19 oktober 1813 – Slaget vid Leipzig avgörs

Bakgrunden

Den svåraste fienden för Napoleon och Frankrike var britterna. Det gick inte att få till att avgörande mot dem på det området som var Napoleons huvudarena, armén. Försöken att ta kriget till britterna hade stupat på att den franska flottan inte kunde mäta sig med britterna och de senare dominerade haven. Slaget vi Trefalagar 1805 hade gjort klart för regimen i Paris att det inte var möjligt att skeppa trupperna över kanalen och inleda ett landkrig på britternas hemmaplan. Napoleon strategi blev att försöka svälta ut britterna genom att hindra dem från handel med Europa. Ryssarna handlade gärna med britterna och var beroende av handel för att få tillgång till krigsförnödenheter. Efter slagen vid Austerlitz 1805 och Friedland 1807 tvingades tsar Alexander be om fred och gick officiellt med på att upprätthålla kontinental blockaden.

Nästa lucka i blockaden var Portugal som i praktiken var ett brittiskt protektorat under 1700-talet och landet var beroende av grannen i norr. Kriget på iberiska halvön gick lite i baklås för fransmännen. Portugiserna kunde fortsätta att handla och spanjorerna bedrev ett gerillakrig mot inkräktarna. Napoleons problem växte när ryssarna inte upphörde med sin handel med britterna. I ett försök att komma tillrätta med detta samlade Napoleon 700 000 man i Polen och sommaren 1812 invaderade han det väldiga Ryssland. Han intog Moskva men fick dra sig tillbaka och lämna kvar 2/3 av armén som döda eller tillfångatagna.

Motståndarna samlade sig i öster i den sjätte koalitionen mot Frankrike. Napoleon tog sig samman och samlade sina nya trupper. De båda sidorna möttes i ett fyradagars slag i Leipzig som slutade den 19 oktober 1813.

 

Konsekvenserna

Slaget hade inletts den 16:e och sakta hade koalitionen börjat omringa Napoleon. Den 17:e hände det inte mycket men fransmännen blev medvetna om fiendens taktik men antog att det skulle gå bra. Det är först den 18:e som striderna tar ordentlig fart och på kvällen inser Napoleon att han är slagen. Under natten för han ut de trupper han kan och de som är kvar ställer upp till strid den sista dagen. Över ½ miljon soldater krigade i och runt Leipzig de här dagarna. Fransmännen förlorade när 50 000 man vilket var nära en ¼ del av armén. På samma sätt som Hitler gjorde 100 år senare så var det unga pojkar som fyllde ut leden efter soldaterna som dött i Ryssland. Koalitionsarmén förlorade över 30 000 vilket var ca 10 % av styrkan. På iberiska halvön hade britter och spanjorer äntligen drivit ut fransmännen och avancerade in i själva Frankrike.

Tsar Alexander uppmanade sina allierade att förfölja Napoleon. Fransmännen mer eller mindre flydde tillbaka mot Paris. Frankrikes tyska allierade bytte sida och mängder av soldater passade på ett desertera innan de nådde själva Frankrike. Napoleon vägrade på något sätt att inse att Frankrike var på väg att förlora eller redan hade förlorat. Han fortsatte att strida och vann de flesta bataljer. Fienden var så överlägsen att de kunde pressa på mot Paris. Under de sista dagarna i mars 1814 tågade de in i den franska huvudstaden. Kanske stannade de till vid Bastiljen, den plats där den franska revolutionen hade börjat 25 år tidigare. En vecka senare hade Napoleon abdikerat och var på väg till sin exil i Elba. Segrarmakterna samlades i Wien för att dela upp Europa mellan sig och bana väg för nära 100 av fred i Europa.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

4 september 1797 – 18 Fructidor kuppen förändrar direktoratet

Bakgrunden

I La ancien regime rådde en stark hierarki. Kungen tronade överst och sedan kom adeln, prästerna och övriga befolkningen. Därför var det inte konstigt att de ledande militärerna hämtades ur adelsståndet. Det var för befolkningen svårt att ta sig fram i samhället, de högsta jobben var reserverade för adeln. Det kan också vara intressant att jämföra Frankrike något med Storbritannien vid mitten av 1700-talet. Frankrike var ett utpräglat jordbruksland med rikedomen kopplade till jordägande och jordräntor. I England hade kungen och parlamentet gjort upp om makten redan på 1600-talet och där hade kungens makt beskurits till förmån för en för tiden, relativ adels demokrati. Britterna hade tagit upp kampen med spanjorer och portugiser om den lönsamma fjärrhandeln och den agrara revolutionen hade sakta inletts, den banade väg för den industriella revolutionen. Det skapade andra grunder för det brittiska välståndet. Frankrike var efter i denna utveckling.

Revolutionen gjorde att det franska samhället förändrades i grunden. Det kom till en ståndscirkulation när adelns medlemmar lämnade landet, avskedades eller avrättades. Nya grupper tog sig fram till ledande poster i samhället. Det gällde inte minst inom militären. Yngre officerare som stödde revolutionen fick ett större ansvar när den unga republiken anfölls av sina grannländer, påhejade av de landsflyktiga franska adelsmännen. Det tog några år men det fanns dugliga soldater som utvecklades till duktiga befälhavare. Dessa militärer som räddat Frankrike från inkräktarna, tagit kriget till grannländerna och vunnit segrar, ökade i popularitet. När det korrupta direktoratet regerade fruktade de dessa generaler, att de skulle göra revolt och ta över makten. Det skedde delvis. Generalerna kom till Paris och kastade ut de korrupta politikerna i en kupp som kommit att kallas för 18 Fructidor kuppen den 4 september 1797

Konsekvenserna

Situationen blev temporärt bättre men de grundläggande problemen kvarstod. Jakobinklubben kunde återigen öka sitt inflytande. De framstod som de ledande i Frankrike var inte längre de korrupta politikerna utan arméns generaler. Det politiska käbblet i Paris ersattes med ett intresse för vad som hände i krigen, som fördes på fiendens territorium. Schweiz hade invaderats, kanske för att ta åt sig en del av landets rikedomar. Franska trupper stod i Tyskland och i Italien. Frankrike hade planer på att invadera de brittiska öarna, först Irland och därefter England. Tyvärr, för fransmännen, kunde de inte bygga upp en flotta som kunde konkurrera med Royal Navy. Frankrike fick också problem med handeln på Asien som kontrollerads genom att britterna behärskade Kapstaden och kunde patrullera handelsrutterna runt Godahoppsudden.

Istället skickades Napoleon och hans armé till Egypten för att kunna öppna nya handelsvägar genom Sinai. Det fanns redan en dröm om att bygga en kanal som skulle förbinda Medelhavet med Röda havet. Det gick bra för de franska trupperna men inte för den franska flottan. I slaget vid Nilen kunde den brittiska amiral Nelson krossa den franska flottan och Napoleon var avskuren från hemlandet. I Paris intensifierades intrigerna. Den ledande medlemmen i direktoratet Sieyès, hade omgett sig av svagare ledare som han kunde dominera. Han ville förändra makt systemet och flörtade med generalerna om en kupp. Det surrade av rykten när Napoleon återkom från Egypten. Det var upplagts för Brumairekuppen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

3 september 1783 – Parisavtalet avslutar det amerikanska frihetskriget

Bakgrunden

Freden i Paris 1763 hade gjort britterna till kolonialherrar på den nordamerikanska kontinenten. Förhållandet mellan de 13 kolonierna på den amerikanska östkusten och regeringen i London blev efterhand allt sämre. Britterna hade gett handelsmonopol till företag, kompanier och dessa utnyttjade situationen. Den brittiska kronan hade krigat i många år och priset för krig är högt. Britterna införde nya skatter i sina kolonier för att få in medel för att täcka kostnaderna för krigen men också för att finansiera det växande imperiet. Kolonisatörerna fick ingen representation i parlamentet i London och hade inga möjligheter att påverka. Detta uppfattandes som orättvist.

I mitten av 1700-talet hade Montesquieus lagt fram sin maktdelningslära, om en tre delad maktstruktur: lagstiftande, dömande och verkställande. Två kan avsätta den tredje om den blir för stark eller missköter sig. Dessa teorier kom att spridas över världen och även till Nordamerika. Där kunde innevånarna se skillnaden på verkligheten och teorin. Britterna for hårt fram när det gällde att kväsa missnöjesyttringar. Britterna kom att symbolisera allt som en gammal regim stod för, envälde, maktfullkomlighet och elitstyre. Nordamerikanerna kom att förakta adeln, godtycke och det faktum att de inte hade något att säga till om. De tretton mycket olika kolonierna kunde hitta en gemensam grund och bildade kontinentalkongressen och sin självständighet från Storbritannien den 4 juli 1776. Britterna var inte alls intresserade av att ge upp den goda affär som Nordamerika var och det amerikanska frihetskriget bröt ut. De båda sidorna hade sin del av framgångar och motgångar. Fransmännen var snabba att ställa upp på den amerikanska sidan. Till sist inleddes fredsförhandlingar och i diset från vulkanen Lakis utbrott kunde Parisfreden undertecknas den 3 september 1783.

Konsekvenserna

Kanske var Parisfreden en triumf även för Frankrike som förlorat Nordamerika till britterna och nu förlorade britterna till amerikanarna. Britterna fick komma till Paris och skriva under den för den förödmjukande freden. En intressant detalj är att den brittiska delegationen vägrade posera för den tavla som skulle målas. Där finns amerikanare och fransmän och gråa partier för britterna. Fransmännen vann ingenting i freden, inget av värde som kunde kompensera för de kostnader som landet haft. Tvärt om, det redan hårt skuldtyngda landet blev ännu mer i skuld. Till detta kom vulkanutbrottet på Island samma år som kom att påverka jordbruket i Frankrike negativt i flera år. En hungrande befolkning är mottaglig för revolutionära idéer.

De franska intellektuella hade sett och förstått vad som hänt i Amerika. De kunde själva studera upplysningsfilosofin, deras egen Montesquieu och hur hans idéer hade omvandlats till verklighet på andra sidan Atlanten. Det bildades politiska klubbar runt om i Paris och staden sjöd av politiska diskussioner, stämningen talade om förändringar. Kungen blev allt mer pressad, adeln ropar på reformer, bl.a. därför att de får vara med och betala för statens utgifter, genom ”en tjugondel” skatten. Kraven på förändring blev allt mer högljudda och det fanns en idé om vad som skulle ersätta det nuvarande. För att få ordning på ekonomin valde kungen att kalla in generalständerna, för första gången på 175 år till Paris sommaren 1789.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 augusti 1789 – Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

Bakgrunden

Renässansen medförde att kapital ackumulerades i ekonomin. Det betalade upptäcktsresor som gav handel med andra kontinenter och det gav stora vinster. Renässansen gav också möjlighet för rika affärsmän och aristokrater att starta den naturvetenskapliga revolutionen som kartlade naturen och ifrågasatte den katolska kyrkans uppfattning om hur världen såg ut. Hela 15- och 1600-talen pågick detta och på 1700-talet så börjare upplysningstidens filosofer, med naturvetenskapen som grund att i fråga sätta den rådande ordningen med kung och katolsk kyrka som i toppen som en av gud given ordning.

Idéerna om hur den vanliga människan skulle kunna få inflytande och hur makten skulle fördelas färdades över Atlanten och låg till grund för det amerikanska upproret mot det brittiska styret. Montesquieus maktfördelningslära verkade fungera och de idéer som kommit till Amerika for tillbaka till Europa som ett fungerade system. Situationen i Europa och Frankrike hade förvärrats. Kungen hade problem med ekonomin och för att skaffa sig nya inkomster behövde han generalständernas godkännande. Han sammankallande ständerna för första gången på 175 år. Tredje ståndet bestod inte längre enbart av bönder och småborgare. Här fanns också utbildade akademiker som tagit till sig upplysningsfilosofernas tankar och idéer. Ganska snart kollapsade kungens möte när det tredje ståndet bildade nationalförsamlingen. När flera delegater från de andra stånden anslutit sig, omvandlade de sig till konstitutionsförsamlingen i akt och mening att skriva en ny grundlag för Frankrike. Parisarna tog till våld och stormade Bastiljen. Konstitutionsförsamlingen kunde anta deklarationen om de mänskliga rättigheterna den 26 augusti 1789.

Konsekvenserna

Deklarationen var något nytt. I Amerika hade det amerikanska representanthuset antagit den amerikanska deklarationen om de mänskliga rättigheterna bara ett par dagar före den franska. Det hade föregåtts av en del kontakter men den franska var något eget. I stället för att basera sig på Guds ordning grundande den sig på naturlagarna och på alla människors lika värde. I alla fall alla män. Här finns också skrivningar om ett samhällskontrakt, det som även kallas för medborgarskap. Någonstans avgörs vad som är en människas rättigheter skyldigheter mot andra, samhället och andras, samhällets. Rättigheter och skyldigheter mot individen. Helt i linje med tanker som filosofen Rousseau förde fram.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna var en del av konstitutionsförsamlingen arbete med en ny konstitution. Församlingen verkade fram till 1791 när den blev den lagstiftande församlingen. Deklarationen skulle sedan omarbetas 1793. Det var kvinnomarschen till Versailles i oktober 1789 som tvingade kungafamiljen att flytta från slottet in till Tuilerierna i Paris. Trotts påstötningar från inflytelserika kvinnor och kvinnornas stora bidrag till franska revolutionen, fick de inte del av de mänskliga rättigheterna. De första och bryta mot de mänskliga rättigheterna var revolutionen själv när den övergick i skräckväldet, och avrättningarna skedde på löpande band.

Tanken på de mänskliga rättigheterna levde kvar och när Förenta Nationerna grundades 1945 var det en av organisationens grundpelare. 1948 under sessionen i Paris kunde så FN:s generalförsamling anta deklaration om de mänskliga rättigheterna. Denna gång gällde deklarationen ALLA människor och inte enbart männen. Cirkeln var på något vis sluten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

19 augusti 1792 – Österrike och Preussen anfaller Frankrike

Bakgrunden

Adeln och kungens överkonsumtion av de franska resurserna i kombination med bl.a. missväxt hade ansträngt den franska statskassan så mycket att kungen samlade generalständerna på våren 1789 för att ta ut nya skatter av den franska bondebefolkningen. Försöket misslyckades och det tredje ståndet valde att bilda en egen konstituerande församling. Parisborna stödde sina delegater och gick ut på gatorna och stormade Bastiljen den 14 juli. Den symboliska starten på den franska revolutionen.

För adeln blev det en annan tid. De förlorade en del av sina inkomster när de inte lägre kunde ha ett välbetalt arbete utan att arbeta. Den konstituerande församling proklamerade de mänskliga rättigheterna och plötslig var en bonde och en adelsman likställda, en tanke som rimmade illa med katolska kyrkans åsikt att gud fastställde ordningen om överhet och menighet. Våren 1790 avskaffades adelskapet. Ett år senare kom nästa slag när kungen försökte att fly men blev infångad. Många adelsmän flydde till bl.a. Preussen och Österrike. Strax efter kungens flykt var det val till den nya lagstiftande församlingen. Många yngre delegater utan tidigare erfarenhet valdes in och de var mer radikala än den första generationen revolutionärer. De adelsmän som befann sig i exil gjorde vad de kunde för att uppmana grannländerna att invadera Frankrike och stoppa revolutionen. Kungarna var inte ovilliga eftersom de såg sin egen maktposition hotad om revolutionen skulle sprida sig. De lierade sig i en koalition mot revolutionens Frankrike. Förhållande mellan det nya Frankrike och grannländerna utvecklades negativt och den 20 april 1792 förklarade den lagstiftande församlingen krig mot Österrike. Fienden samlade kraft och korsade gränsen in i Frankrike den 19 augusti 1792.

Konsekvenserna

Preussarna marscherade snabbt in i Frankrike och erövrade Verdun. De fortsatte mot Paris när en fransk här som avancerat mot Nederländerna vände om och följde efter preussarna. De vände om och tog kontakt med fransmännen vid Valmy den 20 september. En artilleriduell inledde striderna som blev kortvariga. Ett utfall mot preussarna och dessa valde att dra sig bort från slagfältet. Kvar stod en fransk armé som fick en självförtroende kick och en tro på sin egen revolutions styrka. Den nya revolutionära Frankrike kunde jubla åt framgången och proklamerade att kungen var avskaffad och att det nu var republik i Frankrike. Stoltheten över att ha klarat av det första slaget för revolutionen gjorde att fransmännen kunde slå tillbaka österrikarna och även avancera in i Nederländerna, som var under österrikisk överhöghet. Britter och spanjorer hade hållit sig utanför kriget. Löftet till Nederländerna, att Frankrike inte skulle få ockupera lågländerna, gjorde att britter och spanjorer anslöt sig till koalitionen. När fransmännen gått för långt gick britterna i krig mot Frankrike. De framgångsrika franska trupperna tvingades tillbaka över de gamla gränserna. Frankrike hade samtidigt svåra antirepublikanska uppror att slå ner i de södra och västra delarna av landet. Koalitionen kunde inte utnyttja detta.

Än en gång, nu i slaget vid slaget vid Fleurus, kunde fransmännen besegra sina fiender. Denna gång intog de Nederländerna och utropade en nederländsk republik, Batavia. Preussen tvingades sluta fred och det första revolutionskriget var över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

10 augusti 1792 – Napoleon blir åskådare till stormningen av Tuilerierna

Bakgrunden

Han föddes på Koriska några efter att ön köpts av Frankrike och där med blev den unge Naboulion också fransk medborgare. Det var inget som märktes eftersom utbildningssystemet var italienskt. Hans far, advokaten, beslutade att skicka sina två äldsta söner till Frankrike för att lära sig franska. Joseph skickades till ett prästseminarium och Napoleon till en militärskola. Han gick ut med toppbetyg och fortsatte på den elitinriktade Krigsakademin i Paris. Fadern hade avlidit och det var dåligt med pengar. Napoleon läste in de tre åren på två och blev fänrik i artilleriet, 1785. Han var stationerad i Auxonne när revolutionen kom till staden. Napoleon var anhängare till revolutionen men han fick i uppdrag att återställa ordningen när plundringarna började, vilket han gjorde. Han befordrades och tog permission och reste hem till Korsika. Han blev inblandad i kampen mellan olika nationella intressen och utnämndes till överstelöjtnant i korsikanska frivilligstyrkorna. Napoleon stannade borta alldeles för länge och ströks ur rullorna. Han tvingades 1792 till Paris för att åter söka tillträde till armén. Österrike hade förklarat krig veckan innan och Napoleon befordrades till kapten.

Under 1791 och 1792 hade det hänt saker i Paris. Kungen hade försökt fly och fångats in. Den lagstiftande församlingen hade gjort färdig sin konstitution men den österrikiska krigsförklaringen hade omöjliggjort kungens situation. Folket i Paris samlades vid slottet Tuilerierna. Napoleon som ännu inte rest tillbaka blev vittne till händelserna när folket stormade slottet. Kungafamiljen flydde och satte sig i säkerhet, medan schweizergardet massakrerades den 10 augusti 1792.

Konsekvenserna

Napoleon fick se när parisarna och upprorsmän stormade slottet och dödade över 600 av de 950 vakterna. De som gav upp dödades de också. Napoleon reser till sitt regemente och tar igen permission och åker hem till Korsika och de korsikanska frivilligstyrkorna. Han blir kvar där tills han tvingas bort efter en tvist med en kollega, sommaren 1793.

I Paris är det sex veckors kaos, där Paris kommunen tog makten. Den lagstiftande församlingen ersattes av Nationalkonventet, där många nya radikala revolutionärer hade valts in. De hade till en början att svårt hävda sin makt, men lyckades avskaffa monarkin. Kungen blev medborgaren Louis Capet. Han skulle fem månader senare avrättas i giljotinen. Krigslyckan vände för det unga revolutionära Frankrike och trycket mot gränserna minskade.

När Napoleon äntligen återkom till sitt regemente blev gjorde han sig känd för en pro republikansk pamflett som även nådde inflytelserika politiker. Han blev också utsedd att leda artilleriet vid belägringen av Toulon. Toulon hade intagits av kungatrogna upprorsmän och stöttade av britterna, som hade fartyg och trupper i staden. Han drog upp en djärv plan och när den var genomförd hade han sitt artilleri på en kulle som dominerade staden och han kunde beskjuta de brittiska krigsfartygen. De blev en stor seger och Napoleon befordrades vid 24 års ålder till brigadgeneral. I Paris började terrorregimen i september och krigen fortsatte runt Frankrikes gränser.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 juli 1794 – Robespierre avsätts dagen innan han avrättas

Bakgrund

Problemen i Frankrike hade pågått i årtionden, när Ludvig XVI sammankallade generalständerna 1789 i ett försök att rädda den gamla ordningen. Missnöjet med brödpriserna hade grott länge liksom de rådande sociala förhållandena. När den franska revolutionen bröt ut var starten folkets stormning av Bastiljen. Revolutionen rykte makten från kungen och hans hov och hamnade i händerna på nationalförsamlingen och där tog de moderata republikanerna, Girondistpartiet, över. 1792 började kriget mot Österrike och landet hotades. En preussisk armé gick över gränsen och paniken spred sig i Paris. Kungen arresteras och det utförs mord på fängslade kontrarevolutionärer. Vid Vimy besegras den preussiska hären och revolutionsledarna får lite andrum. Kungen avrättades med giljotinen i januari 1793, vilket ledde till uppror och inbördeskrig. Nationalkonventet beslutade samma sommar att vidta extra ordinära åtgärder. Den exekutiva makten flyttades till välfärdsutskottet, en halv miljon man skrevs ut som soldater för att bekämpa revolutionens fiende, i landet och vid gränserna, samt att det infördes dödstraff för revolutionens fiender.

Girondisterna röstades bort från välfärdsutskottet när Pariskommunen och en grupp i nationalkonventet som kallades berget, främst Jakobinklubben, gjorde gemensam sak. Jakobinklubben hade bildats efter stormningen av Bastiljen och var en politisk sammanslutning på den revolutionära vänsterkanten. En av medlemmarna var en ung man från Arras som varit deputerad till generalständerna 1789, Maximilien de Robespierre. Det blev Robespierre som tog över ledarskapet i välfärdskommittén och han menade, att försvaret av revolutionen stod över allting och att det motiverade terrorn mot den egna befolkningen. Det blev inledning på den franska revolutionens skräckvälde.

Skräckväldet innebar drastiska åtgärder mot revolutionens fiender och tiotusentals personer avrättades. Välfärdsutskottet rensade ut alla som kunde konkurrera om makten vilket skapade en misstro mot skräckväldets regim. Robespierre blev allt mer upptagen av sitt arbete och förlorade kontakten med väljarna samtidigt som en personkult odlades runt honom. Det blev till slut för mycket och grupper inom Jakobinklubben och konventet och de genomförde Thermidorkuppen och arresterade Robespierre, den 27 juli 1794.

Konsekvenser

Dagen efter sin arrestering fördes Robespierre svårt sårad i sin käke, självmordsförsök eller mordförsök är inte helt klarlagt, till giljotinen där han halshöggs med ansiktet vänt mot bilan. Ytterligare hundratalet nära anhängare till Robespierre gick samma öde till mötes.

Makten i konventet togs över av samma personer som en satte igång skräckväldet några år tidigare. Problemen med matpriserna fortsatte och försommaren 1795 slogs ett hungeruppror brutalt ner och rösträtten begränsades ytterligare i en ny författning i augusti. Tre månader senare upplöstes konventet och direktoratet tog över makten. Den franska militären gjorde intåg på den politiska scenen och generalerna blev viktigare än politikerna och fokus flyttades till krigen som pågick i Egypten, Tyskland och Italien. Detta banade väg för en liten man med stora ambitioner, som genom revolutionen snabbt stigit genom granderna till general. I november 1799 genomfördes Brumerienkuppen som förde tre konsuler till makten och den främste av dessa var Napoleon Bonaparte. Den franska revolutionen hade tagit en helt ny vändning och ett nytt blad i historien öppnades.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

7 juli 1807 – Fördraget i Tilsit

Bakgrunden

Franska revolutionen hade inneburit en omvälvning av det rådande euroepiska samhället. Kungahusen i Europa fick nästan panik när deras makt utmanades av vanliga människor. Kungahusen och adeln var sammanvävda genom äktenskap och en avpollettering av det franska kungahuset fick direkt påverkan på släkten i andra kungahus. Inte minst i Wien där kejsaren hade gift bort sin dotter Marie Antoinette med den franske kungen. Landsflyktiga franska adelsmän lobbade för krigståg mot det revolutionära Frankrike. Det gjordes men det gick inte så bra. I den andra koalitionen mot revolutionen 1798 ingick också Ryssland. Under Suvorov krigade den ryska arméerna i koalition med österrikarna. Ryssarna hade stora framgångar men till slut så var det ändå de franska trupperna under Napoleon som stod som segrare.

Paul hade blivit tsar när Katarina den stora dog 1796. Han gjorde sig impopulär och mördades. Hans son Alexander, misstänkt för inblandning, blev tsar 1801 och han var kanske en av de främsta diplomaterna i sin tid. Han var orolig över det franska inflytande och gick med i den tredje koalitionen mot Frankrike 1805. I slaget vi Austerlitz förlorade de mot Napoleon. Han fortsatte kriget i förbund med Preussen. Alexander hade inlett ett krig i söder mot Persien och ett mot turkarna. Ryssland hade under Katarina den stora samlat sig blivit starka. I början av 1800-talet började den ryska expansionen. Alexander var pressad. Kriget med Preussen mot Frankrike gick inte så bra och efter slaget vid Friedland tvingades han be fransmännen om fred. Alexander och Napoleon blev allierade när de slöt fred i Tilsit den 7 juli 1807.

Konsekvenserna

Napoleon och Alexander blev kompisar, om två envåldshärskare kan bli kompisar. Napoleon lät ryssarna få fria händer i Turkiet och Iran, de fick lov att anfalla Sverige och ryssarna var med och blockerade handeln på Storbritannien. Så långt lät det bra men det fanns fler kontaktpunkter som snart irriterade relationerna. Alexander hade planer att skapa ett Polen som var i personalunion med Ryssland. Napoleon hade andra planer. Napoleon gifte sig med kejsaren i Wiens dotter och då tappade Ryssland inflytande i relationerna med österrikarna. Napoleon hade andra planer i Orienten än Alexander. Alexander införde tullar på franska varor och började samtidigt handla med britterna igen. Detta när Napoleon krävde hårdare tag på att upprätthålla kontinentalblockaden. Dessa konfliktpunkter ledde fram till ett nytt krig mellan Ryssland och Frankrike.

Ryssarna drar sig tillbaka och bränner allt som fransmännen kan ha nytta av. Fransmännen intar Moskva men tvingas dra sig tillbaka i den smällkalla ryska vintern. I Sverige har det skett en statskupp och Gustav IV Adolf har tvingats bort från tronen. Karl XIII blir kung och får den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som tronarvinge. När Napoleon invaderade svenska Pommern så hamnade han i praktiken i krig med Sverige. Bernadotte hade andra planer på det stor politiska planet än den traditionella svenska. Han träffade tsar Alexander och lovade att gå med i kriget mot Frankrike om Sverige skulle få Norge. Därmed släppte han tanken på att återerövra Finland och Ryssland kunde fokusera på Napoleon.

Norra koalitionen som besegrade Napoleon i Leipzig, där fanns både svenskar och ryssar med. Ryssarna kunde 1812 också besegra turkarna efter ett sex år långt krig. I konflikten mot perserna så kunde ryssarna 1813 vinna även det kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

5 maj 1821 – Napoleon avlider

Bakgrunden

Napoleons öde var kanske inte Waterloo, det var kanske Ryssland. Det var där han malde ner sina trupper och förlorade delar av sin militära kapacitet. När Napoleon hade abdikerat på våren 1814 så fanns det en respekt kvar för honom hos segrarmakterna. Han tilläts behålla sin kejsartitel och förvisades till den lilla ön Elba mellan Korsika och det italienska fastlandet. Från att ha ägt Europa ägde han nu en liten ö som han regerade över. Segrarmakterna hade förflyttat sig till Wien och skulle göra upp om hur Europa skulle delas upp. Frankrike, syndaren, representerades av diplomaten Talleyrand. Han lyckades splittra segrarmakterna och få fram en bra fred för Frankrike. Det tog sin tid och det tålamodet hade inte Napoleon och inte heller alla fransmän. Napoleon gjorde comeback. Han marscherade till Paris och återsåg och återtog sina kära soldater. Segrarmakterna samlade sig och hade sina trupper i Belgien. Napoleon gav sig efter dem. Vid Waterloo, utanför Bryssel, träffade han på den brittiska armén med Wellington i spetsen. Napoleon väntade och väntade på bättre väderlek medveten om att preussarna och Blücher inte var långt borta. Kejsaren, offensivens mästare satsade stort mot defensivens mästare, Wellington. Han förlorade när Wellington stod emot attackerna, Blücher och hans tyskar kom och hans eget livgarde flydde från striden. Napoleon hade förlorat sitt sista slag.

Denna gång var segermakterna inte lika välvilligt inställda. Napoleon förvisades till en annan liten ö, Sankt Helena i Atlanten utanför Angolas kust. Där tillbringade han sina sex sista år med att fundera på sitt liv. Ett liv som slocknade den 5 maj 1821.

Konsekvenserna

Dödsfallet på Sankt Helena var inte slutet på den franska revolutionen. Inte sällan när vi funderar över utvecklingen under den moderna historien så någonstans hamnar vi nästan alltid i förändringen som den franska revolutionen medförde. Det var där som de mänskliga rättigheterna skrevs ner och antogs. Det var där som aristokratin fick sist första rejäla ifrågasättande, likaså kyrkan. Det skulle dröja till Första världskriget innan demokratin tar över som den dominerande statsformen i framför allt Västeuropa. Kyrkan som varit en del av makten allt sedan kristnandet av Europa fick sig en stark utmanare i de filosofer som kom fram under 1700-talet. De moderna politiska ideologierna tar sina första staplande steg och får spridning, inte minst genom Napoleonkrigen. Det finns de som kallat Napoleons krig i Europa det första försöket att skapa Europas förenta stater. Kanske startade en process som pågår mycket aktivt även 225 år senare. Högertrafiken blev normen för större delen av trafiken i Europa. Det finns mycket annat som kan följas tillbaka till den franska revolutionen.

För Frankrike så försökte man återgå till en monarki. De som återkom till Frankrike, efter år i landsflykt, hamnade i knät på de liberaler som utvecklats under revolutionsåren. Det blev en tid där det gamla ställdes mot det nya. Den verkliga motrevolutionen kom 1824 med Karl X. Han avskedade alla liberala ministrar och återinförde de gamla ritualerna. Kyrkan fick återigen en ledande ställning. Fransmännen var inte beredda att gå tillbaka till den gamla regimen och sommaren 1830 utbröt på en revolution som förde den övre medelklassen till makten. De avsattes i en revolution 1848 som gjorde Napoleon III till kejsare i det andra kejsardömet. I Frankrike fortsatte revolutionen i en annan form.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

Se alla PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

2 april 1801 – Slaget om Köpenhamn

Bakgrunden

Den franska revolutionen hade gjort Frankrike till en republik. Ambitiösa politiker och militärer kunde göra kometkarriärer och den klarast lysande stjärnan var en korsikan, Napoleon Bonaparte. Han hade stora ambitioner för revolutionens idéer och genom krig fördes de till andra länder på kontinenten. Det land som kom att bli den franska huvudfienden var Storbritannien. Medan fransmännen behärskade kontinenten med sin armé så behärskade britterna havet med sin flotta. För att få ett övertag så försökte britterna att upprätthålla en handelsblockad mot Frankrike. Patrullering och uppbringande av fartyg som förde kontraband hörde till krigföringen.

På den politiska arenan hade den ryske tsaren lierat sig med britterna i handelsblockaden men i takt med att det drabbade den ryska Östersjöhandeln så bröt han med britterna. Tillammans med svenskar, preussare och danskar bildades ett väpnat neutralitetsförbund för att skydda handeln. Detta oroade britterna. De ville inte ha några konkurrenter på haven och den dansk-norska flottan, stor till numerären, var stationerad i Köpenhamn. Skulle Napoleon få för sig att tåga in i Danmark och ta över den danska flottan skulle det kunna bli ett stort bekymmer för britterna. Amiralitet i London sände ut amiral Hyde Parker med en större eskader till inloppet i Östersjön. Efter taktiska övervägande valde britterna att segla genom Öresund trots risken att bli beskjutna från danskarna på Kronborgs slott i Helsingör eller från svenskarna i Helsingör. Alla onda aningar kom på skam och amiral Parker kunde skicka sina örlogsmän under ledning av Horatio Nelson mot den danska flottan på Köpenhamns redd. Anfallet inleddes i gryningen den 2 april 1801.

Konsekvenserna

Slaget om Köpenhamn pågick större delen av dagen. Striden gick hårt åt de danska fartygen men också de brittiska. På eftermiddagen erbjöd Nelson danskarna en vapenvila. Det blev inledningen till en dryg veckas aktivitet farm och tillbaka. Nelson träffade den danska kronprinsen. Parterna förhandlade om en vapenvila och britterna lockade också med beskydd mot den ryska flottan som fanns i Östersjön. Till slut kunde ett avtal slutas. Britterna valde att bränna upp elva av de tolv fartyg som de erövrat. Det tolfte togs med till Storbritannien och blev en del i Royal Navy.

Kanske var det ändå danskarna som drog det längsta strået i bataljen. De fick strax innan vapenvilan skulle undertecknas reda på att tsaren hade mördats och därmed var de i praktiken befriade från sina åtagande eftersom det väpnade neutralitetsförbund som de hade med ryssar, svenskar och preussare i praktiken hade upphörde. Parker och Nelson fortsatte till Karlskrona utan att träffa på den svenska flottan och sedan vidare till Baltikum där ryssarna precis lättat ankar och tagit sig till Kronstadt, långt inne i Finska viken.

Nelson firades som den store hjälten efter slaget i Köpenhamn och det är svårt att veta om han kom undan med blotta förskräckelsen eller om han faktiskt lyckats besegra danskarna. Tre av hans fartyg var manöverodugliga och på väg att driva in under slottet Tre Kronors kanoner som förmodligen hade sänkt fartygen. Den danska flottan var trots förlusten en styrka att räkna med och fem år senare, när hotet från Napoleon hade ökat, fick britterna segla tillbaka och återigen ta sig an den danska flottan på redden i Köpenhamn.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.