30 juni 1934 – Hitler upp med sina gamla kamrater inom SA

Bakgrunden

SA var Hitlers gatukämpar under 1920- och 1930-talet som hämtades från gamla soldater och arbetslösa. De ville ha ett bättre liv och belöningen skulle komma när Nazistpartiet tog makten. SA och dess ledare Röhm blev efter maktövertagande en belastning för partiet. SA:s pöbelfasoner imponerade inte på de konservativa kretsarna i Tyskland och inte heller på armén. Röhm ville att SA skulle bli kärnan i den nya folkarmén, något som generalerna såg som ett hot mot sin egen ställning. Generalerna lierade sig med Hitler som i gengäld lovade att rusta upp krigsmakten.

1934 ökade splittringen mellan partiet och Röhm och Hitler ställdes inför ett val, att bryta med sina gamla kamrater och liera sig etablissemanget eller att stå upp för sina gamla kamrater och riskera att mista regeringsmakten, något som presidenten Hindenburg hotat med. De ledande nazisterna valde Hitlers sida mot Röhm. SS-ledaren Himmler försåg Hitler med falska uppgifter om att SA förberedde en kupp. Nazistledaren lös sina SS mördare, för en tre dagars mordorgie där bl.a. Göring, Himmler och Göbels passade på att göra upp räkningen med sina fiender. Orgierna började den 30 juni 1934.

Konsekvenserna

SA:s ledning mördades och SA-männen som kämpat under alla år för Hitler och partiet blev snuvade på sin belöning. En gång till användes SA och det var under kristallnatten 1938.

Hitler visade att han var beredd att använda våld för att få sin vilja igenom och det tystade många kritiker i Tyskland. Han passade på att utropa sig till den högste domaren i Tyskland och samlade ytterligare en maktfaktor i sin hand. Genom sitt tysta medgivande gav armén upp sin självständiga hållning och ställde sig på nazisternas sida. President Hindenburg gratulerade till framgångarna mot SA och vägen låg öppen för Hitler att ta över presidentmakten när Hindenburg dog i augusti. Hitler blev Führer och envåldshärskare över Tyskland.

SS var den stora vinnaren. Himmler hade skickligt manövrerat sig till en maktposition och den skulle öka fram till 1945. Det var SS som utförde den industriella utrotningen av icke önskvärda i det tredje riket. SS kom att bli en stat i staten, en elit, som tog kontroll över allt fler samhällsfunktioner.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Andra världskriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

29 juni 2001 – Kofi Annan väljs om till en andra period som FN:s Generalsekreterare

Bakgrunden

Han föddes 8 april 1938 i Kumasi i den brittiska kolonin Guldkusten som ena delen av ett tvillingpar och fick namnet Kofi Atta Annan. Född in i landets elit där fler av hans nära släktingar var hövdingar. Annan tog studenten samma år som Ghana blev självständigt, 1957 och han fortsatte sina studier på Kumasi collage och tog examen i ekonomi. Ett stipendium tog honom till studier i USA och Schweiz innan han 1962 började arbeta för WHO. Fortsatte som Ghanas turistdirektör innan han återvände till FN. Assisterande Generalsekreterare från 1987 och ansvarig för FN:s insats i Rwanda under folkmordet 1994, något som han en hel del kritik för. 1995 blir Annan Generalsekreterarens speciella sändebud till Jugoslavien.

Boutros Boutros-Ghali var FN:s Generalsekreterare och hans första femårs period var på väg att ta slut. Han kommer inte att bli omvald eftersom USA skulle lägga in sitt veto. Den 13 december förslogs Annan till ny Generalsekreterare och fyra dagar senare valdes han till jobbet som tillträddes 1 januari 1997.

Annan tog över när FN var i stort behov av reformer vilket han genomförde genom att strama upp organisationen och se till att budgeten hölls. Han fick flera svåra internationella konflikter att handskas med bl.a. Iraks vägran att följa FN:s resolutioner om att tillåta inspektioner. Han var med när Israel 2000 drog sig tillbaka från södra Libanon. Annan medlade mellan säkerhetsrådet och Libyen och var med och fick fram civilt styre i Nigeria. Hans framgångsrika arbete ledde till omval till Generalsekreterare för Förenta Nationerna den 29 jun i 2001.

Konsekvenserna

Annan fick dela Nobelsfredspris med FN 2001. Fredspristagaren fortsatte arbetet för fred bl.a. stöttade han den Afrikanska Unionen och hjälpte till så att FN övertog den fredsbevarande operationen i Darfur. Han startade fonder för bekämpning av sjukdomar bl.a. malaria och tuberkulos.

Annans sista period som FN-chef markeras av ett engagemang för fred men också av ett ifrågasättande av Annan som person. Flera affärer seglade upp som kanske kunde ha hanterats bättre och det fanns tydliga motsättningar gentemot USA där Annan och FN drev en linje som inte passade den amerikanska Bushadministrationen, inte minst sedan FN öppet kritiserat delar av de amerikanska medierna. Han menade att USA:s invasion av Irak 2003, enligt FN stadgan, var olaglig. Sitt sista år på använde han till att staka ut FN:s framtid, reformer inom bl.a. sekretariatet och utökning av säkerhetsrådet. Annans viktigaste bidrag som FN chef var hans förmåga till dialog med alla och ett obevekligt arbetade för freden i världen. Den 31 december 2006 gjorde han sin sista dag på jobbet.

Annan förslogs att bli Ghanas president men avstod. I stället antog han nya utmaningar och engagerade sig i organisationer med Afrikas framtid i fokus. I samband med de svåra kravallerna i Kenya 2008, agerade Annan medlare.

Oförtrutet fortsätter han arbetet för en bättre och fredligare värld.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

28 juni 1389 – Slaget på Trastfältet

Bakgrunden

Osmanska riket uppstod i Anatolien där den lilla stammen Osmanerna 1299 blev självständig från sultanatet. De började snabbt expandera, framför allt på Bysans bekostnad. 1371 förlorade Serberna slaget vid floden Maritsa och det serbiska kungadömet upplöstes. Ur detta skapade Tsar Lazar ett starkare rike i norra Serbien.

Murat I utropade sig till sultan 1383 och fem år senare tågade han mot Balkan. Först slogs den bulgariske kungen ut och turkarna fortsatte mot Kosovo, centrum för handeln i området. Lazar följde den muslimska arméns rörelser och i juni 1389 var de klara för en kraftmätning. De två härarna stod uppställda på Trastfältet i Kosovo, tillsammans cirka 70 000 man, den 28 juni 1389.

Konsekvenser

Osmanerna vann slaget men Murat I och hans son Yakub stupade och imperiet kastades in i ett 70-årigt inbördeskrig vilket tillfälligt stoppade upp expansionen. Serberna förblev formellt självständiga men var i praktiken en vasallstat med turkisk adel i spetsen sedan Lazar stupat i slaget. De serbiska frihetssträvandena fortsatte och turkarna kom tillbaka och besegrade serberna och ungrarna 1459. Efter ett uppror mot turkarna 1683-1699 flyttade serber från Kosovo och muslimska albaner tog över området. En process som pågick i 200 år.

1812 blir Serbien autonomt inom det Osmanska riket och efter ett nytt krig fick serberna lämna tillbaka Kosovo 1877 men i stället fick de sin självständighet i Berlinkonferensen året efter. Osmanerna startade en etnisk rensning av serber men efter Balkankriget 1912-13 erövrade serberna Kosovo igen.

I samband med Jugoslaviens upplösning under 1990-talet gjorde både serber och albaner anspråk på Kosovo, båda med historien som argument. Serberna refererar till 1389 där de stred och dog för Kosovo och albanerna visar på sin historia i området. 1989 avskaffade Slobodan Milosevic Kosovos autonoma status och ett växande missnöje med det serbiska styret gjorde att 1997 bröt Kosovokonflikten ut. Två år senare intervenerade NATO mot Serberna. En FN styrka sattes in i området för att skydda civilbefolkningen men har inte klarat av sitt uppdrag. Terrorn från båda sidor har lett till stora flyktingskaror. Den 17 februari 2008 utropade Kosovo sin självständighet, vilken inte erkänns av många länder i världen. Kampen om Kosovo fortsätter och den skördar många dödsoffer bland serber och albaner.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

27 juni 1915 – Österrikarna återtar Lemberg

Bakgrunden

Striderna på västfronten 1914-1918 är välkända. Det moderna krigets mekanisering hade tvingat soldaterna att gräva ner sig i skyttegravar. Det statiska kriget med de moderna vapnens effektiva förstörelsekraft resulterade i förluster av sällan skådade proportioner. Kriget i öster hade en annan karaktär. Där var det mer de traditionella slagen där arméer drabbade samman. En vinst och positionerna flyttades fram, en förlust och positionerna flyttades tillbaka. Även här gjorde det moderna kriget sin påmint och även har var förlusterna groteska.

När kriget bröt ut 1914 så anföll ryssarna tyskarna vid Gumbinnen som drog sig tillbaka. Tyskarna vann i Tannenberg och Masuriska sjöarna och rykte fram. Tyskarna anföll mot Warszawa men fick dra sig tillbaka. Österrike-Ungern betecknas gärna som en militärstat runt sekelskiftet. Ett multietniskt lapptäcke med stormaktsambitioner i sydvästra Europa. De gick till anfall mot ryssarna i Galizien och pressade tillbaka försvararna in i dagens Ukraina. Ryssarna gick till motanfall och kunde inta den österrikiska gränsfästningen Lemberg, inta Galizien, belägra en annan gränsfästning, Przemyśl. Under senhösten vintern började ryssarna attackera bergspassen genom Karpaterna för att nå ut på de öppna slätterna i Ungern och Slovakien och därmed hota Wien. Ett par försök stoppades men Brusilovs 8:e armé kunde ta sig i norra Ungern. Tyskarna kom till österrikarnas hjälp och de kunde driva bort ryssarna i januari. I maj satte centralmakterna in en gemensam offensiv i öster. Ryssarna pressades tillbaka till de östra delarna av Polen och en bit in i Ukraina. En frontlinje som i mångt och mycket skulle ligga still till 1917. I den offensiven kunde österrikarna återta Lemberg den 27 juni 1915.

Konsekvenserna

Det går att se hur frontlinjerna flyttade sig fram och tillbaka beroende på vem som hade initiativet. Om 1915 var centralmakternas år på östfronten så kom 1916 att bli Ententen. Ententen hade i Chantilly i december 1915 beslutat om en gemensam strategi för 1916, anfall mot centralmakterna på alla fronter. För Rysslands del innebar det att Brusilov gick till offensiven med sin armé och kunde skörda stora framgångar mot österrikarna. Framgångarna lockade in Rumänien i kriget. Det var en strategisk framgång för Ententen och en motgång för Centralmakterna. Tyskarna var trängda i väster av slaget vid Somme som britter och fransmän satt igång och Brusilov pressade på i öster. Italien pressade på längs floden Izonso. Tyskarna skickade trots detta soldater för att ta itu med rumänerna. Bulgarerna anföll från söder och österrikaren kastade in trupper de med. Det gick illa för rumänerna. Halva armén, 300 000 man var borta inom sex månader och i stort sett hela landet ockuperat. Rumänerna fick be om fred.

Om Brusilov offensiven hade lyckats mot österrikarna så hade attackerna på tyskarna i norr brutit samman. Kriget krävde allt högre tribut av ryssarna. Hos befolkningen var krigströttheten mycket utbredd. I februari 1917 tvingades tsaren att avgå och under sommaren bröt det sista ryska initiativet i kriget, Kerenskyoffensiven samman. I oktober så tog de revolutionera bolsjevikerna makten i Sankt Petersburg. De ville ha fred men inte på vilka villkor som helst. Inte heller bolsjevikerna kunde höja krigsmoralen. I december slöt de ett vapenstillestånd med tyskarna får att i lugn och kunna förhandla fram en lösnig. Bolskevikerna förhalade och förhalade och till slut tröt tyskarnas tålamod och de började återigen avancera österut. Freden i Brest-Litowsk kom i början av mars 1918 och tre veckor senare hade tyskarna flyttat över sina trupper till väster för en sista offensiv för att få slut på kriget även där.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

26 juni 1945 – FN-stadgan undertecknades av deltagarna i San Fransisco-konferensen

Bakgrunden

I Versaillesfreden 1919 skapades en organisation som skulle få konflikter mellan länder att lösas med fredliga medel. Organisationen kallades Nationernas Förbund. När andra världskriget började hade NF sedan länge spelat ut sin roll som fredsmäklare, men tankarna om en värld i fred fanns kvar.

Andra världskriget var på väg mot slutet och de allierade ville skapa ett nytt organ som skulle föra tanken om fred vidare. 51 länder var inbjudna till San Fransisco och de slutförhandlade stadgan för det nya världsförbundet – DE FÖRENTA NATIONERNA. Avtalet ratificerat den 24 oktober vilket blev FN-dagen. Avtalet i San Fransisco skrevs under den 26 juni 1945.

Konsekvenserna

FN:s idé om fred och mänskliga rättigheter har överlevt under alla år som gått sedan stadgan skrevs under. Vägen dit har varit krokig. Under kalla kriget blockerade de båda supermakterna varandra och FN blev en bricka i det politiska spelet mellan Sovjetunionen och USA. FN-stadgan tillåter att världens länder gör gemensam sak och går i krig för att försvara freden vilket skedde första gången i Korea 1950 och senast FN var i krig var 1990-1991 mot Irak. FN verkar främst genom förhandling, medlig, förebyggande arbete, konferenser och förtroendeskapande åtgärder.

FN kritiseras ofta för att vara långsamt och ineffektivt och problemet ligger i FN-systemets struktur, men och det är viktigt att komma ihåg, FN:s kvarnar kanske mal långsamt men de maler hela tiden. Under de senaste decennierna har FN flyttat fram sina positioner på en rad områden, klimatfrågan via UNEP i Nairobi och fattigdomsbekämpning, FN lägger sig allt mer i länders interna angelägenheter och brott mot mänskliga rättigheter.

Världen är förmodligen mycket bättre tack vare FN men inte så bra som vi skulle vilja att den var. FN:s kanske viktigaste uppgift är att alla länder på jorden kan komma till tals och få bli hörda och att idén om en värld utan, krig, våld, förtryck, fattigdom och orättvisor lever. Det är långt dit men FN kämpar på och har inga planer på att pensionera sig.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

25 juni 1950 – Det kalla kriget blir hett på Koreahalvön

Bakgrunden

Korea är ett land med mycket gamla anor. 1592 invaderade Japan sitt grannland och 1897 var det dags igen. 1905 blev Korea ett japanskt protektorat och 1910 annekterade Japan landet. Landet blev kvar under utländskt styre till slutet av andra världskriget då halvön delades upp i två ockupationszoner efter ett beslut på Potsdamkonferensen. En zon norr om 38:e breddgraden som administrerades av Sovjetunionen och en i söder som administrerades av USA. Sovjet och USA samarbetade och beslutade att Korea skulle stå under förvaltarskap i fem år. Detta motsatte sig koreanerna starkt och protesterade kraftfullt mot de nya ockupationsmakterna. Ett beslut togs i FN om att val skulle hållas i Korea senast i mars 1949 och koreanerna organiserade egna val. Valet kunde genomföras i de södra delarna och en nationalistiskt höger inriktad regering under Sygman Rhee kom till makten och utropade Republiken Korea. Sovjetunionen svarade med att utropa Folkrepubliken Korea i den norra delen med en nationalistisk inriktad kommunistisk regim under Kim Il-sung i spetsen. Sovjetunionen drog bort sina trupper 1948 och året efter gjorde USA samma sak. Syd- och Nordkorea började snabbt med skärmytslingar vid gränsen och det ledde till en invasion av Sydkorea från norr. Kriget inleddes den 25 juni 1950.

Konsekvenserna

Bara timmar efter anfallet fördömde FN:s säkerhetsråd anfallet i sin resolution 82 och några dagar senare, i säkerhetsrådets resolution 83, uppmanades medlemsländerna, att i enlighet med FN-stadgan, bistå det land som blivit anfallet av ett annat. Sovjetunionen som bojkottat mötena i säkerhetsrådet sedan i januari kunde därför inte lägga in sitt veto mot beslutet. USA:s president Truman beordrade sina militära styrkor tillbaka till Korea, två dagar efter krigsutbrottet. USA som efter kriget hade demobiliserat, hade inga trupper att skicka från Amerika. I stället fick de amerikanska ockupationstrupperna i Japan under General MacArthur i uppgift att hjälpa Korea.

Kriget gick bra för de invaderande nordkoreanerna och snart hade pressat tillbaka den dåligt utbildade och illa utrustade sydkoreanska armén till ett litet område runt Pusan på södra spetsen av halvön. Trots upprepade attacker lyckades staden hålla ut. FN-trupperna med USA i spetsen inledde med en invasion vid Inchon, i september, och fick ett brohuvud bakom de nordkoreanska angriparna. Trupperna drev tillbaka nordkoreanerna norrut nästa till den kinesiska gränsen. Kina varnade för fortsatt framryckning, något som FN-trupperna ignorerade. Kina gick in i kriget med full styrka i oktober och pressade tillbaka FN:s trupper söder om den tidigare gränsen mellan de båda koreanska staterna. Kriget gled in i ett ställningskrig som höll på tills vapenstilleståndet kom den 27 juli 1953.

De koreanska trupperna står kvar vid vapenstilleståndsgränsen än idag och FN har observatörer på plats för att övervaka stilleståndet. Det kalla kriget blev hett men det satte inte världen i brand. Våren 2010 hettade det till igen när Nordkorea anklagades för att ha sänkt ett sydkoreanskt krigsfartyg. Situationens allvar betonas av att Nordkorea förfogar över kärnvapen och raketer att skjuta iväg dessa vapen med. Detta hände för över 60 år sedan, och officiellt pågår kriget fortfarande.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kina.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Förenta Nationerna.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

24 juni 1948 – Ryssarna blockerar trafiken till Berlin

Bakgrunden

Segrarmakternas oförmåga att komma till beslut om Tysklands framtid skapade utrymme för olika tolkningar och lösningar på samma problem i de olika ockupationszonerna. Inte sällan hade de västliga ockupationsmakterna en syn och Sovjetunionen en annan. I februari 1948 hade de tjeckoslovakiska kommunisterna genomfört Pragkuppen och tagit makten i landet och ställde sig på Sovjetunionen sida i det Kalla kriget. Det var inte helt ologiskt. Tjeckerna och slovakerna hade det franska och brittiska sveket i Münchenöverenskommelsen i färskt minne. Där gavs Tjeckoslovakien i praktiken bort till Hitler gottfinnande. Tjeckerna hade till största delen befriat sig själva från nazisterna, med viss hjälp från den röda armén.

De västliga makterna beslutade att slå ihop sina zoner till en enda och en ny valuta infördes i de västliga delarna den 20 juni 1948. Beslutet gick tvärt emot de överenskommelser som faktiskt fattats på Potsdamkonferensen, om att Tyskland skulle utgöra en ekonomisk enhet. Ryssarna hade försökt destabilisera Reichmarken och när Marshallhjälpen var på väg in behövdes en stabil valuta. Sovjetunionens svar kom snabbt. Berlin hade inte blivit den ö i det västliga blocket som Stalin hade hoppat utan en utpost för västmakterna i allmänhet och USA i synnerhet. Tanken var att tvinga västra Berlin att lämna västsidan så att öst kunde ta kontrollen över hela staden. Stalin införde blockaden mot Berlin den 24 juni 1948.

Konsekvenserna

Temperaturen i det Kalla kriget steg markant, öst stod bokstavligt mot väst med laddade vapen. Västmakterna vägrade ge upp Berlin utan startade med en luftbro för att förse staden med förnödenheter. Västmakterna hade tillgång till tre flygkorridorer och genom dessa skickades plan i båda riktningarna för att lämna och hämta förnödenheter.

Operationen blev allt mer omfattande och det är närmast att beteckna som en logistisk bedrift att klara av uppgiften. USA, Frankrike och Storbritannien mobiliserade flygare från Andra världskriget och de flygplan som nyss blivit överflödiga. Inledningsvis var leveranserna otillräckliga men i takt med att tekniken finslipades lyckades luftbron stadigt öka sina leveranser. Vintern blev en svår utmaning då allt bränsle, för att hålla kylan borta, måste flygas in. För att få plats på marken måste planen lossas omedelbart och en talrik skara arbetare sysslade med att lossa och lasta planen. Det utvecklades till en dygnet runt operation. Runt påsken 1949 kunde luftbron flyga in mer förnödenheter än vad som kommit till Berlin den normala vägen före blockaden. Sovjetunionen föll nu till föga och efter förhandlingar avbröts blockaden den 12 maj 1949 nästa elva månader efter att den infördes.

De västallierades zoner slogs samman till förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunions zon blev folkrepubliken Tyskland på hösten 1949. Detta markerade fullbordandet av Tysklands delning och utveckling i olika riktningar. Fyrtio år senare skulle barriären mellan de båda tyska staterna rämna och de delarna återförenades.

Det var den värsta krisen dittills i relationerna i det Kalla kriget. Redan tre månader efter Berlinblockadens slut kom nyheten om att Sovjetunionen hade sprängt sin första atombomb och på Koreahalvön var det snart dags för en begränsad kraftmätning mellan arméerna från öst och väst.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kalla kriget.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

23 juni 1956 – Nasser avgår som revolutionsrådets ordförande

Bakgrunden

I det Egyptiska sultanatet, under det brittiska protektoratet, under sultan Ahmad Fuad föddes den förste sonen till Fahima och Abdel Nasser Hussein. Hans fick namnet Gamal Abdel Nasser. Vid femton års ålder deltog han regelbundet i demonstrationer mot kungen och det brittiska styret av Egypten. Han började läsa juridik men bytte till en officerskarriär 1937. Där träffade han Anwar Sadat och Abdel Hakim Amer och de skulle påverka Egyptens de kommande femtio åren.

När Rommel stormade fram mot Egypten gjorde britterna en kupp och tvingade kung Faruq att tillsätta en mer brittisk vänlig regering. Nasser ledde i hemlighet en grupp som stödde nazisterna i hopp om att kasta ut britterna. 1943 blev han lärare på militärhögskolan och ägnade en del av in tid till att rekrytera medlemmar för den arabiska saken. Han stred i kriget mot Israel 1948-49 och kom tillbaka med hjältestatus när hans bataljon vägrat ge upp, trots att de var omringade. Befolkning gillade hjältarna men inte kungahuset. Nasser var beslutsam att i nationalistisk anda ta makten.

Utveckling gick fort och tvingade Nasser att agera. Han planerade en kupp mot kungen och utsåg den populäre general Naguib som förgrundsfigur. De officerare som rekryterats deltog med sina trupper och i juli 1952 hade de säkrat makten i Egypten. Året efter avskaffades den Egyptisk monarkin och landet styrdes av ett revolutionsråd, med Naguib som ordförande och Nasser som vice. När Naguib blir president 1954 blir Nasser ordförande i revolutionsrådet. En post som han lämnar den 23 juni 1956.

Konsekvenserna

1956 är ett hektiskt år i egyptisk historia och i Nassers liv. I januari kommer en ny konstitution gör Egypten till en enpartistat. Som ordförande i revolutionsrådet kan Nasser ohotad ta makten. Längs gränsen mot Israel opererade palestinsk gerilla och 1955 anföll israelisk militär in i den egyptiska Gazaremsan för att slå tillbaka. Egypten kunde inte svara militärt men svarade med att spärra Tiransundet för israelisk sjöfart. Västvärden som retats upp av Nasser och Egyptens hållning i olika frågor och stöd till arabiska rörelser i Nordafrika drog tillbaka sitt stöd till regimen i Kairo. Nasser vände sig till Sovjetunionen och fick köpa vapen och kunde jämna ut de militära oddsen gentemot Israel.

Sommaren 1956 lämnade de sista brittiska trupperna kanalzonen. Det hade varit en politiks framgång för Nasser när avtalet förhandlades fram två år tidigare. Samtidigt hade USA:s fått reda på att Egypten köpt vapen av Sovjetunionen och drog tillbaka erbjudandet om att låna ut pengar till byggandet av Assuandammen. När de brittiska trupperna tågade ut höll Nasser ett tal där han förstatligade Suezkanalen. Britter, fransmän och israeler bildade en allians mot Egypten och i oktober bröt Suezkriget ut. Det blev ett militärt nederlag för Egypten och ett politiskt nederlag för britter och fransmän. Dag Hammarskjöld förhandlade fram en fred. Nasser fortsatte som Egyptens president med en aktiv utrikespolitik. Sovjetunionen hade nu tagit steget in på den politiska arenan i Mellanösten och hade ett finger med i spelet när Sexdagarskriget drog i gång 1967. Det var Nassers andra krig som ledare för Egypten och ett igen ett svidande nederlag. Gamal Abdel Nasser var med och förhandlade fram en fred mellan kung Hussein av Jordanien och PLO:s ledare Yassir Arafat efter inbördeskriget i Jordanien 1970. Strax efteråt dog han i en hjärtinfarkt, 51 år gammal.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning
Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel

22 juni 1898 – Amerikanska trupper landsteger på Kuba

Bakgrunden

Befolkningen på Kuba gjorde 1895 uppror mot det spanska styret. Spanjorerna försökte kväva revolten och stängde in över 300 000 kubaner i koncentrationsläger för att hindra att gerillan skulle få förnödenheter. I takt med det ökade spanska förtrycket ökade den amerikanska pressens stöd för gerillan. Amerikanerna på Kuba blir mer utsatta och USA skickar USS Maine till Havanna för att skydda amerikanska intressen. I februari exploderade fartyget i en olycka men USA såg det som ett spanskt sabotage och krigsfebern ökade.

Grupper inom USA ville expandera landets intressesfär och ett svagare Spanien var intressant eftersom deras kolonier kunde erövras. Krigsstämningarna ökade och i april, bad presidenten kongressen, att få skicka trupper till Kuba för få slut på inbördeskriget. 21 april 1898 förklarade presidenten att ett krigstillstånd rådde mellan Spanien och USA. Den femte amerikanska kåren landsteg på Kuba den 22 juni 1898.

Konsekvenserna

Amerikanarna och gerillan gjorde gemensam sak. 1 juli stod slaget i San Juan Hill där Theodore Roosevelt och hans Rough Riders stormade de spanska befästningarna. Från havet attackerade den amerikanska flottan och den 3 juli krossades den spanska flottan i Karibien. Kuba föll i amerikanska händer.

I Asien slogs den spanska flottan i Manilla ut på några timmar och på tre månader hade USA kontroll över Filipinerna. Befolkningen tyckte annorlunda och ett krig startade mellan filippinska själständighetsaktivister och den nya ockupationsmakten, USA.

Efter förlusten av de asiatiska och karibiska flottorna sökte Spanien fred och den 12 augusti las riktlinjerna ut i Washingtonprotokollet. Spanjorerna fick ge upp kolonierna, uba, Puerto Rico, Guam och Filipinerna, vilket gjorde slut på Spanien som kolonialmakt i Asien och Karibien. USA övertog de spanska kolonierna med undantag av Kuba som formellt blev självständigt men i praktiken ett protektorat. USA hade flyttat fram sina positioner.

På kort sikt tjänade Spanien på kriget. Stora summor av kapital hämtades hem från de forna kolonierna och investerades i Spanien. På längre sikt så underminerades den svaga politiska stabiliteten. Mäktigare industriledare och en svagare politiska ledning banade väg för det spanska inbördeskriget och fascisten General Franco.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs föregående artikeln           Läs nästa artikel

21 juni 217 f kr – Slaget vid Trasimenussjön

Bakgrund

Kartago grundads på 800-talet före Kristus av fenicier som stammande från dagens Libanon. Berättelserna om detta har levt kvar i den grekiska och romerska mytologin men det är få säkra källor på hur det har gått till. Kartago, med sitt feniciska ursprung, var involverade i handel. Deras handelsintressen sträckte sig från Libanon i öster till Gibraltar i väster, ett för tiden stort område. 300 år senare kom det under persisk överhöghet och i samband med att Alexander den store gav sig på perserna så passade han på att ödelägga staden som ligger i dagens Tunisien. Kartago kom tillbaka. De hade kontroll över större delen av Medelhavets södra strand och delar av Spanien. Sicilien som nästa alltid varit i centrum av de flesta krig i området var det denna gången också.

Kartago hade en mindre konflikt med en lokal kung när det gryende romerska imperiet började lägga sig i. Resultatet blev att det första puniska kriget som tog 23 år innan det var klart 241 f.kr. Rom kom att stå som segrare. Kartago flyttade sina intressen till Spanien och växte. Detta oroade det allt mäktigare Rom. Det förekom mindre strider. Kartagerna beslutade sig att gå till anfall mot det romerska kärnlandet på den Apenninska halvön. På våren 218 f.kr., under ledning av Hannibal, marscherade de från Spanien genom Sydfrankrike över alperna till Italien. Romarna var fulla av självförtroende när de gick för att möta invasionen. En romersk armé fick syn på kartagiska krigare vid Trasimenussjön. De satte efter soldaterna och när de kom fram till sjön slog fällan igen. Slaget vid Trasimenussjön stod den 21 juni 217 f.kr.

Konsekvenser

Romarna ville ha ett snabbt avgörande och de fick det, till Kartagos och Hannibals fördel. Året efter drabbningen vid Trasimenussjön stod slaget vid Cannae, ytterligare en förkrossande seger för Kartago och ett av de mest berömda slagen i världen. Romarna samlar sig och börjar om från början. Hannibal möter under de kommande 15 åren en romersk armé som undviker öppna slag och istället attackerar små grupper av Hannibals armé som försöker samla ihop förnödenheter. Rom väljer också en annan strategi. Kartago har bundit stora resurser i Italien där de vandrar runt i landet på jakt efter förnödenheter och romare att besegra. Romerska legionärer skickas till Spanien där de ger sig de kartagiska kolonierna och besegrar dessa.

Därefter landstiger de i Afrika för att ge sig på själva Kartago. Det är en framgångsrik strategi som gör Hannibals situation i södra Italien fullständig omöjlig. Rom besegrar Kartago och lägger bl.a. beslag på deras flotta. Efter 16 år är striderna över 202 f.kr. Kartago började sakta återhämta sig och fortsatte att vara en nagel i ögat på romarna. De kom i ständiga strider med Nubien som var ett romerskt lydrike. 149 f.kr. var det dags för det tredje och sista puniska kriget. Romarna förklarar krig och belägrar staden. Efter tre år är de framgångsrika. Kartago upphör att existera. Staden ödeläggs, och invånarna, ca 500 000 säljs som slavar. Det är tydligt att makten har flyttats från Kartago till Rom på 118 år och tre stora krig. Medelhavet blir romarnas Mare nostrum – vårt hav.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Romarriket.

PersSkriveriers artiklar i kronologisk ordning

Läs den tidigare artikeln         Läs nästa artikel