5 juni 1947 – Starten på Marshallhjälpen

Bakgrunden

Stora delar av Europa låg i ruiner efter Andra världskriget, inte minst infrastrukturen som konsekvent bombats av de allierade för att förhindra motståndarsidans transporter. Järnvägar, broar, vägar och hamnanläggningar. Amerika hade fungerat som vapensmedjan i kriget mot axelmakterna och gick industriellt stärkt ur kriget. Vid Potsdam konferensen hade Tysklands framtid diskuterats och segrarmakterna hade varit oense. Ryssarna som ville hålla tyskarna kort och väst som ville bygga upp landet. I bakhuvudet fanns också hur det hade gått efter det första världskriget 25 år tidigare när världen kastas in i en djup efterkrigs depression som väckte den tyska revanschismen till liv. En sak hade man lyckats komma överens om, Tyskland skulle betraktas som en ekonomisk enhet.

Europas energi hade varit kolbaserad före kriget medan USA redan gjort övergången till olja. Återhämtningen fick inte den fart som vore önskvärt. Västra Tyskland var inte självförsörjande på livsmedel Tidigare hade de importerat dessa från den östra landshalvan men detta stoppades av den sovjetiska ockupationsmakten. USA skickade ingen hjälp alls och situationen var ansträngd. Winston Churchill satte ett namn på fenomenet i ett tal i Fulton, Missouri, USA, han kallade det för järnridån. Det stod snart klart att det behövdes ett tyskt ekonomiskt återhämtande för att det skulle fungera och på nyåret 1947 inleddes förhandlingar i Moskva om Tysklands framtid. Sovjetunionens intresse var lågt och de förhalade och undvek frågan. Samarbetsklimatet var svalt och president Truman ändrade USA: utrikespolitik i Trumandoktrinen. USA med den förre överbefälhavaren George Marshall i spetsen utarbetade ett förslag om hur den ekonomiska återhämtningen i Europa skulle kunna se ut och detaljerna utvecklades i ett tal till avgångsstudenterna på Harvard den 5 juni 1947.

Konsekvenserna

Organisationen för Europeisk ekonomiskt samarbete började sin verksamhet under första delen av 1948. Den tittade framåt och försökte se hur det gick att införa ny teknik, inte mist oljebaserad energi och hur handeln i Europa skulle kunna underlättas. Genom Marshallhjälpen kunde USA skicka pengar till de olika regeringarna i Europa som använde bidragen att köpa teknik från i första hand Nordamerika. Fram till 1952 när hjälpen, på grund av Koreakriget, upphörde så hade alla deltagande länderna ökat sin industriproduktion till högre nivåer än före kriget.

USA erbjöd alla länderna i Europa samma ekonomiska hjälp men Sovjetunionen och Östeuropa tackade nej. Det kalla kriget hade kylt ner samarbetet och det var inte aktuellt att ta emot hjälp av fienden. Detta skapade problem för Tyskland när den ena delen av den ekonomiskazonen tar emot hjälp utifrån och utvecklas och den andra inte gör det. För att Marshallhjälpen skulle göra riktigt nytta i Tyskland var det tvunget att valuta var stabil.

Stalin hade länge försökt att destabilisera den gemensamma Riksmarken och de västallierade förde D-marken i sina zoner. Västtyskland kom att gynnas av Marshallhjälpen. Under 1950–60-talen talades det om det tyska ekonomiska undret och landet kom att bli den näst starkaste ekonomin i världen. Länderna i Västeuropa svetsades mer och mer samman och fick mer samarbete med USA. Detta förstärkte gränsen mellan öst och väst i det Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.