2 juli 1916 – Slaget vid Erzecan

Bakgrunden

Den mycket gamla konflikten om inflytandet i Kaukasus mellan ryssar och turkar kom åter i dagen när Första världskriget startade. De båda antagonisterna hade hamnat på motsatta sidor i allianssystemet och de lurpassade på varandra. Ryssarna var först ut med en offensiv som fångades upp och blev en turkisk seger. Turkarna skulle följa upp segern i början av december vid Sarakamis vid jul tid 1914 men åkte på ett mycket svårt nederlag som de inte riktigt kunde återhämta sig ifrån under hela kriget. 1915 hade ryssarna vissa framgångar men turkarna stod i stort emot.

Det är många som har intressen i Kaukasusfronten. Britter och fransmän vill att ryssarna ska binda upp turkiska och tyska trupper så att trycket lättar på västfronten. För turkarna är Kaukasus huvudfronten och för dem ligger hela Kaukasus i potten och i förlängningen även oljan vid Kaspiska havet. För armenier och georgier, båda kristna folkslag, i det muslimskt dominerade bergsområdet finns det en möjlighet att bli självständiga. Ryssarna har sedan länge ambitioner att nå isfria hamnar och kanske också Afghanistan och även söder om bergen, Indien. I området finns också kurderna. Armenierna ställer upp på den ryska sidan och har betydande framgångar. I takt med de turkiska motgångarna så behövs en syndabock. De armenier som bodde i Turkiet fick betala priset, när de samlades ihop och skickades ut i öknen där de dog av umbärandet. Detta har i efterhand klassats som ett folkmord.

Den ryske generalen Nikolaj Judenitj gjorde tvärt emot vad alla trodde var möjligt han anföll genom Kaukasus mitt i smällkalla vintern 1915-1916. Han överraskande turkarna totalt som drevs på flykten. De vann slaget vid Erzurum i februari och var hela våren på offensiven. Vid sommaren hade de nått fram till Erzecan och slaget om staden inleddes den 2 juli 1916.

Konsekvenserna

Ottomanerna samlade sig för en motoffensiv i augusti men trots det ansträngda läget för de ryska soldaterna med deras långa försörjningslinjer kunde de hålla stånd. Fronten stabiliserade sig och vintern 1916-17 blev ovanligt hård och striderna tog en vinterpaus. En väntad rysk våroffensiv blev aldrig av. Den politiska och sociala oron i det stora landet gjorde att armén hamnade i ett upplösnings tillstånd. Turkarna gjorde inga anfall och 1917 blev det inte mycket skjutande. Sjukdomar rasade i härarna, bl.a. tyfus och den redan låg ryska stridsmoralen sjönk om möjligt ännu lägre.

Oktoberrevolutionen förde bolsjevikerna till makten och det gjorde i slut på striderna i Kaukasus. Ett avtal om eldupphör slöts mellan parterna i Erzecan den 5 december 1917. De hemvändande ryska soldaterna att bli förvånade, när de fick se nya trupper som marscherade fram mot fronten. Det var armeniska styrkor som tog över de vapen som ryssarna lämnade efter sig och sedan höll de fronten mot turkarna. Folken i Kaukasus passade på, de bildade den Kaukasiska federationen mellan georgier, armenier och azerer och utropade sin självständighet den 24 februari 1918. Federationen blev inte långvarig, redan i maj splittras den i tre självständiga stater. Nya krig bryter ut i området mellan de forna allierade och med turkarna. 1920 kommer Röda armén och bildar sovjetrepubliker av länderna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

1 juli 1911 – Agadirkrisen tar sin början

Bakgrunden

Agadirkrisen har fått stå symbol för konflikten mellan Tyskland å ena sidan och Frankrike/Storbritannien på den andra. Bakgrunden till krisen kan vi hitta 1871 när Tyskland enas i ett kejsardöme i Spegelhallen i Versailles. Det var ett drag som organiserades av Tysklands starke man, kanslern von Bismarck. Wilhelm I blev kejsare och tillsammans ägnade man sig åt att bygga upp den tyska armén till en stark och slagkraftig organisation. Bismarck lyckades även isolera fransmännen genom ett vänskapsavtal med Ryssland.

1888 kommer kejsaren Wilhelm II till makten. Han gör flera strategiska misstag som kommer att få ödesdigra konsekvenser. Hans ambition är att göra den tyska marinen lika stark som hans farfar har gjort armén. Därmed kom han att hamna på kollisionskurs med i första hand Storbritannien men även Frankrike som är de dominerande sjömakterna i världen. Hans andra misstag är att avskeda Bismarck vars intriger och ränker håller Europa i fredens grepp. Bismarck har lycktas att spela ut allas intresse mot varandra och balansera dessa. Kejsarens tredje misstag var att inte förnya avtalet om fred och vänskap med Ryssland. Frankrike och Ryssland har långa vänskapsband tillbaka i tiden och de knyts snabbt igen. Därmed hamnar Tyskland i situationen av att de riskerar ett tvåfrontskrig. Britterna noterar den tyska marina upprustningen och funderar över hur de ska möta det ökande hotet.

Det blev Afrika som hamnade i fokus. 1898 lyckas britter och fransmän att undvika ett krig i Fashoda och istället knyts länderna närmare varandra genom Ententavtalet från 1904. Marocko är ett av de få territorier som inte är ockuperat av en europeisk stormakt. När sultanen får problem med ett uppror, funderar Frankrike på att komma till hans hjälp. Situationen ställs på sin spets när den tyska kanonbåten SMS Panther seglar in i Agadirs hamn den 1juli 1911.

Konsekvenserna

Tyskarna som kommit efter i kampen på kolonier hade krav på fransmännen att släppa Marocko till tyskarna. Fransmännen var mycket ovilliga men insåg också sin situation gentemot tyskarna. De började förhandla. Britterna hade också intresse i konflikten. Deras mardröm var att tyskarna skulle få en flottbas i Agadir vid Atlanten. Där skulle de kunna utmana den brittiska flottan i Gibraltar, utgöra ett konkret hot mot den brittiska sjöfarten in och ut i Medelhavet och i förlängningen Suezkanalen. De skulle kunna utgöra ett hot mot sjöfarten som seglade runt Afrika. Agadirs strategiska läge skulle skapa problem med kommunikationerna med Indien. Britterna insåg även hur långt den tyska flottan kommit. Britterna ställde upp på den franska sidan, helt enligt det avtal som de slutit i Ententen.

Förhandlingarna mellan britter och tyskar ledde fram till att fransmännen fick ockupera Marocko men fick ge bort en del av det franska Kongo till tyskarna. (Frankrike återtog sumpmarks området redan 1914 när Första världskriget bröt ut.) Agadirkrisen visade tydligt för både britter och fransmän att tyskarna var redo att utmana deras ställning på land och till sjöss. Det visade att tyskarna var beredda att segla på världshaven för att skaffa sig det de behövde. Britter och fransmän kom ännu närmare ihop med sin allierade Ryssland för att bevaka tyskarna. Tre år senare bröt Första världskriget ut.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 juni 1915 – Österrikarna återtar Lemberg

Bakgrunden

Striderna på västfronten 1914-1918 är välkända. Det moderna krigets mekanisering hade tvingat soldaterna att gräva ner sig i skyttegravar. Det statiska kriget med de moderna vapnens effektiva förstörelsekraft resulterade i förluster av sällan skådade proportioner. Kriget i öster hade en annan karaktär. Där var det mer de traditionella slagen där arméer drabbade samman. En vinst och positionerna flyttades fram, en förlust och positionerna flyttades tillbaka. Även här gjorde det moderna kriget sin påmint och även har var förlusterna groteska.

När kriget bröt ut 1914 så anföll ryssarna tyskarna vid Gumbinnen som drog sig tillbaka. Tyskarna vann i Tannenberg och Masuriska sjöarna och rykte fram. Tyskarna anföll mot Warszawa men fick dra sig tillbaka. Österrike-Ungern betecknas gärna som en militärstat runt sekelskiftet. Ett multietniskt lapptäcke med stormaktsambitioner i sydvästra Europa. De gick till anfall mot ryssarna i Galizien och pressade tillbaka försvararna in i dagens Ukraina. Ryssarna gick till motanfall och kunde inta den österrikiska gränsfästningen Lemberg, inta Galizien, belägra en annan gränsfästning, Przemyśl. Under senhösten vintern började ryssarna attackera bergspassen genom Karpaterna för att nå ut på de öppna slätterna i Ungern och Slovakien och därmed hota Wien. Ett par försök stoppades men Brusilovs 8:e armé kunde ta sig i norra Ungern. Tyskarna kom till österrikarnas hjälp och de kunde driva bort ryssarna i januari. I maj satte centralmakterna in en gemensam offensiv i öster. Ryssarna pressades tillbaka till de östra delarna av Polen och en bit in i Ukraina. En frontlinje som i mångt och mycket skulle ligga still till 1917. I den offensiven kunde österrikarna återta Lemberg den 27 juni 1915.

Konsekvenserna

Det går att se hur frontlinjerna flyttade sig fram och tillbaka beroende på vem som hade initiativet. Om 1915 var centralmakternas år på östfronten så kom 1916 att bli Ententen. Ententen hade i Chantilly i december 1915 beslutat om en gemensam strategi för 1916, anfall mot centralmakterna på alla fronter. För Rysslands del innebar det att Brusilov gick till offensiven med sin armé och kunde skörda stora framgångar mot österrikarna. Framgångarna lockade in Rumänien i kriget. Det var en strategisk framgång för Ententen och en motgång för Centralmakterna. Tyskarna var trängda i väster av slaget vid Somme som britter och fransmän satt igång och Brusilov pressade på i öster. Italien pressade på längs floden Izonso. Tyskarna skickade trots detta soldater för att ta itu med rumänerna. Bulgarerna anföll från söder och österrikaren kastade in trupper de med. Det gick illa för rumänerna. Halva armén, 300 000 man var borta inom sex månader och i stort sett hela landet ockuperat. Rumänerna fick be om fred.

Om Brusilov offensiven hade lyckats mot österrikarna så hade attackerna på tyskarna i norr brutit samman. Kriget krävde allt högre tribut av ryssarna. Hos befolkningen var krigströttheten mycket utbredd. I februari 1917 tvingades tsaren att avgå och under sommaren bröt det sista ryska initiativet i kriget, Kerenskyoffensiven samman. I oktober så tog de revolutionera bolsjevikerna makten i Sankt Petersburg. De ville ha fred men inte på vilka villkor som helst. Inte heller bolsjevikerna kunde höja krigsmoralen. I december slöt de ett vapenstillestånd med tyskarna får att i lugn och kunna förhandla fram en lösnig. Bolskevikerna förhalade och förhalade och till slut tröt tyskarnas tålamod och de började återigen avancera österut. Freden i Brest-Litowsk kom i början av mars 1918 och tre veckor senare hade tyskarna flyttat över sina trupper till väster för en sista offensiv för att få slut på kriget även där.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

8 juni 1916 – Araberna allierar sig med Ententen

Bakgrunden

När Muhammed hade lagt grunden till den nya religionen islam så började ett erövringståg över den arabiska världen och utanför den. Under den tidiga europeiska medeltiden hade araberna lagt under sig hela arabiska halvön, Nordafrika och Spanien. Franker riket hade stoppat deras expansion norrut in i dagens Frankrike och öster hade Bysans fungerat som stoppkloss för expansionen. Inte helt ovanligt så började ett långvarigt förfall i de olika arabiska kalifaten. Bysans kunde till slut inte stå emot det ökade trycket från det uppåtgående osmanska riket. Turkarna tog över herraväldet i mindre Asien och la under sig även de arabiska kalifaten. Det blev inga stora förändringar. Turkarna liksom araberna var muslimer och den turkiska administrationen anpassades till lokala förhållandena.

I arabvärlden liksom på många andra håll i världen började en ökad nationalism att spridas under 1800-talet. Bland araberna var det de moderata nationalisterna som var starkast. I samband med den ungturkiska revolutionen 1908 och införandet av ett parlament fick araberna egna platser i den nya församlingen. Nationalisterna samlades 1913 för att kräva mer självstyre från turkarna. Den stora europeiska konflikten spred sig till arabvärlden. Araber hade tagits ut till den turkiska armén men hamnade på andra fronter än mellanösten. När striderna mellan britter och fransmän på den ena sidan och turkarna på den andra startade, fick britterna kontakt med den arabiska nationalistledare. De slöt ett av tal med ententens representanter och araberna lierade sig med de västeuropeiska makterna. Datumet är lite osäkert men det skedde någon gång runt den 8 juni 1916.

Konsekvenserna

Det fanns inga reguljära arabiska styrkor. Det var en samling av arabiska stammar, ofta beduiner som löst hängde ihop och utförde räder mot de turkiska positionerna. Britterna skickade en ung officer för att hjälpa till, T.E. Lawrence, mer känd som Lawrence av Arabien. Han lyckade att få araberna att koordinera sin strategi med britterna. De arabiska trupperna koncentrerade sig på att störa järnvägen mellan Damaskus och Mecka. Turkarna tvingades avsätta stora styrkor för att skydda järnvägen och försörjningslinjen till sina garnisoner på den arabiska halvön. Britterna tillämpande något som kom att kallas asymmetrisk krigföring. Genom att binda upp stora styrkor till skydd så kunde inte dessa användas vid fronten.

Det var till stor hjälp för britterna som kunde försvara Suezkanalen och även anfalla över Sinai och mot Palestina. Det hot som de turkiska trupperna på den arabiska halvön gjorde mot den brittiska höger flanken oskadliggjordes delvis av de arabiska fristyrkorna. I början av 1917 var det dags att lämna gerillakrigföringen i dagens Saudiarabien och sakta men säkert avancerade den arabiska armén norrut längs järnvägen. De höll sig på den östra sidan av Aqabaviken och satte in ett överraskande anfall mot staden Aqaba som föll i arabiska händer. Britterna var snabbt på plats med förnödenheter och soldater för att konsolidera framgången. Framgången var av betydelse för britterna som nu hade fullt flankskydd inför de kommande anfallen mot Palestina och Jerusalem.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikeln           Läs nästa artikel

4 juni 1916 – Brusilovoffensiven börjar

Bakgrund

Inledningen på det Första världskriget hade inte gått enligt de tidtabeller som regisserats före kriget i generalstaberna. Tyskland hade identifierat Rysslands som huvudfiende och skulle först ”bara” krossa Frankrike igen innan de vände sig mot ryssarna som beräknats ha en lång tid för att förbereda sig. Nu blev det nästa tvärt om. Ryssarna vara snabbt igång med kriget och tyska resurser fick tas från väster för att klara av att säkra i öster. Den österrikiska armén krigsresultat var kanske inte lysande och de hade redan från början problem med ryssarna. Det andra krigsåret hade inneburit framgångar för centralmakterna. De hade tagit järngrepp runt den franska staden Verdun, de hade pressat italienarna i alperna och de hade jagat ut ryssarna ur Polen. I december 1915 hade de militära cheferna för Ententen träffats i Chantilly, norr om Paris för att lägga upp planerna för det kommande krigsåret. Resultat blev att alla skulle gå på offensiven, överallt och samtidigt för att sprida ut centralmaktens styrkor.

Ryssland hade de mänskliga resurserna i form av soldater men hade svårt att få fram förnödenheter, dels ur den minimala ryska industrin, och del logistiskt. Frontbefälhavaren på den norra delen av östfronten hade retirerat och lämnat Polen. Det skulle behövas stora mängder förnödenheter för att kunna gå till anfall i norr. I söder hade en ny befälhavare utsetts, Brusilov. Han trodde sig kunna klara att anfalla centralmakten Österrike med de resurser han redan hade tillgång till. Italienarna vädjade om hjälp att lätta på trycket på den italienska fronten och Bruilov gjorde sina sex veckors förberedelser innan anfallet kom den 4 juni 1916.

Konsekvenser

Österrikarna blev helt överraskade när den ryska artillerielden startade upp krigets kakofoni. Strategin var att anfalla på så bred front som möjligt för att förhindra att österrikarna kunde koncentrera sina styrkor på ett område. Ryssarna avancerade snabbt och försvararna fick flytta styrkor från den italienska fronten i väster för att täcka upp. Ett av syftena med offensiven var klart. Inledningsvis var det snabba framgångar men efter ett tag så kunde försvaret organisera sig i goda positioner. Anfallarna får svårare att få fram förnödenheter som krävs för fortsatta attacker. Soldaterna blir trötta och till slut stannar anfallet av.

En månad efter de första Bursilovoffensiven startade sattes den andra igång. Det skulle även komma igång en tredje offensiv som tillsammans skulle rulla på till senare delen av september. Ryssarna fick allt svårare att få fram människor och material till de platser där de behövdes. Tyskarna började föra över manskap från väster för att försöka få stopp på de anfallande ryssarna. Enbart de tyska förlusterna uppgick till ca 140 000 man. För österrikarna hamnade notan på ca 640 000. Ryssarna hade vunnit sin största militära framgång under hela kriget, sett till ytan. Kostnaden var skyhög. Till de redan höga förlusterna i kriget så försvann ca1,4 miljoner man till gravar, sjukhus eller fångläger. Inte ens det väldiga Ryssland kunde på sikt klara av så höga förluster. Moralen kom sakta att påverkas och när förhållandena blev sämre gjordes det revolution mot tsarens regim. 18 månader efter segern i Brusilovoffensiven var Rysslands ute ur kriget efter en lång rad förluster.

Den ryska framgången fick Rumänien att gå med i kriget på ententens sida. Tyskarna reagerade snabbt och satte in trupper mot landet och mot Bukarest som intogs redan samma år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln        Läs nästa artikel

30 maj 1913 – Londonfreden efter första Balkankriget undertecknas

Bakgrunden

Det muslimska ottomanska riket hade styrt Balkan i århundraden. I slutet av 1800-talet blev flera kristna länder självständiga från turkarna. Italien hade 1912 militära framgångar mot Osmanerna och erövrade både Libyen och Tolvöarna. Bulgarien, Grekland, Serbien och Montenegro bildade tillsammans Balkanfederationen 1912 och 8 oktober gick de, inspirerade av italienarnas framgångar, i krig mot Turkiet.

Länderna i federationen olika motiv till att delta, vilket orsakade spänningar inom blocket. Serbien hade ambitioner att få Bosnien-Hercegovina och Kosovo. Bulgarien, den militärt starkaste makten och Grekland ville erövra Trakien. Ett krig på Balkan stod inte på stormakternas agenda och Österrike/Ungern och Frankrike gjorde diplomatiska försök att förhindra stridigheterna men förgäves. Kriget gick bra för federationen och de försvagade turkarna förlorade nästan hela sin europeiska del. Londonfreden undertecknades den 30 maj 1913.

Konsekvenser

Freden var delvis påtvingad av stormakterna som hade egna intressen på Balkan. Österrike/Ungern ville hindra Serbien från att expandera. Italien ville hindra ett nu självständigt Albanien från att bli för stort. Ryssland stödde Serbien, Frankrike stödde Grekland medan Storbritannien och Tyskland avvaktade.

Freden var kortlivad och 1 juni 1913 bröt det andra Balkankriget ut. Segrarmakterna, framför allt Bulgarien, var missnöjda med freden och kriget startade igen, nu mellan segrarna. Rumänien passade på att gå i krig, eftersom de hade egna territoriella krav på Balkan. 12 augusti slöts freden i Bukarest.

Spänningen på Balkan fortsatte och 1914 var det dags igen. Serbien uppbackade av Ryssland stödde en nationalistisk grupp, Svarta Handen som under sommaren mördade Österrike/Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo. Inom en månad stod hela Europa i brand i det första världskriget. Fem år senare var den gamla tiden slut och fyra stora imperier hade förpassats in i historieböckerna

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

7 maj 1918 – Freden i Bukarest tar Rumänien ur Första världskriget

Bakgrunden

I samband med det rysk-turkiska kriget 1877-78 passade Rumänien på att ansluta sig till den ryska sidan och kunde vinna sin självständighet. Rumänernas gränser, var liksom många andra länder på Balkan, flytande och ofta gjorde flera stater anspråk på samma område. Rumänerna stod utanför det Första balkankriget men kunde ändå i freden i London få en bit av kakan då de utgjort ett hot mot bulgarerna. Området fick landet behålla även efter det Andra balkankriget.

Den regionala stormakten Österrike-Ungern slöt ett avtal med rumänerna om att de skulle komma till varandras försvar i händelse av krig. Vid krigsutbrottet 1914 vägrade rumänerna att ställa upp på bundsförvantens sida med motiveringen att de startat kriget. De började förhandla med ententen om ett deltagande mot stora områden efter kriget. Det här är ett omdebatterat område i rumänsk historia. I augusti 1916 var avtalet klart och Rumänien förklarade krig mot centralmakterna. Det argumenteras för att detta är för sent, det är alldeles för sent och resultatet blir en katastrof för Rumänien. Hade de gått in i kriget 1914 så hade ryssarna kunnat komma till hjälp snabbare. De hade kunnat förhindra att Serbien blev invaderat och kriget hade kunnat få ett annat förlopp.

Den rumänska krigsansträngningen gick bra, man intog Transsylvanien vilket var ett av huvudmålen men glömde bort att i ryggen låg Bulgarien. De anföll tillsammans med fyra tyska divisioner och de trängde tillbaka rumänerna till ett lite område i nordost. Där kunde ryssarna återutrusta rumänerna och utbilda dem igen och så fortsatte kriget. Hösten 1917 stod det klart att Ryssland var på hemväg och när oktoberrevolutionen kom, satt rumänerna i en rävsax, omgiven av starka fiender utan möjligheter att få hjälp av sina allierade. De tvingades, på förödmjukande villkor, till vapenstillestånd i december och fredsavtalet i Bukarest undertecknades den 7 maj 1918.

Konsekvenserna

Fredsvillkoren var hårda. Landvinsterna från Balkankrigen måste ges upp liksom andra områden som böter för sitt deltagande. Bergspassen till Transsylvanien tillföll österrikarna och slutligen tvingades rumänerna låna ut sina oljekällor till tyskarna på 90 år. Avtalet kom aldrig att ratificeras, även om det mesta skedde ganska omgående ändå. Under sommaren 1918 hade krigslyckan vänt och ententen hade fått förstärkningar från USA och tillsammans drev de tyskarna framför sig. Från Saloniki slog britter och fransmän ut en offensiv mot Bulgarien och när landet var på väg att kapitulera gick rumänerna med i kriget igen, dagen innan vapenstilleståndet på västfronten.

Versaillesfreden rev upp fredsavtalet från Bukarest. I Versaillesfreden fanns rumänerna med som vinnare. Österrike-Ungern delades upp i två länder och fredsavtalet med österrikarna kom i Saint Germain 1919 och fredsavtalet med ungrarna kom i Trionfördraget 1920. Det innebar stora territoriella vinster för rumänerna på ungrarnas bekostnad. Rumänien blev en regional makt att räkna med. 1940 tvingade ungrarna rumänerna att lämna tillbaka en del av det så omtvistade Transsylvanien och Sovjetunionen tilltvingade sig Bessarabien (dagens Moldavien) i enlighet med Molotov-Ribbentrop pakten. När så Hitler anföll Sovjetunionen 1941 passade Antonescu på att gå till anfall. Rumänen gav sig in i Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Se alla PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning.

29 april 1916 – Britterna kapitulerar vid Kut

Bakgrunden

Vid första världskriget utbrott fortsatte Turkiet att stå utanför. Det lyckades i ungefär tre månader sedan hamnade de på centralmakternas sida. Turkiet såg Mesopotamien, eller dagens Irak som en lågprioriterad front. De hade endast en begränsad överhöghet över området och av de fyra armédivisioner som fanns i landet så flyttades tre till andra mer prioriterade krigsskådeplatser.

Det hade byggts upp spänningar mellan de två imperierna Osmanska riket och det Brittiska imperiet. Framför allt gällde Suezkanalen. Nu tillkom passagen till Svarta havet och möjligheten att sända krigsmateriel till de dåligt utrustade ryska trupperna. I ett försök att erövra Bosporen anföll ententens styrkor Gallipoli halvön. Striderna körde omedelbart fast.

I Persiska viken fanns också motstridiga intressen. Från Iran hämtade britterna den olja som skulle driva Royal Navy. Iran och Kuwait blev strategiska områden för britterna. Turkarna drog ner på sin närvaro och den indiska armén landsteg i Basra och fortsatte norrut längs floden Tigris. Befälhavaren för de brittiska trupperna var försiktig men fick order att inta Baghdad. Turkarna hade samlat ihop en stark försvarslinje vid Ctesiphon fem mil söder om staden. Efter två dagars strider retirerade britterna att till ett illa valt ställe, staden Kut, 10 mil söderut. Turkarna följde efter och belägrade staden i december 1915. Britterna försökte sig på flera undsättnings försök men stoppades av de turkiska belägrarna som byggt mycket bra försvarsverk som britterna inte kunde ta sig förbi. Katastrofen blev fullständig när 8 000 soldater kapitulerade till turkarna den 29 april 1916.

Konsekvenserna

Britterna hade fyra månader tidigare tvingats till en förnedrande reträtt från Gallipoli vilket var en chock för britterna. På toppen av detta kom kapitulationen vid Kut. Det finns en gemensam nämnare mellan de två brittiska misslyckanden. De högre befälen som inte klarade av att leda ett modernt krig. På båda fronterna skickades generalerna ut i pensionering och in kom nya som klarade av de förändrade villkor som det moderna kriget hade medfört.

Nya trupper skeppade till Mesopotamien och det nya befälet, general Maude, utvecklade nya strategier för kriget längs Tigris stränder. De tränade sina trupper i den nya krigföringen och utrustade dem med de vapen som behövdes. I sex månader tränades trupperna för det kommande fälttåget. På andra håll i Mellanösten hände det också saker. Genom Lawrence av Arabien lyckas britterna få araberna att göra uppror mot turkarna. Turkarna är engagerade i Kaukasus och britterna har börjat lämna sina positioner vid Suezkanalen och röra sig Palestina.

Det är i januari 1917 som britterna åter börjar röra sig norrut längs Tigris stränder mot staden Kut. Där det står ett slag mot turkarna i början av februari. Britterna är framgångsrika och turkarna slår till reträtt. Maude väljer att avancera på båda sidor om floden och kan genom att skifta flodstrand ta sig förbi de turkiska försvarsverken. Maude leder sina trupper när de intar Baghdad.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

28 april 1918 – Gavrilo Princip dör

Lilla borgen i Terezin där Princip satt inspärrad till sin död 1918.

Bakgrunden

Det finns många stora män som påverkat historiens väg genom tiden. Många är de små människor som tillsammans påverkat vad som skett i historien. Sällan har små människor på ett avgörande sätt påverkat historien. Ett av dessa ögonblick var när den hungrige Gavrilo Princip, utanför en brödbutik i Sarajevo, fick se ärkehertigen av Österrikes bil vända framför honom. Han slet upp sin revolver och sköt hertigen. Historien tog vägen rakt ner i Första världskrigets skyttegravar. Gavrilo blev skurk i Österrike men hjälte i Serbien.

Gavrilo Princip föddes 25 juli 1894 i dagens Bosnien-Hercegovina. Han var bosnienserb men växte upp i den europeiska stormakten Österrike-Ungern. Princip var liksom många andra på Balkan gripen av den rådande nationalistiska tanken på ett sydslaviskt land. Bosnien inlemmande i stormakten 1908 var det ett bakslag för sydslaverna och deras uppbackare, ryssarna. Princip sökte sig till en rörelse som kallades för Svarta handen men var i själva verket en förlängning av den serbiska säkerhetstjänsten. När ärkehertigen skulle komma på besök till Sarajevo var Princip en av flera attentatsmän längs kortegevägen. Princip fick och tog tillfället. Han grips omedelbart och åtalas tillsammans med de andra överlevande i sammansvärjningen. Han hade ännu inte fyllt 20 och kunde inte dömas till dödstraff utan fick 20 års straffarbete. Han skickas till Terezin, Theresienstadt, utanför Prag i Böhmen. Där avlider han av lungsot den 28 april 1918.

Konsekvenserna

Myndigheterna vågade inte ge Princip en ordentlig begravning. Hans sista viloplats blev en omärkt grav på en liten kyrkogård någonstans. En tjeckisk soldat som var med, hjälpte till att hitta graven och kvarlevorna grävdes upp och placerade i ett kapell, på en kyrkogård i Sarajevo, som hedrade serbiska hjältar.

Historien om Princips hem beskriver enkelt motsättningarna på Balkan. Sydslaverna fick sitt kungarike, Jugoslavien, efter det Första världskriget. Princips hem hade förstörts men den nya regimen lät bygga upp huset igen och göra det till ett museum. Under Andra världskriget förstördes huset igen av den nazistiska lydstaten Kroatien. Efter det kriget byggde Titos kommunister upp huset för en andra gång för att minns hjälten från 1914. Huset stod kvar till det jugoslaviska inbördeskriget på 1990-talet då det åter förstördes. Bosnierna har kanske inget intresse i att bygga upp ett museum som hyllar en serb, som var deras fiender under kriget.

Historien om Gavrilo Princip visar så tydligt på hur en enskild människas handling kan få stora konsekvenser att det 100 år efter händelsen är en het politisk fråga. Den visar också en viktig källkritisk aspekt. Det finns två sidor på Princips handlande, han är en hjälte för några och en skurk för andra. Båda sidor är ense om vad som har skett, så handlingen i sig är inget kontroversiellt men tolkningen av handlingen är mycket kontroversiell, ja så kontroversiell att det fortfarande angår oss efter 100 år. Hjälte eller skurk? Det är du som väljer sida i historien och får ta konsekvenserna av ditt val. Gavrilo valde tidigt sida och tog konsekvenserna av sitt handlande.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

26 april 1915 – Italien byter sida när Londonpakten undertecknas

Bakgrunden

1861 kunde Italien enas även om striderna skulle fortsätta i flera år. Det nya Italien ville vara en europeisk stormakt och försökte hävda sig i konkurrensen. De ville ha Tunisien som koloni men när fransmännen snuvade dem på det 1881 blev de förnärmade och året efter gick de med i trippelalliansen med Tyskland och sin traditionella fiende, Österrike-Ungern. Ett impopulärt beslut hos den italienska befolkningen. Redan 1902 skrev Italien och Frankrike ett avtal som i praktiken gjorde italienarnas medlemskap i trippelalliansen värdelöst. När Första världskriget bröt ut ville makthavarna i Rom inte uppfylla villkoren, eftersom de ansåg att alliansen var ett försvarsförbund och att österrikarna var de anfallande. De insåg också att Österrike-Ungern inte skulle ge upp egna territorier till förmån för Italien.

Redan några månader innan krigsutbrottet hade italienarna kommit med försiktiga diplomatiska trevare till britter, fransmän och ryssar om att de ville bryta avtalet med Tyskland och Österrike-Ungern. Ett hemligt avtal skrevs under i början av september 1914 att Italien skulle lämna trippelalliansen. De diplomatiska kontakterna fortsatte och på vintern 1915 kom regelrätta förhandlingar till i London. Där kom parterna fram till en mycket hemligt överenskommelse som gick ut på att Italien skulle, lämna sina allierade, och inom en månad förklara krig. I utbyte var de garanterade stora landvinster på österrikarnas bekostnad. Londonpakten skrevs under den 26 april 1915.

Konsekvenserna

Den italienska politikens kvarnar malde ett par extra varv innan de uppfyllde ett par av punkterna i Londonpakten och sa upp trippelalliansen. Sedan tog det ytterligare tre veckor, till den 23 maj innan de förklarade krig mot Österrike-Ungern. Krigsförklaringen mot Tyskland skulle dröja ytterligare 15 månader.

Det var i dubbelmonarkins huvudstad Wien som Första världskriget startades. Skottet i Sarajevo hade gett österrikarna ett gyllene tillfälle att göra upp med serberna på Balkan. Det misslyckades fundamentalt och den lilla serbiska krigsmakten kunde stå emot grannlandets väldiga, men ineffektiva, resurser. Detta skapade ett europeiskt storkrig och serbernas vänner, Ryssland, kom till undsättning. Det gick illa för österrikarna och det tvingade tyskarna att agera för att inte tappa sina allierade. Det var först i början på 1915 som den österrikiska krigsansträngningen var på rätt väg igen, nu under ett gemensamt, tyskt kommando. I maj 1915 kom det italienska anfallet.

Fronten mellan de två länder var 65 mil lång, men italienarna var inriktade på att ta den dalmatiska kusten. Italien hade en professionell officerskår och en överlägsenhet i antalet soldater på ca 3 till 1, vilket med normala militära beräkningar borde gett anfallarna segern. Det som inte fungerade var transporterna. Det var svårt att iden bergiga terrängen få fram förnödenheter till soldaterna, inte minst ammunition som det var brist på. Italien hade även ont om motorfordon och artilleri, kort sagt de var inte riktigt modernt utrustade. Italien anföll dessutom uppför i bergen vilket var en klar nackdel. Österrikarna kunde med ett väldisponerat försvar fånga upp den italienska offensiven och fronten stelnade i någon form av skyttegravskrig under de kommande 30 månaderna vid floden Isonzo.

Efter den ryska revolutionen 1917 avslöjade bolsjevikregeringen Londonpakten och Italiens svek mot sina forna allierade.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.