25 juni 1950 – Det kalla kriget blir hett på Koreahalvön

Bakgrunden

Korea är ett land med mycket gamla anor. 1592 invaderade Japan sitt grannland och 1897 var det dags igen. 1905 blev Korea ett japanskt protektorat och 1910 annekterade Japan landet. Landet blev kvar under utländskt styre till slutet av andra världskriget då halvön delades upp i två ockupationszoner efter ett beslut på Potsdamkonferensen. En zon norr om 38:e breddgraden som administrerades av Sovjetunionen och en i söder som administrerades av USA. Sovjet och USA samarbetade och beslutade att Korea skulle stå under förvaltarskap i fem år. Detta motsatte sig koreanerna starkt och protesterade kraftfullt mot de nya ockupationsmakterna. Ett beslut togs i FN om att val skulle hållas i Korea senast i mars 1949 och koreanerna organiserade egna val. Valet kunde genomföras i de södra delarna och en nationalistiskt höger inriktad regering under Sygman Rhee kom till makten och utropade Republiken Korea. Sovjetunionen svarade med att utropa Folkrepubliken Korea i den norra delen med en nationalistisk inriktad kommunistisk regim under Kim Il-sung i spetsen. Sovjetunionen drog bort sina trupper 1948 och året efter gjorde USA samma sak. Syd- och Nordkorea började snabbt med skärmytslingar vid gränsen och det ledde till en invasion av Sydkorea från norr. Kriget inleddes den 25 juni 1950.

Konsekvenserna

Bara timmar efter anfallet fördömde FN:s säkerhetsråd anfallet i sin resolution 82 och några dagar senare, i säkerhetsrådets resolution 83, uppmanades medlemsländerna, att i enlighet med FN-stadgan, bistå det land som blivit anfallet av ett annat. Sovjetunionen som bojkottat mötena i säkerhetsrådet sedan i januari kunde därför inte lägga in sitt veto mot beslutet. USA:s president Truman beordrade sina militära styrkor tillbaka till Korea, två dagar efter krigsutbrottet. USA som efter kriget hade demobiliserat, hade inga trupper att skicka från Amerika. I stället fick de amerikanska ockupationstrupperna i Japan under General MacArthur i uppgift att hjälpa Korea.

Kriget gick bra för de invaderande nordkoreanerna och snart hade pressat tillbaka den dåligt utbildade och illa utrustade sydkoreanska armén till ett litet område runt Pusan på södra spetsen av halvön. Trots upprepade attacker lyckades staden hålla ut. FN-trupperna med USA i spetsen inledde med en invasion vid Inchon, i september, och fick ett brohuvud bakom de nordkoreanska angriparna. Trupperna drev tillbaka nordkoreanerna norrut nästa till den kinesiska gränsen. Kina varnade för fortsatt framryckning, något som FN-trupperna ignorerade. Kina gick in i kriget med full styrka i oktober och pressade tillbaka FN:s trupper söder om den tidigare gränsen mellan de båda koreanska staterna. Kriget gled in i ett ställningskrig som höll på tills vapenstilleståndet kom den 27 juli 1953.

De koreanska trupperna står kvar vid vapenstilleståndsgränsen än idag och FN har observatörer på plats för att övervaka stilleståndet. Det kalla kriget blev hett men det satte inte världen i brand. Våren 2010 hettade det till igen när Nordkorea anklagades för att ha sänkt ett sydkoreanskt krigsfartyg. Situationens allvar betonas av att Nordkorea förfogar över kärnvapen och raketer att skjuta iväg dessa vapen med. Detta hände för över 60 år sedan, och officiellt pågår kriget fortfarande.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

24 juni 1948 – Ryssarna blockerar trafiken till Berlin

Bakgrunden

Segrarmakternas oförmåga att komma till beslut om Tysklands framtid skapade utrymme för olika tolkningar och lösningar på samma problem i de olika ockupationszonerna. Inte sällan hade de västliga ockupationsmakterna en syn och Sovjetunionen en annan. I februari 1948 hade de tjeckoslovakiska kommunisterna genomfört Pragkuppen och tagit makten i landet och ställde sig på Sovjetunionen sida i det Kalla kriget. Det var inte helt ologiskt. Tjeckerna och slovakerna hade det franska och brittiska sveket i Münchenöverenskommelsen i färskt minne. Där gavs Tjeckoslovakien i praktiken bort till Hitler gottfinnande. Tjeckerna hade till största delen befriat sig själva från nazisterna, med viss hjälp från den röda armén.

De västliga makterna beslutade att slå ihop sina zoner till en enda och en ny valuta infördes i de västliga delarna den 20 juni 1948. Beslutet gick tvärt emot de överenskommelser som faktiskt fattats på Potsdamkonferensen, om att Tyskland skulle utgöra en ekonomisk enhet. Ryssarna hade försökt destabilisera Reichmarken och när Marshallhjälpen var på väg in behövdes en stabil valuta. Sovjetunionens svar kom snabbt. Berlin hade inte blivit den ö i det västliga blocket som Stalin hade hoppat utan en utpost för västmakterna i allmänhet och USA i synnerhet. Tanken var att tvinga västra Berlin att lämna västsidan så att öst kunde ta kontrollen över hela staden. Stalin införde blockaden mot Berlin den 24 juni 1948.

Konsekvenserna

Temperaturen i det Kalla kriget steg markant, öst stod bokstavligt mot väst med laddade vapen. Västmakterna vägrade ge upp Berlin utan startade med en luftbro för att förse staden med förnödenheter. Västmakterna hade tillgång till tre flygkorridorer och genom dessa skickades plan i båda riktningarna för att lämna och hämta förnödenheter.

Operationen blev allt mer omfattande och det är närmast att beteckna som en logistisk bedrift att klara av uppgiften. USA, Frankrike och Storbritannien mobiliserade flygare från Andra världskriget och de flygplan som nyss blivit överflödiga. Inledningsvis var leveranserna otillräckliga men i takt med att tekniken finslipades lyckades luftbron stadigt öka sina leveranser. Vintern blev en svår utmaning då allt bränsle, för att hålla kylan borta, måste flygas in. För att få plats på marken måste planen lossas omedelbart och en talrik skara arbetare sysslade med att lossa och lasta planen. Det utvecklades till en dygnet runt operation. Runt påsken 1949 kunde luftbron flyga in mer förnödenheter än vad som kommit till Berlin den normala vägen före blockaden. Sovjetunionen föll nu till föga och efter förhandlingar avbröts blockaden den 12 maj 1949 nästa elva månader efter att den infördes.

De västallierades zoner slogs samman till förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunions zon blev folkrepubliken Tyskland på hösten 1949. Detta markerade fullbordandet av Tysklands delning och utveckling i olika riktningar. Fyrtio år senare skulle barriären mellan de båda tyska staterna rämna och de delarna återförenades.

Det var den värsta krisen dittills i relationerna i det Kalla kriget. Redan tre månader efter Berlinblockadens slut kom nyheten om att Sovjetunionen hade sprängt sin första atombomb och på Koreahalvön var det snart dags för en begränsad kraftmätning mellan arméerna från öst och väst.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

20 juni 1948 – Ny valuta i den västra ockupationszonen av Tyskland – D-marken

Bakgrunden

Vid Potsdam konferensen 1945 hade segrarmakterna diskuterat Tysklands framtid men inte kunnat komma överens i alla frågor. Det fanns motsättningar mellan de västallierade och Sovjetunionen och de var tydliga. En sak som man var överens om, Tyskland skulle vara en ekonomisk enhet och den gamla Reichmarken skulle fortsätta att gälla.

USA introducerade 1947 Marshallplanen som en hjälp till Europa att återuppbygga sin ekonomi efter kriget. Främst var det infrastrukturen som hade lidit mycket av kriget inte minst i Tyskland. I mars 1948 träffades de västallierade i London och beslutande att slå ihop sina ockupationszoner till en ekonomisk enhet. Reichmarken hade tappat i förtroende bl.a. för att sovjetmakten tryckte upp mer sedlar som drev upp inflationen. Amerikanska cigaretter blev hårdvaluta i den rådande situationen. Tyskarna hade hyperinflationen från mellankrigstiden i färskt minne och nu hotade en ny hyperinflation. Det var för att skydda Marshallplanen som de västallierade valde att slå samman sina ockupationszoner. De ansvariga för den tyska penningpolitiken bestämde sig för att introducera en ny valuta, i de västliga ockupationszonerna. För att undvika panik presenterades valutareformen söndagen den 20 juni 1948.

Konsekvenserna

Sovjetunionens ledare Josef Stalin blev rasande över sina allierades tilltag. Han svarade med att blockera all tillfart till Berlin, vatten-, lands- och järnväg. Han ville tvinga de västallierade till att lämna den tyska huvudstaden. Det kalla kriget höll på att bil varmt. De västallierade, med USA i spetsen, svarade med att organisera en luftbro som under de 11 månader som blockaden varade flög in och ut alla förnödenheter och varor som staden behövde. Efter blockadens slut grundade de västallierade Förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunionen utropade den tyska demokratiska republiken (DDR) i sin ockupationszon, i oktober samma år.

För den västtyska ekonomin var D-marken bra. Den nya valutan kom att bli en mycket stabil valuta och var en del i den snabba återhämtningen, det så kallade tyska undret, först inom ramen för Marshallhjälpen och sedan på egen hand.

Tyskarna som aldrig har glömt hur hyperinflationen på 1930-talet ödelade så mycket för så många, satsade redan från början hårt på inflationsbekämpning och då på bekostnad av arbetslösheten. En jämförelse med Sverige visar att svenskarna under folkhems tiden satsade på full sysselsättning och att inflationsbekämpningen var underordnad det målet. Inflationsbekämpningen har numera flyttats till Riksbanken för att politiker inte ska kunna få kortsiktiga vinster genom att laborera med inflationen.

Sin syn på inflationsbekämpningen tog tyskarna med sig till Eurosamarbetet och där är inflationsbekämpningen en viktig uppgift för den europeiska centralbanken. Det finns ett visst mönster nu när Eurosamarbetet knakar och de länder som av tradition prioriterat andra mål än inflationsbekämpningen har idag problem. Den tidigare lösningen, att trycka mer pengar för att finansiera utgifterna är numera stängd

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

18 juni 1979 – SALT II avtalet undertecknas i Wien

Bakgrunden

Kubakrisen 1962 visade tydligt på hur illa det kunde gå om de båda supermakterna USA och Sovjetunionen beslutade sig för att använda sina kärnvapen. Kapprustningen hade pågått sedan Sovjetunionen sprängde sin första atombomb i augusti 1949. Under mitten av 1960-talet började deténte, eller avspänningen i det kalla kriget. Detta ledde till att de två supermakterna 1969 började diskutera ett avtal som skulle begränsa antalet kärnstridspetsar. I november 1974 kunde SALT I avtalet (Strategic Arms Limitation Talks) skrivas under av USA:s president Gerald Ford och Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev i Vladivostok. Avtalet innebar ingen nedrustning men väl en begränsning av upprustningen. Förhandlingarna fortsatte och nu ville supermakterna se om det gick att begränsa vapenutvecklingen. SALT II avtalet kunde skrivas under i Wien den 18 juni 1979.

Konsekvenserna

SALT-förhandlingarna tillsammans med förbudet mot ett antiballistiskt försvarssystem 1972 bidrog till att öka förståelsen för varandra och varandras vapensystem. 27 december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan och den amerikanska kongressen vägrade att ratificera avtalet som aldrig kom att träda i kraft. Världen kastades in i ett nytt kallt krig.

Under 1980-talet återupptogs samtalen mellan USA och Sovjetunionen om kärnvapen under betäckningen START (Strategic Arms Reduction Treaty).

START I – avtalet skrevs under 1991

START II – skrevs under 1993

START III – USA-president stoppade avtalet och istället kom SORT (Strategic Offensive Reductions Treaty) som började gälla 2003

START II avtalet var ett steg på vägen att göra världen säkrare mot kärnvapenhotet. Idag är inte kärnvapenhotet hos stormakterna utan det ligger i att någon av världens nio eller tio kärnvapenländer inte kan skydda sina vapensystem mot personer eller organisationer som kan tänka sig att använda sig av förstörelsevapnet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

17 juni 1953 – Strejker utbryter ut i arbetarnas paradis DDR

Bakgrunden

När DDR utropades 1949 var Tyskland ett delat land och att segrarmakterna inte hade lyckts vinna freden efter kriget. I de östra delarna hade Walter Ulbricht med sina medarbetare rest från Moskva där de sökt skydd under kriget och utbildats för att ta över Tyskland och leda landet till en kommunistisk stat. De hade byggt upp kommunistpartiet från grunden bl.a. genom att värva många medlemmar. Den sovjetiska ockupationsadministrationen stödde aktivt Ulbrichts och hans grupp men ett försök att slå ihop partier på vänsterkanten under ledning av kommunistpartiet hade misslyckats.

Sovjetunionen hade tagit ett enormt krigsskadestånd från sin ockupationszon, fabriker, järnvägsräls och annat som de ansåg sig behöva. Tvärt emot överenskommelserna i Potsdam tog de även en del av den löpande produktionen. Situationen i östra Tyskland kännetecknades av knapphet och brist av olika slag. Den satsning som trots allt skedde, skedde på tung industri för att skapa basen för ekonomisk utveckling. Det kom inte arbetarna och befolkningen tillgodo eftersom det rådde brist på konsumtionsvaror och delvis ven livsmedel. Stalin hade tackat nej till Marshallplanen, som pumpade in pengar till västra Europa och snabbt byggde upp dessa delar efter kriget.

Stalin dog i mars 1953 och inom östblocket såg man möjligheter till utveckling. Det fanns förhoppningar om att öka konsumtionsindustrin för att de som arbetar ska få del av sitt arbete. Så var också intentionerna och i juni kom nya produktionsmål för arbetarna, produktionsmålen innebar en kraftig ökning och inte alls den lättnad som man hade hoppats på. Arbetarna i DDR gick ut på gatorna och protesterade den 17 juni 1953.

Konsekvenserna

Att arbetarna i arbetarstaten DDR tog saken i egna händer var ingenting som uppskattades av varken arbetarregeringen i Berlin eller av de sovjetiska ockupationstrupperna. DDR:s folkpolis gick till angrepp mot demonstranterna tillsammans med sovjetiska trupper och dödade ett större antal människor. Antalet döda varierar beroende på vilken källa som anger dem och de källor som kontrollerats in för den här artikeln anger mellan 50-100. 10 000-tals arresterades och kastades i fängelse.

Förtrycket mot befolkningen i DDR hårdnade och 1957 blev det förbjudet att lämna den östtyska zonen utan tillstånd. De som kunde, flydde över gränsen till någon av de västra ockupationszonerna, särskilt gällde detta i Berlin där gränsen kunde gå mitt i en gata. Av DDR:s befolkning beräknas ca 1,7 miljoner människor ha hoppat av till väst. Inte sällan var det utbildade människor och det kom att bli ett bekymmer för staten och regeringen. I ett försök att stoppa flykten från DDR så byggdes Berlinmuren i augusti 1961.

Förtrycket i DDR kom att öka hela tiden och genom den interna säkerhetspolisen STASI så kontrollerades medborgarna effektivt. Risken för ett nytt blodbad i DDR var överhängande när måndagsprotesterna började i Dresden. Folkpolisen var utkommenderad för att skjuta skarpt men i sista stund avstod ledarna i DDR från våld och istället öppnade de muren till väst.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 maj 1972 – SALT I avtalet undertecknas

Bakgrunden

Kubakrisen 1962 hade med stor tydlighet visat för supermakterna och världen hur nära ett kärnvapenkrig världen varit. Händelserna på den lilla ön i Karibien fick USA och Sovjetunionen att besinna sig. De insåg att det inte gick att fortsätta i samma spår och länderna taggade ner och vi fick en avspänningsperiod i det Kalla kriget. En positiv följd av Kubakrisen och det lugnare internationella klimatet var att det hölls toppmöten där Sovjetunionen och USA talade med varandra. Irländarna passade på att utnyttja avspänningen och föreslog ett förbud mot spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologi. Icke-spridningsavtalet avtalet började gälla i mars 1970 och gäller än idag. Sju år efter Kubakrisen började USA och Sovjetunionen, som var de länder som hade flest kärnvapen, att diskutera att sätt ett tak för hur många kärnvapen var och en fick ha och hur många som fick vara stationerade på de olika plattformarna som fanns, ubåtar, flygplan och markbaserade interkontinentala missiler.

Förhandlingarna startade i Helsingfors i november 1969 och positionerna var mycket låsta. Parterna träffades växelvis i Wien och i den finska huvudstaden och efter två år kom det första genombrottet. Parterna kunde komma överens om en begräsning av luftvärnsvapen. Förhandlingarna fortsatte. Ett avtal blev till slut klart och Leonid Brezjnev och Richard Nixon kunde för sina respektive länder underteckna avtalet i Moskva den 26 maj 1972.

 

Konsekvenserna

SALT I-avtalet (Strategic Arms Limitation Talks) stoppade inte kapprustningen men satte ett tak för hur mycket kärnvapen länderna fick lov att ha. Det fanns också skrivningar om att fler avtal skulle komma och SALT II förhandlingarna startade i mitten på 1970-talet. Det var också höjdpunkten på avspänningen mellan öst och väst. Det fanns motsättningar men dessa hade flyttat till tredje världen och en serie av krig, främst i Afrika, störde inte det klimat av samarbete som skapats mellan de två supermakterna. SALT II förhandlingarna syftade till begränsa vapenutvecklingen som under de senaste tio åren skjutit fart och utvecklats enormt med framväxten av allt mindre och snabbare datorer. Förhandlingarna gick bra och 1979 kunde avtalet undertecknas i Wien. För att avtalet skulle börja gälla var avtalet tvunget att ratificeras. De gjorde de aldrig USA:s kongress. 27 december 1979 invaderade Sovjetunionen sitt södra grannland Afghanistan med hänvisning till den tio gamla Brezjnevdoktrinen och som protest mot invasionen ratificerades inte avtalet. Ronald Reagan valdes till USA:s president och rustade upp för att försvara USA:s intressen. Inledningen på 1980-talet blev kyliga år i det Kalla kriget. I Moskva kom Michael Gorbatjov till makten och med honom började ett töväder. SALT förhandlingarna skrotades och START (STrategic Arms Reduction Talks) förhandlingarna inleddes och blev mer lyckosamma.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

14 maj 1955 – Warszawapakten bildas

Bakgrunden

En av de tre teorier som finns, om orsakerna till det Kalla kriget, är den revisionistiska teorin. Den går ut på att det är väst som är den aggressiva parten och att Sovjetunionen bara försvarar sina legitima säkerhetsintressen, mot USA:s försök att begränsa Sovjetunionens rättmätiga inflytande. Atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki var ett sätt att visa vem som var starkast i det kommande Kalla kriget. Historien ger Sovjetunionen rätt eftersom det är från väster som invasionerna kommit. Svenskarna anföll 1610 och 1707. Fransmännen 1812 och tyskarna 1917. Britterna och polackerna 1920 och tyskarna återigen 1941. Sovjetunionen hade all anledning att vara misstänksam mot Västeuropa. Sovjets satsning på att knyta till sig satellitstater i Östeuropa var en del i deras försvar, att förhindra att fienden kom för nära.

Berlinblockaden visade tydligt hur USA var berett att rusta upp för att komma åt kommunismen och NATO var det slutgiltiga beviset för hur Västeuropa samlade sig för att kunna anfalla Sovjet. Införandet av D-marken i de västliga ockupationszonerna, SEATO och Bagdadpakten var alla bitar i det nät som USA spann för att ringa in Sovjetunionen och deras allierade. USA:s legitimitet var den egna Trumandoktrinen som tillät USA att hålla trupper utomlands, officiellt för att skydda den ”fria världen”.

NATO tog god tid på sig att bygga upp sin verksamhet men när organisationen 1954 tillät det besegrade Tyskland, i form av förbundsrepubliken, att bli medlem i militäralliansen, var det, för Sovjetunionen, det slutliga beviset för att Tyskland ville ha ett revansch krig. Sovjetunionen och deras allierade bildade som motvikt till NATO sin egen militärallians, Warszawapakten den 14 maj 1955.

Konsekvenserna

Bildandet av Warszawapakten var en formalisering av ett samarbete som funnits sedan krigsslutet. Parterna lovade att hjälpa varandra i händelse av att något land blev angripet. De lovade också, att inte blanda sig i andra staters inre angelägenheter. Pakten bestod av två delar, en politiskt konsultativ och en övergripande militär organisation och i spetsen för den senare delen var Sovjetunionens vice försvarsminister. Medlemsländerna ställde, likt NATO-länderna, sina trupper till paktens förfogande.

Stalin hade av avlidit två år tidigare och Nikita Chrusjtjov hade tagit över makten i Moskva. Han valde att göra upp med Stalintiden på den 20:e partikongressen. Det skapade utrymme för mer frihet och ungrarna såg sin chans. Moskva såg det som en kapitalistisk konspiration och ett försök att destabilisera hela Östeuropa och kommunismen. För att förhindra att Ungern lämnade östblocket gick Warszawapaktstrupper in i Budapest och slog ner upproret. När Sovjetunionen och Kina gick skilda vägar i början av 1960-talet valde Albanien att lämna pakten och ställde sig på den kinesiska sidan i konflikten. Pragvåren 1968 gjorde att Warszawapaktstrupper återigen ingrep och återställde ordningen när kapitalistiska infiltratörer och provokatörer hade lyckat att uppvigla befolkningen. Rumänen protesterade och lämnade organisationen med motiveringen att det var ett brott mot paktens stadga, men då hade Brezjnevdoktrinen antagits, som legitimerade anfallet.

Warszawapakten fortlevde till 1991 då den formellt upplöstes i samband med att det Kalla kriget avslutades. Fienden NATO ombildades för att utföra andra typer av uppdrag men behöll sitt gamla namn.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

2 maj 1989 – Ungern börjar riva järnridån

Bakgrunden

Ungern valde 1987 en ny generalsekreterare till kommunistpartiet som var mer reformvänlig än de tidigare ledarna. Károly Grósz började försiktigt införa ett flerpartisystem i Ungern och i mars 1989 förklarade Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov att Sovjet inte skulle blanda sig i Ungerns affärer, som de gjorde 1956. Den ungerska statsledningen fortsatte på den inslagna vägen. Genom att hävda att det inte fanns pengar till att byta ut sin del av järnridån eller att underhålla den, så valde man i stället att riva ner muren. Arbetet startade den 2 maj 1989.

Konsekvenserna

Länderna inom östblocket såg nu möjligheterna att förändra sig och mer och mer hävda sin självständighet gentemot Sovjetunionen. Land efter land avskaffade det kommunistiska partimonopolet. I Tjeckoslovakien skedde förändringen helt med fredliga medel i den så kallade sammetsrevolutionen. I Östtyskland ökade de fredliga protesterna under sommaren och hösten tills en våldsam konfrontation var oundviklig och då vek sig kommunistpartiet. I Rumänien blev det en blodig revolution där diktatorn Nicolae Ceaucescu, avrättades. Vägen till dagens demokratier av västerländskt snitt och EU medlemskap låg öppen och kommunismen i Europa var på väg ner i graven.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

1 maj 1960 – Sovjet skjuter ner ett amerikanskt spaningsplan

Bakgrunden

Kalla kriget förde med sig en rad svårigheter. En viktig faktor var information om fiendens avsikter och i avsaknad av information var det bättre att vara på den säkra sidan i sina bedömningar, därför var det nästan alltid överdrifter, för ingen ville bli överraskad. Sovjetunionen hade överraskat med sprängningen av sin första atombomb 1949 och fortsatt med att skicka upp Sputnik skickade upp i rymden 1957.

För Sovjetunionen var det enklare, att i de öppna samhällena i väst, skaffa sig tillgång till information. Det var svårare för västmakterna att i de slutna samhällena i Östeuropa. Ett sätt, som varit framgångsrikt under Andra världskriget, var flygfotografering. Sovjetunionen var till ytan världens största land och det var enorma ytor att fotografera, samtidigt som landet hade ett bra jaktflyg, något amerikanarna insåg under Koreakriget. Det var bitvis ett rent krig i luften med välbeväpnade amerikanska spaningsplan som ville åka och titta och skickliga ryska jaktpiloter som ville bevara sitt lands suveränitet.

Amerikanarna bytte taktik och utvecklade ett flygplan som var lätt, snabbt och kunde flyga på mycket hög höjd och på så vis flyga ifrån allt motstånd, undvika allt luftvärn och sedan landa säkert på hemmabasen. Flygplanet kallades U2. Flygspaningarna inleddes 1956 och pågick med oregelbundna mellanrum. Sovjetunionen protesterade varje gång men kunde ingenting göra. Till våren 1960 hade de utvecklat nya vapen och när Gary Powers startade från Pakistan för en flygning över Sovjetunionen till Norge satte de in sin nya luftvärnsraket. Ryssarna sköt ner det amerikanska spionplanet den 1 maj 1960.

Konsekvenserna

Chrusjtjov rörde inte en min, när han fick nyheten. Han stod på Leninmausoleet och fortsatte att tittade på första maj paraden. Toppmötet med USA, Frankrike och Storbritannien var bestämt till två veckor senare och Sovjetunionen avslöjade ingenting. Piloten satt i förvar hos underrättelsetjänsten och förhördes. Teknikerna gick igenom det störtade planet som var oväntat intakt, för att ha fallit från så hög höjd.

USA, vars regering ihärdig förnekat att de sysslande med spionflyg, gick ut med ett meddelande om att ett väderplan hade störtat över Sovjetunionen och sedan vidhöll de att det var sanningen. Till slut visade ryssarna upp vrakdelarna och piloten i Moskva och berättade en helt annan historia än den amerikanska. Det blev uppenbart att inte var Moskva som ljög. Chrusjtjov begärde att den amerikanske presidenten Eisenhower skulle be om ursäkt för sitt spioneri något han vägrade. Regeringen i Washington fick problem med hemma opinionen eftersom de berättat olika versioner. Mccarthyismen, en intensiv jakt på sovjetiskt spioneri och på oamerikanskverksamhet, hade varit en del president Eisenhowers regeringstid och tankegångarna fanns kvar. Chrusjtjovs makttillträde hade heller inte medfört ett bättre samtalsklimat mellan öst och väst. Toppmötet i Paris ställdes in. John F Kennedy efterträdde Eisenhower av Vita huset i valet 1960 och i oktober 1962 var det dags för Kubakrisen mellan två länder som inte litade på varandras avsikter och som inte hade några snabba vägar att kommunicera med varandra.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

5 mars 1946 – Churchill håller sitt järnridåtal i Fulton Missouri

Bakgrunden

Winston Churchill hade sommaren 1945 röstats bort av britterna i de allmänna valen och den nyvalde Cement Atlee fick resa till segrarmakternas konferens i Potsdam i hjärtat av det besegrade Tyskland. Från USA kom den nye presidenten Harry S Truman och kvar de tre stora krigsledarna var Sovjetunionens Joseph Stalin. Det tog inte lång tid innan misstron mellan Sovjetunionen och de västallierade blommade ut i en motsättning som kom att kallas det Kalla kriget.

Stalin höll i februari 1946 ett valtal som innehöll de vanliga attackerna på kapitalismen, men amerikanska politiker hakade upp sig på en mening i talet, som gick ut på kapitalismen överlever kriser och krig. De bad den amerikanska ambassaden i Moskva att analysera talet och George Kennan, en man som hatade kommunismen i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet skrev rapporten. Han skickade sitt svar till Washington i det så kallade ”långa telegrammet” där han menade att Sovjetunionen ville göra slut på Amerika. Rapporten kom att bli vägledande för den amerikanska politiken gentemot Sovjetunionen i många år.

Churchill var på besök i USA och inbjöds av USA:s president till Fulton Missouri för att hålla ett tal. Churchill, som alltid ogillat emot kommunismen ända sedan han försökte intervenera i det ryska inbördeskriget 1919, var också en mästare med ord. Han sa: ”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts tvärs över kontinenten. Bakom den linjen ligger alla huvudstäderna i det antika centrala och östra Europa. Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia, alla dessa berömda städer och befolkningen kring dem ligger i vad jag måste kalla Sovjetsfären och alla är, i någon form, inte bara under sovjetiskt inflytande utan, i många fall, under ökande kontroll från Moskva.” Churchill myntade inte uttrycket men han gjorde det känt. Järnridån hade blivit en ideologisk skiljelinje och symbolen för det Kalla kriget. Churchill höll sitt tal den 5 mars 1946.

Konsekvenserna

Reaktionerna kom snabbt och Stalin såg talet som en krigsförklaring. Kanske var det trots allt ett erkännande av den uppdelning som Churchill och Stalin gjort, en uppdelning om vem som skulle ha inflytande i olika områden. I öst härskade Sovjetunionen och väster och i syd hade britterna sin intressesfär. I Jugoslavien segrade den kommunistiska sidan och i Grekland, efter ett långt inbördeskrig, segrade den nationalistiska.

För att stödja de som inte ville tillhöra den Sovjetiska sfären övergav president Truman den amerikanska isolationismen och förklarade 1947 att USA skulle hjälpa alla länder som själva ville bestämma och som var hotade av kommunismen. Udden var direkt riktad mot Sovjetunionen. Amerikanarna hade tagit upp kampen i det Kalla kriget på allvar. Efter Trumandoktrinen följde Marshallplanen om ekonomisk hjälp till Europas återuppbyggnad. För att inte Stalin skulle kunna sabotera den tyska återuppbyggnaden genom att trycka mer pengar av den gemensamma valutan, införde de västallierade D-marken i sina ockupationszoner och Stalin svarade med Berlinblockaden. Det hade blivit ett ideologiskt krig mellan öst och väst. Insatserna ökade men vapnen var fortfarande tysta.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.