30 april 1975 – Nordvietnamesiska trupper intar Saigon

Bakgrunden

Vietnam har en lång, händelserik och färgstark historia innan fransmännen kommer till området i mitten av 1800-talet. De sökte en stödjepunkt för en expansion in i Kina. 1884 tvingades vietnameserna att avstå från sin suveränitet och tre år senare grundades det franska Indokina. Fransmännen var hårda kolonisatörer och under 1920 och 1930-talen uppstod självständighetsrörelser här liksom på andra håll i världen i koloniala länder, bl.a. Kenya. Ett kommunistiskt uppror slogs ner 1939. När Vichyregimen tog över administrationen av Frankrike 1940 så lät de japanerna utnyttja området militärt och behöll därmed det politiska greppet. 1945 anföll japanerna de franska trupperna för att de inte skulle kunna stödja en amerikansk invasion. Freden utlöste ett uppror i Viet Minhgerillans regi under ledning av Ho Chi Minh. Britterna som kom till området efter det japanska nederlaget och beväpnade franska krigsfångar och lät franska trupper åter ta Vietnam.

Det inleddes förhandlingar men året efter började Indokinakriget. Frankrike delade 1949 landet i en sydlig del under en västinfluerad ledare medan strider pågick mot den kommunistiska Viet Minh i norr. Gerillan stöddes av Sovjetunionen och Kina. För att kunna hålla kriget igång var fransmännen mycket beroende av amerikanskt bistånd. Kriget slutade 1954 när djungelfästningen Dien-Bien-phu föll till de vietnamesiska trupperna

Freden varade tills Nordvietnam beslutade att stödja ett uppror i söder. FNL anföll den USA stödda regimen i Saigon. Kriget ökade 1965 när USA skickade stridande trupper till Asien och 1973 slöts en fred i Paris. Kriget fortsatte dock men utan amerikanska trupper tills FNL och Nordvietnam intog Saigon den 30 april 1975.

Konsekvenserna

För USA blev förlusten i kriget mot Nordvietnam ett trauma som det tog lång tid för landet att komma över. USA:s förlust var inte militär utan kriget förlorade legitimitet hos den amerikanska befolkningen. Det är inte förrän Ronald Reagan kommer till makten 1981 som en ny kursändring kommer till där invasionen av Grenada 1983 blir en markering att USA är på väg tillbaka militärt. USA rustar upp under Reagan och inleder det andra kalla kriget som sedan leder fram till Berlinmurens fall 1989.

Vietnam blev en kommunistisk diktatur och är så än idag. Landet valde en offensiv utrikespolitik och när Pol Pot tog makten i Kambodja, invaderade Vietnam 1978 och var kvar där till 1989. Något som fick hård kritik, inte minst i Sverige, eftersom landet var en stor biståndstagare. Kina svarade med en straffexpedition in i norra Vietnam som de stridsvana vietnamesiska militärerna kunde driva ut.

Från mitten av 1980-talet inträdde ett töväder i vietnamesisk politik, inte olikt det som skedde i Gorbatjovs Sovjetunionen. I samband med det kalla kriget slut och händelserna i Östeuropa stramade diktaturen greppet om landet. Relationerna till Kina och Sovjetunionen normaliserades och 1995 kunde så till slut de båda forna fienderna USA, under Bill Clintons ledning, och Vietnam återgå till normala relationer.

29 april 1916 – Britterna kapitulerar vid Kut

Bakgrunden

Vid första världskriget utbrott fortsatte Turkiet att stå utanför. Det lyckades i ungefär tre månader sedan hamnade de på centralmakternas sida. Turkiet såg Mesopotamien, eller dagens Irak som en lågprioriterad front. De hade endast en begränsad överhöghet över området och av de fyra armédivisioner som fanns i landet så flyttades tre till andra mer prioriterade krigsskådeplatser.

Det hade byggts upp spänningar mellan de två imperierna Osmanska riket och det Brittiska imperiet. Framför allt gällde Suezkanalen. Nu tillkom passagen till Svarta havet och möjligheten att sända krigsmateriel till de dåligt utrustade ryska trupperna. I ett försök att erövra Bosporen anföll ententens styrkor Gallipoli halvön. Striderna körde omedelbart fast.

I Persiska viken fanns också motstridiga intressen. Från Iran hämtade britterna den olja som skulle driva Royal Navy. Iran och Kuwait blev strategiska områden för britterna. Turkarna drog ner på sin närvaro och den indiska armén landsteg i Basra och fortsatte norrut längs floden Tigris. Befälhavaren för de brittiska trupperna var försiktig men fick order att inta Baghdad. Turkarna hade samlat ihop en stark försvarslinje vid Ctesiphon fem mil söder om staden. Efter två dagars strider retirerade britterna att till ett illa valt ställe, staden Kut, 10 mil söderut. Turkarna följde efter och belägrade staden i december 1915. Britterna försökte sig på flera undsättnings försök men stoppades av de turkiska belägrarna som byggt mycket bra försvarsverk som britterna inte kunde ta sig förbi. Katastrofen blev fullständig när 8 000 soldater kapitulerade till turkarna den 29 april 1916.

Konsekvenserna

Britterna hade fyra månader tidigare tvingats till en förnedrande reträtt från Gallipoli vilket var en chock för britterna. På toppen av detta kom kapitulationen vid Kut. Det finns en gemensam nämnare mellan de två brittiska misslyckanden. De högre befälen som inte klarade av att leda ett modernt krig. På båda fronterna skickades generalerna ut i pensionering och in kom nya som klarade av de förändrade villkor som det moderna kriget hade medfört.

Nya trupper skeppade till Mesopotamien och det nya befälet, general Maude, utvecklade nya strategier för kriget längs Tigris stränder. De tränade sina trupper i den nya krigföringen och utrustade dem med de vapen som behövdes. I sex månader tränades trupperna för det kommande fälttåget. På andra håll i Mellanösten hände det också saker. Genom Lawrence av Arabien lyckas britterna få araberna att göra uppror mot turkarna. Turkarna är engagerade i Kaukasus och britterna har börjat lämna sina positioner vid Suezkanalen och röra sig Palestina.

Det är i januari 1917 som britterna åter börjar röra sig norrut längs Tigris stränder mot staden Kut. Där det står ett slag mot turkarna i början av februari. Britterna är framgångsrika och turkarna slår till reträtt. Maude väljer att avancera på båda sidor om floden och kan genom att skifta flodstrand ta sig förbi de turkiska försvarsverken. Maude leder sina trupper när de intar Baghdad.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

28 april 1918 – Gavrilo Princip dör

Lilla borgen i Terezin där Princip satt inspärrad till sin död 1918.

Bakgrunden

Det finns många stora män som påverkat historiens väg genom tiden. Många är de små människor som tillsammans påverkat vad som skett i historien. Sällan har små människor på ett avgörande sätt påverkat historien. Ett av dessa ögonblick var när den hungrige Gavrilo Princip, utanför en brödbutik i Sarajevo, fick se ärkehertigen av Österrikes bil vända framför honom. Han slet upp sin revolver och sköt hertigen. Historien tog vägen rakt ner i Första världskrigets skyttegravar. Gavrilo blev skurk i Österrike men hjälte i Serbien.

Gavrilo Princip föddes 25 juli 1894 i dagens Bosnien-Hercegovina. Han var bosnienserb men växte upp i den europeiska stormakten Österrike-Ungern. Princip var liksom många andra på Balkan gripen av den rådande nationalistiska tanken på ett sydslaviskt land. Bosnien inlemmande i stormakten 1908 var det ett bakslag för sydslaverna och deras uppbackare, ryssarna. Princip sökte sig till en rörelse som kallades för Svarta handen men var i själva verket en förlängning av den serbiska säkerhetstjänsten. När ärkehertigen skulle komma på besök till Sarajevo var Princip en av flera attentatsmän längs kortegevägen. Princip fick och tog tillfället. Han grips omedelbart och åtalas tillsammans med de andra överlevande i sammansvärjningen. Han hade ännu inte fyllt 20 och kunde inte dömas till dödstraff utan fick 20 års straffarbete. Han skickas till Terezin, Theresienstadt, utanför Prag i Böhmen. Där avlider han av lungsot den 28 april 1918.

Konsekvenserna

Myndigheterna vågade inte ge Princip en ordentlig begravning. Hans sista viloplats blev en omärkt grav på en liten kyrkogård någonstans. En tjeckisk soldat som var med, hjälpte till att hitta graven och kvarlevorna grävdes upp och placerade i ett kapell, på en kyrkogård i Sarajevo, som hedrade serbiska hjältar.

Historien om Princips hem beskriver enkelt motsättningarna på Balkan. Sydslaverna fick sitt kungarike, Jugoslavien, efter det Första världskriget. Princips hem hade förstörts men den nya regimen lät bygga upp huset igen och göra det till ett museum. Under Andra världskriget förstördes huset igen av den nazistiska lydstaten Kroatien. Efter det kriget byggde Titos kommunister upp huset för en andra gång för att minns hjälten från 1914. Huset stod kvar till det jugoslaviska inbördeskriget på 1990-talet då det åter förstördes. Bosnierna har kanske inget intresse i att bygga upp ett museum som hyllar en serb, som var deras fiender under kriget.

Historien om Gavrilo Princip visar så tydligt på hur en enskild människas handling kan få stora konsekvenser att det 100 år efter händelsen är en het politisk fråga. Den visar också en viktig källkritisk aspekt. Det finns två sidor på Princips handlande, han är en hjälte för några och en skurk för andra. Båda sidor är ense om vad som har skett, så handlingen i sig är inget kontroversiellt men tolkningen av handlingen är mycket kontroversiell, ja så kontroversiell att det fortfarande angår oss efter 100 år. Hjälte eller skurk? Det är du som väljer sida i historien och får ta konsekvenserna av ditt val. Gavrilo valde tidigt sida och tog konsekvenserna av sitt handlande.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

27 april 1994 – ANC tar över makten i Sydafrika

Bakgrunden

Det Kalla kriget hade gjort att den vita minoriteten i Sydafrika kunde förtrycka den svarta majoriteten utan att världssamfundet med kraft sa ifrån. Sydafrikas strategiska position i södra Afrika med revolutionära regimer i grannländerna gjorde dem till en mycket bra partner för de västallierade. Sydafrika stödde UNITA-gerilla i Angola som bekämpade den socialistiska MPLA-regimen i Luanda. FRELIMO-regeringen i Moçambique hölls i schack av sydafrikanerna som också stödde gerillan i landet. Robert Mugabe i Zimbabwe var viktiga att bevaka. Den regionala stormakten Sydafrika gjorde lite som den ville. Det blev också ett problem, för i takt med att de utsatte den svarta majoriteten för allt omänskligare behandling vaknade också opinionen i väst för det som skedde. Sharpvillemassakern 1960 och inte minst Steve Bikos tragiska öde fick tydliga effekter. FN hade sedan länge talat för döva öron men fick nu allt mer stöd i kampen mot apartheid.

ANC-ledaren Nelson Mandela och hans långa fängelsetid var symbolen för apartheid förtrycket och när det Kalla kriget började tina upp i allt snabbare takt under mitten och slutet på 1980-talet ökade också kraven på hans frisläppande. De Klerk ersatte Botha som regeringschef och öppnade dörren för Mandelas frisläppande i februari 1990. Det skulle ta ytterligare fyra år av förhandlingar och förberedelser innan det var dags för det första riktigt fria presidentvalet i Sydafrika den 27 april 1994.

Konsekvenserna

Valet hade föregåtts av mycket hårda förhandlingar mellan apartheidregimens företrädare och ANC med Nelson Mandela i spetsen. Vid flera tillfällen hade förhandlingarna brutit samman men återupptagits. Våldet bredde ut sig och de grupper, i olika läger, som inte gillade försoningsprocessen satsade på våld för att få stopp på utvecklingen. Vid ett tillfälle framträdde Mandela i TV och talade till nationen och hans statsmannamässiga utstrålning skapade en viss ordning. Förhandlingar gav såväl Mandela som de Klerk, Nobels fredspris.

ANC kunde vinna valet med knappt 63 % av rösterna och Mandela kunde sväras in som landets förste afrikanske president, en post som han skulle komma att behålla i fem år fram till 1999. Han var då 81 år gammal och efterträddes av den nya ANC-ledaren Thabo Mbeki.

Mandelas första och viktigaste uppgift var att skapa ett land av det så splittrade Sydafrika. Första möjligheten kom 1995 när VM i Rugby gick i landet. Det Sydafrikanska rugbylandslaget, Springbok, var en symbol för apartheidregimen och det var ytterst få svarta som spelat för laget. Mandela såg mer till lagets gröna tröja än till färgen på spelarna och arbetade hårt för att göra laget till hela landets lag. Symbolvärdet, när Mandela gick in på planen efter segern i finalen mot Nya Zeeland, iklädd lagkaptenens Pinears tröja och lagets keps på huvudet kan inte underskattas. En lika viktig del var att starta den officiella försoningsprocessen genom Sanningskommissionen som tillsattes 1996.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.

26 april 1915 – Italien byter sida när Londonpakten undertecknas

Bakgrunden

1861 kunde Italien enas även om striderna skulle fortsätta i flera år. Det nya Italien ville vara en europeisk stormakt och försökte hävda sig i konkurrensen. De ville ha Tunisien som koloni men när fransmännen snuvade dem på det 1881 blev de förnärmade och året efter gick de med i trippelalliansen med Tyskland och sin traditionella fiende, Österrike-Ungern. Ett impopulärt beslut hos den italienska befolkningen. Redan 1902 skrev Italien och Frankrike ett avtal som i praktiken gjorde italienarnas medlemskap i trippelalliansen värdelöst. När Första världskriget bröt ut ville makthavarna i Rom inte uppfylla villkoren, eftersom de ansåg att alliansen var ett försvarsförbund och att österrikarna var de anfallande. De insåg också att Österrike-Ungern inte skulle ge upp egna territorier till förmån för Italien.

Redan några månader innan krigsutbrottet hade italienarna kommit med försiktiga diplomatiska trevare till britter, fransmän och ryssar om att de ville bryta avtalet med Tyskland och Österrike-Ungern. Ett hemligt avtal skrevs under i början av september 1914 att Italien skulle lämna trippelalliansen. De diplomatiska kontakterna fortsatte och på vintern 1915 kom regelrätta förhandlingar till i London. Där kom parterna fram till en mycket hemligt överenskommelse som gick ut på att Italien skulle, lämna sina allierade, och inom en månad förklara krig. I utbyte var de garanterade stora landvinster på österrikarnas bekostnad. Londonpakten skrevs under den 26 april 1915.

Konsekvenserna

Den italienska politikens kvarnar malde ett par extra varv innan de uppfyllde ett par av punkterna i Londonpakten och sa upp trippelalliansen. Sedan tog det ytterligare tre veckor, till den 23 maj innan de förklarade krig mot Österrike-Ungern. Krigsförklaringen mot Tyskland skulle dröja ytterligare 15 månader.

Det var i dubbelmonarkins huvudstad Wien som Första världskriget startades. Skottet i Sarajevo hade gett österrikarna ett gyllene tillfälle att göra upp med serberna på Balkan. Det misslyckades fundamentalt och den lilla serbiska krigsmakten kunde stå emot grannlandets väldiga, men ineffektiva, resurser. Detta skapade ett europeiskt storkrig och serbernas vänner, Ryssland, kom till undsättning. Det gick illa för österrikarna och det tvingade tyskarna att agera för att inte tappa sina allierade. Det var först i början på 1915 som den österrikiska krigsansträngningen var på rätt väg igen, nu under ett gemensamt, tyskt kommando. I maj 1915 kom det italienska anfallet.

Fronten mellan de två länder var 65 mil lång, men italienarna var inriktade på att ta den dalmatiska kusten. Italien hade en professionell officerskår och en överlägsenhet i antalet soldater på ca 3 till 1, vilket med normala militära beräkningar borde gett anfallarna segern. Det som inte fungerade var transporterna. Det var svårt att iden bergiga terrängen få fram förnödenheter till soldaterna, inte minst ammunition som det var brist på. Italien hade även ont om motorfordon och artilleri, kort sagt de var inte riktigt modernt utrustade. Italien anföll dessutom uppför i bergen vilket var en klar nackdel. Österrikarna kunde med ett väldisponerat försvar fånga upp den italienska offensiven och fronten stelnade i någon form av skyttegravskrig under de kommande 30 månaderna vid floden Isonzo.

Efter den ryska revolutionen 1917 avslöjade bolsjevikregeringen Londonpakten och Italiens svek mot sina forna allierade.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

25 april 1986 – Kung Mswati III av Swaziland

Bakgrunden

I det lilla landet i södra Afrika har det hittats lämningar av mänskliga aktiviteter som dateras så långt tillbaka som 200 000 år. Några århundraden efter kristi födelse vandrade bantufolk söder ut, från området runt de stora sjöarna i östra och centrala delarna av kontinenten. Det finns arkeologiska lämningar från 300-talet som visar på att det funnit någon form av jordbruk och järnhantering. Det moderna Swaziland börjar utvecklas under 1800-talet. Södra Afrika hade för européer ett behagligt klimat. Landet runt Kapstaden började koloniseras och sakta trängde européerna österut samtidigt som de kommer i konflikt med de afrikanska stammar som bebodde området. Koloniseringen ökar, när britterna tar över området och de tidigare nybyggarna, boerna sakta trängs österut samtidigt som boerna i sin tur tränger bort afrikanerna.

1840 ärver kung Mswati II, makten efter sin far i ungefär det område som idag kallas Swaziland. Han är en av swazinationens stora kungar och under en regeringstid på 28 år, så ger han sig ut på krigståg mot närliggande stammar. Det är han som lägger grunden för det moderna Swaziland där olika stammar enas under kung Mzwati. Det är för övrigt kungen som fått ge namn åt Swaziland. Landet lyckas stå utanför de europeiska makternas jakt på kolonier i Afrika. Under boerkriget förekommer strider mellan boer och britter på swazimark. Britterna gör landet till ett protektorat 1903, som sträcker sig fram till 1968. Samma år föds Mswati, en son till Swazilands kung Sobhuza II. När fadern dör dröjer det fyra år innan den minderårige Mswati efterträder honom på tronen. Mswati III kröns till kung av Swaziland den 25 april 1986.

Konsekvenserna

Mswati blev den yngste kungen i världen när han besteg tronen. Swaziland är en absolut monarki med all makt hos kungen eller som i Swazilands fall, en dubbelmonarki eftersom det ska vara två regenter. Den andra är hans moder, som är medregent. Hon fungerar mycket som en rådgivare, inte minst när det ska utses en statsminister. Statsministern i sin tur fungerar som rådgivare när det är dags att utse ministrar i regeringen.

Redan tidigt så förkom det studentprotester med krav på reformer. Mswati började sakta återinföra mer demokratiska institutioner. Parlamentet öppnades igen efter att hans far stängt det under 1970-talet. Landet delades in i valkretsar som valde ledamöter till riksdagen. Något verkligt inflytande är svårt att se att ledamöterna har i det u-land som Swaziland är. 63 % av befolkningen beräknas leva under fattigdomsgränsen. Detta faktum står i kontrast till den extravaganta livsstil som kungens hushåll rapporteras ha. Det inkluderar närmare 15 fruar med tillhörande barn 25-talet barn. Kungen själv anses ha en förmögenhet som kvalificerar honom, som en av världens 15 rikaste personer. Kungen lever avskilt ifrån stora delar av landet i övrigt. Han ses kanske inte som en gud men bra nära. Mswati syns inte så mycket bland vanliga människor som hans far gjorde, men är mycket respekterad, även om det förekommer kritik mot hans sätt att styra landet.

Landet har utmaningar. Ekonomin är byggd på jordbruksproduktion och handeln sker till stor del med grannlandet Sydafrika, som har ett stort inflytande i södra Afrika. Landet har en utmaning när det gäller situationen med HIV/AIDS, som är utbredd. Det finns många arbetsuppgifter för den snart 50-årige kungen att ta arbeta med i sitt land.
Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

24 april 1970 – Det fria Gambia får sin förste president

Bakgrund

I den brittiska kolonin Gambia såg Dawda Kairaba Jawara dagens ljus 1924. Yngst i en brödraskara på sex, men andra halvsyskon då fadern hade flera fruar. Pappa var handelsman och det var en konkurrent och kollega som såg till att Dawda fick gå i skolan. I den lokala muslimska skolan la han grunden för fortsatta studier. Han vann ett stipendium till en bättre skola och gjorde bra ifrån sig där också. Han gillade att plugga, framför allt matte och naturvetenskap. När Andra världskriget led mot sitt slut började han i sjukvården. Det fanns inga möjligheter till högre utbildning så när han fick ett nytt stipendium så hamnade han i dagens Ghana. Det gav nya möjligheter och han fick ett nytt stipendium, denna gång till en veterinär utbildning på universitetet i Glasgow. Det var här i slutet på 1940-talet som politikern i honom vaknade.

Nkrumah som var ledare i Ghana och som Dawad träffat under sina studier i landet hade också blivit politiskt medveten under sin studietid i Storbritannien. Den unge afrikanen gick med i Labours ungdomsparti och utvecklade sin politiska konst samtidigt som han var aktiv i den afrikanska studentkåren, vars ordförande han senare blev. Tillbaka i hemlandet började han arbeta som veterinär. Det förde honom på resor över hela landet och han kom i kontakt lokala hövdingar och rika boskaps ägare. I slutet på 1950-talet var det dags för ett mer självständigt Gambia och den lokal politiska eliten utmanades av ett nytt parti. Dawda valdes till sekreterare och blev politiker. Nästa steg var premiärministerposten 1962 och när Gambia blev självständig republik blev han landets förste president den 24 april 1970.

Konsekvenser

Gambia var som många före detta kolonier i Afrika beroende av en gröda som de sålde på världsmarknaden. I Gambias fall var det jordnötter. Självständigheten medförde stora förhoppningar hos den gambiska befolkningen om en ljus framtid. Verkligheten så kanske lite annorlunda ut. Det är lätt att ge ut fagra löften om en ljus framtid men att realisera detta i verkligheten när makten väl är säkrad är svårare. Kanske var detta som hände i Gambia. De som arbetade åt presidenten och utgjorde basen för makten kom från en mindre grupp. Sakta började ett annat afrikanskt problem dyka upp korruption. Det gick sämre för landet. Missnöjet spred sig och 1981 gjordes det ett försök till statskupp.

Kanske var kuppförsöket en väckarklocka för Jawara. Särskilt bekymmersamt var det att militären var så inblandade som det var. Jawara agerade i alla fall snabbt. Gambia ligger inneslutet av Senegal och presidenten begärde militärhjälp från grannlandet. Det fick han och läget lugnade ner sig. Senegal och Gambia bildade en federation under de kommande fem åren. En ny militär styrka bildades och det påbörjades ekonomiska reformer. Reformerna fungerade, statens ekonomi återhämtade sig. Men vanliga människor fick det besvärligare och korruption och den svarta marknaden blomstrade. Gambia föll ännu längre ner i fattigdom.

Jawara hade regerat Gambia i nära 30 år när han meddelade att han skulle avgå. Reaktionerna blev oväntade, det gillades. Jawara ställde i alla fall upp i valet 1991 och kunde vinna. Hans tid var kanske över men det skulle dröja till 1994 innan militären tog saken i egna händer och genomförde en statskupp. Jawara flydde ombord på ett amerikanskt krigsfartyg till Senegal. Han kunde senare återvända till sitt hemland men får inte vara en del av politiken i landet.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

23 april 1014 Slaget vid Clontarf

Bakgrund

793 Kom de första nordmännen till Northumberlands kust. Att det var första gången är förmodligen inte sant men det är den första kända attacken på de brittiska öarna. Anledningen är att de plundrade klostret på Lindisfarne. Det räknas som inledning på det som kallas vikingatiden. Det är flera faktorer som gör detta möjligt och ytterligare orsaker som gör att perioden kan pågå i tvåhundra år. En anledning som gör att det går expeditioner från de skandinaviska länderna till Västeuropa, Storbritannien och även Irland är sökandet efter nytt odlingsbart land. Två år efter attacken på Lindisfarne så börjar norrmän att i liten skala plundra på Irland. Att vi ganska väl känner till vad som hände beror på att det finns en del nedtecknat i kloster annaler. Nordmännen skapade fästen på Irland men lyckas inte lägga under sig landet. Det grundar städer längs kusterna som bas för härjningar längre in i landet.

Ankomsten av vikingar till den gröna ön markerar slutet på en gyllene epok i irländsk historia. Kungarikena Ulster och Munster framträdde som de viktigaste politiska enheterna. De förde krig mot varandra och var runt år 800 försvagade av dessa strider vilket ger utrymme för vikingarna. Det tar flera generationer innan norrmännen assimilerats in i det keltiska. När vi passerar år 1000 kan vi kanske inte helt klart särskilja vad som är nordmän och vad som är irer. Kungariket Dublin klassas mer som nordisk-gaeliskt än som nordiskt. I Lenister hade en man vid namn Brian Boru blivit högste kung av Irland. I linje med en tidigare tradition så krigade kungadömena mot varandra. Inför påsken samlades vikingar från andra delar av de brittiska öarna i Dublin och i Munster samlade Brian sin här. De marscherade mot Dublin och slaget vi Clontarf inträffade på långfredagen den 23 april 1014.

Konsekvenser

Bataljen pågick hela långa dagen och fick stor betydelse för Irland. Källäget är som alltid bekymmersamt men ovanligt gott för att gälla den här tiden. Olika källor, både iriska och nordiska, har beskrivet slaget. Slaget är också ett tydligt exempel på hur historiska händelser tas ur ett sammanhang och stuvas om för att passa i moderna kontext. Under det brittiska styret av Irland blev slaget vid Clontarf och Brian Boru hjältar för den iriska friheten. Denna historiesyn präglar hur vi bedömer slaget och dess betydelse. Den iriska sidans, att det var en befrielse från utländska härskare eller var det något annat. En maktkamp mellan olika kungar på Irland eller var det ett tecken i tiden, vikingarnas inflytande var på väg att minska.

För Irlands del blev det till en konstitutionell kris, eller ett maktvakuum. Brians äldste son stupade också i slaget och kvar fanns två yngre halvbröder. De började som allierade och de inbördesstriderna på den iriska ön fortsatte. Den yngre av bröderna mördades på order av sin äldre bror och så var det en ledare. Kungadömet Dublin kunde leva vidare men det var försvagat. Det skulle dröja drygt 30 år till innan det erövrades och vikingatiden definitivt var över. Runt 1050 fanns det inte mycket kvar av de en gång så mäktiga nordmännens riken i Europa. Brians familj fortsatte att styra över Irland under ständiga små krig med andra släkter. Ca 150 år efter slaget vi Clontarf började de första engelska försöken att ta över Irland.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

22 april 1915 – Andra slaget vid Ypres inleds

Bakgrunden

Efter krigsutbrottet följdes upp uppgjorda planerna, särskilt av tyskarna på västfronten. Genom undret vid Marne kunde fransmännen slå tillbaka inkräktarna. Britterna anlände till norra Frankrike/Belgien och strax innan jul 1914 hade frontlinjerna organiserats till ett sammanhängande skyttegravssystem från Engelska kanalen till Schweiz.

Hos generalerna fanns den gamla föreställningen, att ett slag skulle vinna hela kriget. Fransmännen var ivrigast, eftersom det var deras lands om ockuperats medan britterna var försiktigare men gjorde ändå ett anfall mot staden Neuve Chapelle i mars 1915 som inledningsvis var framgångsrikt, men flera tyska motanfall gjorde att offensiv kom av sig.

1915 var ett ansträngande år för tyskarna. När de inte lyckades med Schlieffenplanen så slog de heller inte ut Frankrike. Den tyska mardrömmen om ett tvåfrontskrig blev verklighet. Striderna mot det väldiga ryska imperiet hade lett till stora framgångar i augusti och september 1914 men det krävdes fortfarande väldiga resurser för krigföringen i öster. Det blev inte mycket resurser över till anfall på västfronten men en offensiv iscensattes. Anfallet siktade på att inta den belgiska staden Ypres och sedan fortsätta mot hamnarna vid Engelska kanalen. Slaget om staden började den kvart över sex på kvällen den 22 april 1915.

Konsekvenserna

Slaget inleddes med att tyskarna öppnade kranarna på 6000 klorgasbehållare och gasen drev in över fiendens linjer. Inom några minuter hade fransmännen förluster på 6000 soldater, orsakade av gasen. Tyskarna anföll och kunde vinna lite terräng och öppna en lucka i fiendens front. De hade inte räknat med gasens effektivitet och inte samlat tillräckligt med reserver för att kunna utnyttja det uppkomna läget. Istället gick kanadensiska trupper till motanfall och täppte till luckan och kriget stelnade återigen i skyttegravarnas virrvarr. Tyskarna försökte flera gånger under den kommande månaden att gå till förnyade anfall men dessa slogs tillbaka.

Stridsgas hade använts på östfronten men detta var första gången som den sattes in i väster. Det kom som en total överraskning för fransmän och britter och hade tyskarna kunnat utnyttja denna taktiska vinst så kanske de hade kunnat nå betydligt större framgångar. Det fanns inte några gasmasker och därmed blev förlusterna stora, 70 000 på ententens sida och hälften på den tyska. Överraskningseffekten syns tydligt, eftersom den anfallande sidan nästan alltid förlorade fler soldater än försvararen. Gasen blev mer hanterlig när det upptäcktes att den var vattenlöslig. Gasmasker utvecklades snabbt och blev en del av utrustningen och en del av vardagen för soldaterna på båda sidor av fronten. Britterna utvecklade stridsgaser som de hösten 1915 satte in i striderna.

Tyskarna hade inte förutsett den taktiska vinst de skulle göra och kunde därför inte utnyttja den lucka de skapat i fiendes försvarslinje. Tänk om de hade gjort det, hur skulle kriget då ha slutat? Samtidigt fortlevde tanken på ett avgörande slag vidare hos de högre befälen och erfarenheterna från det andra slaget vid Ypres bekräftade detta. Stridsvagnen blev ett annat nymodigt vapen som skulle sättas in för att bryta dödläget på västfronten.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

21 april 1526 – Första slaget vid Panipat

Bakgrunden

Indiens historia förändrades för alltid, när Muhammed Ghori anföll och vann det andra slaget vid Tarain. Genom segern kunde han grunda det mongoliska sultanatet i Delhi. Islam började vinna inflytande på den indiska subkontinenten och dynastin levde vidare genom de så kallade slavkungarna. De var inga slavar men ättlingar till den slav som räddade Ghori i det första slaget vid Tarain och som senare ärvde hans tron. Religionerna som levde sida vid sida kom att påverka varandra. Ungefär 200 år senare kom Timur Lenks att anfalla sina religionsfränder i Delhi och argumentet var att det inte tog religionen på tillräckligt allvar och var för inblandade med grannreligionerna. Om det var för att stärka islams roll eller för att vinna stora rikedomar åt sig själv, så är svaret förmodligen det senare. Om han verkligen ville stärka islams roll i landet så blev det blev snarare tvärt om.

En försvagning och en långvarig nedgång av sultanatet gjorde att andra aktörer tittade på Indien. I Kabul regerade ättlingar till Timur Lenk och drömde om de rikedomar, som de hört, skulle finnas i historierna från Hindustan. En av dessa var Babur, och när längtan efter rikedomar blev för stor samlade han ihop en armé, som inkluderade nymodigheten artillerikanonen, och begav sig ner från bergen mot flodslätterna i söder om Himalaya. Där träffade han på sultanatets ledare Ibrahim Lodis som kommit med sina trupper för att möta honom. Det första slaget vid Panipat stod den 21 april 1526.

Konsekvenserna

Det var inte enbart Baburs kanoner som gjorde att han kunde vinna slaget. De lyckades visserligen skrämma sultanens 300 stridselefanter men Babur hade också en taktik som gjorde att han kunde slå den dubbelt så stora indiska armén från sultanatet. Sultanen Lodis stupade själv i slaget och sultanatet i Delhi införlivads i Baburs nya rike. Babur hade visserligen vunnit slaget men inte kriget. Sultanatets allierade hade inte gett upp och kom för att hjälpa till. Baburs nästa motståndare var kungen av Chittor som i slaget vid Khanwa kunde de bjuda hårt motstånd mot inkräktarna men de förlorade nesligt efter att ha blivit förrådda.

Slaget vid Panipat markerar starten för en ny Mongolisk dynasti i Indien. Om det varit enkelt att vinna slagen och makten så var det svårare att befästa den. Babur dog fyra år efter slaget vid Panipat och riket ärvdes av hans son Humayun. Han lyckades inte befästa Mongolernas nya välde utan tvingades fly tillbaka till Kabul och fick regera sitt rike i exil från 1540. Femton år senare hade hindukungen Hemu tagit makten i norra Indien och brutit det mongoliska styret. Han förberedde sig på att anfalla sultanatets fäste i Kabul när regimen där tog sina trupper och marscherade söder ut för att möta det nya hotet. Akbar från Kabul och Hemu från Delhi kom att mötas på det gamla slagfältet vid Panipat 1556.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.