24 september 1398 – Timur Lenk invaderar Indien

Bakgrunden

Han föddes i dagens Uzbekistan, Timur Lenk, en ättling till Djingis Khans krigare som tidigare härjat i området. Som ryktbar krigare vann han många segrar innan han kunde ta makten 1370. Resten av sitt liv tillbringade han som krigare och erövrare, från Medelhavet i väster till Kina i öster. Redan i sin samtid var han känd för de massakrer som han ställde till med på de besegrade folken.

Timur var muslim, men anföll ändå trosfränderna i den Gyllene horden och inte minst det osmanska riket som han besegrade i början på 1400-talet. I Delhi regerade den mamelukiska dynastin i sultanatet. Det var ättlingar till slavsoldater i de muslimska arméerna och utgjorde ett gott skydd mot de mongoliska härjningarna på stäpperna i det inre av Asien. Rikedomarna de samlade på sig, lockade Timur Lenk som hävdade att han ville stärka sultanatet som han ansåg var för släpphänta mot hinduerna. Med sin armé gick han över floden Indus, vid Attock i dagens Pakistan, den 24 september 1398.

Konsekvenserna

Timur avancerade mot Delhi men mötte ganska lite motstånd. Armén tog hinduer och otrogna som fångar. Det uppskattas att 100 000 fångar fanns i Lenks läger och dessa utgjorde ett hot mot armén om de skulle rymma och ta sig till slagfältet. Han kunde heller inte avvara tillräckligt med soldater för att bevaka alla fångarna. När dessa visade tecken på glädje när Lenk blev anfallen gav han order om att fångarna skulle bli ”föda till svärden”. Samtliga avrättades och dagen efter, den 17 december, hade de kommit fram till Delhi. Sultanen, Mehmud Kahns, trupper hade varit upptagna med interna maktstrider och var försvagade när det nya hotet dök upp. I ett försök att vinna slaget skickade sultanen fram stridselefanter. Timur lät sätta eld på kameler som drevs mot elefanterna som i panik och sprang in i de egna leden med förödande effekt. Timur Lenk vann slaget och tågade in i staden som plundrades, förstördes och invånarna massakrerades.

Han stannade någon månad innan han fortsatte till den heliga staden Haridwar som plundrades. Timur gick över Ganges och mötte hårt motstånd från hinduerna innan han i april återvände till sin huvudstad i Uzbekistan. Med sig tog han sitt byte som transporterades på nästan hundra elefanter. Timur Lenk fortsatte sina härjningar i Bagdad och Turkiet innan han 1404 beslutade sig för att invadera Kina och Mingdynastin. Året efter dog Lenk och begravdes i Samarkand.

Sultanatet i Delhi överlevde Lenks härjningar men blev försvagat. Muslimerna var i minoritet och det uppstod flera hinduiska riken som visserligen var underställda Delhi men hade religionsfrihet och stor självständighet. Försök gjordes att smälta ihop islam och hinduismen men det misslyckades och förgrundsgestalten, guru Nanak, grundade istället den sikhiska religionen. Timur Lenks arv levde vidare i Indien. Hans ättling i rakt nedstigande led, Babur, grundade senare det mongoliska imperiet i Indien efter det första slaget vid Panipat 1526 mot Sultanatet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

15 augusti 1965 – Indiska trupperanfaller den pakistanska delen av Kashmir

Bakgrund

Indiens frigörelse 1947 blev svår och blodig. Landets delades efter religionstillhörighet, Indien och Pakistan där Mountbatten ganska oskickligt hade dragit upp gränsen, ”Line of Control”. Kashmir lämnades till sikherna själva att besluta om. Sikhernas maharadjor hade regerat sedan 1820-talet och stod inför ett svårt val, tillhöra Indien, tillhör Pakistan eller förbli självständiga. Invånarna var muslimer och maharadjan var hindu och ogillade Pakistan. Rykten om att Kashmir skulle anslutas till Indien fick pakistanska trupper att invaderad området. Maharadjan Hari Singh överlät Kashmir till Indien och gåvan godkändes av Indiens regering den 27 oktober 1947.

Indiska trupper skickades till huvudstaden Srinagar och efter häftiga strider förklarade ledarna för Indien och Pakistan, eldupphör och lämnade över ärendet till FN. Säkerhetsrådets resolution 47 antogs 21 april och officiellt blev det vapenstillestånd den 31 december 1948 och nio år senare delades Kashmir mellan Indien och Pakistan. 1962 ockuperade Kina den nordöstra regionen efter ett kortvarigt krig med Indien.

Pakistan uppfattade den indiska armén som svag efter förlusten i kriget mot Kina och provocerade 1965 fram strider i Kutchområdet. De infiltrerade med upprorsmän men det misslyckades när befolkningen inte gjorde uppror mot indierna. Kina, som året innan sprängt sin första atombomb, ställde sig på den pakistanska sidan och som svar på provokationen invaderade Indien den pakistanska delen av Kashmir den 15 augusti 1965.

Konsekvenser

Indierna fortsatte anfallet och var nära att erövra Lahore innan de blev stoppade. I september antog FN:s säkerhetsråd resolutionerna 209, 210 och 211 om ett omedelbart eldupphör i kriget och under sovjetisk ledning förhandlades ett avtal fram. Trupperna skulle dra sig tillbaka till gränserna som gällde innan striderna startade. De båda parterna fortsätter att provocera varandra och det förkom strider med regelbundna mellanrum.

Kinas hot om deltagande på den pakistanska sidan och västvärldens ovilja att leverera vapen gjorde att indierna gav upp sin alliansfria politik och köpte krigsmateriel av Sovjetunionen. För att kunna stå emot Kina valde Indien att utveckla egna kärnvapen.

Konflikten mellan de båda länderna fortsätter. 1971 krigade länderna mot varandra igen, denna gång om Östpakistan eller Bangladesh som området heter idag. Både Indien och Pakistan har skaffat kärnvapen och kanske har det fått länderna att sansa sig något. 1988 kom de överens om att inte anfalla varandras kärnvapenanläggningar och samarbete om civil luftfart. I samband med jordbävningen i Indien 2001 skickade Pakistan nödhjälp och fyra år senare gick hjälpen åt andra hållet. I denna vänskapliga anda, lyckades länderna med flera positiva förändringar, toppmöten, cricketmatcher och möjlighet att resa över gränsen.

Kashmir omfattas inte av de vänskapligare förbindelserna. 1997 strandade förhandlingarna om regionen och två år senare började Pakistan återigen att infiltrera Kashmir för att stödja separatister vilket ledde till regelrätta strider under sommaren. 2007 och 2008 utfördes terrorattacker mot tåg och hotell i Bombay, i ett försökt att störa ländernas allt bättre relationer, och spåren ledde till den pakistanska säkerhetstjänsten. Samma år hölls val i Kashmir och ett proindiskt parti vann. Sommaren 2010 var det nya strider i den ännu olösta konflikten om Kashmir.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

5 juni 1984 – Indiska trupper stormar sikhernas heliga tempel i Amritsar

Bakgrunden

I samband med nedgången av det Mugahliska imperiet på 1700-talet kunde sikherna bilda ett eget rike i Punjab med omnejd 1801. Centrum var städerna Lahore och Amritsar vilka kallades huvudstäder. Storhetstiden var kort och imperiet hade missköts och förfallit efter interna maktstrider. Britterna tog chansen och attackerade sikherna och efter flera krig upphörde det sikhiska imperiet 1849. I samband med Indiens delning 1947, lovades sikherna en egen del av Indien av Nehru, mot att de ställde upp på den indiska sidan mot Pakistan. Punjab såg annars hur människor med olika religioner flyttade genom området och konflikter mellan hinduer, muslimer och utövare av den sikhiska religionen förekom. Sikhism är världens femte största religion och är monoteistisk. De förespråkar disciplinerad meditation för att nå en union med gud vilket ger frälsningen. Livet är ett evigt kretslopp med reinkarnation.

Under 1960-talet växte sig de sikhiska kraven starkare och 1966 fick de majoriteten i delstaten Punjab. Konflikten tog en paus till mitten av 1970-talet när sikherna återigen kände sig allt mer marginaliserade. I slutet på 1970-talet och början på 1980-talet blev Sant Jarnail Singh Bhindranwale ledare för en sikhisk rörelse som förespråkade en egen stat för sikherna. Han upprättade sitt högkvarter i sikhernas heligaste plats, det Gyllene templet i Amritsar 1983, där flera andra militanta sikher även sökte sin tillflykt. Han var eftersökt för mord och ansåg sig själv vara en reinkarnation av sikhernas siste och tionde guru Gobind Singh. Det var Gobind Singh som under senare delen av 1600-talet omvandlade sikherna från en fredlig religion till en krigarhord. Det förekom mycket våld runt Bhindranwale och hans anhängare, bl.a. sköts en polischef ner efter att ha besökt det Gyllene templet. Templet började befästas och till slut blev det för mycket för centralregeringen i New Delhi. Indiens regering beslutade att efter två dagars belägring storma sikhernas heliga plats, trots att ledande generaler inom armén avrådde från en attack. Anfallet började den 5 juni 1984.

Konsekvenserna

Den indiska armén satte in specialtrupper i anfallet som varade i över 36 timmar innan de hade tagit kontrollen över hela tempelområdet. När striderna var över samlades mellan 600-1000 döda kroppar ihop, militärer, militanta och pilgrimer som fastnat mellan de stridande. Sikher inom den indiska armén, över hela landet, sa upp sig i protest och det blev på vissa hålla hårda konfrontationer för att få tillbaka soldaterna till sina regementen. Militanta sikher kom tillbaka till det Gyllene templet 1986 och ockuperade det för att sedan bli utslängda av regeringsmakten och samma sak hände återigen 1988.

Den indiska premiärministern Indira Gandhi blev mördad av sikher som ingick i hennes livvakt sex månader efter stormningen av templet. Mordet på Gandhi ledde till upplopp i hela Indien där sikherna drabbades, särskilt hårt drabbades de i huvudstaden Delhi. Rajiv Gandhi efterträdde sin mor på premiärministerposten tills han själv blev mördad av en tamilsk självmordsbombare, 1991, för Indiens inblandning i konflikten på Sri Lanka.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikeln          Läs nästa artikel

21 april 1526 – Första slaget vid Panipat

Bakgrunden

Indiens historia förändrades för alltid, när Muhammed Ghori anföll och vann det andra slaget vid Tarain. Genom segern kunde han grunda det mongoliska sultanatet i Delhi. Islam började vinna inflytande på den indiska subkontinenten och dynastin levde vidare genom de så kallade slavkungarna. De var inga slavar men ättlingar till den slav som räddade Ghori i det första slaget vid Tarain och som senare ärvde hans tron. Religionerna som levde sida vid sida kom att påverka varandra. Ungefär 200 år senare kom Timur Lenks att anfalla sina religionsfränder i Delhi och argumentet var att det inte tog religionen på tillräckligt allvar och var för inblandade med grannreligionerna. Om det var för att stärka islams roll eller för att vinna stora rikedomar åt sig själv, så är svaret förmodligen det senare. Om han verkligen ville stärka islams roll i landet så blev det blev snarare tvärt om.

En försvagning och en långvarig nedgång av sultanatet gjorde att andra aktörer tittade på Indien. I Kabul regerade ättlingar till Timur Lenk och drömde om de rikedomar, som de hört, skulle finnas i historierna från Hindustan. En av dessa var Babur, och när längtan efter rikedomar blev för stor samlade han ihop en armé, som inkluderade nymodigheten artillerikanonen, och begav sig ner från bergen mot flodslätterna i söder om Himalaya. Där träffade han på sultanatets ledare Ibrahim Lodis som kommit med sina trupper för att möta honom. Det första slaget vid Panipat stod den 21 april 1526.

Konsekvenserna

Det var inte enbart Baburs kanoner som gjorde att han kunde vinna slaget. De lyckades visserligen skrämma sultanens 300 stridselefanter men Babur hade också en taktik som gjorde att han kunde slå den dubbelt så stora indiska armén från sultanatet. Sultanen Lodis stupade själv i slaget och sultanatet i Delhi införlivads i Baburs nya rike. Babur hade visserligen vunnit slaget men inte kriget. Sultanatets allierade hade inte gett upp och kom för att hjälpa till. Baburs nästa motståndare var kungen av Chittor som i slaget vid Khanwa kunde de bjuda hårt motstånd mot inkräktarna men de förlorade nesligt efter att ha blivit förrådda.

Slaget vid Panipat markerar starten för en ny Mongolisk dynasti i Indien. Om det varit enkelt att vinna slagen och makten så var det svårare att befästa den. Babur dog fyra år efter slaget vid Panipat och riket ärvdes av hans son Humayun. Han lyckades inte befästa Mongolernas nya välde utan tvingades fly tillbaka till Kabul och fick regera sitt rike i exil från 1540. Femton år senare hade hindukungen Hemu tagit makten i norra Indien och brutit det mongoliska styret. Han förberedde sig på att anfalla sultanatets fäste i Kabul när regimen där tog sina trupper och marscherade söder ut för att möta det nya hotet. Akbar från Kabul och Hemu från Delhi kom att mötas på det gamla slagfältet vid Panipat 1556.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

14 januari 1761 – Afghanerna vinner över indierna i slaget vid Panipat

Bakgrunden

Mughalimperiets nedgång började när kejsaren Aurangzeb dog 1707. Nedgången förstärktes av den afghanska invasionen 1739, de upprepade upproren i söder av Marathas och intern oro. Marathas tog kontrollen över större delen av Indien under 1700-talet första hälft och 1758 hade de drivit den afghanske vicekungen Timur Shah på flykt.

De marathska ledarna intrigerades inbördes och kunde inte enas om strategi. I sin maktfullkomlighet beskattar de sina allierade och lägger sig i deras interna angelägenheter. De hade territoriella och ekonomiska krav, gjorde räder in på sikhiskt område vilket gjorde att sikherna tappade förtroende för marathas. Punjabis och muslimer blir oroade och vädjar till den afghanske härskaren att stoppa uppkomlingarna och afghanerna kom.

Marathas, under Sadashivao Bhau, mönstrade sin armé. Den självrådige Bhau hade gjorde sig ovän med sina allierade och stod nära nog ensam i kriget och utan förråd. I december 1759 togs Dehli och Bahu gav order om plundring för att skaffa förråd. Kriget fortsatte och på hösten 1760 vann marathas en klar seger vid Kunjpura. De plundrade staden och under tiden gick afghanerna under Ahmand Shah över Yamuna floden trots Bhaus försök att förhindra detta. Marathas byggde upp en försvarslinje i närheten av Panipat. Det militära arbetet stördes av 150 000 pilgrimer som följde armé för att få beskydd, vilket gav marathas ofördelaktiga försvarspositioner. Marathas fick den lokala befolkningen emot sig, när Bhau ville beskatta byarna hårt. Försörjningssituationen försämrades ytterligare och Bhau skickade ut sina soldater att plundra civilbefolkningen. Bristen på förråd gjorde att soldater, hästar och elefanter fick fasta dagarna före slaget och gick i strid på tomma magar.

Ahmand Shah fick stridskontakt med förtrupperna som pressades tillbaka under häftiga strider. Efter två månader när förhandlingarna misslyckats och försörjningsläget blivit akut var Bhau tvungen att göra något. Bhau attackerade för att bryta belägringen och det största slaget under hela 1700-talet tog sin början den 14 januari 1761.

Konsekvenserna

Marathas omringades och började fly, endast en mindre del undkom. Pilgrimerna dödades eller togs tillfånga och kvinnor som ville undvika att våldtas hoppade i Panipat. Afghanska officerare som förlorat nära i slaget fick lov att utföra en massaker för att få hämnd och ca 10 000 marathas, civila och soldater, slaktades. Förlusterna i slaget beräknas till över 100 000 döda.

Ahmand Shah blev den obestridde härskaren över norra Indien, men hans allianser rämnade när general och prinsar började gräla inbördes. De afghanska soldaterna hade svårt med det heta indiska klimatet och de fick inte betalt. Shah beordrade indierna att erkänna Shah Alam II som sin kejsare och därefter lämnade han Dehli och reste tillbaka till Afghanistan två månader efter segern. Sikhernas uppror gjorde att Ahmad Shah blev upptagen med att kriga på annat håll och lämnade Indien åt sitt öde.

Marathas återhämtade sig aldrig riktigt efter förlusten vid Panipat. De behöll greppet om södra Indien men deras anspråk på hela Indien fick de ge upp. Ledarna stred inbördes men trots det kunde Dehli återtas 10 år senare. Marathas förlust vid Panipat öppnade vägen för britterna som till slut lyckades få fotfäste i Indien. 1818 upplöstes det marathska imperiet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

31 december 1600 – Brittiska Ostindiska Kompaniet grundas

Bakgrunden

Slaget vid Bosworth fields 1485 markerade slutet på Rosornas krig. Husen York och Lancaster förenades i kungadynastin Tudor och England tog steget bort från medeltiden och in i den nya tiden. Spanjorer och portugiser hade redan tagit det klivet och seglade över världshaven och kunde med påvens stöd dela upp världen mellan sig 1529. Några år senare bröt Tudorkungen Henrik VIII med påven samtidigt som britterna fick ett allt större intresse för resor över haven. Det gjorde, att de kom i konflikt med i första hand Spanien. Under Elisabeth I regeringstid skickades brittiska kapare och upptäcktsresande ut med namn som Francis Drake och Walter Raleigh. Spanien och England hamnade i krig och med påvligt stöd skickade Spanien den stora armadan mot britterna 1588. Genom lite fräckhet, en smula tur och ett ödets nyck så skingrades och förstördes armadan och britterna stod som segrare. Detta gav inspiration till brittiska handelsmän, att våga sig längre ut på haven, med den brittiska flottan i ryggen. På 1590-talet fick de tillstånd av drottningen att segla in i den Indiska oceanen. Den spansk-portugisiska delningen av världen bekymrade inte britterna det minsta. Efter några misslyckade försök kom handelsmännen tillbaka med stora vinster. Det Brittiska Ostindiska Kompaniet fick ett femtonårigt monopol av drottning Elisabeth, på all handel öster om Godahoppsudden, den 31 december 1600.

Konsekvenserna

Kompaniet började med handel på Kina, Indonesien och Indien. Det var i det senare landet som Vasco da Gama hade öppnat handeln 1498 och nu kom de övriga europeiska makterna efter. Britterna etablerade sig först i Surat 1608, men fortsatte sin expansion. På 1630-talet fick de Mughalhärskarens tillstånd att etablera sig i Bengalen och senare etablerade de sig i städer som Madras 1639, Bombay 1668 och Calcutta 1690.

De europeiska handelsmakterna utkämpade först och främst strider med varandra. Det är därför som vi kan se fortifikationer som de byggde på sina handelsorter. Redan 1612 drabbade portugiser och engelsmän samman i slaget vid Swally och britterna vann stort och fick ännu mer inflytande. I slutet på 1600-talet försökte sig Frankrike på en expansion i Indien men i samband med ländernas krig över hela jorden vid den här tiden, förlorade fransmännen det mesta först genom freden i Rijswijk men senare i ett nytt försök att expandera på 1740-talet men då var britterna för starka. Värsta konkurrenterna under 1600-talet var annars holländarna med vilka britterna utkämpade fyra krig. Till slut kunde britterna även få bukt med denna europeiska konkurrent i Indien.

Européerna kunde vinna framgångar i Indien genom att liera sig med olika indiska härskare som hade intresse av en hjälpande hand i de inbördes striderna på subkontinenten. Britterna hade goda förbindelser med Mughaldynastin Redan 1612 skickade Jakob I en diplomatisk mission till Mughalhärskaren Jahangir. Han gav britterna tillstånd till etableringar och även befästningar. Britternas politiska framgångar fortsatte liksom en mycket lukrativ handel. De började de även lägga under sig områden och i samband med slaget vid Plassey 1757 hade de tagit över stora delar av södra Indien.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

28 december 1885 – Det indiska kongresspartiet bildas

Bakgrunden

Det Brittiska Ostindiska Kompaniet hade i mitten av 1600-talet etablerat sig i Indien och under 1700- och 1800-talen hade de tagit ett grepp över den indiska subkontinenten. Kompaniet hade en egen administration och en egen armé och plockade ut enorma vinster ur landet som de delade ut till sina ägare. Sepoyupproret 1857 slogs ner av kompaniet men först sedan de fått förstärkningar från den brittiska kronan, som sedan övertog administrationen av Indien.

Den industriella revolutionen hade slagit igenom i Storbritannien. Den brittiska industrins behov av råvaror ökande liksom behovet av avsättningsmarknader. Indien var en bra handelspartner och det investerades i indisk infrastruktur som gjorde att britterna effektivt kunde få ut sina varor på marknaden men också, lika effektivt, plocka hem råvaror. Trots den ökande handeln upplevde de vanliga indierna inget av det välstånd som den industriella revolutionen medförde, tvärt om, de blev allt fattigare. Det nya brittiska styret medförde inga förbättringar, tvärt om, så påskyndades dåliga brittiska beslut en ökad fattigdom. Runt om i landet började en social oro att gro.

Grupper inom medel- och överklassen såg dessa förändringar och ville göra något åt situation, för sina fattiga landsmän och dessutom stärka indiernas ställning i sitt eget land. Måttliga reformer uppmuntrades av de brittiska myndigheterna, som var noga med att behålla juvelen i sitt imperium. Ironiskt nog var det en britt, Allan Hume, som tog initiativet till att bilda ett politiskt parti för indierna, Kongresspartiet. Hume med rötterna inom teosoferna, som i sin tur inspirerats av spiritisterna, samlades till en konferens i Bombay. Kongresspartiets första möte inleddes den 28 december 1885.

Konsekvenserna

Kongresspartiet arbetade för indiernas möjligheter. De ville att indier skulle få möjlighet att bli statstjänstemän, få utbildning och de ville att det skulle införas regionala parlament, men att britternas skulle fortsätta att styra Indien. Partiets ledning bestod av indier, som i allt väsentligt anammat allt det brittiska. Dessa moderata krafter saknade en bredare folklig bas. Strategin var, att genom tålamod och diskussion, föra frågan framåt. Motståndet mot kongresspartiet fanns hos indier som samarbetade med britterna eftersom deras ställning riskerade att undergrävas.

Kongresspartiet bedrev opinionsbildning i Indien och inte minst i Storbritannien. Britterna ville dämpa Kongresspartiet och stiftade år 1900 en lag som förhindrade indierna att få tillgång till högre brittisk utbildning. Kongresspartiet fortsatte och det retade de brittiska myndigheterna som med motiveringen att de skapade social oro dömde ledarna till långa fängelsestraff.

När vicekungen av Indien, föreslog en delning av Bengalen växte de militanta krafterna som ordnade bojkotter och protester. Det brittiska hamnade i ett nytt ljus och det utländska skimret flagnade. En splittring inom Kongresspartiet blev synlig mellan en nationalistisk gren och den moderata, som behöll kontrollen över partiet. 1907 splittrades kongressen och det skulle ta sex år innan den nationalistiska falangen återvände och motsättningarna kunde lappas ihop.

Snart skulle andra händelser påverka utvecklingen i Indien. Första världskriget, Gandhi återkomst från Sydafrika och 1919 ställde britterna till med en massaker på obeväpnad indier i Amritsar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

25 maj 326 f.kr. – Alexander vinner slaget vid Hydapses

Bakgrunden

Den unge grekiske kungen, Alexander av Makedonien, hade erövrat nästan hela den kända världen. Han hade lagt under sig östra Medelhavet och anfallit och besegrat den grekiska arvfienden, perserna och intagit deras land. Blickarna riktades längre österut mot det som idag är Indien. Det persiska riket hade runt 520 f.Kr. intagit det som idag är Pakistan så Alexanders grekiska trupper var redan långt österut. Han samlade ihop sin armé, lierade sig med ett antal indiska furstar och marscherade öster ut år 327 f.Kr. På vägen intog han Aornosfästningen, något som enligt legenden, Herakles misslyckas med.

I nuvarande Punjab vid floden Hydapses regerade kung Porus av Paurava. Mäktig som han var kunde Alexander inte marschera förbi honom utan att riskera sin flank och sina linjer bakåt. Inte heller kunde han förlora respekten hos sina allierade bland dem Kung Taxila som var Porus granne, genom att inte ta sig an den mäktige kungen. Drabbningen stod i slutet av maj. Vi vet att slaget stod i slutet av maj eller början av juni beroende på vilken källa vi tittar i. 25 maj är ett bra tips, varken bättre eller sämre än någon annan dag så här års. Detta hände ungefär den 25 maj 326 f.Kr.

 

Konsekvenserna

Det blev en lysande seger för Alexander, men kostbar. Kung Porus hade bjudit hårt motstånd och vunnit de grekiska angriparnas respekt, men nu ville de inte marschera över floden, längre österut, de fruktade de stora arméer som de trodde skulle finnas vid Ganges. Trupperna gjorde myteri och Alexander valde att gå sina soldater till mötes. Alexander tog sin armé söderut längs floden Indus som kom att utgöra den östra gränsen för hans rike. Efter några upprensnings aktioner längs floden så återvände han till Babylon där han avled tre år senare.

Kung Porus som vunnit grekernas respekt fick sitta kvar på sin tron och regerade vidare som en underordnad till en av Alexanders generaler som hade makten i hans frånvaro. Det var general Eumenes. När Eumenes blev kallad västerut tog han med sig stridselefanter och kavalleri från Indien. Han återvände och blev med tiden allt mäktigare. Källorna är inte helt säkra om Eumenes lät mörda Porus eller inte men han dog 317 f.Kr. Grekernas inflytande påverkade Indien och de kommande imperierna som tog efter och över den grekiska administrationen och den grekiska erövringen snabbade på utvecklingen av centralstyrningen av de indiska staterna.

Porus efterträddes av sin son Malayketu. Kungariket som vunnit sin rikedom genom handel runt floden Indus var nu målet för nya härskare söderifrån och olika imperier växte sig starka och tog makten på den indiska halvön. Buddismen skulle komma från Indien och sprida sig ut över Asien och indierna själva skulle ta till sig Hinduismen innan Islam skulle komma att vinna inflytande ca 1500 efter Alexander och etableras sultanatet i Delhi.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

21 maj 1991 – Rajiv Gandhi mördas

Bakgrunden

Under kampen för Indiens självständighet under 1900-talet var Mahatma Gandhi och Jawaharlal Nehru ledarna på den hinduiska sidan. Nehru blev Indiens förste premiärminister vid självständigheten 1948. Han kom att sätta djupa avtryck i den indiska politiken som premiärminister fram till sin död. Nehrus dotter Indira gifte sig med Feroze Gandhi (inte släkt med Mahatma) och de fick två söner Rajiv och Sanjay.

Familjen flyttade till Delhi där Indira blev sin fars medhjälpare. Feroze valdes till parlamentsledamot och kom under Nehrus beskydd, men hans kampanj mot korruption gjorde att han blev en paria inom partiet. Han dog i en hjärtattack i slutet på 1950-talet. Indira var farmgångsrik med en egen karriär inom politiken och hon tog över som premiärminister 1966, två år efter faderns död.

Rajiv var inte intresserad av politik och utbildade sig till pilot och arbetade för Air India när han träffade en italienska, Sonia, om han gifte sig med. Tillsammans fick de två söner. Det var lillebror Sanjay som var den som skulle följa mor och morfars politiska bana. Indira matchade fram sin son tills han omkom i en flygkrasch 1980. Fem år senare sköts Indira till döds av sina sikhiska livvakter som hämnd för att hon beordrat stormningen av det Gyllene templet i Amritsar året innan. Rajiv gick nu över till politiken och blev Kongresspartiets ledare. Han gjorde en snabb politisk karriär och skickade bland annat en fredsstyrka till Sri Lanka 1987 för att få slut på inbördeskriget. Det blev en mardröm för indierna som fick dra sig tillbaka efter tre år. Rajiv Gandhis politiska gloria hamnade riktigt på sned när Bofors skandalen rullades upp och han röstades bort. Tamilerna skulle hämnas på Rajiv för att han skickade trupper till Sri Lanka. Under en återvalskampanj i södra Indien sprängdes han till döds av en tamilsk självmordsbombare den 21 maj 1991.

 

Konsekvenserna

Familjen Gandhi fortsätter att spela en central roll i den indiska politiken. Rajivs änka Sonia Gandhi tog över som ledare för kongresspartiet 1998 och har flera framgångsrika parlamentsval bakom sig. Rajiv äldste som Rahul har valts in i det indiska parlamentet.

Tiden efter Gandhi har varit framgångsrik men också politiskt turbulent. Kongresspartiet är det dominerade politiska partiet och det har bildats tillfälliga allianser bland andra partier som har vunnit parlamentsval men koalitionerna har inte blivit långlivade. Kongresspartiet har varit och ryggraden och stabiliteten i Indien. I valet 1991 återtog Kongresspartiet makten och påbörjade ekonomiska reformer. Indiens ekonomi växte och landet har blivit en av världens snabbast växande ekonomier. Bangalore är centrum för Indiens dataindustri och de har blivit mycket farmgångsrika. Omvärlden har börjat upptäcka den indiska ekonomins potential och sökt sig till den asiatiska halvön där en sjundedel av världens befolkning finns. Indiens militär blir också en viktig samarbetspartner i södra Asien. Befolkningsökningen är ett växande bekymmer och Indien har passerat en miljard invånare och det finns inga program, som i Kina, för att minsta befolkningsökningen. Indien och Kina är två framtidsmarknader och två länder som kommer att låta tala om sig mycket mer under de kommande 30 åren.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

18 maj 1974 – Den leende Buddha exploderar

Bakgrunden

Den 6 augusti 1945 släpptes en atombomb över Hiroshima och världen var för alltid förändrad. Två år senare delades Indien i en hinduisk del, Indien och i en muslimsk del, Pakistan. De råder stor rivalitet och flera krig har utkämpats mellan länderna.

1962 anföll Kina det av Indien ockuperade Kashmir och Sovjetunionen valde att stödja Kina istället för Indien. Indierna vände sig till USA men Kina drog sig tillbaka innan USA behövde ingripa. Det alliansfria Indien lärde sig den storpolitiska läxan och valde att till största delen lita till sig själva. Kineserna hade ett eget atomvapenprogram och hade kommit långt i utvecklandet av en kärnvapenbomb och var ett hot mot Indien. Läget försvårades ytterligare när Kina 1965 ställde sig på den pakistanska sidan i konflikten.

Under 1950-talet byggdes ett kärnkraftverk i Trombay av kanadensarna. Indierna ville ha eget kärnbränsle för att kunna kontrollera hela processen och få fram det plutonium som behövdes för att bygga en egen atombomb. I mitten och slutet av 1960-talet, samtidigt som Indiens krig med Kina och Pakistan inträdde avspänningen i det kalla kriget – détente. Ett icke-spridningsavtal om kärnvapen förhandlades fram men indierna vägrade att skriva under avtalet. 1970 hade Indien tillräckligt med plutonium för att bygga sin egen atombomb.

Kriget 1971 mot Pakistan gjorde att det senare landets östra del blev självständigt under namnet Bangladesh. Indiens framgångar gjorde att de gick stärkta ur kriget och Kina hade hållit sig utanför. Ett närmande mellan USA och Kina gjorde att Indien blev ännu mera utsatt mellan Kina och USA:s allierade Pakistan. Vänskapen mellan Indien och Sovjetunionen växte sig starkare och Indien var mer beslutsamt än någonsin att utveckla sitt eget kärnvapen. Den leende Buddha, Indiens första atombomb, sprängdes fem minuter över åtta på morgonen den 18 maj 1974.

Konsekvenserna

Omvärldens svar var negativt. Kanada avbröt omedelbart sitt kärntekniska samarbete och Indien kunde inte få tillgång till material som behövs för civilkärnkraft. Idag kör deras reaktorer under IAEA:s kontroll.

Grannländerna i södra Asien blev oroade av indiernas framgångar och mest orolig blev Pakistan. Landet startade 1972 ett eget kärnvapenprogram och den civila regeringen satsade stora summor. Militären tog makten 1978 och tog även över kontrollen av kärnvapenprogrammet. Landet fick militärhjälp av USA, som skickade stora mängder vapen till Pakistan för vidare transport till Mujaheddin i Afghanistan som bekämpade den sovjetiska invasionen. Pakistan lyckades 1985 att spränga en egen atombomb och spänningen i södra Asien ökade. Vid flera tillfällen har kärnvapenländerna Indien och Pakistan varit på väg att råka i krig med varandra och en direkt förbindelse mellan Islamabad och New Delhi upprättades 1987 för att om möjligt undvika misstag. Än idag är länderna fiender och det är aldrig långt till ett nytt krig.

Indira Gandhi, dotter till Indiens första premiärminister Nehru. Hon utlyste undantagstillstånd i Indien och kom att styra landet enväldigt i två efter att han blivit åtalad för valfusk. Då passade hon på och gav tillstånd till att utveckla mer avancerade atombomber. Gandhi blev bortröstad men återkom i början på 1980-talet med sköts till döds av sin livvakt 1985.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.