31 augusti 1980 – Polen får en fri och oberoende fackförening

Porten till Leninvarvet i Gdansk som blev världskänd 1980 när varvsarbetarna krävde förändringar.

Bakgrunden

Det var sovjetledaren Leonid Brezjnev som skrev under ESK-avtalet i Helsingfors vilket gjorde att fler människor i östländerna såg en möjlighet till förbättringar, förändringar och frihet. Charta 77 i Tjeckoslovakien var en sådan yttring. Under Brezjnevs ledarskap, fram till 1982, kom också en ekonomisk stagnation och en allt mer utbredd korruption.

Förste juli 1980 infördes kommersiella priser på mat i Polen och det kom att utlösa en våg av protester. I mitten av augusti lade arbetarna på Leninvarvet i Gdansk ner arbetet och de krävde bl.a. rätten att bilda fria fackföreningar. Fackföreningarna var, sedan länge, en del av kommunistpartiets maktmonopol. Efter förhandlingar mellan regeringen och arbetarna godkändes avtalet den 30 augusti. Lech Walesa ställde sig vid porten till Leninvarvet och sa, ”Vi har nu en fri och oberoende fackförening” det var den 31 augusti 1980.

Konsekvenserna

Världen väntade med oro på den sovjetiska reaktionen. I Ungern och Tjeckoslovakien hade frihetsyttringarna medfört en invasion och ett slut i våld. Särskilt oroande var att Sovjetunionen som under hela 1970-talet satsat stort på att vinna u-länderna för sin sak, invaderat Afghanistan, med hänvisning till Brezjnevdoktrinen.

Det sovjetiska ledarskapet valde en annan linje. Det blev den polske generalen Jaruzelski som, enligt egna uppgifter, räddade Polen från en sovjetisk invasion och enligt andra blev den sovjetiska invasionen, tog makten i landet. Jaruzelski införde undantagstillstånd och förtryckte frihetsyttringar i allmänhet och Solidaritet, som den fria fackföreningsrörelsen kallades efter det formella bildandet den 17 september 1980, i synnerhet. Trots förtrycket strejkade arbetarna i omgångar och den polska statsledningen misslyckades med att förtrycka Solidaritet.

I Vatikanen hade en ny påve med polskt ursprung valts, Johannes Paulus II. Polackerna var av tradition starkt troende katoliker och det hade inte kommunisterna lyckats förhindra. Påvens roll under den här tiden är delvis oklar men den katolska kyrkan stod aktivt på Solidaritets sida och det finns goda skäl att anta att påven inte var omedveten om detta.

I Sovjetunionen kom ledarbytena i snabb takt. Det förre KGB chefen Andropov ersatte Brezjnev och en försiktig reformpolitik inleddes. Andropov ersattes efter något år av Tjernenko som återgick till en mer konservativ politik men 1985 kom en i sammanhanget ung reformvän, Michael Gorbatjov, till makten. Hans talade om perestrojka, omdaning och glasnost, islossning.

Förändringarna i Sovjetunionen underblåste de frihetssträvanden som fanns och det blev svårare för Jaruzelski att behålla förtrycket av sin befolkning och han tvingades till förhandlingsbordet. I juni 1989 kunde polackerna gå till val och anti-kommunistiska kandidater vann en förkrossande seger. Året efter, 1990, blev det helt fria presidentval och Lech Walesa, ledaren för Solidaritet och den som 10 år tidigare stått på Leninvarvet i Gdansk och ropat ut att nu hade de fri fackförening, blev nu president för sitt land.

Solidaritets framgångar under 1980 och åren av förtryck gick inte obemärkta förbi inom östblocket. Det blev en vägvisare för flera länder och frihetssträvande i en allt mjuknade hållning.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Leninvarvet i Gdansk.

30 augusti 1914 – Nya Zeeland ockuperar Samoa

Bakgrunden

Runt 1000 före Kristus beräknas Polynesien ha blivit befolkat. Drygt 1200 år senare var Samoa centrum för en polynesisk högkultur som även omfattade Fiji och Tonga. Kontakten med västerlandet kom när holländaren Roggeveen som första västerlänning siktade Samoaöarna 1722 och fransmännen kom 65 år senare. Samoanerna försvarade sitt land mot inkräktarna och dödade tolv fransmän som försökte invadera ögruppen. Nästa försök från västerlandet kom på 1830-talet när London Missionary Society skickade missionärer till Samoa. De var framgångsrika och konkurerade ut de inhemska religionerna. Handeln på den här delen av Polynesien och Samoa tog fart runt 1850-60, inte minst via tyska företag. Konkurrensen var hård bland britter, tyskar och amerikanare som alla hävdade sin del av Samoa. 1886 bröt ett inbördeskrig ut mellan olika samoaner, det pågick i åtta år och de inblandade stormakterna levererade vapen och träning till ”sin grupp” av de stridande. På Berlinkongressen 1889 beslutades att Samoa skulle förbli självständigt under en egen kung men att den, amerikanske, brittiske och tyske konsuln skulle vara rådgivare. Tio år senare inträdde ett dödläge mellan stormakterna och ett nytt inbördeskrig bröt ut. Det avslutades snabbt och resultatet blev trepartsavtalet som delade öarna mellan européer och amerikaner.

Det dröjde ytterligare 10 år innan samoanerna började göra uppror mot de vita kolonialherrarna. Samtidigt blev delar av Samoa fientligt territorium för Ententen när kriget bröt ut 1914 och för att se till att tyskarna inte hade några stödjepunkter i världen intog nyzeeländska trupper det tyskkontrollerade Samoa den 30 augusti 1914.

Konsekvenserna

Tyskarna gav aldrig upp Samoa och försökte i Versaillesfreden 1919 få tillbaka öarna. Det lyckades inte och i Nya Zeeland fick i uppdrag att sköta förvaltningen. Urbefolkningens uppror fortsatte och i takt med ett ökat folkligt stöd, stödde också kungen kraven. Det som utmärkte upproret var det stora inslaget av icke-våld, trotts det ställde nyzeeländska trupper till med en massaker på elva protestanter 1929. Samoa var vid den här tiden redan delat i Amerikanska Samoa och Västra Samoa. Det var amerikanarna som utnyttjade öarna för sin militära uppladdning under Andra världskriget. Det förekom inga strider utan marinkåren använde öarna som utgångspunkt när de anföll japanerna i den här delen av Stillahavsområdet.

Nya Zeeland fick fortsatt förtroende att förvalta den västra delen av Samoa av FN:s förvaltarskapsråd. 1962 blev Västra Samoa som första land i Polynesien självständigt. 1997 bytte landet namn till Samoa vilket retade upp grannlandet, Amerikanska Samoa. 2002 bad den nyzeeländska premiärministern äntligen om ursäkt för sitt lands fel och misstag under den drygt 45 åriga ockupationen, dels för massakern 1929 och dels för det fartyg som 1918 förde med sig spanska sjukan som dödade en stor del av befolkningen. När Samoas kung dog 2007 efter att ha suttit på tronen sedan självständigheten blev Samoa en republik.

Ett annat, positivt, arv från den nyzeeländska tiden är samoanernas stora intresse för Rugby. Det lilla landet kunde 1991 kvalificera sig till VM, kom tvåa i gruppspelet men förlorade kvartsfinalen mot Skottland. Sedan dess har landet kvalificerat sig till samtliga VM-slutspel och på sex turneringar inkasserat tre kvartsfinal platser, inte illa för ett land med ca 180 000 invånare att hävda sig i en av världens största lagidrotter.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

29 augusti 1949 – Sovjetunionen spränger sin första atombomb

Bakgrunden

Det var under början 1930-talet som Sovjetunionens intresse för atomenergi väcktes. Insikten om att en liten atomkärna kunde släppa loss stora energimängder gjorde det intressant att forska vidare och det fanns en praktisk tillämpning. De allierade misstänkte att Nazityskland höll på att utveckla atomvapen och 1941 gav den amerikanska presidenten tillstånd för USA att ta fram ett atomvapen inom det så kallade Manhattanprojektet. Sovjetunionen blev misstänksam när det slutade komma vetenskapliga artiklar om atomenergi och 1942 beslutades att landet skulle ta fram ett eget kärnvapen.

Strax innan Potsdamkonferensen sommaren 1945 hade USA provsprängt sin första atombomb i Nevadaöknen och president Truman meddelade Stalin att de förfogande över en ny superbomb. Stalin tog nyheterna med ro, han visste redan, eftersom Sovjetunionen hade flera spioner inom Manhattanprojektet som levererade data om USA:s framgångar.

Tack vare dessa spionrapporter kunde de sovjetiska forskarna få en inblick i hur de amerikanska forskarna tänkte och att de kunde undvika de misstag och felbeslut som gjorts. Men, det var skickligheten hos de sovjetiska atomfysikerna som gjorde att Sovjetunionen kunde ta ikapp det amerikanska försprånget. När USA bombade Hiroshima och året efter genomförde ett atombombsprov på Bikiniatollen visade de för hela världen att de hade ledningen i den nukleära kapprustningen. Sovjetunionen meddelade året efter att de hade kapacitet att spränga en atombomb men det skulle dröja ett par år till innan de till slut sprängde sin första kärnladdning den 29 augusti 1949.

Konsekvenserna

Den sovjetiska bomben tog USA med chock, ingen bedömare i väst trodde att Sovjetunionen hade kommit så långt i sin utveckling av atomvapen. Redan från början hade USA haft ambitionen att utveckla än ännu bättre bomb än uran/plutonium bomben och kunde ta fram vätebomben. Sovjetunionen svarade på den utmaningen också och kapprustningen var ett faktum. Det satsade stora summor och stora resurser på att få fram fler och bättre kärnvapen. Ryssarna fortsatte att bygga bomber och prova sina konstruktioner. Provsprängningarna blev lika mycket en politisk markering som ett test av fungerade teknik och en teknisk utveckling.

USA och Sovjetunionen involverades i en kapplöpning om att skaffa nya och bättre kärnvapen. 1961 sprängde Sovjetunionen den hittills störst nukleära sprängladdningen som någonsin utösts den så kallade Tsarbomben och var på ca 50 megaton eller ca 3500 gånger kraftigare än den bomb som exploderade över Hiroshima.

Hösten 1962 om det till en nästan direkt konfrontation mellan de båda atomvapen supermakterna om de sovjetiska installationerna av kärnvapen på Kuba i det som kom att kallas Kubakrisen. Där skedde inget misstag och det fick de båda länderna att börja tala med varandra om kärnvapen. Under 1970-talet började diskussionerna om att först begränsa och sedan minska antalet kärnvapen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

28 augusti 1565 – Svenskarna intar Varberg

Varbergs fästning i slösande högsommar sol. Det var här de blodiga striderna stod sommaren 1565.

Bakgrunden

Kalmarunionen från 1397 hade enat de nordiska länderna under en krona. Danskarna var ledande inom unionen. Det svenska missnöjet växte och 1523 kunde Gustav Vasa ta makten i Sverige och Kalmarunionen var i praktiken upplöst. Vasa förde en mycket försiktigt utrikespolitik och utmanade inte i onödan danskarna men byggde samtidigt upp en stark svensk centralstyrd stat. Relationen mellan Stockholm och Köpenhamn var inte goda och de blev inte bättre när fäderna lämnade över sina riken till sönerna. Fredrik II tog över den danska tronen 1559 och kusinen Erik XIV tog över den svenska 1560. Båda var ärelystna och missnöjda. Erik hade helt andra planer för utrikepolitiken och ville se en mer expansiv sådan. Danskarna var fortfarande irriterade över Kalmarunionens upplösning. De båda länderna hade olika uppfattningar om vilka titlar kungarna kunde ta och vem som hade rätt till vilket vapen. Irritationen var påtaglig.

Kriget kom igång den siste juli 1563. Danskarna går genast till anfall mot den svenska västkusten och intar Älvsborgsfästning och bränner Nya Lödöse och svenskarna är utestängda från Västerhavet. Erik XIV svarar med att ge sig på Halland. Svenskarna försöker inta Halmstad men misslyckas två gånger och drar sig tillbaka för att gå i vinterkvarter. Sommaren 1565 är det dags igen och nu ska Halland skövlas både på längden och på bredden, säger kungen. Han skickar en styrka under ledning av Nils Boije mot Varberg. Svenskarna börjar belägra staden som vägrar ge upp och på kvällen stormar de staden och erövrar Varberg tidigt på morgonen den 28 augusti 1565.

Konsekvenserna

Befolkningen skonades inte utan slaktades till siste man. Svenskarna försökte få till ett slag med danskarna och drog söderut men lämnade kvar en styrka som vaktade slottet. Knappt två veckor efter att de intagit Varberg var de tillbaka men nu utanför fästningen. De var förstärkta med artilleri under ledning av kungens 15-årige bror, hertig Karl, senare Karl IX. Svenskarna skjuter över 2200 kanonskott mot slottsmurarna innan de rasar och så inleds stormningen. Av hela garnisonen överlever två danskar, avrättas systematiskt. De som skonades var de utländska legoknektarna. En av dessa var fransmannen Pontus de la Gardie som raskt och utan betänkligheter erbjöd att byta trohet från den danske kungen till den svenske. Han avancerade inom den svenska förvaltningen och blev till slut riksråd. Sonen, Jakob intog Moskva 1610 under den stora oredan.

Kriget fortsatte på alla fronter. Bohuslän och Norge, Västergötland och Halland, Småland, Skåne och Blekinge. Det var gränstrakter och gränsområdena skövlades när krigsskarorna drog fram. 1568 drabbades kungen, Erik XIV av galenskap och avsattes av sina bröder. Han efterträddes av brodern Johan II. I Roskilde inleddes fredsförhandlingar som senare avvisades av svenskarna och 1569 satte kriget igång igen. Danskarna återtog bl.a. Varbergs fästning. Kriget hade tröttat ut de stridande och även kontinentens stormakter hade synpunkter på vad som störde handeln i norr. Den habsburgske kejsare Maximilian II lyckade ena de krigströtta parterna i freden i Stettin 1570. Svenskarna avstod på kraven på Skåne och Blekinge. Frågan om Gotland avgjordes men frågan om vem som hade rätt till vilka riksvapen sköts på framtiden. För att få tillbaka Älvsborgs fästning och kontakten med västerhavet fick Sverige betala Älvsborgs lösen på 150 000 daler silvermynt inom tre år.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sveriges stormakts tid.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

PersResor har besökt Varberg.

 

27 augusti 1874 – Brysselkonferensen antar 56 artiklar om krigets lagar

Bakgrunden

Redan i det gamla testamentet finns regler för vad man får och inte får göra i krig. Araberna hade en uppsättning av regler som de höll sig till under sitt erövringskrig på 600 och 700-talen och dessa regler gällde även under striderna mot korsfararna 400 år senare. Fler kulturer har försökt att organisera regler för krig.

1800-talet var ett av de fredligaste århundraden någonsin. Från Wienkongressen 1815 till Första världskriget förekom det inget stort världsomfattande krig. Vad som förekom var flera mindre konflikter och i samband med industrialismens genombrott så blev vapenproduktionen effektivare. Krigen blev ganska korta och blodiga. Synen på människan hade också förändrats och franska revolutionens idéer hade slagit igenom, en vanlig människa hade ett högre värde.

Under Italiens enande stod slaget vid Solferino 1859 och en som upprördes av det han såg i lidande var schweizaren Henri Durant. Han fick se tiotusentals döda, döende och skadade ligga på slagfältet och ingen som verkade bry sig. Han organiserade traktens befolkning och började ge vård åt alla, oavsett sida i kriget. På Durants initiativ grundades Röda korset 1863 och året efter organiserade det schweiziska parlamentet ett möte med 12 stater som skrev under Genèveprotokollet som skulle ge skydd åt sårade och skadade soldater i krig.

1868 slöts Sankt Petersburgdeklarationen där stormakterna enades om att målet med kriget var att försvaga militären. Därför förbjöds explosiva granater under 400 gram eftersom de hade till avsikt att skada människor. Med framgången från Sankt Petersburg så skrev den ryske tsaren Alexander II, regler och bestämmelser som skulle gälla i ett krig och kallade till konferens i Bryssel. Där förhandlades ett 56 artiklar långt fördrag fram som skrevs under den 27 augusti 1874.

Konsekvenserna

Storslaget som det var trädde konferensens slutdokument aldrig i kraft. Det var inte tillräckligt många länder som var intresserade av att ratificera dokumentet för att slippa binda sig för något. Arbetet med Brysselkonventionen var inte bortkastat. Det blev istället grunden för vidare arbete med att kodifiera krigets lagar och nästa steg var Institutet för Internationell lag som tillsatte en kommitté som skulle studera Brysseldeklarationen. Rapporten; Manual för regler och seder i krig antogs i Oxford fyra år efter Brysselkonferensen.

Arbetarna i Bryssel och Oxford arbetet blev grunden för nästa stora konferens, i Haag i Nederländerna 1899. Här kom de internationella Haagkonventionerna om krigets lagar till. Åtta år senare kom nästa uppsättning av regleringar av kriget. Utvecklingen har fortsatt sedan dess. Efter Första världskriget skedde arbetet inom Nationernas förbund och efter Andra världskriget inom Förenta Nationerna. Idag har vi ett omfattande system för det internationella umgänget mellan stater. Problematiken ligger i att det kommit till fler aktörer på den internationella arenan inte minst terrorgrupper och multinationella företag som inte lyder under något eget territorium vilket fått stater att tumma på regelsystemet och sedan försöka bända in sitt agerande inom lagarnas ramar eller helt enkel gjort egna, nya tolkningar av den internationella lagen och kriget lagar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 augusti 1789 – Deklarationen om de mänskliga rättigheterna

Bakgrunden

Renässansen medförde att kapital ackumulerades i ekonomin. Det betalade upptäcktsresor som gav handel med andra kontinenter och det gav stora vinster. Renässansen gav också möjlighet för rika affärsmän och aristokrater att starta den naturvetenskapliga revolutionen som kartlade naturen och ifrågasatte den katolska kyrkans uppfattning om hur världen såg ut. Hela 15- och 1600-talen pågick detta och på 1700-talet så börjare upplysningstidens filosofer, med naturvetenskapen som grund att i fråga sätta den rådande ordningen med kung och katolsk kyrka som i toppen som en av gud given ordning.

Idéerna om hur den vanliga människan skulle kunna få inflytande och hur makten skulle fördelas färdades över Atlanten och låg till grund för det amerikanska upproret mot det brittiska styret. Montesquieus maktfördelningslära verkade fungera och de idéer som kommit till Amerika for tillbaka till Europa som ett fungerade system. Situationen i Europa och Frankrike hade förvärrats. Kungen hade problem med ekonomin och för att skaffa sig nya inkomster behövde han generalständernas godkännande. Han sammankallande ständerna för första gången på 175 år. Tredje ståndet bestod inte längre enbart av bönder och småborgare. Här fanns också utbildade akademiker som tagit till sig upplysningsfilosofernas tankar och idéer. Ganska snart kollapsade kungens möte när det tredje ståndet bildade nationalförsamlingen. När flera delegater från de andra stånden anslutit sig, omvandlade de sig till konstitutionsförsamlingen i akt och mening att skriva en ny grundlag för Frankrike. Parisarna tog till våld och stormade Bastiljen. Konstitutionsförsamlingen kunde anta deklarationen om de mänskliga rättigheterna den 26 augusti 1789.

Konsekvenserna

Deklarationen var något nytt. I Amerika hade det amerikanska representanthuset antagit den amerikanska deklarationen om de mänskliga rättigheterna bara ett par dagar före den franska. Det hade föregåtts av en del kontakter men den franska var något eget. I stället för att basera sig på Guds ordning grundande den sig på naturlagarna och på alla människors lika värde. I alla fall alla män. Här finns också skrivningar om ett samhällskontrakt, det som även kallas för medborgarskap. Någonstans avgörs vad som är en människas rättigheter skyldigheter mot andra, samhället och andras, samhällets. Rättigheter och skyldigheter mot individen. Helt i linje med tanker som filosofen Rousseau förde fram.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna var en del av konstitutionsförsamlingen arbete med en ny konstitution. Församlingen verkade fram till 1791 när den blev den lagstiftande församlingen. Deklarationen skulle sedan omarbetas 1793. Det var kvinnomarschen till Versailles i oktober 1789 som tvingade kungafamiljen att flytta från slottet in till Tuilerierna i Paris. Trotts påstötningar från inflytelserika kvinnor och kvinnornas stora bidrag till franska revolutionen, fick de inte del av de mänskliga rättigheterna. De första och bryta mot de mänskliga rättigheterna var revolutionen själv när den övergick i skräckväldet, och avrättningarna skedde på löpande band.

Tanken på de mänskliga rättigheterna levde kvar och när Förenta Nationerna grundades 1945 var det en av organisationens grundpelare. 1948 under sessionen i Paris kunde så FN:s generalförsamling anta deklaration om de mänskliga rättigheterna. Denna gång gällde deklarationen ALLA människor och inte enbart männen. Cirkeln var på något vis sluten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 augusti 1920 – Slaget om Warszawa

Bakgrunden

1795 delades det som var kvar av Polen mellan, ryssar, preussare och österrikare. Polen var längre ett självständigt land. Istället blev det gränstrakten mellan stormakter och kom att bli skådeplats för flera blodiga krig. Napoleon kom, drog vidare mot Moskva och återvände. Polackerna försökte åtskilliga gånger under 1800-talet att göra uppror mot ryssar och österrikare men det slutade i nederlag varje gång. 1914 bröt första världskriget ut. Tyskar och österrikare kastade sig på ryssarna och mycket av striderna skedde i dagens Polen. Tsaren ville efter kriget bilda en polsk stat i en personalunion. Den frågan försvann snabbt efter oktoberrevolutionen 1917. Polska divisioner utbildades av ententen för att kunna strida mot centralmakterna och deras ockupation av Polen. Det drog fram en polsk nationalism i slutet av första världskriget vilket ledde fram till att ett fritt Polen utropades 7 oktober 1918.

Gränsdragningen för det nya landet blev en tvistefråga. Den togs inte upp i Versaillesfreden och ryssarna hade en annan idé än polackerna om vad den skulle dras. Redan under det ryska inbördeskriget hade polackerna gått i östra Ukraina för att ta områden som var omstridda. När den Röda armén fick övertaget i inbördeskriget började de även pressa på i Ukraina. Polen gjorde i början 1920 ett anfall österut men den allt starkare Röda armén drev tillbaka polackerna ända till Warszawa. I mitten av augusti hade de nått fram till fästningen Modlin norr om staden. Det avgörande slaget inleddes och var över den 25 augusti 1920.

Konsekvenserna

Den polske överbefälhavare Pilsudski hade grupperat sina divisioner som ett skydd framför Warszawa. Han skickade trupperna söder om staden i ett motanfall mot Röda armén. Det var framgångsrikt och polackerna kunde driva tillbaka ryssarna under svåra förluster. Ryssarna fick retirera tillbaka in i Ryssland och Lenin kallade det en av de värsta förlusterna någonsin. Ryssarnas plan var att passera Polen och sprida revolutionen till Berlin. Polackerna fortsatte att anfalla och kunde säkra sin självständighet.

I oktober orkade länderna inte kriga mer utan skrev under ett vapenstillestånd. 18 mars 1921 var kriget över när parterna i Riga slöt ett fredsfördrag. I avtalet kom ryssar och polacker överens om hur gränsen skulle dras. Polen hade nu sin frihet och skulle forma sin egen framtid, i demokratiska anda. En president valdes och han mördades efter ett par dagar på jobbet och sedan växlade regeringsmakten under kortare eller längre tid. 1925 kom depressionen till Polen och det utbröt oroligheter. Pilsudski samlade trupper utanför Warszawa för att slå ner revolten och passade på att ta makten i landet. Han regerade som diktator fram till sin död 1935. En fasad av demokrati kunde upprätthållas med val 1936, som bojkottades av alla utom Pilsudskis parti.

I väster hade tyskarna valt Adolf Hitler till diktator och i öster satt Stalin på en fruktad diktatur. I mitten satt polackerna och såg orosmolnen tona upp sig. De förde ett djärvt spel och när Hitler invaderade Tjeckoslovakien i mars 1939 så hade de Polen vid sin sida som gick och annekterade delar som de ansåg var deras. Men, det var i september 1939 som Polens öde avgjordes. I Molotov-Ribbentrop pakten hade Polen delats mellan Stalin och Hitler. 1 september anföll tyskarna och 17 september invaderade Röda armén de östra delarna av Polen. Återigen var de ockuperade.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

24 augusti 1572 – Bartolomeinatten

Bakgrunden

Martin Luthers krav på förändringar i den katolska kyrkan slutade med att kyrkan splittrades. I Frankrike blev ledande högadelsläkter som Guise och Montmorency ledande företrädare på den katolska sidan i norra delarna av landet. Condé, Coligny och Bourbon ledde hugenotterna, som protestanterna i södern kallades.

1559 dör Henrik II och lämnar efter sig ett maktvakuum. Hans son blir kung, Karl IX, 10 år gammal. Han kom att bli starkt beroende av sin mor Katarina de Medici. De ledande släkterna känner sig manade att ta över. Intrigerna får en ny religiös innebörd när olika släkter bekänner sig till den gamla eller nya formen av kristendom. Jesus gyllene regel, allt som du vill att människorna ska göra mot dig ska du göra mot dem, gäller inte i maktkampen. Det första religionskriget bryter ut 1562 och avslutas det följande året. Nästa bryter ut 1567 och håller på ett år innan en fred kan förhandlas fram. Den håller inte länge utan det tredje kriget tar vid samma år. Nu pågår fientligheterna i fyra år innan parterna lyckas enas i St Germain.

Det var en ansträngd tid mellan de båda grupperna. En av ledarna på den protestantiska sidan var den Henrik av Bourbon, var även kung av Navarra i norra Spanien. Han skulle gifta sig med kungens syster, prinsessan Margareta av Valois. Bröllopet planerades till augusti. Det väckte uppmärksamhet att en av religionskrigens ledare på den protestantiska sidan skulle gifta sig med dottern till en av religionskrigens ledare på den protestantiska sidan. Margaretas moder kom från den rika och inflytelserika släkten Medici i Italien och var en stark anhängare av katolicismen. Det är svårt att veta vad hennes drivkraft var när hon uppmanade sin son, kungen Karl IX att beordra mordet på en annan framstående protestantiska ledare, sin egen rådgivare, amiral Gaspard de Coligny. Mordet blev startskottet till bartolomeinatten den 24 augusti 1572

Konsekvenserna

Henrik av Navarra överlevde massakern genom att konvertera till Katolicismen. Andra hade inte lika stor tur. Moderna uppskattningar talar om 5000 till 30000 mördade. Det var ett förödande slag för hugenotterna i Frankrike som förlorade många av sina främsta ledare. Det fjärde kriget mellan parterna startade och höll på ett år. Det femte kriget startade 1574. Henrik av Navarra bytte sidan igen och det sjätte kriget startade. Även ett sjunde krig hanns med innan almanackans blad stod på 1580.

Nya inbördeskrig rasade i Frankrike. När Navarras svåger, kungen i Frankrike, Henrik III, låg på sin dödsbädd blev Navarra tronföljare. Henrik IV kunde bestiga den franska tronen 1589. Det var fortfarande ett svårt läge i landet eftersom katolikerna vägrade erkänna Henrik eller kättarkungen som han kallades. Han löste problemet genom att återigen konvertera till katolicismen 1594 gjorde han sitt intåg i Paris med kommentaren att Paris kan vara värd en mässa.

Religionskrigen upphörde helt 1598 när Ediktet i Nantes. Katolicismen hade segrat men hugenotterna kunde tillförsäkras en tryggad ställning i Frankrike. Navarra mördades senare av katolsk fanatiker. Efterträdaren Ludvig XIII beskyddade inte Hugenotterna som Henrik IV hade gjort. De upplevde ett ökat förtryck från kungamakten sida, påhejade kungens mor Marie de Medici. Hugenotterna började försvara sig och 1620 bröt ett uppror ut.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 augusti 1914 – Slaget vid Tannenberg

Bakgrunden

När det första världskriget bröt ut var den tyska strategin helt klar. Det skulle ta månader för Ryssland att mobilisera och transportera fram sina trupper. Under tiden skulle nästan hela den tyska armén genomföra Schlieffenplanen i väst och med ett enda slag slå ut hela den franska krigsmakten och upprepa segern från 1870. I Ostpreussen stationerades den tyska 8:e armén, 166 000 man som försvar. Ententens strategi var lika klar den. Genom att hålla tyskarna stången i väster så skulle Ryssland få tid att mobilisera och föra fram sina trupper och anfalla tyskarna. Den ryska numerären var helt överlägsen och avgörande för krigets utgång enligt strategin. Vad som inte fanns i planerna var att Ryssland kunde mobilisera och få fram sina trupper så snabbt som de lyckades med. De första och andra ryska armén, 400 000 man anföll redan de östra delarna av det tyska kejsardömet.

Första konfrontationen stod vid Gumbinnen och innebar ett nederlag för tyskarna. Risken för att bli inringad av de båda anfallande ryska arméerna gjorde att den tyske befälhavaren på platsen beordrade reträtt. Överbefälhavaren, von Moltke avskedade sin armébefälhavare och ersatte honom med Hindenburg och till stabschef fick han Ludendorff. Så långt hade kriget gått helt enligt de planer som gjorts upp på generalstaberna i Berlin och Sankt Petersburg. Kriget som skedde på tyskt territorium hade den nackdelen för ryssarna att de hade en annan spårvidd än den tyska järnvägen och kunde därför inte transportera sina trupper lika snabbt som tyskarna som dessutom byggt sitt järnvägssystem efter militärens behov.

De ryska armébefälhavarna var avogt inställde mot varandra och samarbetade inte så väl eller egentligen inte alls! Radiotrafiken var omständlig och många meddelande sändes i klartext för att spara tid. Tyskarna snappade upp ett ryskt meddelade och visste därför var den andra ryska armén befann sig. Det skapade utrymme för tyskarna att ta sig an en armé i taget. Genom att utnyttja järnvägen till fullo kunde Hindenburg få fram sina trupper dit han ville och testade sedan ryssarna som inledde sitt motanfall mot tyskarna vid Tannenberg den 23 augusti 1914.

Konsekvenserna

Slaget varade i sju dagar och blev en betydande tysk framgång. Den ryska andra armén hade lurats att anfalla åt nordväst och när de kommit tillräckligt långt slog tyskarna till och anföll från flankerna där ryssarna inte hade något försvar. Hela den ryska andra armén innehållande 200 000 man blev inringade och tillintetgjord och dess befälhavare valde att begå självmord snarare än att komma med dessa dåliga nyheter till tsaren. De tyska strategernas framgång och förmågan att utnyttja järnvägen att få fram trupper blev avgörande. Den ryska första armén hade fortsatte med sina operationer i Königsberg området, dagens Kaliningrad, och när den tyska fällan blev uppenbar var det för sent att hjälpa till.

För tyskarna var det omedelbara hotet avvärjt med det återstod en intakt rysk armé, den första och det var dags för nästa slag på östfronten, slaget vid Masuriska sjöarna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

22 augusti 1978 – Kenyatta avlider

Elefantbetarna är ett landmärke i Mombasa. Det var här som Kenyatta avled 22 augusti 1978.

Bakgrund

En av de stora afrikanska ledarna under avkoloniseringen var Kenyas Jomo Kenyatta. Han föddes i mitten av 1890-talet och växte upp med sin farbror. Han började på en missionsskola och betalade sina skolavgifter med att arbeta som hemhjälp. Som utbildad snickare hamnade han i Nairobi på 20-talet och blev politiskt aktiv. Johnston Kamau, som var hans kristna namn, steg snabbt inom politiken och 1929 skickades han till London för att kräva tillbaka land som konfiskerats av europeiska bosättare. Under sina femton år i Storbritannien hann han bl.a. med universitetsstudier och byta namn till Jomo Kenyatta.

Tillbaka i Afrika blev han vald till ledare för Kenya Africa Union och reste runt och agiterade mot brottslighet och lättja och för att återlämna land till afrikanerna. Kenyatta agiterade också för att Kenya skulle bli självständigt från ockupationsmakten Storbritannien. Kolonialmyndigheterna såg detta med ogillande och när Mau-Mau upproret började blev han ställd inför rätta och dömdes till sju års straffarbete. Rättegången var i bästa fall mycket tveksam, inte den brittiska rättvisans stoltaste stund.

1961 återvände hjälten Kenyatta och tog ledningen för KANU. I maj 1963 hölls allmänna val och Kenyattas kunde bilda regering. Slutligen, den 12 december 1963 kom Jamhuri day – självständighetsdagen. Kenyatta tog mer och mer makt i sin hand och blev mer och mer en president utan opposition, men han lyckades att bygga upp landet och övertyga de vita farmarna att stanna kvar. Han lyckades inte ena de olika stammarna till en nation. Istället gynnandes den egna stammen och på sikt skapade detta ett ojämlikt samhälle, men Kenyatta är, med all rätt, för kenyanerna, landsfadern och befriaren från det brittiska förtrycket. hans liv var slut den 22 augusti 1978.

Konsekvenser

Vicepresidenten Moi tar över som president. Moi tillhör en minoritets stam och under sin regeringstid fram till 2002 går han balansgång. Det politiska förtrycker hårdnar och via tveksamma valresultat håller han sig kvar vid makten. Ekonomin stagnerade i slutet av hans presidentskap av stamstrider, El Niño och en skenande korruption. Att som denna skribent få vandra omkring i Mombasa samma dag som valresultatet presenterades och oppositionen vann en stor seger var att känna historiens vingslag. Mwai Kibaki tog över och satte fart på ekonomin och landet började utvecklades igen.

Det är inte helt enkelt för de forna kolonierna i Afrika att hävda sig. De saknar en nationell tradition, de har fått utstå kolonialmaktens korruption och förtryck och de måste försöka klara sig mot orättvisa handelsregler som gynnar i-länder och missgynnar u-länder. Afrika ligger 400 år efter Europa som organiserade sig i nationer efter Westfaliska freden 1648 och sedan ägande 350 år att kriga om gränserna.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel