1 september 1939 – Slaget vid Mława

Polsk bunker på Westerplatte. Det var mot denna bunker som det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein öppnade eld den 1 september 1939 och inledde det Andra världskriget.

Bakgrunden

Dagens moderna Polen hade bildats i Versaillesfreden 1919. Landet hade återuppstått efter sekler av ockupation av tyskar, ryssar och österrikare. De landområden som tyskarna tagit från ryssarna i freden i Brest-Litovsk 1918 användes nu att skapa nya nationer i öster. I Versailles användes nationalitetsprincipen, att alla som bodde i ett område skulle få bestämma vilket land de ville tillhöra. De gällde inte för den tyska befolkningen i Schlesien som tvångskommenderades till Polen. I de norra områdena, längs Östersjön hade tyskar och polacker styrt om vartannat, beroende på vem som varit starkast för tillfället. En het politisk fråga var fristaten Danzig, på tyska eller Gdansk på polska. Mellan staden och Tyskland fanns en polsk korridor ut till Östersjön och den kunde tyskarna inte riktigt smälta.

Våren 1939 var en orolig tid i gränsområdena. Hösten innan hade Hitler via Münchenöverenskommelsen lagt beslag på det tyskspråkiga Sudetlandet i Tjeckoslovakien. I mars hade hela landet annekterats. Tonen gentemot Polen höjdes och vittnen, troligtvis köpta, berättade om polska övergrepp på den tyska befolkningen. Pressen rasade och höjde stämningen ytterligare. Hela sommaren spekulerades det i ett kommande krig. Den polska ledningen hade inget val än att försöka bygga ut försvaret om kriget blev verklighet. Mellan städerna Mława och Rzegnowo söder om Ostpreussen byggdes en dubbel försvarslinje. Medan polackerna byggde skyttevärn i skogarna pågick det storpolitiska spelet i världens huvudstäder. Från Paris och London kom försäkringar om hjälp till Warszawa om det skulle bli krig med Tyskland. Från Moskva meddelades att Sovjetunionen hade ingått ett vänskapsavtal med Nazityskland – Molotov-Ribbentrop pakten, där Polen delades mellan de båda grannländerna. SS genomförde en attack den tyska radiostationen Gleiwitz. Hitler tog det som provokation och kriget började. Slaget om Mława startade den 1 september 1939.

Konsekvenserna

Den tredje tyska armén angrep söderut från Ostpreussen mot Warszawa. Direkt stötte de på den nybyggda polska försvarslinjen och ett kraftigt anfall mot Mława slogs tillbaka. Längs hela linjen mot Rzegnowo hade tyskarna svårt att komma fram och led förluster. Öster om försvarslinjen hade en kavalleridivision placerats som flankskydd och där var det polska försvaret glesare och under slagets andra dag lyckades tyskarna ta sig i mellan olika försvarande styrkor samtidigt som styrkorna i huvudlinjen besköts med tungt artilleri. När tyskarna hittat den svagaste punkten i försvaret flyttade de snabbt dit sina stridsvagnar och attackerade under den 3 september. Situationen blev ohållbar för de polackerna som på morgonen den 4 september retirerade. Slaget om Mława var över. De tyska trupperna nådde den polska huvudstaden 12 mil söderut sju dagar senare och inledde anfallet mot Warszawa. Den 17 september anföll Sovjetunionen de polska försvararna i ryggen och ockuperade den del av Polen som var överenskommet i Molotov-Ribbentrop pakten.

Kriget i Polen blev upptakten på Andra världskriget i Europa. Tyskarna hade förlorat ett oproportionerligt stort antal soldater och gjorde en noggrann analys av sitt fälttåg. De organiserade om utbildningen och alla trupper fick genomgå vidareutbildning och förfinande av stridstaktiken. Anfallet i väster 1940 var betydligt mer framgångsrikt med de nya erfarenheterna. Polens öde var beseglat men polackerna skulle komma att överleva den nazistiska våldtäkten av landet följt av den kommunistiska mardrömmen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 juli 1941 – Sovjetisk invasion av Bengtskär

Bakgrunden

Finland hade varit svenskt i 700 år innan freden i Fredrikshamn 1809 gjorde landet till en del av Ryssland. I samband med ryska revolutionen 1917 kunde Finland bli en egen nation. I augusti 1939 undertecknades Molotov-Ribbentrop pakten och Finland kom att hamna i den ryska intressesfären. Stalin sökte ett bättre skydd för Leningrad. Den finska gränsen låg nära och Sovjetunionen kom med krav på sitt grannland om att flytta gränser. Finnarna stod styvnackat på sig och den 30 november inledde Röda armén ett anfall på flera frontavsnitt. Anfallet kom inte helt överraskande men den sovjetiska överlägsenheten var stor. Det var kallt och de finska soldaterna var tränade och utrustade för vinterkrigföring vilket inte sovjetarmén var. När motgångarna var som värst för Röda armén byttes ledningen ut och ett massivt koordinerat anfall sattes in på Karelskanäset. Den finska stridsförmågan var nedsatt och försvaret började falla i bitar. Den politiska ledningen tvingades be den mäktige grannen i öster om fred och i mitten av mars 1940 var kriget över.

Det blev dyr fred. En stor bit av Karelen fick lämnas över liksom Salla området och Petsamo vid Ishavet. Hangöudd hyrdes ut till sovjetmakten. I Finland var besvikelsen stor och revanschismen frodades. När landet fick en möjlighet att sluta upp på den tyska sidan i operation Barbarossa vid midsommartid 1941 så valde man att gå till anfall för att återta de förlorade områdena. Hangöudd blev en av fronterna. I den finska skärgården söder om Hangö finns flera fyrar som med sina höga torn ger en mycket bra sikt över vad som passerar i farvattnen. Inför hotet från fienden befäste finnarna Bengtskär för att försvara fyren och sovjetiska trupper landsteg strax efter midnatt den 26 juli 1941.

Konsekvenserna

Det blev en intensiv eldstrid mellan de relativt dåligt beväpnade finska försvararna och en ammunitionsstark angripare. Finnarna lyckades ta död på den ryske befälhavaren och det tre våningar höga fyrhuset på den kala klippön kunde hållas. Finnarna fick hjälp av kustartilleriet som besköt anfallarna. Finska flottan kom till undsättning och förstärkningar med soldater kunde landstiga på förmiddagen. Totalt höll striden på 18 timmar innan den siste sovjetiske soldaten hamnade i fångenskap. Kvar på slagfältet låg 35 finnar och lika många sovjetsoldater.

Striderna på Hangö blev inte så omfattande. Det förekom patrullverksamhet och de striderna kunde bli nog så hårda. Mest användes artilleri mot varandras positioner. Sovjetarmén var väl förskansade och 30 000 personer, civila och militärer, bodde på Hangö. De tyska framgångarna under hösten 1941 gjorde att de kunde erövra Estland från ockupanterna i Röda armén och belägra Leningrad. Situationen blev svår för ryssarna i Hangö som valde att retirera. Den 2 december kunde finska patruller konstatera att fienden var borta och ta sig in i det övergivna Hangö. Efter freden 1944 fick Sovjetunionen arrendera Porkala, några mil sydväst om Helsingfors. Porkala är det smalaste stället vid Finska viken, mitt emot Tallinn. 1956 återlämnades området till Finland.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

4 juli 1942 – Tyskarna erövrar Sevastopol

Bakgrunden

Sommaren 1941 anföll nazisternas trupper det väldiga Sovjetunionen. Det ideologiska kriget blev grymt och nazisterna hade stora inledande framgångar. Efter reträtten från Moskva på vintern 1941 behärskade de ett stort område av den ryska steppen från Rostov i söder till Leningrad i norr. Krimhalvön hade intagits förutom ett litet område runt flottbasen Sevastopol. Staden hade belägrats redan under Krimkriget och klarat sig och kanske var förhoppningarna att de skulle hålla ut även denna gång. Förutsättningarna var goda och försvaret var väl utbyggt med flera försvarsringar med massiva artilleriinstallationer.

Inför fälttåget sommaren 1942 när Hitlers mål var att säkra floden Volga och erövra oljekällorna i Kaukasus så blev Sevastopol en nagel i ögat. Därifrån kunde ryskt flyg attackera oljekällorna i Rumänien, som tyskarna var så beroende av. Han beordrade Mannsteins 11:e armé att inta staden. Tyskarna hade redan i oktober 1941 försökt erövra fästningsstaden men misslyckats för att sedan övergå till en belägring. Mannstein satte in förnyade anfall den andre juni och satsade på att erövra fort efter fort på den norra sidan av staden. Terrängen var kuperad och det var lättnare att försvara än att anfalla. Tyskarna trängde sakta fram under svåra förluster och det gick inte så fort som Hitler eller Mannstein önskade. General Mannstein var en Tysklands skickligaste generaler och han tänkte annorlunda än de rådande militära doktrinerna. Det var han som låg bakom strategin som knäckte Frankrike under fälttåget 1940 och nu återgick han till egna lösningar. Han beordrade sina trupper att via gummibåtar ta sig över hamnen i Sevastopol under skydd av mörkret och anfalla ryska trupper i ryggen. Detta otroligt riskfyllda företag lyckades och Sevastopol kapitulerade efter en månads strider den 4 juli 1942.

 

Konsekvenserna

Det var en stor militär seger för tyskarna, men den kostade. Anfallarna beräknas ha använt närmare 70 000 ton ammunition och förluster i manskap beräknas till närmare 100 000. Mannstein körde hårt med sina trupper men lyckades med de mål han hade. Vad som misslyckades var att den 11:e armén inte hade kraft nog att delta i operation Blau som Hitler hade gett order om. Den gick ut på att rensa området fram till floden Djepnr och vidare till Volga och Stalingrad. Den erövringen skulle skydda den norra flanken för de stridskrafter som hade att erövra oljekällorna vid Kaukasus. Mannsteins armé var tänkt att tillsammans med von Paulus 6:e armé erövra staden som Hitler blivit besatt av; Stalingrad.

Mannstein flyttade i stället sina styrkor till Leningrad och som expert på belägringar och erövringar skulle han inta denna sovjetiska stödjepunkt. Han kunde inte göra klart detta uppdrag. Striderna i Stalingrad blev som en kvarn som malde ner de tyska stridskrafterna och när Stalin beordrade operation Uranus så lyckades sovjetarmén ringa de utmattade tyska trupperna vid Volga. Mannstein fick i uppgift att slå sig fram till den belägrade staden men det var för sent. De tyska trupperna gick ett bistert öde till mötes och kapitulerade för Röda arméns övermakt.

Sent på hösten 1943 hade ryssarna gått på offensiven och erövrat landtungan till Krimhalvön och började belägra de tyska och rumänska trupper som befann sig på Krim. I april 1944 satte de in en offensiv som varade i ca en månad och resulterade i att ockupanterna drog sig tillbaka och evakuerade halvön under stora förluster. Krim var efter tre års ockupation åter i ryska händer.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

30 juni 1934 – Hitler upp med sina gamla kamrater inom SA

Bakgrunden

SA var Hitlers gatukämpar under 1920- och 1930-talet som hämtades från gamla soldater och arbetslösa. De ville ha ett bättre liv och belöningen skulle komma när Nazistpartiet tog makten. SA och dess ledare Röhm blev efter maktövertagande en belastning för partiet. SA:s pöbelfasoner imponerade inte på de konservativa kretsarna i Tyskland och inte heller på armén. Röhm ville att SA skulle bli kärnan i den nya folkarmén, något som generalerna såg som ett hot mot sin egen ställning. Generalerna lierade sig med Hitler som i gengäld lovade att rusta upp krigsmakten.

1934 ökade splittringen mellan partiet och Röhm och Hitler ställdes inför ett val, att bryta med sina gamla kamrater och liera sig etablissemanget eller att stå upp för sina gamla kamrater och riskera att mista regeringsmakten, något som presidenten Hindenburg hotat med. De ledande nazisterna valde Hitlers sida mot Röhm. SS-ledaren Himmler försåg Hitler med falska uppgifter om att SA förberedde en kupp. Nazistledaren lös sina SS mördare, för en tre dagars mordorgie där bl.a. Göring, Himmler och Göbels passade på att göra upp räkningen med sina fiender. Orgierna började den 30 juni 1934.

Konsekvenserna

SA:s ledning mördades och SA-männen som kämpat under alla år för Hitler och partiet blev snuvade på sin belöning. En gång till användes SA och det var under kristallnatten 1938.

Hitler visade att han var beredd att använda våld för att få sin vilja igenom och det tystade många kritiker i Tyskland. Han passade på att utropa sig till den högste domaren i Tyskland och samlade ytterligare en maktfaktor i sin hand. Genom sitt tysta medgivande gav armén upp sin självständiga hållning och ställde sig på nazisternas sida. President Hindenburg gratulerade till framgångarna mot SA och vägen låg öppen för Hitler att ta över presidentmakten när Hindenburg dog i augusti. Hitler blev Führer och envåldshärskare över Tyskland.

SS var den stora vinnaren. Himmler hade skickligt manövrerat sig till en maktposition och den skulle öka fram till 1945. Det var SS som utförde den industriella utrotningen av icke önskvärda i det tredje riket. SS kom att bli en stat i staten, en elit, som tog kontroll över allt fler samhällsfunktioner.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

9 juni 1942 – General Slim tar befälet över XV kåren i Burma

General Slim står staty bland de brittiska krigshjältarna utanför Whitehall i London.

Bakgrunden

I och med anfallet på Pearl Harbor 1941 så kopplades kriget i Europa ihop med kriget i Kina. Japan hade liksom Tyskland förberett sig för krig i många år. Det gjorde att landet hade stora inledande militära framgångar, i Stillahavsområdet mot amerikaner och australiensare, mot holländare i Indonesien, mot kineserna i Kina och mot britterna i Singapore och Malacka. De västallierade skickade förnödenheter till kineserna via Burmavägen över Himalaya. Thailand hade besegrat Frankrike i ett kort krig 1941 och när japanerna besegrade fransmännen kunde de få hjälp av thailändarna att fortsätta striderna in i brittiska Burma.

Japanerna anföll Burma med målet att inta Rangoon. Det skulle stoppa tillförseln av material på Burmavägen och det skulle utgöra en buffert till de japanska erövringarna på Malackahalvön. Det gick bra för japanerna som drev en brokig skara av allierade, britter, amerikaner, holländare och kineser framför sig mot den indiska gränsen. När britterna flydde så drog sig kineserna tillbaka över bergen till Kina. Burmavägen var stängd strax innan monsunregnen satte in på våren 1942. Under resten av kriget fick kineserna sina förnödenheter med flyg över Himalaya.

I östra Indien satt brittiska ockupationsstyrkor. De var inte tränade för ett fullskaligt krig mot en erfaren fiende. De var ockupationstrupper som hanterade lokala uppror och ett passivt motstånd. Britterna hade heller inte resurser att föra krig på flera fronter och striderna i Nordafrika slukade de mesta av resurserna. Efter monsunregnen försökte sig britterna i alla fall på en offensiv in i Burma men det gick inte särskilt bra. Det blev omorganisation och general William Slim tog över den brittiska XV kåren i Burma den 9 juni 1942.

 

Konsekvenserna

XV kåren började som polistrupper i Indien innan de kallades till undsättning i Rakhine provinsen 1943 under ett misslyckat fälttåg. Det hjälpte inte utan britterna tvingades tillbaka till Indiska gränsen innan monsunregnen återigen satte stopp för striderna. En ny omorganisation gjorde att Slim tog över den östra indiska armén som nu blev den brittiska 14:e armén.

1944 anföll den amerikanske generalen Stillwell, med kinesiska trupper som han tränat, från norra Indien längs Himalaya i de östra delarna av landet. Britterna anföll återigen längs kusten i väster. Japanernas svar blev att invadera Indien i mitt emellan de allierade styrkorna, mot Imphal och Kohima. I ett mycket hårt slag lyckades britterna stå emot japanerna. Anfallarna malde ner sina trupper och på hösten 1944 slog general Slim och 14:e armén ut en offensiv mot de centrala Burma. Tillsammans hade de tre allierade arméerna över en miljon man i fält och pressade japanerna framför sig. Slim intog Mandaly medan Stillwells kineser intog Lashio som var startpunkten på Burmavägen. Trots monsunperioden, fortsatte britterna framryckningen mot Rangoon och kusten, där japanerna hade dragit sig tillbaka.

Det är inte enkelt att förstå striderna i Burma i ett större perspektiv. De var långt ifrån Japan, långt ifrån de avgörande striderna. Möjligtvis ska vi kanske se det i ljuset av att det förhindrade eller försvårade för de allierade att skicka krigsmaterial till Kina. Kanske att de allierade i form av britterna inte kunde nå viktiga områden som Japan kunde exploatera ostört. Kanske att japanerna lovade asiaterna att de skulle få självstyre från de koloniala européerna. Det fanns över 40 000 indier som slogs i Indian National Army på den japanska sidan mot britterna. Japanerna lyckades hålla emot de allierade långt in i 1945. Frågan är om det inte är en strategisk, politisk seger för japanerna medan det är en militär, taktisk seger för de allierade. Segerherren blev general William Slim.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

31 maj 1962 – Adolf Eichmann avrättas i Israel

Bakgrunden

Vi är alla barn av vår tid. Sedan är det vår ensak att avgöra vad som är rätt och fel och om de handlingar som JAG väljer är rätt eller fel. Trots att vi är barn av vår egen tid kan vi inte skylla på tiden, när vi konfronteras med våra egna handlingar. Kanske handlar det om moral eller civilkurage.

Adolf Eichmann föddes den 19 mars 1909 i Solingen i det tyska kejsardömet. Familjen flyttade 1912 till Linz i Österrike. När Eichmann växte upp träffade han sonen till en av sin fars affärskontakter, Ernst Kaltenbrunner som sedermera blev chef för Rikssäkerhetsministeriet (RSHA). Eichmann uppmanades, och gick med i SS. Han flyttade till Tyskland, SS var förbjudet i Österrike. Eichmann hamnade på judiska avdelningen och lärde sig bl.a. hebreiska för att bättre förstå judarna. Det finns författare som menar att Eichmann var en djupt troende nazist medan han själv hävdar, i förhören i Israel, att han var nitisk i sin tjänst. Eichmann var sekreterare i Wannseekonferensen i januari 1942 där de avgörande besluten fattades om den slutliga lösningen, den industrialiserade massavrättningen av etniska judar. Det var ingen överraskning att de allierade letade efter honom efter kriget och han flydde till Sydamerika. Israel letade också efter förintelsens bödlar. De hittade Eichmann, kidnappade honom, förde honom till Israel, dömde honom till döden och avrättade honom på kvällen, strax före midnatt den 31 maj 1962.

Konsekvenserna

Eichmann hävdade sin oskuld inför åtalet om folkmord och medverkan i förintelsen. Han ansåg sig vara en kugge i ett maskineri och att han personligen inte hade något ansvar för det som skett eller sina handlingar. 17 år efter kriget och förintelsen, var mycket glömt. TV:n hade börjat sända och rörliga bilder sändes rakt in i många vardagsrum. Det Kalla kriget pågick med de onda i öst och de goda i väst, eller tvärt om. Självklart skulle inte den egna sidan göra några sådana omänskliga saker som nazisterna. Det som hände skulle självklart inte kunna hända igen. Det trodde vi på tills folkmordet i Rwanda 1995. Där världen bara tittade på när nästan en miljon människor slogs, hackades ihjäl med klubbor och hackor.

I USA fanns en forskare som blev intresserad av hur lydiga vi är en auktoritet. Stanley Millgram genomförde ett experiment på vanliga amerikaner. Han annonserade efter försökspersoner som ville vara med och utveckla nya metoder för språkinlärning. Väl på plats visade det sig att metoden gick ut på att den person som skulle lära sig det nya språket fick elstötar om den inte svarade rätt. Styrkan ökade vart efter felen ökade och tillslut fick personen rent livsfarliga stötar, vilket också stod på apparaten de använde. Cirka hälften av försökspersonerna utsatte, skådespelaren som spelade offer, för stötar, som om de varit riktiga, varit dödande. Vissa fortsatte långt efter att skådespelaren slutat prata och skrika, dvs. uppenbarligen död. Ytterst få ansåg att de hade någon skuld i det hela och att den auktoritet som beordrat dem att ge stötarna var ansvarig. Allt för att någon stod bredvid med titel och läkarrock.

Experimentet visar tydligt på att vi kanske inte är så civiliserade som vi tror att vi är och att förintelsen, där Eichmann var en viktig kugge i maskineriet skulle kunna hända igen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

22 maj 1939 – Tyskland och Italien undertecknar stålpakten

Bakgrunden

Italien var den stora militärmakten på den europeiska kontinenten och Italiens ledare Benito Mussolini var respekterad, till och med av Hitler. Det fascistiska Italien var att räkna med efter sina militära framgångar i Abessinien och spanska inbördeskriget.

Avtalet undertecknades av den italienske utrikesministern Greve Ciano och hans tyska motsvarighet von Ribbentrop och skulle gälla i tio år. I ett öppet protokoll handlade det om vänskap och samarbete och i ett hemligt, om militärt och ekonomiskt samarbete. Enligt avtalet skulle de bistå varandra om den ena parten blev angripen. Stålpakten undertecknades den 22 maj 1939.

 

Konsekvenserna

Om avtalet var storslaget, så upphörde det att fungera i praktiken nästan genast. Tyskarna misstrodde italienarna och italienarna trodde att tyskarna lurade dem.

När Tyskland anföll Polen, blev italienarna och Mussolini blev tagna på sängen och framför allt, de var inte förberedda på krig. Italienarna kände sig svikna när de inte fick förhandsinformation och förklarade sig för ICKE KRIGFÖRANDE och följde inte avtalet. Italien rustade, och i juni 1940 förklarade italienarna Frankrike krig och slöt upp på den tyska sidan.

Våren 1941 ville italienarna visa sin styrka. De invaderade Grekland men körde snabbt fast och fick retirera. Hitler blev rasande. Hans planerade invasion av Sovjetunionen fick skjutas upp tills Balkan var ockuperat. Italiens svaga militära insatser gjorde att tyskarna beslutade att hjälpa sina allierade och samtidigt stärka Mussolinis politiska ställning.

Fördröjningen kom att få ödesdigra konsekvenser för Hitler som blev sinkad i över en månad i sin invasion av Sovjetunionen. Tyskarna uppnådde inte sina krigsmål i öster innan höstregnen och missade att ta Moskva. Nu kunde ryssarna övervintra, rusta och komma tillbaka. Vad hade hänt om tyskarna kunnat starta sitt anfall redan i mitten av maj? Kostade stålpakten Hitler segern?

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

8 mars 1920 – Kungariket Syrien bildas

Bakgrunden

Damaskus är en gammal stad. Från början är det en armenisk stad och finns omnämnd i Bibeln. Det är en av världens äldsta städer som bebos än idag. Araberna erövrade staden ca 635 från Bysans. Damaskus blir huvudstad för det islamska kalifatet ett trettiotal år senare och i mitten på 700-talet flyttar huvudstaden vidare till Baghdad. Damaskus hamnar under det Mamluksultanatet. De osmanska turkarna trycker på och intar Damaskus i början på 1500-talet. Araberna hamnar under styret i Istanbul. När de nationella strömningarna drar fram under senare delen av 1800-talet och blir en av orsakerna bakom Första världskriget, så blidkar turkarna den arabiska nationalismen genom att erbjuda araberna att välja representanter till den turkiska församlingen.

Under Första världskriget hamnar unga arabiska soldater i den osmanska armén. Deras motivation är inte på topp då de krigar för någon annan långt hemifrån. Det är britterna, genom Lawrence av Arabien, som fångar upp detta och kommer överens om ett avtal som gör att araberna sluter upp på ententens sida under kriget. Lawrence lovar araberna självständighet. I krigets slutskede avancerar britterna från dagens Israel mot Damaskus som de erövrar innan kriget är slut. Araberna förväntar sig nu att få löftena infriade. Segrarmakterna hänskjuter frågan till fredskonferensen i Versailles. Där kommer de överens om att dela upp de forna turkiska besittningarna i mandatområden. Frankrike som under senare delen av 1800-talet lyckats skaffa sig ett kolonialvälde i det muslimska Afrika vill också ha en del av Mellanösten. Britterna får stora delar i mandatområde inte minst, Palestina, Transjordanien och Irak. Libanon och Syrien tillfaller Frankrike. Detta gick stick i stäv med de löften och överenskommelser som gjordes under kriget och araberna i Damaskus bildar kungariket Syrien i ett försök att förekomma fransmännen den 8 mars 1920.

Konsekvenserna

Det är paradoxalt att britter och fransmän som låter nationalistiska folkopinioner bestämma, när de passar dem, medan de i andra går rakt emot, när de passar dem. I Syrien ville folket ha Faisal som kung men det blev frasmännen som fick mandatområdet. Britterna som ockuperade större delen av Syrien, inklusive Palestina valde den franska sidan i konflikten i Syrien. De såg dessutom till att dela upp Syrien genom att göra Palestina till ett eget mandat. Fransmännen hade redan tidigare retat upp syrierna genom att göra upp med de judar som sökte en egen stat i Palestina. Nu gav de Faisal ett ultimatum, abdikera eller det blir krig. Faisal böjde sig men inte krigsministern, så fransmännen anföll. Det blev ett kort krig även om det tog tre år för att få stopp på de sista stridande araberna.

Frankrike började med att försöka splittra landet genom att dela upp det i mindre delar, baserad på etnisk och religiös tillhörighet. Detta kom på sikt att stärka konflikterna mellan grupperna. Fransmännen började också en assimileringspolitik. Alla skulle bli fransmän. Franska språket infördes och utbildningen skulle ske på franska. Redan 1925 var nästa uppror på gång. Upproret slogs ner och en ny överkommissarie införde nästa diktatoriska förhållanden. I mitten på 1930-talet påbörjades en övergång till ett självständigt Syrien. Arbetet avbröts när det Andra världskriget inleddes och Syrien förblev trogna till nazistyrda regimen i Vichy. För att undvika att tyska trupper kunde göra området till en bas, i britterna rygg, invaderas Syrien av brittiska styrkor sommaren 1941. Fem år senare kunde syrierna utropa sin självständighet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

27 februari 1943 – Sabotage i Telemark

Vattenkraftverket i Vermork i Rjukan där tungvattenanläggning stod och som sprängdes av norska soldater.

Bakgrunden

Det upptäcktes att det kunde finnas ett större antal väteisotoper, så kallade deuterium i vatten. Det kallades för tungt vatten. Tungt vatten är ca 11 % tyngre än vanligt vatten och producerades för första gången 1932. När den nukleära reaktionen upptäcktes 1938 insågs också möjligheten att tungvatten som med sina extra isotoper skulle kunna fungera som moderator i processen. I äldre typer av kärnkraftverk används tungt vatten till den funktionen medan i moderna så används grafitstavar i vanligt vatten.

Tungt vatten blev en viktig beståndsdel i utvecklandet av kärnvapen under Andra världskriget. I USA fanns ett omfattande program för att ta fram en atombomb, Manhattanprojektet. Det fanns också starka misstankar att tyska forskare satt och försökte få till ett atomvapen. Tysk teknologi visade många gånger under kriget prov på goda framsteg, inte minst raketteknologin som ännu åttio år senare är grunden för de raketer som skickas upp från jorden.

I Rjukan i Norge hade Norsk Hydro i början på 1900-talet byggt en anläggning för tillverkning av konstgödsel. Här tillverkades det tunga vatten som den allierade krigsledningen misstänkte skulle användas till tillverkningen av en tysk atombomb. Anläggningen ligger väl skyddad i en dalgång och tyskarna visste värdet på fabriken och skyddade den med luftvärnsartilleri. Krigsledningen vände sig till SOE, Special Operation Executive. De utbildade, utrustade och transporterade en grupp norrmän, som flytt till England, tillbaka till Norge för att genomföra en sabotageaktion mot anläggningen. Den genomfördes den 27 februari 1943.

Konsekvenserna

Sabotaget var lyckat. 500 kg av det tunga vattnet som fanns i lager förstördes liksom apparaturen för att framställa produkten. De norska sabotörerna lämnade kvar en brittisk k-pist som bevis för att det var en militär aktion och inte ett sabotage av civilbefolkningen. Tyskarna satte in 3000 man för att jaga sabotörerna på över den norska Hardangervidda. Flera sabotörerna åkte skidor till Sverige, 40 mil bort och några tog sig till Oslo och fortsatte motståndskampen där. Tyskarna var angelägna om anläggningen i Rjukan. De reparerade det som förstörts och redan i april kunde de starta om produktionen. Kampen om anläggningen fortsatte och i november satsade amerikanarna på en bombräd i dagsljus och lyckades träffa anläggningen som återigen fick ett produktionsstopp. Den tyska säkerheten runt fabriken stärktes ytterligare och några nattbombningar gav mindre resultat. De allierade höll i alla fall trycket uppe mot anläggningen. Det gjorde att tyskarna beslutade att flytta det tunga vattnet till Tyskland där det skulle vara säkrare.

Järnvägen från Rjukan till kusten gick via en tågfärja över Tinnsjön. Norska sabotörer lyckades ta sig ombord på färjan och kunde spränga en bomb, när färjan passerade det djupaste stället på sjön. Färjan sjönk med besättning, vakter, passagerare och det tunga vattnet. Det tyska kärnvapenprogrammet påverkades inte så mycket av sprängningen. Bristen på tungt vatten att moderera kärnreaktionen var kännbar, men tyskarna hade inte kommit så långt som det amerikanska Manhattanprojektet. Efter kriget försökte de fyra segrarmakterna att tillägna sig den tyska teknologin och inom femton år hade alla fyra segrarmakter sprängt varsin atombomb.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriverier har besökt Telemark.

6 februari 1922 – Washingtonavtalet

Bakgrunden

Första världskriget var över och i Versaillesfreden hade Nationernas förbund skapats. Trots att USA varit initiativtagare till förbundet hade de valt att stå utanför med hänvisning till sin isolationism. USA hade gått ekonomiskt och politiskt stärkt ur kriget, inte minst för att de lånat ut stora summor till de krigförande länderna som de nu krävde tillbaka.

Under kriget hade USA och Japan ingått ett avtal som reglerade olika intressesfärer i Stilla havsområdet. Japan och England, den dominerande militära stormakten i världen, hade ett vänskapsavtal. Det senare kunde driva upp kapprustningen i västra Stilla havet och USA ville inte spendera pengar på upprustning, samtidigt ville de begränsa det japanska inflytandet, särskilt i Kina.

Kina kände sig missgynnade av Versaillesfreden och ville ha förändringar. Det sågs som en fördel att en konferens som skulle handla om förändringar i Versaillesfreden arrangerades utanför NF regi. De två frågorna slogs samman och den amerikanska regeringen bjöd in parterna till en konferens i Washington. Alla kom, även om britterna var mycket tveksamma. Förhandlingarna startade i november och vart efter avtalen var klara skrevs de under. Fempartsavtalet om flott begränsningar undertecknades på konferensens sista dag, den 6 februari 1922.

Konsekvenserna

Styrkeförhållandena på världshaven förändrades i och med Washingtonavtalet. Efter långa förhandlingar, skulle USA få lov komma ikapp Storbritannien styrkemässigt. För att reglera Japans flotta sattes till slut ett förhållande som innebar 10:10:7. USA och Storbritanniens flottor fick vara lika stora och Japans 70 % av de båda andras flottor. Frankrike var också med på konferensen och fick se sin flotta begränsad. Frankrike och Italien fick ha lika stora flottor som motsvarade ungefär 1/3 av USA:s och Storbritanniens. Därmed var Frankrikes tid som världsmakt på världshaven över och USA hade tagit klivet uppåt till att bli en marin stormakt.

USA hade lyckats med att begränsa slagskeppens storlek och kunde på så vis flytta sina fartyg mellan Atlanten och Stilla havet genom Panamakanalen. USA behövde heller inte riskera att möta kraftfullare fartyg och hade därigenom stoppat den hotande kapprustningen.

USA hade även lyckats med sina ambitioner att bryta upp det brittisk-japanska vänskapsavtalet och ersätta det med ett trepartsavtal där USA nu var delaktig. Kina var inte längre en japansk intressesfär eftersom Japan tillfälligt stoppats. USA och Japans fortsatte med en intensiv konkurrens om inflytandet i västra Stilla havet. Washingtonavtalet blev inte så långvarigt som var tänkt. Avtalet behövde förtydligas och avtalsparterna träffades i London 1930 för att skriva ett nytt avtal. I Asien gjorde Japans tilltagande aggressivitet och starten av kriget mot Kina 1937 att avtalet definitivt förlorat sin giltighet. Konflikten mellan Japan och USA skärptes ytterligare strax före jul 1941, när Japan försökte radera ut det amerikanska inflytandet genom ett överraskande anfall på den flottbasen i Pearl Harbour. Andra världskriget hade kommit till USA. Efter kriget visade det sig att USA helt tagit över Storbritanniens roll som världshavens härskare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.