10 september 1939 – Kanada förklarar krig mot Nazityskland

Bakgrunden

Konflikten mellan fransk ättlingar och brittisk ättlingar hade pågått i generationer. Konfliktnivå varierade och det visades en stor förståelse för den franska minoriteten när den brittiska kronan tog över området. I samband med självständigheten var situationen mer ansträng. Majoriteten ville att alla skulle bli engelsktalande talande. Den kanadensiska självständigheten på 1880-talet skapade en polarisering i det nya landet. De fransktalande såg möjligheten till ny kanadensisk identitet medan de brittisktalande mer såg sig som en del av det brittiska imperiet. Boerkriget ökade klyftorna medan Första världskriget såg de brittisk talande befolkningen närma sig den franska synen om egen kanadensisk identitet. Minnen från skyttegravarna på västfronten och de enorma förlusterna i människoliv hade gett en annan syn på det brittiska imperiet.

Kanada fick 1931 full självständighet i Westminsterstatuten. Mellankrigstiden präglas av den fredspolitik som premiärminister King förde. Han, liksom sin motsvarighet i London ville inte ha krig igen och som en del av detta ströks det i de militära budgetera. London började rusta upp runt 1936, men det skulle dröja några år innan även Ottawa satsade mer på försvaret.

Det går inte att säga att det tyska överfallet på Polen kom som en blixt från klar himmel. Sommaren 1939 surrade Europa av krigsrykten. Hitler var övertygad om att anfallet på Polen inte skulle engagera Storbritannien. De vek ner sig i München, men inte denna gång. Regeringen i London krävde att de tyska trupperna skulle dra sig tillbaka och när så inte skedde så förklarade britterna krig. I Ottawa kallades parlamentet in till en extra session och efter två dagars debatt fick King klartecken. Det tog ytterligare ett dygn innan Kanada förklarade Nazityskland krig den 10 september 1939.

Konsekvenserna

Kanada skickade trupper till Frankrike 1940 bara få dem evakuerade från Dunkirk. Frivilliga strömmade till. Regeringen ville undvika samma kris som 1917, när de tvingades införa värnplikt. Det hade skadat förhållanden mellan de brittisktalande och de fransktalande. Kanada byggde ut sitt flygvapen och utbildade brittiska jaktpiloter. Krigsmateriel strömmade från Kanada i konvojer över Atlanten till Storbritannien och den kanadensiska marinen byggdes ut för att klara kriget mot u-båtarna.

Kanadensiska trupper kom att koncentreras till Västeuropa, även om de fanns trupper som kapitulerade när Hong Kong föll 1942. Raiden mot Dieppe för att testa Hitlers Atlantvall utfördes av kanadensiska trupper och det var en dyr affär i människoliv. Trupper anföll den Gotiska linjen i Italien och en division landsteg i Normandie på dagen D. Kanadensarna tog mycket stryk i de fortsatta striderna, inte minst runt Caen, där Montgomery med otäck frekvens malde ner de allierade trupperna. För Kanada innebar förlusterna att de inte längre kunde få frivilliga och 1944 infördes värnplikt, mot tidigare utfästelser, och det skapade återigen en politisk oro mellan språkgrupperna.

Kanada drogs in i Kalla kriget. Landet blev en av de ursprungliga medlemmarna i NATO som bildades för att skydda mot ett eventuellt angrepp från Sovjetunionen. Tanken var att återuppta konvojtrafiken till Europa. Kanada ställde upp med trupper på FN:s sida i Koreakriget. Landet valde en annan väg än grannen i söder. Även om Kanada var stort till ytan så hade de en liten befolkning. Landet ställde ofta upp med fredsbevarande trupp i FN:s tjänst för att bygga fred. Landet kunde allt mer distansera sig och bli mer självständigt gentemot det brittiska imperiet som i praktiken försvann efter Andra världskriget, inte minst kritiken mot invasionen av Suezkanalen 1956.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

 

4 augusti 1701 – Stora freden i Montréal

Bakgrunden

Den lönsamma pälshandeln i Nordamerika lockade till sig franska och nederländska handelsintressen. Vinsterna skulle vara större om en aktör fick monopol på handeln och därmed kom européerna att hamna på kollisionskurs med varandra. Européerna kände dåligt till förhållanden för jakt i området runt St Lawrencefloden och de stora sjöarna. De som hade den kunskapen var ursprungsbefolkningen, indianerna. Nästan direkt vid ankomsten valde fransmännen sida i den pågående kampen mellan olika stammar. Fransmännen hade valt de Algonquin talande stammarnas sida och de blev också deras handelspartner. Holländarna som var baserade längre söderut i dagens USA, stödde deras fiende, irokeserna med mohawk-indianerna i spetsen. Irokeserna var aggressiva och sökte skaffa sig en monopolställning i pälshandeln. Det innebar att konflikten med de andra stammarna skärptes och de kom också i direkt konflikt med fransmännen. Tidigt valde holländarna att beväpna sina allierade och det ökade konfrontationerna. Fransmännen drog sig i det längsta att beväpna indianerna men gjorde så till slut. När tillgången på bäver sinade under 1640-talet drev irokeserna bort flera konkurerande stammar och kunde etablera nya jaktmarker i Ohiodalen.

Holländarna får lämna Nordamerika och ersätts av engelsmännen. Det minskar inte konflikten och när det Pfalziska tronföljdskriget 1688 bryter ut i Europa börjar även européerna att direkt ge sig in i stridigheterna. Nio år senare är det fred mellan européerna men kriget mellan indianerna och irokeser och fransmän fortsätter. Irokeserna har tidigare försökt att få till fred med fransmännen men fick avslag. Relationen mellan irokeser och engelsmän är inte helt enkel och engelsmännen vill inte att indianerna ska ha direkt kontakt med fransmännen. Trots sina allierades motstånd sluter irokeserna och fransmännen den stora freden i Montréal den 4 augusti 1701.

 

Konsekvenserna

Freden i Montréal fick konsekvenser för människorna i Kanada. Engelsmännen hade strax innan sekelskiftet börjar att kolonisera det som idag är Pennsylvania och i de norra delarna kommit direkt kontakt med irokesernas område. Det är inte svårt att gissa att det uppstod friktioner mellan de båda allierade. Engelsmännens hade blivit starkare i Nordamerika och fransmännen ville skydda sin lönsamma handel med pälsar. Det är här som den stora freden kommer till.

Engelsmännen blev direkt oroliga eftersom irokeserna hade varit deras skydd i nordväst mot fransmännen, nu försvann detta. Det hände andra saker i området. De indianstammar som irokeserna drivit bort från områdena runt St Lawrencefloden, de stora sjöarna och i Ohiodalgången fick flytta tillbaka. Irokeserna flyttade hem till sina traditionella områden, började utveckla sitt jordbruk och bygga en starkare nation. De hade fått ett intressant strategiskt läge mellan fransmännen i norr och engelsmännen i söder.

Året efter den stora freden i Montréal inleds det spanska tronföljdskriget i Europa. Det fick konsekvenser för Nordamerika då spanjorerna i söder och fransmännen i norr hamnar i krig med engelsmännen i det som kommit att kallas för drottning Annas krig. Fransmännen har kvar sina allierade medan irokeserna förhåller sig så neutrala det nu går i en konflikt där man ligger mitt emellan. Fredsavtalet med fransmännen gäller under hela konflikten. Avtalet gällde i ytterligare drygt 10 år innan européerna började kasta lystna blickar på irokesernas territorium under 1720-talet. Det var dags för nästa konflikt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

19 juli 1629 – Britterna intar Quebec

Bakgrund

Det hade varit trögt att få igång handeln på de nya områdena i Nordamerika. Det hade börjat komma européer på 1540-talet men handeln var inte så vinstgivande som entreprenörerna hade hoppats på. Det var också ett svårt land att kolonisera. Området mellan dagens USA och Kanada präglas av hårda vintrar och varma somrar, ganska olikt det klimat som rådde i Storbritannien och Frankrike. Där var det behagliga somrar och milda vintrar. Det var svårt att hitta rätt grödor och att kunna odla i tillräcklig omfattning. Nya bosättningar skulle organiseras och byggas och inte sällan behövdes det palissader runt allting för att kunna skydda det som var viktigt. Nybyggarna var beroende av de mycket osäkra leveranserna av nya förråd som kom seglande över Nordatlanten.

Staden Quebec hade grundats av Samuel de Champlain 1608. Det var det tredje försöket med en bosättning. De tidigare platserna hade man tvingats att överge och flytta för att hitta bättre platser och nya möjligheter. Quebec blev huvudstad i nya Frankrike. Staden hade lyckats få igång en produktion av livsmedel och sporadiska kontakter med Frankrike lättade trycket något. Samtidigt var området en bricka i det politiska spelet mellan stormakterna i Europa. De ostindiska kompanierna hade visat vägen för hur privata företag med statligt monopol på handel kunde göra stora vinster. Efter en period av dåligt intresse för Nordamerika ökade det igen. De fransk födda bröderna Krike med storbror David i spetsen kunde för sin Londonbaserade fars räkning åka över Atlanten för att göra affärer. När britter och fransmän drogs in i det trettioåriga kriget så fick det nya kompaniet i uppgift av den brittiske kungen att göra sig av med alla fransmän i området runt St Lawrence floden. Kirke kunde inta Quebec den 19 juli 1629.

Konsekvenser

Kirke och hans bröder höll fast vid Quebec, trots att det redan blivit fred och staden skulle återlämnas till Frankrike. Det dröjde till 1632 innan Quebec återigen kunde vara huvudstad i det franska Kanada. För bröderna Kirke gick det lite olika. Flera av dem avrättades som förrädare till Frankrike när de återvände hem till Europa. Storebror David stannade kvar på den brittiska sidan och blev för sina insatser adlad, kanske också en litet tröst för att han tagit Quebec på kungligt uppdrag bara för att få ge tillbaka staden.

Kirke återvände till Nordamerika. Han hade noterat de fina fiskevattnen runt Newfoundland. Han fick kungligt monopol på i stort sett hela ön. Resterande delen tog han. Krike och hans familj utökade sina handelsintressen och började också ta skatt på att få fiska på de mycket fiskrika bankarna runt Newfoundland. Det började irritera köpmän och fiskare i Europa som seglade över Atlanten och fiskade. Som den pirat han var, så var det en del som inte gick helt rätt till. 1642 börjar det engelska inbördeskriget. Det gör att en undersökning av Kirkes affärer ställs in. Nio år senare när Parlamentet har besegrat kungen så tillhör Kirke den förlorande sidan. Undersökningen sätter igång och Kirke arresteras och förs till England. Han frikänns och köper tillbaka sina beslagtagna egendomar av staten. Nya anklagelser kommer från andra som anser att de äger land på Newfoundland. Under tiden avlider Kirke i fängelset. Familjens intressen i Kanada övertas av Kirkes hustru Sara och yngre brodern James.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

3 maj 1744 – Nyheten om kriget når Louisburg

Bakgrunden

Att läsa om kolonisternas historia i Kanada, så handlar det väldigt mycket om krig. Krig mellan kolonister, krig mellan indianer, krig mellan kolonister och indianer, krig där alla deltar. Listan av krig i det som idag är östra Kanada och nordöstra USA är lång och det handlar om fransmän, britter och indianer. Orsakerna är många, kamp om handel, som stöd till kriget i Europa, privat aktioner och ungefär alla orsaker där emellan. Var det än slutar så handlar det om ond bråd död, land och makt. Kung Wilhelms krig var en del av det Pfalzsiska tronföljdskriget i Europa, liksom Drottning Annas krig var en del av det spanska tronföljdskriget. I Europa blev det en lugn period mellan freden i Utrecht 1713 och utbrottet av nästa europeiska storkrig, österrikiska tronföljdskriget 1740. I Nordamerika så han fransmän och britter med ett eget krig, eller det var officiellt inget krig men det följde alla klassiska koloniala krigsmönster.

Britterna hade fått den franska bosättningen Akadien i Utrecht men de var inte definierad utan kolonisterna förhandlade fram egna gränser, gränser som också tog hänsyn till sina allierade, indianerna, eller nästan. Brittiska fiskare kom i konflikt med fransk allierade indianstammar och tillsammans gav de sig på brittiska intressen. Britterna svarade och så gjordes det anfall fram och tillbaka i många år innan det blev fred runt 1725.

1740 bröt det österrikiska tronföljdskriget ut i Europa när kejsaren i Wien Karl II dog utan en manlig arvinge. Flera hävdade sin rätt till tornen och ett åtta år långt krig startade. Det spred sig även till Kanada där det kommit att kallas för kung Georges krig. Nyheten om att kriget hade börjat nådde den nybyggda och moderna franska fästningen Louisburg i Nova Scotia den 3 maj 1744.

Konsekvenserna

Fransmännen började genast attackera brittiska samhällen i Nova Scotia och i det som idag är nordvästra USA. Mönstret från tidigare krig fortsatte när än den ena och än den andra sidan gjorde räder in på motståndarnas territorium och skövlade, mördade och brände. Fransmännen och deras allierade indianer var mest aggressiva och tvingade bort britterna från sina bosättningar i de norra delarna av delstater som idag gränsar mot Kanada. Ca 8 % av kolonisterna beräknas ha fått sätta livet till.

Britterna var inte lika framgångsrika och hade svårt att hävda sig. De lyckades inta den franska fästningen Louisburg efter en två månader lång belägring. Till kolonisternas stora förtret tvingades de lämna tillbaka borgen till fransmännen efter freden i Aix-la-Chapelle 1748. Regeringen i London hade bytt bort fästningen mot Madras i Indien som fransmännen tagit under kriget där. Annars ändrades ingenting, bitterheten mot fienden var lika stor som tidigare. Redan samma år som freden så var det de som ansåg att det inte var en fred utan en vapenvila. Österrike hade gått med på freden för att kunna bygga upp sin militärmakt.

Annars var det i Nordamerika som nästa krig skulle starta. Fransmän och britter sökte sig vidare in i på den amerikanska kontinenten. Fransmännen marscherade från norr ner längs floderna i Ohio, Pennsylvania och vidare västerut mot Mississippifloden. Britterna kom från öster i riktning västerut. De sökte båda lägga under sig samma områden och när fransmännen skulle bygga ett fort vid en nyckelposition vid Ohiofloden anföll britterna under sommaren 1754. Det kom till mer stirider och när nyheten nådde Europa så kunde London och Paris inte löskonflikten i Nordamerika. 1755 bröt sjuårskriget ut, en sjuårig vapenvila från freden i Aix-la-Chapelle.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

11 april 1713 – Freden i Utrecht

Bakgrunden

Större delen av 1600-talet hade inneburit någon form av krig mellan ursprungsbefolkningen och de nya kolonisterna från Europa. Direkta krigshandlingar mellan stormakterna var ovanliga men när det var krig i Europa så var det krig i Nordamerika. Det Pfalziska tronföljdskriget i Europa kallades för kung Vilhelms krig på andra sidan Atlanten. Freden i Rijswijk 1697 hade återställt freden och det hade inte medfört några territoriella ändringar i dagens Kanada. Tydligast är ändå att holländarnas ställning som kolonialmakt och ledande handelsnation ersätts, inte sällan med holländare, som var baserade i England och London.

Fransmännen och engelsmännens allierade, irokeserna, sluter i början på 1700-talat det stora fredsavtalet i Montreal. Det är slutet på nära hundra år av indiankrig, ända sedan fransmännen från början valde sina handelspartners sida i den inhemska konflikten. Irokeserna lämnade tillbaka områden som de erövrat från indianstammar som var allierade med fransmännen. Medan de senare var betydligt mer organiserade och centralt koordinerade med sina områden i framför allt dagens Kanada, så var engelsmännen betydlig mer oorganiserade i dagens USA. Varje koloni hade sin egen styrning utan koordinering. Det gjorde att fransmännen hade ett övertag när spanska tronföljdskriget bröt ut 1701. Kriget flyttade snabbt över Atlanten och kom att kallas för drottning Annas krig. Fransmän och indianer bedrev härjningståg i de engelska områdena och de senare svarade med att försöka erövra den franska bosättningen Akadiens huvudstad Port Royal. Efter att ha fått hjälp av regeringen i London så lyckades de 1710 inta staden. Tre år senare var kriget över med freden i Rijswijk den 11 april 1713.

 

Konsekvenserna

Freden i Europa talade inte om var gränserna i den nya världen skulle dras. Områdena som fördelades till en den ena och än den andra europeiska makten, var naturligtvis indianterritorier och de hade inte fått ha synpunkter på vems land det var. På så vis kom samma land att hävdas av olika intressen. Särskilt i kläm kom indianstammar som var allierade med fransmännen och nu hamnade under brittisk kontroll. Situationen blev inte hållbar men förstående krafter samlades och började prata om vad som skulle tillhöra vem hur det skulle gå till. Två månader efter Rijswijk så träffades ett avtal i Portsmouth, New Hampshire i dagens USA.

Det skulle dröja ungefär sju år innan verkligheten förändrade avtalet och spänningarna ökade. Brittiska fiskare sökte sig till Nova Scotia i större antal och kom i direkt kontakt med indianstammar som var allierade med fransmännen. De gjorde gemensam sak när indianerna gav sig på brittiska fiskeläger och britterna svarade med att bygga fort i området för beskydd. Fransmännen byggde kyrkor för att markera sin närvaro och situationen utmynnade i ett regelrätt, informellt krig. Grupper från respektive sida gjorde anfall in på motståndarnas territorium och mördade, plundrade och skövlade. Frontlinjen var ganska lång från Nova Scotia vid Atlanten i öster till ett område söder om Montreal i väster.

De sista dagarna 1724 började parterna återigen att prata med varandra och året efter kom det till en fredsöverenskommelse igen. Därefter blev det lugnare. Det skulle dröja till 1740 när österriska tronföljdskriget bröt ut i Europa innan det var dags igen. Det tog fyra för kriget att sprida sig över Atlanten och 1744 var kung Georgs krig, som det kallas i Nordamerika igång.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

26 mars 1885 – North-west upproret i Kanada inleds

Bakgrunden

När USA grundandes i de södra delarna av den Nordamerikanska kontinenten hade de brittiska kolonierna i det nuvarande Kanada valt att stå utanför. De hade den frihet som de ansåg sig ha rätt till och stödde inte amerikanarna i kriget mot britterna, tvärt om de stod på den brittiska sidan. Det gällde inte minst de fransktalande kanadensarna som efter den franska förlusten i mitten på 1700-talet hade fått sina rättigheter tillgodosedda av den segrande engelskspråkiga sidan. Knappt 100-år senare när det brittiska imperiet blommade som starkast naggades de franska rättigheterna i kanten och i en utredning från London slogs fast att de fransktalande skulle assimileras till engelskan.

Det skapade inre spänningar i Kanada. De fransktalande ättlingarna som under årens lopp delvis blandats upp med indianerna kallades för métiser. Denna grupp räknas som en av Kanadas ursprungsbefolkningar och bosatte sig i pälsjägareområden i det inre av kontinenten, på den östra sidan av Klippiga bergen. När Hudson Bay kompaniet sålde Ruperts land till Kanada uppstod spänningar, när métiserna upplevde sitt land hotat. Den kanadensiska regering ville också markera sin överhöghet över området i det nordvästra territoriet som det kallades, inte minst mot USA som också expanderade västerut. Canadian Pacific Railway började byggas från Toronto och vidare ut över prärien. Ridande polisen grundades och skickades till området för att starta upp någon form av myndighetsutövning. Samtidigt började Kanada också att kartlägga området och sälja delar till olika bolag som satsade på exploatering för nybyggare. Métiserna upptäckte att delar av det som de ansåg som sitt sålts till bosättarbolag. Guvernören var definitivt inte vänligt inställd mot den fransktalade befolkningsgruppen. Under ledning av Louis Riel startade métiserna tillsammans med indianstammar North-west upproret den 26 mars 1885.

 

Konsekvenserna

Den unga kanadensiska självständiga myndigheten behövde en tydlig respons på upproret. I området fanns redan den ridande polisen som var uppbyggd efter militär förebild. Dessa poliser sattes in i striderna. Järnvägen hade hunnit en bit ut på prärien och från de östliga delarna kunde en ca 5000 man stark trupp skickas till stridsområdet. Det tog endast nio dagar vilket tydligt visade järnvägens effektivitet. För strider blev det. Indianer och métiser gjorde anfall mot fort och bosättningar, ofta för att få tag i förnödenheter. De hade framgångar till senare delen av april när det kanadensiska övertaget i människor och förråd gjorde sig gällande. Den tredje juni, 10 veckor efter upprorets start var det kväst och över. För Louis Riel väntade rättegång och sedan galgen.

Efter upproret mätte de kanadensiska myndigheterna om marken och tog nu hänsyn till métiserna och deras traditionella bosättningar. De senare valde av olika skäl att sälja sin mark till fastighetsbolag som exploaterade den. De franskatalande métiserna flyttade längre ut till mer marginaliserade marker. Därmed hade de engelsktalande vunnit kampen om prärien och detta kom i huvudsak att bli engelsktalande områden. Järnvägen från Toronto västerut var inte klar men i ljuset av hur effektiv den varit i hävdandet av den kanadensiska överhögheten, så påskyndades arbetet med att färdigställa järnbanan över Klippigabergen till Vancouver på västkusten. För nationen Kanada blev det en påminnelse om att landet är delat mellan den engelskspråkiga delen och den franskspråkiga delen. Den engelsktalande premiärministerns vägran att benåda den fransktalande Louis Riels förstärkte skillnaden mellan de båda grupperna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

10 februari 1840 – Act of Union genomförs i Kanada

Bakgrunden

Frankrike och Storbritannien hade slagits om den norra kontinenthalvan av Amerika. Sjuårskriget hade tippat över balansen till brittisk favör och gjort Frankrike fattigt. Ur detta kom den franska revolutionen som spred republikanska idéer över världen. I de tretton södra kolonierna växte missnöjet och den amerikanska revolutionen gjorde kolonierna fria gentemot makten i London. I Kanada hade britterna garanterat de forna fransmännens rättigheter i den nya brittiska kolonin och invånarna där var inte lika benägna att lämna den brittiska kronan. Tvärt om, de stannade kvar och blev ännu mer övertygande efter 1812 års krig när USA invaderade Kanada. Britterna kunde besegra invasionsarmén.

Den fortsatta utvecklingen i Kanada leddes av en mindre grupp rika män. Samtidigt så fortsatte republikanska idéer att spridas. Inflytandet för den vanliga kanadensaren var inte särskilt stort. Då var avståndet till London och makten mycket större. Kanada var delad i två delar det över och det nedre. Den ena franskspråkig och den andra engelskspråkig. Det fanns ett missnöja och flera uppror bröt ut i de båda delarna. Lojalister ville motverka vad det uppfattade som republikanska tendenser och de krävde ett ansvarsfullt regerande. Den brittiska armén slog ner upproret och London skickade en utredare, Lord Durham, som la fram en rapport om situationen i Kanada. Han föreslog flera reformer. Han ville assimilera den franska befolkningen till det brittiska. Han ville skapa ett parlament som skulle styra landet på uppdrag från London. För att lyckas med detta och få ett parlament skulle de två kanadensiska delarna slås ihop till en. Act of Union proklamerades den 10 februari 1840.

 

Konsekvenserna

Kanada såg en omfattande invandring från i första hand de brittiska öarna. Inte minst från Irland under den stora hungersnöden på 1840-talet. I och med federationen mellan övre och nedre Kanada hade ett politiskt dödläge inträffat. De båda sidorna som satt i samma parlament blockerade varandra, ofta över språkgränserna. Det lyfte fram frågan om de övriga brittiska territorierna i Nordamerika. Kanada var inte Kanada som vi känner det idag utan fler olika brittiska kolonier. Regeringen i London hade många kolonier, protektorat och territorier att styra i ett imperium där solen aldrig gick ner. Kolonierna i Nordamerika var fortfarande under ett hot från grannen i söder och regeringen i London såg en möjlighet att kanadensarna skulle kunna ta över mer av ansvaret, och kostnaderna för sitt land.

Immigrationen hade också lyft fram frågan om gemensamma kommunikationer. Ett gemensamt land med en centralregering skulle kunna driva frågan och se till helheten. Frågan ska också ses i ljuset av en framväxande och mer kostnadseffektiv järnväg som kunde transportera råvaror till den snabbt växande industriella revolutionen, inte minst säd från de kanadensiska prärieområdena och timmer från de kanadensiska skogarna. Konflikten mellan fransktalande och engelsktalande skulle kunna ges bättre möjligheter till lösning i ett större sammanhang. En konferens anordnades i Quebec och därefter reste en delegation till London för förhandlingar. Federationen Kanada bildades 1 juli 1867, men alla kolonier valde inte att gå med. Kanada blev en dominion inom det brittiska samväldet, dvs., en självstyrande koloni under den brittiska kronan. Det nya Kanada kunde nu ta itu med fler viktiga frågor som vuxit fram, förutom orsakerna till federationen också expansionen västerut mot Stilla havet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

20 januari 1920 – Kanada blir originalmedlem i Nationernas förbund

Bakgrunden

Kanada som land, var splittrat i en fransktalande och en engelsktalande del. När landet blev självständigt och dominion under det brittiska imperiet så cementerades motsättningarna. Det var tydligt att de engelsktalande hade ett övertag och i sann imperieanda så skulle fransmännen bli brittiska. Försöken att göra britter av fransmännen fungerade inte. När Boerkriget brutit ut och imperiet behövde trupper till kriget tackade Kanada nej, men tillät privata intressen att resa iväg. Detta spädde på konflikten mellan franska intressen och brittiska. Nästa krig som imperiet behövde hjälp med, var i augusti 1914 när Tyskland invaderade Belgien. Nu var det inte tal om frivillighet, när regeringen i London förklarade krig mot Tyskland blev Kanada, som dominion, automatiskt indraget.

Regeringen i Ottawa fick själva bestämma vilken hjälp de skulle skicka. Armén var inte särskilt stor utan återigen så sattes det upp frivilligtrupper som skulle resa till Europa och kriga. Totalt engagerades 620 000 kanadensare och över 10 % av dem, 67 000 skulle begravas på slagfälten. Kanadensiska trupper var inblandade i några av de hårdaste slagen på västfronten, Somme, Vimy ridge och Passchendaele. De deltog även i hundradagars offensiven under 1918 som gjorde slut på kriget. Insatserna gjordes för första gången i form av sammanhållna kanadensiska enheter. Det byggde också upp en nationell känsla och det skapade en starkare självständig hållning gentemot regimen i London. Kanada fanns också med som segrare i Versailles och Kanada fanns med som en av de ursprungliga medlemmarna av Nationernas förbund när organisationen grundades den 20 januari 1920.

Konsekvenserna

I kanadensisk historieskrivning föddes den kanadensiska nationen i det framgångsrika slaget vid Vimy ridge. Det var första gången som den kanadensiska expeditionskåren stred tillsammans och det skapade en känsla av att kanadensarna kunde göra något på egen hand. Det är kanske för mycket att tro att den egna nationella identiteten skapades på i ett slag. Processerna hade kommit i gång tidigare. Redan 1909 hade Kanada ett eget utrikesdepartement och skötte förhandlingar på egen hand utan någon större hjälp av brittiska diplomater.

Väl tillbaka i Kanada så konsternerade trupperna några saker. Liksom många andra som deltog i kriget på Västfronten så förfasade de sig över de enorma förlusterna i människoliv. Det i sin tur skapade en liten klyfta till det brittiska imperiet. Inte stor men tillräcklig för att börja titta på sig själva istället för på London. De brittiska kanadensarna såg sig som kanadensare och som en del av det brittiska imperiet, även om balansen flyttades mot den kanadensiska sidan.

En annan effekt av kriget var en starkt fredsrörelse. Inget mer krig. Det var samma rörelse som i Storbritannien och som till slut leddes av Chamberlain och hans berömda ord, ”Peace in our time”, när han kom tillbaka från uppgörelsen med Hitler som innebar att tyskarna fick ta över Tjeckoslovakien. Kanada hade 1931 blivit helt självständiga, men medlemmar i det brittiska samväldet, förde en politik i apeasment andan. Här liksom i London fick de bittert erfara att det kanske inte var rätt sätt att hantera Hitler. När regeringen i London gick i krig mot tyskarna efter anfallet i Polen så blev inte Kanada denna gången inte per automatik ett krigförande land. Krigsförklaringen tog ytterligare en vecka att ta sig igenom de demokratiska institutionerna i Ottawa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

15 januari 1541 – Frans I beviljar bosättningar i Kanada

Bakgrunden

I slutet på 1400-talet hade spanjorer och portugiser börjat ge sig ut på haven för att i första hand upptäcka den västliga vägen till Asien. Kristoffer Columbus var först ut och kom till Västindien. En annan italienare, vars engelska namn var John Cabot, seglade också västerut i hopp om att hitta vägen till Asien. Han menade på att vägen var kortare norrut eftersom det var kortare mellan varje longitud. Han fick England att ställa upp med pengar och ”upptäckte” det som vi idag kallar för Kanada. De franska intressena började när normanden Jaques Cartier gjorde resor till Kanada och utforskade delar av St. Lawrencefloden. Han gjorde ett par resor och övervintrade på den andra samtidigt som han grundade en bosättning. Inför sin tredje resa, med kunglig välsignelse så fick han inte bli ledare för färden utan det blev i stället Jean-François de La Rocque de Roberval.

de Roberval föddes i södra Frankrike ca 1500 och gick i unga år in i armén under fälttåget till Italien under de italienska inbördeskrigen 1494-1559. de Roberval lärde känna den blivande kungen Frans I och de två blev goda vänner. de Roberval var hugenott, dvs. protestant i det katolska Frankrike. Det var svårt eftersom hugenotterna förföljdes under olika perioder. de Roberval började låna pengar för att kunna leva ett hovliv i Paris. 1535 hade han arresterats och skulle hängts som hugenott men kungen räddade hans liv. Det var också vänskapen till kungen som gjorde att Cartier inte längre skulle leda expeditionen till Kanada utan det blev de Roberval i stället. Han utsågs till franska Kanadas första generalguvernör den 15 januari 1541.

Konsekvenserna

Cartier var klar att segla på våren samma år och de Roberval skickade honom i förväg. Själv väntade han ett år i Frankrike för att samla mer pengar till resan, genom att bedriva sjöröveri mot engelska fartyg. Året efter kom han iväg. Vid Newfoundlandskusten mötte han Cartier på väg mot Frankrike. Han hade gett upp och vill samtidigt visa upp den skatt han samlat på sig. Tyvärr bara kvasts och kattguld. de Roberval fick kartor och seglade enkelt till den bosättning som Cartier grundat. Bosättningen döptes om till France-Roy och han landsatte ytterligare 200 kolonister. Cartier hade haft med sig ca 500 men några seglade med tillbaka till Frankrike och andra hade dött. Det är svårt att säga hur många som var kvar. Det blev i alla fall två svåra år som de Roberval och kolonisterna tillbringade i Kanada.

Skörbjugg under vintern, attacker från de allt mer irriterade Irokesindianerna och det faktum att det var svåra vintrar. Kolonisterna tvingades ge upp och kunde till slut, de som var kvar, lämna det som idag är Quebec och återvända till Europa. Det skulle dröja 60 år innan fransmännen på allvar kom tillbaka. de Roberval for vidare till Västindien där han blev pirat och plundrade spanska intressen. Han blev vid hemkomsten en av de första hugenotterna martyrerna 1560, redan innan de så kallade hugenottkrigen bröt ut några år senare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

26 december 1791 – 1791 års konstitution

Bakgrunden

I freden efter sjuårskriget hade britterna tagit över som kolonialmakt på den nordamerikanska kontinenten. Fransmännen hade besegrats och det hade hamnat i skymundan i kapplöpningen om kolonier och i den ekonomiska utvecklingen. De områden i Saint Lawrenceflodens dalgång som bildat Nya Frankrike blev en brittisk koloni. I samband med slaget på Abrahams slätter när britterna besegrade fransmännen så valde de att inte kräva att de forna fienderna svor trohet till den brittiska kronan. Britterna garanterade den franska befolkningens rättigheter, enligt gammal hävd.

I söder blev förhållandet mellan den brittiska kronan och de tretton kolonierna allt kärvare. De vägrade betala skatt till London om de inte fick representation i imperiets huvudstad. Det amerikanska självständighetskriget startade och den amerikanska kontinentalarmén invaderade det som idag är Kanada och förlorade ordentligt mot britterna. De kunde heller inte få med sig kolonisterna i norr i sin revolution, eftersom de redan var garanterade de rättigheter som amerikanarna kämpade för. Britterna behöll sitt grepp om landet i norr.

Freden i Paris 1783 satte delning på pränt och USA bildades i söder och Brittiska Nordamerika var kvar i norr. Kanada såg en kraftig invandring, dels från USA där de som var lojala mot den brittiska kronan flyttade norrut in i engelsktalade områden, men även till de franska områden och dels en kraftig invandring från Europa. I ett senare skede kom även amerikanare norrut på jakt efter land. En liten grupp som också sökte sig till Kanada var slavar från den amerikanska södern som rymt. I en reform av konstitutionen så delades Kanada i två områden, det övre med engelsktalande befolkning och en nedre med fransktalande befolkning, den 26 december 1791.

 

Konsekvenserna

Spänningarna mellan britter och amerikanare vare inte över efter freden i Paris. Britterna respekterade inte avtalet och stannade kvar på områden som skulle lämnas över till amerikanarna. Fransmännen hade under frihetskriget stött de senare mot britterna och nu började britterna att sälja vapen till indianerna för att ställa till det för motståndarna. När man läser om den amerikanska historien så verkar det som om indianerna utnyttjades av européerna som legosoldater för att komma åt sina fiender. Som tack för hjälpen satsades det på att mer eller mindre fördriva urinvånarna från sina traditionella boplatser för att ge plats åt europeiska invandrare. Hela 1800-talet är ett exempel på detta när gränslandet flyttar västerut.

Krig och strider är vanligt i den här delen av världen. Gränsintermezzon förekom i liten skala regelbundet och 1812 så bryter det ut ett nytt krig mellan USA och Storbritannien. Striderna betecknas av en serie anfall över gränserna men de är ganska misslyckade. Freden som slöts medförde inga ändringar av gränserna. Det som förändrades var den kanadensiska synen på USA. Under åren hade amerikanska kolonister sökt sig till Kanada för att få land. De hade utvecklat republikanska tankar, mot den brittiska kronan och sågs med viss skeptisk. USA:s anfall norrut hade gjort att kanadensarna blev skeptiska till vilka avsikter USA hade och de blev mer vänligt inställda till den brittiska kronan.

Allt var inte lugnt i Kanada. Länderna som ligger så nära varandra är i grunden inte så olika och på 1830-talet bryter det ut mindre uppror mot det brittiska styret. Det är ett steg på vägen mot ett självständigt Kanada.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.