31 december 1600 – Brittiska Ostindiska Kompaniet grundas

Bakgrunden

Slaget vid Bosworth fields 1485 markerade slutet på Rosornas krig. Husen York och Lancaster förenades i kungadynastin Tudor och England tog steget bort från medeltiden och in i den nya tiden. Spanjorer och portugiser hade redan tagit det klivet och seglade över världshaven och kunde med påvens stöd dela upp världen mellan sig 1529. Några år senare bröt Tudorkungen Henrik VIII med påven samtidigt som britterna fick ett allt större intresse för resor över haven. Det gjorde, att de kom i konflikt med i första hand Spanien. Under Elisabeth I regeringstid skickades brittiska kapare och upptäcktsresande ut med namn som Francis Drake och Walter Raleigh. Spanien och England hamnade i krig och med påvligt stöd skickade Spanien den stora armadan mot britterna 1588. Genom lite fräckhet, en smula tur och ett ödets nyck så skingrades och förstördes armadan och britterna stod som segrare. Detta gav inspiration till brittiska handelsmän, att våga sig längre ut på haven, med den brittiska flottan i ryggen. På 1590-talet fick de tillstånd av drottningen att segla in i den Indiska oceanen. Den spansk-portugisiska delningen av världen bekymrade inte britterna det minsta. Efter några misslyckade försök kom handelsmännen tillbaka med stora vinster. Det Brittiska Ostindiska Kompaniet fick ett femtonårigt monopol av drottning Elisabeth, på all handel öster om Godahoppsudden, den 31 december 1600.

Konsekvenserna

Kompaniet började med handel på Kina, Indonesien och Indien. Det var i det senare landet som Vasco da Gama hade öppnat handeln 1498 och nu kom de övriga europeiska makterna efter. Britterna etablerade sig först i Surat 1608, men fortsatte sin expansion. På 1630-talet fick de Mughalhärskarens tillstånd att etablera sig i Bengalen och senare etablerade de sig i städer som Madras 1639, Bombay 1668 och Calcutta 1690.

De europeiska handelsmakterna utkämpade först och främst strider med varandra. Det är därför som vi kan se fortifikationer som de byggde på sina handelsorter. Redan 1612 drabbade portugiser och engelsmän samman i slaget vid Swally och britterna vann stort och fick ännu mer inflytande. I slutet på 1600-talet försökte sig Frankrike på en expansion i Indien men i samband med ländernas krig över hela jorden vid den här tiden, förlorade fransmännen det mesta först genom freden i Rijswijk men senare i ett nytt försök att expandera på 1740-talet men då var britterna för starka. Värsta konkurrenterna under 1600-talet var annars holländarna med vilka britterna utkämpade fyra krig. Till slut kunde britterna även få bukt med denna europeiska konkurrent i Indien.

Européerna kunde vinna framgångar i Indien genom att liera sig med olika indiska härskare som hade intresse av en hjälpande hand i de inbördes striderna på subkontinenten. Britterna hade goda förbindelser med Mughaldynastin Redan 1612 skickade Jakob I en diplomatisk mission till Mughalhärskaren Jahangir. Han gav britterna tillstånd till etableringar och även befästningar. Britternas politiska framgångar fortsatte liksom en mycket lukrativ handel. De började de även lägga under sig områden och i samband med slaget vid Plassey 1757 hade de tagit över stora delar av södra Indien.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

30 december 1460 – Slaget vid Wakefield

Bakgrunden

Spänningarna mellan husen Lancaster och York hade utlöst Rosornas krig. York hade inledande framgångar och kunde ta kungen tillfånga. Kungen, från huset Lancaster, regerade som en marionett medan hans drottning, Margret av Anjou reste runt och samlade adelsmän för kungens sak. I det första försöket, efter fyra år, gick det inte så bra, de förlorade mot en numerärt underlägsen här. Snabbt kom de tillbaka och kunde vinna en stor seger vid Ludford Brigde. Ledarna för huset York fick fly, Earlen själv till Irland, och hans militära befälhavare till Calais. Huset Lancaster vädrade morgonluft och bytte snabbt ut ledare på nyckelposter i landet till lojala medlemmar av den egna, och lojala ätter.

Calais skulle anfallas och intas. Till detta behövdes en ny flotta och när den var färdig byggd så kom Warwick, Huset Yorks ledande militäre befälhavare, och brände upp flottan. Han kom tillbaka strax efteråt med sina trupper och marscherade mot Northampton där kungens armé väntade. Genom förräderi på kungasidan kunde York vinna en stor seger, inte minst för att de ledande adelsmännen slaktades när de som försökte skydda kungen. Återigen fick kungen stå där med skammen att vara tillfångatagen av sina fiender.

Hertigen av York, Rikard Plantanget, återkom från sin exil på Irland och krävde, genom sitt släktskap med kungen Edward III på mödernet, den engelska tronen. Att bli kung av Englanda hade varit en livslång ambition hos Rikard. Han lyckades inte heller denna gång. Hans krav blev för mycket för parlamentet och hans allierade och i stället utnämndes han återigen till Lord Protector och regerade åt kungen.

Drottningen flydde till de norra delarna av England och samlade ihop nya trupper och passade på att sälja Berwick-up-on-Tweed till Skottland i utbyte mot hjälp. En stark armé samlades vid Kingston-up-on-Hull. Hertigen av York satt inte stilla. Han skickade ut sina söner och samlade ihop styrkorna och marscherade norrut. Den 16 december träffade han på en av Lancasters styrkor på väg till samlingen och förlorade slaget vid Worksop. Han fortsatte norrut och stannade vid Sandal Castle. Där inväntade förstärkningar men helt plötsligt och oväntat lämnade han slottet och mötte Lancasters här vid slaget vid Wakefield den 30 december 1460.

Konsekvenserna

Snabbt omringades Rikard av York och hans armé mejades ner till siste man. Själv stupade han och med det drömmarna om att bli kung av England. Rikards allierade Earlen of Salisbury togs tillfånga och halshöggs senare. Rikards son, Edward, Earl of March, tar över sin fars anspråk på den engelska tronen.

Slaget vid Wakefield blev inledningen på en mycket intensiv period av Rosornas krig. I norr har den nordliga Lancaster armén besegrat huset Yorks överhuvud. I Hereford på gränsen till Wales befinner sig Earlen of March med sin armé och där befinner sig också en av Lancasters arméer. Här står nästa drabbning, en drygt månader senare, slaget vid Mortimer´s Cross, 2-3 februari.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Rosornas krig.

29 december 1914 – Slaget vid Sarikamis

Bakgrunden

De muslimska turkarna och de kristna ryssarna hade i århundraden slagits mot varandra om inflytandet och makten i Kaukasus. Krimkriget hade startat när den ryske tsaren ställt orimliga villkor, för ryska ortodoxa kyrkans ställning i det heliga landet. Britter och fransmän såg sina intressen hotade om ryssarna fick avancera allt för långt mot Iran och Afghanistan. De lierade sig med turkarna och besegrade ryssarna. När västeuropéerna lämnat området fortsatte ryssar och turkar med ett nytt krig 1877-78. Ryssarna kunde flytta fram sina positioner och inta flera turkiska städer där Kars var den viktigaste. Under senare delen av 1800-talet ökade de nationalistiska strävandena, så också i Kaukasus som höll på att utvecklas till en krutdurk, med två regionala stormakter som slogs om inflytandet.

Ryssland såg Kaukasus som en sekundär front under Första världskriget medan huvudfronten stod mot tyskar och österrikare i Centraleuropa. Turkarna såg den emellertid som sin huvudfront. Ryssarna var framgångsrika under hösten 1914 i Centraleuropa. I ett försök att avlasta trycket från den hårt ansträngda österrikiska armén, skulle turkarna anfalla i Kaukasus. Ryssarna var snabbare och Bergmannoffensiven började den 2 november. Inledningsvis gick det bra för angriparna, särskilt i söder på den 150 mil långa och mycket bergiga fronten. Turkarna gick till motanfall och kunde vinna en militär seger efter knappt två veckor. Det turkiska krigsdepartementet utarbetade en plan för att kunna tillintetgöra fienden och ryssarna gick i fällan. Den 22 december 1914 inleddes striderna när eliten av den turkiska armén började marschera mot Sarikamis. Efter en veckas marscherande i kyla, snöstorm och genom trånga bergspass på 1500 meters höjd, kunde turkarna anfalla Sarikamis den 29 december 1914.

Konsekvenserna

Turkarna lyckades tränga in i staden, men blev snart utkörda av de försvarande ryssarna. Anfallarna trängdes tillbaka och var på väg att inringas av försvararna som tvingade turkarna till reträtt. På tre veckor hade turkarna förlorat slaget och hälften av sina soldater. Turkarna gjorde flera taktiska misstag. De anföll under svåra förhållanden som ökade med ansträngningarna att föra fram förnödenheter. De kunde inte tillräckligt noga förutse ryssarnas motdrag eller anpassa sig till situationen. Förlusten av så mycket trupper skulle komma att hämma hela den turkiska krigsansträngningen och de skulle aldrig riktigt återhämta sig. I de ryska arméerna fanns armeniska förband och det blev de kristna armenierna i Turkiet som fick betala notan. Turkarna och armenierna hade sedan länge haft ett svalt förhållande och på 1890-talet hade turkar ställt till med massakrer på civila armenier. Med början den 24 april 1915 samlades armenier ihop och drevs ut i öknen, anklagade för förräderi och för att samarbeta med fienden Ryssland. Eftervärlden har stämplat morden, på ungefär en miljon armnerier, som folkmord.

Britterna och fransmännen bad ryssarna att avlasta västfronten och ryssarna svarade med att be britter och fransmän att avlasta Kaukasus. Det senare skedde genom att de västallierade satte igång en flottoperation mot Dardanellerna och när den misslyckades, en landstigning vid Gallipoli. Där med band man turkiska trupper som annars skulle behövts i Kaukasus. Ryssarna genomförde en offensiv i maj 1915 och drog sig sedan tillbaka. Under hösten 1915 var det lugnt på fronten i Kaukasus.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Första världskriget.

28 december 1885 – Det indiska kongresspartiet bildas

Bakgrunden

Det Brittiska Ostindiska Kompaniet hade i mitten av 1600-talet etablerat sig i Indien och under 1700- och 1800-talen hade de tagit ett grepp över den indiska subkontinenten. Kompaniet hade en egen administration och en egen armé och plockade ut enorma vinster ur landet som de delade ut till sina ägare. Sepoyupproret 1857 slogs ner av kompaniet men först sedan de fått förstärkningar från den brittiska kronan, som sedan övertog administrationen av Indien.

Den industriella revolutionen hade slagit igenom i Storbritannien. Den brittiska industrins behov av råvaror ökande liksom behovet av avsättningsmarknader. Indien var en bra handelspartner och det investerades i indisk infrastruktur som gjorde att britterna effektivt kunde få ut sina varor på marknaden men också, lika effektivt, plocka hem råvaror. Trots den ökande handeln upplevde de vanliga indierna inget av det välstånd som den industriella revolutionen medförde, tvärt om, de blev allt fattigare. Det nya brittiska styret medförde inga förbättringar, tvärt om, så påskyndades dåliga brittiska beslut en ökad fattigdom. Runt om i landet började en social oro att gro.

Grupper inom medel- och överklassen såg dessa förändringar och ville göra något åt situation, för sina fattiga landsmän och dessutom stärka indiernas ställning i sitt eget land. Måttliga reformer uppmuntrades av de brittiska myndigheterna, som var noga med att behålla juvelen i sitt imperium. Ironiskt nog var det en britt, Allan Hume, som tog initiativet till att bilda ett politiskt parti för indierna, Kongresspartiet. Hume med rötterna inom teosoferna, som i sin tur inspirerats av spiritisterna, samlades till en konferens i Bombay. Kongresspartiets första möte inleddes den 28 december 1885.

Konsekvenserna

Kongresspartiet arbetade för indiernas möjligheter. De ville att indier skulle få möjlighet att bli statstjänstemän, få utbildning och de ville att det skulle införas regionala parlament, men att britternas skulle fortsätta att styra Indien. Partiets ledning bestod av indier, som i allt väsentligt anammat allt det brittiska. Dessa moderata krafter saknade en bredare folklig bas. Strategin var, att genom tålamod och diskussion, föra frågan framåt. Motståndet mot kongresspartiet fanns hos indier som samarbetade med britterna eftersom deras ställning riskerade att undergrävas.

Kongresspartiet bedrev opinionsbildning i Indien och inte minst i Storbritannien. Britterna ville dämpa Kongresspartiet och stiftade år 1900 en lag som förhindrade indierna att få tillgång till högre brittisk utbildning. Kongresspartiet fortsatte och det retade de brittiska myndigheterna som med motiveringen att de skapade social oro dömde ledarna till långa fängelsestraff.

När vicekungen av Indien, föreslog en delning av Bengalen växte de militanta krafterna som ordnade bojkotter och protester. Det brittiska hamnade i ett nytt ljus och det utländska skimret flagnade. En splittring inom Kongresspartiet blev synlig mellan en nationalistisk gren och den moderata, som behöll kontrollen över partiet. 1907 splittrades kongressen och det skulle ta sex år innan den nationalistiska falangen återvände och motsättningarna kunde lappas ihop.

Snart skulle andra händelser påverka utvecklingen i Indien. Första världskriget, Gandhi återkomst från Sydafrika och 1919 ställde britterna till med en massaker på obeväpnad indier i Amritsar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Indien.

10 augusti 1135 – Slaget vid Kungahälla

Bakgrunden

Herman Lindqvist förde fram teorin att Karl X Gustav kallade till riksdag i Göteborg 1660 för att kanske göra staden till huvudstad i ett nordiskt rike. Kungen avled och planerna, om de funnits, förverkligades aldrig. Området runt Göta älvs mynning är en kontaktpunkt mellan Danmark som hade Halland i söder, Norge med Bohuslän i norr och svenskarna i öster, som härskade över Västergötland.

Det var inte långt i från delningen mellan Göta älv och Nodre älv som norrmännen etablerade en handelplats, Kungahälla. Det finns uppgifter i sagor (mycket osäkra) att det skedde ett kungamöte här redan på 650-talet. Lite säkrare uppgifter är Snorres, nedskrivna ett par hundra år efter händelserna, så var Kungahälla en plats där kungarna från Sverige, Norge och Danmark träffades och gjorde upp sina affärer. 998 skulle Olav Tryggvarson ha mött Sigrid Storråda. 1020 träffades Sveriges och Norges kung och igen, fem år senare. De tog sina flottor och gav sig på den danske kungen Knut den store. Den senare gick segrande ur striden i slaget vid Helge å.

Noteringar finns om en handfull möten mellan kungarna under senare delen av 1000-talet. Sigurd Jorsalafarare blev norsk kung och flyttade sin huvudstad till Kongahälla. Det var hit han tog delar av det sanna korset som han blivit ägare till under ett korståg till Jerusalem. Det är oklart om det var den mest imponerande staden i Norge vid den här tiden som, Sigurds levnadsteckanre hävdar eller om det var, en av träpallisad förstärkt kungsgård. Vad det än var så anfölls den av venderna under ledning av hertig Ratibor. Det råder stor osäkerhet om datumet men det är satt till den 10 augusti 1135.

Konsekvenserna

Ska vi tro på Snorre så återhämtade sig Kungahälla aldrig riktigt från Ratibors härjningar. Han tog också med sig Sigurds relik från Jerusalem tillbaka till Polen. Den överlevde i 810 år innan den förstördes av allierade flygare som bombade det tåg som den lastas på i krigets slutskede.

Det tog tid, men sakta återhämtade sig Kungahälla och blev återigen en plats som kungar möttes på. Det var en viktigt del av Norge vid den här tiden. Kanske det är därför som Ragnhildsholme byggs i mitten på 1200-talet som en borg som ska skydda Kungahälla. Detta är en tid då det danska riket har en nedgångsperiod. De norra delarna av Halland, Bohuslän och delar av Västergötland fungerar i praktiken som ett Västsvenskt rik när vi kommer fram till 1300-talet. Hunehals i norra Halland, byggs av en dansk adelsman som dömts till döden för föräderi. Det sker med de norska kungens goda minns. I Sverige pågår en maktsamling, framför allt i de östra delarna av landet, det som skulle bli Sverige. Här har västgötaskolan en del åsikter i frågan. Klart är i alla fall att Västergötland spelar en större roll i historien om Sverige än den gör i de gamla historieböckerna.

Det är inte helt säkert på den svenska västkusten och 1308 låter den Norske kungen börja bygga en borg som skulle bli något alldeles extra som maktsymbol, Bohus fästning. Kungahälla flyttades till borgens sluttnignar och blev dagens Kungälv.

Danmark var den ledande makten i Norden medan svenskar och norrmän går i personalunion samtidigt som det är en kamp om makten i Sverige. Detta mynnar ut i Kalmarunionen 1389 då de tre rikena går samman under den danske kungen.

27 december 1978 – Boumédiènne avlider

Bakgrunden

Mohamed Ben Brahim Boukharouba föddes 1932, som fattig bondson, i det franska departementet Södra territorierna, i dagens Algeriet. Att det var ett franskt departement visar hur starkt Algeriet var knutet till Frankrike. Han utbildads i islamska skolor och när han var 23 år gick han med i FLN, i befrielsekriget mot kolonialmakten Frankrike. Han antog namnet Houari Boumédiènne. Den unge officeren steg snabbt till den högsta graden, överste och hamnade under Algeriets förste ledare Ben Bellas beskydd. Han tog plats som arméchef och försvarsminister i den första regeringen. Ben Bella hade en socialistisk agenda och hans styre blev allt mer diktatoriskt och nyckfullt. Sommaren 1965 ledde Boumédiènne en oblodig kupp mot sin vän och beskyddare och blev ledare för Algeriet.

Med Boumédiènne inledes en epok i Algeriets historia. Han hade ingen maktbas i landet och förutspåddes få en kort tid vid makten, ung som han var, 33 år. Bit för bit byggde han upp sin maktbas och började utveckla landet, både inrikes- och utrikespolitiskt. Han var inte en dogmatisk marxist som sin företrädare men såg avkoloniseringen som något viktig. Därmed hamnade han mer åt Warszawapakten än åt NATO. Själv var han mycket aktiv inom den alliansfria rörelsen. Algeriet satsade på jordbruket för att få exportvaror. Boumédiènne ville även industrialisera landet och förstatligade oljeindustrin. Det retade upp den gamla kolonialmakten som blev av med sina tillgångar. Detta skedde strax innan oljekrisen 1973 och med höjda oljepriser strömmande pengarna in i landet. Pengarna satsades på industrin. Houari Boumédiènne insjuknad i en ovanlig blodsjukdom och avled 46 år gammal den 27 december 1978.

Konsekvenserna

Boumédiènne hade under sin tid vid makten gett militären ett stort inflytande. Till efterträdare valdes den mer moderate och pragmatiske Chadli Bendjedid. Han var också den högst rankade militären i landet. Bendjedid styrde landet mot ett mer demokratiskt inriktat styre. Kraveller på hösten 1988 drev fram en ny konstitution som tillät andra partier. Den nya konstitutionen gjorde även att militären stängdes ute från regeringsarbetet. Det algeriska experimentet följdes intensivt av andra muslimska länder i Mellanöstern. Ett av de partier som utmanade det sittande sekulära regeringspartiet var ett islamistiskt parti med en uttalad vilja att införa sharialagar. I parlamentsvalet 1991 fick islamisterna nästan egen majoritet i den första valomgången. Inför en kommande andra omgång valde militären att lägga sig i politiken. Tillsammans med ledande medlemmar av regeringspartiet tvingades Bendjedid att avgå frivilligt. Ett råd infördes som skulle styra landet. Det startades också en jakt på islamister som svarade med att starta en terrorkampanj. Det algeriska inbördeskriget var ett faktum. Inför presidentvalet 1999 hoppade alla kandidater av, utom regeringspartiet och militärens kandidat Bouteflika. Han vann valet klart och har styrt Algeriet sedan dess. Han startade med en fredsinvit och många av de islamister som dömts under inbördeskriget benådades. När den arabiska våren drog igång i Tunisien i december 2010 spred den sig snabbt till Algeriet och där tvingades regeringen ta bort det 19 år gamla undantagstillståndet från inbördeskriget. Trots omfattande protester sitter regimen kvar.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Afrikanska ledare.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Franska Afrika.

26 december 1791 – 1791 års konstitution

Bakgrunden

I freden efter sjuårskriget hade britterna tagit över som kolonialmakt på den nordamerikanska kontinenten. Fransmännen hade besegrats och det hade hamnat i skymundan i kapplöpningen om kolonier och i den ekonomiska utvecklingen. De områden i Saint Lawrenceflodens dalgång som bildat Nya Frankrike blev en brittisk koloni. I samband med slaget på Abrahams slätter när britterna besegrade fransmännen så valde de att inte kräva att de forna fienderna svor trohet till den brittiska kronan. Britterna garanterade den franska befolkningens rättigheter, enligt gammal hävd.

I söder blev förhållandet mellan den brittiska kronan och de tretton kolonierna allt kärvare. De vägrade betala skatt till London om de inte fick representation i imperiets huvudstad. Det amerikanska självständighetskriget startade och den amerikanska kontinentalarmén invaderade det som idag är Kanada och förlorade ordentligt mot britterna. De kunde heller inte få med sig kolonisterna i norr i sin revolution, eftersom de redan var garanterade de rättigheter som amerikanarna kämpade för. Britterna behöll sitt grepp om landet i norr.

Freden i Paris 1783 satte delning på pränt och USA bildades i söder och Brittiska Nordamerika var kvar i norr. Kanada såg en kraftig invandring, dels från USA där de som var lojala mot den brittiska kronan flyttade norrut in i engelsktalade områden, men även till de franska områden och dels en kraftig invandring från Europa. I ett senare skede kom även amerikanare norrut på jakt efter land. En liten grupp som också sökte sig till Kanada var slavar från den amerikanska södern som rymt. I en reform av konstitutionen så delades Kanada i två områden, det övre med engelsktalande befolkning och en nedre med fransktalande befolkning, den 26 december 1791.

 

Konsekvenserna

Spänningarna mellan britter och amerikanare vare inte över efter freden i Paris. Britterna respekterade inte avtalet och stannade kvar på områden som skulle lämnas över till amerikanarna. Fransmännen hade under frihetskriget stött de senare mot britterna och nu började britterna att sälja vapen till indianerna för att ställa till det för motståndarna. När man läser om den amerikanska historien så verkar det som om indianerna utnyttjades av européerna som legosoldater för att komma åt sina fiender. Som tack för hjälpen satsades det på att mer eller mindre fördriva urinvånarna från sina traditionella boplatser för att ge plats åt europeiska invandrare. Hela 1800-talet är ett exempel på detta när gränslandet flyttar västerut.

Krig och strider är vanligt i den här delen av världen. Gränsintermezzon förekom i liten skala regelbundet och 1812 så bryter det ut ett nytt krig mellan USA och Storbritannien. Striderna betecknas av en serie anfall över gränserna men de är ganska misslyckade. Freden som slöts medförde inga ändringar av gränserna. Det som förändrades var den kanadensiska synen på USA. Under åren hade amerikanska kolonister sökt sig till Kanada för att få land. De hade utvecklat republikanska tankar, mot den brittiska kronan och sågs med viss skeptisk. USA:s anfall norrut hade gjort att kanadensarna blev skeptiska till vilka avsikter USA hade och de blev mer vänligt inställda till den brittiska kronan.

Allt var inte lugnt i Kanada. Länderna som ligger så nära varandra är i grunden inte så olika och på 1830-talet bryter det ut mindre uppror mot det brittiska styret. Det är ett steg på vägen mot ett självständigt Kanada.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Kanada.

25 december 1013 – Sven Tveskägg kröns till engelsk kung

Bakgrunden

Det är intressant att bege sig till vikingatiden. Vad är saga, påhitt, fakta och verklighet? Ibland kan något som verkar helt otroligt i sagorna bevisas av arkeologiska fynd som med moderna metoder och gamla texter kan utgöra den historiska sanningen. I denna historia vet vi inte när huvudpersonen föddes. Gissningen är någon gång runt 960. Sven Tveskägg som han kommit att kallas i historien och i regentlängderna antas vara en oäkta son till kung Harald Blåtand av Danmark. Far och son verkade inte komma överens och en ung ambitiös man avsatte sin far på tronen, eller om han tog den efter hans död, källäget är oklart. Han lierade sig med Erik Segersäll i Sverige och tillsammans styrde de Norden även om Erik tog Svens krona under en tid. Han ville hämnas på den engelske kungen Ethelred efter att denna beordrat att alla daner skulle avrättas, bland dem Svens syster. Sven härjade England och krävde stora tributer av anglerna som betalade Danegälden.

Tveskäggs resor i västerled gjorde att han gynnade den engelska kyrkan. Han beskrivs av Adam av Bremen som en hedning. I modernare forskning har Adams texter om Norden tolkats som det var konkurerande kristen mission mellan England och Bremen. Kanske ska vi se beskrivningen av de hedniska offren i Gamla Uppsala som ett propaganda inlägg. Kanske var det i detta politiska landskap som Sven Tveskägg navigerade. Kanske var han en lika god kristen som Adam men visste att bakom biskopen i Bremen stod kejsaren som lagt under sig stora delar av de nordligare delarna av den europeiska kontinenten.

1013 hade den danske kungen erövrat det brittiska öriket och kröntes till engelsk kung den 25 december 1013.

Konsekvenserna

Sven Tveskägg satt på den engelska tronen, om han ens han sätta sig där under de knappa 40 dagar han regerade innan sin död. Det var inget litet rike som Sven styrde, England, Danmark och Norge. Arvet efter honom var inte oproblematiskt. Äldste sonen Harald utropades till kung i Danmark medan nästa äldste sonen Knut, som var med på plundringståget till England, utropades till kung av den deltagande flottan. Ethelred som flytt undan vikingarnas erövringar kom tillbaka som kung och tvingade Knut att lämna öriket. Han for till Danmark och gjorde upp med sin bror, Harald blev kung över Danmark och Knut över England. 1015 ställde britterna till med ännu en massaker på vikingar och det passade Knut som 1015 återkom för att återerövra öriket. Han gjorde ett avtal med Ethelred och de delade på landet. När den engelske kungen hastigt avled så gjorde sig Knut till kung över hela England. Han kom att kallas för Knut den store. Han regerade England till sin död 1035 och begravdes i engelsk jord. Knut var kanske de siste av de stora vikingakungarna och med hans död hade kristendomen definitivt gjort sig etablerad i norra Europa.

Det finns forskare som hävdar att just kristnandet av Norden var det som slutligen knäckte vikingatiden. De första vikingarna var respektlösa mot livet och såg fram emot en död på slagfältet för att få komma till Valhall medan de kristna vikingarna fruktade döden på ett annat sätt. Kristendomen lierade sig med kungamakten och tillsammans skaffade de sig en helt annan kontroll över människorna. Vikingatiden var över och sakta började den centrala kungamakten växa sig starkare. Det feodala samhället var på väg att ta över.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Vikingar.

23 maj 1040 – Slaget vid Dandanaqan

Bakgrunden

De hade tagit sig från det inre Asiens stäpper och skapat sig ett eget land öster om Kaspiska havet och väster om Aralsjön, i det som idag är Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan. Det sista, kanske mest intressanta, för att det var det turkiska folket, Oghuzerna. 985 splittrades de nio klanerna och Seldjuk, ledare för en av klanerna tog sitt folk med sig och emigrerade till floden Syr-Darja norr om Aralsjön. Det gjorde att de kom i närmare kontakt med islam. Seldjukerna konverterade till den nya religionen som spreds över Mellanöstern.

Ungefär samtidigt hade en turkisk äventyrare lyckats göra sig till härskare över östra Afghanistan. Därifrån lade han och hans efterkommande under sig ett område som sträckte sig från den indiska gränsen i öster till Kaspiska havet i öster, från Omanbukten i söder till Uzbekistan i norr. Det var den Ghaznavidiska dynastin i Iran. Sakta började seldjukerna att migrera till områden under Ghaznavidiska imperiets kontroll. Uppemot 4000 familjer pratas det om i historien. Det skedde med sultanen Mahmud av Ghazni goda minne. Han är intimt förknippad Ghaznavidiska imperiet som han expanderade åt de flesta väderstrecken. När han dog lämnade han över imperiet till sin son, Mohamed. Han beskrivs som vänlig och mjuk, vilket gjorde att han kom i konflikt med sin bror om makten. Han kom också i konflikt med Seldjukerna som växte sig starkare. 1035 besegrade seldjukerna ghaznaviderna på Nasaslätten. Det gjorde att seldjukerna kunde vinna inflytande över Khorasan. Nästa slag stod vid Dandanaqan den 23 maj 1040.

Konsekvenserna

Slaget var en katastrof för Ghaznavidiska imperiet. Den seldjukiska armén vare en tredje del så stor som imperiets. De gjorde räder mot försörjningen och stängde av vägen till vattnet för Ghazinderna. När slaget väl kom tillstånd så var det en försvagad här som dessutom var i moraliskt förfall, som seldjukerna besegrade. Konsekvenserna för det Ghaznavidiska imperiet blev att de fick lämna i stort sett hela Iran till segrarna. De drog sig tillbaka till Indien där de fortsatte att regera i cirka 150 år till innan de förpassades till historiens annaler.

Det var annorlunda för segrarna. De började sitt segertåg över regionen och i ett första steg anföll de österut mot ett Bysans som var på nedgång. Vid Myriokephalon 1176 kunde de i ett avgörande slag skifta maktbalansen i mindre Asien. I öster var inte maktkampen över och Seldjukerna fortsatte att utkämpa strider mot Ghazinderna och andra regionala stormakter. En av dessa var det Abbisidiska kalifatet. Den shiitiska sekten Buyiderna, med sitt ursprung i Iran hade under kuppartade former tagit makten över Kalifatet 945. De såg om sitt eget hus och hamnade i konflikt med andra etniska grupperingar inom islam, bl.a. turkarna. Seldjukerna kunde 1055 erövra Bagdad och ta kontrollen över kalifatet. Fyrtio år senare splittrades riket i flera delar när det delades upp efter ett arv. Riket blev svagare och imperiet hade inte resurser att försvara Jerusalem mot korsfararna. De stod emot ett antal år innan staden föll 1099. Seldjukernas imperium började sakta falla sönder och 1194 var dess tid i historien över, nästan samtidigt med Ghazinderna. Då hade Saladin, sju år tidigare återerövrat Jerusalem från korsfararna och Khwarazmian dynastin hade tagit över makten i regionen.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Islam.

24 juni 972 – Slaget vid Cedynia

Bakgrunden

843 delades arvet efter Karl den store av Franker riket upp mellan hans barnbarn. Den östra halvan blev det Öst frankiska riket. Ganska snart började hertigarna att välja sina kungar bland de saxiska furstarna och inte från den karolingiska ätten. De hade i sin tur svårt att hävda sin auktoritet över sina tidigare jämlikar. 912 föddes Otto som son till Henrik I av Sachsen-Anholt. 24 år senare efterträdde han sin far på tronen som kung. Otto kom även att kallas den store och han inledde en omorganisation av sitt rike. Han lierade sig med kyrkan och gjorde biskopar till länsherrar samtidigt som han installerade lojala familjemedlemmar på de viktigaste posterna. Han kunde på så vis stärka sin makt.

Otto blev lite av Mellaneuropas självpåtagna polis. Detta kanske en följd av att han ville stärka och utvidga sitt rike samtidigt som han ville sprida kristendomen. Det har framförts en teori om att, Harald Blåtand av Danmark, efter att ha förstärkt Danevirke, (Som PersResor har besökt) lät han kristna Danmark för att undvika att den mäktige Otto genomförde ett korståg/invasion för att kristna landet. Ett kristet land kunde inte anfalla ett annat kristet land. Otto, kanske valde bort Danmark men han siktade in sig på slaverna i öst. Han hade framgångar och satte in Odo som markgreve i gränstrakterna. Magyarernas härjningar i Europa på 930-940-talet blandade han sig i och sedan la han sig i Italiens affärer. Det slutade med Otto kröntes till kejsare i Rom 962. Mieszko I var kung av Polen och han hade börjat härja i Ottos rike, i de delar som tidigare tillhört slaverna. Odo hade att försvara Ottos områden och slaget vid Cedynia stod den 24 juni 972.

Konsekvenserna

Kejsar Otto hastade tillbaka till konfliktområdet och kunde förhandla fram en fred mellan Odo och Mieszko. Att det var en verklig fred visas av att Miszko skickade sin minderårige son till Otto som gisslan. Otto levde inte länge efter att freden var klar. Det gjorde att det var dags att välja en ny kejsare. Ottos son, Otto II var redan krönt till kejsare och kunde ta över makten. Någonstans här uppkommer ett maktvakuum som utnyttjas av andra. Hertig Henrik av Bayern valde att tillsammans med en biskop och kungen av Böhmen och Mieszko av Polen intrigera mot Otto II. Han lyckades manövrera ut dessa och på en herredag så förklarades att hans kusin Henrik hade förlorat sitt hertigdöme. Han gjorde flera försök att ta tillbaka sitt rike. Det var först när Otto låg på sin dödsbädd som han återinsatte Henrik på den bayerska tronen.

I väster försökte de västfrankiska härskarna återta Lothringen men Otto ilade dit med sina trupper och marscherade ända till Paris innan det stod klart att försöket inte lyckades. I norr passade Harald Blåtand på att ta sig över Danevirke och ge sig på plundringståg söderut, nu när det tysk-romerska kejsardömet var i gungning.

I öster hade Mieszko I hjälpt till i det bayerska upproret mot Otto II. 979 försökte sig Otto på en invasion av Polen. Uppgifterna är osäkra, men det finns arkeologiska efterlämningar som talar för att det har hänt. Det gick inte så bra för tyskarna, det hände egentligen ingenting. Vad som faktiskt hände var att Mieszko gifte om sig en tysk adelskvinna som på långt håll var släkt med Otto. Därmed kom han att räknas till den kejserliga familjen.

Otto reste därefter till Italien för att erövra hela halvön, något som visade sig vara mycket besvärligt.

Denna artikel ingår i PersSkriveriers serie om Tyskland.