23 september 1122 – Investiturstriden avslutas

Bakgrund

Det är under senare delen av det västromerska imperiet som kristendomen blir den nya religionen i riket. Det sker efter långa perioder av förföljelser av kristna. Den katolska läran tar fart och sprids över stora delar av Europa. Det blir påven, guds ställföreträdare på jorden, som från Rom sprider missionen över kontinenten. Fler hundra år senare har den kommit till norra Europa. Realpolitiskt så blir den nya religionen och politiska makten en mycket stark kombination. Kungar och furstar får hjälp med att hantera undersåtar och befolkning. Det som kommer från predikstolarna är hur guds ordning råder och att överhögheten ska respekteras, i praktiken makthavarna. För kyrkan är det stor fördel att vara utan konkurens och att kunna ta hjälp av den politiska makten att nå målet att all människor ska bli kristna. I takt med att samhället utvecklas och att nya strukturer växer fram så börjar makten och kyrkan att snegla på varandras områden. Kyrkan vill skaffa sig kontroll över makten och styra den enligt sin önskan och makten ser möjlighet att placera lojala, biskopar och präster på viktiga positioner för att kunna styra kyrkan i sin riktning. På samma sätt som man utser sina vasaller inom den feodala maktstrukturen.

Själva investiturstriden blir akut runt 1075 när påven Gregorius VII utmanar kejsaren i det tysk-romerska riket, Henrik IV. Katolska kyrkan går så långt att de öppet utmanar den politiska makten om den politiska makten. Samarbetet mellan den politiska och kyrkliga makten fungerar inte längre. Konflikten kom att pågå i nästan 50 år innan det parterna kommer överens i konkordatet i Worms den 23 september 1122.

Konsekvenser

I det korta perspektivet så ser det ut som om påven vunnit men han hade fått ge upp stora delar av sina krav. Konflikten mellan kyrka och stat fortsatte trots avtalet i Worms. Påven gav sig inte utan försökte på olika sätt ta tillbaka och öka sin makt. När Fredrik Barbarossa kröntes till kejsare i Rom 1155 så kom det direkt ett uppror mot kejsare i de norditalienska staterna. När Alexander III blev påve 1159 så tog han upp investiturstriden igen genom att stödja upprorsmakarna mot kejsaren. Alexander tillhörde en grupp av höga företrädare för Vatikanen som förklarat för kejsaren att kejsarkronan var en påvlig angelägenhet. Fredrik Barbarossa svarade med att utse en motpåve, Victor IV. Fredrik skulle utse totalt fyra motpåvar till Alexander. Den sista Innocentius III fängslades av Alexanders soldater och sattes i ett kloster där han senare avled. Ingen av motpåvarna överlevde Alexander.

I ett möte i Pavia kom kejsaren, inte oväntat, fram till att det var motpåven som var den riktige påven. Alexander valde att gå i landsflyt till Frankrike. Det gjorde att katolicismen stärktes i landet. Upproret i Norditalien kom att pågå till 1176 när Frederik led ett nederlag i slaget vid Legnano 1176. Freden som kom efter kriget var i mångt och mycket en upprepning av det avtal som slutits efter investiturstriden 1122. Alexander avled 1181 och efterträddes av Lucius III. Lucius var påve i fyra oroliga år innan han ersattes av Urban III. Urban råkade återigen i konflikt med kejsare Fredrik Barbarossa i en uppblossad investiturstrid, när Urban vägrat kröna hans son till kejsare. Nu började fokus skifta till korstågen. Efter förlusten i slaget vid Hattin 1187 mot Saladin så blev det viktigare att återta det heliga landet och investitur striden klingade sakta av, för den här gången.