29 maj 1176 – Slaget vid Legnano

Bakgrund

Heliga romerska riket av tysk nation var ett kejsardöme där kejsarna formellt valdes av adeln. Det sträckte sig över hela det tysktalande Centraleuropa men även en bit ner i Italien söder om alperna. En av kejsardömet mer färgstarka ledare var den rödskäggige Fredrik Barbarossa, av italienskans rött skägg. Han efterträdde sin farbror, ur ätten Hofenstaufen, på tornen och kröntes i Rom 1155. Omgående så bröt ett uppror ut i Lombardiet. Fyra år senare var det dags för ett påve val och på den kyrkliga tronen hamnade Alexander III. Påven valde att stödja de italienska staterna mot kejsaren. Varför är en intressant fråga i sammanhanget?

Ca hundra år tidigare hade kejsaren och påven fört en strid mot varandra som kommit att kallas för investiturstriden. En mycket kort sammanfattning skulle kunna vara att de båda slogs om den politiska makten. Påven ville besluta om vilka biskopar som skulle tillsättas och det ville kejsaren också. Det kan tyckas som en lite sak men kyrkan och den framväxande nationalstaten hade lierat sig och båda hade tjänat på samarbetet. En tolkning skulle kunna vara att de försökte göra sig av med sin kompanjon. Investiturstriden slutade med påven vann inflytande över tillsättningen på kort sikt men att kejsaren på lång sikt stod som vinnare av överenskommelsen i Wormskonkordatet 1122. Kanske var det som Alexander noterat och ville föra kampen på ett annat sätt genom att gå uppmuntra de italienska staterna att gå emot kejsaren. Fredrik drog i fält men hade svårt att få bukt med italienarna. Han tvingades att dra sig tillbaka efter motgångar och sjukepidemier. Sex år senare var han tillbaka och möte italienarna i Legnano, strax utanför Milano, den 29 maj 1176.

 

Konsekvenser

Tre dagar efter slaget återfanns kejsaren i Pavia, sex mil söderut. Kejsarens sköld, lans och baner var segertrofé hos milanesarna. Fredrik var tvungen att sluta fred med påven i sex år och fick på så vis lugn och ro. Freden var i mångt och mycket en upprepning på slutet på Investiturstriden och återigen så bekräftade de båda sidorna vars och ens rättigheter och överhögheter. Fred slöts även med Lombardiska förbundet som fick igenom att välja egna representanter till sina städer.

Italienarna hade föredragit ett annat förstehus när den Fredrik valdes till kejsare, det welfska. Det var dags att ta itu med förhållanden i Tyskland och en av de mest inflytelserika prinsarna i riket var, Henrik Lejonet ur den welfska släkten. Fredrik hade aldrig förlåtit Henrik för att han uteblev för hans kröning och inte heller för att han rest på pilgrimsresa till det heliga landet istället för att stödja sin kejsare. Fredrik samlade ihop något som skulle kunna kallas för riksrätt och lyckades få Henrik dömd och han blev av med sina hertigdömen. Det var Fredriks tur att resa till det heliga landet med det tredje korståget. Han drunknade i en flod i dagens Turkiet. Henrik såg sin chans och kom tillbaka med en armé och återtog sina områden. Fredriks son, kejsar Henrik agerade. Det slutade med att Henrik fick behålla en del av sitt hertigdöme och använde återstoden av sitt liv, borta från politiken och sponsrade konst och arkitektur.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel