24 oktober 1917 – Slaget vid Caporetto

Bakgrunden

Italiens och Österrikes territoriella ambitioner stod emot varandra i alperna, längs floden Isonzo. Italiens enande hade närt en tanke om ett stor Italien. Österrike hade genomfört en personalunion med Ungern och blivit en stormakt i Europas hjärta. Landet var mycket splittrat av olika nationaliteter och språk. Samtidigt svepte en nationalistisk vind genom Europa och drev på splittringen i Donaumonarkin.

Det var uppseendeväckande när Italien gick med Centralmakterna, Tyskland och Österrike. Regeringen i Rom hade blivit upprörd över den franska kolonialismen i Nordafrika och särskilt de territorier som italienarna ansåg som sina. När krigsutbrottet kom så lyckade de hålla sig utanför alliansen genom att hänvisa till teknikaliteter. Förhandlingar inleddes i Paris med Ententen och genom löften om territorier, på österrikarnas bekostnad, bytte Italiens sida. Två månader efter att avtalet skrivits under kom anfallet norrut över floden Isonzo. Österrikarna var beredda men hade svårt att få ihop tillräckligt med trupper. De klarade sig bra genom god planering och av att besätta höga punkter för att kunna beskjuta de anfallande italienarna. Efter elva anfall över floden Isonzo hade italienarna blygsamma territoriella framgångar men skyhöga förluster i människoliv. Österrikarna hade tidigt insett att de inte kunde klara denna front också och efter två års krigande var de inte säkra på att de skulle klara ett anfall till. De vädjade till tyskarna som skickade nyutbildade stormtrupper till Tyrolen och tillsammans med österrikarna gick de till anfall i det tolfte slaget om Isonzo eller slaget om Caporetto den 24 oktober 1917.

Konsekvenserna

Det gick snabbt för tyskarna att bryta igenom de italienska linjerna. Italienarna gav upp en hopplös kamp och flydde bakåt. I slutet av månaden hade italienarna pressats tillbaka till Udine och där intogs Cadornas högkvarter. Offensiven fortsatte och Italiens allierade blev oroliga. Britter och fransmän skickade förstärkningar och dessa grupperades vid nästa flod söder om Piave eftersom de inte trodde att italienarna skulle klara av att få stopp på anfallet. Efter två veckors anfall började stormtrupperna visa tecken på utmattning. Tyskarna fick inte fram förnödenheter i tillräcklig omfattning. Italienarna hade samlat trupper längs floden och kunde bjuda ett hårdare motstånd. De kunde även gå till motanfall. Striderna stannade av och fronten stabiliserade sig.

På den österrikiska sidan växte optimismen och de planerade för att slå italienarna. De tyska trupperna skickade till västfronten för att delta i våroffensiven och österrikarna fick förstärkningar från östfronten där den ryska revolutionen hade fått landet att kollapsa. Centralmakten stod rustad och klar för ett avgörande slag. I Italien hade förlusten lett till självrannsakan. Cadorna fick sparken och ersattes av Diaz. Han gjorde omfattande analyser och kom fram till att försvaret inte var tillräckligt mobilt och ordnade fram nya motoriserade divisioner. Han genomförde reformer och gjorde livet bättre för soldaterna och kunde stärka deras moral. Även i Italien planerades en offensiv. Diaz lyssnade, till skillnad från sin företrädande, till underrättelsetjänsten. När österrikarna stod klara för anfall valde han att skjuta först och lyckades förstöra delar av de anfallandes trupper. När anfallet kom kunde det fångas upp och vändas till en motoffensiv vid floden Piave.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

15 oktober 1915 – Storbritannien förklarar krig mot Bulgarien

Bakgrunden

Bulgarerna är ett av de folk som lever i den oroliga delen av Europa som kallas Balkan. Under 1200-talet nådde bulgarerna sin största utbredning men hamnade i en nedgångsperiod under 1300-talet, landet betalde bl.a. pengar till det mongoliska gyllen horden. 1382 hamnade Bulgarien under det ottomanska imperiet.

Det ottomanska styret var hårt och under 300 år, bedrev bulgarerna ett småskaligt gerillakrig. De turkiska repressalierna var så allvarliga att det startade det rysk-turkiska kriget 1877-78. Onkel Ivan vann, till slut, och bulgarerna fick i freden en stor bit av Balkan vilket oroade grannarna, särskilt som flera av dem gjorde anspråk på samma områden. I Berlinkongressen samma år tvingade stormakterna fram ett annat avtal som begränsade det bulgariska området, som blev ett hertigdöme under ottomansk överhöghet. 1879 antog Bulgarien, Europas mest demokratiska konstitution och till tsar valdes en tysk prins, Alexander. Serber och bulgarer hamnade i krig med varandra och de senare vann klart. Österrike hotade att ingripa och bulgarerna drog sig tillbaka. Alexander avgick och han efterträddes av en annan tysk prins, Ferdinand. Han säkrade gränserna och satsade hårt på att industrialisera landet. När ungturkarna genomfört sin revolt, utropade han Bulgariens självständighet 1908.

1912 hade bulgarerna intrigerat mot turkarna och det Första balkankriget bröt ut. Det kom till ett snabbt slut när Konstantinopel hotades och Londonfreden undertecknades i maj 1913. Frågan om Makedonien löstes inte och Bulgarien gick till anfall mot sina tidigare allierade Grekland och Serbien. Efter att Rumänien hotat den bulgariska flanken slutade det Andra balkankriget. Bulgarerna förlorade områden till Rumänien och fick ett mindre område vid av Makedonien. Landet lånade pengar av tyska banker för att betala krigsskadestånden. Det var revanschlystet, och hämndlystet på ryssarna som de ansåg inte hjälpt dem under Balkankrigen. Det var ett enkelt val när centralmakterna erbjöd hela Makedonien för bulgarernas medverkan i kriget. 11 oktober 1915 deltog landet i anfallet mot Serbien och Storbritannien förklarade krig mot Bulgarien den 15 oktober 1915.

Konsekvenserna

Bulgarerna nådde snabbt framgångar på slagfälten. De var med och besegrade Serberna. De tog tillbaka områden från rumänerna och de ockuperade Makedonien. De gav sig också in i det grekiska Makedonien och kom att stå mot de västallierade Storbritannien och Frankrike vid Salonikifronten. Ingen av sidorna ville dra in Grekland i kriget så fronten förblev stilla under större delen av kriget.

Den bulgariska fältarmén var stor, 1,2 miljoner eller en fjärde del av landets befolkning. Det var ett högt pris att betala för civilbefolkningen och kriget blev mycket impopulärt. Den ryska revolutionens idéer spred sig till bulgarerna som gillade vad de hörde. Ferdinand abdikerade till förmån för sin son Boris. Rumänerna försökte sommaren 1918 att återkomma i kriget och ta igen förlorade områden men stoppades av bulgarerna. Krigslyckan hade annars vänt på sommaren och ett väntat anfall från ententen på Salonikifronten började i september 1918. Bulgarerna kunde inte stå emot anfallet. Landet blev besegrat och hamnade på den förlorande sidan i Första världskriget. Freden i Neuilly 1919 tvingade bulgarerna att ge upp, i stort sett, alla landvinster de gjort i kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

10 oktober 1914 – Kapplöpningen till havet

Bakgrund

Den tyska anfallsplanen mot Frankrike gick ut på att slå ett hårt slag genom Belgien för att nå engelska kanalen och sedan svänga sydöst och inta Paris från söder – Schlieffenplanen. De tyska befälhavarna som hade att utföra manövrerna var heta på gröten och ville ha ett snabbare avgörande. De valde att svänga av för tidigt och hamnade därmed norr om Paris vid floden Marne. Här lyckades fransmännen mirakulöst rädda sin huvudstad genom att skicka ut soldaterna till fronten, där de behövds som bäst, med stadens taxibilar. Undret vid Marne var ett faktum.

Storbritannien hade knappt åttio år tidigare garanterat Belgiens neutralitet och när tyskarna invaderade löstes garantin ut och britterna skeppade över trupper till kontinenten. De kom snabbt på plats, helt enligt den nya brittiska strategin efter debaclet i Boerkriget tio år tidigare. Tanken var att förstärka belgarna men också delta in om ramen för Ententen. Britterna fick sitt elddop mot tyskarna och efter slaget vid Marne så försökte tyskarna att överflygla Ententens trupper, i första hand britterna. Tyskarna höll på att ockupera Belgien och belägringen av Antwerpen pågick samtidigt.

I historien har hösten 1914, efter slaget vid Marne kommit att kallas för kapplöpningen till havet. Det gällde att komma västerut för att kunna komma runt fiendens flank. Vi tänker oss gärna västfronten som ett skyttegravskrig med stora förluster och lidande men hösten 1914 var det inte riktigt fallet, än. Det fungerade mer som den gamla krigsordningen med slag på ett ställe och sedan flyttades positionerna fram eller tillbaka. Kriget på östfronten såg ut på det här sättet men snart hamnade västfronten i låsta positioner eftersom slagen inte gav några avgörande utan fienden grävde ner sig istället för att retirera.

Det ena slaget avlöste varandra under hösten 1914, Första slaget vid Aisne 13-18 september. Första slaget vid Picardy, 22-26 september. Slaget om Albert 25-29 september. Första slaget om Artois från den 27 september till den 10 oktober 1914.

Konsekvenser

Samma dag föll också Antwerpen för de tyska styrkorna och slagen fortsatte. La Bassée 10 oktober till 2 november. Messines 12 oktober till 2 november. Armentiéres, 13 oktober till 2 november och Yser 18 oktober till 30 november. Stridslinjen flyttar sig åt nordväst genom Frankrike och Flandern. När vintern kommer till området har de stridande grävt ner sig i skyttegravar för att skydda sig själva och befästa sina positioner. Det rörliga kriget har övergått till ett ställningskrig som är helt nytt för krigskonstens historia. Visserligen handlade mycket av 1600-talets krig om att belägra och erövra städer och borgar men den typen av ställningskrig kan inte jämföras med den förstörelse kapacitet som byggs upp genom de moderna eldvapnen.

Inledningen visade på att det var ett modernt krig, moderna vapen, modern utrustning, modern taktik men gamla generaler och soldater som ännu inte anpassat sig till moderniteten. Kanske det var därför som de trotsade sina officerares order och på julafton 1914 ställde sina vapen i skyttegraven, tog med sig sina öl, och sjungandes promenerade ut i ingenmansland för att spela fotboll, dricka, röka och prata med sina fiender. Soldaternas julvapenvila 1914 förnekades länge av de krigande nationerna men efter 70 år så kröp episoden tillslut fram. Kriget startade igen och skulle pågå utan avbrott till 11 november 1918.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

19 september 1915 – Tyskarna intar Vilnius

Bakgrund

Litauen ligger inklämt mellan Polen och Ryssland. Landet har varit föremål för omfattande krigföring genom historien. Tyska orden, svenskar, polacker och ryssar har alla haft trupper där. 1795 hamnade Litauen i det ryska tsardömet. Dit kom Napoleon med sina trupper på väg till Moskva och senare också på väg från Moskva. Litauen kom att se strider under Första världskriget och även andra.

När kriget bröt ut var Litauen direkt i hetluften. Det första riktiga slaget på östfronten stod vid Gumbinnen och Litauen och Vilnius låg mitt i det ryska uppmarschområdet. Ryssarna kunde driva bort den tyska armén från Ostpreussen. Någon vecka senare kom tyskarna tillbaka och kunde vinna slagen vid Tannenberg och Masuriska sjöarna. Det var viktigt för tyskarna att trycka på för att hjälpa till att få loss det ryska greppet på österrikarna. Striderna tog egentligen inte en vinterpaus utan striderna fortgick med olika intensitet. Priset som tyskarna suktade efter var den polska huvudstaden Warszawa. Efter ett par misslyckade försök samlade centralmakterna kraft och satsade på en sommaroffensiv. Gorlice–Tarnów-offensiven kom igång i maj. Österrikarna anföll i söder och tyskarna i norr längs Östersjönskust och med Ostpreussen i sikte. Situationen för ryssarna i centern blev ohållbar och de blev tvungna att retirera för att undvika en inringning. Warszawa föll i tyska händer i början av augusti. 40 mil nordöst om den polska huvudstaden ligger Vilnius och dit kom de tyska trupperna den 19 september 1915.

Konsekvenser

Litauerna hade haft samma nationalistiska strömningar som övriga Europa. De kom i konflikt med den tsarryska överhögheten. Tyskarna hälsades kanske inte som befriare men de hade ett bättre förhållande. Balttyskar är ett begrepp och det fanns en storgrupp tyska ättlingar i området. Detta underlättade den tyska ockupationen. Tyskarna var annars noga med att just ockupera landet. Att utmana Ryssland genom att utropa en självständig republik skulle kunna ge politiska och diplomatiska konsekvenser. I övrigt så understöddes litauisk verksamhet.

Tyska trupper stötte vidare norrut genom Baltikum. Det försökte att erövra Lettlands huvudstad Riga men mötte hårt motstånd från lettiska förband inom den ryska armén. Stridslinjen kom att stabiliseras längs floden Dvina. Båda sidor försökte sig på att anfalla under de kommande åren men utan egentlig framgång. På hösten 1917 var ryssarna ordentligt i gungning på östfronten. Letterna som stött den ryska sidan i kriget kände sig svikna av dessa då de inte villa anfalla för att driva ut tyskarna i landet. Istället kunde tyskarna driva ryssarna norr ut och i september kunde de ta Lettland. Sakta fortsatte framryckning men avstannade när vapenstilleståndet i öster började efter den ryska revolutionen. När ryssarna försökte förhala förhandlingarna gick tyskarna till förnyat anfall och kunde i februari inte även Estland. Efter vapenstilleståndet i november 1918 tappade tyskarna inflytande i Lettland och letterna kunde bli självständiga efter freden i Versailles. Situationen i Baltikum var inte enkel. De lettiska förbanden inom Röda armén råkade i strid med ”vita” trupper i något som kanske skulle ses som ett inbördeskrig likt det som utspelade sig i Finland ungefär samtidigt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

11 september 1914 – Australien ockuperar Nya Guinea

Bakgrunden

Det tyska intresset för handel i västra Stillahavsområdet tog fart runt 1860. Handelshus i norra Tyskland etablerade kontakter och jakten på tropiska råvaror gjorde att tyskarna kom till den norra kusten på ön Nya Guinea. Öns hela västra del tillhörde redan holländarna och den nordöstra delen kom under tysk överhöghet. Rikskanslern Bismarck stödde företagens etableringar och gav dem nästa statsmässiga tillstånd för sina etableringar och sina befogenheter. Rabaul på ön Neu Pommern eller Niu Briten som ön heter idag, blev 1884 centrum för hela den tyska etableringen i Stilla havet. Ögruppen som Niu Briten ligger i kallas än idag för Bismarckarkipelagen. Det var ett större område med öar som Salomonöarna, Nauru, Karolinerna, Marianerna, Palau och Marshallöarna. De senare köptes av Spanien 1899 efter den spanska förlusten i det spansk-amerikanska kriget. Enda undantaget var Samoa som hade sin egen administration. 1899 tog Tyskland över administrationen av Nya Guinea som blev en tysk koloni under namnet Tyska Nya Guinea.

Det tyska intresset av den norra delen av ön gick britterna förbi men inte den brittiska administrationen i Australien som såg ön Nya Guinea som en del av den australiensiska intressesfären. Eftersom London inte gjorde något så tog myndigheterna i New South Wales och annekterade den sydöstra delen av ön. Regeringen i London var inte lika förtjusta men 1885 hade britterna i alla fall etablerat Port Moresby som huvudstad i sydöstra Nya Guinea, ett område som 1906 bytte namn till Papua.

När Första världskriget bröt ut 1914 var Ententen snabba att ockupera alla tyska besittningar runt om i världen. Det blev Australiens uppgift att inta Tyska Nya Guinea och den enda större stridskontakten stod när den tyska radiostationen anfölls den 11 september 1914.

Konsekvenserna

Tyskarna hade ingenting att bjuda motstånd med och 10 dagar senare hade alla tyska trupper gett upp. Australien fortsatte att ockupera och administrera områdena, Nya Guinea och Papua. I Versaillesfreden blev det Australiens uppgift att förvalta det tidigare tyska området, trots tyska önskemålet att få tillbaka sina kolonier. Det blev ingen sammanslagning utan områdena administrerades separat. Det inre av ön var i stort sett okänt för européerna och i samband med en guld letar expedition i mitten på 1930-talet, upptäcktes att dalarna uppe på höglandet var mycket bördigt och att cirka en miljon människor bodde där i olika kulturer som var på stenålders nivå.

I december 1941 anföll japanska trupper till Rabaul och Nya Guinea. De ockuperade öarna och fortsatte över bergen mot Papua. Australiensarna gjorde inledningsvis gott motstånd och sedan kom även den amerikanska marinkåren, striderna på Bouganville blev mycket hårda. Krigshandlingarna på Nya Guinea och området i såväl Bismarckarkipelagen och Salomonarkipelagen blev några av de blodigaste under hela Andra världskriget. Striderna pågick till augusti 1945 och ca 215 000 soldater dödades under 3,5 år skoningslösa strider.

Australien fick fortsätta att förvalta områdena under FN och började förbereda dem på självständighet. Första valet som urbefolkningen fick delta i skedde 1961 och sedan kom en egen lagstiftande förvaltning innan landet fick sin självständighet under namnet Papua Nya Guinea 1975.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

5 september 1914 – Slaget vid Marne

Bakgrunden

Den franska generalstaben hade under tiden mellan kriget 1870-71 och Första världskriget utbrott utarbetat en strategi för att besegra arvfienden Tyskland, plan XVII. Den gick ut på att anfalla Alsace-Loire och återta de förlorade områdena, samtidigt som de skulle splittra de tyska stridskrafterna. Den tyska generalstaben hade å sin sida hade utarbetat Schlieffenplanen som gick ut på att anfalla Frankrike, genom Belgien och på så vis gå runt de franska försvararna.

När kriget bröt ut den 3 augusti 1914 sattes de i förväg beslutade planerna i verket. Fransmännen anföll men var i grunden dåligt förberedda och körde snart fast i det tyska försvaret. Det tyska anfallet gjorde stora framsteg, den slog den belgiska armén som retirerade mot Antwerpen och tyskarna fortsatte att marschera och marschera. Fransmännen tvingade på defensiven liksom britterna som kommit till belgarna hjälp. Slagen vid Mons och Sambrai visade tydligt hur överlägsna de tyska angriparna var. Framgångarna i väster gjorde att fransmännen tvingades tillbaka från sitt anfall mot Alsace-Loire för att täcka de luckor som uppstod vid tyskarna snabba frammarscher. De franska arméerna och den brittiska expeditionsstyrkan retirerade i snabb takt och läget blev kaotiskt. Paris började uppleva att de var hotade och minnena från kriget 40 år tidigare kom tillbaka. Den första tyska armén under von Kluck, som befann sig längst västerut, upptäckte under fjärrspaning en lucka mellan två franska arméer. von Kluck såg en möjlighet att omringa de franska arméerna och valde att utnyttja luckan. Tyskarna glömde gamle von Schlieffens ord ”Gå så långt västerut som möjligt innan ni svänger söder ut mot Paris.” Det var ett taktiskt misstag av tyskarna och fransmän och britter gjorde sig redo att anfalla fienden i flanken. von Kluck upptäckte sitt misstag och vände upp sina trupper för att möta hotet. Slaget vid Marne började den 5 september 1914.

Konsekvenserna

De försvarande fransmännen blev mycket hårt trängda och var i stort behov av förstärkningar. Dessa fanns i Paris och för att transportera soldaterna anlitades Paris taxibilar. Bilarna körde i skytteltrafik mellan huvudstaden och de frontavsnitt där de utvilade trupper bäst behövdes. Förstärkningarna blev till slut tungan på vågen. Tyskarna fick inga förstärkningar alls utan tvärt om, så fick stridande förband tas ur striden för att skickas till östfronten.

Den tyska generalstaben hade räknat med att det skulle ta närmare 50 dagar för ryssarna att mobilsera och under tiden skulle fransmännen besegras. Det ryska anfallet kom mycket tidigare än tyskarna räknat med och mardrömmen om ett tvåfrontskrig besannades. Kejsarens misslyckande att behålla alliansen med Ryssland kom att stå tyskarna mycket dyrt. Slaget vid Mansuriskasjöarna blev till slut en tysk triumf men kanske förlorades kriget för tysk del redan här i september 1914.

Det tyska anfallet i väster var över. Resterande tiden fram till jul användes av tyskar och fransmän för att överflygla varandra i ett skeende som kom att kallas kapplöpning till engelska kanalen. Nu var skyttegravarna grävda, från Schweiziska gränsen till engelska kanalen. Skyttegravskriget tog sin början.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

30 augusti 1914 – Nya Zeeland ockuperar Samoa

Bakgrunden

Runt 1000 före Kristus beräknas Polynesien ha blivit befolkat. Drygt 1200 år senare var Samoa centrum för en polynesisk högkultur som även omfattade Fiji och Tonga. Kontakten med västerlandet kom när holländaren Roggeveen som första västerlänning siktade Samoaöarna 1722 och fransmännen kom 65 år senare. Samoanerna försvarade sitt land mot inkräktarna och dödade tolv fransmän som försökte invadera ögruppen. Nästa försök från västerlandet kom på 1830-talet när London Missionary Society skickade missionärer till Samoa. De var framgångsrika och konkurerade ut de inhemska religionerna. Handeln på den här delen av Polynesien och Samoa tog fart runt 1850-60, inte minst via tyska företag. Konkurrensen var hård bland britter, tyskar och amerikanare som alla hävdade sin del av Samoa. 1886 bröt ett inbördeskrig ut mellan olika samoaner, det pågick i åtta år och de inblandade stormakterna levererade vapen och träning till ”sin grupp” av de stridande. På Berlinkongressen 1889 beslutades att Samoa skulle förbli självständigt under en egen kung men att den, amerikanske, brittiske och tyske konsuln skulle vara rådgivare. Tio år senare inträdde ett dödläge mellan stormakterna och ett nytt inbördeskrig bröt ut. Det avslutades snabbt och resultatet blev trepartsavtalet som delade öarna mellan européer och amerikaner.

Det dröjde ytterligare 10 år innan samoanerna började göra uppror mot de vita kolonialherrarna. Samtidigt blev delar av Samoa fientligt territorium för Ententen när kriget bröt ut 1914 och för att se till att tyskarna inte hade några stödjepunkter i världen intog nyzeeländska trupper det tyskkontrollerade Samoa den 30 augusti 1914.

Konsekvenserna

Tyskarna gav aldrig upp Samoa och försökte i Versaillesfreden 1919 få tillbaka öarna. Det lyckades inte och i Nya Zeeland fick i uppdrag att sköta förvaltningen. Urbefolkningens uppror fortsatte och i takt med ett ökat folkligt stöd, stödde också kungen kraven. Det som utmärkte upproret var det stora inslaget av icke-våld, trotts det ställde nyzeeländska trupper till med en massaker på elva protestanter 1929. Samoa var vid den här tiden redan delat i Amerikanska Samoa och Västra Samoa. Det var amerikanarna som utnyttjade öarna för sin militära uppladdning under Andra världskriget. Det förekom inga strider utan marinkåren använde öarna som utgångspunkt när de anföll japanerna i den här delen av Stillahavsområdet.

Nya Zeeland fick fortsatt förtroende att förvalta den västra delen av Samoa av FN:s förvaltarskapsråd. 1962 blev Västra Samoa som första land i Polynesien självständigt. 1997 bytte landet namn till Samoa vilket retade upp grannlandet, Amerikanska Samoa. 2002 bad den nyzeeländska premiärministern äntligen om ursäkt för sitt lands fel och misstag under den drygt 45 åriga ockupationen, dels för massakern 1929 och dels för det fartyg som 1918 förde med sig spanska sjukan som dödade en stor del av befolkningen. När Samoas kung dog 2007 efter att ha suttit på tronen sedan självständigheten blev Samoa en republik.

Ett annat, positivt, arv från den nyzeeländska tiden är samoanernas stora intresse för Rugby. Det lilla landet kunde 1991 kvalificera sig till VM, kom tvåa i gruppspelet men förlorade kvartsfinalen mot Skottland. Sedan dess har landet kvalificerat sig till samtliga VM-slutspel och på sex turneringar inkasserat tre kvartsfinal platser, inte illa för ett land med ca 180 000 invånare att hävda sig i en av världens största lagidrotter.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 augusti 1914 – Slaget vid Tannenberg

Bakgrunden

När det första världskriget bröt ut var den tyska strategin helt klar. Det skulle ta månader för Ryssland att mobilisera och transportera fram sina trupper. Under tiden skulle nästan hela den tyska armén genomföra Schlieffenplanen i väst och med ett enda slag slå ut hela den franska krigsmakten och upprepa segern från 1870. I Ostpreussen stationerades den tyska 8:e armén, 166 000 man som försvar. Ententens strategi var lika klar den. Genom att hålla tyskarna stången i väster så skulle Ryssland få tid att mobilisera och föra fram sina trupper och anfalla tyskarna. Den ryska numerären var helt överlägsen och avgörande för krigets utgång enligt strategin. Vad som inte fanns i planerna var att Ryssland kunde mobilisera och få fram sina trupper så snabbt som de lyckades med. De första och andra ryska armén, 400 000 man anföll redan de östra delarna av det tyska kejsardömet.

Första konfrontationen stod vid Gumbinnen och innebar ett nederlag för tyskarna. Risken för att bli inringad av de båda anfallande ryska arméerna gjorde att den tyske befälhavaren på platsen beordrade reträtt. Överbefälhavaren, von Moltke avskedade sin armébefälhavare och ersatte honom med Hindenburg och till stabschef fick han Ludendorff. Så långt hade kriget gått helt enligt de planer som gjorts upp på generalstaberna i Berlin och Sankt Petersburg. Kriget som skedde på tyskt territorium hade den nackdelen för ryssarna att de hade en annan spårvidd än den tyska järnvägen och kunde därför inte transportera sina trupper lika snabbt som tyskarna som dessutom byggt sitt järnvägssystem efter militärens behov.

De ryska armébefälhavarna var avogt inställde mot varandra och samarbetade inte så väl eller egentligen inte alls! Radiotrafiken var omständlig och många meddelande sändes i klartext för att spara tid. Tyskarna snappade upp ett ryskt meddelade och visste därför var den andra ryska armén befann sig. Det skapade utrymme för tyskarna att ta sig an en armé i taget. Genom att utnyttja järnvägen till fullo kunde Hindenburg få fram sina trupper dit han ville och testade sedan ryssarna som inledde sitt motanfall mot tyskarna vid Tannenberg den 23 augusti 1914.

Konsekvenserna

Slaget varade i sju dagar och blev en betydande tysk framgång. Den ryska andra armén hade lurats att anfalla åt nordväst och när de kommit tillräckligt långt slog tyskarna till och anföll från flankerna där ryssarna inte hade något försvar. Hela den ryska andra armén innehållande 200 000 man blev inringade och tillintetgjord och dess befälhavare valde att begå självmord snarare än att komma med dessa dåliga nyheter till tsaren. De tyska strategernas framgång och förmågan att utnyttja järnvägen att få fram trupper blev avgörande. Den ryska första armén hade fortsatte med sina operationer i Königsberg området, dagens Kaliningrad, och när den tyska fällan blev uppenbar var det för sent att hjälpa till.

För tyskarna var det omedelbara hotet avvärjt med det återstod en intakt rysk armé, den första och det var dags för nästa slag på östfronten, slaget vid Masuriska sjöarna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

8 augusti 1918 – Slaget vid Amiens

Bakgrunden

Under 1917 inträffade flera händelser som skulle få komma att ligga till grund för slaget vid Amiens. Sänkningen av Lusitania hade gjort att USA beslutade sig för att gå med i kriget på Ententens sida vilket var skapade ett svårt läge för det kejserliga Tyskland. Västfronten stod i praktiken stilla även om ententen försökte få ett avgörande. Slaget vid Paschendale hade visat hur svårt det var att anfalla välbyggda tyska försvarspositioner men slaget vid Cambrai hade visat hur ett genombrott skulle kunna gå till. Det var britternas dittills största framgång på västfronten men de hade inte förmågan att utnyttja genombrottet. När amerikanska trupper var på väg över Atlanten och med USA:s finansiella och industriella resurser i ryggen så fanns det farhågor att balansen skulle tippa över till ententens sida.

Den tyska kalkylen innehöll inte att franska trupper efter myterierna 1917 inte behövde gå till anfall. Tyskarna hade ett ess i rockärmen och det var de framgångsrika divisionerna som stred på östfronten. I november 1917 bröt oktoberrevolutionen i Sankt Petersburg ut och snart gick de ryska soldaterna hem och den nya bolsjevikregimen fick sluta fred på hårda villkor i Brest-Litovsk. Dessa divisioner skickades till västfronten och sattes in i en serie offensiver som tyskarna hoppades skulle avgöra kriget. Våroffensiven 1918 startade i mars med inledande tyska framgångar. Till sommaren var farhågorna besannade, de tyska stridskrafterna var slut. Franska och amerikanska trupper gick till motanfall vid Aisne-Marne från mitten av juli till början av augusti. Sedan var det britternas tur. De gick till motoffensiv och först stod slaget vid Amiens den 8 augusti 1918.

Konsekvenserna

Slaget vid Amiens kom att bli kort. Tre dagar höll det på men det var avgörande på så många sätt. Redan första dagen kunde ententen avancera cirka sju kilometer vilket var mycket på en dag under skyttegravskriget. Västfronten hade varit statisk stillastående men slaget vid Amiens ändrade på detta. I och med den mera mobila krigföringen så kunde inte välbefästa försvarspositioner byggas upp utan offensiven fick bättre framgång över defensiven. Slaget var också en moralisk framgång för i första hand britter och fransmän som äntligen kunde vinna och känna sig framgångsrika. En nog så viktig faktor i Första världskriget. Amerikanarna var med och det stärkte ententens sida. De anfallande trupper tog också mycket tyska krigsfångar, vilket ledde till en moralupplösning på den tyska sidan. Annars är det lätt att tro att tyskarna hade en högre stridsmoral än sina motståndare. De misslyckade offensiverna under våren och sommaren hade säkert redan sänkt moralen. Ludendorff, näst i rang efter överbefälhavaren Hindenburg menade att detta var den tyska arméns svartaste dag.

Slaget vid Amiens följdes av andra slaget vid Somme och sedan slaget vid Hindenburglinjen. Nu var de tyska stridkrafterna slut. Kejsaren flydde till Nederländerna och militären lämnade över ledning till politikerna som slöt ett vapenstillestånd med ententen med Wilsons fjorton punkter som grund. Striderna kom att upphöra kl. 11, den elfte dagen den elfte månaden 1918. Men lidande skulle finnas kvar hos soldaterna – länge.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

7 augusti 1914 – Brittiska trupper anländer till Frankrike

Bakgrunden

Händelserna i Europa hade successivt ökat spänningen och den så invecklad balansen som den tyske kanslern Bismarck hade spunnit i Europa hade fallit sönder. I de europeiska ländernas generalstaber smiddes planerarna för nästa krig, i fall det skulle komma. Den tyska planen gick ut på att först slå ut Frankrike på samma sätt som man gjort 1870, genom ett snabbt krig och därefter rikta in sig på det väldiga Ryssland. Den tyska fälttågsplanen, Schlieffenplanen byggde på att tyska trupper skulle marschera igenom det neutrala Belgien och vidare in i Frankrike.

Belgien hade bildats 1830 efter ett självständighetskrig och belgarna ville vara neutrala, något som Storbritannien hade ställt upp som garant för i Londonavtalet 1839. Tyskarna sände en not till belgarna med en begäran om fri lejd genom belgiskt territorium för sina trupper. Konsekvenserna, hotade, tyskarna var att det skulle bli krig. Med de brittiska garantierna i ryggen svarade regeringen i Bryssel – nej. Tyskarna verkställde sitt hot och invaderade sitt lilla grannland i väster den 3 augusti. Detta utlöste i sin tur att britterna ställde upp på den belgiska sidan för den neutralitet som de garanterat.

Britterna som hade gjort stora förändringar i sin armé efter det relativa misslyckandet i Boerkriget 1899-1902. Armén organiserades i två styrkor, en som skyddade hemlandet, ”Territorial Army” och en styrka som kunde skickas till utlandet, ”Expedition Force”. Det var den senare som britterna skickade iväg över Engelska kanalen till Frankrike. De första trupperna i BEF; British Expedition Force anlände den 7 augusti 1914

Konsekvenserna

Britterna skickade iväg sex infanteridivisioner och fem kavalleribrigader. Genast började de franska och brittiska styrkorna att samarbeta mot den gemensamma fienden som stormade fram genom Belgien och norra Frankrike. Britterna gjorde sina första stridsinsatser mot tyskarna i slaget vid Mons den 23 augusti. De professionella brittiska soldaterna överöste de tyska angriparna med gevärseld och lyckades stanna upp den tyska offensiven tillräckligt länge för att under ordnade former kunna dra sig tillbaka, innan tyskarna gick till förnyat anfall och pressade tillbaka britterna. Efter slaget vid Marne i september fortsatte striderna allt längre västerut när britter och fransmän tävlade med tyskarna om att överflygla varandra i något som kommit att kallas tävlingen till havet. Skyttegravskriget etablerades.

Det stod snart klart att det inte skulle bli något snabbt krig. Britterna fick lov att organisera om sina divisioner till två arméer. Vartefter kriget fortsatte skickades mer och mer soldater till den europeiska kontinenten. De två arméerna ökades till slut ut till fem och i dessa tjänstgjorde 5,4 miljoner unga och med tiden även äldre män i det över fyra år långa kriget. De brittiska förlusterna uppgick till ca 880 000 döda och 1,7 miljoner skadade.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel