Bakgrunden
Mughalimperiets nedgång började när kejsaren Aurangzeb dog 1707. Nedgången förstärktes av den afghanska invasionen 1739, de upprepade upproren i söder av Marathas och intern oro. Marathas tog kontrollen över större delen av Indien under 1700-talet första hälft och 1758 hade de drivit den afghanske vicekungen Timur Shah på flykt.
De marathska ledarna intrigerades inbördes och kunde inte enas om strategi. I sin maktfullkomlighet beskattar de sina allierade och lägger sig i deras interna angelägenheter. De hade territoriella och ekonomiska krav, gjorde räder in på sikhiskt område vilket gjorde att sikherna tappade förtroende för marathas. Punjabis och muslimer blir oroade och vädjar till den afghanske härskaren att stoppa uppkomlingarna och afghanerna kom.
Marathas, under Sadashivao Bhau, mönstrade sin armé. Den självrådige Bhau hade gjorde sig ovän med sina allierade och stod nära nog ensam i kriget och utan förråd. I december 1759 togs Dehli och Bahu gav order om plundring för att skaffa förråd. Kriget fortsatte och på hösten 1760 vann marathas en klar seger vid Kunjpura. De plundrade staden och under tiden gick afghanerna under Ahmand Shah över Yamuna floden trots Bhaus försök att förhindra detta. Marathas byggde upp en försvarslinje i närheten av Panipat. Det militära arbetet stördes av 150 000 pilgrimer som följde armé för att få beskydd, vilket gav marathas ofördelaktiga försvarspositioner. Marathas fick den lokala befolkningen emot sig, när Bhau ville beskatta byarna hårt. Försörjningssituationen försämrades ytterligare och Bhau skickade ut sina soldater att plundra civilbefolkningen. Bristen på förråd gjorde att soldater, hästar och elefanter fick fasta dagarna före slaget och gick i strid på tomma magar.
Ahmand Shah fick stridskontakt med förtrupperna som pressades tillbaka under häftiga strider. Efter två månader när förhandlingarna misslyckats och försörjningsläget blivit akut var Bhau tvungen att göra något. Bhau attackerade för att bryta belägringen och det största slaget under hela 1700-talet tog sin början den 14 januari 1761.
Konsekvenserna
Marathas omringades och började fly, endast en mindre del undkom. Pilgrimerna dödades eller togs tillfånga och kvinnor som ville undvika att våldtas hoppade i Panipat. Afghanska officerare som förlorat nära i slaget fick lov att utföra en massaker för att få hämnd och ca 10 000 marathas, civila och soldater, slaktades. Förlusterna i slaget beräknas till över 100 000 döda.
Ahmand Shah blev den obestridde härskaren över norra Indien, men hans allianser rämnade när general och prinsar började gräla inbördes. De afghanska soldaterna hade svårt med det heta indiska klimatet och de fick inte betalt. Shah beordrade indierna att erkänna Shah Alam II som sin kejsare och därefter lämnade han Dehli och reste tillbaka till Afghanistan två månader efter segern. Sikhernas uppror gjorde att Ahmad Shah blev upptagen med att kriga på annat håll och lämnade Indien åt sitt öde.
Marathas återhämtade sig aldrig riktigt efter förlusten vid Panipat. De behöll greppet om södra Indien men deras anspråk på hela Indien fick de ge upp. Ledarna stred inbördes men trots det kunde Dehli återtas 10 år senare. Marathas förlust vid Panipat öppnade vägen för britterna som till slut lyckades få fotfäste i Indien. 1818 upplöstes det marathska imperiet.
Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.
Läs föregående artikel i serien Läs nästa artikel i serien
PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs föregående artikel Läs nästa artikel i serien