28 juli 1914 – Första världskrigets första dag

Bakgrunden

Frankrike hade haft som politik i många hundra år att isolera och splittra tyskarna. Egentligen ända sedan Karl den stores Franker rike delades i tre delar 843. I samband med fransk-tyska kriget 1870-71 lyckades Bismarck ena de tyska förbundsländerna i ett tyskt kejsardöme. I Bismarcks mycket invecklade och geniala spel försökte han få till allianser och fördrag som skulle garantera en maktbalans i Europa, en fortsättning på den gamla europeiska konserten från Wienkongressen 1815. Han lyckades att få Ryssland på sin sida och kunde därmed undanröja den tyska mördrömmen om fiender i både öser och väster. Britterna fick övriga världen och skulle inte bry sig om Europa.

Bismarck fick till slut sparken av den tyske kejsaren som själv inte var vuxen uppgiften att hålla Bismarcks noga organiserade i Europa i ordning. Han lyckades bli av med Ryssland som bundsförvant och fick se hur ryssarna lierade sig med fransmännen, mardrömmen blev en verklighet. För att förvärra situationen började britterna återvände till den europeiska politiken, på den franska sidan.

När den ungersk-österrikiske tronföljaren sköts i Sarajevo startade det en rad händelser som var för sig inte hade lett till krig, men tillsammans fick det igång storkriget i Europa. Österrikarna ställde långtgående krav på Serbien som låg bakom mordet, och österrikarna fick uppbackning av den tyske kejsaren som lämnade en garanti till kejsaren i Wien. Alla rutinerade diplomater i Belgrad var på semester när det österrikiska ultimatumet kom fick serberna inte den expert hjälp de behövde för att hitta en lösning. De gick med på alla krav utom ett och det räckte inte för österrikarna. De förklarade krig mot Serbien den 28 juli 1914.

Konsekvenserna

Österrikarna var inte framgångsrika i kriget mot Serbien och det väldiga Ryssland som redan kriget mot Tyskland för deras hjälp till Österrike, kom till sina slaviska bröders hjälp. Österrike-Ungern och Ryssland hade redan motstridiga intressen i östra Europa, inte minst i Polen, som delats mellan, tyskar, österrikare och ryssar. I dubbelmonarkin stora etniska mångfald fanns det klara nationalistiska strömningar. Detta gällde även de slaviska folken som snarare tittade mot Ryssland än mot Wien. Ryssland hade överraskat alla genom sin snabba mobilisering och detta var ett sträck i aber för tyskarna som hade räknat med en lång rysk mobilisering som skulle ge dem tid att genomföra sina planer i väst.

Den tyska strategin var noga uträknad, Schlieffenplanen gick ut på att anfalla Frankrike först för att slå ut landet ur kriget och sedan koncentrera sig på Ryssland. I anfallsplanerna mot Frankrike ingick att passera de neutrala länderna Luxemburg och Belgien och därmed hade tyskarna dragit in även britterna i kriget. Österrikarna kunde efter flera försök och mycket stora förluster inta Serbien. Delar av den serbiska armén kunde evakueras av fransmännen och sättas in i strider senare i kriget.

De olika ländernas generalstabsplaner sattes nu i verket och kriget blev självgående och spreds till hela världen. Fyra och ett halvt år senare var det över och många miljoner unga män skulle aldrig växa upp och bli vuxna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel