29 juni 2001 – Kofi Annan väljs om till en andra period som FN:s Generalsekreterare

Bakgrunden

Han föddes 8 april 1938 i Kumasi i den brittiska kolonin Guldkusten som ena delen av ett tvillingpar och fick namnet Kofi Atta Annan. Född in i landets elit där fler av hans nära släktingar var hövdingar. Annan tog studenten samma år som Ghana blev självständigt, 1957 och han fortsatte sina studier på Kumasi collage och tog examen i ekonomi. Ett stipendium tog honom till studier i USA och Schweiz innan han 1962 började arbeta för WHO. Fortsatte som Ghanas turistdirektör innan han återvände till FN. Assisterande Generalsekreterare från 1987 och ansvarig för FN:s insats i Rwanda under folkmordet 1994, något som han en hel del kritik för. 1995 blir Annan Generalsekreterarens speciella sändebud till Jugoslavien.

Boutros Boutros-Ghali var FN:s Generalsekreterare och hans första femårs period var på väg att ta slut. Han kommer inte att bli omvald eftersom USA skulle lägga in sitt veto. Den 13 december förslogs Annan till ny Generalsekreterare och fyra dagar senare valdes han till jobbet som tillträddes 1 januari 1997.

Annan tog över när FN var i stort behov av reformer vilket han genomförde genom att strama upp organisationen och se till att budgeten hölls. Han fick flera svåra internationella konflikter att handskas med bl.a. Iraks vägran att följa FN:s resolutioner om att tillåta inspektioner. Han var med när Israel 2000 drog sig tillbaka från södra Libanon. Annan medlade mellan säkerhetsrådet och Libyen och var med och fick fram civilt styre i Nigeria. Hans framgångsrika arbete ledde till omval till Generalsekreterare för Förenta Nationerna den 29 jun i 2001.

Konsekvenserna

Annan fick dela Nobelsfredspris med FN 2001. Fredspristagaren fortsatte arbetet för fred bl.a. stöttade han den Afrikanska Unionen och hjälpte till så att FN övertog den fredsbevarande operationen i Darfur. Han startade fonder för bekämpning av sjukdomar bl.a. malaria och tuberkulos.

Annans sista period som FN-chef markeras av ett engagemang för fred men också av ett ifrågasättande av Annan som person. Flera affärer seglade upp som kanske kunde ha hanterats bättre och det fanns tydliga motsättningar gentemot USA där Annan och FN drev en linje som inte passade den amerikanska Bushadministrationen, inte minst sedan FN öppet kritiserat delar av de amerikanska medierna. Han menade att USA:s invasion av Irak 2003, enligt FN stadgan, var olaglig. Sitt sista år på använde han till att staka ut FN:s framtid, reformer inom bl.a. sekretariatet och utökning av säkerhetsrådet. Annans viktigaste bidrag som FN chef var hans förmåga till dialog med alla och ett obevekligt arbetade för freden i världen. Den 31 december 2006 gjorde han sin sista dag på jobbet.

Annan förslogs att bli Ghanas president men avstod. I stället antog han nya utmaningar och engagerade sig i organisationer med Afrikas framtid i fokus. I samband med de svåra kravallerna i Kenya 2008, agerade Annan medlare.

Oförtrutet fortsätter han arbetet för en bättre och fredligare värld.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 juni 1945 – FN-stadgan undertecknades av deltagarna i San Fransisco-konferensen

Bakgrunden

I Versaillesfreden 1919 skapades en organisation som skulle få konflikter mellan länder att lösas med fredliga medel. Organisationen kallades Nationernas Förbund. När andra världskriget började hade NF sedan länge spelat ut sin roll som fredsmäklare, men tankarna om en värld i fred fanns kvar.

Andra världskriget var på väg mot slutet och de allierade ville skapa ett nytt organ som skulle föra tanken om fred vidare. 51 länder var inbjudna till San Fransisco och de slutförhandlade stadgan för det nya världsförbundet – DE FÖRENTA NATIONERNA. Avtalet ratificerat den 24 oktober vilket blev FN-dagen. Avtalet i San Fransisco skrevs under den 26 juni 1945.

Konsekvenserna

FN:s idé om fred och mänskliga rättigheter har överlevt under alla år som gått sedan stadgan skrevs under. Vägen dit har varit krokig. Under kalla kriget blockerade de båda supermakterna varandra och FN blev en bricka i det politiska spelet mellan Sovjetunionen och USA. FN-stadgan tillåter att världens länder gör gemensam sak och går i krig för att försvara freden vilket skedde första gången i Korea 1950 och senast FN var i krig var 1990-1991 mot Irak. FN verkar främst genom förhandling, medlig, förebyggande arbete, konferenser och förtroendeskapande åtgärder.

FN kritiseras ofta för att vara långsamt och ineffektivt och problemet ligger i FN-systemets struktur, men och det är viktigt att komma ihåg, FN:s kvarnar kanske mal långsamt men de maler hela tiden. Under de senaste decennierna har FN flyttat fram sina positioner på en rad områden, klimatfrågan via UNEP i Nairobi och fattigdomsbekämpning, FN lägger sig allt mer i länders interna angelägenheter och brott mot mänskliga rättigheter.

Världen är förmodligen mycket bättre tack vare FN men inte så bra som vi skulle vilja att den var. FN:s kanske viktigaste uppgift är att alla länder på jorden kan komma till tals och få bli hörda och att idén om en värld utan, krig, våld, förtryck, fattigdom och orättvisor lever. Det är långt dit men FN kämpar på och har inga planer på att pensionera sig.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 juni 1950 – Det kalla kriget blir hett på Koreahalvön

Bakgrunden

Korea är ett land med mycket gamla anor. 1592 invaderade Japan sitt grannland och 1897 var det dags igen. 1905 blev Korea ett japanskt protektorat och 1910 annekterade Japan landet. Landet blev kvar under utländskt styre till slutet av andra världskriget då halvön delades upp i två ockupationszoner efter ett beslut på Potsdamkonferensen. En zon norr om 38:e breddgraden som administrerades av Sovjetunionen och en i söder som administrerades av USA. Sovjet och USA samarbetade och beslutade att Korea skulle stå under förvaltarskap i fem år. Detta motsatte sig koreanerna starkt och protesterade kraftfullt mot de nya ockupationsmakterna. Ett beslut togs i FN om att val skulle hållas i Korea senast i mars 1949 och koreanerna organiserade egna val. Valet kunde genomföras i de södra delarna och en nationalistiskt höger inriktad regering under Sygman Rhee kom till makten och utropade Republiken Korea. Sovjetunionen svarade med att utropa Folkrepubliken Korea i den norra delen med en nationalistisk inriktad kommunistisk regim under Kim Il-sung i spetsen. Sovjetunionen drog bort sina trupper 1948 och året efter gjorde USA samma sak. Syd- och Nordkorea började snabbt med skärmytslingar vid gränsen och det ledde till en invasion av Sydkorea från norr. Kriget inleddes den 25 juni 1950.

Konsekvenserna

Bara timmar efter anfallet fördömde FN:s säkerhetsråd anfallet i sin resolution 82 och några dagar senare, i säkerhetsrådets resolution 83, uppmanades medlemsländerna, att i enlighet med FN-stadgan, bistå det land som blivit anfallet av ett annat. Sovjetunionen som bojkottat mötena i säkerhetsrådet sedan i januari kunde därför inte lägga in sitt veto mot beslutet. USA:s president Truman beordrade sina militära styrkor tillbaka till Korea, två dagar efter krigsutbrottet. USA som efter kriget hade demobiliserat, hade inga trupper att skicka från Amerika. I stället fick de amerikanska ockupationstrupperna i Japan under General MacArthur i uppgift att hjälpa Korea.

Kriget gick bra för de invaderande nordkoreanerna och snart hade pressat tillbaka den dåligt utbildade och illa utrustade sydkoreanska armén till ett litet område runt Pusan på södra spetsen av halvön. Trots upprepade attacker lyckades staden hålla ut. FN-trupperna med USA i spetsen inledde med en invasion vid Inchon, i september, och fick ett brohuvud bakom de nordkoreanska angriparna. Trupperna drev tillbaka nordkoreanerna norrut nästa till den kinesiska gränsen. Kina varnade för fortsatt framryckning, något som FN-trupperna ignorerade. Kina gick in i kriget med full styrka i oktober och pressade tillbaka FN:s trupper söder om den tidigare gränsen mellan de båda koreanska staterna. Kriget gled in i ett ställningskrig som höll på tills vapenstilleståndet kom den 27 juli 1953.

De koreanska trupperna står kvar vid vapenstilleståndsgränsen än idag och FN har observatörer på plats för att övervaka stilleståndet. Det kalla kriget blev hett men det satte inte världen i brand. Våren 2010 hettade det till igen när Nordkorea anklagades för att ha sänkt ett sydkoreanskt krigsfartyg. Situationens allvar betonas av att Nordkorea förfogar över kärnvapen och raketer att skjuta iväg dessa vapen med. Detta hände för över 60 år sedan, och officiellt pågår kriget fortfarande.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

7 april 1953 – Dag Hammarskjöld väljs till Generalsekreterare

Bakgrund

Han föddes i Jönköping 1905, Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld, yngst av fyra bröder. Modern Agnes Almqvist var brorsdotter till författaren Love Almqvist och fadern Hjalmar var ecklesiastikminister och senare statsminister. Familjen flyttade till Uppsala där fadern blev landshövding. Dag var studiebegåvad och visade tidigt prov på detta och studenten togs med goda betyg. Han började på Uppsala universitet och efter tio år i den akademiska världen blev det doktorsexamen i Nationalekonomi och var med i ekonomiska Stockholmskolan under 1930-talet, tillsammans med bl.a. Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal.

Genom föräldrarnas kontakter kom Dag in på ämbetsmannabanan. Via arbetslöshetsutredningen 1927 fortsatte han till Finansdepartementet och sedan till Riksbanken där han blev sekreterare. Växlade mellan Finansdepartementet och Riksbanken och förhandlade med såväl britter som amerikanare under Andra världskriget. Han fortsatte utomlands som medlem i Sveriges delegation till OEEC och i slutet av 1940-talet återvände Hammarskjöld till Sverige. Först som kabinettssekreterare på UD och senare som biträdande utrikesminister. 1953 efterträdde han sin far på stol nr 17 i Svenska akademin.

FN:s generalsekreterare Tryggve Lie hade hamnat på kant med Sovjetunionen och till slut fann sig Lie tvungen att avgå. Jakten på en efterträdare startade men supermakterna hittade ingen passande kandidaterna. Anthony Eden nämnde Hammarskjölds namn som en kompromiss och den lågmälde svensken valdes till Förenta Nationernas andre Generalsekreterare den 7 april 1953.

Konsekvenserna

När Hammarskjöld kom till New York mötte Lie honom med orden, ”Välkommen till världen mest omöjliga jobb”, och jobbet krävde mycket. Det Kalla kriget var som mest kylslaget och Sovjetunionen och USA stod emot varandra på varenda arena de kunde hitta. Kärnvapnen kapprustningen hade skjutit fart och Hammarskjöld tog initiativet till nedrustningskonferenser, en av hans största framgångar. Hammarskjöld kom även han på kant med Sovjet, och Chrusjtjov krävde hans avgång. Kritiken besvarades med att han inte företrädde stormakterna utan FN och att; ”Det är mycket lätt att avgå; det är inte lika lätt att stanna. Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål; det är en annan sak att göra motstånd”. Hammarskjöld hyllades för sitt ställningstagande. Efter att han blivit omvald 1957 omtolkades FN-stadgan så att Generalsekreteraren fick mer makt.

Hammarsköld kom att ge den tysta diplomatin ett ansikte, något som retade pressen. I Korea pågick ett krig mellan FN, i praktiken USA, och Nordkorea, i praktiken Kina med stöd av Sovjetunionen. Efter kriget lyckades Hammarskjöld få Kina att släppa tillfångatagna amerikanska flygare. Ungern gjorde uppror mot Sovjetunionen, samtidigt som Storbritannien och Frankrike allierade sig med Israel och anföll Egypten. Hammarskjöld medlade i såväl Suez- som Libanonkrisen. Algeriet gjorde uppror mot kolonialmakten Frankrike när Afrika avkolonialiserades. Under Kongokrisen valde Hammarskjöld att inte ställa upp på regeringen Lumumbas sida som då sökte stöd hos Sovjetunionen och utbrytarna i Katanga sökte stöd hos västmakterna. Konflikten eskalerade och under en medlarresa till området störtade Hammarskjölds plan. Han stod på toppen av sin karriär i FN:s tjänst, och en trolig olycka satte stopp för den, i Ndola i dagens Zambia. För sina insatser fick Hammarskjöld postumt Nobels fredspris 1961. FN:s bibliotek i New York är uppkallat efter honom liksom Uppsala Universitets bibliotek. John F. Kennedy sa om Hammarskjöld, ”… att han var århundrades störste statsman”.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

7 mars 2003 – Hans Blix informerar FN:s säkerhetsråd om vapeninspektionerna i Irak

Bakgrund

Andra augusti 1990 anföll Saddam Husseins Irak sin granne i söder. Det vi känner som Kuwaitkriget startade och ett drygt halvår senare hade världen med USA i spetsen skickat soldater till området och slog den irakiska krigsmakten. Irak hade tillgång till olika massförstörelsevapen. FN antog resolution 687 den 3 april 1991 som stipulerade att Irak skulle göra sig av med alla dessa vapen. Två veckor senare accepterade Irak och UNSCOM, (United Nations Special Commission) övervaka avvecklandet av arsenalen. Irak var inte intresserade och det följde en katt och råtta lek mellan inspektörerna och den irakiska militären. UNSCOM verkade till 17 december 1999 då FN resolution 1284 ersatte kommissionen med UNIMOVIC (United Nations Monitoring, Verification and Inspection Commission). Ett år tidigare hade inspektorerna dragits tillbaka. En viktig orsak var att USA hade smugglat in egna agenter bland kommissionens inspektörer. Irak var fortfarande inte samarbetsvilliga och USA och Storbritannien genomförde ett fyra dagar långt bombkrig mot Hussein. Efter 11 september händelserna i New York 2001 kom kriget mot terrorismen allt mer i fokus och Irak och Saddam Hussein pekades ut som den stora syndaren.

Med FN resolution 1441 från 2002 så utökas mandaten för FN-medlemstaterna att göra något åt situationen i Irak. UNIMOVICs inspektörer återkom på hösten 2002 för att återuppta inspektionerna. USA var missnöjt med hur arbete fortgick. FN var betydligt nöjdare med hur arbetet fungerade. USA pressade på och hade redan en grupp militärer som planerade för ett angrepp på Irak. Det var dags för chefen för inspektörerna, Hans Blix, att lämna sin kvartalsrapport till FN:s säkerhetsråd. Det skedde den 7 mars 2003.

Konsekvenser

USA var stridsklara. De satte ut en tidsfrist för Saddam Hussein och hans söner att lämna landet. När fristen löpte ut den 20 mars så tog det 1 och en halv timme innan amerikanska bomber började krevera i Baghdad. Taktiken från tidigare amerikanska krig gick ut på att flygbomba under en längre tid innan marktrupperna sattes in. USA gjorde tvärt om och nästan omgående satte fart på stridsvagnarna. Det tog de amerikanska krigarna tre veckor att nå fram till och inta den irakiska huvudstaden. Väl där arrangerades propaganda bilder som hyllade de segrande styrkorna. USA kom att bli kvar i Irak i till 2011. Då hade de placerat en vänligt sinnad regim i Baghdad och hjälpt till att utbilda regimens styrkor.

Irak är ett land med många bottnar och består av tre olika delar. Som en konsekvens av att en regim ersattes av en annan så började de andra grupperna med väpnad kamp mot den nya regimen och dess allierade USA. USA satte in både trupper och legosoldater. Blackwater var en av de mer ökända grupperna som bl.a. ställde till med massaker på civila. USA tog hem majoriteten av sina stridande trupper i före augusti 2010. Det fanns trupper kvar som skulle utbilda militärer och poliser att bekämpa upproret. Baghdad och Washington försökte hitta ett avtal men fann ingen lösning. Stötestenen var att USA ville ha immunitet för sina militärer för vad det gjort i Irak, men det gick inte Baghdad med på. Upproren fortsatte och Islamska staten attackerade från Syrien. Kriget i Irak fortsätter och civila människor väljer att fly för att kunna överleva.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

1 februari 1946 – Generalsförsamling antar sin andra resolution

Bakgrunden

Nationernas förbund hade inte varit den framgång för freden som det var tänkt i Versaillesfreden. I slutet av Andra världskriget återuppväcktes tanken på ett världssamfund för fred. De blivande segrarmakterna kallade till en konferens i San Fransisco. I slutet på konferensen, 26 juni 1945, undertecknades det dokument som skulle bli stadgan för FÖRENTA NATIONERNA av de 50 deltagande länderna. Delegaterna reste tillbaka till sina respektive länder och så började processen med att ratificera, godkänna stadgan. Den 24 oktober 1945 hade Frankrike, Kina, Storbritannien, Sovjetunionen, USA, samt mer än hälften av de 46 övriga länderna ratificerat stadgan. De FÖRENTA NATIONERNA var ett faktum. Som tillförordnad generalsekreterare utsågs den brittiske diplomaten Gladwyn Jebb och hans arbete gick ut på att föra över Nationernas förbunds arkiv och tillgångar till FN och att förbereda den första sessionen i den nya organisationen. Den 1 januari 1946 började FN sin verksamhet i London.

Den 24 januari antog Generalförsamlingen sin första resolution som gällde en kommission som skulle hantera problem kring den nyligen upptäckta atomenergin. Den andra resolutionen gällde en mer formell och jordnära sak; Regler och protokoll rörande språk. I resolutionen antogs vilka språk som ska gälla inom FN, dock inte den Internationella domstolen. De officiella språken blev, engelska franska, kinesiska, ryska och spanska med engelska och franska som arbetsspråk. Tal kan hållas på något av de officiella språken och översätts till arbetsspråken av tolktjänsten. En delegat har rätt att använda ett annat språk utanför de officiella men måste då ordna med en tolk som översätter, simultant, till arbetsspråken. Texten rekommenderar andra organ inom FN-systemet att anta samma språkregler som Generalförsamlingen. Avslutningsvis, beslutades att ge generalsekreteraren i uppdrag att installera ett telefonsystem för översättning och detta redan till den andra delen av denna första sejour. Generalsförsamlingen antog sin andra resolution den 1 februari 1946.

Konsekvenserna

Idag finns reglerna för språk i Generalförsamlingen klart beskrivna i ”Rules of Proceduers, VIII. Languages (Rules 51 to 57)”. Dessa följer i många stycken de regler som beslutades 1946 även om de har moderniserats. Samtliga sex officiella språk, arabiskan tillkom 1973, är numera både officiella och arbetsspråk inom Generalförsamling, dess kommittéer och underkommittéer. En delegat har fortfarande rätt att använda sitt eget språk men måste se till att talet översätts till de officiella språken. Samma språkordning gäller också för Säkerhetsrådet även om de har egna regler för språk. Inom Generalsekreterarens sekretariat är det fortfarande engelska och franska som är arbetsspråk.

Även om FN värnar om alla länders lika värde så skulle det bli en omöjlig uppgift att använda alla språk som arbetsspråk. De officiella språken täcker in större delen av världen, en grov uppskattning är att 4,5 av jordens 6,5 miljarder invånare förstår något av de officiella språken hjälpligt eller mer än hjälpligt. De officiella språken tillhör de sju mest pratade på jorden, saknas gör hindi som placerar sig strax före arabiskan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

15 december 1981 – Perez de Cuellar väljs till FN:s Generalsekreterare

Bakgrunden

Han föddes den 19 januari 1920 i Lima, Peru, som Javier Pérez de Cuéllar y de la Guerra. Han studerade till advokat och 20 år gammal började han arbeta på det peruanska utrikesdepartementet för att fyra år senare bli diplomat. Han hade en rad olika utlandsbefattningar, först på mindre positioner men senare som sitt lands ambassadör i Schweiz, Sovjetunionen och Venezuela.

Första kontakten med FN fick han 1946 som medlem i Perus delegation i den första sessionen av Generalförsamlingen i London. Han återvände till FN 1971 som ledare för den peruanska delegationen. 1973 och 1974 satt han i Säkerhetsrådet och var rådets ordförande under Cypernkrisen, när Turkiet invaderade den norra delen av ön. Han utnämndes 1975 till FN:s speciella sändebud på Cypern och stannade på posten i två år innan han återvände till den peruanska utrikesförvaltningen. 1979 blev han biträdande Generalsekreterare med ansvar för politiska frågor. Våren 1981 skickades han som Generalsekreterarens speciella sändebud till Afghanistan för att leda de fredsförhandlingar som FN tagit initiativ till. I augusti återvände han till New York och kunde till slut väljas som FN:s 5:e Generalsekreterare den 15 december 1981.

Konsekvenserna

1980-talet hade startat med Sovjetunionens invasion av Afghanistan. de Cuellar var djupt inblandad i förhandlingarna och kunde under sin andra mandatperiod vara med och förhandla fram ett sovjetiskt trupptillbakadragande. 1980-talet kom annars att präglas av det andra Kalla kriget med en ökad spänning mellan Sovjetunionen och USA. Samtalstonen mellan supermakterna förbättrades och drygt två år innan de Cuellar slutade som Generalsekreterare föll Berlinmuren.

Det fanns flera mindre konflikter i världen som krävde FN:s uppmärksamhet. de Cuellar fick vara med och medla efter Falklandskriget mellan Argentina och Storbritannien 1982 och han jobbade med Contadoragruppen som arbetade för att stabilisera Latinamerika. Latinamerika hade varit USA:s egen bakgård och det förekom en hel del politisk oro i regionen under 1980-talet inte minst efter sandinisternas maktövertagande i Nicaragua 1979 och den av USA sponsrade Contrasgerillan som krigade mot sandinisterna. Även El Salvador brottades med internt våld.

I Afrika gjorde han insatser för att medla i konflikten mellan Marocko och den Västsahariska gerillan Polisario, samt att han fick igång processen, som till slut ledde fram till Namibias självständighet. I Asien fanns det flera konflikter som behövde FN:s medling. de Cuellar hjälpte till att förhandla fram ett fredsavtal i den nästan tio år långa konflikten mellan Iran och Irak. Han hann med att få tillstånd fred i Kambodja innan hans tid som FN:s Generalsekreterare var över. Det visade sig svårt att hitta en efterträdare, och de Cuellar ombads att ställa upp för en tredje period. Sent i december 1991 kunde en ersättare väljas och de Cuellar avstå från sin kandidatur och lämnade FN. Han flyttade tillbaka till sitt Peru och ställde upp i presidentvalet 1995 men förlorade till Alberto Fujimoro. Han kom tillbaka och var Perus premiärminister mellan 2000-2001.

För sina insatser i fredens tjänst har han fått otaliga utmärkelser från världens alla hörn, inte minst Olof Palmes internationella pris 1989.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

14 december 1960 – FN antar resolutionen för kolonialt självbestämmande

Bakgrunden

Det har genom historien funnits en längtan av att dominera andra. Det är svårt att peka ut ett enskilt land eller en enskild händelse. Redan de gamla grekerna krigade om land och dominans. Kolonialism förknippar vi ofta med Europa och dess ”upptäckter” av andra kontinenter. Européerna började under 1500-talet att ta sig ut på världshaven, mot Sydamerika. 1600-talets fokus på Nordamerika när britter och holländarna tog upp jakten på land med spanjorer och portugiser. 1700-talet ökade besökandet i Asien och den mörka kontinenten, Afrika, fick stå tillbaka till 1800-talet.

Den koloniala frigörelsen har gamla traditioner. På 1700-talet frigör sig de nordamerikanska staterna och under Napoleonkrigen passar de spanska och portugisiska kolonierna i Sydamerika på att utropa sin självständighet. I Afrika och Asien var det koloniala greppet mer eller mindre totalt. Under 1930-talet började de första allvarligare, samlade försöken, att kräva förändringar, via afrikaner som fått universitetsutbildning i Europa. Ansträngningarna avbröts av Hitlers försök att omdana Europa. De demokratiska staternas motstånd hårdnade och de hämtade trupper från sina kolonier. En paradox, att kalla sig demokrati för att sedan förtrycka andra människor på andra kontinenter. Argumenten som användes var demokratiska, rättvisa och lika behandling. När kriget var slut for soldaterna hem och upptäckte att det som de kämpat för, för européerna, inte gällde dem själva. Under 1940-1950 startade flera befrielsekrig i Afrika och Asien.

Förenta Nationerna tog tidigt upp frågan om den koloniala frigörelsen. Generalförsamlingen antog en deklaration om självständighet för koloniala länder och folk den 14 december 1960.

Konsekvenserna

Resolution 1514 tar sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och berättar om alla människors lika värde och alla folks rätt till självbestämmande. I att-satserna uppmanas FN:s förvaltarskapsråd, alla kolonialmakter och alla icke självbestämmande territorier att öka takten för att fler länder under koloniala förhållanden ska bli fria. Sju länder i Afrika hade fått sin självständighet under 1950-talet och under år 1960 blev det ytterligare 17 länder. FN:s resolution kommer som en ytterligare påminnelse till Frankrike och Storbritannien att det är dags att släppa greppet. Det skulle dröja till 1990 innan den sista europeiska kolonin blev självständig, Namibia. 1993 fick Eritrea sin självständighet från Etiopien och det går att diskutera om det var en afrikansk kolonialism eller inte. Sydsudan fick självständighet från Sudan så sent som sommaren 2011. Detta var inte en kolonialkonflikt i den traditionella bemärkelsen men väl en konflikt om två olika folkgrupper som av kolonialherrarna tvingats in i ett och samma land med väpnade motsättningar som följd.

Kenya är det senaste exemplet med valet i mars 2013. Valresultatet gick i stor utsträckning längs stamgränserna i ett land med 43 olika stammar och alla intvingade i ett land från britterna. Gränsen mellan territorierna Uganda och Kenya har flyttats flera gånger innan de nuvarande fastställdes. Uganda kräver med jämna mellanrum tillbaka land, närmare ¼ av Kenya. Det går att jämföra Afrika med den Westfaliska freden 1648. Det är då som nationalstaten sätts som begrepp. I Europa tillbringar vi de kommande 350 åren med att kriga om vilka gränser som ska gälla och än idag 2019 har vi ouppklarade gränskonflikter. Afrikas gränser, som skapats av européer på en konferens i Berlin på 1880-talet, har haft 50 våldsamma år på sig och ändå kritiseras afrikanerna för att de gör som européerna en gång gjorde…

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

5 december 1961 – FN inleder operation UNOKAT i Kongo

Bakgrunden

Kongo, ett stort stycke mark i det inre och centrala av Afrika härjades svårt av våld ändra från början. I Berlinkonferensen 1885 hade den belgiske, kung Leopold lyckats via sitt filantropiska sällskap att få en stor del av den mörka kontinenten som sin privata egendom. Han skötte det så illa att den belgiska regeringen fann anledning att annektera landet från sin egen kung 1908. Den belgiska regeringen skötte landet med ett minimum av intresse men bättre än tidigare. Belgarna höll tillbaka den afrikanska befolkningen från högre utbildning och det fanns inte många som kunde ta över landet när det ganska abrupt blev självständigt 1960. Olika intressen tog över landet som kastades ut i ett inbördeskrig. Belgien och dess regering var djupt inblandade i de hemskheter som skedde. Ganska snabbt splittrades landet fyra delar. FN-trupper fanns på plats och dessa hade inget mandat att bruka våld. Efter hand ökades deras möjligheter att utnyttja militära resurser. Kongo skulle enas och det gick bra med tre av fyra delar. Den fjärde, Katanga, styrdes i bakgrunden av belgiska gruvbolag med uppbackning av landet regering. I augusti 1961 började FN-trupperna att avväpna de katangiska soldaterna och utländska legosoldater, belgare. Det gick bra tills den belgiske konsuln lovade att Belgien skulle göra klart uppdraget. Legosoldaterna fick stanna. I ett försök att medla störtade generalsekreterare Hammarskjölds plan i Ndola och han omkom.

FN gjorde ett nytt försök att avväpna de katangiska legotrupperna men det misslyckades och FN-fick vidkännas förluster i striderna. FN:s generalförsamling gav FN-trupper än mer utökade mandat till att använda militärt våld. När uppgifter kom om att den katangiska armén planerade att anfall FN startade FN operation UNOKAT den 5 december 1961.

Konsekvenserna

Ledaren för Katanga, Moise Tshombe, tvingades till förhandlingsbordet när FN-trupperna intagit viktiga platser i huvudstaden. Han lyckades förhala förhandlingar i ett år innan FN och kongolesiska trupper gjorde slut på upproret i Katanga. Lugnet verkade nu vara återställt men det var tillfälligt. De östra delarna av Kongo hade varit Lumumbas området, där han med hjälp av Sovjetunionen hade lyckats etablera kontrollen. Efter hans avrättning av belgiska soldater hade hans område intagit av de västliga delarna som stöddes av USA och FN.

Där bröt Simbaupproret ut runt årsskiftet 1963-1964. De gick hårt fram och avrättade människor som kom i deras väg. Västerlänningar tog som gisslan och spärrades in i Stanleyville, dagens Kisangani. Tshombe som kommit tillbaka till politiken som premiärminister för hela Kongo fick i uppgift att slå ner upproret. Han vände sig till sina gamla vänner i Katangas armé och till Belgien. Med hjälp av USA och Belgien flögs trupper in och gisslan befriades och den vita befolkningen kunde sedan flygas ut. Tshombe tappade mycket i anseende efter att ha kallat in belgarna och hans tidigare kollega Joseph Mobuto tog själv makten i Kongo 1965. Den behöll han fram till 1997 då han tvingades fly efter det första Kongokriget som brutit ut i de östra delarna av landet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

16 november 1945 – FN:s organ för kultur och utbildning, UNESCO, grundas

Bakgrunden

Redan under överläggningarna om Versaillesfreden kom delegaterna fram till att det behövdes ett akademiskt samarbete vid sidan av det politiska för att säkerställa freden. Det nybildade Nationernas Förbund beslutade 1922 att sätta upp ett organ som skulle få status som rådgivare till NF, Internationella institutet för intellektuellt samarbete.

Institutet organiserade sig i sex olika områden: affärsverksamhet, universitetsverksamhet, vetenskaplig information, juridik, artist och litteratur samt en informationsavdelning. Första uppgiften blev att försöka ena de gamla fienderna och att sätta upp lokala avdelningar. Institutet höll regelbundna möten för att utveckla samarbetet men arbetet tog abrupt slut 1939. Tanken på ett akademiskt samarbete dog inte, den fortsatte in i det nybildade FN.

Åren efter att FN grundats startades flera underorgan för att arbeta mot fred, frihet, rättvisa, rättsäkerhet och mänskliga rättigheter, allt i enlighet med FN stadgan. UNESCO:s (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization) uppgift är att underlätta internationellt samarbete inom utbildning, vetenskap och kultur. Genom att samarbeta och dela med sig av sina kunskaper och sin kultur ökar förståelsen och respekten för andras sätt att vara, tänka och leva. UNESCO grundades i London den 16 november 1945.

Konsekvenserna

UNESCO tillhör Ekonomisk-sociala rådet i FN-familjen och har nästan 200 medlemmar med huvudkontoret i Paris. Utspritt över världen finns lokala kontor som hjälper till med UNESCOS arbete. Det handlar om att konkretisera den universella respekten för rättvisa, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter och grundläggande friheter enligt FN-stadgan och då spelar det ingen roll, vilken ras, kön, språk eller religion som de enskilda människorna har och tillhör – alla ÄR lika mycket värda!

UNESCO försöker leva upp till FN:s mål genom fem olika program: utbildning, naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora, kultur och kommunikation och information. Det tar sig uttryck i projekt som läs-, skriv-, tekniska och lärarutbildningsprogram, internationella vetenskapliga program, främjande av oberoende medier och pressfrihet, internationella samarbetsavtal för att säkra världens kultur- och naturarv och för att bevara de mänskliga rättigheterna, samt försök att överbrygga den globala digitala klyftan. UNESCO:s mest kända program är världsarvslistan.

UNESCO är inte en biståndsorganisation utan en mellanstatlig samarbetsorganisation, vilket har lett till en del bråk. Sovjetblocket anklagade UNESCO för att gå västs ärenden när man önskade en mer demokratisk media och UNESCO har kallats för en plattform för kommunismen och tredje världen för att attackera väst.

UNESCO är ett av alla de organ inom FN familjen som med en oförbruten energi arbetar för en bättre värld. Kvarnarna kanske mal långsamt men de maler oavbrutet! Arbetet är sällan synligt, men utan det arbetet skulle världen vara en sämre plats att leva på.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.