31 januari 1208 – Slaget vid Lena

Bakgrunden

Den svenska medeltiden medför alltid samma bekymmer. Vi vet så lite om perioden. Källorna är få och ur ett källkritiskt förhållningssätt, svaga. De källor vi får förlita oss till är krönikor, ofta är skrivna långt ifrån händelserna, mycket senare i tid och kanske av en skrivare i beroende ställning till en kung eller en adelsman och därmed tendensiösa.

Vi tror oss veta att den Stenkilska ätten dog ut med Inge den yngre i mitten på 1100-talet. Han förgiftades. Ett par kungar avverkades innan Sverker d.ä. blev kung. Han var kung i Östergötland och för att stärka sin ställning gifte han sig med Ulvhild och blev lierad med Norge. För att bli kung även i Västergötland gifte han sig senare med Rikissa av Polen. På väg till julottan 1156 slogs han ihjäl av sin livvakt. Det lär aldrig bli klarlagt vem som låg bakom dådet men misstänkt var Erik Jedvarsson eller Erik den helige. Han var sedan tidigare svearnas kung och blev nu även götarnas. Kristi himmelsfärdsdag 1160 var det dags för hans egen himmelsfärd då Erik mördades av Magnus Henriksson som blev ny kung. Magnus var släkt med den Stenkilska ätten och behöll tronen till slaget vid Örebro, troligen i april 1161. Han besegrades av Karl Sverkerson, son till Sverker som nyss varit svensk kung. Sverker regerade i sex år innan han mördas på Visingsö slott, troligtvis på uppdrag av Knut Eriksson, son till Erik den helige, sådan fader sådan son. Erik var kung i nästan 30 år innan han dog en naturlig död. Han var gift med norske kungens syster och hade goda relationer i väster med läget var spänt till danskarna. Knut efterträdes av Sverker Karlsson som efter faderns död på Visingsö flyttats till Danmark av sin danska mor. Knuts söner försökte sig på ett uppror och tre av dem dödes medan Erik flydde till Norge. Det var från Norge som han återkom med en armé och mötte Sverker, uppbackade av danska släktingar. Slaget vid Lena stod den 31 januari 1208.

Konsekvenserna

Det skulle varit lätt att dra slutsatsen att Sverker ätten var slagna men så var det inte. Året efter kom Sverker tillbaka bara för att stupa i slaget vid Gestilren. Vi vet som sagt väldigt lite och vi vet inte ens om det varit ett slag vid Gestilren överhuvudtaget, än mindre var stället låg. Så fortsätter striderna mellan de båda ätterna ända fram till 1350 då Birger Jarl blir kung i Sverige. Därmed kom också en lugnare period i den svenska historien. Mer och mer material börjar sippra igenom och vi vet lite mer om den tiden men egentligen alldeles för lite. Uppgifterna i den här artikeln är inte kontroversiella utan speglar mer det allmänna omdömet eller den historiska sanningen; det som gäller tills något annat är bevisat.

Om den här tiden har Jan Guillou skrivit i sin romansvit om tempelriddaren Arn. Guillou verkar ha den trevliga eller otrevliga tendensen att han kontrollerar de historiska källorna noga och följer i stort den historiska sanningen. Vad som inte går att kontrollera, där får hans fantasi stort utrymme. Resultatet blir att historierna verkar var sanna och trovärdiga men de är romaner och verklighet och fantasi vävs ihop till något som är svårt att reda ut vad som är sant eller inte, men läsvärda.

30 januari 1791 – Mirabeau väljs till president i den konstituerande församlingen

Bakgrunden

Han föddes som son till en adelsman, markisen av Mirabeau 1749. Honoré Gabriel Riqueti de Mirabeau. Kom tidigt på kant med sin far, kanske var det smittkopporna som vanställt hans ansikte, kanske var det för att han höll av sin mor och hennes sida av släkten, svårt att veta. Men, far och son drog inte jämt. Han skickades till internatskola vid unga år och vid 18 skrevs han in vid ett kavalleriregemente. Där lyckades han förföra överstens älskarinna. Han gifte sig mot faderns vilja och de ungas liv var dyrt och Mirabeau drog på sig stora skulder. Fadern, med sina hovkontakter, fick honom inspärrad i fängelse utan rättegång en första av tre gånger.

Han var i konflikt med många och ändå hann han med att gissla det franska samhället. Han gjorde det så kraftfullt att han tvingades lämna landet. Trotts detta skickades han på ett diplomatiskt spionuppdrag till Preussen. Han blev god vän med Fredrik den store, men som diplomat och spion var han oduglig. Mirabeau hörde att kungen skulle sammankalla generalständerna och skyndade tillbaka till Frankrike och Provence. Han lyckades inte skaffa sig en plats som adelsrepresentant men väl en plats för det tredje ståndet.

Som delegat kunde han se hur revolutionen startade i Paris och hur den konstituerande församlingen utropades och arbetade för en ny konstitution. Mirabeau var högst delaktig i arbetet. Med goda kontakter vid hovet och sin position i det tredje ståndet visade han prov på statsmannakonst genom att jämka ihop olika viljor. Inte minst i utrikespolitiken visade han tydligast prov på sin skicklighet. Han var retoriskt mycket skicklig och han var också ordförande i den inflytelserika Jakobinklubben. Han valdes till församlingens ordförande den 30 januari 1791.

Konsekvenserna

Mirabeaus tid som ledare för församlingen blev kort. Det var hälsan som svek en av den revolutions ledande gestalter. Han hade haft ett hårt liv och fängelsevistelserna i ungdomen tog ut sin rätt. Den 27 mars stod han i talarstolen, föll ihop och dog sex dagar senare, 42 år gammal. Det kanske är överdrivet att påstå att med Mirabeau så dog också alternativet att revolutionen skulle mynna ut i en konstitutionell monarki.

Det fanns krafter som ville återinföra monarkin, det fanns de som ville, likt Mirabeau ville ha en konstitutionell monarki och parlament efter engelsk modell och så fanns det den grupp som tittade på den unga amerikanska republiken. Den senare falangen vann mer mark och det skapade oro i landet. Kungens position blev allt mer osäker och till slut valde han att utnyttja Axel von Fersens plan, för att familjen skulle kunna fly. De fångades in och republikanerna fick ett övertag som kom att bli avgörande. Hösten 1791 var konstitutionen klar, och en ny församling valdes, där många unga och radikala ledamöter valts in. Frankrikes fiender anföll men fransmännen försvarade sig väl och vann och därmed försvann kungens hopp om en politisk återkomst. Han dömdes till döden och avrättades i början på 1793 och på sommaren tog Robespierre över makten och revolutionen blev än mer radikal.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska revolutionen.

29 januari 1712 – Fredskonferensen i Utrecht börjar

Bakgrunden

I Sverige är 1700 starten på det stora Nordiska kriget där vi förlorade vår stormaktsstatus. I Europa är det den spanska kungen Karl II död som uppmärksammas mer. Han var den sista av huset Haubsburg på den spanska tronen och han var barnlös och kanske inte helt mentalt frisk på pga. Inavel. För att säkra tronföljden testamenterade han sin kungatitel till franske kungens son. Han hade släktingar inom Haubsburg som ville ha tronen och detta blev startskottet till det spanska tronföljdskriget. Fransmännen gick in i de spanska besittningarna i Nederländerna men kriget startade inte genast. I stället formerade sig allianser och för kejsaren i Wien, som missat tronen i Madrid, formerade sig England, Nederländerna, Österrike, delar av Tyskland med Preussen i spetsen, Portugal och Savoyen. Emot sig hade de Frankrike, Spanien och Bayern.

Frankrike blev hårt trängda över alla krigsskådeplatser. I Nederländerna kunde holländare och britter besegra fransmännen i slag efter slag. I Tyskland fick fransmännen lämna bayrarna i sticket och i Italien kunde österrikarna driva bort fransmännen. I Spanien intog engelsmännen Gibraltar och portugiserna föllin från väster. Madrid erövrades men staden kunde återerövras. Alliansen stod beredda att invadera själva Frankrike och i slaget vid Malplaquet 1709 fick visserligen Frankrike retirera men anfallarna insåg att det skulle bli kostsamt att fortsätta. Frankrike hade tömt sina resurser för krig och var intresserade av underhandlingar. Alla parter var intresserade och det fördes informella samtal. Fredsförhandlingarna inleddes i Utrecht den 29 januari 1712.

Konsekvenserna

Förhandlingarna började utan att ett riktigt vapenstillestånd proklamerats och därmed var det fritt fram att fortsätta kriga. Den stora alliansen mot Frankrike hade knakat lite i fogarna redan innan fredsförhandlingarna kom igång. Folus låg på Frankrike. Landet hade en av sina kungasöner på den spanska tronen men Spanien och Frankrike hade blivit hårt åtgångna i kriget. Den första viktiga frågan var se till att den franska och spanska kronan inte förenades. Filip V fick välja om han ville sitt kvar i Madrid eller blir kronprins i Paris. Han valde att sitta kvar i Madrid vilket var lite oväntat. Alliansens medlemmar förde egna fredsförhandlingar med förlorarna. Britterna var först ut och kunde ta för sig av de franska och spanska kolonierna. Främst var det områden i Kanada som tillföll britterna. Gibraltar blev brittiskt och på det hela så blev det markant skifte i maktbalansen från Spanien till Storbritannien, som ersatt England som huvudaktör på de brittiska öarna. Nederländernas särställning var också på väg att minska. Deras handelsimperium tappade vatten mot den nya sjömakten Storbritannien.

Portugal passade på att säkerställa att de fick behålla sina Sydamerikanska intressen och såg till att stoppa Frankrike från att expandera i området. För tyskarna blev det mindre landvinster medan kejsaren i Wien krigade på ett par år till innan det blev en fred med Paris. Habsburg fick ge upp sin krona i Madrid men återfick några länder tillbaka från ockupation, bl.a. Bayern. Frankrike måste ses som förloraren i kriget. De misslyckades med sin intention att skaffa sig överhöghet över Europa, men kunde ganska märkligt komma tillbaka och i förhandlingarna ta tillbaka lite av det som krävdes av dem från början.

I Europa är det upplysningstidens ideal som tar ordentlig fart efter krigen. Detta leder i sin tur fram till den franska revolutionen och Europa kasats återigen ut i ett stort krig på kontinenten.

28 januari 1915 – Turkarna anfaller Suezkanalen

Bakgrunden

Det osmanska riket hade varit en maktfaktor i östra Medelhavsområdet sedan Bysans föll 1453. Efter en blomstringstid hade utvecklingen stagnerat och under senare delen av 1800-talet och tidigare delen av 1900-talet kunde olika folkgrupper bryta sig ut ur det multietniska osmanska riket. Vid krigsutbrottet 1914 ställde sig turkarna på centralmakternas sida och i oktober anföll de antagonisten om Kaukasus, Ryssland, och stängde därmed också fartygsleden genom Bosporen. Storbritannien och Frankrike blev stoppade i sina försök att transportera krigsmaterial till den så viktiga östfronten. Genom att öka trycket på östfronten skulle tyskarna behöva flytta trupper från väster till öster och därmed skulle trycket på deras egen västfront i norra Frankrike och Belgien minska.

Allt sedan Krimkriget, då britter och turkar var allierade mot Ryssland, hade motsättningarna mellan de två imperierna ökat i kampen om Mellanöstern. Suezkanalens byggande hade ytterligare ökat spänningarna. Britterna hade av strategiska skäl samlat ihop stora truppstyrkor från Indien, Australien och Nya Zeeland för att skydda imperiets livsnerv och viktiga transportled från Asien, Afrika och Australien. Suezkanalen gick genom egyptiskt territorium och Egypten ställde sig på den brittiska sidan i konflikten. Det var inte en självklarhet och det fanns mycket antibrittiska sympatier i Egypten. Det var dessa antisympatier som det osmanska riket tänkte utnyttja och hoppades att kunna starta en revolt bland egyptierna mot britterna. Turkarna skickade sin fjärde armé genom Sinai och offensiven började den 28 januari 1915.

Konsekvenserna

Turkarna försökte sig på att erövra kanalområdet och skära av britternas transportled. Brittiska och franska fartygskanoner tillsammans med väl positionerade och starka defensiva ställningar försvarade sig kraftfullt mot de anfallande turkarna. Efter att ha försökt anfalla tre gånger under samma dag drog sig styrkan tillbaka, offensiven hade varit i sju dagar och kostat 1500 soldater livet. Det var ett dubbelt misslyckande för turkarna, inget av deras krigsmål, att erövra Suezkanalen och att få den arabiska befolkningen i Egypten att göra uppror.

Turkarna drog viktiga erfarenheter av anfallet och kom tillslutsatsen att det skulle behövas en avsevärd styrka för att inta kanalen. De fortsatte med mindre anfall och räder mot kanalen för att binda brittiska trupper i området, som annars kunde användas på andra fronter. Britterna drog också viktiga erfarenheter av turkarnas anfall. Kanalen i sig själv var inget hinder mot anfallande och det var viktigt att ha trupper för att försvara sina intressen.

Trupper på väg till Europa från Asien stannade till och vilade i Egypten samtidigt som de utgjorde ett försvar för kanalen. Egypten kom att bli uppmarsch område för de brittiska och franska marina anfallen mot Dardanellerna. När dessa misslyckades under vårvintern samlades en truppstyrka som i april landsattes vid Gallipoli.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

27 januari 1924 – Romfördraget mellan Italien och Jugoslavien

Bakgrunden

Balkan har varit ett gränsland mellan öst och väst. Krig har dragit fram här och folkgrupper har flyttats och blandats. Det turkisk-osmanska riket tryckte på söderifrån och Österrike låg som Västeuropas bastion i området. I mitten på 1800-talet var området en smältdegel och det söderfallande osmanska riket drog sig tillbaka söderut. I början på 1900-talet utbröt första och andra Balkankriget som ritade om kartan. Serbien var självständigt och fick Makedonien som en del av fredsuppgörelserna efter krigen. Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina, tillhörde det Donaumonarkin.

Första världskriget for fram hårt på Balkan. Österrike invaderade Serbien, vars armé retirerade till kusten och kunde skeppas till den grekiska övärlden. Vid Salonikifronten pågick någon form av krig och i dagens Slovenien längs floden Izonso pågick ett skyttegravskrig mellan Italien och Österrike. På sommaren 1917 möttes representanter bestående av slovener, kroater och serber från de österrikiska delarna av Balkan med representanter för Serbien. Det utfärdade Korfudeklarationen om att bilda ett gemensamt kungarike. När Första världskriget väl var slut kunde sloveners, kroaters och serbers stat bildas. Föregångaren till kungariket Jugoslavien. I Versaillesfreden och där på följande freder fick den nya staten delar av Österrike och Ungern medan landet fick ge upp delar av den Adriatiska kusten till Italien. Staden Rijeka blev fristaten Fiume i Rapallofördraget 1920. Situationen i fristaten urartade och Italien fick komma till undsättning med trupper 1922. För att lösa situationen förhandlade Italien och Jugoslavien fram ett nytt avtal där Fiume tillföll Italien medan hamnstaden Sušak tillföll Jugoslavien. Detta skedde i Rom den 27 januari 1924.

Konsekvenserna

Redan från början var den politiska situationen spänd i Jugoslavien. Den stora knäckfrågan var om makten skulle centraliseras eller decentraliseras. Särskilt stod serber och kroater mot varandra. Regeringarna kom och gick, medan oppositionen passade på att bojkotta riksdagen när de inte hade makten. Oenigheten inom politiken avspeglade sig social oro med bl.a. strejker. Kung Peter I avled 1921 och efterträddes av sin son Alexander I. Den politiska instabiliteten, med etniska förtecken, fortsatte, trots en ny konstitution. Sommaren 1928 sköts fem kroatiska parlamentsledamöter av en montenegrin och det kom krav på en total genomgång av konstitutionen.

Kungen upplöste på nyåret 1929 konstitutionen och införde en kunglig diktatur, samtidigt som han ändrade namnet på landet till kungariket Jugoslavien. Kungen agerade aktivt för att skaffa landet allianser för att kunna kontrollera grannar med ambitioner att växa på Jugoslaviens bekostnad. Sakta återinförde han en demokratisk rådgivande församling men de politiska dispyterna fortsatte, kanske ännu tydligare delade efter etnicitet. Kungen mördas under ett besök i Frankrike 1934 och kronprinsen, 11 år, gammal fick en förmyndarregering. Den etniska konflikten tilltog och kroater och serber försökte få mer territorium som sitt. Kampen om Bosnien-Hercegovina var stark och i mitten stod en stor muslimsk befolkningsgrupp.

1941 börjar förmyndarregering frukta att axelmakterna ska angripa Jugoslavien och de skriver under ett avtal med axelmakterna. Två dagar senare, den 27 mars genomförs en militärkupp med brittiskt stöd och kronprinsen griper makten. 6 april anfölls Jugoslavien av den nazistiska krigsmaskinen och kungafamiljen flydde. De upprättade en exilregering i London. Ett försök att återskapa monarkin i Jugoslavien gjordes 1945 men när Folkrepubliken Jugoslavien utropades i december 1945 var kungariket Jugoslaviens tid över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

26 januari 1991 – Somalias diktator Siad Barre störtas

Bakgrund

Somalia är inget homogent land, det består av olika områden med olika karaktär, historia och inte minst olika klaner. I Berlinkonferensen 1885 tilldelades området britter och italienare. Italienarna skapade på 1930-talet Italienska Östafrika med Somalia, Eritrea och Etiopien. Under avkoloniseringen blev Somalia ett förvaltningsområde under FN med italiensk administration och landet får sin självständighet, 1 juni 1960. Problemen hopar sig bl.a. genom splittringen på olika klaner och Somalia söker sig till Sovjetunionen och Kina för vapenköp och utbildning.

Siad Barre utbildade sig under förvaltningstiden till polis i Italien och vid hemkomsten gick han in i armén och var vice arméchef när självständigheten kom.

1969 dödades Somalias president Shermarke. Militären tog makten och Barre blev president i det revolutionära rådet. Den gamla regimen arresterades, parlamentet upplöstes, politiska partier förbjöds och regimen förde en socialistisk politik. Barres största tillgång var att hålla de många klanerna i schack, men omgav sig samtidigt med personer ur ett begränsat antal klaner. Motståndet ökade och rebeller under Farrah Aidid intog Mogadishu. Barres regim föll, den 26 januari 1991.

Konsekvenser

Barre försökte återta makten, men tvingades i landsflykt i Nigeria där han dog 1995.

I maj 1991 utropade Somaliland i sin självständighet utan att bli erkända av omvärlden. 20 år senare är det ett stabilt och mer fredligt land än övriga delar av Somalia. 1998 utropade Puntland sin tillfälliga självständighet, tills en ny central regering i Mogadishu kom till. Samma år utropade Jubaland sin självständighet men områdets status oklar. Det kan ingå i Sydväst Somalia som 1999 utropade sin tillfälliga självständighet.

Sedan Barre försvann har det varit ett mer eller mindre konstant krigstillstånd. 1992 var det svältkatastrof i Somalia och FN skickade trupper under USAs ledning för att se till att hjälpen kom fram. Istället blev FN en motståndare för olika klaners ambitioner på makten i Mogadishu. Parallellt med våldet i Somalia har förhandlingar förts i FN:s regi för att hitta en politisk lösning och 2004 kunde Somalias exilparlament välja Yusuf till president. Presidenten kunde inte inta sitt ämbete i Mogadishu, verkligheten såg annorlunda ut. De islamiska domstolarna hade 2006 tagit makten och med ett hårdfört förtryck infört ett relativ fungerande samhälle. De islamska domstolarna krigade mot olika klanledare, separatister i Jubaland och Puntland samt med etiopiska trupper som med backning av USA invaderade Somalia. I slutet av 2006 körde de invaderade etiopiska trupperna ut de islamska domstolarna. Den nya regimen som backades upp av Etiopien fick problem och de islamska domstolarna kunde på ett år ta tillbaka ca 80 % av det som förlorats. 2009 drog sig Etiopien tillbaka samtidigt som den valde presidenten avgick.

Ny text skrien 2020

2014 kunde Somalia få en federal regering. Läget har delvis stabiliserats även om det fortfarande förekommer krig i olika delar och blodiga terrordåd i huvudstaden Mogadishu. Som alltid är det de vanliga människorna som betalar priset för kriget, med svält och ond bråd död.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Text som tagits bort

Den politiska processen fortsätter men i Somalia regerar våldet, idag är det al-Shabab som styr, men det är bara en i raden av många olika grupper som regerar i det klankaos som heter Somalia. Som alltid är det de vanliga människorna som betalar priset för kriget, med svält och ond bråd död.

 

25 januari 2006 – Palestinierna röstar på Hamas i de allmänna valen

Bakgrunden

Den första Intifadan hade undergrävt PLO:s ledande ställning bland palestinierna i kampen mot Israel. PLO:s ledning befann sig i Tunis långt ifrån händelserna på Medelhavets östra strand. Hamas hade kvar ledare på ockuperat område och kunde på ett bättre sätt än PLO hävda att de representerade palestinierna. Jordanien som hade de legitima kraven på den av Israel ockuperade Västbanken valde 1998 att avstå från detta krav och det skapade utrymme för PLO att utropa en palestinsk stat. Få länder valde att erkänna den nya palestinska staten. Efter Irakkriget 1991 hamnade PLO på defensiven. De hade stött Saddam Hussein och nu blev de av med sina vänner i arabvärlden. Trycket på ledaren Yasser Arafat ökade, att få till en överenskommelse med Israel. På den israeliska hade Rabin kommit till makten. Hans erfarenheter som krigshjälte och ledare för de israeliska styrkorna under Intifadan hade lärt honom att satsa på freden. Han kunde som ingen annan israelisk politiker nå framgång i fredsprocessen. 1993 kunde Israel och PLO sluta Osloavtalet och det banade väg för palestinskt självstyre två år senare. Samma år mördades Rabin av en israel som motsatte sig freden. Fredsprocessen dog med Rabin.

2000 utlöser Sharons besök på tempelberget den andra Intifadan och två år senare börjar Israel belägra Arafats kontor i Ramallah. Arafat avlider 2004 och en ny period av framåtskridande i fredsprocessen startar när Abbas tar över det palestinska ledarskapet. Det var åter dagas för val till den palestinska lagstiftande församlingen och det ägde rum den 25 januari 2006

Konsekvenserna

Resultatet i valet blev en svidande vidräkning för PLO och dess största organisation eller parti, Fatah. I valet 1996 hade Fatah vunnit 55 av de 88 platserna. Nu hade det införts ett mer proportionellt valsystem med 132 mandat. Fatah tappade tio mandat till 45 och Hamas, som bojkottat valet 1996 fick en egen majoritet med 74 platser. För Fatah hade valet föregåtts av interna strider där en yngre falang anklagade det äldre gardet för korruption. Partiet gick fram med två alternativa valsedlar men kunde i sista stund få ihop en gemensam lista. Splittringen var inte bra för Fatah.

Hamas hade vägrat ställa upp i valet 1996 med motiveringen att den palestinska myndigheten var olaglig eftersom de förhandlade med Israel. Hamas ställde trots allt upp i valet 2006, och fortsatte att hävda att den palestinska myndigheten var olaglig. Hamas hade heller inte ställt sig bakom Osloöverenskommelsen där Israel erkändes av PLO. Partiets stora framgångar i valet gick inte västländerna obemärkt förbi. USA hade sedan länge stämplat Hamas som terrorister och vägrade nu att bidra med pengar till palestiniernas budget. Det blev en besvärlig tid för den palestinska myndigheten, Hamas och den nya ledaren Ismail Haniyeh. Israel deltog aktivt i sanktionerna mot i första hand Hamas men även den palestinska myndigheten. De vägrade inkassera skatt åt myndigheten och införde olika former av blockader. Spänningen mellan Fatah och Hamas ökade och 18 månader efter valet drabbade de samman i dödliga strider om makten i Gazaremsan.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Mellanösten konflikten.

24 januari 1892 – Slaget vi Mengo

Bakgrunden

Det var kabakan, kungen av Bugunda, som tagit makten över det som vi idag kallar Uganda. Det var hit som de första europeiska upptäcktsresande kom till i jakten på Nilens källa – Jinja. Bugunda delades upp av européerna på Berlinkonferensen 1878, liksom övriga Afrika, utan att fråga afrikanerna. Tanken med konferensen var bra, men det blev ändå fel. I Europa regerade den så kallade europeiska konserten mellan Wienkongressen 1815 och Första världskriget. Det är den längsta sammanhängande freden som Europa upplevt under känd historik tid! Söder om Medelhavet pågick jakten på kolonier i Afrika. Bismarck var rädd att en lite konflikt om inflytande i Afrika skulle spilla över till ett storkrig i Europa. Därför att delade européerna upp Afrika mellan sig. Tanken var god, men inte för afrikanerna. Efter upptäcktsresandena kom missionärerna. Buganda blev ett gränsområde mellan islam, katolicism och protestantism. Islam var stark genom handeln i området, framför allt från Sudan. Protestantiska missionärer kom med britterna från kusten och franska katolska missionärer vandrade in från väst och nord, med tyskarnas goda minne.

Kabakan Mwanga II tillträdde 1884. Han upplevde kristna som ett hot mot sin maktställning och tvingade bort alla kristna afrikaner från sin regim. Han lät 1886 bränna 26 kristna på ett bål, utöver de som han lät mörda. Han accepterade att hamna under tyskt beskydd men britterna gjorde ett avtal med tyskarna om att byta Helgoland mot Uganda. Imperial British East Africa Company blev det företag som skulle ta hand om, och administrera området. Chefen, Lord Lugard gynnade protestanterna och beväpnade dessa. Situationen spetsades till och beväpnade katolska missionärer anföll beväpnade protestantiska missionärer, vid Mengo den 24 januari 1892.

Konsekvenserna

Vapen var en statussymbol. Vad som började med en stöld av ett vapen av en som sa sig vara katolik från en som sa sig vara protestant gjorde att situationen gick över styr. Protestanten gick för att ta tillbaka sitt vapen med våld och blev skadad. Ärendet gick till kabakan som dömde helt till den som stulits fördel. Lord Lugard blev upprörd och krävde ett nytt beslut. Han delade samtidigt ut vapen till protestanterna vid Mengo. Det var denna postering som katolikerna anföll. Lugard använde sitt maskingevär från långt håll, ca 1200 m och beräknade att maximalt ett halvt dussin män dog. Katolikernas anfall kom av sig och de flydde tillsammans med kabakan. Lugard stod som segrare och hade tagit makten i Buganda.

Kabakan hade redan tidigare avsatts av britterna men återinsats året efter. 1894 accepterade han att Buganda, som felöversatt till engelskan blev Uganda, blev ett brittiskt protektorat. Tre år senare gjorde han uppror, trots avtalet, men förlorade slaget Buddu och flydde till tyskarna i Tanganyika. Han internerades, utlämnades till britterna och hamnade i exil på Seychellerna fram till sin död 1903. Han efterträddes av sin yngste son på tronen Daudi Chwa II, som britterna tillsatte. Kabaka regerade till 1939 och ersattes av Muteesa II, som regerade i 30 år och sedan blev det ingen mer kabaka. 1993 tillsattes den nuvarande bugandiska kabakan Ronald Muwenda Mutebi II som fört de afrikanska traditionerna vidare i den annars så våldshärjade republiken Uganda.

23 januari 843 – Andorra blir en vasallstat till den frankiske kungen

Bakgrunden

När morerna hade tagit sig över Gibraltarsund och etablerat sig på den iberiska halvön, kom resterna av kalifdynasin umayyaderna och tog ledningen. De hade drivits bort av abbasiderna som kalifer över den nya arabiska staten som bildats efter Islams intåg under 600- och 700-talen. Större delen av den iberiska halvön hamnade under det som kommit att kallas al-Andalus, som var ett emirat med centrum i Cordoba i södra Spanien.

Erövringståget fortsatte och de moriska arméerna vandrade norrut över, den naturliga gränsen Pyrenéerna. De tog sig in i franker riket och plundrade, vilket var givande i de ofta rika kyrkorna. Katedralen i Tours hägrade men där mötte de på kungen, Karl Martell, som samlat sina styrkor. Utan ryttare och klart underlägsna, så vann de slaget och morerna som begav sig tillbaka till sitt. Karl den store anföll senare morerna i Spanien och skapade ett buffertrike mellan sig och morerna, i Pyrenéerna, vilket kom att kallas för Spanska mark. Det Karolingiska väldet hjälpte sina hertigdömen, Aquitanien vid Atlantkusten, Gascogne vid Medelhavet och en liten bit av Septimania i mitten. De områden som ingått i Spanska mark har varierat under åren. Området är dessutom en blandning av flera olika folkgrupper, bl.a. baskerna som finns vid Atlanten och Katalonien som finns vid Medelhavet.

Norr om Katalonien, i Pyrenéerna, ligger det lilla landet Andorra. Strax söder om Andorra ligger Urgel och Andorra förlänades till biskopen av Urgel 819. Landet gick sedan vidare till greven av Urgel den 23 januari 843.

Konsekvenserna

Det som händer runt Andorra, det händer norr om Pyrenéerna. Kejsardömet Franker riket grundades år 800 av Karl den store med sin kröning i Sankt Peterskyrkan i Rom. I historieskrivning är detta grunden till det modena Europa. Han härskade över ett område som i stort sett täcker hela Västeuropa. Gränsen mot al-Andalus, var Spanska mark, där Andorra låg. Redan samma år som Andorra blev vasallstat hände det saker i Verdun, 100 mil norrut. Karl den stores barnbarn delade upp riket mellan sig, en västlig, en östlig och mittemellan del. I den västliga delen, det som idag i huvudsak är Frankrike, blev Karl den skallige kung. Där skulle han regera till sin död 877. Andorra kom att tillhöra det västfrankiska riket.

Kungen i vasallstaten det västfrankiska riket, tappade i makt och inflytande till de lokala hertigarna. Normandie, lämnades över till Rollos och hans vikingar, i utbyte mot beskydd mot nordmännen. Kungen hade svårt att göra sin makt påtaglig. Vi skulle kanske idag säga att han var kung endast på pappret. Det samma kom att gälla för ett område inom spanska mark, Katalonien. De hade också den västfrankiske kungen som statsöverhuvud men i praktiken var det lokale hertigen som var den verkliga regenten. Det kom att få konsekvenser för Andorra vars södra gräns ligger mot Katalonien.

Katolska kyrkan hade ett stort inflytande över Andorra och hade fått tillbaka landet som förläning av en arvtagare till Urgel. Under 1000-talet ökade trycket från de lokala grevarna och biskopen valde att ge bort Andorra till den katalanske adelsmannen, fursten av Caboet. Området gick vidare till greven av Foix. Konflikten om Andorra löstes inte förrän 1278 då landet fick två herrar, greven av Foix och biskopen av Urgel.

22 januari 1879 – Britterna förlorar slaget Isandlwana

Bakgrunden

Britterna hade vid mitten av 1830-talet tagit över Kapkolonin från Boerna som valde att utvandra. Boerna grundade nya republiker och i gränstrakterna mot Zuluriket uppstod med viss regelbundenhet konflikter. 1838 stod slaget vid Blood River där boerna vann en klar seger över Zulukrigarna. Britterna annekterade snabbt det nya området Natal och klämda mellan britter och zulufolket vandrade boerna vidare norrut.

1874 skickades Sir Bartle Frere till Kapstaden för att göra en federation i södra Afrika, liknande den som gjorts i Kanada. Problemen var boerrepublikerna och kungariket Zulu. Boerna hade en gränskonflikt med Zulukungen i Transvaal området. Boerna var pressade och 1877 annekterade britterna republiken Transvaal och tog därmed över konflikten med Zuluerna. För att undvika ett krig utsågs en utredningskommission som dömde till Zulurikets fördel. Frere tyckte att kommission hade dömt ensidigt och tog eget initiativ i frågan. Genom att utnyttja några mindre incidenter ställde han ett ultimatum till Zulukungen Cetshwayo som kungen inte kunde acceptera och en månad senare var kriget igång. Frere hade skickat ett meddelande till London om saken men dolt sina verkliga motiv. Han beordrade Lord Chelmsford att invadera Zuluriket, utan klartecken från regering i London. Frere hade lyckats att provocera fram en konflikt med Zulukungen

Chelmsford invaderade Zuluriket och vid Isandlwana slog han läger. Zulukrigarna anföll och kunde nå stora framgångar eftersom britterna i sin underskattning inte byggt ett försvar, det största brittiska nederlaget mot afrikanska krigare var ett faktum, den 22 januari 1879.

Konsekvenserna

Inledningen på kriget var en katastrof för britterna. Zulukungens förhoppningar om en förhandlingslösning kom på skam när britterna omgrupperade och gjorde en ny invasion, nu med den viktorianska regeringens stöd. Britterna organiserade sig med respekt för Zulukrigarnas styrka och lyckades till slut kuva afrikanerna i slaget vid Ulundi den 4 juli när kungens egen gård plundrades och brändes. Zuluriket upphörde och kom under brittisk kontroll. Zulukungen Cetshwayo avsattes och riket delades upp på flera mindre områden i ett klassiskt försök att härska genom att söndra. Det fungerade inte utan småkungarna började slåss inbördes. Cetshwayo, som befunnit sig i brittisk fångenskap, återinsattes men hans makt var bruten.’ Han hamnade snabbt in i den lokala politiken och avled 1884, troligen förgiftad av sina fiender.

Cetshwayo tonårige son Dinuzulu fick ärva kungatitel, det var inte problemfritt utan det fanns rivaler om makten. I ett försök att bryta ett dödläge lierade sig Dinuzulu med boerna. Det slutade med att blev kung över Zululandet men utan makt, den låg i händerna på boerna. Krig utbröt mellan kungen och hans rivaler och det resulterade i att kungen fängslades och tillbringade åtta år i fängelse. När han återkom var Zululedarna betalda av britterna och var inordnade i det brittiska imperiet. Kungen fick 1909 ytterligare fyra år i fängelse eftersom han hyste upproriska zuluer mot det brittiska imperiet. När Sydafrika bildades 1910 var Zulu ingenting och det först i det nya demokratiska Sydafrika som Zulu återigen hamnade i maktens centrum

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Sydafrika.