4 december 1676 – Slaget vid Lund

Bakgrunden

Freden i Köpenhamn 1660 hade befäst Sverige ställning som den ledande nationen i Norden. Danmark hade fått ge upp alla territorier i det som är dagens Sverige. Danskarna ruvade, ur deras synvinkel, förståeligt nog på revansch. Särskilt förlusten av Skåne som ansågs vara den del av det danska kärnlandet. Sverige som varit lierat med Frankrike sedan det trettioåriga krigets dagar hamnade i den europeiska konflikten som kallas för Fransk-nederländska kriget. Sverige ställde upp på sina allierades sida och bröt in i Tyskland. Danskarna som efter en viss tvekan och efter svenska förluster mot tyskarna valde att hjälpa sina allierade i Nederländerna. De skeppade över trupper till Skåne 1675. Samtidigt gick norska trupper till anfall mot Bohuslän. Sverige hade hamnat i ett krig på tre fronter. Det skånska kriget hade börjat.

Till havs hade svenskarna det svårt. Danskarna var oftast överlägsna och sänkte regalskeppet Kronan i slaget vid Ölands södra udde. Svenskarna hade också svårt till lands. Danskar och tyskar anföll de svenska besittningarna i norra Tyskland och danskarna hade erövrat i princip hela Skåne utom Malmöhus. Den svenska armén under Karl XI ledning drog sig tillbaka i god ordning till Småland. Under hösten 1675 marscherade de tillbaka till Skåne igen. Det var kallt och armén decimerades av sjukdomar i en takt som tvingade fram ett beslut. Anfalla eller retirera. Svenskarna valde att anfalla. Danskarna, som var en halv gång så många som svenskarna, trodde att anfallet skulle komma först till våren. Tidigt på morgonen bröt de svenska trupperna upp och gick över den tillfrusna Kävlingeån. De siktade mot det danska lägret men ändrade riktning mot staden Lund som fick ge namn till slaget som stod den 4 december 1676.

Konsekvenserna

Det skånska kriget skulle pågå i ytterligare tre år. Kriget var egentligen bara förluster. Det politiska resultatet förändrades inte. Det såg ut som det gjorde innan kriget började. Fred förhandlades fram och livet gick tillbaka till det normala. Den unge kungen Karl XI, även kallad gråkappan, gjorde mycket bra i från sig i slaget vid Lund men han blev också bekymrad över resultatet. Borta var den svenska överlägsenheten på slagfälten som fört hans far till Sveriges största militära segrar och till en stormakts position i norra Europa. Till ytan skulle landet inte bli större än under Karl XI regeringstid. Karl XI insåg att de goda tiderna när erövringar betalade för krigen var över. Den svenska adeln hade fått frikostiga belöningar för sina insatser. Gods och gårdar hade delats ut som frälse egendom och blev därmed befriade från skatt. Det fick en negativ inverkan på statsfinanserna som inte alls klarade av att betala för armén och flottan.

Lösningen blev att göra reduktioner, dvs., ta tillbaka gods till staten. Det genomfördes extra uttag av skatter som också gällde tidigare skattebefriade grupper som ex vis. lågadeln. I nästa steg behövdes rekryteringen, utbildning och utrustning ses över. Här hämtades inspiration från Danmark när det äldre indelningsverket bildades. Varje landskap fick i uppgift att hålla 1200 man rotesoldater i åtta kompanier. Därmed kunde Sverige få en stark stående armé, som inte värvats ihop. Folket i kompaniet kände varandra från hembygden och de talade samma dialekter. Det skapade en känsla av samhörighet och det blev en starkare armé. Karolinertidens drabanter var klara för slutakten i det svenska stormaktsväldet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

Läs föregående artikel i serien                          Läs nästa artikel i serien

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikel   Läs nästa artikel i serien

PersResor har besökt Slaget vid Lund