27 juli 1794 – Robespierre avsätts dagen innan han avrättas

Bakgrund

Problemen i Frankrike hade pågått i årtionden, när Ludvig XVI sammankallade generalständerna 1789 i ett försök att rädda den gamla ordningen. Missnöjet med brödpriserna hade grott länge liksom de rådande sociala förhållandena. När den franska revolutionen bröt ut var starten folkets stormning av Bastiljen. Revolutionen rykte makten från kungen och hans hov och hamnade i händerna på nationalförsamlingen och där tog de moderata republikanerna, Girondistpartiet, över. 1792 började kriget mot Österrike och landet hotades. En preussisk armé gick över gränsen och paniken spred sig i Paris. Kungen arresteras och det utförs mord på fängslade kontrarevolutionärer. Vid Vimy besegras den preussiska hären och revolutionsledarna får lite andrum. Kungen avrättades med giljotinen i januari 1793, vilket ledde till uppror och inbördeskrig. Nationalkonventet beslutade samma sommar att vidta extra ordinära åtgärder. Den exekutiva makten flyttades till välfärdsutskottet, en halv miljon man skrevs ut som soldater för att bekämpa revolutionens fiende, i landet och vid gränserna, samt att det infördes dödstraff för revolutionens fiender.

Girondisterna röstades bort från välfärdsutskottet när Pariskommunen och en grupp i nationalkonventet som kallades berget, främst Jakobinklubben, gjorde gemensam sak. Jakobinklubben hade bildats efter stormningen av Bastiljen och var en politisk sammanslutning på den revolutionära vänsterkanten. En av medlemmarna var en ung man från Arras som varit deputerad till generalständerna 1789, Maximilien de Robespierre. Det blev Robespierre som tog över ledarskapet i välfärdskommittén och han menade, att försvaret av revolutionen stod över allting och att det motiverade terrorn mot den egna befolkningen. Det blev inledning på den franska revolutionens skräckvälde.

Skräckväldet innebar drastiska åtgärder mot revolutionens fiender och tiotusentals personer avrättades. Välfärdsutskottet rensade ut alla som kunde konkurrera om makten vilket skapade en misstro mot skräckväldets regim. Robespierre blev allt mer upptagen av sitt arbete och förlorade kontakten med väljarna samtidigt som en personkult odlades runt honom. Det blev till slut för mycket och grupper inom Jakobinklubben och konventet och de genomförde Thermidorkuppen och arresterade Robespierre, den 27 juli 1794.

Konsekvenser

Dagen efter sin arrestering fördes Robespierre svårt sårad i sin käke, självmordsförsök eller mordförsök är inte helt klarlagt, till giljotinen där han halshöggs med ansiktet vänt mot bilan. Ytterligare hundratalet nära anhängare till Robespierre gick samma öde till mötes.

Makten i konventet togs över av samma personer som en satte igång skräckväldet några år tidigare. Problemen med matpriserna fortsatte och försommaren 1795 slogs ett hungeruppror brutalt ner och rösträtten begränsades ytterligare i en ny författning i augusti. Tre månader senare upplöstes konventet och direktoratet tog över makten. Den franska militären gjorde intåg på den politiska scenen och generalerna blev viktigare än politikerna och fokus flyttades till krigen som pågick i Egypten, Tyskland och Italien. Detta banade väg för en liten man med stora ambitioner, som genom revolutionen snabbt stigit genom granderna till general. I november 1799 genomfördes Brumerienkuppen som förde tre konsuler till makten och den främste av dessa var Napoleon Bonaparte. Den franska revolutionen hade tagit en helt ny vändning och ett nytt blad i historien öppnades.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

7 juli 1807 – Fördraget i Tilsit

Bakgrunden

Franska revolutionen hade inneburit en omvälvning av det rådande euroepiska samhället. Kungahusen i Europa fick nästan panik när deras makt utmanades av vanliga människor. Kungahusen och adeln var sammanvävda genom äktenskap och en avpollettering av det franska kungahuset fick direkt påverkan på släkten i andra kungahus. Inte minst i Wien där kejsaren hade gift bort sin dotter Marie Antoinette med den franske kungen. Landsflyktiga franska adelsmän lobbade för krigståg mot det revolutionära Frankrike. Det gjordes men det gick inte så bra. I den andra koalitionen mot revolutionen 1798 ingick också Ryssland. Under Suvorov krigade den ryska arméerna i koalition med österrikarna. Ryssarna hade stora framgångar men till slut så var det ändå de franska trupperna under Napoleon som stod som segrare.

Paul hade blivit tsar när Katarina den stora dog 1796. Han gjorde sig impopulär och mördades. Hans son Alexander, misstänkt för inblandning, blev tsar 1801 och han var kanske en av de främsta diplomaterna i sin tid. Han var orolig över det franska inflytande och gick med i den tredje koalitionen mot Frankrike 1805. I slaget vi Austerlitz förlorade de mot Napoleon. Han fortsatte kriget i förbund med Preussen. Alexander hade inlett ett krig i söder mot Persien och ett mot turkarna. Ryssland hade under Katarina den stora samlat sig blivit starka. I början av 1800-talet började den ryska expansionen. Alexander var pressad. Kriget med Preussen mot Frankrike gick inte så bra och efter slaget vid Friedland tvingades han be fransmännen om fred. Alexander och Napoleon blev allierade när de slöt fred i Tilsit den 7 juli 1807.

Konsekvenserna

Napoleon och Alexander blev kompisar, om två envåldshärskare kan bli kompisar. Napoleon lät ryssarna få fria händer i Turkiet och Iran, de fick lov att anfalla Sverige och ryssarna var med och blockerade handeln på Storbritannien. Så långt lät det bra men det fanns fler kontaktpunkter som snart irriterade relationerna. Alexander hade planer att skapa ett Polen som var i personalunion med Ryssland. Napoleon hade andra planer. Napoleon gifte sig med kejsaren i Wiens dotter och då tappade Ryssland inflytande i relationerna med österrikarna. Napoleon hade andra planer i Orienten än Alexander. Alexander införde tullar på franska varor och började samtidigt handla med britterna igen. Detta när Napoleon krävde hårdare tag på att upprätthålla kontinentalblockaden. Dessa konfliktpunkter ledde fram till ett nytt krig mellan Ryssland och Frankrike.

Ryssarna drar sig tillbaka och bränner allt som fransmännen kan ha nytta av. Fransmännen intar Moskva men tvingas dra sig tillbaka i den smällkalla ryska vintern. I Sverige har det skett en statskupp och Gustav IV Adolf har tvingats bort från tronen. Karl XIII blir kung och får den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som tronarvinge. När Napoleon invaderade svenska Pommern så hamnade han i praktiken i krig med Sverige. Bernadotte hade andra planer på det stor politiska planet än den traditionella svenska. Han träffade tsar Alexander och lovade att gå med i kriget mot Frankrike om Sverige skulle få Norge. Därmed släppte han tanken på att återerövra Finland och Ryssland kunde fokusera på Napoleon.

Norra koalitionen som besegrade Napoleon i Leipzig, där fanns både svenskar och ryssar med. Ryssarna kunde 1812 också besegra turkarna efter ett sex år långt krig. I konflikten mot perserna så kunde ryssarna 1813 vinna även det kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

5 maj 1821 – Napoleon avlider

Bakgrunden

Napoleons öde var kanske inte Waterloo, det var kanske Ryssland. Det var där han malde ner sina trupper och förlorade delar av sin militära kapacitet. När Napoleon hade abdikerat på våren 1814 så fanns det en respekt kvar för honom hos segrarmakterna. Han tilläts behålla sin kejsartitel och förvisades till den lilla ön Elba mellan Korsika och det italienska fastlandet. Från att ha ägt Europa ägde han nu en liten ö som han regerade över. Segrarmakterna hade förflyttat sig till Wien och skulle göra upp om hur Europa skulle delas upp. Frankrike, syndaren, representerades av diplomaten Talleyrand. Han lyckades splittra segrarmakterna och få fram en bra fred för Frankrike. Det tog sin tid och det tålamodet hade inte Napoleon och inte heller alla fransmän. Napoleon gjorde comeback. Han marscherade till Paris och återsåg och återtog sina kära soldater. Segrarmakterna samlade sig och hade sina trupper i Belgien. Napoleon gav sig efter dem. Vid Waterloo, utanför Bryssel, träffade han på den brittiska armén med Wellington i spetsen. Napoleon väntade och väntade på bättre väderlek medveten om att preussarna och Blücher inte var långt borta. Kejsaren, offensivens mästare satsade stort mot defensivens mästare, Wellington. Han förlorade när Wellington stod emot attackerna, Blücher och hans tyskar kom och hans eget livgarde flydde från striden. Napoleon hade förlorat sitt sista slag.

Denna gång var segermakterna inte lika välvilligt inställda. Napoleon förvisades till en annan liten ö, Sankt Helena i Atlanten utanför Angolas kust. Där tillbringade han sina sex sista år med att fundera på sitt liv. Ett liv som slocknade den 5 maj 1821.

Konsekvenserna

Dödsfallet på Sankt Helena var inte slutet på den franska revolutionen. Inte sällan när vi funderar över utvecklingen under den moderna historien så någonstans hamnar vi nästan alltid i förändringen som den franska revolutionen medförde. Det var där som de mänskliga rättigheterna skrevs ner och antogs. Det var där som aristokratin fick sist första rejäla ifrågasättande, likaså kyrkan. Det skulle dröja till Första världskriget innan demokratin tar över som den dominerande statsformen i framför allt Västeuropa. Kyrkan som varit en del av makten allt sedan kristnandet av Europa fick sig en stark utmanare i de filosofer som kom fram under 1700-talet. De moderna politiska ideologierna tar sina första staplande steg och får spridning, inte minst genom Napoleonkrigen. Det finns de som kallat Napoleons krig i Europa det första försöket att skapa Europas förenta stater. Kanske startade en process som pågår mycket aktivt även 225 år senare. Högertrafiken blev normen för större delen av trafiken i Europa. Det finns mycket annat som kan följas tillbaka till den franska revolutionen.

För Frankrike så försökte man återgå till en monarki. De som återkom till Frankrike, efter år i landsflykt, hamnade i knät på de liberaler som utvecklats under revolutionsåren. Det blev en tid där det gamla ställdes mot det nya. Den verkliga motrevolutionen kom 1824 med Karl X. Han avskedade alla liberala ministrar och återinförde de gamla ritualerna. Kyrkan fick återigen en ledande ställning. Fransmännen var inte beredda att gå tillbaka till den gamla regimen och sommaren 1830 utbröt på en revolution som förde den övre medelklassen till makten. De avsattes i en revolution 1848 som gjorde Napoleon III till kejsare i det andra kejsardömet. I Frankrike fortsatte revolutionen i en annan form.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Se alla PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

2 april 1801 – Slaget om Köpenhamn

Bakgrunden

Den franska revolutionen hade gjort Frankrike till en republik. Ambitiösa politiker och militärer kunde göra kometkarriärer och den klarast lysande stjärnan var en korsikan, Napoleon Bonaparte. Han hade stora ambitioner för revolutionens idéer och genom krig fördes de till andra länder på kontinenten. Det land som kom att bli den franska huvudfienden var Storbritannien. Medan fransmännen behärskade kontinenten med sin armé så behärskade britterna havet med sin flotta. För att få ett övertag så försökte britterna att upprätthålla en handelsblockad mot Frankrike. Patrullering och uppbringande av fartyg som förde kontraband hörde till krigföringen.

På den politiska arenan hade den ryske tsaren lierat sig med britterna i handelsblockaden men i takt med att det drabbade den ryska Östersjöhandeln så bröt han med britterna. Tillammans med svenskar, preussare och danskar bildades ett väpnat neutralitetsförbund för att skydda handeln. Detta oroade britterna. De ville inte ha några konkurrenter på haven och den dansk-norska flottan, stor till numerären, var stationerad i Köpenhamn. Skulle Napoleon få för sig att tåga in i Danmark och ta över den danska flottan skulle det kunna bli ett stort bekymmer för britterna. Amiralitet i London sände ut amiral Hyde Parker med en större eskader till inloppet i Östersjön. Efter taktiska övervägande valde britterna att segla genom Öresund trots risken att bli beskjutna från danskarna på Kronborgs slott i Helsingör eller från svenskarna i Helsingör. Alla onda aningar kom på skam och amiral Parker kunde skicka sina örlogsmän under ledning av Horatio Nelson mot den danska flottan på Köpenhamns redd. Anfallet inleddes i gryningen den 2 april 1801.

Konsekvenserna

Slaget om Köpenhamn pågick större delen av dagen. Striden gick hårt åt de danska fartygen men också de brittiska. På eftermiddagen erbjöd Nelson danskarna en vapenvila. Det blev inledningen till en dryg veckas aktivitet farm och tillbaka. Nelson träffade den danska kronprinsen. Parterna förhandlade om en vapenvila och britterna lockade också med beskydd mot den ryska flottan som fanns i Östersjön. Till slut kunde ett avtal slutas. Britterna valde att bränna upp elva av de tolv fartyg som de erövrat. Det tolfte togs med till Storbritannien och blev en del i Royal Navy.

Kanske var det ändå danskarna som drog det längsta strået i bataljen. De fick strax innan vapenvilan skulle undertecknas reda på att tsaren hade mördats och därmed var de i praktiken befriade från sina åtagande eftersom det väpnade neutralitetsförbund som de hade med ryssar, svenskar och preussare i praktiken hade upphörde. Parker och Nelson fortsatte till Karlskrona utan att träffa på den svenska flottan och sedan vidare till Baltikum där ryssarna precis lättat ankar och tagit sig till Kronstadt, långt inne i Finska viken.

Nelson firades som den store hjälten efter slaget i Köpenhamn och det är svårt att veta om han kom undan med blotta förskräckelsen eller om han faktiskt lyckats besegra danskarna. Tre av hans fartyg var manöverodugliga och på väg att driva in under slottet Tre Kronors kanoner som förmodligen hade sänkt fartygen. Den danska flottan var trots förlusten en styrka att räkna med och fem år senare, när hotet från Napoleon hade ökat, fick britterna segla tillbaka och återigen ta sig an den danska flottan på redden i Köpenhamn.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

30 januari 1791 – Mirabeau väljs till president i den konstituerande församlingen

Bakgrunden

Han föddes som son till en adelsman, markisen av Mirabeau 1749. Honoré Gabriel Riqueti de Mirabeau. Kom tidigt på kant med sin far, kanske var det smittkopporna som vanställt hans ansikte, kanske var det för att han höll av sin mor och hennes sida av släkten, svårt att veta. Men, far och son drog inte jämt. Han skickades till internatskola vid unga år och vid 18 skrevs han in vid ett kavalleriregemente. Där lyckades han förföra överstens älskarinna. Han gifte sig mot faderns vilja och de ungas liv var dyrt och Mirabeau drog på sig stora skulder. Fadern, med sina hovkontakter, fick honom inspärrad i fängelse utan rättegång en första av tre gånger.

Han var i konflikt med många och ändå hann han med att gissla det franska samhället. Han gjorde det så kraftfullt att han tvingades lämna landet. Trotts detta skickades han på ett diplomatiskt spionuppdrag till Preussen. Han blev god vän med Fredrik den store, men som diplomat och spion var han oduglig. Mirabeau hörde att kungen skulle sammankalla generalständerna och skyndade tillbaka till Frankrike och Provence. Han lyckades inte skaffa sig en plats som adelsrepresentant men väl en plats för det tredje ståndet.

Som delegat kunde han se hur revolutionen startade i Paris och hur den konstituerande församlingen utropades och arbetade för en ny konstitution. Mirabeau var högst delaktig i arbetet. Med goda kontakter vid hovet och sin position i det tredje ståndet visade han prov på statsmannakonst genom att jämka ihop olika viljor. Inte minst i utrikespolitiken visade han tydligast prov på sin skicklighet. Han var retoriskt mycket skicklig och han var också ordförande i den inflytelserika Jakobinklubben. Han valdes till församlingens ordförande den 30 januari 1791.

Konsekvenserna

Mirabeaus tid som ledare för församlingen blev kort. Det var hälsan som svek en av den revolutions ledande gestalter. Han hade haft ett hårt liv och fängelsevistelserna i ungdomen tog ut sin rätt. Den 27 mars stod han i talarstolen, föll ihop och dog sex dagar senare, 42 år gammal. Det kanske är överdrivet att påstå att med Mirabeau så dog också alternativet att revolutionen skulle mynna ut i en konstitutionell monarki.

Det fanns krafter som ville återinföra monarkin, det fanns de som ville, likt Mirabeau ville ha en konstitutionell monarki och parlament efter engelsk modell och så fanns det den grupp som tittade på den unga amerikanska republiken. Den senare falangen vann mer mark och det skapade oro i landet. Kungens position blev allt mer osäker och till slut valde han att utnyttja Axel von Fersens plan, för att familjen skulle kunna fly. De fångades in och republikanerna fick ett övertag som kom att bli avgörande. Hösten 1791 var konstitutionen klar, och en ny församling valdes, där många unga och radikala ledamöter valts in. Frankrikes fiender anföll men fransmännen försvarade sig väl och vann och därmed försvann kungens hopp om en politisk återkomst. Han dömdes till döden och avrättades i början på 1793 och på sommaren tog Robespierre över makten och revolutionen blev än mer radikal.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

16 januari 1809 – Slaget vid La Coruña

Bakgrunden

Napoleon manövrerade skickligt med sina motståndare. I kriget mot den fjärde koalitionen gick han emot Ryssland för att få dem att ansluta sig till kontinentalblockaden. Ryssarna som var med på den förlorande sidan i slaget vid Freidland, tvingades de be fransmännen om fred. I fördraget i Tilsit 1807 blev tsaren och kejsaren allierade i stället för fiender. En av Napoleons viktigaste punkter var att ryssarna lovade att ställa upp på kontinentalblockaden mot Storbritannien. Nästa hål i blockaden var Portugal, som var nära allierad med fienden på öriket. I Lissabons hamn kunde britterna handla och ankra sin flotta. Napoleon sa till sin utrikesminister Talleyrand att beordra Portugal att ställa upp på den franska sidan. Samtidigt skickade han en armé mot den spanska gränsen. Med Spanien gjorde han upp avtalet i Fontainebleau om att dela upp Portugal mellan sig. Fransmännen marscherade igenom Spanien och in i Portugal på hösten 1807 vilket fick den portugisiska kungafamiljen att fly till Brasilien ombord på ett brittiskt örlogsfartyg.

I det kaos som Spanien var vid den här tiden passade Napoleon på att lägga under sig landet. I Portugal gick det sämre. Britterna hade besegrat fransmännen men låtit dem marschera iväg. När Napoleon gav sig på Spanien så bad spanjorerna britterna om hjälp. Brittiska trupper gick in i norra Spanien och möte den franska armé som de låtit marschera iväg från Portugal bara något knappt år innan. I en serie av slag kunde fransmännen tvinga britterna till reträtt och avgörandet kom utanför den nord spanska hamnstaden La Coruña den 16 januari 1809.

 

Konsekvenserna

Samarbete mellan britterna och spanjorerna fick sig en törn när britterna lämnade slagfältet och flydde till havs. Spanjorerna lämnades kvar för att försvara det som var kvar. Det var ganska mycket material. Kulor, krut och musköter i stora mängder föll i de franska ockupanternas händer. Ungefär vi den här tiden hade de franska trupperna börjat få övertaget gentemot det spanska upproret. Segraren från La Coruña gick till anfall mot norra Portugal och hade snabbt tagit landets näst största stad Porto och fått den odisciplinerade portugisiska armén på flykt.

London skickade Wellesley, den blivande segraren vid Waterloo, till Portugal och han fick ordning på de brittiska och portugisiska arméerna och körde ut fransmännen ur landet. Sommaren 1809 fortsatte britterna i Spanien för att ta upp kampen med sina allierade. Fransmännen var skickliga fiender och det kom till samarbetssvårigheter mellan britter och spanjorer. Britterna litade inte på spanjorerna som de tyckte inte levde upp till sin åtagande och spanjorerna tyckte att britterna var för försiktiga och inte drev ut fransmännen. Spanjorerna anklagade och de styrande i juntan för att inte göra tillräckligt och de sammankallade Cortez i Cadiz som tog över ledningen av landet och britterna retirerade.

Sent 1810 invaderade fransmännen Portugal en tredje gång. Wellesley hade byggt upp starka försvarsställningar och bränt allt som fransmännen kunde ha nytta av. Våren 1811 hade britter och portugiser fått övertaget och året efter kunde de invadera Spanien, igen. Då hade Napoleon själv tagit över befälet i Spanien och han hade tagit trupper till Tyskland och börjat med invasionen av Ryssland.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen

22 december 1793 – Napoleon utnämns till general

Bakgrunden

Napoleon föddes som fransk medborgare. Korsika hade bara något år innan blivit franskt. Hans far var advokat och ville att sönerna skulle dra nytta av de nya möjligheterna och skickade Napoleon och hans äldre bror, att lära sig franska. Joseph började sedan på prästseminarie och Napoleon på militärskolan. Hans studiemotivation tog honom till en bättre militärskola i Paris. Där läste han in en treårig kurs på två. Napoleon valde artilleriet och började sin tjänstgöring i Auxonne. Det var här han fick höra om revolutionen i Paris, något han stödde fullt ut. Napoleon tog permission och for hem till Koriska. Han blev borta i nära tre år innan han återvände. Då var allt förändrat. Revolutionens fiender, utländska och inhemska hade gjort gemensam sak. Napoleon skickades till armén i Italien.

Rojalister hade tagit staden Toulon och Royal Navy hade ankrat upp i hamnen. Napoleon eskorterade krut till fronten när han stannade till i Toulon för att hälsa på en vän och revolutionspolitiker. Denne insisterade på att Napoleon skulle bli artillerichef för belägringen. Napoleon gjorde en ordentlig spaning och kom fram till att det var bättre att erövra ett brittiskt batteri på en kulle, varifrån de kunde beskjuta hamnen och de brittiska fartygen, än själva staden. Han drog samman artilleri och fick sina överordnade med på tanken att erövra batteriet. Med stor överlägsenhet intog fransmännen batteriet och kunde skjuta på den brittiska flottan som fick lämna Toulon. Napoleon utnämndes till general den 22 december 1793.

Konsekvenserna

Napoleon var vad det revolutionära Frankrike behövde. Ung, ambitiös, duktig och revolutionär. Han hade goda politiska kontakter och hans strategiska blick och militära talang märktes tydligt i Toulon. Det dröjde ett par månader innan han utnämndes till artillerichef för hela det italienska fälttåget. Det såg bra ut för den unge korsikanaren. Kriget i Italien hade kört fast. Frankrike hade erövrat Nice från motståndarsidan och ett försök att ta tillbaka staden och invadera Savoyen hade misslyckats. De små italienska staterna hade mobiliserat för att anfalla fransmännen men dessa förekom sina fiender.

Överbefälhavaren för de franska trupperna i Italien var en äldre herre som sett för många av sina kollegor försvinna för giljotinens vinande, bl.a. två av hans företrädare. Han vandrade på minerad politisk mark. Hans politiska övervakare var tillika goda vänner till Napoleon och Napoleon var hans artillerichef. General Bonapart fick i uppdrag att planera offensiven.

Den 6 april, mitt under det som skulle bli skräckväldets mörkaste dagar genomfördes offensiven och det blev en fransk framgång. Igen visade Napoleon sin militära förmåga. Det som sedan hände i Paris var på väg att stoppa en framgångsrik karriär redan innan den egentligen hunnit börja. Skräckväldet och välfärdsutskottet hade gått för långt och en revolt mot tyranneriet genomfördes i slutet av juli. Robespierre och andra ledare för Jakobinklubben avrättades. Napoleons beskyddare, Robespierres bror Auguste begick självmord. För sitt samröre med skräckväldes ledare arresterades Napoleon och sattes i fängelse. Han skickade brev och upprop om sin oskuld och med intygen från fronten om hans duglighet släpptes han efter ett par veckor. Karriären fortsatte. I början av 1796 blev han överbefälhavare för den franska Italienarmén.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

7 december 1813 – Svenska kavalleriets sista attack

Bakgrunden

Sverige hade precis förlorat Finland till Ryssland. Ryssland var på väg tillbaka efter att Napoleon hade intagit Moskva och sedan tvingats till ett återtåg i en vinterkyla som bara ryssar klarar av. På det hela taget var Napoleon och Frankrike på tillbaka gång. Sverige hade trotts allt fått något av Napoleon och det var en ny kronprins. Gustav IV Adolf hade fått se kungakronan försvinna från sitt huvud efter förlusten av Finland och farbrodern Karl XIII blev kung. Han var barnlös och adopterade en dansk prins. Prinsen omkom i en olycka och när hans lik kom till Stockholm passade en pöbel på att lyncha Axel von Fersen. Karl fick adoptera en ny kronprins 1810 och valet föll på Napoleons marskalk Jean-Baptiste Bernadotte. I Sverige närdes förhoppningarna om att Bernadotte och Napoleon skulle göra gemensam sak mot Ryssland och återta Finland. Bernadotte var för smart för att göra något så dumdristigt. Ryssland var allt för starkt och Sverige allt för svagt och Napoleon allt för upptagen med att överleva.

Bernadotte allierade sig med Frankrikes fiender. Kanske hoppades han att han skulle leda armén som drev ut sina forne vän och att han som hjälte skulle få den franska kronan. Eller var det kanske tvärt om att förlorade alla möjligheter i Frankrike när han stod på fiendes sida. Han var ledare för den norra armén som drev fransmännen framför sig. Bernadotte hade tagit med sig 25 000 svenska soldater till kontinenten men han höll dem utanför slaget vid Leipzig i oktober 1813. Det var en plåga för de svenska officerarna som hela tiden trakasserades av sina utländska kollegor för att de inte stred. Bernadotte höll svenskarna i schack. Efter Leipzig rensade armén Holstein i nordvästra Tyskland där de fransk allierade danskarna retirerade. En svensk kavallerikår sändes ut för att förfölja de snabbt flyende danskarna. Vid Bornhöft kom de i fatt fienden och General Skjöldebrand gav order om det svenska kavalleriets sista anfall den 7 december 1813.

Konsekvenserna

Det var ett våghalsigt äventyr att ge order om ett kavallerianfall som slagfältet såg ut. Svenskarna ca 700 man kom söder ifrån och där befann sig också det danska arriärgardet som med infanteri och artillerkanoner låg väl förskansade bakom häckar och diken. Ett mycket olämpligt anfallsmål för kavalleri. Den danska huvudstyrkan befann sig norr om byn. General Skjöldebrand red fram till förtruppens chef överstelöjtnant Cederström och konfererade. Skulle det göras så ska det göras nu menade Cederström och generalen gav order om anfall och tog själv täten. Det tog den svenska styrkan två minuter att rida an mot fienden och 30 meter innan frontlinjen brakade försvarselden lös, men svenskarna trängde in i de danska trupperna som retirerade in i själva byn. Bataljen blev omöjlig att styra och den varade under eftermiddagen. Vid skymningen red svenskarna tillbaka till den södra för återsamling och danskarna retirerade tillbaka mot Kiel, tre mil norrut. Svenskarna följde efter och nådde fram den 9 december. Det är nu Bernadottes plan går i lås. Den danske kungen meddelar att han vill förhandla och i freden i Kiel 15 januari 1813 så avstår Danmark Norge till Sverige. Förlusten av Finland fyra år tidigare har blivit ersatt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

10 oktober 1795 – Nationalkonventet upplöses

Bakgrunden

Franska revolutionen hade startat 1789 när Paris befolkning stormade den gamla vapenarsenalen Bastiljen. Den politiska makten flyttade från den enväldige kungen till den konstituerande församlingen som utarbetade en ny konstitution med kungen i spetsen. När monarken försöker att fly faller hela idén och Nationalkonventet kommer i dess ställe. Den arbetar fram en ny författning och revolutionens motståndare i Preussen och Österrike anfaller den unga franska republiken. Makten samlas i välfärdsutskottet med Robespierre som ledare. Den ska försvara revolutionen och skapa lugn vid gränserna för att revolutionen ska kunna fortsätta. Utskottet inleder en hänsynslös jakt på revolutionens fiender i Frankrike under den period som fått namnet skräckväldet. Tusentals personer miste livet i äkta eller påstått motstånd mot folkets revolution. En av de sista som fick plikta med livet i giljotinen var välfärdsutskottets ledare Robespierre, sommaren 1794.

Det blev grupp av personer som satte igång skräckväldet som tog över ledningen för Nationalkonventet som blev den nya lagstiftande församlingen. Oavsett vem som satt vid makten så fortsatte de grundläggande problemen, det saknades mat till en hungrande befolkningen. 1795 började återigen fransmännen att protestera mot priset på bröd. Upproret slogs brutalt ner av den allt bättre organiserade revolutionära armén. En person som kom att få viktig roll var en ung korsikan som vände sina kanoner mot den pöbel som var på väg att storma det gamla kungliga palatset, Napoleon Bonaparte. För att kunna lösa de franska problemen röstades det fram ett direktorat som skulle leda landet och Nationalkonventet upplöstes den 10 oktober 1795.

Konsekvenserna

Det nya direktoratet var illa omtyckt redan från början. För att inte riskera att bli utan jobb flyttade de flesta ledamöter över till det nya, utan det val som borde kommit. Det skapade en misstro. Själva direktoratet, en regering om fem man skapade kaos genom att korruptionen fick grassera inom förvaltningen och ekonomin som varit skral innan dalade nästan fritt. Krigen vid gränserna och på främmande territorium, Italien och Tyskland hade varit i det stora hela farmgångsrika. Det blev svårare att försörja de soldater som vände hem efter krigen. Samtidigt så ökade de framgångsrika generalernas popularitet och direktoratet såg en risk för att de skulle, genom en kupp, ta makten i landet.

Så skedde delvis. I efterföljden till skräckvälde växte sig den del av delegaterna som kunde tänka sig en återgång till den gamla regimen starkare. Diskussioner om de kungliga, adelns återkomst från utlandet och prästerna återupprättande ökade. Kanske var det en demokratisk kontrarevolution som spirade. Befälhavaren i Italien, Napoleon Bonaparte, skickade en av sina generaler som resolut tog tag i problemet. Han slängde ut de delegater som ansågs stödja den gamla regimen i något som kommit att kallas kuppen den 18 Fructidor eller 3 september 1797 i vår tideräkning. Återigen fick jakobinerna mer inflytande, samma grupp som legat bakom skräckväldet. De kom att få igång krigen och skickade de bästa generalerna långt bort från Paris. Det hjälpte inte två år senare kom generalernas statskupp och Napoleon kunde ta makten i Frankrike.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

5 september 1793 – Franska revolutionens skräckvälde inleds

Bakgrunden

Den franska revolutionen blev populär i de breda folklagren i Frankrike. De grundläggande, bakomliggande faktorerna fanns kvar. Det nya Frankrike försökte sig på en konstitutionell monarki men det lyckades inte när kungen valde att försöka lämna landet. Ytterligare en konstitution var nödvändig och när den var klar rådde krig längs gränserna, kungens situation var omöjlig och det kom oerfarna delagater till det nya Nationalkonventet.

Stormningen av Tuilerierna blev slutet för kungen när folket ville döda honom. Det nya nationalkonventet började med att avskaffa monarkin och utropa republiken, kungen arresterades. Nationalkonventet kom att kännetecknas av två olika grupperingar, girondisterna och det mer radikala jakobinklubben. Girondisterna hade varit med och drivit fram kriget och fick se sitt inflytande minska när kriget gick dåligt. Jakobinerna lierar sig med olika medborgargrupper och vinner inflytande. Allt mer börjar girondisterna anklagas för att vara kontrarevolutionärer och när det bryter ut uppror kommer allt mer högljudda krav på att ställa dem till ansvar. Välfärdsutskottet inrättas i april 1793 för att se till att revolutionens ideal lever vidare, inte minst bland armén och officerarna. Nationalgardet, av frivilliga som vill värna revolutionen, kräver att kontrarevolutionärerna ställs till ansvar. Robespierre väljs in i välfärdsutskottet och han tar mer makt till utskottet. Det blir i praktiken landets regering. Välfärdsutskottet får sin slutgiltiga form, vilket också är inledningen på den franska revolutionens skräckvälde, den 5 september 1793.

Konsekvenserna

Den franska republiken är hårt trängd. Fienden har tagit tillbaka det land som Frankrike har erövrat från sina fiender under en tidigare framgångsperiod. Fienden har nu trängt in själva Frankrike. Rojalistiska uppror har brutit ut på flera håll i landet och dessa samarbetar med de utländska trupperna. Allmän värnplikt införs och den franska armén växer i storlek men de förlorar fortfarande slagen. Välfärdsutskottet och vänder sig nu mot revolutionens inre fiender. Under det år som skräckvälde regerade avrättades ca 40 000 personer. Adeln var en måltavla och prästerna en annan. Ca 75 % av offren var trots allt vanliga medborgare. Inte sällan på mycket vaga grunder misstänkta för något, kanske angivna av en ovän som ville bli av med dem. Det var en guldålder för giljotinen.

Det största upproret skedde i Vendée. Det slogs ner dagen före julafton 1793 och var en militär framgång för republiken. Det lättade inte det inre trycket men det gav hopp åt republiken. Robespierre fortsatte sin politik. I början på sommaren 1794 intensifierades kampen mot kontrarevolutionärerna och avrättningarna ökade. Vid fronten börjar krigslyckan att le mot republiken. I slaget vid Fleurus mot Österrike i slutet av juni vinner fransmännen en avgörande seger. Trycket började lätta. Det minskade behovet av välfärdsutskottet samtidigt som Robespierre kanske hade gått ett steg för långt i sin nit att ta itu med kontrarevolutionärerna. Han arresterades och avrättades den 27 juli 1794. Kanske var han själv det sista offret för sitt eget skräckvälde. I alla fall så dog skräckväldet med Robespierre.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.