, förlänade Andorra till familjen Coboet, en katalansk adelsfamilj, som skulle försvara Andorra. En av kvinnorna i släkten gifte in sig med greven Foix i södra Frankrike. Greven och hans släkt var starkt emot katolska kyrkans ökade makt och motsatte sig biskopen av Urgels krav på Andorra. Det kom till en lång konflikt som löstes med ett avtal om Andorras självständighet den 8 september 1278.

Konsekvenserna

Andorra fick två statschefer, biskopen av Urgel och kungen av Frankrike, vilket gäller än idag, med nu är det Frankrikes presidenten som är statschef. Ytterligare ett avtal om hur mycket tribut som Andorra skulle betala till Frankrike och Urgel fastställdes 1288. I början på 1400-talet kunde Andorra skapa en vald församling. Kanske inte det som vi menar med vald församling. De rikaste familjerna fick rätt att utse 24 representanter som skulle styra landet.

Andorra blev trots sin litenhet utsatt för försök till erövringar. Under spanska tronföljdskriget på 1700-talet så skövlades nästan hela Katalonien och närheten till Andorra satte landet under press. Biskopen av Urgel gav, som statsöverhuvud, den styrande församlingen order att de endast fick ta order av honom och av kungen av Frankrike. Statscheferna ställde upp för sitt land. Nästa hot mot självständigheten var när den ene av statscheferna avrättades. 1793 tog franska revolutionärer livet av den franske kungen. Revolutionen upphävde avtalet om dubbelledning av landet. Andorranerna blev oroliga för sin självständighet och när franska revolutionstrupper stod vid landets gräns för att ockupera det, lyckades andorranerna övertyga ansvarige generalen om att det var fel. 1806, återinförde Napoleon avtalet från 1278, med kommentaren om att det var så udda och ovanligt att det måste bevaras.

Det spanska inbördeskriget, 1820-1823 hotade Andorras självständighet när båda sidor använde landet som en fristad, men de överlevde. De politiska oroligheterna under mitten av 1800-talet gick inte Andorra förbi och trots franskt motstånd kunde de 1867 få en egen konstitution. Andorras tid som lite efterblivet och lite undangömt, ändrades under 1900-talet när en ny väg drogs in i landet och ökade kommunikationen. Posten etablerades och kraftverk byggdes som elektrifierade landet. Det senaste hotet var när den ryska emigranten Boris Skosyrev utropade sig till kung Boris I av Andorra, med befolkningens stöd. Spanska myndigheter deporterade och eskorterade honom från landet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om katolska kyrkan.